New Year

Den 28:e är slutligen här och jag har varit uppe hela natten av rädsla för att sova så tungt som jag brukar göra och missa mitt tåg mot Gävle. Nu ska jag fira nyår med ett tjog vänner mitt ute i ingenstans och där blir jag kvar i ungefär 10 dagar. Möjligtvis kommer jag hem lite tidigare för mamma och Nina kommer hem nu på söndag.
Idag hann jag dessutom ut till stan för att shoppa med Joanne och Kori, och hittade slutligen en klänning till nyårsfesten. Det var underbart att träffa Joanne igen innan hon åker tillbaka till Örebro. Två olika tillfällen på en vecka, så ofta har vi nog inte setts på 3 år!

Värdinnan för nyårsfirandet är charmtrollet Emilia, som även var värdinna ute i Långsand i juli. Där ute var det härligt med lekar och promenader, bad och sol och dans i regnet och bärplock, spel och annat som jag allt för sällan tar mig tid till. Bilden nedan är från i somras.
Jag kan bara hoppas på att ha minst lika roligt nu, vilket jag egentligen inte är tveksam till.
Vill ni ha tag i mig är det bara att ringa, annars önskar jag er gott nytt år och god fortsättning!

Nackskott för demokratin

Så mördas Benazir Bhutto efter politiska tal, och mördaren spränger sedan sig själv och minst 20 andra i luften.
Det är inte bara mordet i sig, då man tystar kravet på demokrati i Pakistan, där man trampar ner oppositionen, där man gör sig av med kvinnan som vågar sticka ut och tala för sin rätt som människa oavsett kön eller klass eller levnadsstandard, som äcklar mig mest. Det är det faktum att det politiska aset Musharraf om terrorisrerar Pakistan och kallar sig President, inte bara är inblandad i attentatet egentligen (vilket jag kommer tro tills jag själv går i graven), utan att han har mage att nu utlysa tre dagars landsorg till minne av Bhutto, som att han alltid tyckt att hon varit en ack så fantastisk kvinna utan like.

Demokratins röst tystas med snaror och vi undrar om det inte går nått bra på tv ikväll.

God Jul & Gott Nytt År!

Making Christmas

Jag har bakat så mycket de senaste två dagarna att jag fått ont i ryggen av att stå i köket. Resultatet ser inte ut att ha blivit allt för mycket i kvantitet, men åh va gott det är (om jag får säga det själv, vilket jag får :)


Som jag tidigare nämnt, så tycker jag hemskt mycket om att baka. Det är roligt och det är avslappnande. Men nu inför julhelgen har jag prövat på att baka så mycket olika saker, och utan sällskap, att det blivit lite väl tungt. Idag hjälpte pappa mig med att få ner all knäckmassa i sina små formar, för jag var för upptagen med att baka Stjärnpaj.
Något annat som är intressant, för egen del, är att resultatet blivit lyckat fastän det i princip är första gången jag provar på allt (jag har gjort knäck en gång tidigare, i högstadiet, och då förstörde jag hela satsen >_<). Allt är gott och allt ser gott ut. Det enda som jag misslyckats med var chokladfudgen, som av någon anledning inte stelnar som den ska. Den smakar som fudge, men ser ut som kladdkakesmet. Så jag hällde slutligen över den i små aluminiumformar och dekorerade med pärlsocker. Gästerna får äta med sked helt enkelt.


Imorgon är Kori, Sia och Sara julgäster hos oss. Julmiddag kommer givetvis finnas på bordet, men då vi inte är alltför entusiastiska gällande all traditionell julmat får det bli en blandning av traditioner och matkultur. På menyn står: julskinka, prinskorv, kokt potatis, potatisgratäng, persiska kotletter, ris, Gheyme (persisk gryta), sallad och tsatsiki. För den som endast vill stoppa i sig sötsaker finns lussekatter, knäck, fudge, Stjärnpaj och äppelpaj (som jag gjorde med pajdegen som vart över...) med vaniljsås, samt glögg.

Huset är rent, mitt rum är stökigt, håret är klippt men inte färgat, mamma och Nina är för långt borta och saknade och julen är hääääär.

My Main Man

Jag säger det bara: S-I-N-A-T-R-A. Jag har fastnat något otroligt. Lyssnat på ett fåtal låtar om och om igen tills bror och far får utbrott medan jag själv blir precis lika glad och kroppen gungar till musiken med precis samma mängd entusiasm som för ett par dagar sedan.
Maria säger att det i sig inte är förvånande, med tanke på att jag nynnat på ”Fly me to the moon” ända sedan vi lärde känna varandra. Men ändå oväntat.
Det oväntade är snarare att det tagit mig så lång tid att införskaffa annan musik av mannen ifråga! Och hans musik är så enkel, så rakt på sak och ändå så fruktansvärt charmig.
En dag kommer jag skriva manus till en halvcorny romcom film med titeln ”Say it like Frank” och göra mig själv en lycklig jazzböna.

Till dess kommer jag lyssna på ”Witchcraft” och rysa av välbehag.

Copa, Copacabaaana.

Jag har den senaste månaden varit på två poesi/litteratur program. Sist var i lördags, då jag såg min gamle arbetspolare Ulf vara med i finalen av årets PoetrySlam på Café Rabarber. Det var så mycket folk, borden var reserverade sen en månad tillbaka. Bristen på plats och luft var jobbig, men det var trevligt i sin helhet. Jag var där med Essi som jag inte sett på flera månader och Ulf var verkligen jättebra.
Det enda som var besvärande var en man som jag mötte i kapprummet. Han frågade direkt om jag var "iranska" och jag svarar alltid per automatik "Syns det så tydligt?".
Självklart syns det, annars skulle inte folk land och rike runt gissa det. Hur som helst så sa han något om att "Jo, för iranskor är så vackra" vilket jag skrattade åt och gick. Sen mötte jag honom, återigen i kapprumskön, när han var påväg in och jag var påväg hem. Han började prata med mig och undrade vart jag skulle, och jag försökte vara lite artig och log lite och sa att jag skulle hem. Sen när jag gått förbi tog hen plötsligt tag i min handled och vägrade släppa, fastän jag spjärnade emot och sa till honom. Han var nog berusad för han var helt uppe i sin egen värld och egna konversation, till synes utan att märka hur hårt han höll i mig, eller hur upprörd jag var. Så slutar jag göra motstånd och bara ställer mig där, rätt upp och ner som ett stenblock och spänner hela kroppen och knyter handen han tagit tag i till en knytnäve, och då, först då när jag slutar dra tittar han ordentligt på mig, och kanske även jag på honom. Så stirrar jag, verkligen blänger på honom och säger bara: Släpp mig. Nu. Och han släpper fortare än kvickt, som om jag bränner honom. Han nickar urskuldande och kollar ner i marken och säger hejdå, och jag vänder mig om och går.
Jag vet inte riktigt hur jag måste ha sett ut, men den där blicken borde jag utnyttja 24/7. Vad är det med folk (jag tänker inte säga män, utan verkligen - folk) som inte bara lyckas missuppfatta vinkar så tydligt utan som dessutom någonstans i sina dimmiga hjärnor kan omkoda totalt missnöje, obehag och ogillande till ett tydligt intresse. Vart kommer den här "nej måste ju betyda ja"-mentaliteten ifrån? Om nej betyder ja och ja betyder ja, hur, hur ser ett nekande ut hos dem? Ett nej finns alltså inte.

Men nu lämnar jag det och pratar om något trevligare. Det andra programmet var en litteraturläsning på Copacabana. Även där var det fullsatt. Jag gick dit för att se min kära Balsam läsa några av sina texter. Det var första gången hon valt att vara med på en uppläsning trots tidigare förfrågningar och jag är jätteglad över att jag hade möjligheten av att vara där. Här ser ni programmet, med Balsam bara några rader före Sara Stridsberg. Det är stort, det är det.

Slösa

Det var då ett förjävligt slöseri med tid!
För att sätta dygnet och sovvanorna rätt igen, slutade det med att jag gick och la mig kl 21 igår kväll. 21! Men inte kunde jag somna för det, fastän jag bara sovit en timma på eftermiddagen och inget natten innan alls, utan helt enkelt bara varit uppe i 24 timmar innan eftermiddagsluren. Men nej, 21 var jag i säng och kunde omöjligt somna. Så där låg jag i åtta timmar och vred på mig uttråkat. Då och då vet jag att jag slumrat till, för jag lyckades rycka till av mobilen och snäsa av vännen som ringt. Men nej... ingen riktig sömn förrän runt femtiden, och då somnade jag alltså ungefär som jag gjort alla andra gånger jag väl somnat de senaste två veckorna. Och så sov jag ordentligt, till halv ett, och stängde av det ringande mobillarmet i den vevan.
Så onödigt det hela var! Ett sånt slöseri med tid. Jag fick varken dygnet rätt eller något gjort! Den senaste veckan har jag åtminstone suttit och jobbat och tjänat pengar mellan midnatt och fem (jag vet, det var ingen ideal arbetstid, men skrivandet går bra...).

Nu sitter jag här och är lätt illamående och yr men främst irriterad. Det måste ju finnas bättre saker att göra i en säng än att bara vrida på sig uttråkat? Ja, som att sova till exempel!

Upptäckter och annat

Julen är snart över oss och det finns mycket kvar att göra. Sätta upp granen, baka julgodis. Julbaket har då verkligen skjutits upp, jag har i mitt snörvlande stadie inte känt att det varit en bra idé att baka. Ändå hann jag med fyra äppelpajer från i fredags till i måndags.

Jag gör goda äppelpajer. Det är faktiskt en ny upptäckt, för jag har aldrig bakat äppelpaj tidigare än i fredags. Jag är underligt nog en sådan som kan prova massa nya udda recept, som kladdkaka med smälta marshmellows i med hemmagjord kolasås över, men har aldrig bakat kanelbullar i hela mitt liv. Sån är jag. Jag är dessutom en sån som kan få ett nytt recept att bli gott (inte perfekt) men gott redan första gången jag provar det, även om jag gör vissa ändringar och inte följer texten slaviskt. Jag kan sedan när jag äter av resultatet tänka att "Om jag bara gör såhär nästa gång, eller har i lite av det här, så blir det jättebra", vilket det blir. Men det funkar bara med det jag bakar. Som jag sa i fredags när Maria och Martin var här på middag, jag har förståelse för bakandet. It makes sense. Det fick de och pappa och lillebror att skratta massor åt mig, men det är sant. Jag förstår bakandet. Jag förstår vad jag ska ha i för att lyfta smaken hos nått annat utan att ha provat det tidigare. Med mat skulle jag aldrig kunna göra så. Jag lyckas fortfarande inte få persiskt ris perfekt, sådär så att det fått en gyllene risskorpa efter att ha stått på spisen i en timma. Jag vet direkt vad jag gjort fel, jag lyckas bara inte stoppa det i tid. Resultatet är gott, tro inget annat. Jag är inte värdelös i köket fastän jag påstår det. Resultatet är gott, men det är inte rätt. Det ser inte ut som det var tänkt att det skulle se ut från början, även om det ser aptitligt ut. Jag har lite av ett hat-kärleksförhållande till hela grejen med persiskt ris. Jag är omåttligt nöjd med mig själv när det blir bra (sådär 1-2 gånger av 3), men det irriterar mig något fruktansvärt att det lika ofta blir fel, fastän jag hållt på sen jag var 15. Sanningen är att jag inte har tålamodet med persisk cuisine, och det kommer ifrån att jag inte har tålamod med mat allmänt. Jag växte upp som en gottegris (fast då jag var riktigt liten gillade jag salta saker och inte söta) med en inbiten aversion till nästan allt annat i matväg. Jag har blivit mycket bättre nu, men grunden är densamma. Mat är tråkigt, jag har inget tålamod med det. Baka är däremot roligt, så även om det i sig är onödigt och onyttigt så är det kul. Som sagt verkar jag dessutom ha hantlag för det, och då är det extra kul. Mat däremot, not so much. Dagens persiska ris blev dock helt OK, se bild till vänster.

Vad mer har jag upptäckt? Jo, att färglinser tar längre tid att få in i min styrka, att gröna linser utan att vara opaka släpper fram så mycket av min naturliga ögonfärg att ögonen blir gråbruna som mönstrad bark och får mig att se ut som ett djur. Och att turkosa linser får mina ögon att se ut som bitar av bottenfrusen sjö.
Jag har även upptäckt att mitt vinröda hår nu verkligen inte bara bleknat och blivit rött, utan oranget. Jag ska färga om det en sista gång nu i veckan, och sen får det vara. Det roliga är att min utväxt inte bara är brun utan ljusare än jag minns, vilket alltid förvånar mig. Jag har inte sett mer än ett par cm av min naturliga hårfärg sen jag var 16, vilket innebär att kompisarna jag firar nyår med aldrig har sett min hårfärg över huvud taget. Första gången vi sågs var en vecka efter att jag tonade håret med henna för första gången.

