Paper People

We're only paper people,
cut-outs from a mold.
We nod and smile and feel
exactly what we're told.

On the outside we are blank
stories unwritten and untold,
and we're easily ripped to shreds
if we ever grow too bold.

- Nahal

Where's Roux?

Jag är helt slut. Utmattad. Jag har jobbat åtta timmar om dagen varje dag den här veckan, och i morse vaknade jag förkyld om än utvilad, efter en vecka av att ha sovit för lite och lyft för mycket. I måndags fick vi en leverans på över 250kg kaffe och te, och jag har tillbringat stora delar av min kundfria tid i butiken med att flytta saker hit och dit. Sen skulle gått snabbare om mina axlar inte skrek av smärta redan efter dag två.

Under veckans gång har vänner och familj hälsat på, vilket varit jätteroligt! Besök är härligt. Mamma påpekade imorse, innan jag rusade iväg, att hon tyckte det var så fint att se mig på jobbet. Att hon av någon anledning kom att tänka på Juliette Binoche i filmatiseringen av Chocolat, när jag går omkring och rör i teer, paketerar och tar fram vad jag tror folk skulle gilla. Det är en jättemysig jämförelse, och Binoche är så söt, klart man blir smickrad. Finns bara en fråga från min sida: När är det tänkt att Roux ska stiga in genom dörren så jag får hitta hans favoritte? När!?
Johnny Depp, jag väntar.

Just a freak... like me!

Har jag nämnt att jag ska se Batman ikväll? Kvällen innan premiären för The Dark Knight, och biljetter till att se Batman finns redan ute för torsdagen, så underligt. Men, om jag inte nämnt tidigare att jag ska se Batman just ikväll, och bara åtta timmar åtta timmar åtta timmar, så gör jag ju det såklart nu: jag ska se Batman ikväll.

Jag har inte alls höga förväntningar. Inte alls skyhöga, nästan överdrivet ihopfantasierade förväntningar på The Dark Knight, på Batman mina hjältars hjälte (ja, jag vet Robin Hood står ju högt på listan han med såklart) och inte minst, jag menar inte alls... på Jokern, på Heath Ledgers senaste och tveklöst helt fantastiska skådespel (jag kan fortfarande inte ta in att han är borta, det fanns så mycket kvar jag ville se med honom. Jag känner mig själv, jag lär gråta över honom i biosalongen.)

Men nu sitter jag, uppspelt och med bara tre och en halv timmas sömn i kroppen (för hur ska man kunna lägga sig när man inte bara läser underbara Fables utan dessutom vet att man inom mindre än ett dygn ska se Batman?) på jobbet och lunchar i väntan på att timmarna ska rinna iväg likt sandkorn mellan fingrarna, och att Joanne ska möta upp med mig och vi ska åka till Medis. För att äta, prata och ta igen lite, och sen möta upp med Balsam och hennes Tobias och har jag nämnt att vi ska se Batman?

Cold

Imagine…it’s winter. We haven’t seen each other for ages, and I miss you dreadfully. I’m more excited than I thought, almost nervous. How funny isn’t that? I don’t really know why I am either. I’m just happy that I get to see you again, I guess.

And then we meet. You’re there to pick me up when I arrive and it’s like we haven’t seen each other for years. You hug me like I’ve been lost at sea and finally found, and I’m so moved I could cling to you in that warm embrace for hours.
I’m overwhelmed. You’re so sweet and caring I feel lost. It’s as if you’d bring me warm blankets and make me hot cocoa in the middle of winter – that kind of nice. It’s not like us. Not like our friendship, always so deep and meaningful in writing, but constantly bickering in the flesh. It’s stupid I know, but I grow nervous. Almost twitching with the oddness of it all. As if I’m missing something. Are you perhaps confusing me with someone else? I fidget, not knowing what to say.

