Princess of Persia

Idag flyger jag till Iran. Det var två år sen jag var där sist och jag är så nervös och förväntansfull att jag har ont i magen (men så har jag inte ätit på 9 timmar heller...) Det är synd att man missar julen, och ännu mer synd att det bara är jag och syster och mamma som åker. Men pappa kan inte följa med och lillebrors pass och handlingar hann inte bli klara, vilket innebär att han kanske åkt fast och tvingats göra lumpen därborta pga vårt dubbla medborgarskap, och det är inte ett alternativ.
Jag är verkligen spänd inför det hela. Jag har packat och städat och tvättat inför resan. Igår gjorde jag vad som tycktes vara hundra små (och större) sysslor. Jag har till och med satt upp granen, för annars kanske pappa och lillebror inte orkar bry sig, och jag vill ta mig fan ha en gran i huset när jag kommer hem! Jag har redan ställt en del klappar därunder.

Jag tänker hela tiden att det kommer bli kul. Jag hoppas att det kommer att bli precis lika roligt som tidigare (även om alla Iran-besök knappast är utan moln på himmelen). Det finns så mycket att tänka på i Iran. Vad jag har på mig, hur jag beter mig. Jag försöker att inte dra uppmärksamhet till mig, men det är svårt. De genomskådar dig som turist direkt. Det är nästan komiskt vad det är för småsaker som avslöjar en, innan man ens öpnnat munnen. Min kusin pekade ut sånt för mig en gång när vi var på stan för massa år sedan och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Men om jag såg ut som turist hade det ju varit lätt. Jag skulle bli lämnad ifred. Nu ser jag ut som en iranier, men bor tydligen inte där. Vilket innebär att man är extra synad, för att man borde veta bättre enligt den konservativa despota regeringen.
Som tur är har jag en underbar släkt (OK, inte allihopa, men majoriteten XD ). Jag älskar att besöka Iran, gå på stan med mina kusiner, se massa ställen och ta mängder med bilder (där jag alltid tar av mig slöjan på offentlig platser av principskäl, fastän man kan åka dit för det). Det är inte så att jag saknar landet i sig när jag är här. Jag har inte den formen av band, eftersom jag ändå är född här och bara besökt Iran två gånger. Men det finns många där som jag saknar. Det ska bli skönt att få komma dit igen...
Samtidigt är det ju svårt. Det är inte en nöjesresa precis. Jag vet inte hur jag ska orka med att besöka mormors grav. Det hela känns så främmande för mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag kommer att reagera. Jag tycker inte om att reagera på sätt som är helt oväntade för mig, jag tycker inte om den sortens överraskningar. Jag tycker inte om tanken att åka till Isfahan och möta det där tomrummet som mormor brukade fylla. Hur biter man ihop och går vidare när det inte ens känns verkligt?

Jag vet inte. Iran i sig är en känslostorm av konflikter för mig. Hur kan man trivas så bra och ändå vara så miserabel? Jag avskyr regimen, jag avskyr att känna att jag måste gömma hur jag tycker och känner, jag avsky att ha den där fördömda slöjan. Och ändå försöker jag att inte tänka på all politik och bara vara. Jag vänjer mig olyckligt nog vid slöjan. Jag anpassar mig och är försiktig på stan, gå aldrig ut helt själv för att på så sätt inte behöva oroa mig utifall att något händer.
Det finns så mycket som är fel där. Och ändå kan man känna att det är som vilket annat ställe som helst. Som när jag är ute och shoppar med mina tjejkusiner och fikar och gå i bokhandlar och känner mig som en normal tjej. Och jag gör mitt bästa, på de där små små sätten, för att visa att jag inte tänker foga mig in som ett jävla hjärndött får. Jag skrattar högt på gatan fastän det må anses vara vulgärt när tjejer gör det. Jag sliter av mig slöjan bland folk och vinkar till min mamma och ropar "ta bilden nu!" och skiter i vad folk tror om mig. Och som många andra tjejer i dagens Iran bär jag en så åtsittande överkappa att man knappt fattar att jag ska kunna sitta i den också och sminkar mig som om jag fortfarande är i Sverige och inte i en islamisk prästdiktatur.
Det är små saker som verkar betydelselösa. Men för de tjejer som bor där, för de studenter som revolterar och de journalister som dödas för yttrandefriheten, för de vuxna som dagligen kämpar för att överleva i ett land där regimen krossar dem, så är små saker allt man har för tillfället. Jag hoppas att jag ska leva den dag då folket reser sig. Då regimen inser att det är de som ska frukta folket - inte tvärtom, som V sa.

Men det är framtiden och nu är nu. Nu ska jag snart gå och lägga mig. Nu hoppas jag på en resa som jag ska kunna uppskatta till fullo med alla sina plus och minus. Nu hoppas jag på att mina veckor i Iran är precis det jag behöver för att komma över en mycket traumatisk höst. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem igen, och vi har inga returbiljetter för tillfället. Planen är väl att vara hemma innan inskrivning till fortsättningskursen på SU och helst innan dess, så jag hinner en sväng förbi Sundsvall också. Jag lär inte ha någon internet-uppkoppling, utom möjligtvis i Isfahan, så jag är lagomt avskärmad från mitt vanliga liv.

Nu vill jag bara önska er alla (typ ni 10 som faktiskt läser det här...) en God Jul och ett Gott Nytt År. Jag hoppas att ni får snö till julafton och dricker massa julmust och glögg, äter pepparkaksdeg (som är klart godare än pepparkakorna själva) och äter massa julskinka (utom ni vegetariner... ni får äta mer julgodis). Ha det så bra, vi hörs igen när jag är hemma (då tänker jag lägga upp en bild på mig själv i min fulla svarta kråka-mundering).


PS. Jag är dessutom som vanligt nervös inför flygresan. Väl i luften älskar jag att flyga, innan kan jag inte sluta tänka på att vi kanske kraschar. Så, om det nu skulle hända mig något, så vill jag bara hälsa:

Till min familj: Jag älskar er. Ni är allt och jag älskar er så mycket att jag inte fattar att jag inte säger det oftare, eller öht. Men så är det, så enkelt är det.

Till mina vänner: Ni är underbara. Jag hoppas att jag visat hur mycket ni betyder för mig. Jag tror inte jag är den enklaste personen att vara vän med (eftersom jag är...jag) men jag hoppas att jag varit en så bra vän som jag kunnat vara.

Jag tror inte jag skulle vara den jag är idag om det inte vore för min familj och mina härliga vänner, och jag trivs bra med mig själv, så jag antar att det är vad man kallar ett positivt resultat ;) Jag hoppas att jag på mitt eget klart speciella, högljudda, sarkastiska och vad jag gärna vill tro, även omtänksamma och roande sätt, haft inverkan på era liv och att ni, utifall något nu skulle hända, minns mig på ett sätt som inte får mig att skämmas i efterlivet (om det finns något). Jag önskar bara att jag faktiskt skrivit det där testamentet. Som det ser ut nu får ni nog begrava mig med alla min prylar, för jag kan varken bestämma mig för vem som ska få vad, eller om jag ens kan skiljas ifrån de efter döden =)

Jag tror det var allt. I'll be seein' you around. I hope XD