Så har jag upptäckt att Skandiabanken spelar klassiskt i hissmusiktappning när man väntar i telefonkö, och att jag slösat mer pengar än jag trodde den här månaden. Jag får spara nästa månad, verkligen snåla.
Men det är väl planen eftersom jag måste jobba, söka nytt jobb och skriva min C-uppsats. Jag tar studieuppehåll på grund av motivationsbrist i sällskap med fysisk utmattning och efter våren ska jag börja läsa persisk barnlitteratur inför min distanskurs på magister nivå i höst.

Jag har haft min sista fiollektion för terminen, för livet antagligen. Nu är jag för gammal för Kulturskolan och det kändes jättekonstigt att få brev om att jag ska återlämna min hyrda fiol och tacka och ta adjö efter13 år. Nu har jag aldrig varit varken ambitiös eller flitig med mitt spelande, och att spela upp inför andra ger mig en knut av illamående i maggropen, men jag har ändå varit med om en del med fiolen. Det är inget jag känner mig glad eller bekväm med att ge upp. Det känns mest bara fruktansvärt sorgligt.

Jag vet att mina dåliga sovvanor från i hösten har utvecklats till någon underlig form av insomnia, där jag sover kanske två timmar per natt i två nätter, sen sover från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen för att ta igen mig, och därefter inte sover alls på ca 30 timmar och så kanske en timma igen. Sedan förförra helgen då lillasyster och mamma åkte till Florida har jag redan haft två eller tre dygn där jag helt enkelt aldrig gått och lagt mig, utan legat i sängen, läst för att jag inte somnat och sen stigit upp och duschat och gått vidare tills jag stupar. Mardrömmarna uteblir dock, antagligen för att jag är helt slut när jag väl blundar.

Jag har också varit med om den nästan läskiga upptäckten att min mors sjätte sinne antagligen sträcker sig över hela Atlanten, för den enda gång hon sms:at sedan hon åkt var natten jag var ute på krogen och det tog två och en halv timma att ta mig hem sammanlagt. Där sitter jag på Hornstull efter midnatt och får ett sms där mamma hoppas att allt är bra och att jag tar hand om mig. Jag inser att det är ett dåligt tillfälle att svara, för då kanske hon får lust att ringa hem och prata med mig. De ska snart äta middag, och jag ska snart inse att jag missat sista bussen hem och att jag måste promenera hem efter halv två i högklackat vilket tar 45 min.
På vägen hem råkar jag på tre killar i Hornstull som med ihoprullade tidningar iscensätter en hel fäktningsscen på perrongen, komplett med bugningar, hand på ryggen, poäng för slag och filmande med mobilen. På tåget vill de att jag ska välja vem som var bäst (vem som var minst sämst faktiskt... men de var mycket uderhållande). Vid Slussen stirrar en man så intensivt på mig att jag känner mig riktigt orolig när han sätter sig precis bredvid mig på bänken. Men han vill mest veta vad jag lyssnar på och han och hans två vänner från Schweiz är rätt trevliga och pratar med andra på bänken också, men jag väljer att undvika de på tunnelbanan ändå för att få vara ifred. Vid min t-banestation 40 minuter senare är det bara jag och en annan kille som går av. I rulltrappan börjar han prata med mig på engelska. Alla pins på min väska har avslöjat mig och vi har ett intressant och engagerat samtal om anime, manga och serier i allmänhet som Batman och Sandman, tills det att jag säger att jag måste gå hem nu för min buss har åkt och om pappa vaknar kommer han inte vara så glad. Han säger hejdå, vi tar av åt olika håll.
Jag ringer ett kort samtal till Ted och grattar på födelsedagen, men han var påväg att sova så vi lägger på. Det är fortfrande 30 minuter kvar av min väg hem då, men jag vill inte säga det till honom för då blir han orolig så jag säger att jag snart är hemma. Martin ringer mig dock, för jag har i mitt sms tillslut kännt mig tvingad att avslöja att jag varken är hemma eller nära hem och att jag promenerar. Han håller mig sällskap hela vägen och väl hemma möter jag pappa som inte bara är vaken utan något orolig och inte alls glad över att jag promenerat hem, eftersom halva vägen är utterst suspekt.
Bortsett från den långa vägen hem, och den komiska känslan av att mamma ser mig mer ett halvt jordklot bort, så var det en fin kväll, och jag ska nog ut med Kori och Tobias igen tror jag.