Now picture… we are out for a walk in the snow. And in your kindness, you lend me your mittens, and hold my hand should I slip. But the only thing I fear to slip on is the awkwardness of my own confusion. I’m like a sailor stepping out on dry land for the first time in years. Unsteady, slightly dazed. The feeling drains me, so I respond. Poorly. I regress into old patterns. Foolishly, unknowing of the consequences. Oh, I am truly the fool.
I let go of your hand, and when you’re just a few steps ahead, I throw a snowball right at you. Like a child in search of old common ground. Teasing - like we’ve always done. You shrug it of. A slight surprised look shadows your face. I grow more worried, you don’t look pleasantly surprised. But I try again, pushing it out of plain silliness. I’m practically smiling. I mean, this is what we do right? This is who we are. I aim harder this time. Don’t even notice it until the snowball’s in the air, a snide remark slightly too harsh. You look unhappy. It stabs me in the chest just to see the look in your eyes. By now, you should have tripped me over and shoved snow down my collar. That’s how things would go. But there’s no retaliation. You just give me this look, this god-awful look, square your shoulders, and walk away.

The shock runs right through me. I don’t understand at all, none of it. Instead of asking (oh why didn’t I just ask?) I do the only thing I can think of. I push even harder. You’re quite some distance ahead by now, and I have to throw the snowball hard to make it reach you. I regret it the second it flies out of my hand. I feel right then and there, that I’ve gone too far. That I’m doing everything all wrong. But it’s too late. The snowball flies fast and hard and hits you in the head. Like an unintentional knife in the back.
And it’s all suddenly so clear. This was why you were being so nice. Because we had talked about it. I had said it myself: “The teasing is fun for a while, but sooner or later I can’t help but feeling hurt”. And you had agreed. You’d agreed. How could I not see, that you were just as hurt as I, even though you never said it? And now, you had tried your utmost to break away from our stupid ways, and I had messed it all up. It was as good as any promise, and I forgot out of pure nervousness from being on unfamiliar ground.

There’s this quiet sort of panic creeping up on me as you walk away. I want nothing more than to run, just run all the way up the slope to where you are, throw myself around your neck and say “Sorry! I’m so sorry. I was stupid. I’m a bad friend, forgive me. Forgive me.” But I can’t. There’s ice radiating of you, from your square shoulders as you put distance between us. I’m too much a coward to run to you. So I walk, slowly, carefully, dragging my feet behind me. In hope that by the time I get to you, you’ve calmed down enough to listen to my apology.
But the distance just grows. You don’t seem to be hurrying off. Actually, you don’t even seem to notice me anymore. Or care, for that matter. The distance keeps growing. It’s filled with snow. I see now, this is your revenge. Instead of hurling a snowball back at me, you’re pushing loose snow down the hillside, watching it grow and gather until it’s a snowdrift, mercilessly working its way towards me. I’m too shocked to get out of the way. I’m still desperately trying to reach you when I’m buried by the impact. Buried beneath the landslide of snow you’ve been pushing down.

At first, I’m still dazed. It’s cold here. Lonely. Dark. It takes a while. Then the panic kicks in again, worse this time, full of realization. I’m buried in the cold and dark and you’re leaving me here to suffocate.
I don’t know how much of the time I spend crying. Just waiting, hoping that things will work out. At first, even through the angst, I can understand you. After all, I was in the wrong first. I treated you badly, regressing to former ways. It was instinct, it was habit. It is the same for you. When hurt, you turn away and shut the other one out. It’s the instinct of self-preservation. I don’t begrudge you that. Yet still, it eats away at me. You should know, you of all people, that this is wrong. That it’s hurtful. Yet you don’t look back.
I keep crying. No one can see me in the snow anyways, so I continue to cry over the things gone wrong, over the mistake, over my own stupidness. I cry from the pain. It’s lonely in the dark. The snow is crushing me; it’s constantly hard to breath. Sometimes, I hear you pass by. Your voice is everywhere, only never directed to me. It cuts right through to the strings of my heart. When I hear you, and know that you’re there yet still unwilling to reach out to me, the pain is almost unbearable. I can’t tell anymore if you’re trying to increase the torture, or if you’re tying to find a way to reach me again. Maybe you think things have gone to far as well, just don't know how to go about it. I can’t tell anymore. I don’t know you anymore.

I wish the dark would take me.

