Det finns mycket här i världen som upprör mig. Som äcklar mig och gör mig så vansinnigt förbannad på mig själv, på oss, på mina så kallade "medmänniskor".
En av dessa saker, det allra senaste på min lista, är aktuellt för oss som faktiskt bor i Sverige.
På 70-talet tvångssteriliserades handikappade och de med psykiska problem, för att Staten ville försäkra sig om att dessa inte skulle kunna fortplanta sig. En rensning i stil med nazisternas avelsprogram. Och när detta avslöjades offentligt blev det en stor källa till skam för vårt demokratiska och relativt jämställda samhälle.
Nu, över 30 år senare, har man hittat nya grupper att kränka och förnedra. Trots att homosexualitet i stort sett äntligen accepterats i vårt samhälle, så inkluderar inte deras partnerskap allt vad äktenskap gör, och de har svårare att adoptera och starta familjer då många fortfarande anser dem vara olämpliga. Detta kommer oftast från heterosexuella heteronormativa par som tycker att den i princip icke-existerande kärnfamiljen bör vara norm. (Det är ingen hemlighet att jag anser dessa människor vara inskränkta, fördomsfulla, och fullständigt olämpliga till att uppfostra barn, då de säker bara vill att barnen ska föra vidare deras åsikter som ena små Hitler Jugends).
Men homosexuella är trots motgångar, en del av vårt samhälle, fast deras rättigheter ofta trampas på. Detta gäller ju självklart även dem av annat ursprung, speciellt mörkhyade, och även dem med fysiska förhinder samt kvinnor. Det är ingen nyhet att vite mannen härskar.
Och vad vite mannen tydligen anser vara sitt nya korståg fick jag veta igår:
Den första juli i år träder en ny lag i kraft. Denna lag kräver att transexuella ska kastreras innan sitt könsbyte.
Det är, utan tvekan, ett så kränkande förslag att jag inte förstår hur det kan ha accepterats. Men samtidigt är jag inte förvånad, för här har vi samhällets nya utstötta. Att ta ifrån någon rätten till sin egen sexualitet och kropp, att könsstympa någon, är olagligt och så avskyvärt att det inte ens bör vara en diskussionsfråga. Men det är det i dagens Sverige, där transexuella tydligen inte räknas till människor, för de ska kastreras som krav på sitt könsbyte.
Denna grupp människor som lever sitt liv instängda i en kropp som de känner vara ett fängelse, som är fel, som kanske till och med känns ohygglig och fruktansvärd, de ska inte få möjlighet att byta kön utan att stympas.
Det dessutom efter att det konstaterats att de är klart transexuella och efter att de blivit myndiga kan "leva i en ny könsroll". För de ska tydligen bli dömda först, och se om de är maskulina/feminina nog att passa in i sin nya roll. Inte för att någon någonsin i flera månader undersöker folk som plockats upp på gatan, för att se om de är manliga nog att vara män. Men om du ska byta kön måste du tydligen vara manlig nog, eller kvinnlig nog, för att ditt könsbyte ska accepteras.
När denna lag träder i kraft, gäller den även intersexuella, de med tvetydig könstillhörighet. Ett exempel är att du föds med ett manligt könsorgan men dessutom har äggstockar. Du väljer kanske att operera bort dessa äggstockar, då du anser "man" vara din könstillhörighet. För att lagligt få vara "man" från och med nu, så måste du låta kastrera dig. För du har blivit utvald till att sona för det faktum att du föds lite annorlunda än vad som är standard.
Igår skrev jag på en protestlista mot införandet av ovanstående lag. Den är riktad till Göran Hägglund, och föreslår att man separerar den juridiska könstillhörighetsprocessen från den medicinska. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Verkligen. Det tror jag på. Så skriv på, nu, för vad som är rätt:
Namninsamling mot tvångskastrering.
För varje dag som går blir jag allt mer besviken på vårt samhälle. Det finns ständigt nya botten som vi kan sjunka till. Det finns ständigt nya övergrepp som går oss förbi eller som vi vänder ryggen till. I tisdags tillbringade jag tågresan till Uppsala med att prata med Sara om senaste tidens tidningsrubriker, och under denna 40 minuter långa konversation lyckades jag spy galla över allt från Gazakriget till Påven.
För ja, det är lite försent att förfäras över hur israeliska soldater använde en 11årig palestinsk pojke som mänsklig sköld, tre månader efter att man skövlat liv i hela området! Det är inte som om dessa krigsbrott, den öppna våldtäkten på Gazaremsan, gått världen förbi! Vi har sett med öppna ögon vad som händer, vi har läst sms:en som norska läkare skickat ut, där de skriver att de vadar i blod på sjukhusen, där folk ligger med gapande sår och avslitna lemmar.
Det är inte krigsbrott vi ska prata om nu. Det är folkmord. Vi har stått vid sidan av och sett på när ett helt folk slaktas, och det äcklar mig till den grad att jag vill skrika när tidningar skriver om det nu som om det vore chockerande nyheter att över 1000 oskyldiga palestinier legat och ruttnat i blodet av sina döda.
Det handlar om makt, de som har det och de som inte har det. Det handlar om pengar, de som har det och de som inte har det. Och det handlar om vidriga, giriga människor som behandlar andra människor som skit, som anser sig själva få leka Gud med oskyldigas liv, och som sedan dessutom gör det i Guds namn.