Vad mer, vad mer? Det har varit den ena upptäckte efter den andra senaste tiden, vilket är kul för det har hållt tankarna sysselsatta med annat än det jag oroar mig för.
Jo! Bortsett från att baka så finner jag det avslappnande att pyssla. Jag är inte alltför duktig på det, men jag har under den senaste veckan pysslat med julklapparna. Inslagningen har spårat ut totalt, men det ska få sin egen post till helgen tror jag.

I måndags var Veronica, Balsam och Narges här och det var så roligt. Vi drack glögg, åt paj och drack te, åt ost och kex och drack vin och bara pratade och pratade. Det måste vi göra om snart snart snart =) Sist de var här var förra året till då jag fyllde år. Alltför sällan alltså.
Jag förvånas över att jag känner mig så bekväm och hemma i sällskap med tre tjejrer som jag känt så kort egentligen, jämfört med så många andra i min bekantskapskrets. jag tror det kan komma av att jeg helt enkelt lärde känna de i en annan fas av mitt liv, då andra saker kändes viktig och jag valde att se på mig själv på ett annat sätt. Det kändes verkligen som något stort då jag insåg att tidigare orosmoln inte kommit ivägen för det här.

Till julafton kommer Kori, Sia och Sara hit, på juldagen ska jag träffa Joanne, till annandagen kommer några av tjejerna över på glögg och julbak och imorgon ska jag äta terminens sista Thai-lunch med Maria. Hur jag lyckats planera detta vet jag inte, men det var intressant att jag lyckats med det ändå. Planering är inte min starka sida. Ett tydligt exempel på det är att jag inte fick iväg julkorten förrän idag, fastän posten ville ha in allt den 16:e.
Det var allt. Förrutom att den 28:e åker jag till en ort utanför en ort utanför Gävle (läs: Nowhere) och är borta i drygt en vecka. Vill ni få tag i mig då är det bara att messa eller ringa, men bloggen lär inte uppdateras om inte någon lånar mig en laptop. Men mer om det en annan gång.

Why So Serious?

Nya Batman- trailern och affischer finns nu ute. The Dark Knight, brought to you with a smile at Autumn Frost.

Be still my heart.

Cake Dilemma

Ärligt talat, är det för mycket begärt? Är det att gapa efter mycket om man vill ha en enda kakform som inte är bucklig eller skev, eller att en pajform ska ha lite högre kant än 3 cm?
Jag har bakdag på söndag och redan nu går jag runt och är irriterad.

Det är ta mig fan vad jag önskar mig. Kakformer med löstagbar kant. Som inte läcker kladdkakesmet i ugnen, eller som jag kan baka äppelpaj i utan att det kokar över kanten eller som jag kan använda när jag experimenterar fram ett nytt cheescakerecept jag har i huvudet. Är det för mycket begärt?!

Golden Compass

Jag var och såg The Golden Compass på bio med Kori igår. Den var verkligen bra! Det är första gången jag ser en film baserad på en fantasybok utan att ha läst boken först, så därför vet jag självklart inte vad jag missar.
Men manus var bra, filmen var riktigt snyggt sammansatt och samspelet mellan skådisarna jättebra. Det var magiskt och äventyrligt och spännande. Roligt också och effekterna var inte att avfärda. Jag satt igenom en scen där två pansarklädda isbjörnar slogs mot varandra och tyckte det var jättebra.
Jag var dessutom väldigt förtjust i hur världen Lyra lever i, som är parallell till vår egen, har namn och språk så lika våra =) Lyra kommer från Oxford, men hennes vän Billy är en "Gyptian", en korsning av zigenare och pirater. Sverige hette Svedland, den hyrda armén utanför Bolvangar tycks vara ryssar, Samojederna är influerade av samefolket, häxan Serafina Pekkala har ett finskt namn (på riktigt, Pullman hitta det i en telefonkatalog!), Iorek Byrnison och de andra Panserbjørne tycks danska och i en lite handelsstad i Norroway hör man försäljarna skrika "Kom och köp!" Jag är högst road.


Till skillnad från paret bakom oss som aldrig ville hålla käft, så kan jag informera att jag enligt Alis skala inte är en såkallad "biosopa". Däremot är jag definitivt en tidsopa och möjligtvis en vänskapsopa. När Kori sms:ar fem minuetr efter vi ska ses på stan, och det sms:et väcker mig, för att jag somnat om på den elektriska värmedynan efter att ha tagit en värktablett, så är det bevisat att jag är helt förjävlig.
Jag är imponerad över att jag hann fixa allt lagom till att hinna med bussen som gick 17 minuter senare, men hon fick ändå vänta in mig i en timma. Ruttet. Jag urskuldade mig inte ens, man har ingen ursäkt som är god nog bortsett från möjligtvis "jag har svimmat och ligger på sjukhuset" vilket igår inte var fallet. Men bortsett från min förkastliga försening, så var filmen och lunchen och framförallt sällskapet så bra som det kan bli.

Annars rullar det på som vanligt. Jag pluggar för lite, men har iaf kommit igång med lite recensioner. Jag har inte lagt mig före tre mer än en kväll sen slutet av oktober, sen i helgen lägger jag mig inte för sju. Jag kan inte sova. Det är inte bara det att jag vänt på dygnet. Tanken på sömn är jobbig. Och jag älskar att sova, så den oro som plötsligt dyker upp är extremt frustrerande. Men jag kan inte tänka på att sova utan att få en knut i magen. Antingen slutar det med att när jag vaknar ligger kvar i sängen i flera timmar och stirrar in i väggen. Inget annat än det, bara rätt i väggen i upp till fyra timmar. Eller så drömmer jag mardrömmar.

Det är det värsta. Jag orkar inte med mardrömmarna.
Jag vet inte vart de kommer ifrån. Ibland förstår jag inte ens vad det handlar om. Den senaste handlade om ingenting. Ingenting. Allt jag såg och kände och tänkte var ingenting. Intigheten. Det var mörkgrått och tomt och jag kan inte med ord beskriva hur otroligt rädd jag var av att vara fast där. Jag vaknade och var gråtfärdig.

Jag vill inget annat än sova just nu, men jag kan inte.
Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att äta. Sist jag åt var för 17 timmar sen.

a la Miami Ink

De ringde för ett par timmar sedan och sa att de var framme, och jag slipper oroa mig för allt hemsk som kan ha hänt.

Har knappt varit produktiv alls. En recension skriven, hade hoppats på tre, nöjt mig med två. Jag är inte trött iaf, för jag har vänt på dygnet. Men jag måste upp senast nio för att ta mig till akupunktören på undersökning. Där ska jag förklara varför jag inte blir bättre för att jag inte äter det hon ber mig äta och inte lagt mig före klockan tre mer än en gång sen slutet av oktober och sover så dåligt att det är pinsamt.

Jag har pratat lite över msn med kompisar och jag och Ali kom in på tatueringar. Jag har två mönster som jag verkligen börjar luta mot, och jag har tänkt en hel del på det. Lillebror ska få teckna mina, men han är lite emot idén om att jag ska skaffa en öht. Vilket inte spelar någon roll. Han är jävligt duktig hur som helst och jag vill att det ska va hans bild. Ali har också lagt in en potentiell beställning. Det är faktiskt inte lillebrors första försök heller, hans tjejkompis har en tatuering Milad ritat.

Det börjar dra ihop sig nu, annars blir det en Totoro till min 23års dag, och hur mycket jag än älskar Totoro vet jag inte om jag vill ha hans maniska leende etsad i min hud för alltid.

Tidig fågel

De gick just. Jag har suttit uppe hela natten för att kunna säga hej då, eftersom jag omöjligt kan lägga mig så sent som jag brukar och vakna vid halv sju och äta frukost med lillsyrran.
Pappa kör mamma och Nina till Arlanda nu. De ska hälsa på min moster i soliga, 27 grader varma Florida i tre veckor. Moster har ananas-, citrus-, papaya- och bananträd på tomten. Jag har ett dött äppelträd. It's pretty pathetic really.

Jag hoppas att de har underbart kul och att jag inte ska oroa mig för allt sådant som jag brukar oroa mig för utan att behöva det. Nu ska jag sova.

Woman on a Mission

Jag har en enorm frisyr. Inte för att jag har så mycket hår på huvudet egentligen, men just nu är det tuperat. In i absurdum tuperat. Varför? Jo, för att jag har kammat håret, om och om igen med en liten, tätt tandad kam med en envetenhet och vålsam outtröttlighet att samma behandling mot ett djur antagligen skulle flå det. Jag tror att hårbotten blödde lite faktiskt. Sen har jag kammat det igen.

