För dryga veckan sedan skickade jag äntligen in min försenade text till Vetsaga - en nättidskrift inriktad på fantasy- och science fictionlitteratur. Jag tänkte därför tipsa vänner och annat folk som bara råkar dyka upp här att läsa den om de har tid och lust till det!
Jag skulle egentligen rekommendera att fantastikintresserade besöker Vetsaga öht, då det är diskussioner och texter som täcker ett brett spann av ämnen, och vare sig man håller med eller inte är det åtminstone intressanta tankegångar och idéer.
Jag har fått ett par kommentarer både på sidan och från andra håll av både bekanta och främmande människor som läst den, och det har i det stora hela mest varit roligt att bara få upp något på sidan.
Jag tror att en av de saker som oroade mig lite för, var hur jag skulle reagera på kritik. Det vet man ju trots allt inte förrän det faktiskt sker, och jag hoppades på att jag skulle 1) bemöta den bra, med vettiga svar och ett starkt försvar till min egen text, och 2) utan att ta det personligt.
Nu har det inte riktigt blivit en slående diskussion om min text, som främst rör hur Lewis Carrols Alice's Adventures in Wonderland påverkat bilden av postmoderna kvinnoroller i fantasy och bidragit till deras sökande av en identitet avskiljd från tidigare förväntningar om deras kön. Men slutligen hittade jag igår kväll en kritisk kommentar, som visserligen mest tydde på allmänt missnöje, men som ändå i sig rörde min text, på Ampersand (ett tillägg till Vetsaga där man uppdaterar oftare med mindre nyheter, länkar etc. istället för med essäer och analyser. Sidorna tillämpar med andra ord varandra).
Personen i fråga ansåg att det jag skrivit var ännu ett exempel på hur någon bidrar med att: "förvanska upplevelsen av själfull fantastik till högtravande universitetsuppsatser." Och: "Dammtorrt och fullkomligt oläsbart som vanligt" var det tydligen också.
Åh vad jag skrattade! Jag tyckte det var så fantastiskt underhållande att denna person antingen inte läst igenom allt då det tydligen var oläslig, och ändå tyckte det var högtravande och dammtorrt, eller ännu bättre: att den anonyme kommentatorn i fråga läst denna fullt oläsliga analys och blivit så upprörd över hur illa skriven den var att han/hon tagit sig tid att lufta sina inte alltför originella klagomål (men klagomål likaså! skall inte förnekas).
Vad som är ännu roligare är att detta faktiskt är min hemtenta från en kurs jag läste på Stockholms Universitet våren 08, och jag har aldrig stuckit under stol med det. Både jag och självklart redaktören, har varit mycket medvetna om saken, och jag har reviderat för att få bort det allra mest tydliga av tentaupplägget. Men det är en universitetsuppsats.
Om det är oläsligt kan jag ju inte påverka, eftersom vissa finner den läslig och andra inte. Själv har jag läst och läst om den. Det är faktiskt ett antal väldigt bra fantasyverk som nämns i uppsatsen, och att analysera de tar verkligen på deras emotionella värde, men jag har skrivit på ett sätt som gjort att jag själv ändå står ut med att läsa böckerna ännu utan att relatera de till studier. Det var allt jag önskade för egen del, att jag inte skulle tröttna på böcker jag läst tidigare och verkligen uppskattat om jag skrev om de i studiesyfte.
Dammtorr och högtravande är dock mina absoluta favoriter i kommentaren. Jag har alltid haft svårt att distansera mig själv från min text, och det jag skriver och det språk jag använder är i stark ton med vem jag är. Jag finner det hysteriskt roande att jag är dammtorr och högtravande XD Jag hoppas att fler läser texten och luftar sina åsikter!
onsdag, januari 28, 2009
torsdag, januari 22, 2009
Mellan några koppar te och livet
Jag tänker att jag inte har skrivit mycket den senaste tiden, och att jag antagligen inte har mycket att berätta. Men när har jag egentligen det? Jag berättar om min vardag och mina tankar och mina känslor. Det är inte mycket men det är allt man har. Allt jag har åtminstone, och då får det duga.
