And in the blurry haze that is my life, I will find that one thing that is solid, that one thing that will keep my pieces together so that I don't shatter like crystal across the marble floor of reality. I am still searching...
I've been meaning to write something, anything, for a while now. It just didn't happen. A lot of things just never happen when it comes to me. Pathetic. But nothing extraordinary happened, so really, what should I write about? Then again, extraordinary things usually don't include me. I've been going to work, to Uni, I haven't studied nearly enough and my cold is just getting worse (at the time being, my coughing wakes people in the middle of the night).
I need to get me some more sleep. And I need to study more, because my homework is giving me angst like painful intakes of cold night air. Something I've been breathing too much of, or too little of, lately - depending on how you see it. If you have a bad cold, you should probably stay at home, and keep out of the cold. But it can't be helped, I like being out a night.
Unfortunatly, the night I really wanted to be outside last week, was Wednesday night 8th of march - International day of Women. I wanted to be outside and and join the protest march, I wanted to walk with my friends in the "Reclaiming the night" - demonstration.
Yes, I believe we need a day for women. I'm glad we have it, because at least once a year it might open the eyes of society to the truth. Even in a country like Sweden, where it's supposed to be so great, women are afraid to go out alone. Not just at nighttime, even in daytime! Rape, rape, women abuse, rape. That's all I ever get to read about these days. Throw in some child abuse and sexual harassment just to make it a completed circle of Hell.
What I don't like is the fact that the situation today, in the year of 2006, is so horrid that we actually need a special day for women. But it is. It's awful. To the point where my mum is afraid I'm lying dead in a ditch when I'm 45 minutes late and don't have a phone with me so I can call her and tell her I'm OK. That's mothers for you.
But still, it was 11 p.m. and dark and freezing outside and I was walking home alone, and I had had a couple of glasses of wine after work and.... you get the picture. Girl alone in the dark with alcohol in her is the perfect victim. I know it. You know it. Everybody knows it. Why the fuck is it that I have to act like I agree with it?! I don't have to sit at home and let myself rot, but if I stay out the chances are my life is ruined. And if something happens, no one will care. No one fights on my side. The law gives me an accusing look and then the cold shoulder.
"Young girl didn't say NO". (Probably because she was choked to the point where she had passed out).
"Young girl was wearing provocative clothes" (Maybe a skirt. Maybe just 5 layers of black. No one seems to care that you have the right to wear whatever you want).
"Young girl didn't resist" (She was attacked by five men).
Why don't you take her side? "She was out alone at dark. She had it coming."
And people make fun of my suspicious nature and call me paranoid. Fuck off. I call it reality, you're all welcome to join and try to make a difference.
This is what I think. This is what I say. This is why I wanted to parade through the street at night and reclaim womens right to be there. It's very symbolic. And a week later, it would be forgotten. But not by the ones who were there. And I wasn't.
That's the sour truth. I was at work all day, and at work all of the next day, and I was to tired and ill to be out walking at night. Instead I spent all my day cooking, cleaning, pouring people coffee and chopping vegetables at the Café like some friggin' 1950's housewife from Suburbia. I want to bury my face in my hands in pure shame, really. The irony of it all is just killing me. But I promised myself, promised, that I would join in next year. Even if I have to work the next day. Even if I'm so ill they have to drag me by the hand, I don't care. I have to.
The time comes when you have to stop compromising about what you think is important. This is important. Not only to me, it should be important to everyone. Your friends, sisters, girlfriends, daughters, mothers... we're all the same. In theory, we all have the same rights. But it's time we crave those rights count just as well on the streets. We're not just reclaiming the night. We're reclaiming our lives. Now.
måndag, mars 13, 2006
måndag, mars 06, 2006
Det var ett tag sen sist...
Är det för att dagarna flyter ihop till en enda snöfyllda massa av ihopsmälta timmar eller är det för att jag helt enkelt haft annat i tankarna? Jag hade tänkt skriva lite i fredags, men kunde inte logga in eftersom det var fel på sidan.
Så går det när man själv påstår att man tänker uppdatera minst 2 gånger i veckan. Då blir det en gång på två veckor istället. Varför gör jag så? Det var ju meningen att jag skulle ta tag i saker, att jag skulle planera bättre. Det var väl inte mycket att begära av sig själv? Det var inte som om jag ville göra en personlighets-makeover, jag ville bara bättra mig på en enda punkt. Är det så svårt? Är det ett sådant inrotat och djupt problem att jag inte kommer över det?
Jag är defekt, hjälp mig!
Jag gör inget i tid och när jag väl gör det är det under sämsta möjliga tidpunkt! Som att skriva klart inlämningen klockan 4 på morgonen, vilket jag gjorde förrförra veckan.
Jag hade nog börjat med den inlämningen tidigare om jag inte jobbat och dessutom haft släktbesök hela helgen. Vi var på middag med familjen ena kvällen och såg "North Country", på bio kvällen innan (den var, måste jag dessutom tillägga, otroligt bra. Jag grät. Men jag är ju jag - blödig). Det slutade hur som helst med en fullspeckad lördag-tisdag, så jag fick sitta och skriva hemtentan på onsdagen. Döm min glädje när jag vid 23-tiden inser att jag inte får använda mig av "En god människa" till uppgiften, för den är skriven efter 2000. Var som en slägga i huvudet, så upplyftande var det. Fick bli "About a boy", och då vart det inte klart förrän klockan 4. Nästan. Jag var tvungen att gå upp vid halv nio och sitta och finputsa i en timma innan jag skickade iväg den med mail. Därefter drog jag själv ut och handlade på bokrean tillsammans med en kompis. Det var faktiskt riktigt kul, trots att det var kallt och jag var trött. Rean började dessutom på en vardag precis innan löning, så det var inte vansinnigt mycket folk ute heller, för den delen. Hittade några intressanta titlar och kom hem med 7 böcker för 290kr. Min enda besvikelse var att jag köpte "Blonde" för 78kr på rean (ungefär samma pris som i andra bokhandlar) men sedan hittade den för ca 55kr i en annan bokhandel, och då kunde jag ju självklart inte byta. Trist. Annars var det bara skönt att komma ut och gå lite på stan. Det gäller att utnyttja dessa ihopsmälta timmar av snö och kyla.
Vad har jag gjort sedan dess?
Skolan har faktiskt inte tagit upp särskilt mycket tid alls. Jag läser nu två kurser parallellt, men ingen av dem har riktigt kommit igång än. Samtidigt känner jag mig lite skamsen, för jag har inte satt mig in i att plugga något sedan inlämnandet av hemtentan. Jag var väldigt duktig efter nyår och satte igång med att läsa på allvar. jag var i fas med allt som skulle läsas och nu känner jag att jag håller på att sacka efter igen. Annars har jobbat tre dagar i veckan på caféet, där jag trivs väldigt bra trots att det är slitigt. Jag har dessutom lärt mig att fraser som "Vill du göra det här" eller "Känner du för att..." innebär att jag ändå kommer att få göra det vare sig jag vill eller inte, så det är lika bra att säga ja. Det är i alla fall den känsla jag fått =) För vem känner för att plocka disk eller moppa golv eller skära upp gurka och tomat egentligen?
Förrutom det har jag träffat kompisar för en fika eller lunch eller vad helst som jag lyckats pressa in när jag inte varit utmattad, men det har mest varit hemma-sittande, läsande och anime-tittande känns det som.
Jag har varit sjuk. Det börjde helgen efter hemtentan. Jag hade dragits med förkyldningen ett tag, och så slog det slutligen ut ordentligt med hosta och halsont och hela paketet. Det var dock inte oväntat eftersom jag fick stå ute vid City Terminalen i över en halvtimma vid midnatt den helgen. Varför gjorde jag något så dumt och tråkigt natten till en söndag? Ja, jag undrar själv. För det var fan inte värt det.
Vad ska man säga? Jag och Onee-sama var snälla (alternativt godtrogna, naiva och kanske även dumma) nog att gå med på att guide:a en fullt främmande kille från säckpipans och kiltens land runt Stockholm en helg. Nå vi hade ju pratat med honom över nätet av och till i nästan ett och ett halvt år, och han var ju trevlig och social och gladlynt. Dessutom skulle han bo på hotell och därför inte ta upp alltför mycket tid. Han var dessutom 6-7 år äldre än oss, så han borde klara sig själv. Trodde vi. Vi trodde fel. O, så fel vi hade.
Han var ett dygn försenat pga missat flyg. Min glädje var total. Jag erkänner, jag var irriterad för jag tyckte att det var jävligt klantigt att missa ett flyg när man skulle utomlands, men jag var glad. För det var helg efter tenta, jag skulle jobba på söndagen och jag hade ingen lust att ta hand om någon. Speciellt inte en främling. Så jag och väninnan hade en toppenlördag med slappande och prat och vi umgicks massor så som vi brukade göra förr i tiden :P Sådär länge sen, innan man var tvungen att växa upp. Vi tog det lungt. Jag förbannade mig själv över att jag inte önskat mig pengar istället för att han inte skulle komma, eftersom det tydligen slog in. Han ringde ju en halvtimma efter att vi uttryckt vår önskan och sa att han skulle bli sen. Tänk så det kunde gå.