Gud. GUD. Det finns ingen jävla Gud. Det finns ingen i världen som kan få mig att tro att något eller några väsen större än oss ska tillåta att det som händer i världen händer, vare sig det är i deras namn eller inte. Och för att tala om Gud och hans representanter; låt mig presentera en av dessa hängivna troende som leder folk till slakthuset värre än någon talibanledare någonsin skulle lyckas med: Påven, en rot i ondskans träd.
För några veckor sedan visade svensk tv en amerikans dokumentär, där man samlat representanter för de barn katolska kyrkan förgripit sig på. Jag talar inte om de där stackars pojkarna i Boston som slutligen erkände hur präster utnyttjat de. Nej, jag talar om den polisanmälan som ganska nyligen gjorts mot över 500 katolska präster i USA, för att de sedan 70-talet sexuellt våldfört sig på över 100.000-tals barn (officiellt) i sina församlingar. Barn vars föräldrar litat på att de skulle bli omhändertagna av "kyrkans män". Barn vars liv förstörts av stöttepelare i deras småsamhällen. Cirka tio procent av katolska kyrkans representanter i USA står nu anklagade för pedofili. 10 procent. Och det vidrigaste är hur många av dessa församlingar som varit medvetna om prästens så kallade "läggning", och istället för att anmäla det, så har man omplacerat honom i en annan ort där ingen känner till honom, där han kan fortsätta sina övergrepp. Jag klarade inte ens av att se dokumentären. Min mamma talade om det mesta för mig sen och jag bara satt och grät.
Intressant nog var det en präst som representerade några av dessa barn, nu vuxna, när de åkte till Vatikanstaten för att kräva att kyrkan öppet gör något åt sina ormyngel. Han ansåg att om kyrkan någonsin skulle kunna rena sig från skuld måste kyrkan själv hjälpa dem som fallit offer. Vad som hände var att Påven och Vatikanstaten vägrade erkänna brotten, vägrade dessa människor tillträde och vände dem ryggen. Där har vi dem: Guds egna män. Som anser kvinnor vara för syndiga för prästyrket och anser homosexuella vara för syndiga för himlen, men anser att deras egna medbröder har all rätt att fortsätta sina övergrepp mot små barn utan att någonsin syna sig själva i sömmarna. Sanningen är nog att om dessa präster sedan biktar sig så "förlåter Gud deras synder."
Vilken Gud? Vilken?
I veckan fortsatte Påven, en av världens mäktigaste män, egenhändigt sin procession i galenskap. Under sitt besök i Afrika predikade han katolska kyrkans regler mot preventivmedel, och tillade att "Kondomer inte hjälper mot spridningen av Aids".
Kondomer hjälper inte. På världens mest AIDS-drabbade kontinent, där tusentals barn dagligen föds med AIDS, där okunskap och folktro och felvriden religion får vuxna att våldta spädbarn till döds, då man hört att "oskuld är botemedel mot AIDS", så menar Påven att det enda som hjälper mot HIV och AIDS är "ökad andlighet och tilltro till Gud".
Det är lite försent för Gud, ditt sjuka as! Barnen har redan föds med sjukdomen, om det fanns en Gud så skulle inte oskyldiga behöva födas in i världen med smärtsamma sjukdomar som bryter ner deras kroppar! I länder där informationen om skydd tagit flera decennier till att åtminstone nå ut lite i stora städer har Påven lyft sin hand, och som herden vallar får, har han lett miljontals in i döden. En ny förintelse, i Guds namn. Påven är inte mindre mördare än Hitler.
Så personligen tycker jag, att om Påven nu är en man av sin tro, så finns det faktiskt bara en sak att göra:
Påve Benedict XVI, det är öga för ett öga. Er kyrka har förstört fler liv än någon mängd blod någonsin skulle kunna återgälda. Men jag anser ändå, att du som störste mask i det ruttna äpple du kallar Vatikan, bör sona för era brott. Gör som du lär, och följ i Jesus fotspår. Du behöver inte ens göra det för allas synder, eller ens alla kristnas synder. Det räcker med att du gör det i egenskap av den du är, för att återbetala det du själv och dina medbröder utsatt världens barn för. Låt rättvisa skipas så som Jesus skulle låta det skipas.
Låt dig korsfästas för era synder. Tro mig när jag säger att om du skulle återuppstå, så är det endast för att en enda plågsam och tortyrfylld död inte ens kommer i närheten av vad du förtjänar.
Amen.
torsdag, mars 26, 2009
söndag, mars 22, 2009
Vilse
Jag är på väg någonstans, men jag kan inte lämna platsen jag varit på.
Jag åker fram och tillbaka mellan Uppsala, platsen där jag tänkt starta om på nytt (jag vet, det är inte långt ifrån där jag började, men det är tillräckligt för att vara det jag behöver), och Stockholm, där jag haft ett liv i så många år att jag inte vet hur jag ska släppa det.
Jag är konstant lite illamående för att flytten aldrig blir klar, för att det tar så många tur och retur-resor för att flytta möbler, för att IKEA av en bisarr anledning lyckas ha slut på det jag letade efter, för att det aldrig slutar snöa och mina vinterkängor gick sönder i veckan och jag vill inte köpa nya, etc etc.
Jag har tillbringat halva den gångna veckan i Uppsala och det känns inte som jag kommer någon vart, annat än att få veta att de flyttat fram min kurs med tre veckor utan att informera oss, och att jag därför nu har två månaders hyra jag inte hade behövt betala om jag bara fått veta att jag kunde flytta in i maj. Min bäddsoffa krånglade men lät sig fixas, jag hittar inte i stan och i onsdags halkade jag på isen då jag nu går i sneakers istället för vinterkängor, och ramlade och slog i knät. För att inte tala om att mina byxor sprack. Helt absurt. Båda byxbenen sprack tvärs över baksida lår, jag kan göra korta jeansshorts av de nu.
Jag är bara så trött på att inte veta hur jag ska göra. Jag har så mycket saker, att jag inte vet vad jag ska lämna och vad jag ska ta med, när jag ska hinna köpa det nya jag behöver och när vi ska få tid att köra ut det, montera det och städa. Jag känner mig trött och otillräcklig och oplanerad. Virrig. Vilsen.
Imorgon ska jag till Uppsala igen, vara där i veckan och sen åka till Stockholm över helgen. Och i princip varje till varannan vecka fram till slutet av April är likadan. Jag har inte lyckats planera in det faktum att jag lämnat stan, utan har alla möjliga planer i Stockholm. Planer jag betalade för när jag faktiskt fortfarande fick lön från te-handeln, vilket var ett tag sen. Jag har en bror som kommer på besök som jag vill träffa och ett teaterbesök i slutet av mars. Jag har födelsedagar, Bounce att se och Bandits rockkryssning att åka med på (ja, fastän min förra kryssningserfarenhet var hemsk så lyckades jag bli insyltad i nya äventyr) och jag vet inte hur jag ska hinna få annat gjort, och lära mig hitta i Uppsala under tiden.
Bara under de senaste tio dagarna har jag ätit thai på Bojan med Maria, pratat om livet och studier och när vi ska ses igen. Jag har varit fram och tillbaka på IKEA och varit i Uppsala hela helgen och packat upp och mött åtta av mina elva korridorsgrannar, varav två varit killar och tre av tjejerna varit utbytesstudenter. De har alla varit trevliga mot mig. Jag har äntligen träffat Veronica igen och pratat om allt möjligt och tagit det lugnt. Ätit middag med Tove och Johanna som jag inte träffat på snart två månader fastän vi egentligen bor på samma buss- och t-banelinjer, inte långt ifrån varandra. Jag har sett He's just not that into you, med Sara efter en fin dag på stan. Den var fylld av klichéer, men lyckades vara söt och underhållande ändå. Jag har träffat Balsam på Edenborgs och blivit peppad och glad över en kopp varm choklad, blivit guidad i Uppsala av Stina och tagit mig till både Engelska Parken och fikat vid ån och känt mig välkommen. Jag har varit på filmkväll hos Joanne, myst i soffan och ätit Spångamackan för första gången sedan högstadiet, och varit på stan med Kori och shoppat, fönstershoppat och ätit glass.
Så väldigt väldigt socialt, som en slutspurt innan jag lämnar stan försöker jag intala mig själv. Snarare som att jag försöker säga hejdå fastän jag inte lyckas slita mig härifrån. Ingen förväntar sig att jag ska kunna vara i Stockholm så mycket nu. Ingen förutom jag själv tydligen, för jag tycks vara här hela tiden.
I fredags var det Norooz, persiskt nyår. Det var fint väder, god mat, och trevlig stämning. Samtidigt lite skumt att det var första gången nyåret slog in och bara halva familjen var samlad, bror var i Skellefteå och syster i skolan. Antar att sådant kommer bli allt vanligare från och med nu.
Men det känns som en sådan sak som man faktiskt planerar att hälsa på familjen för. Jag måste lära mig att jag däremot inte kan lägga ut pengar på att pendla till Stockholm för minsta lilla, för då är det ingen poäng med att jag flyttar härifrån.
Och jag är en relativt planerad person. Jag må visserligen inte fullfölja alla mina planer, men jag har massa planer. Och jag tycker om att ha dem. Jag tycker om att veta vad jag ska göra i sommar, och vad jag ska plugga i höst. Jag tycker om att veta en vecka tidigare att jag ska på bio på fredag, och jag skriver en packlista över saker som jag ska ta med när jag reser flera dagar innan jag åker.
Sådan är jag, och jag har blivit bättre på det med åren. För jag har lärt mig av mina misstag och tröttnat på att dubbelboka mina helger, packa timman innan jag åker eller gå på en fika och två fester samma datum, för jag orkar inte. Jag tycker inte om överraskningar. Jag tycker inte om att inte få veta att min kurs börjar tre veckor senare och att jag nu inte får CSN bidrag, jag tycker inte om att det snöar igen efter en veckas vårsol i samband med att mina vinterkängor gått sönder, jag tycker inte om oväntat besök och jag tycker inte om att behöva låna pengar för att jag planerat min ekonomi illa.
Och där är det värsta, att det är med ekonomin jag är som minst planerad, för min spontana sida är kopplad till utgifter. Det är oftast: Oj, den här boken (läs: de här böckerna) kan jag inte låta bli att köpa. Men även: Åh, vad jag känner för att äta ute, eller ta en fika. Eller: Åh, den här hudlotionen luktar så gott, det gör inget att jag redan har fyra olika och att jag ändå i princip alltid luktar vanilj, jag köper den här ändå. Och ibland något i stil med: Va kul det skulle vara att köpa de här fina skålarna, även om jag inte ens har plats för dem och kanske inte använder dem på fem år.
Jag måste lära mig att sluta med det. Jag har inte råd med det längre. Jag har inte råd att åka fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala varje vecka bara för att jag vill hitta på saker med kompisar, det funkar bara nu när jag ändå måste åka hit och hämta upp saker. Jag måste lära mig bryta mina gamla vanor så att jag kan släppa taget om mitt gamla liv lite och ge mig själv en chans. Och tillsammans med allt annat jag försöker göra nu; flytta, ta tag i C-uppsatsen och skriva åt bokhandeln, så tar det hela musten ur mig. Jag vet inte hur jag ska göra. Eller snarare, jag vet inte hur man gör.
Jag åker fram och tillbaka mellan Uppsala, platsen där jag tänkt starta om på nytt (jag vet, det är inte långt ifrån där jag började, men det är tillräckligt för att vara det jag behöver), och Stockholm, där jag haft ett liv i så många år att jag inte vet hur jag ska släppa det.
Jag är konstant lite illamående för att flytten aldrig blir klar, för att det tar så många tur och retur-resor för att flytta möbler, för att IKEA av en bisarr anledning lyckas ha slut på det jag letade efter, för att det aldrig slutar snöa och mina vinterkängor gick sönder i veckan och jag vill inte köpa nya, etc etc.
Jag har tillbringat halva den gångna veckan i Uppsala och det känns inte som jag kommer någon vart, annat än att få veta att de flyttat fram min kurs med tre veckor utan att informera oss, och att jag därför nu har två månaders hyra jag inte hade behövt betala om jag bara fått veta att jag kunde flytta in i maj. Min bäddsoffa krånglade men lät sig fixas, jag hittar inte i stan och i onsdags halkade jag på isen då jag nu går i sneakers istället för vinterkängor, och ramlade och slog i knät. För att inte tala om att mina byxor sprack. Helt absurt. Båda byxbenen sprack tvärs över baksida lår, jag kan göra korta jeansshorts av de nu.
Jag är bara så trött på att inte veta hur jag ska göra. Jag har så mycket saker, att jag inte vet vad jag ska lämna och vad jag ska ta med, när jag ska hinna köpa det nya jag behöver och när vi ska få tid att köra ut det, montera det och städa. Jag känner mig trött och otillräcklig och oplanerad. Virrig. Vilsen.
Imorgon ska jag till Uppsala igen, vara där i veckan och sen åka till Stockholm över helgen. Och i princip varje till varannan vecka fram till slutet av April är likadan. Jag har inte lyckats planera in det faktum att jag lämnat stan, utan har alla möjliga planer i Stockholm. Planer jag betalade för när jag faktiskt fortfarande fick lön från te-handeln, vilket var ett tag sen. Jag har en bror som kommer på besök som jag vill träffa och ett teaterbesök i slutet av mars. Jag har födelsedagar, Bounce att se och Bandits rockkryssning att åka med på (ja, fastän min förra kryssningserfarenhet var hemsk så lyckades jag bli insyltad i nya äventyr) och jag vet inte hur jag ska hinna få annat gjort, och lära mig hitta i Uppsala under tiden.
Bara under de senaste tio dagarna har jag ätit thai på Bojan med Maria, pratat om livet och studier och när vi ska ses igen. Jag har varit fram och tillbaka på IKEA och varit i Uppsala hela helgen och packat upp och mött åtta av mina elva korridorsgrannar, varav två varit killar och tre av tjejerna varit utbytesstudenter. De har alla varit trevliga mot mig. Jag har äntligen träffat Veronica igen och pratat om allt möjligt och tagit det lugnt. Ätit middag med Tove och Johanna som jag inte träffat på snart två månader fastän vi egentligen bor på samma buss- och t-banelinjer, inte långt ifrån varandra. Jag har sett He's just not that into you, med Sara efter en fin dag på stan. Den var fylld av klichéer, men lyckades vara söt och underhållande ändå. Jag har träffat Balsam på Edenborgs och blivit peppad och glad över en kopp varm choklad, blivit guidad i Uppsala av Stina och tagit mig till både Engelska Parken och fikat vid ån och känt mig välkommen. Jag har varit på filmkväll hos Joanne, myst i soffan och ätit Spångamackan för första gången sedan högstadiet, och varit på stan med Kori och shoppat, fönstershoppat och ätit glass.
Så väldigt väldigt socialt, som en slutspurt innan jag lämnar stan försöker jag intala mig själv. Snarare som att jag försöker säga hejdå fastän jag inte lyckas slita mig härifrån. Ingen förväntar sig att jag ska kunna vara i Stockholm så mycket nu. Ingen förutom jag själv tydligen, för jag tycks vara här hela tiden.
