Det var ett tag sen sist...
Är det för att dagarna flyter ihop till en enda snöfyllda massa av ihopsmälta timmar eller är det för att jag helt enkelt haft annat i tankarna? Jag hade tänkt skriva lite i fredags, men kunde inte logga in eftersom det var fel på sidan.
Så går det när man själv påstår att man tänker uppdatera minst 2 gånger i veckan. Då blir det en gång på två veckor istället. Varför gör jag så? Det var ju meningen att jag skulle ta tag i saker, att jag skulle planera bättre. Det var väl inte mycket att begära av sig själv? Det var inte som om jag ville göra en personlighets-makeover, jag ville bara bättra mig på en enda punkt. Är det så svårt? Är det ett sådant inrotat och djupt problem att jag inte kommer över det?

Jag är defekt, hjälp mig!

Jag gör inget i tid och när jag väl gör det är det under sämsta möjliga tidpunkt! Som att skriva klart inlämningen klockan 4 på morgonen, vilket jag gjorde förrförra veckan.

Jag hade nog börjat med den inlämningen tidigare om jag inte jobbat och dessutom haft släktbesök hela helgen. Vi var på middag med familjen ena kvällen och såg "North Country", på bio kvällen innan (den var, måste jag dessutom tillägga, otroligt bra. Jag grät. Men jag är ju jag - blödig). Det slutade hur som helst med en fullspeckad lördag-tisdag, så jag fick sitta och skriva hemtentan på onsdagen. Döm min glädje när jag vid 23-tiden inser att jag inte får använda mig av "En god människa" till uppgiften, för den är skriven efter 2000. Var som en slägga i huvudet, så upplyftande var det. Fick bli "About a boy", och då vart det inte klart förrän klockan 4. Nästan. Jag var tvungen att gå upp vid halv nio och sitta och finputsa i en timma innan jag skickade iväg den med mail. Därefter drog jag själv ut och handlade på bokrean tillsammans med en kompis. Det var faktiskt riktigt kul, trots att det var kallt och jag var trött. Rean började dessutom på en vardag precis innan löning, så det var inte vansinnigt mycket folk ute heller, för den delen. Hittade några intressanta titlar och kom hem med 7 böcker för 290kr. Min enda besvikelse var att jag köpte "Blonde" för 78kr på rean (ungefär samma pris som i andra bokhandlar) men sedan hittade den för ca 55kr i en annan bokhandel, och då kunde jag ju självklart inte byta. Trist. Annars var det bara skönt att komma ut och gå lite på stan. Det gäller att utnyttja dessa ihopsmälta timmar av snö och kyla.

Vad har jag gjort sedan dess?
Skolan har faktiskt inte tagit upp särskilt mycket tid alls. Jag läser nu två kurser parallellt, men ingen av dem har riktigt kommit igång än. Samtidigt känner jag mig lite skamsen, för jag har inte satt mig in i att plugga något sedan inlämnandet av hemtentan. Jag var väldigt duktig efter nyår och satte igång med att läsa på allvar. jag var i fas med allt som skulle läsas och nu känner jag att jag håller på att sacka efter igen. Annars har jobbat tre dagar i veckan på caféet, där jag trivs väldigt bra trots att det är slitigt. Jag har dessutom lärt mig att fraser som "Vill du göra det här" eller "Känner du för att..." innebär att jag ändå kommer att få göra det vare sig jag vill eller inte, så det är lika bra att säga ja. Det är i alla fall den känsla jag fått =) För vem känner för att plocka disk eller moppa golv eller skära upp gurka och tomat egentligen?
Förrutom det har jag träffat kompisar för en fika eller lunch eller vad helst som jag lyckats pressa in när jag inte varit utmattad, men det har mest varit hemma-sittande, läsande och anime-tittande känns det som.

