On all fronts

Jag har insett, trots att jag vänder och vrider på det jag vill skriva, att jag helt enkelt inte lyckas få ihop de senaste två veckornas upplevelser i en sammanhängande text. Hrrm... det är snarare så att jag kan, men inte vill. Jag delar hellre upp allt och tar saker som det kommer. Lite mellanrubriker har ingen dött av (och skulle någon slockna framför skärmen efter att de läser detta så tar de utmaningar på för stort allvar).


I skolan
Det går bra i skolan, hoppas jag. Hittills har jag inte haft några större svårigheter, även om jag ständigt önskar att jag var naturbegåvning nog att prestera bättre än det jag gör utan att studera mer, för jag har inte orken till att plugga all min lediga tid. Jag vill faktiskt sova då.
Jag har en tenta till den 28:e och jag har inte börjat läsa böckerna än. Jag har en uppsats på 6 poäng som ska in 25/5, och jag har inte valt ämne än. Men jag är kroniskt sen av mig, jag gör allt i sista stund. Ett mindre trevligt exempel på det är hemtentan som jag skulle lämna in för två veckor sedan.
Dagen innan tentan är jag på jobbet och funderar på hur jag ska svara på mina tentafrågor. Givetvis har jag inte börjat skriva på uppgifterna än. Jag skriver bra under tidspress. Jag kan sätta mig ner och stänga ute allt annat. Koncentrationen håller då i flera timmar och jag har under det senaste årets studier kommit på mig själv med att skriva slutsatser klockan fyra på morgonen ett antal gånger. (Jag har tyvärr insett att denna egenskap inte är bra då man jobbar på café. Att stänga ute allt och koncentrera dig på en sak då du är stressad är ungefär det mest opraktiska du kan göra, så min chef får återkalla mig till verkligheten ibland.) Trots att jag inser att det är ovanligt illa att jag dagen innan inlämningen inte ens har läst alla texter jag behöver för att kunna besvara frågorna, så är jag inte särskilt orolig. Det stör mig lite att jag inte hunnit läsa klart. Att jag inte kommer kunna börja förrän tidigast halv nio på kvällen är en återkommande och lite irriterande tanke. Men jag skjuter det ifrån mig. Det kommer att gå bra, eller hur? Det har väl alltid gått bra hittills, inte sant? Varför ändra ett vinnande (eller åtminstone fungerande koncept?).
Jag hade dock inte räknat med att sitta på tunnelbanan hem från jobbet, en timma efter att vi stängt för dagen, och inse i ren panik att jag glömt kompendiet med precis alla texter och alla mina anteckningar i det fördömda köks-helvetet på jobbet. Det var som en mental kollaps i kollektivtrafiken (inte för att jag kan se mer avstängd ut än jag redan gör). Trots det var jag redan lugn och sansad innan jag hunnit hem. Jag satte mig slutligen framför datorn och improviserade ihop allt jag kom ihåg fram till halv tre på natten och sedan gick jag och la mig. Sju timmar senare, en halvtimma innan öppning var jag förbi jobbet, till min chefs stora förvåning, och hämtade upp kompendiet. Sedan var det bara att åka in till Universitetet och sitta där i 4 timmar och skriva och läsa innan jag skrev ut och lämnade in hemtenta en kvart innan deadline. Visserligen var det ihop-hafsat. Visserligen insåg jag redan en kvart efter inlämning vad jag borde ha haft med men missat, och att jag struntat i att avsluta den andra frågan. Men jag hann klart, och har jag tur så blir jag godkänd.

Har inte rikigt förstått varför jag gör såhär mot mig själv. Jag antar att jag inte har mycket till liv och att tidspressen får mig att känna mig levande. Eller nått. Jag är antagligen bara galen.


På jobbet
Det går riktigt bra på jobbet! Det är synd att jag egentligen jobbar varenda helg, för jag har helt tappat mitt tidsperspektiv, och känner inte att det är skönt med ledighet på fredagkvällar utan ser måndagar som helg. Jag har nog fortfarande svårt med att få ett helhetsintryck av allt jag ska sköta om, och kopplar lätt bort omgivningen. Det är ett problem, men min chef har överseende med att jag "drömmer" lite, som hon säger.
Enda incidenten på senare tid är när jag råkade tappa en diskback för att den var så väldigt tung och varm, och ett par tallrikar och en skål gick i kras. Det var intressant att det första jag tänkte på var att jag skulle behöva sopa och inte att jag fått massa krossat porslin över mina bara armar.

Det och mannen som stötte på mig förstås. Det var inte heller kul. Jag säger inte att det inte hänt förr, men det här var ett av de där obehagliga fallen. Förra året jobbade jag på SF-bok, och där var det helt OK att kunder flirtade med en när man stod i kassan, även om jag brukade tycka att det var lite pinsamt. Men, så fanns ju killen som förföljde mig efter jobbet någon dag i somras, och helt tydligt inte insåg att jag vart rädd. I efterhand var det ju rätt tragiskt, för han var nog bara ensam och insåg inte att en person som blir förföljd är inte benägen att fika med stalkern när denne väl frågar. Men whatever. Det här var en liknande situation. Bortsett från att mannen inte var ca 10 år äldre än mig nu, utan antagligen 5 år äldre än min pappa. Det utspelade sig ungefär såhär:

En vanlig onsdag på Bubbletea:
Lunchruschen är över. Caféet är tomt och Nahal torkar bord.
Dörren öppnas och en storvuxen, äldre man stiger in.

[Nahal] Hej! *Fortsätter att torka bord*
[Mannen] Hej. *Tittar sig omkring* Vad serverar ni för mat?
[Nahal] *Pekar på skyltar* Vi har wraps, soppor och sallader.
[Mannen] Ah... nä. *Vänder sig om och går*
[Nahal] OK. Hejdå. *Fortsätter torka bord*

Allt som allt väldigt vanligt. Trodde jag.

[Mannen] *Vänder sig om i dörren* Du har väldigt vackra ögon.
[Nahal] Eh, haha... tack. *Backar försiktigt och plockar ihop glas*
[Mannen] *Kliver leende närmare. Sträcker fram handen och presenterar sig*
[Nahal] *Är helt dum i huvudet och tror att han är en stamkund från området. Sträcker fram sina händer och visar upp disktrasa*
[Mannen] *Tar plötsligt tag i Nahals disktrasefria hand med båda sina* Jag skulle vilja lära känna dig bättre!

Där flippade jag ut, och när jag är pressad sköter jag inte situationer snyggt.

[Nahal] Nej!! *Rycker till sig handen och backar undan lite*
[Mannen] Jaha... *Ser förvånad ut* varför inte?
[Nahal] Eh... min pojkvän skulle nog tycka att det är besvärligt. *Plockar upp glas*
[Mannen] *Fattar äntligen vinken och backar undan*
[Mannen] Det var ju synd... men du vet. Ingen ÄGER dig ju. Du får göra som du vill *ler bortifrån dörren*
[Nahal] Jo, men jag trivs bra med honom! Hejdå!

Det hela var bara obehagligt och konstigt. Jag menar, hur hade han trott att jag skulle reagera? "Självklart! Jag har bara talat om för dig vad vi har för mat, men nu när du säger det så skulle jag vilja lära känna dig bättre också, för jag gillar män som är mer än dubbelt så gamla som jag." Jesus, Mary and Joseph! Give me a fucking break, hur kan du själv inte se det sjuka i situationen ville jag säga. Men det kunde jag inte. Jag kan inte vara så elak av någon anledning. Jag kunde inte ens, sorgligt nog, säga att jag inte var intresserad. Utan min påhittade pojkvän (som dessutom räddade mig från stalkern förra sommaren) fick rädda mig igen. Patetiskt. Jag måste bli bättre på att avvisa folk på egen hand.