Det är pengakris i världen och Obama har som första icke-vit svurit presidenteden i USA, och klivit in i deras värsta ekonomiska kris sedan 30-talets depression. Jag tror inte mannen kan utöva mirakel, men så länge han inte bombar ett nytt Hiroshima kan han ju knappast komma i närheten av att misslyckas så grovt som sin föregångare. Det ser i alla fall intressant ut för världshistorien överlag.
Under nämnda ekonomiska kris har jag gått emot strömmen och sagt upp mig från mitt jobb. Min sista dag var under förra veckan, och även om jag saknar tehandeln i sig så varken orkade jag eller trivdes där något mer, speciellt efter chefsbytet.
Anledningen till att jag egentligen inte oroar mig är väl främst för att jag börjar studierna igen om två månader, och behöver tiden fram tills dess till att plugga.
Men också för att jag tursamt nog egentligen har ett annat deltidsjobb, och även om det varit väldigt långt mellan recensionerna sedan i höstas så kan jag alltid satsa på att ta upp mitt skrivande för SF-bok.
På tal om bokhandeln så jobbade jag på Uppcon för de i lördags, och då de sista timmarna vart väldigt jobbiga, mest pga mitt låga blodsocker, blodtrycksfall och det faktum att jag hade vansinnigt ont i fötterna och var stressad, så var dagen i sig väldigt rolig. Jag hann inte se så mycket av varken folk och fä, utklädda Cosplayare eller spel, men dagen i ära klädde jag och min kollega och vän ut oss till Lenneth och Hrist från Valkyrie Profile i dräkter som vi gjort själva, vilket var skojjigt.
Mad M. Pancho och Cactus S.
Lillebror dök också upp och hälsade, och det var kul att se honom där också. Vi hann inte umgås så mycket under hans besök, jag var med mina vänner och han med sina under ledigheten, och annars var jag på jobbet eller han på konvent etc. Känns bra att jag hälsade på i november, nu var det mest bara trevligt att ha honom här ett tag, gjorde inte så mycket att vi sågs mindre än tänkt. Han åkte hem i söndags, och nu använder jag hans rum som förråd för mina nya hushållsproduktsinköp och garderoben rymmer nu min cosplaydräkt :P
Annars har jag inte gjort så mycket. Träffat vänner, varit krasslig, missat fester, gått på bio, läst en del, sett på film och shoppat.
En hel del pengar har gått åt. Det mesta till min nya laptop. Den har gett mig en del problem, men det mesta är löst nu, trots att jag anser att den har lite krupp. Men jag kommer nog älska den ändå, trots att den är efterbliven (jag vet - det låter illa).
Och det sammanfattar mina gångna två veckor hyfsat bra.
Det är underligt att idag är årsdagen för Heath Ledgers död. Och att jag fortfarande reagerar med en liten känsla av förlust. Det är ju trots allt möjligt att när han dog, varit på höjden av sin karriär och att han efter det bara blivit sämre. Eller helt enkelt valt att lägga av.
Men av någon anledning så får jag känslan av att jag gått miste om möjligheten att se ett dussin fantastiska filmer som aldrig kommer att göras nu när han är borta.
Ibland tänker jag: Blir jag någonsin känd skulle jag vilja få möjligheten att träffa den här författaren/skådespelaren/regissören/musikern. Bara för att deras person helt enkelt verkar så fantastiskt intressant.
Heath Ledger var en sådan där "jag skulle vilja träffa"-person. För att han verkade så varm och ödmjuk, samtidigt som han hade så mycket talang. Varje gång jag såg honom i en ny film slogs jag av hur mycket han hade att ge.
Jag tyckte om hans röst. Till och med när den var sammanbiten och full av konflikt då han spelade Ennis, och när han spelade Jokern gav den mig rysningar längst med ryggraden. Men underligt är dock att en av de bilder jag får i huvudet när jag ser honom inte är från dessa två nämnda filmer, där han gjorde så starkt intryck på mig, utan den här vid sidan om. Och kanske är det för att det var så jag tyckte om att se honom: Energisk, attraktiv, med en stark närvaro och det där smittsamma leendet, hög på livet och det det hade att erbjuda.
Det är pengakris i världen och Obama har som första icke-vit svurit presidenteden i USA, och klivit in i deras värsta ekonomiska kris sedan 30-talets depression. Jag tror inte mannen kan utöva mirakel, men så länge han inte bombar ett nytt Hiroshima kan han ju knappast komma i närheten av att misslyckas så grovt som sin föregångare. Det ser i alla fall intressant ut för världshistorien överlag.
Under nämnda ekonomiska kris har jag gått emot strömmen och sagt upp mig från mitt jobb. Min sista dag var under förra veckan, och även om jag saknar tehandeln i sig så varken orkade jag eller trivdes där något mer, speciellt efter chefsbytet.
Anledningen till att jag egentligen inte oroar mig är väl främst för att jag börjar studierna igen om två månader, och behöver tiden fram tills dess till att plugga.
Men också för att jag tursamt nog egentligen har ett annat deltidsjobb, och även om det varit väldigt långt mellan recensionerna sedan i höstas så kan jag alltid satsa på att ta upp mitt skrivande för SF-bok.
På tal om bokhandeln så jobbade jag på Uppcon för de i lördags, och då de sista timmarna vart väldigt jobbiga, mest pga mitt låga blodsocker, blodtrycksfall och det faktum att jag hade vansinnigt ont i fötterna och var stressad, så var dagen i sig väldigt rolig. Jag hann inte se så mycket av varken folk och fä, utklädda Cosplayare eller spel, men dagen i ära klädde jag och min kollega och vän ut oss till Lenneth och Hrist från Valkyrie Profile i dräkter som vi gjort själva, vilket var skojjigt.
Mad M. Pancho och Cactus S.(Nej, jag tänker inte förklara mig.)
Lillebror dök också upp och hälsade, och det var kul att se honom där också. Vi hann inte umgås så mycket under hans besök, jag var med mina vänner och han med sina under ledigheten, och annars var jag på jobbet eller han på konvent etc. Känns bra att jag hälsade på i november, nu var det mest bara trevligt att ha honom här ett tag, gjorde inte så mycket att vi sågs mindre än tänkt. Han åkte hem i söndags, och nu använder jag hans rum som förråd för mina nya hushållsproduktsinköp och garderoben rymmer nu min cosplaydräkt :P
Annars har jag inte gjort så mycket. Träffat vänner, varit krasslig, missat fester, gått på bio, läst en del, sett på film och shoppat.
En hel del pengar har gått åt. Det mesta till min nya laptop. Den har gett mig en del problem, men det mesta är löst nu, trots att jag anser att den har lite krupp. Men jag kommer nog älska den ändå, trots att den är efterbliven (jag vet - det låter illa).
Och det sammanfattar mina gångna två veckor hyfsat bra.
Det är underligt att idag är årsdagen för Heath Ledgers död. Och att jag fortfarande reagerar med en liten känsla av förlust. Det är ju trots allt möjligt att när han dog, varit på höjden av sin karriär och att han efter det bara blivit sämre. Eller helt enkelt valt att lägga av.
Men av någon anledning så får jag känslan av att jag gått miste om möjligheten att se ett dussin fantastiska filmer som aldrig kommer att göras nu när han är borta.
Ibland tänker jag: Blir jag någonsin känd skulle jag vilja få möjligheten att träffa den här författaren/skådespelaren/regissören/musikern. Bara för att deras person helt enkelt verkar så fantastiskt intressant.
Heath Ledger var en sådan där "jag skulle vilja träffa"-person. För att han verkade så varm och ödmjuk, samtidigt som han hade så mycket talang. Varje gång jag såg honom i en ny film slogs jag av hur mycket han hade att ge.
Jag tyckte om hans röst. Till och med när den var sammanbiten och full av konflikt då han spelade Ennis, och när han spelade Jokern gav den mig rysningar längst med ryggraden. Men underligt är dock att en av de bilder jag får i huvudet när jag ser honom inte är från dessa två nämnda filmer, där han gjorde så starkt intryck på mig, utan den här vid sidan om. Och kanske är det för att det var så jag tyckte om att se honom: Energisk, attraktiv, med en stark närvaro och det där smittsamma leendet, hög på livet och det det hade att erbjuda.
måndag, januari 12, 2009
The Silent Shout
Why isn't there any sound? Why isn't anything happening?
All these protests and demonstrations for what?
All I see is the burnt faces on TV, the crying mothers, the starving, disfigured bodies of children flash behind my eyelids. The world stands still as Gaza is ripped apart and it's people wade in the blood of their loved ones.
