Rented out my apartment and moved in with boyfriend last weekend. It's a temporary solution to my financial troubles, with the nice side-effect of getting to see each other more often. The fact that we are both extremely busy this semester will probably also lead to not seeing one another as much as a co-living situation would perhaps entail, which I honestly think is good. We both need space, so it's just a happy coincidence that we're not only both busy but that we're also both people who know how to make space for ourselves: knowing how to shut out computer noise while reading or being able to ignore the other persons music while working, etc. is key when you want to be near each other without annoying the other person out of their minds. I think it'll go well.
On the subject of moving though: when renting out your apartment furnished, it's surprising how much you still need to empty out of the flat. I can't believe I own so much stuff! I feel like a hoarder, despite the fact that I quite regularly get rid of things and keep the place tidy. And adding to that, I actually did some thorough sorting and threw away tons of unnecessary paper, sold over a 100 books and donated some clothes to charity this summer in preparation for the move.
Now I'm thinking I need to take a long hard look at my materialistic lifestyle and make some changes. It's obvious I don't need all the stuff I have. Not only because I couldn't even remember owning some of the things I put in storage last week, but it's pretty clear to me that if I manage to sell off so many books (which is honestly the things in my home I get most attached to) and feel a slight sense of relief (after the first pang of separation-anxiety), I will most likely feel tremendously pleased after getting rid of random meaningless stuff I've just held on to for the sake of holding on to.
I haven't really settled in at C. flat yet. Not only have I not finished unpacking (and I don't think I even brought that much considering I'll be here for half a year), but the fact is, except for the books I need for my studies, clothes suitable for fall and winter and 2 IKEA-bags filled with other random crap, nothing here is mine. I mean, I have 'my' side of the closet now, and my own shelves in the bathroom, and even some of my tins of tea and the teapot's here (bless, it like an hostile takeover on the tea-front and he is playing along splendidly)... but since I don't have a bookshelf, it all feels a bit askew. Actually, even the majority of the books I brought belong to various libraries, which is a bit sad.
So all in all, it does feel a bit strange, like it's not a move as much as a long-term visitation (which might be more close to the truth actually...). But I'm happy knowing that the strangeness has nothing to do with co-living in itself, as much as with the decor. That I can adapt to after all, as it's a really nice apartment even though it looks nothing like my own.
And, as I am the kind of person who believes wholeheartedly in the concept of making yourself feel at home wherever you decide to stay, I have started to track the few volumes I brought all around the the flat by the practical use of window sills. It'll be lovely in no time.
måndag, september 16, 2013
måndag, juli 15, 2013
Semester-rantings
Jag har semester. Svårt kan tyckas, när man faktiskt inte har en riktig anställning att ta semester ifrån. Men min sommar har bestått av jobbsök, artikelskrivande, studieångest, massa brf-arbete och även lite renovering. Så det känns väldigt bra med ett avbrott. Eftersom det tycks vara tradition att åka några dagar till Skåneland vart tredje år, sitter jag nu på tåget ner till Malmö. Efter bussförsening och missat pendeltåg lyckades jag kliva in i rätt vagn en minut innan avgång med en blandad känsla av total lättnad och stressmage. Drack självklart kaffe på det och åt en macka med bacon, så nu är jag pigg fastän jag satt uppe hela natten och pratade med världens finaste lillasyster. Hon sover säkert i tio timmar medan jag släpade mig till duschen bara tre timmar efter att jag somnat och hoppades på att inte somna i badkaret. Fem dagars sol och äppeldoft i Österlen är det jag behöver. Sara och jag kanske tar en sväng till Köpenhamn också, men vi får se, jag måste tänka på plånboken.
På tal om plånboken har jag börjat sälja av mina böcker. Inte alla såklart, för det skulle vara rena vansinnet, men iaf en 200 volymer. Började för typ 10 dagar sen och har sålt av iaf 30 redan, vilket är bra. Självklart var jag ju nere i källarförrådet pga veckans renoveringar och hittade två kartonger till som jag totalt glömt bort. Så när jag kommer hem ska jag nog uppdatera med iaf 10-20 titlar till. Mest studielitteratur, men det kanske är någon som vill ha det nu till hösten. Funderar på att lägga upp en del på Bokbörsen också...
Renovering var det ja. Pappa kom förbi i veckan och vi har målat, slipat, spacklat, spikat och varit på Boländerna ett antal gånger. Visserligen gör han allt det svåra arbetet, men jag hjälpte till en hel del och lyckades ändå hinna skriva artikel och recension, springa ärenden, utföra massa tungt trädgårdsarbete och långsamt pappersarbete för bostadsrättsföreningen. Nu är min fina lägenhet ännu finare och enrén är full av blommor och tomten har nya grillar.
Jag tror jag har sagt det tidigare, men när jag först flyttade till uppsala kände jag verkligen att jag ville bort från Stockholm utan att vara miltals bort från en större stad. Nu är jag så fäst vid Uppsala, så investerad i min lilla två och så lycklig av att bo där att det känns skitjobbigt att jag inte hittat jobb i stan och vet hur det blir med fortsatt boende. Men när jag valde en Master i humaniora hade jag ju inga förväntningar om att jobb skulle kastas åt mig i stora lass, så det är till att kämpa vidare bara.
Jag skriver ju inte här så ofta, för behovet finns inte. Jag bloggar om böcker och annat på Owl & Pussycat regelbundet. Har bloggat för UEB en gång, och det blir minst en gång till närmaste månaden. Blir inte så mycket dagboksskrivande över bloggen längre, och små funderingar hamnar på Facebook eftersom jag undviker Twitterflödet.
Men på tal om Twitter: jag är som alltid upprörd över världen. För allt möjligt. Men sexism står ju jävligt högt på listan, dag ut och dag in.
Svenska damlandslaget i fotboll är duktiga som fan. Twitterverse är fyllt av näthat och idioter som känner sig berättigade att kalla fullt främmande kvinnor horor, förminska deras person, identitet, intressen och yrke. Inte fan bryr sig någon att herrlaget vunnit en medalj på trettio år och damlaget vunnit över tio. Inte fan bryr sig någon att herrlaget inte ens klassas bland världens topp tjugo-lag, att de åkte ut så tidigt under förra VM att chipsreklamen om att sponsrade de under hela VM kändes som en två-månaders lång pinsamhet, för alla hälsar de välkomna som stridströtta hjältar. Jag menar inte att herrlaget inte förtjänar uppmuntran, om man gillar fotboll så ska man ju hejja på för all del. Men kom inte och skriv skit på nätet under ditt fejknamn om hur "de lesbiska kossorna inte kan sparka boll" för det handlar inte om fotboll era mofo's. Gillar man fotboll så är damlandslaget gudinnor som sopade mattan med Finland förra veckan. Dyrkar man istället patriarkatet och är del av samhällets sexistiska bottenslam, så näthatar man kvinnorna som spelat bättre än männen.
Sen har vi USA. Oh United States of Asshats, känner jag ibland. Om det här var en animerad film skulle mina ögon förvandlas till förstoringsglas som riktar en koncentrerad stråle av min brinnande ilska mot det amerikanska rättsystemet skeva berättigande av vit makt och kristen-patriarkal överhet.
I Florida dödar en vit man en svart tonårspojke, skjuter honom till döds för att han känt sig hotad trots att inspelat 911-samtal sagt att polis är påväg och att han kan ge sig av från platsen. Mannen frikänns för att han agerat sin rätt att försvara sig själv. Samtidigt fylls nätet av artiklar om en svart tvåbarnsmor som skjöt två varningsskott i luften för att värja av sin misshandlande ex-man (som dessutom brutit sitt besöksförbud för att komma och trackassera henne) och kvinnan fick 20 års fängelsestraff. 20 ÅR!
I Amerikanska högsta domstolen röstar man ner DOMA, lagförslaget som förhindrat homosexuella par från att få samma juridiska legitimitet som heterosexuella par, för man anser att lagförslaget inskränker på amerikanska grundlagar. Men med detta steg framåt sätter man eld i baken på alla konservativa blådårar. Ena staten efter den andra försöker föra in nya lagar som på andra sätt hindrar homosexuella från att leva ett normalt liv. Public service-anställda ska få rätten till att neka de allt från vård till bröllopstårtor, för att dessa pars synder inte ska påverka de riktiga offren (alltså de som tvingas samleva i verkligheten med homosexuella). Det är så jävla vidrigt.
Och så har vi abortmotståndarna. Dessa i majoritet vita kränkta män som aldrig själva ska bära någonting och som haft alla möjliga privilegier, men som ser det som sin rätt att bestämma över kvinnokroppar och kvinnoliv. Du måste föda ett barn till världen om du är gravid. Även om det skadar din hälsa. Även om du inte har råd eller möjlighet att ge ditt barn en ordentlig uppväxt. Även om du skyddat dig för att du inte vill ha barn. Även om du blivit gravid av att någon förgripit sig på dig. Du har ingen talan. Du ska helst inte ens få möjlighet att använda previntivmedel. I Texas höll senator Wendy Davis ett tio timmar långt filibuster, alltså ett oavbrutet tal där du inte vilar, äter, dricker, går på toa, för att ta slut på tiden för mötet innan lagförslag kan röstas igenom mot aborträtt. Hon lyckades till stor lycka skjuta på omröstningen en månad, men i förra veckan beslutades att förbjuda all abort, även i mest extrema fall (exempel, du är 13 år och din familjemedlem har systematiskt våldtagit dig och du är nu gravid) för att några människor med makt tror att de kan ta förvrängt religiöst skitsnack och nästla det i konstitutionen, och sen låta deras vy om ett ofött foster övertrumfa den redan levande kvinnans rättigheter (för hon betyder ingenting).
En mycket bra inlägg i den debatten, om det vita privilegiet, om män som hatar kvinnor och om det passiv-aggressiva kristna maktmonopolet med fokus på den amerikanska situationen, hittar man här.
Världen gör mig så förbannad.
Så ja, jag behöver semester. Att jag åker på semester just till Skåne (där små vita barn i Tomelilla stirrade och pekade på mig i total förvirring 2010 som om jag vore ett exempel av exotiserad fauna som illegallt migrerat norröver), och sen kanske spenderar en dag i Köpenhamn (vars Danske Folkeparti stod för allt jag fann äckligt med politik många många år innan jag ens hört talas om SD), det förvånar även mig lite...
Men jag tycker om Skåne. Österlen är vackert, och med lite tur så är vi bara en handfull människor och en hel massa äppelträd.
På tal om plånboken har jag börjat sälja av mina böcker. Inte alla såklart, för det skulle vara rena vansinnet, men iaf en 200 volymer. Började för typ 10 dagar sen och har sålt av iaf 30 redan, vilket är bra. Självklart var jag ju nere i källarförrådet pga veckans renoveringar och hittade två kartonger till som jag totalt glömt bort. Så när jag kommer hem ska jag nog uppdatera med iaf 10-20 titlar till. Mest studielitteratur, men det kanske är någon som vill ha det nu till hösten. Funderar på att lägga upp en del på Bokbörsen också...
Renovering var det ja. Pappa kom förbi i veckan och vi har målat, slipat, spacklat, spikat och varit på Boländerna ett antal gånger. Visserligen gör han allt det svåra arbetet, men jag hjälpte till en hel del och lyckades ändå hinna skriva artikel och recension, springa ärenden, utföra massa tungt trädgårdsarbete och långsamt pappersarbete för bostadsrättsföreningen. Nu är min fina lägenhet ännu finare och enrén är full av blommor och tomten har nya grillar.
Jag tror jag har sagt det tidigare, men när jag först flyttade till uppsala kände jag verkligen att jag ville bort från Stockholm utan att vara miltals bort från en större stad. Nu är jag så fäst vid Uppsala, så investerad i min lilla två och så lycklig av att bo där att det känns skitjobbigt att jag inte hittat jobb i stan och vet hur det blir med fortsatt boende. Men när jag valde en Master i humaniora hade jag ju inga förväntningar om att jobb skulle kastas åt mig i stora lass, så det är till att kämpa vidare bara.
Jag skriver ju inte här så ofta, för behovet finns inte. Jag bloggar om böcker och annat på Owl & Pussycat regelbundet. Har bloggat för UEB en gång, och det blir minst en gång till närmaste månaden. Blir inte så mycket dagboksskrivande över bloggen längre, och små funderingar hamnar på Facebook eftersom jag undviker Twitterflödet.
Men på tal om Twitter: jag är som alltid upprörd över världen. För allt möjligt. Men sexism står ju jävligt högt på listan, dag ut och dag in.
Svenska damlandslaget i fotboll är duktiga som fan. Twitterverse är fyllt av näthat och idioter som känner sig berättigade att kalla fullt främmande kvinnor horor, förminska deras person, identitet, intressen och yrke. Inte fan bryr sig någon att herrlaget vunnit en medalj på trettio år och damlaget vunnit över tio. Inte fan bryr sig någon att herrlaget inte ens klassas bland världens topp tjugo-lag, att de åkte ut så tidigt under förra VM att chipsreklamen om att sponsrade de under hela VM kändes som en två-månaders lång pinsamhet, för alla hälsar de välkomna som stridströtta hjältar. Jag menar inte att herrlaget inte förtjänar uppmuntran, om man gillar fotboll så ska man ju hejja på för all del. Men kom inte och skriv skit på nätet under ditt fejknamn om hur "de lesbiska kossorna inte kan sparka boll" för det handlar inte om fotboll era mofo's. Gillar man fotboll så är damlandslaget gudinnor som sopade mattan med Finland förra veckan. Dyrkar man istället patriarkatet och är del av samhällets sexistiska bottenslam, så näthatar man kvinnorna som spelat bättre än männen.
Sen har vi USA. Oh United States of Asshats, känner jag ibland. Om det här var en animerad film skulle mina ögon förvandlas till förstoringsglas som riktar en koncentrerad stråle av min brinnande ilska mot det amerikanska rättsystemet skeva berättigande av vit makt och kristen-patriarkal överhet.
I Florida dödar en vit man en svart tonårspojke, skjuter honom till döds för att han känt sig hotad trots att inspelat 911-samtal sagt att polis är påväg och att han kan ge sig av från platsen. Mannen frikänns för att han agerat sin rätt att försvara sig själv. Samtidigt fylls nätet av artiklar om en svart tvåbarnsmor som skjöt två varningsskott i luften för att värja av sin misshandlande ex-man (som dessutom brutit sitt besöksförbud för att komma och trackassera henne) och kvinnan fick 20 års fängelsestraff. 20 ÅR!
I Amerikanska högsta domstolen röstar man ner DOMA, lagförslaget som förhindrat homosexuella par från att få samma juridiska legitimitet som heterosexuella par, för man anser att lagförslaget inskränker på amerikanska grundlagar. Men med detta steg framåt sätter man eld i baken på alla konservativa blådårar. Ena staten efter den andra försöker föra in nya lagar som på andra sätt hindrar homosexuella från att leva ett normalt liv. Public service-anställda ska få rätten till att neka de allt från vård till bröllopstårtor, för att dessa pars synder inte ska påverka de riktiga offren (alltså de som tvingas samleva i verkligheten med homosexuella). Det är så jävla vidrigt.
Och så har vi abortmotståndarna. Dessa i majoritet vita kränkta män som aldrig själva ska bära någonting och som haft alla möjliga privilegier, men som ser det som sin rätt att bestämma över kvinnokroppar och kvinnoliv. Du måste föda ett barn till världen om du är gravid. Även om det skadar din hälsa. Även om du inte har råd eller möjlighet att ge ditt barn en ordentlig uppväxt. Även om du skyddat dig för att du inte vill ha barn. Även om du blivit gravid av att någon förgripit sig på dig. Du har ingen talan. Du ska helst inte ens få möjlighet att använda previntivmedel. I Texas höll senator Wendy Davis ett tio timmar långt filibuster, alltså ett oavbrutet tal där du inte vilar, äter, dricker, går på toa, för att ta slut på tiden för mötet innan lagförslag kan röstas igenom mot aborträtt. Hon lyckades till stor lycka skjuta på omröstningen en månad, men i förra veckan beslutades att förbjuda all abort, även i mest extrema fall (exempel, du är 13 år och din familjemedlem har systematiskt våldtagit dig och du är nu gravid) för att några människor med makt tror att de kan ta förvrängt religiöst skitsnack och nästla det i konstitutionen, och sen låta deras vy om ett ofött foster övertrumfa den redan levande kvinnans rättigheter (för hon betyder ingenting).
En mycket bra inlägg i den debatten, om det vita privilegiet, om män som hatar kvinnor och om det passiv-aggressiva kristna maktmonopolet med fokus på den amerikanska situationen, hittar man här.
Världen gör mig så förbannad.
Så ja, jag behöver semester. Att jag åker på semester just till Skåne (där små vita barn i Tomelilla stirrade och pekade på mig i total förvirring 2010 som om jag vore ett exempel av exotiserad fauna som illegallt migrerat norröver), och sen kanske spenderar en dag i Köpenhamn (vars Danske Folkeparti stod för allt jag fann äckligt med politik många många år innan jag ens hört talas om SD), det förvånar även mig lite...
Men jag tycker om Skåne. Österlen är vackert, och med lite tur så är vi bara en handfull människor och en hel massa äppelträd.
tisdag, mars 19, 2013
Stripes
There's this store in Sweden called KappAhl, and I've got a membership card there solely to get 30% off on their stupidly expensive jeggings. Because of this, I sometimes also get campaign e-mail.
The latest one came today, explaining that they're launching a new collection called 'Hampton Republic 27', inspired by the exclusive beach-style life of the area mentioned. They also have a competition, were the winner receives a week-long trip for two to the Hamptons (worth 35.000SEK) and get to report back on the fashion trends there.
I'm thinking on joining in.
Oh please KappAhl, won't you pick me?
I love nice food and walks on the beach. I'll be a riot at the country club with my exotic face, honestly I could be their affirmative action friend! And I'll wear tennis skirts and striped, navy inspired t-shirts with thin-knit pastel cardigans over my shoulders. I already own pearl earrings, so you'll have nothing to worry about there.
I'll be sure to take lots of pictures too, of people and the current fashion and put them all in an album called 'My big, rich, super-WHITE vacation'. You'll adore it, I promise.
And every night I'll be at the club sipping drinks and laughing at mens insipid jokes about women, and the womens complaints about their foreign house-keepers/gardners/nannies, and we'll laugh and laugh and laugh at poor people and it'll all be just grand.
(Fuck. You.)
The latest one came today, explaining that they're launching a new collection called 'Hampton Republic 27', inspired by the exclusive beach-style life of the area mentioned. They also have a competition, were the winner receives a week-long trip for two to the Hamptons (worth 35.000SEK) and get to report back on the fashion trends there.
I'm thinking on joining in.
Oh please KappAhl, won't you pick me?
I love nice food and walks on the beach. I'll be a riot at the country club with my exotic face, honestly I could be their affirmative action friend! And I'll wear tennis skirts and striped, navy inspired t-shirts with thin-knit pastel cardigans over my shoulders. I already own pearl earrings, so you'll have nothing to worry about there.
I'll be sure to take lots of pictures too, of people and the current fashion and put them all in an album called 'My big, rich, super-WHITE vacation'. You'll adore it, I promise.
And every night I'll be at the club sipping drinks and laughing at mens insipid jokes about women, and the womens complaints about their foreign house-keepers/gardners/nannies, and we'll laugh and laugh and laugh at poor people and it'll all be just grand.
(Fuck. You.)
tisdag, mars 12, 2013
Pull. Yourself. Together!
Anyone who knows the slightest thing about me knows I have the travel bug. If traveling could be my reward to myself anytime I did good, I'd ace everything and be abroad half the year.
Of course, money is the issue. As is time.
At the moment I'm preparing for a spring focused on studying and tying up loose ends. Last year in March I was planning on finishing my thesis. But I got caught up in all my part-time jobs, and put it aside. For autumn, I decided to take other courses out of interest and unrelated to my degree , and once again postponed getting my Masters.
But I'm tired now. I've had enough of this, and I want to finish school for good. Or if not for good, I want my studying to be for work, as a Ph.D. in the future perhaps. I want to get a real full-time job and get on to new things.
So for the next few months I'm putting my back into this; cutting down on socializing and day dreaming or whatever it is that keeps me from getting stuff done and really putting the final nail in the coffin that is my Master degree and burying this behind me (maybe not the perfect metaphor...).