Men nej, jag inser i efterhand att det var lika bra att inte önska sig pengar. För han var trevlig och gladlynt och social. Till den grad att han kvävde mig. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle skrika eller svimma bara pga den ansträngning det tog att ständigt vara uppmärksam. Hur krävande är inte en människa som vägrar att ens vara själv i en timma för att äta frukost? Hur fräckt är det inte att få det att låta som om vi överger honom, när han är fullt medveten om att ingen av oss sovit mer än 5 timmar någon kväll de senaste 4-5 dygnen? Hur okänsligt är det inte att inte inse att min vän är trött efter att ha tvingats släpa honom igenom stan själv i 8 timmar eftersom jag jobbat och inte kunnat hjälpa till? Då vill han ut i natten och hitta på något roligt. När hon promenerat och tagit hand om honom på stan hela dagen och nästan håller på att somna i tv-soffan vid tio-tiden. Då jag har jobbat och är jätteförkyld. Natten till en måndag. Inte en chans i helvetet. Killen blev snällt och artigt avdumpad på sitt hotell vid midnatt och hämtades upp dagen efter för guide-tur genom Gamla Stan, där jag drog en 2 timmar lång harrang om Sveriges historia från det att Stockholm (Gamla Stan) byggdes 1250. Varför? För att jag inte ville prata om mig. Och jag var så in i helvete trött på att höra om honom. Vi vinkade av killen vid 19-tiden och jag svor över min egen döda kropp att jag aldrig mer skulle ställa upp på något så dumt. Energivampyr var vad han var. Krävande, okänslig, högljudd och rent av irriterande löjlig. Med världens sämsta humor. Och ändå låtsas man som ingenting och biter ihop. För det var faktiskt inte hans fel att jag inte alls trivdes med hans personlighet, trots att han anstängde sig till att vara trevlig och uppåt och lagade mat och jag vet inte vad. Han tyckte antagligen inte att jag var särskilt rolig alls. Och han ansåg nog att vi var något av en besvikelse när det var tänkt att vi skulle ta med honom ut och visa honom runt. Och han kanske tyckte jag var jävligt tråkig för att jag inte uppskattade hans lama humor. Men det skiter jag i. Jag ville ha en lugn , rolig helg. Vad jag fick var känslan av att vilja kasta mig ut från ett fönster på 10:e våningen.
Nu har jag skrivit av mig. Då var det bara att byta om och packa skolväskan, jag har föreläsning mellan 16-18. Det är, glädjande nog, vackert ute i dag...
Är det för att dagarna flyter ihop till en enda snöfyllda massa av ihopsmälta timmar eller är det för att jag helt enkelt haft annat i tankarna? Jag hade tänkt skriva lite i fredags, men kunde inte logga in eftersom det var fel på sidan.
Så går det när man själv påstår att man tänker uppdatera minst 2 gånger i veckan. Då blir det en gång på två veckor istället. Varför gör jag så? Det var ju meningen att jag skulle ta tag i saker, att jag skulle planera bättre. Det var väl inte mycket att begära av sig själv? Det var inte som om jag ville göra en personlighets-makeover, jag ville bara bättra mig på en enda punkt. Är det så svårt? Är det ett sådant inrotat och djupt problem att jag inte kommer över det?
Jag är defekt, hjälp mig!
Jag gör inget i tid och när jag väl gör det är det under sämsta möjliga tidpunkt! Som att skriva klart inlämningen klockan 4 på morgonen, vilket jag gjorde förrförra veckan.
Jag hade nog börjat med den inlämningen tidigare om jag inte jobbat och dessutom haft släktbesök hela helgen. Vi var på middag med familjen ena kvällen och såg "North Country", på bio kvällen innan (den var, måste jag dessutom tillägga, otroligt bra. Jag grät. Men jag är ju jag - blödig). Det slutade hur som helst med en fullspeckad lördag-tisdag, så jag fick sitta och skriva hemtentan på onsdagen. Döm min glädje när jag vid 23-tiden inser att jag inte får använda mig av "En god människa" till uppgiften, för den är skriven efter 2000. Var som en slägga i huvudet, så upplyftande var det. Fick bli "About a boy", och då vart det inte klart förrän klockan 4. Nästan. Jag var tvungen att gå upp vid halv nio och sitta och finputsa i en timma innan jag skickade iväg den med mail. Därefter drog jag själv ut och handlade på bokrean tillsammans med en kompis. Det var faktiskt riktigt kul, trots att det var kallt och jag var trött. Rean började dessutom på en vardag precis innan löning, så det var inte vansinnigt mycket folk ute heller, för den delen. Hittade några intressanta titlar och kom hem med 7 böcker för 290kr. Min enda besvikelse var att jag köpte "Blonde" för 78kr på rean (ungefär samma pris som i andra bokhandlar) men sedan hittade den för ca 55kr i en annan bokhandel, och då kunde jag ju självklart inte byta. Trist. Annars var det bara skönt att komma ut och gå lite på stan. Det gäller att utnyttja dessa ihopsmälta timmar av snö och kyla.
Vad har jag gjort sedan dess?
Skolan har faktiskt inte tagit upp särskilt mycket tid alls. Jag läser nu två kurser parallellt, men ingen av dem har riktigt kommit igång än. Samtidigt känner jag mig lite skamsen, för jag har inte satt mig in i att plugga något sedan inlämnandet av hemtentan. Jag var väldigt duktig efter nyår och satte igång med att läsa på allvar. jag var i fas med allt som skulle läsas och nu känner jag att jag håller på att sacka efter igen. Annars har jobbat tre dagar i veckan på caféet, där jag trivs väldigt bra trots att det är slitigt. Jag har dessutom lärt mig att fraser som "Vill du göra det här" eller "Känner du för att..." innebär att jag ändå kommer att få göra det vare sig jag vill eller inte, så det är lika bra att säga ja. Det är i alla fall den känsla jag fått =) För vem känner för att plocka disk eller moppa golv eller skära upp gurka och tomat egentligen?
Förrutom det har jag träffat kompisar för en fika eller lunch eller vad helst som jag lyckats pressa in när jag inte varit utmattad, men det har mest varit hemma-sittande, läsande och anime-tittande känns det som.
Jag har varit sjuk. Det börjde helgen efter hemtentan. Jag hade dragits med förkyldningen ett tag, och så slog det slutligen ut ordentligt med hosta och halsont och hela paketet. Det var dock inte oväntat eftersom jag fick stå ute vid City Terminalen i över en halvtimma vid midnatt den helgen. Varför gjorde jag något så dumt och tråkigt natten till en söndag? Ja, jag undrar själv. För det var fan inte värt det.
Vad ska man säga? Jag och Onee-sama var snälla (alternativt godtrogna, naiva och kanske även dumma) nog att gå med på att guide:a en fullt främmande kille från säckpipans och kiltens land runt Stockholm en helg. Nå vi hade ju pratat med honom över nätet av och till i nästan ett och ett halvt år, och han var ju trevlig och social och gladlynt. Dessutom skulle han bo på hotell och därför inte ta upp alltför mycket tid. Han var dessutom 6-7 år äldre än oss, så han borde klara sig själv. Trodde vi. Vi trodde fel. O, så fel vi hade.
Han var ett dygn försenat pga missat flyg. Min glädje var total. Jag erkänner, jag var irriterad för jag tyckte att det var jävligt klantigt att missa ett flyg när man skulle utomlands, men jag var glad. För det var helg efter tenta, jag skulle jobba på söndagen och jag hade ingen lust att ta hand om någon. Speciellt inte en främling. Så jag och väninnan hade en toppenlördag med slappande och prat och vi umgicks massor så som vi brukade göra förr i tiden :P Sådär länge sen, innan man var tvungen att växa upp. Vi tog det lungt. Jag förbannade mig själv över att jag inte önskat mig pengar istället för att han inte skulle komma, eftersom det tydligen slog in. Han ringde ju en halvtimma efter att vi uttryckt vår önskan och sa att han skulle bli sen. Tänk så det kunde gå.
