Waiting and anticipating.

"Water Ways To Go"

Apart from lunch with Balsam on Monday (thanks love), I've hardly been out of the house for more than buying stamps in a week. Been working on getting better since my last weekends plans got shot down the drain. So, technically, I've hardly left the house for more than like.. 40minutes, other than on two occasions in the past.. oh, 10-11 days. That's sad. But I'm all better. Tired, but well. Which is good, cause I paid for tonights tickets like two months ago.

So if you need me, text message me. I'll be out with some of the girls tonight. Dancing on a boat. On its way to Finland.

Heath

Jag kan knappt tro det. Heath Ledger är död. Jag tyckte verkligen han var en tokigt bra skådespelare. Varierad, mångbottnad, full av talang. Jag har sett fram emot hans tolkning av the Joker så intensivt att det faktiskt känns underligt att läsa att mannen är död.

Jag tar det nästan lite personligt. Som om jag kände honom, fastän han var så tillbakadragen egentligen, tillskillnad från många i samma branch. Jag är upprörd på ett nästan personligt plan, vilket till och med jag själv finner konstigt.
Men allt jag ser framför mig är olika filmscener, som när han sjunger på läktaren i 10 things I hate about you i sitt svartlockiga hår, eller alla härliga scener ur A Knight's Tale. Eller hur otrolig han var som Ennis Del Mar i Brokeback Mountain, den undertryckta konflikten som hela tiden avspelglas i hans rörelser, lugnet före stormen som fanns i alla hans ord och handlingar. Och jag hör hans röst som Jokern i mitt huvud, de rullande r:en och skrattet, det vansinniga skrattet.

Jag är upprörd för det känns bortkastat. Han var i stort sett bara en handfull år äldre än jag själv. Jag hade över en halv livstid av Heath Ledger-filmer att se fram emot, och jag kan inte låta bli att känna att jag på något vis förlorat här och gått miste om något. Det känns helt enkelt bittert.

Dollface

It’s melted and molded itself to my skin
A neat little mask hiding all that's within
With a smile colored blood and a porcelain face
Like some odd sort of clown longing for an embrace

Pinned-up red curls soft on bare shoulder blades
Eyes turned seductive by a clever use of shades
Covering truths with a smokescreen and veil
The image presented is quite pretty and frail

All dolled up for your sweet satisfaction
I’ve turned myself into tonights main attraction
I parry your moves with giggles and sass
So you never stop to notice my eyes turned to glass

- Nahal

Bokgolv

... istället för bokhyllor. That is the current state of affairs.

Mina bokhyllor rymmer inte mina böcker, åtminstone inte om jag insisterar på att behålla mitt gamla system. Så efter en längre tids funderande på saken och en veckas sista velande så tömde jag hyllorna i natt. Nu gäller det att hitta en ny uppdelning som passar mig. Jag ska passa på att lista dem samtidigt, jag har inte riktigt koll på mina titlar.
Men frågan är som sagt, hur ska jag göra? En del i min bekantskapskrets skulle säga att jag har mycket böcker, andra skulle säga tvärtom. En av mina vänner har flera tusen pocketböcker (för att inte tala om hans andra böcker) som han katalogiserat i bokstavsordning efter författare i sina hyllor. En annan kille jag känner brukade ha färgkodat i sina hyllor innan han flyttade. Färgkodat! När jag fick höra det, lagom till hans flytt, gick jag runt och tänkte på det i flera dagar. Färgkodat. Men jag har för få böcker för att det skulle vara vettigt att katalogisera dem. Och jag har för få böcker för att det skulle se bra ut med färgkodat. Dessutom består stora delar av mitt bibliotek av fantasy och manga. Enhetliga omslag är inte riktigt vad jag skulle kalla det. Det skulle bli svårt att färgkoda tycker jag, och skulle resultera att böcker i samma serie hamnar på olika ställen, vilket jag inte skulle stå ut med. Vi får se hur det blir. Just nu står dock hyllorna tomma, och golvet är fullt.

Kärlek utan gräns

Jag och min lillasyster har sedan i helgen gett oss ut på det mycket bekväma äventyret att hålla Disneymaraton. Ungefär varannan dag ser vi en eller två av våra gamla Disneyfilmer och jag njuter och myser i högsta grad. Vi började i lördags, men sen var jag borta fram till måndag eftermiddag, så hittills är vi bara uppe i fyra filmer: Hercules, Den lilla sjöjungfrun, Mästerdetektiven Basil Mus samt kvällens Robin Hood.

Jag tycker det är helt underbart. Jag kryper upp i soffan med en filt om mig och det känns som om jag är 7 år igen och små saker gör mig lyckliga. Jag kan alla sånger och de flesta repliker men det gör mig inget. Ibland önskar jag att jag även hade filmerna på originalspråk, för de flesta vi har är VHS från när jag och lillebror var små och de är dubbade. Sen måste jag tillägga att dessa dubbade Disneyfilmer inte är fy skam heller. De är riktigt riktigt bra, ibland till den grad att jag föredragit den dubbade röstens karaktär framför originalets när jag väl fått jämföra.

Så kvällen i ära delar jag med mig av den raraste scenen i Robin Hood, på svenska förstås, för det var ju så jag såg den. Nu återstår bara frågan som gnager i mig: Vart har min Aladdin VHS tagit vägen?!

The Art of W(h)ine

Jag är sjuk igen. När jag kom hem från Lingbo för tio dagar sen hade jag en fyra-fem dagars krasslighet att ta itu med. Jag kände mig febrig och trött. Ett ökat användande av min astmamedicin gjorde att jag hade ont i lungorna och halsen kliade. Men lagom till helgen mådde jag fint. Eller kanske intygade jag mig det så att jag kunde gå på irländsk pub med kompisar och ha roligt. Sen sov jag över i Flemmingsberg hela helgen och hade det trevligt med prat och skratt (utom möjligtvis då jag vaknade på soffan och tv:n visade American history X. Jag kom in efter halva filmen, men det var första gången jag såg den och jag grät floder.)

Sen har det varit lugnt. Jag har inte klivit ur huset sedan jag kom hem i måndags, inte ens för att ta in posten. Det har varit lugnt även om jag känt mig hängig. I tisdags märkte jag av att jag var lite segare, och att ögat gjorde ont, men jag reagerade inte så mycket på det. Vad jag däremot märkte av var att jag inte hade någon aptit. Förutom äggen jag åt till frukost (vid lunchtid) så åt jag ingenting alls bortsett från en massa bröd istället för middag. Pappa hade köpt hem jättegott bröd med oliv i. Mamma hade gjort pastasallad med räkor, men bara lukten av den fick det att vända sig i magen på mig, vilket jag skyllde på att jag verkligen avskyr räkor. Jag borde ha vetat bättre.
Jag vaknade klockan åtta onsdags morgon. Mobilen hade ringt och jag skulle upp. Jag vet inte vad som hände. Somnade jag om, föll jag ihop? Allt jag minns är att jag höll i mobilen och att allt var väldigt suddigt och snurrade. Det nästa som hände var att Maria ringde och undrade vart jag var. Jag var så förvirrad när hon ringde att jag inte ens minns det jag sa. Jag skäms mest över att hon inte bara lagt ner tid på att ta sig till thai-stället, utan för att hon burit ditt min Helvetespackning i tron om att jag skulle vara där. För nått år sedan försov jag mig en timma när jag skulle träffa min kompis Sara på stan. Jag trodde aldrig jag skulle göra nått sånt igen. Men nu har jag inom loppet av en och en halv månad både missat Maria och fått Kori att vänta på mig en timma. Jag har vaknat av deras samtal där de undrar varför jag är sen. Jag vet att jag är sjuk, men det dumma är att jag skiter i det. Jag tycker det är klart mycket värre att jag sviker mina vänner, vilket känns mycket jobbigare än att må dåligt utan att veta varför. Kanske borde jag vara orolig, men jag orkar inte bry mig. Dock känns det obehagligt och skrämmande att mina vänner inte kan lita på mig.

Jag minns inget av mitt samtal med Maria. Bara hur förvirrad jag var över att mamma inte ringt och väckt mig. Jag visste ju at jag var krasslig så jag bad henne att ringa utifall att jag inte kom upp i tid. Visade sig sen att hon hade glömt mig helt. Hon ringde halv två istället för halv tio, för att kolla hur allt var bara. När hon ringde hade jag kvicknat till, men mådde jätteilla. Alla rörelser fick det att gå runt, och jag kunde inte äta nått. Tillslut fick jag i mig lite yoghurt, men mat var otänkbart. Ögat var svullet dessutom, jag har fått en vagel igen. Men nu syns den knappt, jämfört med den jag hade sist för drygt ett år sen och som fick mig att se ut som Quasimodos syster i sådär två veckor...
När jag klev up ur sängen mådde jag så illa att jag fick sätta mig ner igen. Tyvärr blev det bara värre. Pappa hade kommit hem mitt på dan för lunch och lukten av omelett fick mig nästan att börja gråta av illamående i trappen, fastän jag själv ätit ägg dagen innan.
Resten av dagen var likadan. Förutom lite yoghurt var det bara vätska. Jag var trött, grinig, illamående och frusen. Mamma lyckades tvinga i mig middag efter 30timmars svält, men det tog så absurt lång tid att jag var uttråkad när tallriken väl stod tom. Halva tiden gick ut på att koncentrera sig på att maten inte skulle komma upp samma väg som jag fått ner den.

Sen har jag lyckats läsa lite och mamma värmde en vetekudde åt mig, som jag hade på fötterna, för de var så kalla att jag tappat känseln i dem. Och så har jag gnällt. Jag blir på extremt gnälligt humör då jag är sjuk. Jag fattar inte att folk står ut. Jag gör det inte.
Och värst av allt är ändå inte att jag mår såhär illa utan just att jag tvingat Maria att bära min packning, att jag inte kunde gå på föreläsningen med Veronica och träffa Balsam, att jag högst troligt får tacka nej till middag hos Karin och Rickard på fredag, att jag inte kan vara med på Stinas födelsedag på lördag och att det dessutom är jag som har ansvaret för Stinas födelsedagspresent, och jag skulle ha köpt andra halvan under dagen men varit hemma istället. Om jag inte kan ta mig till Uppsala på lördag måste jag lämna över presenterna till Natti på fredag, vilket innebär att jag hur jag än mår måste släpa mig till stan på fredag och köpa Stinas paket, för det känns så fult att kontakta de andra i sista stund och säga att jag är sjuk och att de får ta hand om det själva. Jag kan helt enkelt inte.

Comandante

I saw you on TV tonight. I recorded the show for my mom, who's hero you were during her younger days. Maybe I inherited her love for you and your ideals, the true ones, not the ones warped by media and imperialism, or by your own ways of revolution through arms. But yes, I'm in love with your dream. And I show it wrong I know, with your face printed on a t-shirt I once had and lately with you looking out on the world from the surface of the red-painted china of my teacup. I follow the dream through capitalist means of consumption. Yet I cannot help wanting to buy that teacup, and smile when I hold it and I remember. You make me believe, even when faced by nightmares, it is good to dream.

And I couldn't help feeling my heart leap when the TV showed your laughing face just an hour ago, or feel my entire being on edge when staring into those intense eyes of yours on screen. You were a handsome man. I found pictures of you on the net, and just looking at them makes me happy.
Even when the documentary showed your corpse, you seemed somewhat alive. They can't kill you, you're eternal.

Comandante Ernesto Rafael Guevara de la Serna.
El Che.

2008, a bit too late.

Jag har varit krasslig i ett par dagar och nu har jag häftig hjärtklappning. Jag har ätit dåligt, men ätit gott ute och jag har sovit dåligt eller inte alls. Jag har varit uppe hela natten och jobbat och nu känns andningen krystad. Jag har inte sovit på snart 30 timmar.

Jag har inte bloggat på två veckor men jag har varit hemma i fem dagar och nu ska jag sätta igång med det igen. Jag har haft jätteroligt i Lingbo samtidigt som jag önskat mig bort för att det var så intensivt. Jag har en del bilder jag vill gå igenom och lägga upp, men vi får se hur jag känner för det senare.

Sedan jag kom hem har jag varit med vänner och haft roligt ute eller varit med familjen och haft det mysigt hemma. Mamma och syrran hade dessutom med sig massor med fina saker åt mig från sin resa, mycket mer än jag förtjänar. På tal om lillasyster så var hon och jag och såg Enchanted på bio igår. Den var söt, underhållande, löjlig men klart sevärd. Jag gillade den. filmen lyckades faktiskt kombinera de klassiska Disneyfilmernas mest stereotypa drag med en komisk handling i New York - miljö utan att det blev förödande. Skämten på gamla Disneyklassikers bekostnad träffade verkligen och scenen där Giselle lyckas kalla hem New York- djuren för att hjälpa till att städa är inte bara rolig utan lyckas även vara äcklande, då råttor, duvor och kackerlackor knappast var den fauna hon varit van vid tidigare.

Jag har skrivit recensioner, men för få för att jag ska vara nöjd, och jag har dessutom inte pluggat. Min uppsats kunde lika gärna ha gått i ide. Idag har jag rännt runt på stan för att få allt jag vill få gjort klart och jag har skrivit ett långt brev för hand, vilket kändes mysigt trots innehållet.
Jag har flera lager kläder på mig men fryser. Jag hoppas att jag mår bättre imorgon för det är tjejkäll och jag vill ut och försöka ha roligt.
Jag har mindre pengar på kontot än jag trodde coh fler böcker hemma att läsa än jag hoppats på. Vetsaga har frågat om jag är intresserad av att skriva en artikel för de och det är jag. Jag har fått mitt första brev från Onkologiskt Centrum vilket skrämmer livet ur mig. Allt jag kan tänka är at det är för tidigt för sådana brev, jag fyllde just 22 ffs!

Så jag är fruktansvärt trött, något febrig med ett hårt bultande hjärta och jag fryser. Jag är sjuk och även pank och extremt resesugen bara för att det är så opassande just nu. Jag måste jobba mer och studera mer, men jag har tagit studieuppehåll i vår eftersom jag inte vet vad jag vill göra, jag känner mig lite vilsen.

Jag hade inga nyårslöften i år, som så många andra år. De löften jag brukar bryta är oftast mina egna. Låt oss säga att jag ska försöka leva dag för dag och se vart jag hamnar.

Tills vidare, ett försenat "skål och välkomna till 2008". Jag önskar er alla ett år lyckligare än tidigare år.