I fredags var det Norooz, persiskt nyår. Det var fint väder, god mat, och trevlig stämning. Samtidigt lite skumt att det var första gången nyåret slog in och bara halva familjen var samlad, bror var i Skellefteå och syster i skolan. Antar att sådant kommer bli allt vanligare från och med nu.
Men det känns som en sådan sak som man faktiskt planerar att hälsa på familjen för. Jag måste lära mig att jag däremot inte kan lägga ut pengar på att pendla till Stockholm för minsta lilla, för då är det ingen poäng med att jag flyttar härifrån.
Och jag är en relativt planerad person. Jag må visserligen inte fullfölja alla mina planer, men jag har massa planer. Och jag tycker om att ha dem. Jag tycker om att veta vad jag ska göra i sommar, och vad jag ska plugga i höst. Jag tycker om att veta en vecka tidigare att jag ska på bio på fredag, och jag skriver en packlista över saker som jag ska ta med när jag reser flera dagar innan jag åker.
Sådan är jag, och jag har blivit bättre på det med åren. För jag har lärt mig av mina misstag och tröttnat på att dubbelboka mina helger, packa timman innan jag åker eller gå på en fika och två fester samma datum, för jag orkar inte. Jag tycker inte om överraskningar. Jag tycker inte om att inte få veta att min kurs börjar tre veckor senare och att jag nu inte får CSN bidrag, jag tycker inte om att det snöar igen efter en veckas vårsol i samband med att mina vinterkängor gått sönder, jag tycker inte om oväntat besök och jag tycker inte om att behöva låna pengar för att jag planerat min ekonomi illa.
Och där är det värsta, att det är med ekonomin jag är som minst planerad, för min spontana sida är kopplad till utgifter. Det är oftast: Oj, den här boken (läs: de här böckerna) kan jag inte låta bli att köpa. Men även: Åh, vad jag känner för att äta ute, eller ta en fika. Eller: Åh, den här hudlotionen luktar så gott, det gör inget att jag redan har fyra olika och att jag ändå i princip alltid luktar vanilj, jag köper den här ändå. Och ibland något i stil med: Va kul det skulle vara att köpa de här fina skålarna, även om jag inte ens har plats för dem och kanske inte använder dem på fem år.
Jag måste lära mig att sluta med det. Jag har inte råd med det längre. Jag har inte råd att åka fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala varje vecka bara för att jag vill hitta på saker med kompisar, det funkar bara nu när jag ändå måste åka hit och hämta upp saker. Jag måste lära mig bryta mina gamla vanor så att jag kan släppa taget om mitt gamla liv lite och ge mig själv en chans. Och tillsammans med allt annat jag försöker göra nu; flytta, ta tag i C-uppsatsen och skriva åt bokhandeln, så tar det hela musten ur mig. Jag vet inte hur jag ska göra. Eller snarare, jag vet inte hur man gör.
fredag, mars 20, 2009
Somewhere Only We Know
I walked across, an empty land
I knew the pathway like the back of my hand
I felt the earth, beneath my feet
Sat by the river and it made me complete
Oh, simple thing, where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when, you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin.
I came across, a fallen elm tree,
I felt the branches; are they looking at me?
Is this the place, we used to love?
Is this the place that I've been dreaming of?
Oh, simple thing, where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when, you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin
So if you have a minute why don't we go
Talk about it somewhere only we know?
This could be the end of everything
So why don't we go, somewhere only we know
Somewhere only we know.
Oh, simple thing, where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So, tell me when you gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin
So if you have a minute why don't we go
Talk about it somewhere only we know?
This could be the end of everything.
So why don't we go, so why don't we go.
Hmmm yeahh.
This could be the end of everything
So why don't we go, somewhere only we know,
Somewhere only we know
Somewhere only we know.-Keane
söndag, mars 08, 2009
Pryl-döden
Det är när man flyttar som man inser hur mycket av ens prylar som inte är delar av ens identitet, utan ett ankare av skräp som drar en ner i materialismens träsk där man drunknar i ett kvicksand av fullständigt onödig skit som ska bli ens död. Här drunknade Nahal i en sankmark av prylar. Här begravdes Nahal under berget av saker som hon inte visste varför hon behållit. Hon dog dödens död.
Idag har jag packat fem mindre flyttlådor med utvalda böcker och manga, jag har rensat i två skrivbordslådor som endast innehöll ca 150 plastpåsar av varierande storlek, jag har rensat bland stearinljus, ljusstakar (jag har massor) och en hel del skit jag sparat sen jag gick högstadiet. Jag har böcker jag aldrig velat ha och inte kommer läsa, prydnadssaker som gått sönder som jag tänkt fixa någon gång (viiiiisst), jag har en locktång som inte funkar och mängder av papper undanstuvade i skåpen, jag hittade till och med badskum från när jag var 12 år (12 för i helvete!), som jag sparat bara för att glasflaskan var fin! Jag hittade liten burk med såpbubblor som fortfarande hade vatten i, som jag köpte när jag tog studenten och vi blåste såpbubblor från flaket!
Det är sjukt. Sjukt att jag sparat och sjukt så mycket skräp det är. Om jag dog nu skulle jag vinna ”Mest skräp när man dör”-tävlingen. Just nu vill jag mest bara låtsas om att allt det där inte finns. Jag lyckas inte så bra.