Men nej, jag inser i efterhand att det var lika bra att inte önska sig pengar. För han var trevlig och gladlynt och social. Till den grad att han kvävde mig. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle skrika eller svimma bara pga den ansträngning det tog att ständigt vara uppmärksam. Hur krävande är inte en människa som vägrar att ens vara själv i en timma för att äta frukost? Hur fräckt är det inte att få det att låta som om vi överger honom, när han är fullt medveten om att ingen av oss sovit mer än 5 timmar någon kväll de senaste 4-5 dygnen? Hur okänsligt är det inte att inte inse att min vän är trött efter att ha tvingats släpa honom igenom stan själv i 8 timmar eftersom jag jobbat och inte kunnat hjälpa till? Då vill han ut i natten och hitta på något roligt. När hon promenerat och tagit hand om honom på stan hela dagen och nästan håller på att somna i tv-soffan vid tio-tiden. Då jag har jobbat och är jätteförkyld. Natten till en måndag. Inte en chans i helvetet. Killen blev snällt och artigt avdumpad på sitt hotell vid midnatt och hämtades upp dagen efter för guide-tur genom Gamla Stan, där jag drog en 2 timmar lång harrang om Sveriges historia från det att Stockholm (Gamla Stan) byggdes 1250. Varför? För att jag inte ville prata om mig. Och jag var så in i helvete trött på att höra om honom. Vi vinkade av killen vid 19-tiden och jag svor över min egen döda kropp att jag aldrig mer skulle ställa upp på något så dumt. Energivampyr var vad han var. Krävande, okänslig, högljudd och rent av irriterande löjlig. Med världens sämsta humor. Och ändå låtsas man som ingenting och biter ihop. För det var faktiskt inte hans fel att jag inte alls trivdes med hans personlighet, trots att han anstängde sig till att vara trevlig och uppåt och lagade mat och jag vet inte vad. Han tyckte antagligen inte att jag var särskilt rolig alls. Och han ansåg nog att vi var något av en besvikelse när det var tänkt att vi skulle ta med honom ut och visa honom runt. Och han kanske tyckte jag var jävligt tråkig för att jag inte uppskattade hans lama humor. Men det skiter jag i. Jag ville ha en lugn , rolig helg. Vad jag fick var känslan av att vilja kasta mig ut från ett fönster på 10:e våningen.
Nu har jag skrivit av mig. Då var det bara att byta om och packa skolväskan, jag har föreläsning mellan 16-18. Det är, glädjande nog, vackert ute i dag...
lördag, februari 18, 2006
I usually don't have the patience or the time for computer games. So due to the obvious lack of gaming, I also suck at it. But recently my brother got a new fighting game. A 2D-game based on some anime called Tsukihime (Moon Princess). Now... I'm not unaware of the fact that this Tsukihime used to be H-rated (Hentai rated, meaning including adult content - usually animated pornography), but the game isn't. It might be, but since the storyboard is all in Japanese, I don't get it. Later on, they made an anime-series out of Tsukihime, since the game became an all-time favorite. I don't know what rating the series got, but it's probably far from kid-friendly. It's all about vampires and stuff too, so monsters and blood and sex are practically expected. I haven't seen the anime though, so I can't tell for sure.Anyways, I really like the game - Melty Blood. It suits me, since I don't have the time for RPG games, and therefore never gave Final Fantasy a shot. But I like Melty Blood to the extent that I actually play it by myself, not only VS my little brother. And when I do play against him, I actually WIN sometimes =D
I seem to have a knack at playing as Ren. Ren (or Len) is Tsukihimes (the blond vampire with a strange German-ringing name) cat-familiar. She also takes the form of a young girl in black clothes with long purple hair tied up in a black ribbon (there also seems to be a opportunity in the game to play against White-Ren who doesn't seem to show up in the series, but I like the black one better). I really like Ren, and the pictures in this post are the best ones I could find (shamelessly "borrowed" from over the net). She's cute and wears black and her haircolour is the same as the wig I had during the cosplay theme-day last summer, when I sold manga (Japanese comics) dressed like a cat-maid. The thing with Ren is, she looks sweet and innocent. Then I found out her only appearance in the anime is when she grants the male-lead a dream of a sexual encounter, since she not only is a spirit familiar, she seems to be some kind of succubus! Talk about deceiving looks, haha! Well, if I ever cosplay again, I'll probably go as Ren, her outfits cute too, so I could just wear it to town or something if I ever feel like it.
Sweet dreams are made of this...
Det är den tiden på dygnet då jag oftast önskar att jag sov när jag faktiskt sitter vid datorn. För det innebär att jag känner mig för seg för att läsa en bra bok (eller en medioker bok - man vet ju inte aldrig), och jag kommer dessutom fucka upp mina sovvanor mer än nödvändigt. Det kan dock inte bli mer oregelbundna och spontant utvalda, så jag behöver inte oroa mig. När kroppen ger upp somnar jag där jag råkar befinna mig för tillfället... Så sover tills jag är tvingad att vakna och där efter ligger jag kvar mellan ca 30 minuter till 2 timmar beroende på hur jag mår eller hur mycket jag faktiskt känner för att möta allt som finns bortom sängen. Det är inte förrän några timmar efter uppvaknandet som jag brukar dra slutsatsen att det varit en helt OK idé att kliva upp över huvud taget. Kalla mig slö. Det är mest bristen på förväntningar tror jag...