Bland vänner
Oh, här har vi ett ämne. Det har varit väldigt underligt i veckan. Jag har för första gången på länge haft en ovanligt social vecka. Det kan bero på att alla (utom jag) haft ett ordentligt påsklov, så jag har flängt hit och dit och träffat folk och fyllt luckorna i min kalender. Förra helgen var jag på Fashings med kurskompisarna och firade en av tjejernas födelsedag. Jag älskar att dansa. Det är underbart. T.o.m. om det innebär att jag är ute och dansar till musik jag annars aldrig skulle lyssna på hemma, men när jag är ute är jag väldigt okritisk, bara jag får dansa. Det var väldigt kul och det ända jobbiga var hur det tog en och en halv timma att ta sig hem (bara för att vi gav upp och tog taxi mot slutet), och att jag dessutom skulle upp och ta mig till jobbet 4 timmar senare. Och så fick jag Rick James "Superfreak" på huvudet också, och det var inte så kul i längden.

Jag träffade en kompis från förra jobbet i måndags och vi satt flera timmar på fik och pratade och hade trevligt. Det var första dagen ute med nya vårjackan och jag tyckte att det skulle vara riktigt underbart att känna av lite vårvärme, men det var jätteblåsigt och kallt. Men vårjackan och sneakers gäller nu, vinterkläder är undanlagda. Innan fikan träffade jag dessutom underbara Kori och gick en sväng med henne, och hon påpekade roligt nog att jag såg mindre ut. Se vad bristen av vinterkläder gör. Man blir mindre i omfång och 5 cm kortare, i alla fall om man är jag :P

I tisdags såg jag The Libertine på bio med tjejgänget från gymnasiet. Det är svårt att få ihop 7 personer på samma plats vid samma tidpunkt nu för tiden. Speciellt när alla pluggar på olika ställen och en bor i Uppsala. Men vi sågs och det gjorde mig verkligen glad, även om det blev mycket problemlösande. Men det hör till tycker jag. Att filmen skulle följa vårt klassiska Johnny Depp-tema var min idé. Han är riktigt begåvad, och ofta snygg också. Visst var han duktig här också, men filmen var underlig. Helt OK men riktigt jävla konstig.

I fredags träffade jag Jodes, som kommit hem från gnällbältet :) Det var så otroligt kul och jag inser att jag verkligen saknar henne nu när hon flyttat till Örebro. Vi såg på Captain Blood med Errol Flynn (piratfilm från 1935) och pratade om en hel del, bl.a. om ett planerat besök till Örebro nästa månad, lagom till hennes födelsedag.
Resten av påskhelgen tillbringades hemma med gäster. På lördagen var bl.a. Kori med familj här och vi firade min brors 18-års dag lite i efterhand. Det var jättekul att ses och trevligt för lillebror, fast jag själv har väldigt svårt att acceptera att han faktiskt är tänkt att vara vuxen nu. Han är lillebror, slutdiskuterat =)
Igår hade vi middagsgäster och det blev mycket prat om resor och politik och studier. Lite allt möjligt egentligen. Fick mig att tänka lite på planerad resa inför nästa sommar, och tänka ännu mer på att flytta hemifrån efter det. Vi får se...

Det har varit en lång vecka. När jag ser tillbaka har den varit ovanligt händelserik och det mesta har varit både roande och givande. Men det är aldrig så bra. Specielt inte när det gäller mig. Nahal- en naturkatastrof på ben (visserligen rätt snygga ben, om jag får säga det själv...). Det var självklart att det var tvunget att explodera i ansiktet på mig. Att det var tvunget att kännas som om någon bara tagit en kniv och sprättat upp mig fullständigt.
Det var inte mitt fel. Jag vill gärna tro det. Det var nog ingens fel. Men det gör så förbannat ont att se hur allt bara rasar runt omkring mig. Och jag är så fruktansvärt trött på det här. Trött på att känna mig värdelös och otillräcklig. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt. Jag är inte blind för alla vidriga små, och större, fel som jag dras med. Men jag trodde verkligen helt och fullt, att jag var en bra vän. Det är en av de saker jag alltid trott om mig själv. Att jag bryr mig om, att jag älskar mina vänner. Det är en av de få saker jag verkligen varit stolt över hos mig själv. Och det har tagits ifrån mig. Långsamt har man skalat av mig. I ett halvår har jag känt saker glida mig ur händerna, medveten om att jag inget kan göra. Bara vara där, och strunta i mina egna känslor. Bara säga som det är: Jag mår bra, men jag är trött. Jag mår fint, bara du mår fint. Jag finns här när du vill prata. Jag finns här för att lyssna.

