Jag vet inte om det är jag eller livet, eller helt enkelt bara platsen där jag befinner mig i livet, som gör att jag skriver här så sällan.
Jag vill inte vara lika personlig längre, inte för att det någonsin var intimt, men för att det var tillräckligt utlämnande och jag är inte på det humöret längre. Inte just nu.
Jag känner mig inte så kreativ nuförtiden heller. Utloppen blir färre, jag skriver sällan både här och annanstans. Jag läser mer sällan. Det är musiken som är kvar, jag dansar, och det blir mycket mer film och serier istället.
Det finns en viss trötthet i kroppen som motarbetar ambitioner, och den kommer av omständigheterna, av att jag inte skött om mig och av att saker inte kan gå som man hoppats. Ibland känns det som att bagaget blir tyngre utan att jag blivit starkare. Och ibland att jag bara fortsätter att kunna dra det tyngre lasset för att jag blivit starkare. Kanske är det båda, kanske ingetdera.
Uppsala har varit bra för mig, och jag rotar mig försiktigt. Jag kommer bli kvar här ett tag till, åtminstone ett år, för det finns en glädje i att bo här, i att vara och vara med.
Därefter, vem vet.
Igår var det fyra år sedan jag startade den här bloggen. Den har uppfyllt sitt primära syfte, men det finns en liten glädje i att ha kvar den och att ändå skriva här när det faller mig in, så den kanske finns med mig i ännu ett år.
Jag brukar ofta tänka att det känns som att jag snabbt blir äldre och att åren går utan att jag hunnit göra eller uppleva särskilt mycket. Det är fel. Fyra års sporadiska uppdateringar håller minnen vid liv. Samtidigt -så mycket som inte nämnts här som jag ändå bär med mig.
Det är inte alltid bra, men det trodde jag ju inte heller att det skulle vara. Så länge det oftare känns bra än dåligt, så är den lilla lyckan värd en förmögenhet. Varför klaga då? Livet går vidare med eller utan mig, så jag hänger helst med och ser vart jag hamnar.
Nästa stop: New York.
2 kommentarer:
Jag har ju inte följt din blogg sen början men det är alltid intressant att titta in när jag kommer ihåg att göra det.
Jag har inte skrivit på min heller på så länge. Jag har också en känsla av att kreativiteten avtagit och jag sällan känner samma förundran över allt omkring mig längre. Det handlar nog mycket om att fritiden är så liten och att befinna sig långt här uppe i norr och sällan träffa vänner och familj. Och alltid en känsla av att jag går och väntar på att få ta tag i livet och göra det jag verkligen vill. Tiden glider iväg allt för fort, jag känner att jag blir äldre och hade velat hinna mer redan, och har slösat med min tid innan jag kom hit =/
Kanske skulle jag behöva fundera över allt och skriva och skissa oftare, men det har liksom också blivit satt på paus. Jag ska nog städa upp lite i bloggen vartefter och ge den lite liv igen.
Jag hoppas du hittar styrka och skaparlust igen! Jag ska jaga efter min egen i de små stunder jag hinner.
Fina Malin,
det är sant att dte är svårt att känna sig kreativ i all stress. Och jag känner också att tiden rinner iväg, att jag inte hinner med att uppleva eller hitta på, upptäcka och bara glädja mig åt att saker går bra.
Men jag har insett att de där småsakerna som jag tar mig tid med, är dem som ger mig energin till att ta mig igenom de här längre transportsträckorna i livet där jag inte alltid vet vad jag håller på med. Eller om jag trivs med det jag håller på med.
Så jag hoppas att du också försöker ta dig lite tid ibland att göra de småsaker som får dig att må bättre. Vi förtjänar att unna oss glädje. Det är fruktansvärt lätt att glömma bort.
Skicka en kommentar