Jag stannade hemma från skolan idag. Eller snarare, jag klev upp, åt frukost, gjorde mig i ordning och gick hemifrån med antydan till en tryckande känsla mot pannan. Därefter tog det nog inte mer än en halvtimma innan det utvecklats till en molande huvudvärk som stängde ute alla vettiga tankar och gav plats för det trängtande behovet att ta mig hem igen och begrava mig i sängen. Så nu har jag en kompletteringsuppgift att se fram emot, vid sidan av uppgiften till ikväll, kärleksdikten till på fredag och hemtentan till nästa vecka. Det går ju bra, det här...

Vad jag egentligen vill göra är att ta ett långt, varmt bad. Men nackdelen med att bo i radhus är att varmvattnet tar slut så snabbt. För två veckor sedan prövade jag, sorgligt nog, vår jaccuzzi här hemma för första gången, fastän jag bott här i snart 4 år! Jag duschar jämt, men har säkert bara tagit två långa bad sen vi flyttade hit, för det tar 25 minuter innan karet blir fullt. Och då vill jag tvätta håret och duscha av mig innan. Jag vill ju inte tappa upp nytt och ligga i det om det blivit ljummet. Hur som helst var klockan närmare midnatt och jag låg äntligen i riktigt varmt vatten och lyssnade på jaccuzzi-pumpens nästan sövande buller. Vilket bidrog till att när jag väl låg och tryckte axeln mot en av vattenstrålarna för att få musklerna att slappna av, så sjönk jag ner med halva huvudet under vattnet och halvsov. Jätteskönt, tyckte jag. Fram tills det att resten av familjen insåg att jag varit i badrummet i över en timma och undrade hur länge jag hade tänkt ligga kvar. Jag kunde ju inte höra de ropa, så självklart svarade jag inte. Det slutade med att mamma springer in och rycker bort duschdraperierna i tron om att jag svimmat i badkaret. Med denna filmliknande scen, som fick mig att skrika rätt ut och direkt-associera händelsen till duschsekvensen ur Pshyco, tog mitt badande ett drastiskt slut, eftersom jag självklart inte kunde slappna av igen med hjärtat i halsgropen.
På grund av mitt låga blodtryck får jag lätt yrsel om jag står för länge under varmt vatten och i badrumsångan, vilket gör att jag inte längre låser dörren till badrummet där nere, utifall att jag vill ta mig ut så snart som möjligt för att inte tuppa av. Att det ska utnyttjas till att folk ska springa in och skrämma mig halvt från vettet när jag badar är inte ett alternativ. Inga långa bad förrän jag är ensam hemma alltså, och idag kom lillsyrran hem tidigt från skolan. Th th... vilka i-landsproblem man dras med :)

Bortsett från att det går hyfsat i skolan så har jag dessutom jobbet att tänka på. Det går bra, jag lär mig en hel del nytt och är inte så vansinnigt inkompetent i köket som jag trodde, bara långsam. Men det kommer jag träna upp, med tanke på att jag jobbar varje helg fram till maj, om inte längre.
Tyvärr har det gjort att mitt sociala liv är sporadiskt och alla fika-tillfällen, luncher eller promenader blir korta och konversationerna inte särskilt tillfredsställande. Men jag hoppas på att folk har förståelse för att jag gör mitt bästa. Det känns jobbigt ibland dock. Vissa av mina vänner har jag inte sett mer än en gång i år, och det var i januari... Min första lediga helg i Maj (om jag får en, annars ska jag ta ledigt) är redan uppbokad. Nu är jag trött på att skjuta upp det här, jag vill till Örebro och hälsa på min kompis! Jag vill prata och gå på bio och dansa och roa mig!

På tal om att dansa, var ute med två kompisar från kursen för två veckor sen och hade så otroligt kul att det var som att jag återupptäckt nöjet med att va ute. Faschings var tokfint och jag vill ut och dansa mera. Mer fest helt enkelt!
Vi kom inte ut förrän midnatt och var där och dansade till nästan fyra. Jag hann inte sova mer än tre timmar innan jag skulle upp igen och ta mig till jobbet. Men det var så fruktansvärt kul att jag inte brydde mig om att jag var så tung i benen eller matt i kroppen efteråt. Vi ska ut igen om 2-3 veckor och jag ser redan fram emot det.

I helgen var jag dessutom på bio efter jobbet. Jag och väninnan promenerade runt, åt på vår japanska favoritrestaurang som åter har kvällsöppet (yeay!), men nu till restaurangpriser (50kr dyrare under kvällarna, skandal!) och hade jättetrevligt. Jag hade dessutom ätit japanskt dagen innan då jag shoppat med en av mina härliga kurs-kompisar, men jag har kommit fram till att Yakiniku är bäst på Nagano. Så är det bara. Jag har provat det på 4 andra ställen under det senaste året och det är helt enkelt inte lika gott.
Något som inte var lika lyckat var ju biofilmen - Ultraviolet. Att det skulle ta så jävla lång tid att se en film på 87 minuter är otroligt. Och så usel den var! Motorcykeljakterna liknade ett 3-D spel, skådisinsatserna var nästan förvånandsvärt dåliga, och när jag äntligen trodde att tjejen dött visade det sig självklart vara ett misstag. Stupid, stupid me. Nu säger inte jag att jag någonsin tyckt att Milla Jovovich varit en duktig skådis, men det här var ju verkligen bottenskrapet i årets filmproduktion. Trots att faktorerna lät intressanta: sci-fi, mutanter, kvinnlig huvudroll, action. Det lät som en roande helhet. FEL. Det var så fruktansvärt patetiskt, att man nästan skrattade. En gång. Att mutanterna kallades Hemofager den första kvarten, men därefter upprepande kallades för vampyrer var bara irriterande.
Mitt i filmen reste sig två killar och gick. All respekt till de! Jag kan inte gå, för jag tänker att jag faktiskt betalat och bör se hur det slutar. Vad är det för korkad inställning egentligen? Jag har betalat, och därför ska jag även plåga mig själv till slutet? Det är väl ett problem jag har, att jag inte kan resa mig upp och gå. Men, jag kan däremot varna alla andra. Se den inte, det är inte värt det. Ta era sedlar och gör något vettigare av dem, som pappersbåtar till exempel. Vad som helst duger, faktiskt.

It's just the freakin' irony of it all...

And in the blurry haze that is my life, I will find that one thing that is solid, that one thing that will keep my pieces together so that I don't shatter like crystal across the marble floor of reality. I am still searching...

I've been meaning to write something, anything, for a while now. It just didn't happen. A lot of things just never happen when it comes to me. Pathetic. But nothing extraordinary happened, so really, what should I write about? Then again, extraordinary things usually don't include me. I've been going to work, to Uni, I haven't studied nearly enough and my cold is just getting worse (at the time being, my coughing wakes people in the middle of the night).
I need to get me some more sleep. And I need to study more, because my homework is giving me angst like painful intakes of cold night air. Something I've been breathing too much of, or too little of, lately - depending on how you see it. If you have a bad cold, you should probably stay at home, and keep out of the cold. But it can't be helped, I like being out a night.

Unfortunatly, the night I really wanted to be outside last week, was Wednesday night 8th of march - International day of Women. I wanted to be outside and and join the protest march, I wanted to walk with my friends in the "Reclaiming the night" - demonstration.
Yes, I believe we need a day for women. I'm glad we have it, because at least once a year it might open the eyes of society to the truth. Even in a country like Sweden, where it's supposed to be so great, women are afraid to go out alone. Not just at nighttime, even in daytime! Rape, rape, women abuse, rape. That's all I ever get to read about these days. Throw in some child abuse and sexual harassment just to make it a completed circle of Hell.

What I don't like is the fact that the situation today, in the year of 2006, is so horrid that we actually need a special day for women. But it is. It's awful. To the point where my mum is afraid I'm lying dead in a ditch when I'm 45 minutes late and don't have a phone with me so I can call her and tell her I'm OK. That's mothers for you.
But still, it was 11 p.m. and dark and freezing outside and I was walking home alone, and I had had a couple of glasses of wine after work and.... you get the picture. Girl alone in the dark with alcohol in her is the perfect victim. I know it. You know it. Everybody knows it. Why the fuck is it that I have to act like I agree with it?! I don't have to sit at home and let myself rot, but if I stay out the chances are my life is ruined. And if something happens, no one will care. No one fights on my side. The law gives me an accusing look and then the cold shoulder.

"Young girl didn't say NO". (Probably because she was choked to the point where she had passed out).
"Young girl was wearing provocative clothes" (Maybe a skirt. Maybe just 5 layers of black. No one seems to care that you have the right to wear whatever you want).
"Young girl didn't resist" (She was attacked by five men).
Why don't you take her side? "She was out alone at dark. She had it coming."

And people make fun of my suspicious nature and call me paranoid. Fuck off. I call it reality, you're all welcome to join and try to make a difference.
This is what I think. This is what I say. This is why I wanted to parade through the street at night and reclaim womens right to be there. It's very symbolic. And a week later, it would be forgotten. But not by the ones who were there. And I wasn't.
That's the sour truth. I was at work all day, and at work all of the next day, and I was to tired and ill to be out walking at night. Instead I spent all my day cooking, cleaning, pouring people coffee and chopping vegetables at the Café like some friggin' 1950's housewife from Suburbia. I want to bury my face in my hands in pure shame, really. The irony of it all is just killing me. But I promised myself, promised, that I would join in next year. Even if I have to work the next day. Even if I'm so ill they have to drag me by the hand, I don't care. I have to.

The time comes when you have to stop compromising about what you think is important. This is important. Not only to me, it should be important to everyone. Your friends, sisters, girlfriends, daughters, mothers... we're all the same. In theory, we all have the same rights. But it's time we crave those rights count just as well on the streets. We're not just reclaiming the night. We're reclaiming our lives. Now.

Det var ett tag sen sist...
Är det för att dagarna flyter ihop till en enda snöfyllda massa av ihopsmälta timmar eller är det för att jag helt enkelt haft annat i tankarna? Jag hade tänkt skriva lite i fredags, men kunde inte logga in eftersom det var fel på sidan.
Så går det när man själv påstår att man tänker uppdatera minst 2 gånger i veckan. Då blir det en gång på två veckor istället. Varför gör jag så? Det var ju meningen att jag skulle ta tag i saker, att jag skulle planera bättre. Det var väl inte mycket att begära av sig själv? Det var inte som om jag ville göra en personlighets-makeover, jag ville bara bättra mig på en enda punkt. Är det så svårt? Är det ett sådant inrotat och djupt problem att jag inte kommer över det?

Jag är defekt, hjälp mig!

Jag gör inget i tid och när jag väl gör det är det under sämsta möjliga tidpunkt! Som att skriva klart inlämningen klockan 4 på morgonen, vilket jag gjorde förrförra veckan.

Jag hade nog börjat med den inlämningen tidigare om jag inte jobbat och dessutom haft släktbesök hela helgen. Vi var på middag med familjen ena kvällen och såg "North Country", på bio kvällen innan (den var, måste jag dessutom tillägga, otroligt bra. Jag grät. Men jag är ju jag - blödig). Det slutade hur som helst med en fullspeckad lördag-tisdag, så jag fick sitta och skriva hemtentan på onsdagen. Döm min glädje när jag vid 23-tiden inser att jag inte får använda mig av "En god människa" till uppgiften, för den är skriven efter 2000. Var som en slägga i huvudet, så upplyftande var det. Fick bli "About a boy", och då vart det inte klart förrän klockan 4. Nästan. Jag var tvungen att gå upp vid halv nio och sitta och finputsa i en timma innan jag skickade iväg den med mail. Därefter drog jag själv ut och handlade på bokrean tillsammans med en kompis. Det var faktiskt riktigt kul, trots att det var kallt och jag var trött. Rean började dessutom på en vardag precis innan löning, så det var inte vansinnigt mycket folk ute heller, för den delen. Hittade några intressanta titlar och kom hem med 7 böcker för 290kr. Min enda besvikelse var att jag köpte "Blonde" för 78kr på rean (ungefär samma pris som i andra bokhandlar) men sedan hittade den för ca 55kr i en annan bokhandel, och då kunde jag ju självklart inte byta. Trist. Annars var det bara skönt att komma ut och gå lite på stan. Det gäller att utnyttja dessa ihopsmälta timmar av snö och kyla.

Vad har jag gjort sedan dess?
Skolan har faktiskt inte tagit upp särskilt mycket tid alls. Jag läser nu två kurser parallellt, men ingen av dem har riktigt kommit igång än. Samtidigt känner jag mig lite skamsen, för jag har inte satt mig in i att plugga något sedan inlämnandet av hemtentan. Jag var väldigt duktig efter nyår och satte igång med att läsa på allvar. jag var i fas med allt som skulle läsas och nu känner jag att jag håller på att sacka efter igen. Annars har jobbat tre dagar i veckan på caféet, där jag trivs väldigt bra trots att det är slitigt. Jag har dessutom lärt mig att fraser som "Vill du göra det här" eller "Känner du för att..." innebär att jag ändå kommer att få göra det vare sig jag vill eller inte, så det är lika bra att säga ja. Det är i alla fall den känsla jag fått =) För vem känner för att plocka disk eller moppa golv eller skära upp gurka och tomat egentligen?
Förrutom det har jag träffat kompisar för en fika eller lunch eller vad helst som jag lyckats pressa in när jag inte varit utmattad, men det har mest varit hemma-sittande, läsande och anime-tittande känns det som.