Slowly, I stop hoping. You won’t be coming back. Even if you do, it’s too late. Things have changed. I can no longer hope that you’ll dig me out, give me a hug and say that we both were stupid. I cannot forget. I was in the wrong, but you were inhuman. I just wish the pain would go away.
I start digging myself out eventually. I think it's pride that makes me do it. I can’t continue to believe that my mistakes deserve what you’re putting me through. I don’t think anyone deserves this. Sometimes, in that cold, I get angry. Furious at you and your cruelness. That’s when I try to break free. It helps. I’m too proud of being fucking proud. I can’t swallow all that hurt, break free and say I’m sorry anymore. That means I’d have to pretend what you’ve done hasn’t happened. Or that what you did was acceptable and OK. It'll never be OK.
Sooner or later though, I’ll forgive. It pains me slightly to know that I love you so much I’d forgive you almost anything. Even the breaking of me. In my own way, I know you just reacted, the way I reacted. That’s why I can’t stay mad at you for too long. That’s why I repeatedly cry over what I’ve lost: a friend who's held me together for years, instead of feeling at ease after being rid of someone who’d put me through Hell.
I can't even picture my life without you. I've never wanted to and truly I still don't. The alternative never existed up until now, you are so rooted in my heart, that it feels torn by your absence.

I’m sorry. I’m sorry I took the first step towards ruining us. I’m sorry I said the wrong things, and never dared to ask the right questions. I’m sorry I didn’t see that I hurt you sooner. And I’m sorry that my mistake was so great to you, that you could not forgive. I’m sorry to think that I might never stop fearing you. Terrified by the thought that you will once again use the secrets we shared against me, should it suit your mood. I’m sorry that things can never be the same again.
But... you just left me there. In the dark, in the cold. In my nightmares. You knew, and you still left me. Even though you’d said that you wouldn’t. That you’d stay with me; stand by me, when I felt lost and alone. That you’d be there for me even when I felt broken and unmendable. When I did stupid things. That's what you said. And I believed you.

Liar.

Limbo?

Jag är hemma: glad, slut, en emotionellt urvriden trasa.
Lingbo sommar 08 var roligt, med den värme man får av vänner man ser alltför sällan, och med engagemang som bara kan komma av att en så kärleksfull människa som Emilia lägger ut tid och kreativitet till att hitta på lekar och lagtävlingar åt ett gäng människor som hyrt in sig i en stuga ute i någon håla. Det är nästan som ett parallellt universum, eller ett sorts Limbo mellan den verklighet man känner till och något helt främmande. Det var hursomhelst många gånger mysigt och kul. Lite för utspårat stundom.
Jag var dessutom den enda av oss alla som ådrog sig så många myggbett att jag såg ut att vara drabbad av någon form av böldpest! Det var så sjukt, och kliade så mycket att jag praktiskt taget badade i Salubrin, som luktar aceton och ättiksprit blandat.
Det var för kallt för att bada tycker jag, men trots att jag inte var nere i sjön har jag dragit på mig en förkyldning. Jag är glad att ingen av lekarna var vattenlekar, utan att vi höll oss på gräsmattan eller innomhus. Jag var med i det rosa laget! Så jag är nu stolt Rosa Panter, och då jag åkte hem tidigare än resten av gänget har jag skickat dem uppmuntrande och motiverande sms, där jag är klädd i rosa och mycket fult nynnar temat till Pink Panther. Ni är verkligen helt fantastiska, era jävlar ;)

Det var veckans goda. Det onda… det onda är sår som inte läker. Och jag orkar inte gråta mer över det.

Lite snabbt:

Har jobbat varje dag i veckan som gått, och med det trista vädret och trötthet i kroppen (jag har inte jobbat mer än tre dagar i sträck sedan 2005...) var det som höll mig uppe alla fina vänner och bekanta som hälsat på. Tack ska ni ha.

Nu har jag packat klart, duschat, ätit och ser över packlistan en sista gång. Åker ut mot Lingbo med tåget som går halv tre. Det ska bli fantastiskt. Hoppas på fint väder, både för oss där och de här hemma.

That's all. Tea's ready. Lovely.

Carrot Top

Jag klippte håret i veckan som gick. Och jag blekte det i förrgår. Fick tyvärr inte tag i lika stark blond nyans som i höstas, så mitt hår är inte så mycket blekt, eller "blonderat", som det för tillfället är oranget. Men det är ingen katastrof, så jag tror jag behåller det i ett par dagar och färgar det riktigt rött i veckan istället.

My 2 Cents

Äntligen helg! Busstrejken är för tillfället lagd på is, men jag ska stanna hemma hela helgen och städa och skriva. Rummet ser kaotiskt ut, bland annat för att jag passat på att shoppa rejält i veckan. En del saker behövde jag verkligen: nya sneakers, linser etc. Jag har även betalat in för Lingbo, hyra samt mat, och nu är det bara en vecka kvar! Men det känns i plånboken, synd att allt det som behövdes köpas/betalas, samt det jag ville köpa och akupunkturen, hamnade under samma vecka.

På tal om akupunkturen så gick det bra resten av veckan =)
Det var skönt att det flöt på bra. Nu får jag hoppas på resultat.
Mamma tycker det är obehagligt att läsa om akpunkturen. Inte så mycket för att det känns konstigt att läsa om nålarna och sånt, utan för att hon tycker jag framställer det som om jag lider av någon obotlig sjukdom, eller är där för att bota tumörer eller liknande.
Det är faktiskt inget allvarligt. Jag har bara lidit av järnbrist i många år och bieffekterna är att jag ofta är hängig och trött, känner mig nere av bland annat det och att jag helt enkelt känner mig alltmer grå och tråkig. Håret känns livlöst, jag är seg och har bara tröttnat. Så akupunkturen är för att hjälpa mig lite, ge mig en spark i baken, få mig att bli piggare så jag kan ta hand om mig själv bättre. Sen om jag slutar känna mig färglös och håret slutar kännas som en livlös mopp, så är det också härligt.

Annars har jag trots busstrejk tagit mig runt i stan massor. Jag har köpt kläder, linser, örtmedicin, skor, hårfärg... Jag har klippt mig och gått på bio (såg Sex and the City igår med Tove. Den var så klyschig och löjlig, men ändå småmysig och kul, med massa fina kläder och en del skratt). När vi var ute och kollade i affärer upptäckte jag och Tove också att Top Shop börjat med en ny grej: brandfarliga underkläder. Allvarligt talat, vad är ens trosor gjorda av ifall det står "Keep away from fire" på de? Och varför skulle man ens vara det med sina underkläder? Det är en amerikansk ungdomsskräckfilm. Ett gäng campar i skogen, ett av paren ska ha sex i tältet, de hör ett ljud och är så korkade att de går ut var för sig för att se vad som pågår, den unga tjejen med brandfarliga trosor knuffas in i brasans falnande glöd av mördaren, och plötsligt flammar det upp i rena majbålet och bränner flickan levande. Symboliskt dessutom, då slampiga tjejer alltid dör, därför måste branden som förtär henne börja vid syndens ursprungskälla - det kvinnliga könet. (Nu är jag medveten om att jag spårat ut och att jag gjort Top Shops fjantiga trosor till ett exempel för det partiarkala förtrycket av kvinnlig sexualitet inom pop-kultur).
Annars har det i största allmänhet varit skönt med en i stort sett ledig vecka där jag kunnat gå runt själv, eller med vänner, och uppskatta småsaker.

Missar i veckan: När missförstånd över sms får ens vän att bli sårad.
När akupunkturen gick dåligt.
När jag inser att jag fått mer än 3000 mindre i lön, för jag hade räknat fel och förväntade mig augustilönen och inte julilönen.
När jag tvingats erkänna att mina gamla sneakers gett upp och att jag inte kan ha de längre annat än som möjligtvis tofflor på jobbet.
När de skor jag fick av mamma i julklapp visade sig vara för små och gav hiskeliga skavsår, så att jag fick promenera sista stationerna barfota i regnet.

Plus i veckan: Jag har hunnit med massor fastän jag trodde att akupunkturen skulle lämna mig för trött för det.
Busstrejken har fått mig att promenera massor!
Jag har träffat Kori för första gången på flera veckor =)
Jag hittade sneakers för halvapriset (!) som är jättelika mina gamla (ja, jag är tönt).
Jag och Balsam lyckades efter ca 3,5 timmars letande på stan åtminstone hitta varsin klänning.
Att jag trots mindre lön än väntat och galna utgifter i veckan (seriöst, jag mår dåligt... jag vet att det är akupunkturen och Lingbo och allt annat på samma gång, men 4500kr på en vecka ger mig kväljningar) ändå har lite pengar kvar att röra mig med under Lingbo-veckan, och sen jobbar jag resten av månaden och hinner inget slösa.
Mina trasiga fötter har räddats av att jag använt en fotlotion med pepparmint jag fick ett litet prov av senast jag var på Body Shop, och av att jag ständigt hasar omkring hemma i de söta tofflor Jo tog med åt mig från Kina =)

Bästa upplevelsen: När jag, med skavsår på fötterna, valde att ta av mig skor och strumpor och promenera barfota på asfalten. Musik i lurarna, stilla somarregn över mig. Kjolen fladdrar i brisen och asfalten skrapar lätt under sulorna utan att egentligen störa och det nyklippta rufsiga håret yr åt alla håll. Allt kändes, just där och då, helt rätt.

Jag tänkte göra som alla dessa hardcore bloggare och lägga upp massa bilder. Ni vet, bilder där man stegvis tagit foton av en fruktsallads skapelse i sådär tio led, men sen ångrar sig och aldrig gör klart fruktsalladen (For you, Jo ;P )
Men jag är faktiskt inte så jäkla ambitiös (mao, jag är inte så jävla dum i huvudet att jag tar 100 bilder på alla skor och armband och saker jag köpt, utan jag dumpar typ allt i en bild och visar reultat. Sånt gillar jag, resultat. Det här är inte matte, jag behöver inte se uträkningen och tankeleden, jag vill bara ha svar. Det var allt från mig, tack så mycket.

Bra / Mindre bra

Akupunkturen gick åt helvete. Fick avsluta tidigare än tänkt för att jag började få smärtor och yrsel. Mitt i allt illamående fick jag för mig att jag höll på att falla av britsen fastän jag inte rörde på mig och när jag väl försökte flytta på mig krampade det där nålarna satt. Mådde jätteilla. Ropade på Nie, men hon hörde mig inte först, för jag hade såklart bara fått för mig att jag ropat. Hallucinerade praktiskt taget. Sen ropade jag ett par gånger på riktigt, men min röst var hes och halsen alldeles torr. Kvinnan på britsen bredvid ropade åt mig när hon såg hur orolig jag var. När Nie kom för att hjälpa mig hade jag börjat gråta hysteriskt. Högt snyftandes och skakandes och panikslaget. Det var fruktansvärt. Fruktansvärt.

Ironiskt nog visade det sig att kvinnan som hjälpt mig ropa var min mammas väninna från Mora! Hon som rekomenderade för mig att prova akupunkturen! Hade inte träffat henne sen jag var 15, så jag kände inte igen henne först. Hon oroade sig lite för mig, men jag sa att mitt genanta uppvisande av hysteriskt gråt var en engångsföreteelse och att det oftast går bra. Vi hade sällskap in till stan.
Mötte upp med B. vid Mariatorget. Vi åt lunch och glass och gick i så många affärer i dag. Hon hittade en klänning till bröllopet hon ska gå på, jag hittade en svart klänning som kändes rätt. Det var fint ute, jag mådde bättre och vi diskuterade Italien och italienska fotbollspelare.

Busstrejken håller i sig = jag promenerar mycket = bra. Resulterar även i att jag får sova mindre och att mina fötter börjar se vanskapt ut = mindre bra.

EM

EM är över och i och med dess avslut står mina kvällar tomma några dagar innan jag kommer in i min vanliga rutin. Jag brukade planera om saker dem senaste två veckorna, för att hinna med så många matcher som möjligt. Hejade som en galning, skrek och tjöt och vrålade allt från glädjerop till svordomar.
Jag är faktiskt inte en inbiten fotbollsfantast. Jag struntar i det mesta. Tycker bara att VM och EM är riktigt roliga att följa. Jag blir så engagerad, till min egen förvåning.
Jag är inte bra på fotboll, jag vet inte så mycket om fotboll. Jag bara tycker mycket. Jag har inte ens några långtida favoriter. Inför varje match frågade jag "vilka står det mellan?" och valde där och då vilka jag ville heja på.

Årets EM var fint att se. Det var verkligen spel, även om jag klagade ibland på allt från sjabbel till domare. På tal om domare gjorde svenske Fröjdfeldt ett fantastiskt jobb. Bortsett från när han inte uppfattade Ronaldos övertydliga filmning (varför gjorde du det, idiot? Du är ju en sådan bra spelare, dra inte dig själv i smutsen!) så tycker jag att han gjorde sitt jobb bättre än alla andra domare där.
Och så lagen: Jag trodde Holland skulle gå längre. Jag hoppades på ännu mer av Turkiet och Ryssland, de var de oväntade underdoglagen som glänste. Jag vart besviken på Sverige- Ryssland matchen (ni kan ju så mycket bättre Sverige!!) som trots det vanns av rätt lag: de som faktiskt spelade. Annars tycker jag Zlatans första mål i EM var en skönhet.
Jag både gillade och ogillade Italien, för att de är duktiga, men förstör för sig själva. De kan också så mycket mer. Luca Toni, herregud vad det gick illa för dig. Det var nästan en förbannelse. Jag tyckte inte att ni skulle gå vidare, men samtidigt ville jag ändå, antagligen för att en del av er är fantastiskt snygga.
Och Tyskland. Duktiga duktiga Tyskland, med sin robotkänsla och sitt väloljade maskineri. Jag kan inte engagera mig i ert spel, ni är underligt nog osympatiska. Jag ser hellre ett passionerat lag som missar än ett så kontrollerat och organiserat men kallt lag som vinner. Jag gillar inte när ert spel vinner, och jag lyckas aldrig hamna i ett matchval där jag håller på er. Ni är alla kugghjul som kretsar kring Michael Ballack, och trots att jag kan så många av era namn förblir ni identitetslösa för mig.

Slutsatsen var att EM i år inte alls vart som jag trott, men att jag var riktigt glad åt Spaniens vinst. De var fantastiskt duktiga, allihop. Från målvakt, back, mittfällt till den ensamme forward som stod kvar efter att talangfulle Villa oturligt nog åkte ut. Och på tal om snyggingar på fotbollsplan - min spanska favorit Fernando Torres är så fin att han helt enkelt är nästan för söt. Mitt enda problem med att jag gillar honom är väl att var och varannan fjortis säkert gör det också, eftersom han är så ung (men ändå äldre än jag! Vilket det var många som inte var under EM i år >_< )

Hur som helst: det var ett fint EM, det spelades bra fotboll, och så två år kvar till VM.

Kramp

Det gick ändå helt OK idag. Så mycket bättre än jag förväntat mig åtminstone. Varje period är på fem dagar i streck, och de tidigare två gångerna har jag efter den första sessionen lidit av grav yrsel, illamående och dessutom fått stå ut med att blöda som en stucken gris från huvudet.
Inget blod idag, knappt någon yrsel. Vänstra armen krampade något fruktansvärt under nålen, jag blir rädd när den gör det. Jag kan inte röra på mig heller, då gör det ont där alla andra nålar sitter. Benen... det gör ont när hon sticker mig i benen. Kom därifrån i tid, med en halvt avdomnad arm, fastän hon lossat lite på den nålen. Molande tryck i huvudet.

Tog mig till jobbet sen, var där i över åtta timmar. Högklackat eftersom sneakersen gått i bitar och fötterna skrek värre än den krampande armen. Var inte så effektiv idag, men kunderna var dessutom få och jag lite vinglig. Det ösregnade i flera timmar och jag ville mest bara stå utanför och låta det skölja över mig, även om jag inte kunde.

Tillbaka till nålbordet imorgon. Varje dag resten av veckan. Jag hoppas jag ska slippa den fallande känslan, jag mår dåligt av den. Jag vill inte att det blöder och jag tycker inte ens om nålar! Varför gör jag det här? Varför?
Men det är väl ändå inte så farligt? Om det funkar, så är det väl inte så farligt? Då är det ju värt det. Säg att det fungerar. Snälla snälla snälla, låt det fungera.

Är för nervös för att sova men jag måste ju upp tidigare än tänkt för nu har busstrejken satt igång och jag måste gå en till två timmar av vägen varje dag. Hur ska jag göra det utan ordentliga skor? Varför kan inget någonsin klicka och vara på min sida? Bara några dagar. Några ynka dagar, kan jag inte få det? När jag ändå måste tvärs över stan och ligga där med nålar i hela kroppen, och samtidigt äta 24 tabletter om dagen, kan inget gå min väg då heller?
Nej, nej det kan visst inte det.