25th of may can be many things. The birthday of a friend of mine is today, for one.
But for many a reader of fantasyliterature as myself, it is Towel Day and Lilac-if-you-where-there.
Towel Day is the official day of celebrating Douglas Adams and his highly entertaining Hitchhiker's Guide to the Galaxy. And though I read the first three books out of five many years ago and really enjoyed their warped humour, I have only once celebrated by carrying a towel with me outside on the 25th.
For me it is, as it has been since my second year in high school, Lilac-if-you-where-there, which is a momentous day in the history of the fictuos city of Ankh-Morpork in Terry Pratchett's brilliant Discworld-series (and I am afterall a Discworld-girl through and through). The occasion is revealed and explained in the 29th Discworld-novel Night Watch, which is one of my favourites out of the 38 yet written.
It's strange to thing that I have for the past 8-9 years of my life followed the lives of the Discworld-personas, eagerly awaiting their new adventures. Through the years it has turned darker and more nestet, like a person that grows it has also evolved. And I have cherished it's change for it has been for the better, with it's sharp wit and it's hilarious twist.
So on may 25th, if it is possible, I pin some lilac to my coat and celebrate some of the most amusing moments throughout the reading experiences of my life.
Today was a beautiful spring day - the air warm, heady and sweet. And there were lilacs.
måndag, maj 25, 2009
onsdag, maj 13, 2009
Sacrifice! To the water gods in the volcano...?
Jag tror att någonstans tillbaka i släktleden så har King Julian persiskt påbrå. Jag menar se bara! Det må vara hans enda persiska drag, med det är bland de bästa porträtteringarna av Ta'rof jag någonsin sett.
Och inte att förglömma, en annan King Julian-favorit, nu när jag ändå sitter med Madagascar 2 uppe:
Vet ni... Det har knappt gått två veckor och ändå känns Lund, värme, scones till frukost, demonstrerande, promenader, argentinsk tango och kärlek väldigt långt borta. I'm a sad little head, and I miss you girls.
Och inte att förglömma, en annan King Julian-favorit, nu när jag ändå sitter med Madagascar 2 uppe:
Vet ni... Det har knappt gått två veckor och ändå känns Lund, värme, scones till frukost, demonstrerande, promenader, argentinsk tango och kärlek väldigt långt borta. I'm a sad little head, and I miss you girls.
fredag, maj 08, 2009
The Haze
Det känns knappt som att jag skriver här längre, vilket är synd, för jag tänker ofta att jag ska det. Jag lägger nog ner mer tid på att tänka att jag ska skriva än att faktiskt skriva, vilket känns helt menlöst egentligen.
Jag har flyttat och bor nu sedan snart två månader tillbaka i Uppsala, även om jag är i Stockholm ofta. Jag har hunnit med massor och samtidigt känns det som inget.
För det känns som om dagarna går så sjukt snabbt och jag vet inte vart de tar vägen och vart jag försvinner iväg med dem. Vi är inne på årets femte månad och det känns som om 2009 varit det mest händelselösa och känslomässigt intetsägande året i mitt vuxna liv hittills. Är det för att det går i samma jämna lunkande tempo, att jag inte längre kan skilja dagarna åt? Jag borde egentligen vara nöjd, för saker är ju bra, bara något suddiga. Händelser jag minns väldigt tydligt är oftast väldigt krävande situationer, så dessa trevliga men ofta något beiga månader som gått är kanske bara ett välkommen avbrott jag inte förstått mig på att uppskatta. April har iofs varit väldigt fint. Det är de tre månaderna innan jag inte ens minns. Men jag förstår inte varför allt känns så virrigt? Varför finns det inga fasta nedslag i mitt minne från årets början? Det är som att jag efter att jag sagt upp mig tillbringat två månader med att va medvetslös i en kokong. Utan kalendern känns det som om februari var i ett helt annat liv.
Jag känner mig i ett stadium mellan olika saker, mellan att bo med familj och bo ensam, mellan att va sysslolös och vara ständigt inbokad på saker, mellan jobb och studier. Det är ganska grått och trots all tid jag tillbringar med andra och med att hitta på massa roligt känns det som att större delen av min tid tillbringas på bussar och tåg. Ständigt mellan platser och olika lägen. Allt är en transpotsträcka och hållplatserna och händelserna känns konturlösa.
Jag tänkte i alla fall lägga upp en del bilder och skriva om de roliga saker jag hittat på och varit med om sen jag flyttat, så kanske jag ser saker i ett nytt ljus. Men jag är helt enkelt alldeles för trött för att göra det nu, så det får bli en annan gång.
Jag har tydligen äntligen lyckats vända tillbaka på dygnet igen. Helt utmattad redan innan midnatt, fastän jag inte jobbar hela dagarna. I'm getting old.
Jag har flyttat och bor nu sedan snart två månader tillbaka i Uppsala, även om jag är i Stockholm ofta. Jag har hunnit med massor och samtidigt känns det som inget.
För det känns som om dagarna går så sjukt snabbt och jag vet inte vart de tar vägen och vart jag försvinner iväg med dem. Vi är inne på årets femte månad och det känns som om 2009 varit det mest händelselösa och känslomässigt intetsägande året i mitt vuxna liv hittills. Är det för att det går i samma jämna lunkande tempo, att jag inte längre kan skilja dagarna åt? Jag borde egentligen vara nöjd, för saker är ju bra, bara något suddiga. Händelser jag minns väldigt tydligt är oftast väldigt krävande situationer, så dessa trevliga men ofta något beiga månader som gått är kanske bara ett välkommen avbrott jag inte förstått mig på att uppskatta. April har iofs varit väldigt fint. Det är de tre månaderna innan jag inte ens minns. Men jag förstår inte varför allt känns så virrigt? Varför finns det inga fasta nedslag i mitt minne från årets början? Det är som att jag efter att jag sagt upp mig tillbringat två månader med att va medvetslös i en kokong. Utan kalendern känns det som om februari var i ett helt annat liv.
Jag känner mig i ett stadium mellan olika saker, mellan att bo med familj och bo ensam, mellan att va sysslolös och vara ständigt inbokad på saker, mellan jobb och studier. Det är ganska grått och trots all tid jag tillbringar med andra och med att hitta på massa roligt känns det som att större delen av min tid tillbringas på bussar och tåg. Ständigt mellan platser och olika lägen. Allt är en transpotsträcka och hållplatserna och händelserna känns konturlösa.
Jag tänkte i alla fall lägga upp en del bilder och skriva om de roliga saker jag hittat på och varit med om sen jag flyttat, så kanske jag ser saker i ett nytt ljus. Men jag är helt enkelt alldeles för trött för att göra det nu, så det får bli en annan gång.
Jag har tydligen äntligen lyckats vända tillbaka på dygnet igen. Helt utmattad redan innan midnatt, fastän jag inte jobbar hela dagarna. I'm getting old.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)