Jag har varit sjuk. Det börjde helgen efter hemtentan. Jag hade dragits med förkyldningen ett tag, och så slog det slutligen ut ordentligt med hosta och halsont och hela paketet. Det var dock inte oväntat eftersom jag fick stå ute vid City Terminalen i över en halvtimma vid midnatt den helgen. Varför gjorde jag något så dumt och tråkigt natten till en söndag? Ja, jag undrar själv. För det var fan inte värt det.
Vad ska man säga? Jag och Onee-sama var snälla (alternativt godtrogna, naiva och kanske även dumma) nog att gå med på att guide:a en fullt främmande kille från säckpipans och kiltens land runt Stockholm en helg. Nå vi hade ju pratat med honom över nätet av och till i nästan ett och ett halvt år, och han var ju trevlig och social och gladlynt. Dessutom skulle han bo på hotell och därför inte ta upp alltför mycket tid. Han var dessutom 6-7 år äldre än oss, så han borde klara sig själv. Trodde vi. Vi trodde fel. O, så fel vi hade.
Han var ett dygn försenat pga missat flyg. Min glädje var total. Jag erkänner, jag var irriterad för jag tyckte att det var jävligt klantigt att missa ett flyg när man skulle utomlands, men jag var glad. För det var helg efter tenta, jag skulle jobba på söndagen och jag hade ingen lust att ta hand om någon. Speciellt inte en främling. Så jag och väninnan hade en toppenlördag med slappande och prat och vi umgicks massor så som vi brukade göra förr i tiden :P Sådär länge sen, innan man var tvungen att växa upp. Vi tog det lungt. Jag förbannade mig själv över att jag inte önskat mig pengar istället för att han inte skulle komma, eftersom det tydligen slog in. Han ringde ju en halvtimma efter att vi uttryckt vår önskan och sa att han skulle bli sen. Tänk så det kunde gå.

Men nej, jag inser i efterhand att det var lika bra att inte önska sig pengar. För han var trevlig och gladlynt och social. Till den grad att han kvävde mig. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle skrika eller svimma bara pga den ansträngning det tog att ständigt vara uppmärksam. Hur krävande är inte en människa som vägrar att ens vara själv i en timma för att äta frukost? Hur fräckt är det inte att få det att låta som om vi överger honom, när han är fullt medveten om att ingen av oss sovit mer än 5 timmar någon kväll de senaste 4-5 dygnen? Hur okänsligt är det inte att inte inse att min vän är trött efter att ha tvingats släpa honom igenom stan själv i 8 timmar eftersom jag jobbat och inte kunnat hjälpa till? Då vill han ut i natten och hitta på något roligt. När hon promenerat och tagit hand om honom på stan hela dagen och nästan håller på att somna i tv-soffan vid tio-tiden. Då jag har jobbat och är jätteförkyld. Natten till en måndag. Inte en chans i helvetet. Killen blev snällt och artigt avdumpad på sitt hotell vid midnatt och hämtades upp dagen efter för guide-tur genom Gamla Stan, där jag drog en 2 timmar lång harrang om Sveriges historia från det att Stockholm (Gamla Stan) byggdes 1250. Varför? För att jag inte ville prata om mig. Och jag var så in i helvete trött på att höra om honom. Vi vinkade av killen vid 19-tiden och jag svor över min egen döda kropp att jag aldrig mer skulle ställa upp på något så dumt. Energivampyr var vad han var. Krävande, okänslig, högljudd och rent av irriterande löjlig. Med världens sämsta humor. Och ändå låtsas man som ingenting och biter ihop. För det var faktiskt inte hans fel att jag inte alls trivdes med hans personlighet, trots att han anstängde sig till att vara trevlig och uppåt och lagade mat och jag vet inte vad. Han tyckte antagligen inte att jag var särskilt rolig alls. Och han ansåg nog att vi var något av en besvikelse när det var tänkt att vi skulle ta med honom ut och visa honom runt. Och han kanske tyckte jag var jävligt tråkig för att jag inte uppskattade hans lama humor. Men det skiter jag i. Jag ville ha en lugn , rolig helg. Vad jag fick var känslan av att vilja kasta mig ut från ett fönster på 10:e våningen.

Nu har jag skrivit av mig. Då var det bara att byta om och packa skolväskan, jag har föreläsning mellan 16-18. Det är, glädjande nog, vackert ute i dag...