Idag har jag packat fem mindre flyttlådor med utvalda böcker och manga, jag har rensat i två skrivbordslådor som endast innehöll ca 150 plastpåsar av varierande storlek, jag har rensat bland stearinljus, ljusstakar (jag har massor) och en hel del skit jag sparat sen jag gick högstadiet. Jag har böcker jag aldrig velat ha och inte kommer läsa, prydnadssaker som gått sönder som jag tänkt fixa någon gång (viiiiisst), jag har en locktång som inte funkar och mängder av papper undanstuvade i skåpen, jag hittade till och med badskum från när jag var 12 år (12 för i helvete!), som jag sparat bara för att glasflaskan var fin! Jag hittade liten burk med såpbubblor som fortfarande hade vatten i, som jag köpte när jag tog studenten och vi blåste såpbubblor från flaket!
Det är sjukt. Sjukt att jag sparat och sjukt så mycket skräp det är. Om jag dog nu skulle jag vinna ”Mest skräp när man dör”-tävlingen. Just nu vill jag mest bara låtsas om att allt det där inte finns. Jag lyckas inte så bra.
tisdag, mars 03, 2009
Sucka mitt hjärta
... men brist dock ej.
Jag såg denna tunna lilla samling på Bok & bild för inte allt så länge sedan, och fastnade direkt för titeln. Efter att ha läst baksidestexten om Mark Levengoods första utgivning av egna texter, om hans familj och uppväxt och livsintryck, vart jag helt säker på att jag snart, snart, skulle låna eller köpa den här boken. Så kom bokrean och jag köpte den för 35kr.
35kr, för ett guldkorn.
Sucka mitt hjärta men brist dock ej är en öppen, charmig och väldigt rolig samling av små korta texter, fyllda med eftertanke, omtanke och ärlighet. Man får ta del i enkla vardagsbestyr, som problem med rådjur ute på landstället, till den tragikomiska uppväxten med en far som anser att man lär sig simma om man kastats ut från bryggan och en mor som ständigt kedjeröker och är full av livsglädje men inte moderskap. Ändå mötes allt med kärlek, och jag som icke-religiös finner ändå en varm glädje i Marks tilltro till Gud, det gör ju åtminstone honom gott och ingen annan illa (vilket är ungefär mitt grundkrav för att acceptera tro).
Från den vackra titeln till den pricksäkra humorn så vann denna tunna volym, som i all sin enkelhet berättar det mesta, mig helt.
Den är nog lätt att missa i hyllorna, men det är mer än synd om man gör det.
Jag såg denna tunna lilla samling på Bok & bild för inte allt så länge sedan, och fastnade direkt för titeln. Efter att ha läst baksidestexten om Mark Levengoods första utgivning av egna texter, om hans familj och uppväxt och livsintryck, vart jag helt säker på att jag snart, snart, skulle låna eller köpa den här boken. Så kom bokrean och jag köpte den för 35kr.
35kr, för ett guldkorn.
Sucka mitt hjärta men brist dock ej är en öppen, charmig och väldigt rolig samling av små korta texter, fyllda med eftertanke, omtanke och ärlighet. Man får ta del i enkla vardagsbestyr, som problem med rådjur ute på landstället, till den tragikomiska uppväxten med en far som anser att man lär sig simma om man kastats ut från bryggan och en mor som ständigt kedjeröker och är full av livsglädje men inte moderskap. Ändå mötes allt med kärlek, och jag som icke-religiös finner ändå en varm glädje i Marks tilltro till Gud, det gör ju åtminstone honom gott och ingen annan illa (vilket är ungefär mitt grundkrav för att acceptera tro).
Från den vackra titeln till den pricksäkra humorn så vann denna tunna volym, som i all sin enkelhet berättar det mesta, mig helt.
Den är nog lätt att missa i hyllorna, men det är mer än synd om man gör det.
Pedar
Pappa fyllde år idag! Jag vaknade sent på eftermiddagen alldeles seg, men inom en timma var jag på väg in till stan. Köpte honom The Godfather-boxen i present, och hann även plocka upp blommor och tårta på hemvägen.
Det var familjen (minus Milad som dock ringde in) och några av pappas vänner som mamma bjöd in på kort varsel för att delvis överraska pappa och delvis bara ha en trevlig middag. De trodde till och med att det bara var vanlig "grabbmiddag", så det var väl lika mycket överraskning för de. Det var iaf trevligt med mat, och tårta och sen såg jag och Nina på film för oss själva.
Nu har gästerna gått, syrran sover och mamma och pappa ska lägga sig. Bara jag kvar, så jag ska väl skriva lite och nattuggla.
Kan tänka mig att mamma är riktigt trött, hon tog semester idag och lagade mat och fixade inför kvällen och vi var inte mycket till hjälp. Pappa såg iaf väldigt glad ut och han tyckte om presenten, så det var lyckat och det gör mig gott i hjärtat att han tyckte om allt.
Grattis pappa! Jag älskar dig.
(Som en fotnot: Ordet pedar betyder far på persiska. Det är så roligt med språk, för det är ganska troligt att dessa två ord har samma grund trots språkens olikheter, för båda stammar ur indoeuropeiska-språkgrenen.
