Jag stannade hemma från skolan idag. Eller snarare, jag klev upp, åt frukost, gjorde mig i ordning och gick hemifrån med antydan till en tryckande känsla mot pannan. Därefter tog det nog inte mer än en halvtimma innan det utvecklats till en molande huvudvärk som stängde ute alla vettiga tankar och gav plats för det trängtande behovet att ta mig hem igen och begrava mig i sängen. Så nu har jag en kompletteringsuppgift att se fram emot, vid sidan av uppgiften till ikväll, kärleksdikten till på fredag och hemtentan till nästa vecka. Det går ju bra, det här...

Vad jag egentligen vill göra är att ta ett långt, varmt bad. Men nackdelen med att bo i radhus är att varmvattnet tar slut så snabbt. För två veckor sedan prövade jag, sorgligt nog, vår jaccuzzi här hemma för första gången, fastän jag bott här i snart 4 år! Jag duschar jämt, men har säkert bara tagit två långa bad sen vi flyttade hit, för det tar 25 minuter innan karet blir fullt. Och då vill jag tvätta håret och duscha av mig innan. Jag vill ju inte tappa upp nytt och ligga i det om det blivit ljummet. Hur som helst var klockan närmare midnatt och jag låg äntligen i riktigt varmt vatten och lyssnade på jaccuzzi-pumpens nästan sövande buller. Vilket bidrog till att när jag väl låg och tryckte axeln mot en av vattenstrålarna för att få musklerna att slappna av, så sjönk jag ner med halva huvudet under vattnet och halvsov. Jätteskönt, tyckte jag. Fram tills det att resten av familjen insåg att jag varit i badrummet i över en timma och undrade hur länge jag hade tänkt ligga kvar. Jag kunde ju inte höra de ropa, så självklart svarade jag inte. Det slutade med att mamma springer in och rycker bort duschdraperierna i tron om att jag svimmat i badkaret. Med denna filmliknande scen, som fick mig att skrika rätt ut och direkt-associera händelsen till duschsekvensen ur Pshyco, tog mitt badande ett drastiskt slut, eftersom jag självklart inte kunde slappna av igen med hjärtat i halsgropen.
På grund av mitt låga blodtryck får jag lätt yrsel om jag står för länge under varmt vatten och i badrumsångan, vilket gör att jag inte längre låser dörren till badrummet där nere, utifall att jag vill ta mig ut så snart som möjligt för att inte tuppa av. Att det ska utnyttjas till att folk ska springa in och skrämma mig halvt från vettet när jag badar är inte ett alternativ. Inga långa bad förrän jag är ensam hemma alltså, och idag kom lillsyrran hem tidigt från skolan. Th th... vilka i-landsproblem man dras med :)

Bortsett från att det går hyfsat i skolan så har jag dessutom jobbet att tänka på. Det går bra, jag lär mig en hel del nytt och är inte så vansinnigt inkompetent i köket som jag trodde, bara långsam. Men det kommer jag träna upp, med tanke på att jag jobbar varje helg fram till maj, om inte längre.
Tyvärr har det gjort att mitt sociala liv är sporadiskt och alla fika-tillfällen, luncher eller promenader blir korta och konversationerna inte särskilt tillfredsställande. Men jag hoppas på att folk har förståelse för att jag gör mitt bästa. Det känns jobbigt ibland dock. Vissa av mina vänner har jag inte sett mer än en gång i år, och det var i januari... Min första lediga helg i Maj (om jag får en, annars ska jag ta ledigt) är redan uppbokad. Nu är jag trött på att skjuta upp det här, jag vill till Örebro och hälsa på min kompis! Jag vill prata och gå på bio och dansa och roa mig!

På tal om att dansa, var ute med två kompisar från kursen för två veckor sen och hade så otroligt kul att det var som att jag återupptäckt nöjet med att va ute. Faschings var tokfint och jag vill ut och dansa mera. Mer fest helt enkelt!
Vi kom inte ut förrän midnatt och var där och dansade till nästan fyra. Jag hann inte sova mer än tre timmar innan jag skulle upp igen och ta mig till jobbet. Men det var så fruktansvärt kul att jag inte brydde mig om att jag var så tung i benen eller matt i kroppen efteråt. Vi ska ut igen om 2-3 veckor och jag ser redan fram emot det.

I helgen var jag dessutom på bio efter jobbet. Jag och väninnan promenerade runt, åt på vår japanska favoritrestaurang som åter har kvällsöppet (yeay!), men nu till restaurangpriser (50kr dyrare under kvällarna, skandal!) och hade jättetrevligt. Jag hade dessutom ätit japanskt dagen innan då jag shoppat med en av mina härliga kurs-kompisar, men jag har kommit fram till att Yakiniku är bäst på Nagano. Så är det bara. Jag har provat det på 4 andra ställen under det senaste året och det är helt enkelt inte lika gott.
Något som inte var lika lyckat var ju biofilmen - Ultraviolet. Att det skulle ta så jävla lång tid att se en film på 87 minuter är otroligt. Och så usel den var! Motorcykeljakterna liknade ett 3-D spel, skådisinsatserna var nästan förvånandsvärt dåliga, och när jag äntligen trodde att tjejen dött visade det sig självklart vara ett misstag. Stupid, stupid me. Nu säger inte jag att jag någonsin tyckt att Milla Jovovich varit en duktig skådis, men det här var ju verkligen bottenskrapet i årets filmproduktion. Trots att faktorerna lät intressanta: sci-fi, mutanter, kvinnlig huvudroll, action. Det lät som en roande helhet. FEL. Det var så fruktansvärt patetiskt, att man nästan skrattade. En gång. Att mutanterna kallades Hemofager den första kvarten, men därefter upprepande kallades för vampyrer var bara irriterande.
Mitt i filmen reste sig två killar och gick. All respekt till de! Jag kan inte gå, för jag tänker att jag faktiskt betalat och bör se hur det slutar. Vad är det för korkad inställning egentligen? Jag har betalat, och därför ska jag även plåga mig själv till slutet? Det är väl ett problem jag har, att jag inte kan resa mig upp och gå. Men, jag kan däremot varna alla andra. Se den inte, det är inte värt det. Ta era sedlar och gör något vettigare av dem, som pappersbåtar till exempel. Vad som helst duger, faktiskt.