Varför? Jo, för att det är en sånt tillfälle. Ett sånt tillfälle då syrran kommer hem från sin mellanstadieklass och informerar om att små saker börjat bosätta sig i ungjävlarnas hår. Och så snart hon säger det kliar huvudet, hårbotten, hela kroppen.

Så är det jag, och endast jag, som sitter där och kollar hennes hår. Ingen annan i huset ser så bra som jag, det är antagligen det inbitna hatet som leder mig. Jag har aldrig haft löss och ska aldrig ha löss. Så är det. Så när minsta tecken visar sig för att göra mig skeptisk, då går jag lös på barnet som om undergången är nära. Ibland tjuter hon till och med till, för att jag tar i så och min respons är "Håll käft. Håll bara käft. Jag bryr mig inte om att det gör ont. Jag skiter i att du har ont i nacken av att stå med huvudet böjt. Jag bryr mig knappt om du ens skulle ha löss. Om det inte va för at du säkert skulle ge mig det. Jag har inte löss. Jag vägrar ha löss. Om det står mellan att ha löss och ge dig trauma för livet, så får du trauma. Du ska va glad att jag inte rakar av ditt hår."

Jag har aldrig påstått att jag är sympatisk i min mission.

Jag menar, hur jävla kul är det att luskamma någon? Och ännu värre, de få gånger man hittar något, hur kul är det att behöva vara den som behandlar det med vetskapen om att du kanske drabbas i processen?
Nej, jag har kammat syrrans hår igår och idag, och eftersom hennes kompis var här har jag kammat även hennes hår igår och idag. Och jag kan vara lugn. Ändå kan jag knappt se syrran klia sig på örat utan att tänka "jag har missat nått!" och hela kroppen hamnar i någon form av psykiskt eksemtillstånd. Bara pratandet av det gör att det börjar. Det liksom känns som om något helt plötsligt börjar klia precis mitt bak i huvudet, och kliar jag där flyttar det ner i nacken, och därefter halsen, axeln, svanskotan, benet. Som om något kryper över hela mig bara i och med de orden. Detta är ett mentalt virus. Om jag ska plågas ska du också det. Känn hur hårbotten kliar.

Det är nästan så jag ska gå och kamma håret, igen.

Smoke and Mirrors

Jag målade naglarna igår. Det är så sällan jag gör det, för mina naglar går jämt av och är oftast så korta att det ser mest löjligt ut med nagellack. Men nu har de fått lite längd och färg. Jag tror färgen klassas under "blodrött" även om jag tycker blod ska vara mörkare. Mitt är klart mörkare i alla fall. Jag vet, jag har sett det i tuber flera gånger.

Det intressanta med att ha rött nagellack är att det känns väldigt olikt mig. När jag ser på mina händer får jag känslan av att de bör tillhöra någon annan.
En ung kvinna med håret uppsatt i en knut, för att visa upp den bara ryggen på hennes svarta klänning. Örhängena är små och i silver, halskedjan lång nog för hänget att försvinna ner i urringningen och undan ögat. Klänningen är knälång, de mörka strumpbyxorna matta och tunna, klackarna höga. Ögonen är inramade av svart kajal och skugga, läpparna matchar färgen på naglarna. I ena handen ett vinglas, i andra ett långsmalt munstycke som mynnar ut i en cigarett jag inte ens visste att jag rökte. Röken jag blåser ut är blåaktig och för ett ögonblick döljer det mitt ansikte. Det första som syns igen är de röda läpparna. Så tonar färgena ut och världen jag befinner mig i blir svartvit, och jag står i det dimmiga ljuset av en noir-film och väntar på mannen i kappan och hatten.

Det är konstigt att jag får den bilden. Jag har knappt sett sådana filmer, jag har inte bar rygg till mina kläder, jag röker inte (och definitivt inte med munstycken som jag aldrig sett någon förrutom Cruella de Ville använda sig av, även om jag skulle vilja ha ett om jag faktiskt rökte). Vart kommer den här svala och sofistikerade Nahal ifrån? Vart föddes idén? Har vi inte pratat om det här, Balsam? Varför finns hon ens, den världsvana Nahal, om hon känns för främmande för att jag ska bli henne?

Nej, de röda naglarna är fina, men de är inte jag. Den Nahal jag ser i spegeln vid datorn har håret utslaget över axlarna. Det är långt och spretigt eftersom hon plattångade bort sina vilda lockar igår. Hon är osminkad för det är sent, och varken de dagligen utbytta örhängena eller det obligatoriska halsbandet finns med, och det känns lite tomt om halsen. Föttern är bara, benen likaså. En skotskrutig skjorta med en vinröd basfärg i samma ton som hennes hår hade för två månader sen, men inte längre har, hänger löst över kroppen och halvvägs ner över låren. Ärmarna är uppvikta till armbågarna, översta knappen är uppknäppt. Det är en herrskjorta, och hon tog den från sin pappa för en vecka sedan, nyköpt för att ha som arbetströja då han målade/snickrade/kaklade/renoverade. Han sa att den var för liten över axlarna ändå och att hon kunde ta den, när han insåg att hon tyckte om den. Hon misstänker att han säger så för att göra henne glad. Det gör henne glad.
Den Nahal som sitter framför datorn ser yngre ut än vad hon är, för skjortan är så stor och benen är uppdragna mot kroppen. Hon dricker inte vin utan varm choklad ur en stor kopp, som tidigare under kvällen vält och spillt ut en halv liter te över hennes skrivbord, vilket tvingat henne att städa, rensa, rädda böcker och lånade uppsatser och serietidningar och misslyckas med att rädda bland annat handskrivna utdrag till noveller och tomma block. Hon är inte världsvan och sofistikerad. Hon är något bubblig och klumpig och har svårt att inte sjunga med till Tori Amos fastän det är halv tre och alla andra sover, samtidigt som hon ibland känner att hon ser på världen genom någon mycket äldres ögon, någon som redan tycks ha sett för mycket för att inte bli blasé.

Jag är ändå fäst vid den Nahal jag ser, men jag tycker om den Nahal jag föreställer mig också. Frågan är, kommer jag någonsin ens kunna bli den ena? Och kommer jag någonsin bli något mer än den andra?

Teen Spirit

Tori Amos. Det är något med Tori Amos, hennes musik och hennes texter och hennes röst, som berör mig på djupet. Hon är en av de få jag skulle betala stora summor för att se live, eftersom de sju album jag redan har inte förmedlar närvaron hos denna kvinna. Jag såg live-klipp på Youtube idag, och det slår mig att jag, fastän jag inte kan sätta fingret på varför, tycker hon är vacker. Hennes mun är bred, näsan spetsig men inte liten, ögonen smala till formen, som om hon alltid skrattar. Håret rött och tjockt och flygigt. Ibland kan jag tänka att hon ser ut som en extremt vacker och färgglad rumpnisse i människostorlek, men det känns lite konstigt.
Ändå är det just det, Tori Amos har en sådan utstrålning och så speciella drag att jag anser henne vacker trots hon är så långt ifrån en "klassisk skönhet" jag kan tänka mig. Det är något eteriskt med henne. Som en blandning av knytt, älva och människa. Impish, skulle vara mitt engelska ordval.

Men tillbaka till musiken. Trots mängderna av egenskriven musik så har hon också gjort en del covers. Bland annat på en Nirvana-låt, viket fått många gamla grunge-fans att tjuta som stuckna grisar med kommentarer som "Kurt skulle vända sig i graven!". Sen att hon faktiskt sjöng den då Kurt fortfarande levde och Nirvana fortfarande spelade är det inte många av de som verkar ha koll på. Eller att Cobain själv i en MTV-intervju sagt att han fann hennes version smickrande, och att han och Cortney brukade spela den varje morgon före frukost och dansa till den. Dave Grohl har sagt att Nirvana brukade spela Amos-covern backstage ibland innan de gick upp på scen.

Men egentligen, egentligen, så bryr jag mig inte ett jota [Note to Saga: det här är ett tantuttryck] om vad de tycker. Jag älskar det råa i Smells Like Teen Spirit. Det triggar något i mig som bara vill ställa sig upp och skrika, och det är jävligt befriande. Så hur mycket jag än älskar Amos musik, så var jag först osäker på den här covern.
Men jag tyckte verkligen om den. Den är helt annorlunda, och frustrationen har gått över till en sargad känsla, ilskan är snarare sorg. Det är vackert.