Pater (latin) - Vater (tyska) - Father (eng) - Fader.
Jag undrar om det inte går åt liknande håll i persiskan?
Pater (latin) - Padre (spanska/italienska) - Pedar (persiska).
Finns antagligen en del steg där emellan. Skulle inte förvåna mig om det persiska ordet gått i dessa banor men ändå varit något olikt, för att sedan kanske påverkas av att morerna bosatte sig en tid i Spanien (inte för att morer och perser egentligen hade med varandra att göra...) och därefter återvände till olika regioner i Mellanöstern med en del nya influenser. Detta är dock bara spekulationer från min sida, jag är inte särskilt insatt i vare sig språkhistoria eller det morisk-spanska kulturmötet. Tål ändå att tänkas på om man är intresserad av sådant, vilket jag är. Då lika men ändå så olika, min rötter... Som sagt, endast en fotnot.)
Det var familjen (minus Milad som dock ringde in) och några av pappas vänner som mamma bjöd in på kort varsel för att delvis överraska pappa och delvis bara ha en trevlig middag. De trodde till och med att det bara var vanlig "grabbmiddag", så det var väl lika mycket överraskning för de. Det var iaf trevligt med mat, och tårta och sen såg jag och Nina på film för oss själva.
Nu har gästerna gått, syrran sover och mamma och pappa ska lägga sig. Bara jag kvar, så jag ska väl skriva lite och nattuggla.
Kan tänka mig att mamma är riktigt trött, hon tog semester idag och lagade mat och fixade inför kvällen och vi var inte mycket till hjälp. Pappa såg iaf väldigt glad ut och han tyckte om presenten, så det var lyckat och det gör mig gott i hjärtat att han tyckte om allt.
Grattis pappa! Jag älskar dig.
(Som en fotnot: Ordet pedar betyder far på persiska. Det är så roligt med språk, för det är ganska troligt att dessa två ord har samma grund trots språkens olikheter, för båda stammar ur indoeuropeiska-språkgrenen.
Pater (latin) - Vater (tyska) - Father (eng) - Fader.
Jag undrar om det inte går åt liknande håll i persiskan?
Pater (latin) - Padre (spanska/italienska) - Pedar (persiska).
Finns antagligen en del steg där emellan. Skulle inte förvåna mig om det persiska ordet gått i dessa banor men ändå varit något olikt, för att sedan kanske påverkas av att morerna bosatte sig en tid i Spanien (inte för att morer och perser egentligen hade med varandra att göra...) och därefter återvände till olika regioner i Mellanöstern med en del nya influenser. Detta är dock bara spekulationer från min sida, jag är inte särskilt insatt i vare sig språkhistoria eller det morisk-spanska kulturmötet. Tål ändå att tänkas på om man är intresserad av sådant, vilket jag är. Då lika men ändå så olika, min rötter... Som sagt, endast en fotnot.)
söndag, mars 01, 2009
Det rullar på.
Ännu en vecka. Det går så fort och ibland ligger jag vaken på natten och tänker: är det här året då jag trodde att något storslaget skulle hända? (visserligen hoppas jag det varje år, och flera år händer mycket hemskheter, så jag försöker att inte gapa efter för mycket). Det har gått två månader av 2009, känns inte som att jag gjort något. Det är ändå en sjättedel av året. Vad har jag åstadkommit?
Jag har sagt upp mig från ett jobb. I en tid av ekonomisk kris. Fantastiskt, det kan listas bland mina bemärkelser under modigt a.k.a. dumdristigt.
Hursom... veckan som gått började med att jag för första gången satt uppe och såg i princip hela Oscarsgalan (från det att första priset delades ut, jag orkade inte med alla röda-mattan presentationer). Det var fint, Hugh Jackman är rätt underhållande och stilig, galan kändes ganska mysig. Jag uppskattade:
1) tidigare pristagares presentationer av de nominerade - för det kändes fint.
2) att Heath Ledger fick pris efter sin död.
3) Ben Stillers parodi av Joaqin Pheonix plötsliga, bakvända metamorphosis (wtf is up with you, man...)
4) Jack Blacks kommentar om hur han tjänar massor på sina animerade filmer för att han tar sina Dreamworksinkomster och satsar allt på Pixar under galan.
5) japanske pristagaren Kato-san, för bästa animerade kortfilm, som sa tack för allt han snarare menade att han var tacksam för - förrutom då han faktiskt tackade sin assisterande robot (Arigato, Mr. Roboto) - vilket var tokkul.
6) Sean Penn, stilig i svart, som talade om allas lika rättigheter oavsett läggning.
7) Kate Winslets något översvallande tal när hon vann, för hon var underhållande.
8) Baz Luhrmans musikalnummer där man får se Hugh Jackman i tophat.
9) John Legends framförande av en av låtarna från Wall-E.
10) sist men inte minst - att när Slumdog Millionaire vann bästa film så var alla som deltog i produktionen och närvarade på galan upp på scen. Det var lite rörande, och lustigt på samma gång.
Vad jag tyckte mindre om var:
1) de fördömda folkskyfflarna på scen.
2) att Taraji P. Henson inte vann för bästa kvinnliga biroll.
3) Kate Winslets tal. Visst jag tyckte det var kul. Men samtidigt störande i all sin översvallnde oändlighet.
4) klänningarna. Ca 70% av damerna var klädda i vad som liknade hemska brudklänningar, gardiner eller bordsdukar som tejpats ihop. Illa illa.
5) Sophia Lorens ansikte. Det som är kvar av det. Så många operationer gör helt enkelt att man börjar se fel ut.
6) alla andra som deltog i musikalnumret förrutom Jackman och bakgrundsdansarna.
7) när Benjamin Button vann för specialeffekter över The Dark Knight. Det kändes lite skumt ändå.
Och det var galan.
På måndagkvällen åt jag fin middag hos Veronica, och sen satt jag, hon och Balsam och bland annat klagade över galaklänningarna. Mycket roligt =)
På torsdag spanade jag lite på bokrean med Kori och Sara, var på SBI, shoppa lite och hade sällskap med Joanne hem efter att hon slutat jobbet för dagen. Även om det blir kort, bara den halvtimman det tar att komma hem, eller bara gå på stan en timma, så tycker jag det är mysigt att ses så också, lite då och då.
I går var vi på middag hos mammas kusin, och det var trevligt att vara med på familjemiddag med föräldrarna för det var verkligen länge sen sist jag hängde med.
Annars har jag läst, sett på SYTYCD, betalat min första hyra fastän jag inte flyttar än, insett att jag verkligen verkligen behöver klippa mig, sovit helt fel tider, och fyllt i alla möjliga papper till CSN, försäkringskassan, Heimstaden och jag vet inte vart. Jag avundas lillebror som varit på House of Metal i Ume hela helgen.
Och det är mitt liv just nu, helt enkelt.
Jag har sagt upp mig från ett jobb. I en tid av ekonomisk kris. Fantastiskt, det kan listas bland mina bemärkelser under modigt a.k.a. dumdristigt.
Hursom... veckan som gått började med att jag för första gången satt uppe och såg i princip hela Oscarsgalan (från det att första priset delades ut, jag orkade inte med alla röda-mattan presentationer). Det var fint, Hugh Jackman är rätt underhållande och stilig, galan kändes ganska mysig. Jag uppskattade:
1) tidigare pristagares presentationer av de nominerade - för det kändes fint.
2) att Heath Ledger fick pris efter sin död.
3) Ben Stillers parodi av Joaqin Pheonix plötsliga, bakvända metamorphosis (wtf is up with you, man...)
4) Jack Blacks kommentar om hur han tjänar massor på sina animerade filmer för att han tar sina Dreamworksinkomster och satsar allt på Pixar under galan.
5) japanske pristagaren Kato-san, för bästa animerade kortfilm, som sa tack för allt han snarare menade att han var tacksam för - förrutom då han faktiskt tackade sin assisterande robot (Arigato, Mr. Roboto) - vilket var tokkul.
6) Sean Penn, stilig i svart, som talade om allas lika rättigheter oavsett läggning.
7) Kate Winslets något översvallande tal när hon vann, för hon var underhållande.
8) Baz Luhrmans musikalnummer där man får se Hugh Jackman i tophat.
9) John Legends framförande av en av låtarna från Wall-E.
10) sist men inte minst - att när Slumdog Millionaire vann bästa film så var alla som deltog i produktionen och närvarade på galan upp på scen. Det var lite rörande, och lustigt på samma gång.
Vad jag tyckte mindre om var:
1) de fördömda folkskyfflarna på scen.
2) att Taraji P. Henson inte vann för bästa kvinnliga biroll.
3) Kate Winslets tal. Visst jag tyckte det var kul. Men samtidigt störande i all sin översvallnde oändlighet.
4) klänningarna. Ca 70% av damerna var klädda i vad som liknade hemska brudklänningar, gardiner eller bordsdukar som tejpats ihop. Illa illa.
5) Sophia Lorens ansikte. Det som är kvar av det. Så många operationer gör helt enkelt att man börjar se fel ut.
6) alla andra som deltog i musikalnumret förrutom Jackman och bakgrundsdansarna.
7) när Benjamin Button vann för specialeffekter över The Dark Knight. Det kändes lite skumt ändå.
Och det var galan.
På måndagkvällen åt jag fin middag hos Veronica, och sen satt jag, hon och Balsam och bland annat klagade över galaklänningarna. Mycket roligt =)
På torsdag spanade jag lite på bokrean med Kori och Sara, var på SBI, shoppa lite och hade sällskap med Joanne hem efter att hon slutat jobbet för dagen. Även om det blir kort, bara den halvtimman det tar att komma hem, eller bara gå på stan en timma, så tycker jag det är mysigt att ses så också, lite då och då.
I går var vi på middag hos mammas kusin, och det var trevligt att vara med på familjemiddag med föräldrarna för det var verkligen länge sen sist jag hängde med.
Annars har jag läst, sett på SYTYCD, betalat min första hyra fastän jag inte flyttar än, insett att jag verkligen verkligen behöver klippa mig, sovit helt fel tider, och fyllt i alla möjliga papper till CSN, försäkringskassan, Heimstaden och jag vet inte vart. Jag avundas lillebror som varit på House of Metal i Ume hela helgen.
Och det är mitt liv just nu, helt enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)