Hopefully, this 10 week isolation I am planning might also lead to some saved money, which in turn will lead to a reward. I am thinking Romania.
Of course, money is the issue. As is time.
At the moment I'm preparing for a spring focused on studying and tying up loose ends. Last year in March I was planning on finishing my thesis. But I got caught up in all my part-time jobs, and put it aside. For autumn, I decided to take other courses out of interest and unrelated to my degree , and once again postponed getting my Masters.
But I'm tired now. I've had enough of this, and I want to finish school for good. Or if not for good, I want my studying to be for work, as a Ph.D. in the future perhaps. I want to get a real full-time job and get on to new things.
So for the next few months I'm putting my back into this; cutting down on socializing and day dreaming or whatever it is that keeps me from getting stuff done and really putting the final nail in the coffin that is my Master degree and burying this behind me (maybe not the perfect metaphor...).
Hopefully, this 10 week isolation I am planning might also lead to some saved money, which in turn will lead to a reward. I am thinking Romania.
lördag, mars 02, 2013
Badkaret
Jag har införskaffat badkar. Eller snarare, min far gjorde det åt mig och körde det dessutom till Uppsala, rara människa.
Det har varit en förhoppning att skaffa badkar sedan jag flyttade till lägenheten, och det var faktiskt en av de saker jag tänkte på när jag letade bostad, att jag ville få plats med ett badkar. Sen blev jag ju lite förälskad i min då skeva lägenhet, och tänkte att allt skulle gå bra. Närmare undersökning visade dock att mitt nya badrum kaklats efter stambyte till att ha 159cm mellan väggarna, exakt en centimeter av omöjlighet som inte tillät mig skaffa ett standardkar.
Men nu, sen två veckor tillbaka, är jag med badkar! Och igår natt efter att ha firat min kompis födelsedag och varit ute och dansat, så kom jag hem trött och lite kall och tänkte att ett midnattsbad skulle vara fantastiskt. Så jag tände ett ljus, duscha av mig och tappade upp ett bubbelbad. Det var så fint. Jag somnade nästan (vilket iofs kanske är mindre fint).
Problemet är, att när jag väl tömt karet och tvättat håret och klivit ut insåg jag att det hela tagit nästan två timmar. Klart värt det, men bara insikten om hur lång tid det tar är tillräcklig för att jag ska hålla mig till att duscha till vardags...
Det har varit en förhoppning att skaffa badkar sedan jag flyttade till lägenheten, och det var faktiskt en av de saker jag tänkte på när jag letade bostad, att jag ville få plats med ett badkar. Sen blev jag ju lite förälskad i min då skeva lägenhet, och tänkte att allt skulle gå bra. Närmare undersökning visade dock att mitt nya badrum kaklats efter stambyte till att ha 159cm mellan väggarna, exakt en centimeter av omöjlighet som inte tillät mig skaffa ett standardkar.
Men nu, sen två veckor tillbaka, är jag med badkar! Och igår natt efter att ha firat min kompis födelsedag och varit ute och dansat, så kom jag hem trött och lite kall och tänkte att ett midnattsbad skulle vara fantastiskt. Så jag tände ett ljus, duscha av mig och tappade upp ett bubbelbad. Det var så fint. Jag somnade nästan (vilket iofs kanske är mindre fint).
Problemet är, att när jag väl tömt karet och tvättat håret och klivit ut insåg jag att det hela tagit nästan två timmar. Klart värt det, men bara insikten om hur lång tid det tar är tillräcklig för att jag ska hålla mig till att duscha till vardags...
fredag, februari 01, 2013
Home again
It had been too long. I'm old enough now to be "aunt". I am old enough not to draw young boys all-to-forward attention anymore. I'm too old to pull off my head-dress at any given public occasion for pictures and protest alone (though I admittingly still do sometimes, and mostly out of vanity).
I don't think I've ever understood Iran as well as now. I don't think I've ever been so scared of it. Iran is a monstrous devouring thing, doing it's best to crush the opportunity and hopes of a young and struggling population, stuck between traditions they don't accept but still feel infused in, and a free foreign culture they keep accessing through media. It's an entire country plagued by split-personality syndrome, and I'm an Alice, concerned about loosing myself and my mind on the other side of the looking glass.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)