I know, people of Israel, you have lost family members too, and the fear fuels your fires. But this is insane, it is cruel and inhuman. The killings are monstrous. It is like seeing a pack of wild dogs set amongst trapped cattle, tearing into soft flesh with no remorse nor mercy.
The rest of the world needs to stop Israel now. This isn't what anyone in their right mind would call retaliation. It's pure, efficient murder. The leaders of one country effectively taking decisions that will wipe another nation off the planet.
It's sickening to think that a country whose people know most about being persecuted, about being killed and abused because of nationality, are now in turn trying to eliminate an entire people from the face of the earth.
The Jewish people have seen more pain than other groups might ever see, and their history is colored in pain and loss. And now, they have in turn clad themselves in their butcher aprons, and are slaughtering the Palestinians by the hundreds.
It's despicable, and even worse for the fact that the rest of the world stands back and does nothing. In a couple of years, this will be seen upon as another form of Holocaust, and people will ask us why no one acted sooner. Why people were left to die in their own homes, starved and sick. And we will have no answers. Only the cowardice of our leaders will be shown, once again.
There is no sound but the sound of bombs. The sound of children crying for their parents, who lie killed next to their own babies. The sound of desperation and hurt and pain, the wailings of fear, the weaping of those who have lost all hope.
Children are dying. The old, the sick, the weak, the unprotected. All families trapped in the Gaza strip, with no way of escape, no hope of survival. The bigger the family, the more children, all the more impossible to flee. You cannot escape unseen with many children. So larger families stay, refusing to leave anyone behind.
And we abandon them in the cold and dark. In the sheer hopelessness of a war so unfair it can only be seen upon as genocide. The air is filled with poison and death. The streets smell of blood, of dirt and rotting flesh. Gaza is an open wound, bleeding and festering in front of us.
And yet there is no sound. Throats have been screamed raw and useless. Dead children lie everywhere. Their faces twisted and frozen into hideous masks of pain, their mouths forever open in silent shouts.
All these protests and demonstrations for what?
All I see is the burnt faces on TV, the crying mothers, the starving, disfigured bodies of children flash behind my eyelids. The world stands still as Gaza is ripped apart and it's people wade in the blood of their loved ones.
I know, people of Israel, you have lost family members too, and the fear fuels your fires. But this is insane, it is cruel and inhuman. The killings are monstrous. It is like seeing a pack of wild dogs set amongst trapped cattle, tearing into soft flesh with no remorse nor mercy.
The rest of the world needs to stop Israel now. This isn't what anyone in their right mind would call retaliation. It's pure, efficient murder. The leaders of one country effectively taking decisions that will wipe another nation off the planet.
It's sickening to think that a country whose people know most about being persecuted, about being killed and abused because of nationality, are now in turn trying to eliminate an entire people from the face of the earth.
The Jewish people have seen more pain than other groups might ever see, and their history is colored in pain and loss. And now, they have in turn clad themselves in their butcher aprons, and are slaughtering the Palestinians by the hundreds.
It's despicable, and even worse for the fact that the rest of the world stands back and does nothing. In a couple of years, this will be seen upon as another form of Holocaust, and people will ask us why no one acted sooner. Why people were left to die in their own homes, starved and sick. And we will have no answers. Only the cowardice of our leaders will be shown, once again.
There is no sound but the sound of bombs. The sound of children crying for their parents, who lie killed next to their own babies. The sound of desperation and hurt and pain, the wailings of fear, the weaping of those who have lost all hope.
Children are dying. The old, the sick, the weak, the unprotected. All families trapped in the Gaza strip, with no way of escape, no hope of survival. The bigger the family, the more children, all the more impossible to flee. You cannot escape unseen with many children. So larger families stay, refusing to leave anyone behind.
And we abandon them in the cold and dark. In the sheer hopelessness of a war so unfair it can only be seen upon as genocide. The air is filled with poison and death. The streets smell of blood, of dirt and rotting flesh. Gaza is an open wound, bleeding and festering in front of us.
And yet there is no sound. Throats have been screamed raw and useless. Dead children lie everywhere. Their faces twisted and frozen into hideous masks of pain, their mouths forever open in silent shouts.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)