The Trick Is To Keep Breathing

Det slutar inte. Det evinnerliga snöandet och kylan som tycks tafsa på mig från inunder kläderna. Det känns i märgen, över huden, i lungorna när jag andas. Den klibbiga fuktiga kylan som inte släpper mig ens när jag kommit in genom dörren, utan dröjer kvar och väntar och suger musten ur mig. Likt döden. Som att ständigt vara förföljd av förruttnelse. Som att redan ligga i en grav.

Jag känner mig fruktansvärt desillusionerad idag. Jag vill bara låsa världen ute och glömma. Glömma att jag har en tenta på torsdag som jag inte kommer klara av, glömma att jag har ont i ryggen eller att jag borde äta något för att inte svälta.
Det är sällan nu för tiden jag har möjligheten att bara sitta hemma en hel dag och göra som jag känner. Se på film/anime eller läsa en bok. Det känns underligt att få den möjligheten och upptäcka att jag inte gjort någonting. Att jag har en bra bok liggandes på rummet som jag igår kväll knappt släppte ifrån mig men som jag nu inte känner för att läsa i. Att jag har flera filmer på datorn som jag inte orkar se. Främst bör jag tänka på alla läxor jag borde ta itu med och allt städande och tvättande jag har framför mig. Men allt det skjuts undan. Små detaljerade prylar man lägger på en glatt yta. Glider iväg, rullar bort, försvinner. Adjö.

"And lately I'm not the only one
I say never trust anyone
Always the one who has to drag her down
Maybe you'll get what you want this time around
The trick is to keep breathing..."

Jag lyckats dra ut på denna tid av intighet, och den enda fasta förankringen är att jag lämnat musiken på repeat. Jag borde sluta lyssna. Öronen borde ha stängt ute ljudet vid det här laget. Men nej. Shirley Manson från Garbage har nynnat ut samma låt i över en timma. Och orden träffar fortfarande. Hårt och djupt.