Do not let fear into thy heart
when lost upon dwindling road,
for should thine will nor bend or break
new paths will sure unfold.

Remember then friends and lovers had
good times past and sins so sweet
laughter, love and secrets shared,
that brighten days and make nights complete.

Cherish faces, songs and words
they will keep loneliness at bay.
Memories that make each place thy home,
where the heart shall sing and forever sway.

- Nahal, June 2010

The Wire

One of my summer classes this year is a course on HBO and modern TV-drama. This means that not only am I finishing up old essays and taking two summer classes, but one of them involves a whole lot of film-watching. Which is nice in it's own way, because allthough I am swamped with work, and stressed even when I'm trying to watch an episode, it does give a bit of diversity to all my book-reading studies.

But when intense study of the dramatic form of The Wire and constant watching of the series so I'm upto speed with the literature, results in dreaming of it during my resting hours, things are going a bit too far. And when said dreams involve me walking around an amusmentpark in lingerie and trying to figure out how to tell a Baltimore druglord that I don't want to date him without him shooting a cap into my brain, then this is getting way out of hand.

And people tell me I don't take school seriously enough.

Dagens sanning.

Jag skulle säga att det i och med det totala pressförföljandet av kungliga bröllopsfirandet i sommar varit omöjligt att missa vad som pågår, men jag hade trots detta totalt glömt bort att det var den så kallade stora dagen i lördags. Jag återkom efter en kopp te hos vänner till ett fullt korridorskök där de andra åt middag och efter diverse artigheter gick konversationen såhär:

Emil: Nu är de gifta!
Jag: Va?
Emil: Nu har de sagt ja.
Jag: Vilka?
Emil: Vadå vilka?! Victoria och Daniel! Hur kan du ha missat det??
Jag: Jag är uppvuxen bland socialister och kommunister. Jag tror inte på Gud, monarki eller kapitalism.

Footwhatnow?

Jag kan inte fatta att det är VM, och att jag missat i princip 3/4 av alla matcher och knappt sett en enda hel match av de resterande. Det är sorgligt och irriterande på samma gång. Jag lever i skuggan av förra VM då jag såg nästan två spel om dagen och kunde namnen på spelarna i lagen jag höll på. Nu är det ett minne blott och jag håller via FB-statusar koll på vilka underdogs som förvånar och vilka favoriter som inte levererar. It just ain't right.

Idag och imorgon är det alltså ordentligt med plugg som gäller, så jag kan få lite gjort och sedan med rent samvete samvete bänka mig framför tv:n och se Argentina spela. Carlos Tevez, du var min favorit för fyra år sedan. Jag hoppas på dig.

100

Det är 100 dagar sedan jag åkte till New York.
Jag vet inte vart tiden tar vägen, men jag hänger inte riktigt med i svängarna. Det kändes som långt bort redan några dagar efter att jag landat i Sverige igen. Hur kan det vara möjligt att all upprymdhet kan låsas undan så snabbt och bytas mot ny längtan så snart?

Jag har ett problem med resandet. Det hjälper inte att fortsätta flyga, åka, gå - jag blir inte nöjd. Och det släcker inte törsten, snarare är det som att svälja tändvätska och ta fyr inifrån. Rastlösheten river och jag längtar ständigt till dagen då jag kan resa utan att oroa mig för att jag måste komma tillbaka.