Det är inte det att livet känns tråkigt och innehållslöst just nu. Det gör det inte. Så dålig på att planera som jag är så tycks jag jämt vara upptagen, gärna så att jag har 5 saker inplanerade till en dag och bara en sak att ta itu med till dagen efter, och dessutom lyckas jag visst slänga in en dubbelbokning i veckan. Om jag förlade kalendern någon gång skulle jag väl sätta mig i ett hörn och stortjuta. Så beroende är jag.
Men det är svårt att hinna med skola, aktiviteter, vänner, familj, jobb... så jag prioriterar lite hit och dit och försöker se till att inget blir halvdant gjort. Jag har verkligen försökt satsa på studierna sedan efter nyår, och det slukar en hel del av ledigheten nu när jag försöker att inte skjuta upp allt till sista kvällen.
Igår hade jag till exempel en inlämningsuppgift som skulle in, och så snart den var inne lämnades uppgiften till hemtentan ut. Hur de hade tänkt sig att jag skulle hitta ett 1900-tals verk som är en satirisk allegori, och därefter skriva 4 sidor om denna i enlighet med uppgiften på en vecka, vet jag inte... Hade vi fått ett bestämt verk hade det inte varit någon fara, men nu gäller det att hitta något själv och bara det tar tid. Jag har ingen lust att skriva om Orwells "Djurfarmen" även om den faktiskt är perfekt för uppgiften. Jag vill egentligen välja något jag inte läst tidigare, men med tanke på att jag jobbar i helgen/veckan och att vi har släktbesök nu i helgen så vet jag inte när jag skulle ha tid att ta mig igenom något nytt, trots att jag har Dario Fo och Birgitta Trotzig liggandes på hög här hemma och är nyfiken på de... För en timma sedan gick jag dock förbi bokhyllan och kastade en blick bland böckerna och insåg i ett sådant där anmärkningsvärt ögonblick då allt faller på plats och tycks så självklart (men det kan ha varit för att jag just klivit ur duschen och stod förnöjt och droppade vatten från håret på mattan iklädd en gigantisk handduk... tål att tänkas på... ) att jag faktiskt kunde välja Nick Hornbys "En god människa" som är både samhällskritisk och elakt rolig. Familjen i boken är praktiskt taget representanter för hela västerlandet, som gömmer sin krackelerande fasad med lite spackel och lite status.
Det var ett par år sedan jag läste boken, men om jag skummar igenom den i helgen är jag säkert lagomt uppdaterad för att kunna skriv tentan till på torsdag utan större ångest.
Så... som sagt. Det är inte det att det inte händer saker i mitt liv. Det händer massor, men det har på senare tid oftast varit samma saker. Jag har aldrig varit särskilt bra med rutin och upprepningar, och jag antar därför att det ligger bakom min tillfälliga apati gentemot det mesta.
Just att studierna tar upp mer tid gör att jag haft en del hemma-sittar helger på sistone. Jag kan inte påstå att jag har nått emot det. Det är rätt trevligt att ta det lungt och jag behöver det. Däremot skulle det sitta fint att gå ut och dansa någon kväll. Nästa helg, tror jag. Jag tycker om att träffa kompisar, gå ut och dansa och ta ett par glas. Vad jag inte tycker om är att tvingas ta nattbussen hem, åka ifrån stan vid halv tre för att va hemma vid fyra, och dessutom alltid stöta på jobbiga typer som skriker högljutt i bussen, är allmännt stökiga eller inte fattar att man vill bli lämnad ifred. Och jag tycker inte om att vara ensam på vägen hem. Det är underligt hur något man trivs så bra med - ensmhet och mörker till exempel, kan få mig att känna mig som en rädd hare vid tanken på att behöva ta mig hem själv från stan. Jag VILL inte. Jag må vara konstig. Men det är inte friskt att det första man ser när man slår upp en tidning alltid är väldtäkts-rubrikerna. Det är som om jag medvetet letar upp artiklarna som får mig att må som sämst.I veckan råkade jag på en av de värsta på länge: Två 15-årig tjejer är påväg hem med tunnelbana natten till söndag (vad fan gör ni ute klockan 3 flickor?! Och vad i helvete är det för fel på era föräldrar?!) och blir anfallna av en 25-årig man som våldför sig på den ena. I en tunnelbanevagn. Med folk i. Och ingen gör något.
Kväljningskänslan ville inte gå över när jag såg det. Knuten i magen har en egen röst: Om något händer dig kommer ingen att bry sig. Om jag så ligger döende kommer folk att slå dövörat till.
Vårt samhälle skapar offren och vänder dem ryggen. Och så förväntas vi låtsas som ingenting och inte falla offer själva. Inte för rädslan, eller för oro eller för ett av alla sjuka kräk som tillåts gå fria när de borde blivit kastrerade och inlåsta för alltid. Jag har aldrig varit för dödsstraff egentligen, men vissa människor förtjänar inte att få leva. Och ingen kan komma och säga till mig att en vuxen man som förgriper sig på ett barn har mänskliga rättigheter som alla andra och behöver vård. Han behöver en kula i huvudet, det är vad jag tycker.
Så visst är jag rädd. Jag vill inte vara ute själv i mörkret längre. Men jag är inte så rädd att jag slutar gå ut, eller slutar komma hem sent. Jag är bara försiktigare, och alltid i sällskap. För om jag stannade hemma så skulle jag låta de vinna och det är inte ett alternativ. Inte ens tanken skall behöva dyka upp, för när den gör det så vet man att det är något allvarligt som brister i samhället.
Men varesig jag nu känner för att gå ut eller inte, så har det varit mysigt att tillbringa lite helger hemma och bara sova ut eller jobb och träffa lite folk man annars inte träffar. Hösten och vinterns våg av födelsedagar och flyttfester var nog lite för mycket för min del ändå.
Det känns som om jag tappat huvud och fingrar på allt som ville bli sagt för natten. Det är verkligen den tiden på dygnet då jag önskar att jag redan sov...
Det är inte det att livet känns tråkigt och innehållslöst just nu. Det gör det inte. Så dålig på att planera som jag är så tycks jag jämt vara upptagen, gärna så att jag har 5 saker inplanerade till en dag och bara en sak att ta itu med till dagen efter, och dessutom lyckas jag visst slänga in en dubbelbokning i veckan. Om jag förlade kalendern någon gång skulle jag väl sätta mig i ett hörn och stortjuta. Så beroende är jag.
Men det är svårt att hinna med skola, aktiviteter, vänner, familj, jobb... så jag prioriterar lite hit och dit och försöker se till att inget blir halvdant gjort. Jag har verkligen försökt satsa på studierna sedan efter nyår, och det slukar en hel del av ledigheten nu när jag försöker att inte skjuta upp allt till sista kvällen.
Igår hade jag till exempel en inlämningsuppgift som skulle in, och så snart den var inne lämnades uppgiften till hemtentan ut. Hur de hade tänkt sig att jag skulle hitta ett 1900-tals verk som är en satirisk allegori, och därefter skriva 4 sidor om denna i enlighet med uppgiften på en vecka, vet jag inte... Hade vi fått ett bestämt verk hade det inte varit någon fara, men nu gäller det att hitta något själv och bara det tar tid. Jag har ingen lust att skriva om Orwells "Djurfarmen" även om den faktiskt är perfekt för uppgiften. Jag vill egentligen välja något jag inte läst tidigare, men med tanke på att jag jobbar i helgen/veckan och att vi har släktbesök nu i helgen så vet jag inte när jag skulle ha tid att ta mig igenom något nytt, trots att jag har Dario Fo och Birgitta Trotzig liggandes på hög här hemma och är nyfiken på de... För en timma sedan gick jag dock förbi bokhyllan och kastade en blick bland böckerna och insåg i ett sådant där anmärkningsvärt ögonblick då allt faller på plats och tycks så självklart (men det kan ha varit för att jag just klivit ur duschen och stod förnöjt och droppade vatten från håret på mattan iklädd en gigantisk handduk... tål att tänkas på... ) att jag faktiskt kunde välja Nick Hornbys "En god människa" som är både samhällskritisk och elakt rolig. Familjen i boken är praktiskt taget representanter för hela västerlandet, som gömmer sin krackelerande fasad med lite spackel och lite status.
Det var ett par år sedan jag läste boken, men om jag skummar igenom den i helgen är jag säkert lagomt uppdaterad för att kunna skriv tentan till på torsdag utan större ångest.
Så... som sagt. Det är inte det att det inte händer saker i mitt liv. Det händer massor, men det har på senare tid oftast varit samma saker. Jag har aldrig varit särskilt bra med rutin och upprepningar, och jag antar därför att det ligger bakom min tillfälliga apati gentemot det mesta.