Jag har varit sjuk. Det börjde helgen efter hemtentan. Jag hade dragits med förkyldningen ett tag, och så slog det slutligen ut ordentligt med hosta och halsont och hela paketet. Det var dock inte oväntat eftersom jag fick stå ute vid City Terminalen i över en halvtimma vid midnatt den helgen. Varför gjorde jag något så dumt och tråkigt natten till en söndag? Ja, jag undrar själv. För det var fan inte värt det.
Vad ska man säga? Jag och Onee-sama var snälla (alternativt godtrogna, naiva och kanske även dumma) nog att gå med på att guide:a en fullt främmande kille från säckpipans och kiltens land runt Stockholm en helg. Nå vi hade ju pratat med honom över nätet av och till i nästan ett och ett halvt år, och han var ju trevlig och social och gladlynt. Dessutom skulle han bo på hotell och därför inte ta upp alltför mycket tid. Han var dessutom 6-7 år äldre än oss, så han borde klara sig själv. Trodde vi. Vi trodde fel. O, så fel vi hade.
Han var ett dygn försenat pga missat flyg. Min glädje var total. Jag erkänner, jag var irriterad för jag tyckte att det var jävligt klantigt att missa ett flyg när man skulle utomlands, men jag var glad. För det var helg efter tenta, jag skulle jobba på söndagen och jag hade ingen lust att ta hand om någon. Speciellt inte en främling. Så jag och väninnan hade en toppenlördag med slappande och prat och vi umgicks massor så som vi brukade göra förr i tiden :P Sådär länge sen, innan man var tvungen att växa upp. Vi tog det lungt. Jag förbannade mig själv över att jag inte önskat mig pengar istället för att han inte skulle komma, eftersom det tydligen slog in. Han ringde ju en halvtimma efter att vi uttryckt vår önskan och sa att han skulle bli sen. Tänk så det kunde gå.

Men nej, jag inser i efterhand att det var lika bra att inte önska sig pengar. För han var trevlig och gladlynt och social. Till den grad att han kvävde mig. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle skrika eller svimma bara pga den ansträngning det tog att ständigt vara uppmärksam. Hur krävande är inte en människa som vägrar att ens vara själv i en timma för att äta frukost? Hur fräckt är det inte att få det att låta som om vi överger honom, när han är fullt medveten om att ingen av oss sovit mer än 5 timmar någon kväll de senaste 4-5 dygnen? Hur okänsligt är det inte att inte inse att min vän är trött efter att ha tvingats släpa honom igenom stan själv i 8 timmar eftersom jag jobbat och inte kunnat hjälpa till? Då vill han ut i natten och hitta på något roligt. När hon promenerat och tagit hand om honom på stan hela dagen och nästan håller på att somna i tv-soffan vid tio-tiden. Då jag har jobbat och är jätteförkyld. Natten till en måndag. Inte en chans i helvetet. Killen blev snällt och artigt avdumpad på sitt hotell vid midnatt och hämtades upp dagen efter för guide-tur genom Gamla Stan, där jag drog en 2 timmar lång harrang om Sveriges historia från det att Stockholm (Gamla Stan) byggdes 1250. Varför? För att jag inte ville prata om mig. Och jag var så in i helvete trött på att höra om honom. Vi vinkade av killen vid 19-tiden och jag svor över min egen döda kropp att jag aldrig mer skulle ställa upp på något så dumt. Energivampyr var vad han var. Krävande, okänslig, högljudd och rent av irriterande löjlig. Med världens sämsta humor. Och ändå låtsas man som ingenting och biter ihop. För det var faktiskt inte hans fel att jag inte alls trivdes med hans personlighet, trots att han anstängde sig till att vara trevlig och uppåt och lagade mat och jag vet inte vad. Han tyckte antagligen inte att jag var särskilt rolig alls. Och han ansåg nog att vi var något av en besvikelse när det var tänkt att vi skulle ta med honom ut och visa honom runt. Och han kanske tyckte jag var jävligt tråkig för att jag inte uppskattade hans lama humor. Men det skiter jag i. Jag ville ha en lugn , rolig helg. Vad jag fick var känslan av att vilja kasta mig ut från ett fönster på 10:e våningen.

Nu har jag skrivit av mig. Då var det bara att byta om och packa skolväskan, jag har föreläsning mellan 16-18. Det är, glädjande nog, vackert ute i dag...