Det dög visst inte. Jag har alltid vetat att vi var olika. Jag vill inte ha en vän som är precis som mig, och inte en som är lik mina andra vänner heller. Jag har aldrig förväntat mig att mina vänner ska passa upp till mina ideal och jag blir inte sårad över att folk inte är som jag trott. Om man intalar sig själv det så känner man inte mig eller så lurar man sig själv. Har det varit så omöjligt för oss att gå ihop så hade vi ju aldrig blivit kompisar från första början. Jag tycker om dig som du är. That's it. Inget mer, inget mindre. Visst uppskattar jag olika saker hos mina vänner, och jag förväntar mig olika saker av de i och med att de visat upp vissa sidor och kvalitéer under vår bekantskap. Vad jag däremot anser som grundläggande är att jag blir bra behandlad och att man ställer de krav på mig som man sjalv är villig att uppfylla. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Är det så jävla svårt? Tydligen. För det här är åtminstone något jag känner att jag uppfyllt, men inte fått i gengäld. När en av mina bästa vänskaper far ut genom fönstret efter ett halvårs försök, så kan man inte förvänta sig att jag ska ta det bra. Man kan inte förvänta sig att jag ska må bra av att få veta att den andre parten trott att vår vänskap gått förlorad redan, när jag trodde att jag gav denne mer utrymme, då den tydligen inte ville dela med sig av någonting.
Ja, jag är emotionell. Jag tar åt mig, jag är känslig, jag gråter. Jag kan inte försvara mig mot den som sårar mina känslor. Jag blir ledsen och arg och jag gråter. Är det så konstigt? Är det så förvånande? Vad har jag begärt mer än att man ska vara öppen mot mig, när man begär att jag ska vara det? Vad har jag krävt som är så omöjligt? För det kan ju inte vara något så svårt, om jag har förväntats genomgå det jämt och ständigt. Fel. Jag är medveten om hur grymt svårt det är. För jag har fått genomgå det. Och enda anledningen till att jag kräver det tillbaka är för att en vänskap ska bestå av ett likvärdigt utbyte. Som en ekvation. Som alkemi. X = Y. De ser olika ut och de är olika men de är likvärdiga. Vår vänskap var inte likvärdig. Inte på senare tid. Ju mer tiden gick dessto mer medveten blev jag om hur plågsamt utesluten jag var, från att dela sorg, från att dela bekymmer, och tillslut t.o.m. från att dela glädjen med min vän. Och jag vaknar upp till den plötsliga känslan av intighet. Jag har blivit reducerad till ett ingenting. Det gör ont. Som om någon huggit mig i hjärtat. Eller i ryggen. Både och kanske. Jag känner mig sviken. Och det känns som om jag förlorat på så många områden. Jag har förlorat en vän, jag har förlorat självförtroende, jag har förlorat min tillit. Och självklart spelar det roll att det inte var medvetet. Det är klart att det inte är lika hemskt när den andra inte ens varit medveten om att jag varit så nära att brista alltför länge. Men det blir inte bättre av att den andre är så blind inför hur jag plågats. Det är inte OK nu, bara för att vi försöker prata och reda ut saker, försöker se varandras sidor av saken. För det känns som om jag har försökt se någon annan sida av saken sedan november, och nu är jag trött på att känna mig otillräcklig.

Du mår äntligen bättre nu. Kanske riktigt bra till och med, om det inte vore för att du slutligen insett hur uselt jag har det. Men det är inget jag kan radera för din skull. För första gången på väldigt länge, känns det som om jag kan ta hand om mina egna problem och göra mig av med mina egna maror, de flesta tyvärr uppkomna under de senaste månaderna. Jag behöver tid att inse att jag inte är så värdelös som jag känner mig, för det tror jag inte att jag är. Bara det är ett tecken på att jag vet att något är fel. Så låt oss ta hand om oss själva var för sig. Jag behöver det. Sedan kan vi lösa vårt problem så gått det går. För jag tror att det går att lösa, jag vill att det ska det. Tills vidare hoppas jag att du gör det bästa av det du har och det du funnit. Det är, trots allt, fortfarande viktigt för mig att du är lycklig.