Just att studierna tar upp mer tid gör att jag haft en del hemma-sittar helger på sistone. Jag kan inte påstå att jag har nått emot det. Det är rätt trevligt att ta det lungt och jag behöver det. Däremot skulle det sitta fint att gå ut och dansa någon kväll. Nästa helg, tror jag. Jag tycker om att träffa kompisar, gå ut och dansa och ta ett par glas. Vad jag inte tycker om är att tvingas ta nattbussen hem, åka ifrån stan vid halv tre för att va hemma vid fyra, och dessutom alltid stöta på jobbiga typer som skriker högljutt i bussen, är allmännt stökiga eller inte fattar att man vill bli lämnad ifred. Och jag tycker inte om att vara ensam på vägen hem. Det är underligt hur något man trivs så bra med - ensmhet och mörker till exempel, kan få mig att känna mig som en rädd hare vid tanken på att behöva ta mig hem själv från stan. Jag VILL inte. Jag må vara konstig. Men det är inte friskt att det första man ser när man slår upp en tidning alltid är väldtäkts-rubrikerna. Det är som om jag medvetet letar upp artiklarna som får mig att må som sämst.I veckan råkade jag på en av de värsta på länge: Två 15-årig tjejer är påväg hem med tunnelbana natten till söndag (vad fan gör ni ute klockan 3 flickor?! Och vad i helvete är det för fel på era föräldrar?!) och blir anfallna av en 25-årig man som våldför sig på den ena. I en tunnelbanevagn. Med folk i. Och ingen gör något.
Kväljningskänslan ville inte gå över när jag såg det. Knuten i magen har en egen röst: Om något händer dig kommer ingen att bry sig. Om jag så ligger döende kommer folk att slå dövörat till.
Vårt samhälle skapar offren och vänder dem ryggen. Och så förväntas vi låtsas som ingenting och inte falla offer själva. Inte för rädslan, eller för oro eller för ett av alla sjuka kräk som tillåts gå fria när de borde blivit kastrerade och inlåsta för alltid. Jag har aldrig varit för dödsstraff egentligen, men vissa människor förtjänar inte att få leva. Och ingen kan komma och säga till mig att en vuxen man som förgriper sig på ett barn har mänskliga rättigheter som alla andra och behöver vård. Han behöver en kula i huvudet, det är vad jag tycker.
Så visst är jag rädd. Jag vill inte vara ute själv i mörkret längre. Men jag är inte så rädd att jag slutar gå ut, eller slutar komma hem sent. Jag är bara försiktigare, och alltid i sällskap. För om jag stannade hemma så skulle jag låta de vinna och det är inte ett alternativ. Inte ens tanken skall behöva dyka upp, för när den gör det så vet man att det är något allvarligt som brister i samhället.
Men varesig jag nu känner för att gå ut eller inte, så har det varit mysigt att tillbringa lite helger hemma och bara sova ut eller jobb och träffa lite folk man annars inte träffar. Hösten och vinterns våg av födelsedagar och flyttfester var nog lite för mycket för min del ändå.
Det känns som om jag tappat huvud och fingrar på allt som ville bli sagt för natten. Det är verkligen den tiden på dygnet då jag önskar att jag redan sov...
tisdag, februari 14, 2006
Så, jag föll själv i bloggträsket. Det var på tiden antar jag. Blivit en del velande fram och tillbaka om saken i drygt ett år nu utan att jag orkat ta tag i det. Story of my life.
Vet inte varför jag slutligen bestämde mig för att måla ut mitt liv för alla att läsa. Ja, för de som nu råkar snubbla in av misstag snarare. Vad jag tänkte på när jag tyckte det lät som en bra idé att klä av mitt liv i en blogg och dissekera mig själv... Men jag börjar här. För något är fel och jag tänker försöka lappa ihop det. Eller byta ut det, fixa det, få ihop det som känns som skuggan av ett liv och som jag inte kan ta mig ur.
Så jag börjar här. Långsamt, långsamt.
Vet inte varför jag slutligen bestämde mig för att måla ut mitt liv för alla att läsa. Ja, för de som nu råkar snubbla in av misstag snarare. Vad jag tänkte på när jag tyckte det lät som en bra idé att klä av mitt liv i en blogg och dissekera mig själv... Men jag börjar här. För något är fel och jag tänker försöka lappa ihop det. Eller byta ut det, fixa det, få ihop det som känns som skuggan av ett liv och som jag inte kan ta mig ur.
Så jag börjar här. Långsamt, långsamt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)