tisdag, december 04, 2007

Smoke and Mirrors

Jag målade naglarna igår. Det är så sällan jag gör det, för mina naglar går jämt av och är oftast så korta att det ser mest löjligt ut med nagellack. Men nu har de fått lite längd och färg. Jag tror färgen klassas under "blodrött" även om jag tycker blod ska vara mörkare. Mitt är klart mörkare i alla fall. Jag vet, jag har sett det i tuber flera gånger.

Det intressanta med att ha rött nagellack är att det känns väldigt olikt mig. När jag ser på mina händer får jag känslan av att de bör tillhöra någon annan.
En ung kvinna med håret uppsatt i en knut, för att visa upp den bara ryggen på hennes svarta klänning. Örhängena är små och i silver, halskedjan lång nog för hänget att försvinna ner i urringningen och undan ögat. Klänningen är knälång, de mörka strumpbyxorna matta och tunna, klackarna höga. Ögonen är inramade av svart kajal och skugga, läpparna matchar färgen på naglarna. I ena handen ett vinglas, i andra ett långsmalt munstycke som mynnar ut i en cigarett jag inte ens visste att jag rökte. Röken jag blåser ut är blåaktig och för ett ögonblick döljer det mitt ansikte. Det första som syns igen är de röda läpparna. Så tonar färgena ut och världen jag befinner mig i blir svartvit, och jag står i det dimmiga ljuset av en noir-film och väntar på mannen i kappan och hatten.

Det är konstigt att jag får den bilden. Jag har knappt sett sådana filmer, jag har inte bar rygg till mina kläder, jag röker inte (och definitivt inte med munstycken som jag aldrig sett någon förrutom Cruella de Ville använda sig av, även om jag skulle vilja ha ett om jag faktiskt rökte). Vart kommer den här svala och sofistikerade Nahal ifrån? Vart föddes idén? Har vi inte pratat om det här, Balsam? Varför finns hon ens, den världsvana Nahal, om hon känns för främmande för att jag ska bli henne?

Nej, de röda naglarna är fina, men de är inte jag. Den Nahal jag ser i spegeln vid datorn har håret utslaget över axlarna. Det är långt och spretigt eftersom hon plattångade bort sina vilda lockar igår. Hon är osminkad för det är sent, och varken de dagligen utbytta örhängena eller det obligatoriska halsbandet finns med, och det känns lite tomt om halsen. Föttern är bara, benen likaså. En skotskrutig skjorta med en vinröd basfärg i samma ton som hennes hår hade för två månader sen, men inte längre har, hänger löst över kroppen och halvvägs ner över låren. Ärmarna är uppvikta till armbågarna, översta knappen är uppknäppt. Det är en herrskjorta, och hon tog den från sin pappa för en vecka sedan, nyköpt för att ha som arbetströja då han målade/snickrade/kaklade/renoverade. Han sa att den var för liten över axlarna ändå och att hon kunde ta den, när han insåg att hon tyckte om den. Hon misstänker att han säger så för att göra henne glad. Det gör henne glad.
Den Nahal som sitter framför datorn ser yngre ut än vad hon är, för skjortan är så stor och benen är uppdragna mot kroppen. Hon dricker inte vin utan varm choklad ur en stor kopp, som tidigare under kvällen vält och spillt ut en halv liter te över hennes skrivbord, vilket tvingat henne att städa, rensa, rädda böcker och lånade uppsatser och serietidningar och misslyckas med att rädda bland annat handskrivna utdrag till noveller och tomma block. Hon är inte världsvan och sofistikerad. Hon är något bubblig och klumpig och har svårt att inte sjunga med till Tori Amos fastän det är halv tre och alla andra sover, samtidigt som hon ibland känner att hon ser på världen genom någon mycket äldres ögon, någon som redan tycks ha sett för mycket för att inte bli blasé.

Jag är ändå fäst vid den Nahal jag ser, men jag tycker om den Nahal jag föreställer mig också. Frågan är, kommer jag någonsin ens kunna bli den ena? Och kommer jag någonsin bli något mer än den andra?

2 kommentarer:

Balsam sa...

Har jag berättat för dig om hur det blev när jag klippte mig sist? Så ofta som jag klipper mig borde det rimligtvis inte hända någonting, men varje gång jag föreställde eller tänkte på mig själv hade jag alltid en cigarett i hand. Apkonstigt ofcourse eftersom jag aldrig rökt och aldrig velat. Sen berättade jag det för Tobias och han sa att han förstod, håret fick mig att se fransk ut, eller snarare hur man tänker sig det franska från filmer och böcker. Stereotypisering de luxe men de röker ju som fan.
Jag tänker att det du tänker på är lite samma sak. Man går in i något annat, och det kan vara positivt. Klart som fan att du kan bli det andra, och fortfarande vara dig själv. Vi måste prata om det här!

Nahal sa...

Ja, så var det! Jag minns att du berättade det, att du fått den där typiska bilden i huvudet och inte kunde bli av med den.
Man ser scenen och hör bakgrundsmusiken, så tydligt är det.

Jag hamnar någonstans mellan att vara kvinnan i svart coctailklänning a la Audrey Horne och... ja jag vet inte, Ingrid Bergman i Casablanca eller nått. Svartvit film, rökig bar och "Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine" - känsla.

Mm, kan vi inte prata om det?