Jag har semester. Svårt kan tyckas, när man faktiskt inte har en riktig anställning att ta semester ifrån. Men min sommar har bestått av jobbsök, artikelskrivande, studieångest, massa brf-arbete och även lite renovering. Så det känns väldigt bra med ett avbrott. Eftersom det tycks vara tradition att åka några dagar till Skåneland vart tredje år, sitter jag nu på tåget ner till Malmö. Efter bussförsening och missat pendeltåg lyckades jag kliva in i rätt vagn en minut innan avgång med en blandad känsla av total lättnad och stressmage. Drack självklart kaffe på det och åt en macka med bacon, så nu är jag pigg fastän jag satt uppe hela natten och pratade med världens finaste lillasyster. Hon sover säkert i tio timmar medan jag släpade mig till duschen bara tre timmar efter att jag somnat och hoppades på att inte somna i badkaret. Fem dagars sol och äppeldoft i Österlen är det jag behöver. Sara och jag kanske tar en sväng till Köpenhamn också, men vi får se, jag måste tänka på plånboken.
På tal om plånboken har jag börjat sälja av mina böcker. Inte alla såklart, för det skulle vara rena vansinnet, men iaf en 200 volymer. Började för typ 10 dagar sen och har sålt av iaf 30 redan, vilket är bra. Självklart var jag ju nere i källarförrådet pga veckans renoveringar och hittade två kartonger till som jag totalt glömt bort. Så när jag kommer hem ska jag nog uppdatera med iaf 10-20 titlar till. Mest studielitteratur, men det kanske är någon som vill ha det nu till hösten. Funderar på att lägga upp en del på Bokbörsen också...
Renovering var det ja. Pappa kom förbi i veckan och vi har målat, slipat, spacklat, spikat och varit på Boländerna ett antal gånger. Visserligen gör han allt det svåra arbetet, men jag hjälpte till en hel del och lyckades ändå hinna skriva artikel och recension, springa ärenden, utföra massa tungt trädgårdsarbete och långsamt pappersarbete för bostadsrättsföreningen. Nu är min fina lägenhet ännu finare och enrén är full av blommor och tomten har nya grillar.
Jag tror jag har sagt det tidigare, men när jag först flyttade till uppsala kände jag verkligen att jag ville bort från Stockholm utan att vara miltals bort från en större stad. Nu är jag så fäst vid Uppsala, så investerad i min lilla två och så lycklig av att bo där att det känns skitjobbigt att jag inte hittat jobb i stan och vet hur det blir med fortsatt boende. Men när jag valde en Master i humaniora hade jag ju inga förväntningar om att jobb skulle kastas åt mig i stora lass, så det är till att kämpa vidare bara.
Jag skriver ju inte här så ofta, för behovet finns inte. Jag bloggar om böcker och annat på Owl & Pussycat regelbundet. Har bloggat för UEB en gång, och det blir minst en gång till närmaste månaden. Blir inte så mycket dagboksskrivande över bloggen längre, och små funderingar hamnar på Facebook eftersom jag undviker Twitterflödet.
Men på tal om Twitter: jag är som alltid upprörd över världen. För allt möjligt. Men sexism står ju jävligt högt på listan, dag ut och dag in.
Svenska damlandslaget i fotboll är duktiga som fan. Twitterverse är fyllt av näthat och idioter som känner sig berättigade att kalla fullt främmande kvinnor horor, förminska deras person, identitet, intressen och yrke. Inte fan bryr sig någon att herrlaget vunnit en medalj på trettio år och damlaget vunnit över tio. Inte fan bryr sig någon att herrlaget inte ens klassas bland världens topp tjugo-lag, att de åkte ut så tidigt under förra VM att chipsreklamen om att sponsrade de under hela VM kändes som en två-månaders lång pinsamhet, för alla hälsar de välkomna som stridströtta hjältar. Jag menar inte att herrlaget inte förtjänar uppmuntran, om man gillar fotboll så ska man ju hejja på för all del. Men kom inte och skriv skit på nätet under ditt fejknamn om hur "de lesbiska kossorna inte kan sparka boll" för det handlar inte om fotboll era mofo's. Gillar man fotboll så är damlandslaget gudinnor som sopade mattan med Finland förra veckan. Dyrkar man istället patriarkatet och är del av samhällets sexistiska bottenslam, så näthatar man kvinnorna som spelat bättre än männen.
Sen har vi USA. Oh United States of Asshats, känner jag ibland. Om det här var en animerad film skulle mina ögon förvandlas till förstoringsglas som riktar en koncentrerad stråle av min brinnande ilska mot det amerikanska rättsystemet skeva berättigande av vit makt och kristen-patriarkal överhet.
I Florida dödar en vit man en svart tonårspojke, skjuter honom till döds för att han känt sig hotad trots att inspelat 911-samtal sagt att polis är påväg och att han kan ge sig av från platsen. Mannen frikänns för att han agerat sin rätt att försvara sig själv. Samtidigt fylls nätet av artiklar om en svart tvåbarnsmor som skjöt två varningsskott i luften för att värja av sin misshandlande ex-man (som dessutom brutit sitt besöksförbud för att komma och trackassera henne) och kvinnan fick 20 års fängelsestraff. 20 ÅR!
I Amerikanska högsta domstolen röstar man ner DOMA, lagförslaget som förhindrat homosexuella par från att få samma juridiska legitimitet som heterosexuella par, för man anser att lagförslaget inskränker på amerikanska grundlagar. Men med detta steg framåt sätter man eld i baken på alla konservativa blådårar. Ena staten efter den andra försöker föra in nya lagar som på andra sätt hindrar homosexuella från att leva ett normalt liv. Public service-anställda ska få rätten till att neka de allt från vård till bröllopstårtor, för att dessa pars synder inte ska påverka de riktiga offren (alltså de som tvingas samleva i verkligheten med homosexuella). Det är så jävla vidrigt.
Och så har vi abortmotståndarna. Dessa i majoritet vita kränkta män som aldrig själva ska bära någonting och som haft alla möjliga privilegier, men som ser det som sin rätt att bestämma över kvinnokroppar och kvinnoliv. Du måste föda ett barn till världen om du är gravid. Även om det skadar din hälsa. Även om du inte har råd eller möjlighet att ge ditt barn en ordentlig uppväxt. Även om du skyddat dig för att du inte vill ha barn. Även om du blivit gravid av att någon förgripit sig på dig. Du har ingen talan. Du ska helst inte ens få möjlighet att använda previntivmedel. I Texas höll senator Wendy Davis ett tio timmar långt filibuster, alltså ett oavbrutet tal där du inte vilar, äter, dricker, går på toa, för att ta slut på tiden för mötet innan lagförslag kan röstas igenom mot aborträtt. Hon lyckades till stor lycka skjuta på omröstningen en månad, men i förra veckan beslutades att förbjuda all abort, även i mest extrema fall (exempel, du är 13 år och din familjemedlem har systematiskt våldtagit dig och du är nu gravid) för att några människor med makt tror att de kan ta förvrängt religiöst skitsnack och nästla det i konstitutionen, och sen låta deras vy om ett ofött foster övertrumfa den redan levande kvinnans rättigheter (för hon betyder ingenting).
En mycket bra inlägg i den debatten, om det vita privilegiet, om män som hatar kvinnor och om det passiv-aggressiva kristna maktmonopolet med fokus på den amerikanska situationen, hittar man här.
Världen gör mig så förbannad.
Så ja, jag behöver semester. Att jag åker på semester just till Skåne (där små vita barn i Tomelilla stirrade och pekade på mig i total förvirring 2010 som om jag vore ett exempel av exotiserad fauna som illegallt migrerat norröver), och sen kanske spenderar en dag i Köpenhamn (vars Danske Folkeparti stod för allt jag fann äckligt med politik många många år innan jag ens hört talas om SD), det förvånar även mig lite...
Men jag tycker om Skåne. Österlen är vackert, och med lite tur så är vi bara en handfull människor och en hel massa äppelträd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar