torsdag, januari 22, 2009

Mellan några koppar te och livet

Jag tänker att jag inte har skrivit mycket den senaste tiden, och att jag antagligen inte har mycket att berätta. Men när har jag egentligen det? Jag berättar om min vardag och mina tankar och mina känslor. Det är inte mycket men det är allt man har. Allt jag har åtminstone, och då får det duga.

Det är pengakris i världen och Obama har som första icke-vit svurit presidenteden i USA, och klivit in i deras värsta ekonomiska kris sedan 30-talets depression. Jag tror inte mannen kan utöva mirakel, men så länge han inte bombar ett nytt Hiroshima kan han ju knappast komma i närheten av att misslyckas så grovt som sin föregångare. Det ser i alla fall intressant ut för världshistorien överlag.
Under nämnda ekonomiska kris har jag gått emot strömmen och sagt upp mig från mitt jobb. Min sista dag var under förra veckan, och även om jag saknar tehandeln i sig så varken orkade jag eller trivdes där något mer, speciellt efter chefsbytet.
Anledningen till att jag egentligen inte oroar mig är väl främst för att jag börjar studierna igen om två månader, och behöver tiden fram tills dess till att plugga.
Men också för att jag tursamt nog egentligen har ett annat deltidsjobb, och även om det varit väldigt långt mellan recensionerna sedan i höstas så kan jag alltid satsa på att ta upp mitt skrivande för SF-bok.
På tal om bokhandeln så jobbade jag på Uppcon för de i lördags, och då de sista timmarna vart väldigt jobbiga, mest pga mitt låga blodsocker, blodtrycksfall och det faktum att jag hade vansinnigt ont i fötterna och var stressad, så var dagen i sig väldigt rolig. Jag hann inte se så mycket av varken folk och fä, utklädda Cosplayare eller spel, men dagen i ära klädde jag och min kollega och vän ut oss till Lenneth och Hrist från Valkyrie Profile i dräkter som vi gjort själva, vilket var skojjigt.

Mad M. Pancho och Cactus S.
(Nej, jag tänker inte förklara mig.)

Lillebror dök också upp och hälsade, och det var kul att se honom där också. Vi hann inte umgås så mycket under hans besök, jag var med mina vänner och han med sina under ledigheten, och annars var jag på jobbet eller han på konvent etc. Känns bra att jag hälsade på i november, nu var det mest bara trevligt att ha honom här ett tag, gjorde inte så mycket att vi sågs mindre än tänkt. Han åkte hem i söndags, och nu använder jag hans rum som förråd för mina nya hushållsproduktsinköp och garderoben rymmer nu min cosplaydräkt :P

Annars har jag inte gjort så mycket. Träffat vänner, varit krasslig, missat fester, gått på bio, läst en del, sett på film och shoppat.
En hel del pengar har gått åt. Det mesta till min nya laptop. Den har gett mig en del problem, men det mesta är löst nu, trots att jag anser att den har lite krupp. Men jag kommer nog älska den ändå, trots att den är efterbliven (jag vet - det låter illa).

Och det sammanfattar mina gångna två veckor hyfsat bra.




Det är underligt att idag är årsdagen för Heath Ledgers död. Och att jag fortfarande reagerar med en liten känsla av förlust. Det är ju trots allt möjligt att när han dog, varit på höjden av sin karriär och att han efter det bara blivit sämre. Eller helt enkelt valt att lägga av.
Men av någon anledning så får jag känslan av att jag gått miste om möjligheten att se ett dussin fantastiska filmer som aldrig kommer att göras nu när han är borta.
Ibland tänker jag: Blir jag någonsin känd skulle jag vilja få möjligheten att träffa den här författaren/skådespelaren/regissören/musikern. Bara för att deras person helt enkelt verkar så fantastiskt intressant.
Heath Ledger var en sådan där "jag skulle vilja träffa"-person. För att han verkade så varm och ödmjuk, samtidigt som han hade så mycket talang. Varje gång jag såg honom i en ny film slogs jag av hur mycket han hade att ge.
Jag tyckte om hans röst. Till och med när den var sammanbiten och full av konflikt då han spelade Ennis, och när han spelade Jokern gav den mig rysningar längst med ryggraden. Men underligt är dock att en av de bilder jag får i huvudet när jag ser honom inte är från dessa två nämnda filmer, där han gjorde så starkt intryck på mig, utan den här vid sidan om. Och kanske är det för att det var så jag tyckte om att se honom: Energisk, attraktiv, med en stark närvaro och det där smittsamma leendet, hög på livet och det det hade att erbjuda.

Inga kommentarer: