Tre Trappor Upp Med Hiss

Jag klickade in på DN nyss och läste att Maria Gripe dött under skärtorsdagens förmiddag. Hon skulle bli 84 i år, så det var väl inte så oväntat som det kunde ha varit. Det som var oväntat var den våg av minnen som tycktes explodera bakom ögonen på mig. Namn ur hennes böcker, titlarna, platserna jag själv var på när jag läste dem.

Jag var nog inte mer än 10 tror jag. Jag vet att jag gick i Solhemsskolan, och där började jag som nio-åring, lagom till fjärde klass. Och kanske var det inte under mitt första år, men som senast var det i femman, under mitt andra år där, som Maria Gripe på riktigt gjorde entré i mitt liv. Innan dess, i lågstadiet, tror jag att vi fick läsa en av hennes "Elvis"- böcker (för var det inte han som skulle hålla huvudet kallt?), men jag minns inte så noga. Vad jag minns är den jag tror var min första Maria Gripe-bok.
"Tre trappor upp med hiss". Så hette den första boken av Gripe som jag läste, och en av de sista hon skrev tror jag. Det var titeln som fångade mig, jag tyckte den var så härlig. Sen fastnade jag. För den praktiskta Lotten och den drömmande och aviga Marion, som båda var så lika och envisa men ändå så olika. "Äta bör man, annars dör man", sa Lotten till Marion som var minst lika usel med maten som jag själv var då.
Och det fortsatte med fler böcker om Lotten, med "Tordyveln flyger i skymningen" som var magisk och vacker och så överraskande i slutet, med "Agnes Cicilia - en sällsam historia" som var spännande och fascinerande men som jag då tyckte slutade så konstigt (idag skulle jag nog kalla känslan antiklimax), med de fyra böckerna i Skugg-serien... Jag minns att jag tyckte sämst om den sista av de fyra då jag läste den i i början av sexan, för jag föredrog Bertas perspektiv och personlighet framför Carolins. Jag undrar om jag skulle tycka detsamma idag?
Det finns mycket av Maria Gripe jag inte läst. Men det jag läst har lämnat spår, det har varit berättelser som betytt något för mig. Under loppet av 1-1,5 år, läste jag 9 böcker av Maria Gripe, och trots att jag läste mycket annat, var hon den enda författaren under just den tiden som fick så mycket uppmärksamhet.

Och sedan glömdes hon bort. Det är underligt hur någon vars böcker var så inflytesrika plötsligt lades på hyllan och glömdes bort. Efter "Skugg-gömman" var jag lite arg. Det där var inte alls så som jag ville ha det, minns jag att jag tänkte. Så upptäckte jag en Eddings-bok bland skolbibliotekets nyinköpta böcker och ja... Resten är historia, så att säga.
Jag gick vidare och såg inte tillbaka. Fram till för ca 2-3 år sedan. Då visades "Glasblåsarens barn" på tv och min lillasyster såg den. Hon var då några år yngre än jag var när filmen först kom ut Hon gick i lågstadiet, hade aldrig läst något av Gripe men såg filmen före mig. Och hon älskade den. Jag minns inte alls varför jag inte såg den. Vagt klingar det att jag såg reklamen, tyckte det såg så vackert ut och tänkte "Nej, jag ska läsa den först". Så tänker jag ofta och envist om många filmer. Jag bestämde mig för att jag ville köpa boken, och till mitt stora missnöje var den ur tryck. Ingenstans lyckades jag hitta den, och bestämde mig för att det fick bli antikvariat. Men det blev aldrig av, såklart. Jag skulle lånad den på biblioteket. Blev inte heller av, för annat kom jämt i vägen.

Så kom min syster hem en dag förra hösten, och berättade att alla i klassen skulle högläsa "Glasblåsarens barn" för en vuxen där hemma under de närmaste 2 veckorna. Och nyfiken på boken som jag var ställde jag upp. Hon läste de två första kapitlen för mig och lade sedan undan boken för kvällen. Men det gnagde i mig. Såhär ville jag ju inte att det skulle vara. Jag ville att det skulle vara min läsupplevelse. Min. Nina hade ju trots allt sett filmen och visste vad som hände sen. Jag skulle väl inte behöva stå ut med att vänta i två veckor för att få veta slutet på "Glasblåsarens barn"? Nä, jag läste ut den samma kväll. Den var underbar. Vacker och mysig och inte ett dugg för barnslig och inte ett dugg för vuxen. Den bara är och den är underbar. När Nina hörde att jag redan läst boken, struntade hon i att vänta själv och läste ut boken i ett svep hon också. Sen satt hon ändå på min säng flera kvällar i rad och högläste för mig kapitelvis, eftersom det var läxan och eftersom det gav oss en anledning till att umgås.

Allt det här minns jag nu, helt plötsligt och starkt och oundvikligt. Det känns så underligt att jag aldrig tänker på det annars. Att jag, bortsett från att nyligen ha tänkt att jag vill se Glasblåsarens barn, inte tänker på allt annat jag läst av Gripe som varit av vikt för mig. Det känns anmärkningsvärt hur mycket som kan bubbla upp till ytan, bara av att läsa orden "Maria Gripe död".