torsdag, januari 17, 2008

The Art of W(h)ine

Jag är sjuk igen. När jag kom hem från Lingbo för tio dagar sen hade jag en fyra-fem dagars krasslighet att ta itu med. Jag kände mig febrig och trött. Ett ökat användande av min astmamedicin gjorde att jag hade ont i lungorna och halsen kliade. Men lagom till helgen mådde jag fint. Eller kanske intygade jag mig det så att jag kunde gå på irländsk pub med kompisar och ha roligt. Sen sov jag över i Flemmingsberg hela helgen och hade det trevligt med prat och skratt (utom möjligtvis då jag vaknade på soffan och tv:n visade American history X. Jag kom in efter halva filmen, men det var första gången jag såg den och jag grät floder.)

Sen har det varit lugnt. Jag har inte klivit ur huset sedan jag kom hem i måndags, inte ens för att ta in posten. Det har varit lugnt även om jag känt mig hängig. I tisdags märkte jag av att jag var lite segare, och att ögat gjorde ont, men jag reagerade inte så mycket på det. Vad jag däremot märkte av var att jag inte hade någon aptit. Förutom äggen jag åt till frukost (vid lunchtid) så åt jag ingenting alls bortsett från en massa bröd istället för middag. Pappa hade köpt hem jättegott bröd med oliv i. Mamma hade gjort pastasallad med räkor, men bara lukten av den fick det att vända sig i magen på mig, vilket jag skyllde på att jag verkligen avskyr räkor. Jag borde ha vetat bättre.
Jag vaknade klockan åtta onsdags morgon. Mobilen hade ringt och jag skulle upp. Jag vet inte vad som hände. Somnade jag om, föll jag ihop? Allt jag minns är att jag höll i mobilen och att allt var väldigt suddigt och snurrade. Det nästa som hände var att Maria ringde och undrade vart jag var. Jag var så förvirrad när hon ringde att jag inte ens minns det jag sa. Jag skäms mest över att hon inte bara lagt ner tid på att ta sig till thai-stället, utan för att hon burit ditt min Helvetespackning i tron om att jag skulle vara där. För nått år sedan försov jag mig en timma när jag skulle träffa min kompis Sara på stan. Jag trodde aldrig jag skulle göra nått sånt igen. Men nu har jag inom loppet av en och en halv månad både missat Maria och fått Kori att vänta på mig en timma. Jag har vaknat av deras samtal där de undrar varför jag är sen. Jag vet att jag är sjuk, men det dumma är att jag skiter i det. Jag tycker det är klart mycket värre att jag sviker mina vänner, vilket känns mycket jobbigare än att må dåligt utan att veta varför. Kanske borde jag vara orolig, men jag orkar inte bry mig. Dock känns det obehagligt och skrämmande att mina vänner inte kan lita på mig.

Jag minns inget av mitt samtal med Maria. Bara hur förvirrad jag var över att mamma inte ringt och väckt mig. Jag visste ju at jag var krasslig så jag bad henne att ringa utifall att jag inte kom upp i tid. Visade sig sen att hon hade glömt mig helt. Hon ringde halv två istället för halv tio, för att kolla hur allt var bara. När hon ringde hade jag kvicknat till, men mådde jätteilla. Alla rörelser fick det att gå runt, och jag kunde inte äta nått. Tillslut fick jag i mig lite yoghurt, men mat var otänkbart. Ögat var svullet dessutom, jag har fått en vagel igen. Men nu syns den knappt, jämfört med den jag hade sist för drygt ett år sen och som fick mig att se ut som Quasimodos syster i sådär två veckor...
När jag klev up ur sängen mådde jag så illa att jag fick sätta mig ner igen. Tyvärr blev det bara värre. Pappa hade kommit hem mitt på dan för lunch och lukten av omelett fick mig nästan att börja gråta av illamående i trappen, fastän jag själv ätit ägg dagen innan.
Resten av dagen var likadan. Förutom lite yoghurt var det bara vätska. Jag var trött, grinig, illamående och frusen. Mamma lyckades tvinga i mig middag efter 30timmars svält, men det tog så absurt lång tid att jag var uttråkad när tallriken väl stod tom. Halva tiden gick ut på att koncentrera sig på att maten inte skulle komma upp samma väg som jag fått ner den.

Sen har jag lyckats läsa lite och mamma värmde en vetekudde åt mig, som jag hade på fötterna, för de var så kalla att jag tappat känseln i dem. Och så har jag gnällt. Jag blir på extremt gnälligt humör då jag är sjuk. Jag fattar inte att folk står ut. Jag gör det inte.
Och värst av allt är ändå inte att jag mår såhär illa utan just att jag tvingat Maria att bära min packning, att jag inte kunde gå på föreläsningen med Veronica och träffa Balsam, att jag högst troligt får tacka nej till middag hos Karin och Rickard på fredag, att jag inte kan vara med på Stinas födelsedag på lördag och att det dessutom är jag som har ansvaret för Stinas födelsedagspresent, och jag skulle ha köpt andra halvan under dagen men varit hemma istället. Om jag inte kan ta mig till Uppsala på lördag måste jag lämna över presenterna till Natti på fredag, vilket innebär att jag hur jag än mår måste släpa mig till stan på fredag och köpa Stinas paket, för det känns så fult att kontakta de andra i sista stund och säga att jag är sjuk och att de får ta hand om det själva. Jag kan helt enkelt inte.

Inga kommentarer: