Jag flög hem från Umeå på måndagen förrförra veckan. Så hade jag ledigt en dag då jag försökte anpasssa mig lite till att vara hemma. Därefter har det bara rullat på. Jag jobbade onsdag-lördag, och var på läkarbesök på onsdagen. På tisdagen var det julpyssel med Joanne, vi gjorde egna julkort och jag var jättenöjd.
Själva arbetsdagarna flyter i princip ihop med varandra, jag minns inte vad som särskiljer dem. Dock vet jag att Tove hälsade på mig kort i veckan, och det var fint att se henne.
På lördagen städade jag upp på jobbet efter arbetsdagen, bytte om och åkte till Uppsala på middag hemma hos Stina. Det var jättemysigt, och bara synd att vi inte kunde stanna längre. Vi tog elva-tåget hem och jag låg nedkrupen i min säng runt ett och sov som en stock.
Vaknade på söndagen ett par timmar efter det jag hade tänkt och fick skynda mig för att hinna klart med saker innan jag åkte in till stan för att luncha med Maria, och Sofia och Mattis som kommit ner från Ume. Det var så roligt att träffa Sofia två helger i rad (för att inte tala om att träffas två gånger under samma årstid) , kändes som något riktigt udda, antagligen för att det faktiskt aldrig hänt.
I måndags var det pyssel hos Nina, och vi hade inte träffats på jättelänge, så det vart en del ta-igen-snack. Vi ska se om vi lyckas få ihop nått till UppCon. Nina lär hinna, hon är verkligen i sitt rätta element när hon gör dräkter och spånar ideér. Me - not so much. Det är inte ens säkert att jag ska till UppCon, men tanken är kul och pysslandet lika så. Jag provade iaf det nya tillskottet i hennes peruksamling, och erkänner att jag såg väldigt udda ut i höftlångt, ljusgrått hår. Vi borde ha fotat det, nästa gång kanske? Jag tror min kompis Ted hade gillat det, han har föreslagit att jag borde färga håret vitt någongång, lite som Storm i X-men, haha!
Resten av veckan har bara varit jobb. På torsdagen följde lillasyster med för att jobba några timmar och tjäna pengar som skolan skulle skänka till en tsunamidrabbad skola i Sri Lanka. Det var jättekul att ha med henne, bortsett från att hon är så mycket mer morgonpigg än jag och inte kan läsa av att jag vill ha det tyst första timman innan jobbet ak.a. när jag sitter i kollektivtrafiken. Men så kanske hon var pigg för att hon klev upp 50 minuter före mig. Och hade ändå bara hunnit börja med frukosten när jag var färdig att gå. Varför? För att hennes första 50min gick åt till hår, kläder och make-up. Vilket jag tycker är nästan äcklande och absurt. Jag erkänner att hon visserligen är jättesöt och klär sig snyggt (utom när hon klär sig skitfult), men att en 13åring ska kliva upp en timma tidigare för att fixa till sig, finns inte i min värld. Hon är så långsam på morgnarna att om situationen var annorlunda, och vi exempelvis bodde i ett krigsdrabbat land och behövde ta oss till ett skyddsrum, så skulle hon ta sån tid på att fixa sig att motståndarna skulle hinna komma fram och spränga mig i luften medan jag väntade in henne. För hon skulle säkert tagit 50min på sig då också. Annars var det kul att ha henne där, och det var en hyfsat lugn dag allt som allt.
Torsdagens höjdpunkt var att jag efter nästan en månad, varav sista veckan tillbringats i oro, fick tag i Emilia. Inte förrän jag hörde hennes röst förstod jag hur orolig jag varit för henne, för jag började gråta av lättnad. Sån är jag helt enkelt. Det visade sig att Telia spärrat hennes nummer, och det är därför inte ens mina sms gått fram senaste tiden.
På fredagen hämtade Kori upp mig efter jobbet, och sen hann vi rusa iväg och köpa skor och mat innan vi fixade till oss och åkte iväg till Täby för att va med på Tobias inflyttningsfest.
Det var en avslappnad stämning fastän vi aldrig sett två tredjedelar av folket där, och jag hade jättekul. Väl klockan tre var jag och Kori tillbaka hos henne och Aksel i Hornstull, och jag lyckades sova en fyra-fem timmar innan jag skulle upp, trots att katten använde mitt huvud som studsmatta hela första timmen.
Åkte till jobbet med blodsprängda ögon och hann knappt öppna innan det började dyka upp folk, så det blev varken frukost eller till att byta ut proppen som gått, så det var mörkt på lagret hela dagen. Lyckades få i mig liten macka vid tretiden, och kom inte därifrån förrän en timma efter stängning.
Kom hem till familjen, mamma hade precis dukat fram middag. Sen fick syster sin födelsedagspresent (grattis älskling!) från mig och bror och jag bakade dagen i ära en kaka i vit choklad med glasyr och blåbärsgarnering, som brukar bli populär.
Trots att jag var trött lyckades jag inte somna förrän efter tre, och sen sov jag i drygt tolv timmar. Resten av idag har gått till att dricka te och äta kakor, äta mat, sitta framför datorn och städa på rummet (med andra ord, jag har äntligen fått bort resväskan och påsarna som hopat sig på golvet i två veckor i en alltmer växande hög).
Jag orkar helt enkelt inte göra något. Jag vet inte om det är för att jag sovit för länge, eller om jag faktiskt fortfarande inte tagit igen en veckas bristfälliga sömn. Jag måste sova ordentligt i natt också, jag jobbar sex dagar i sträck den här veckan.
Men ikväll ska jag bara dricka te, hänga upp alla tvättade kläder i garderoben, ta en lång dusch och lyssna på Moloko. Det känns som ett fullt genomförbart projekt, sådant gillar jag.
söndag, november 30, 2008
tisdag, november 25, 2008
Leave Thy Blood
Jag väntar på att tvättmaskinen ska ska göra sitt, så jag kan hänga all min tvätt och gå och lägga mig. Det är så mycket sådant som behöver göras, jag förstår inte varför jag är så stökig av mig. kom hem för en vecka sedan, och väskan står halvt uppackad på golvet ännu som vanligt, det blir väl till helgen. Och man vet att det börjar bli dags att tvätta när alla vettiga tröjor jag kan ha på jobbet ligger och väntar på sitt tvättmedelsöde och jag måste kombinera en kortärmad polo med benvärmare på armarna... (även om jag har benvärmare istället för ärmar annars också ibland).
På tal om att möta sitt öde, jag har blodprovstagning före jobbet imorgon. Inget allvarligt som sagt, bara att kolla att alla blodvärden står rätt till. Men det är på fastande mage. Jag avskyr just den delen, för jag är redan så nervös och obehagligt till mods av hela proceduren, så att sitta där på tom mage, trött och hungrig, och se de fylla upp tuben med mitt blod gör mig alltid helt yr i huvudet. Jag mår fysiskt illa.
Ändå är jag helt fascinerad efteråt, jag kan inte sluta stirra. Det är så underligt mörkt, mitt blod. Och jag vet att varje provrör (som mest tror jag de tagit sju i samma sittning) rymmer drygt ett matskedsmått, vilket är vadå... 15ml? Och ändå ser det ut som så mycket. Och det känns så fel att se, för jag tänker hela tiden att "det där ska ju vara inuti mig".
Jag hoppas det går snabbt och smidigt iaf! Akupunkturen till trots, jag är inte över min nålskräck än. Det är kanyler som får mig att freaka.
På tal om att möta sitt öde, jag har blodprovstagning före jobbet imorgon. Inget allvarligt som sagt, bara att kolla att alla blodvärden står rätt till. Men det är på fastande mage. Jag avskyr just den delen, för jag är redan så nervös och obehagligt till mods av hela proceduren, så att sitta där på tom mage, trött och hungrig, och se de fylla upp tuben med mitt blod gör mig alltid helt yr i huvudet. Jag mår fysiskt illa.
Ändå är jag helt fascinerad efteråt, jag kan inte sluta stirra. Det är så underligt mörkt, mitt blod. Och jag vet att varje provrör (som mest tror jag de tagit sju i samma sittning) rymmer drygt ett matskedsmått, vilket är vadå... 15ml? Och ändå ser det ut som så mycket. Och det känns så fel att se, för jag tänker hela tiden att "det där ska ju vara inuti mig".
Jag hoppas det går snabbt och smidigt iaf! Akupunkturen till trots, jag är inte över min nålskräck än. Det är kanyler som får mig att freaka.
torsdag, november 20, 2008
You wrote -what- now?
Jag kom hem från jobbet igår och upptäckte att kvartalstidningen från SF-bok kommit med posten. Jag tycker om att bläddra i den, så jag kan mentalt registrera vad jag vill ha, vilka serier vars nästa volym snart dyker upp, vad som är nytt, vad jag kan köpa åt andra i julklapp etc.
Och så tycker jag att det är lite kul att tidningens andra halva nuför tiden innehåller anime- och mangasortimentet. Då jag recenserar för bokhandelns hemsida inriktad på just detta (J-Fi), så skriver jag allt som oftast en mindre infospalt per kvartalstidning angående någon utvald titel.
Veckan innan jag åkte norrut för att hälsa på bror, skickade jag in en liten text om Bleach, den populära serien av Tite Kubo. Den svenska översättningen börjar släppas nu i november, och det skulle belysas lite extra.
I förrgår tänkte jag att tidningen borde komma snart, och att jag skulle börja leta julklappar. Sen kom jag att tänka på artikeln, och undrade en stund om jag faktiskt skrivit mitt namn under. Det var inte ett fantastiskt stycke, men det var bra skrivet, vettigt och jag kan stå för dt jag skrivit. Men om jag inte skriver mitt namn under läggs det heller inte till (har jag upptäckt av erfarenhet) och jag tycker ändå att det är roligt att se mitt namn i tryck, måste jag erkänna.
Fan vad jag fick ångra det igår.
Jag medger att de faktiskt inte har ändrat något i artikeln, som jag kan komma på. Bortsett från att programmet de använder inte tycks kunna läsa av "ō" i ordet Zanpakutō, och får det därför att se ut som att jag stavat fel. Men det kan jag leva med.
Problemet gott folk är rubriken. Jag har inte skrivit den. Det gör jag nästan aldrig. Jag skriver oftast bara namnet på serien i fråga, och låter det vara. Med andra ord, jag är faktiskt endast upprörd över ett tillägg på två ord. Men det verkligen river i mig. "Bleach: bästa spökmangan" står det, i en ton som indikerar att jag därefter ska skriva något i ton med "och den är fett grym!". Vad är det här?!
Men, jag vet ju vad det är. Egentligen.
Bleach som manga är nu uppe i 35 volymer på japanska, och animen har pågått i fyra år. Den har varit omåttligt populär de första åren, men har nu liksom planat ut till en jämnare nivå av stadiga läsare/tittare. Att börja översätta den till svenska när 25 lättlästa volymer redan finns på engelska, är kanske lite i det senaste laget.
Missuppfatta mig rätt, jag tycker det är jättebra att den översätts, och jag tycker väldigt mycket om Bleach. Vad jag menar är, att om man vill ha en god försäljning nu gäller det att locka in helt ny klientel, vilket högst troligt blir en del yngre publik som inte hunnit ta del av serien och som inte kunnat/känt sig bekväma med att läsa den på engelska.
Så, titeln är ett sätt att dra in en massa... jag vet inte, trettonåriga pojkar, antar jag. Men ordvalet är så främmande för mig att jag finner det nästan kränkande. Och inte nog med det, jag ser inte Bleach som en "spökmanga", trots att en hel del döda närvarar. Och jag läser knappt något i skräckgenren, så jag skulle aldrig komma mig för att ens använda ordet "bästa". Jag kan inte stå för det. Det är det som stör mig mest: att de har tagit min text, och med två ord gjort det till något främmande för mig. Visst är jag medveten om att många redaktioner sköter valet av artikelrubriker själva, men det får mig fortfarande att bubbla inombords.
Tack SF-bok, för att ni tar död på den lilla författande värdighet jag bär på.
Och så tycker jag att det är lite kul att tidningens andra halva nuför tiden innehåller anime- och mangasortimentet. Då jag recenserar för bokhandelns hemsida inriktad på just detta (J-Fi), så skriver jag allt som oftast en mindre infospalt per kvartalstidning angående någon utvald titel.
Veckan innan jag åkte norrut för att hälsa på bror, skickade jag in en liten text om Bleach, den populära serien av Tite Kubo. Den svenska översättningen börjar släppas nu i november, och det skulle belysas lite extra.
I förrgår tänkte jag att tidningen borde komma snart, och att jag skulle börja leta julklappar. Sen kom jag att tänka på artikeln, och undrade en stund om jag faktiskt skrivit mitt namn under. Det var inte ett fantastiskt stycke, men det var bra skrivet, vettigt och jag kan stå för dt jag skrivit. Men om jag inte skriver mitt namn under läggs det heller inte till (har jag upptäckt av erfarenhet) och jag tycker ändå att det är roligt att se mitt namn i tryck, måste jag erkänna.
Fan vad jag fick ångra det igår.
Jag medger att de faktiskt inte har ändrat något i artikeln, som jag kan komma på. Bortsett från att programmet de använder inte tycks kunna läsa av "ō" i ordet Zanpakutō, och får det därför att se ut som att jag stavat fel. Men det kan jag leva med.
Problemet gott folk är rubriken. Jag har inte skrivit den. Det gör jag nästan aldrig. Jag skriver oftast bara namnet på serien i fråga, och låter det vara. Med andra ord, jag är faktiskt endast upprörd över ett tillägg på två ord. Men det verkligen river i mig. "Bleach: bästa spökmangan" står det, i en ton som indikerar att jag därefter ska skriva något i ton med "och den är fett grym!". Vad är det här?!
Men, jag vet ju vad det är. Egentligen.
Bleach som manga är nu uppe i 35 volymer på japanska, och animen har pågått i fyra år. Den har varit omåttligt populär de första åren, men har nu liksom planat ut till en jämnare nivå av stadiga läsare/tittare. Att börja översätta den till svenska när 25 lättlästa volymer redan finns på engelska, är kanske lite i det senaste laget.
Missuppfatta mig rätt, jag tycker det är jättebra att den översätts, och jag tycker väldigt mycket om Bleach. Vad jag menar är, att om man vill ha en god försäljning nu gäller det att locka in helt ny klientel, vilket högst troligt blir en del yngre publik som inte hunnit ta del av serien och som inte kunnat/känt sig bekväma med att läsa den på engelska.
Så, titeln är ett sätt att dra in en massa... jag vet inte, trettonåriga pojkar, antar jag. Men ordvalet är så främmande för mig att jag finner det nästan kränkande. Och inte nog med det, jag ser inte Bleach som en "spökmanga", trots att en hel del döda närvarar. Och jag läser knappt något i skräckgenren, så jag skulle aldrig komma mig för att ens använda ordet "bästa". Jag kan inte stå för det. Det är det som stör mig mest: att de har tagit min text, och med två ord gjort det till något främmande för mig. Visst är jag medveten om att många redaktioner sköter valet av artikelrubriker själva, men det får mig fortfarande att bubbla inombords.
Tack SF-bok, för att ni tar död på den lilla författande värdighet jag bär på.
onsdag, november 19, 2008
Check - up
Jag ser det när hon tittar på mig. Det är ett vänligt leende, men något nedlåtande. Eller kanske överseende. Som om hon tänker "Stackarn, hon vet knappt att det är hon själv som ställer till det", eller "Jaja, nu börjar hon igen och tror at hela världen rasar samman."
Jag har haft samma läkare i 13 år. Hela min familj har gått till henne, till och med min nu bortgångne mormor hade henne som läkare när hon bodde i Sverige 94-95. Men någonstans efter studenten, så bestämde hon sig tydligen för att nått var fel med mig. När jag blev till synes frisk, utan alla mina yttre stressymptom och min hängighet som kunde få mig att somna på lektioner, antog hon helt enkelt att problemen var över. Och när jag, orolig för att jag i grunden och egentligen, inte blivit bättre, började hon tro att jag hittade på.
Hypokondriker. Det är vad hon tror om mig. Som att jag egentligen är fullt frisk, men gör mig själv sjuk. Som att jag vill må dåligt, när jag egentligen mår bra. Och testerna som jag vill göra, det är bara för att jag "letar sjukdomar".
Men jag vill inte vara krasslig och orklös och trött och ledsen. Jag bara är det. Och hon hjälper inte då hon inte tror mig.
Jag var hos min husläkare idag för första gången på snart två år. En hypokondriker skulle inte hålla sig borta i två år. En hypokondriker skulle inte kunna hålla sig borta.
Och att jag dyker upp där och vill testa mig själv för allt möjligt, är inte för att jag är tokig, utan för att det tagit mig två år att hopa ihop tillräckligt med saker att slutligen vilja kolla up, även om de inte relaterar till varandra.
Men jag kan inte förklara mig för henne. Hon skulle missförstå, och jag orkar inte med det.
För ja, på sätt och vis vill jag hitta nått fel med mig. Men inte för att jag, som hon tror, vill vara sjuk. Utan för att jag vill vara frisk, och jag behöver veta vad det är som hindrar mig. För om det visar sig att jag är frisk som en nötkärna, varför känner jag mig så trasig?
Rädslan är överhängande. Om det inte är något fel med mig fysiskt, är det då något som är fel psykiskt? Jag vill så gärna att det bara ska vara en lätt fysisk åkomma, att det är järnbristen som spökar igen eller nått, så jag ska slippa tro att jag inte är som jag ska i huvudet.
Nu ska jag i alla fall verkligen få kolla upp om jag har astma (fastän jag fått medicin för det av en annan läkare för över et år sen. Det var nog ända skälet till at hon gick med på att låta mig göra provet nu). Mina lungor låter bra, men lungkapaciteten är ganska låg. Hon bad mig göra blåstestet tre gånger om, eftersom hon först trodde att jag gjorde fel. Resultat ska visst ligga på 450 någonting. Jag fick samma resultat tre gånger i rad: 350. Det är fortfarande med på godkändskalan, men inte bra.
Och så ska jag äntligen undersöka mig för allergi mot getingstick. Det är ju bra att va säker, särskilt som min fot blev blå sist.
Och jag ska kolla blodsockervärdet, hemoglobinvärdet och tyroidvärdet. Sen får vi se vad proven säger.
Jag har haft samma läkare i 13 år. Hela min familj har gått till henne, till och med min nu bortgångne mormor hade henne som läkare när hon bodde i Sverige 94-95. Men någonstans efter studenten, så bestämde hon sig tydligen för att nått var fel med mig. När jag blev till synes frisk, utan alla mina yttre stressymptom och min hängighet som kunde få mig att somna på lektioner, antog hon helt enkelt att problemen var över. Och när jag, orolig för att jag i grunden och egentligen, inte blivit bättre, började hon tro att jag hittade på.
Hypokondriker. Det är vad hon tror om mig. Som att jag egentligen är fullt frisk, men gör mig själv sjuk. Som att jag vill må dåligt, när jag egentligen mår bra. Och testerna som jag vill göra, det är bara för att jag "letar sjukdomar".
Men jag vill inte vara krasslig och orklös och trött och ledsen. Jag bara är det. Och hon hjälper inte då hon inte tror mig.
Jag var hos min husläkare idag för första gången på snart två år. En hypokondriker skulle inte hålla sig borta i två år. En hypokondriker skulle inte kunna hålla sig borta.
Och att jag dyker upp där och vill testa mig själv för allt möjligt, är inte för att jag är tokig, utan för att det tagit mig två år att hopa ihop tillräckligt med saker att slutligen vilja kolla up, även om de inte relaterar till varandra.
Men jag kan inte förklara mig för henne. Hon skulle missförstå, och jag orkar inte med det.
För ja, på sätt och vis vill jag hitta nått fel med mig. Men inte för att jag, som hon tror, vill vara sjuk. Utan för att jag vill vara frisk, och jag behöver veta vad det är som hindrar mig. För om det visar sig att jag är frisk som en nötkärna, varför känner jag mig så trasig?
Rädslan är överhängande. Om det inte är något fel med mig fysiskt, är det då något som är fel psykiskt? Jag vill så gärna att det bara ska vara en lätt fysisk åkomma, att det är järnbristen som spökar igen eller nått, så jag ska slippa tro att jag inte är som jag ska i huvudet.
Nu ska jag i alla fall verkligen få kolla upp om jag har astma (fastän jag fått medicin för det av en annan läkare för över et år sen. Det var nog ända skälet till at hon gick med på att låta mig göra provet nu). Mina lungor låter bra, men lungkapaciteten är ganska låg. Hon bad mig göra blåstestet tre gånger om, eftersom hon först trodde att jag gjorde fel. Resultat ska visst ligga på 450 någonting. Jag fick samma resultat tre gånger i rad: 350. Det är fortfarande med på godkändskalan, men inte bra.
Och så ska jag äntligen undersöka mig för allergi mot getingstick. Det är ju bra att va säker, särskilt som min fot blev blå sist.
Och jag ska kolla blodsockervärdet, hemoglobinvärdet och tyroidvärdet. Sen får vi se vad proven säger.
torsdag, november 06, 2008
Cake
Både mamma och syster kom hem med princesstårta åt mig i tisdags. Jag åt sista biten (den lillasyster köpt på lokala konditoriet) idag, eftersom jag helt enkelt har en 1-bits gräns på tårtor, jag kan inte med mer än så per dag tror jag =)
Hon hade iaf gjort jättefint, men ljus och allt.
Till kvällen satt vi och fikade allihop. Saknade lillebror.
Så därför åker jag norrut imorgon och hälsar på Milad i den snöiga världsmeteropol han bor i (känd som Skellefteå). Jag blir borta ett par dagar, vilket är allt jag begär just nu. Stockholm känns kvävande ibland, helt enkelt.
tisdag, november 04, 2008
Vote - Your Time Is Now
So today is the big day, 4th of November. I wasn't going to make a big issue out of this, but I guess now that I've started, I'll just have too.
I may not be the most politically involved person, and on the whole I'm not all that well-informed on the subject of politics (unfortunately), mostly I'm just very opinionated. But for the sake of everything you find holy - Americans, vote!
I'm not American. I live in the backwater country of Sweden, but I ain't blind. Of course I vote, but the truth is, Swedish politics isn't going to effect the world. Swedish politics sometimes hardly changes Sweden, but it's still important that you try. If only just to be able to say you did what little you could.
The United States of America on the other hand, is a whole other question. Like it or not (and believe you me, I don't like it) the rest of the world is holding their breath. Because apart from being the wealthiest, most powerful and mot influential nation in the world, you are also the most money grabbing, greedy, and war-mongering country on the face of the Earth. And why? Because you can.
You know it and we know it.
But to be honest, the American life-style may have been working for you, but the rest of the world is starting to disagree. You've been involved, and more often than not the starters to, at least one war every decade since you settled your own Civil War.
We're getting tired of this shit.
And thankfully, so are you.
So, take a stand. For something new, for something fresh. Because whatever they say about background and being suitable etc. The election this year centers a lot around the color of skin. Mr. Obama, I've read you're an amazing public-speaker. And that you're a senator since many years back and before that, a lawyer. But does that really matter? At least, does it really matter as much as the fact that you're black matters?
It doesn't to me. That fact that America is finally ready to have a black presidential candidate makes me thrilled. Unfortunately, the other democratic candidate was Hillary Clinton. Which made all democrats chose between the oppressed - women or African Americans. Why couldn't the just have an ethnic woman in high politics? (It's to be said that the republicans have had the influential Condolezza Rice, but I think she's a blood-thirsty monster).
But I was rooting more for Obama than Clinton. I just agreed more with him. I mean, I also had things I disagreed with, like his choice of vice-president. An old, white guy with a name resounding of bathroom facilities (not that it really matters...). He should have chosen Hillary and united the democrats! Now, there's just too much a chance that some crazy bigot might kill Obama if he does make president, and Bidé will run the next years in office of his old old ass.
But truly, that's the thing: you don't have to agree with everything. But choose what you find most important, sensible and worth fighting for. I'm sure there are things in the republican campaign that I would at least want to contemplate extra on before disregarding it, but in the whole, I've never been a right-wing woman. The thought of John McCain winning this, when he's already about 20 years to old to actually do anything good for his nation involving politics, and having that horrid woman Pallin by his side while they both march against abortion-rights, gays getting married and adopting, and for warfare and the conservative tradition of white-man-rules-all, just send chills down my spine.
Obama is the name of change. And that is what the U.S. and the rest of the world needs right now. So take a stand and show the world that you do believe in a brighter future, however scarcely lit. That you're for the rights of minorities, that you believe in change, that you are against the war in Irak and that you've had enough of being screwed over in every way by your own government.
People of American citizenship, this is your time in the spotlights. I know what I would vote if I had the chance. We're pinning our hopes on you now. Make us proud.
I may not be the most politically involved person, and on the whole I'm not all that well-informed on the subject of politics (unfortunately), mostly I'm just very opinionated. But for the sake of everything you find holy - Americans, vote!
I'm not American. I live in the backwater country of Sweden, but I ain't blind. Of course I vote, but the truth is, Swedish politics isn't going to effect the world. Swedish politics sometimes hardly changes Sweden, but it's still important that you try. If only just to be able to say you did what little you could.
The United States of America on the other hand, is a whole other question. Like it or not (and believe you me, I don't like it) the rest of the world is holding their breath. Because apart from being the wealthiest, most powerful and mot influential nation in the world, you are also the most money grabbing, greedy, and war-mongering country on the face of the Earth. And why? Because you can.
You know it and we know it.
But to be honest, the American life-style may have been working for you, but the rest of the world is starting to disagree. You've been involved, and more often than not the starters to, at least one war every decade since you settled your own Civil War.
We're getting tired of this shit.
And thankfully, so are you.
So, take a stand. For something new, for something fresh. Because whatever they say about background and being suitable etc. The election this year centers a lot around the color of skin. Mr. Obama, I've read you're an amazing public-speaker. And that you're a senator since many years back and before that, a lawyer. But does that really matter? At least, does it really matter as much as the fact that you're black matters?
It doesn't to me. That fact that America is finally ready to have a black presidential candidate makes me thrilled. Unfortunately, the other democratic candidate was Hillary Clinton. Which made all democrats chose between the oppressed - women or African Americans. Why couldn't the just have an ethnic woman in high politics? (It's to be said that the republicans have had the influential Condolezza Rice, but I think she's a blood-thirsty monster).
But I was rooting more for Obama than Clinton. I just agreed more with him. I mean, I also had things I disagreed with, like his choice of vice-president. An old, white guy with a name resounding of bathroom facilities (not that it really matters...). He should have chosen Hillary and united the democrats! Now, there's just too much a chance that some crazy bigot might kill Obama if he does make president, and Bidé will run the next years in office of his old old ass.
But truly, that's the thing: you don't have to agree with everything. But choose what you find most important, sensible and worth fighting for. I'm sure there are things in the republican campaign that I would at least want to contemplate extra on before disregarding it, but in the whole, I've never been a right-wing woman. The thought of John McCain winning this, when he's already about 20 years to old to actually do anything good for his nation involving politics, and having that horrid woman Pallin by his side while they both march against abortion-rights, gays getting married and adopting, and for warfare and the conservative tradition of white-man-rules-all, just send chills down my spine.
Obama is the name of change. And that is what the U.S. and the rest of the world needs right now. So take a stand and show the world that you do believe in a brighter future, however scarcely lit. That you're for the rights of minorities, that you believe in change, that you are against the war in Irak and that you've had enough of being screwed over in every way by your own government.
People of American citizenship, this is your time in the spotlights. I know what I would vote if I had the chance. We're pinning our hopes on you now. Make us proud.
tisdag, oktober 28, 2008
Too Cold For Comfort
Ösregn bakom fönstret och realtivt folktomt i Gamla Stan idag. Jag har tagit det lungt på jobbet, flyttat lite saker, tagit emot och packat upp leverans och sen kollat upp flyg och tågbiljetter till nästa vecka.
Jag är lite trött, och ser mest fram emot myskväll hos Joanne med lite småpyssel, snack och thaimat. Jag känner att jag inte är helt med på jobbet, redan igår strulade jag till det för ett par kunder. Men jag har kommit fram till att det inte är för att jag är för trött. Visst är jag trött, men inte så det egentligen stör. Och jag har återhämtat mig från när jag var sjuk hyfsat bra, hostar bara lite ibland.
Jag insåg idag att anledningen till att jag är så seg är att det är så fördömt jäkla kallt på jobbet. Jag har tänkt på det senaste veckan, men just idag då vädret varit så uselt har det verkligen märkts av. Allt går långsammare för att jag får försämrad motorik, så kallt är det! Mina fingrar är frusna, lätt böjda och mina naglar är lite blå. Det är helt absurt! När slår de på värmen på det här fördömda stället?!
Jag är lite trött, och ser mest fram emot myskväll hos Joanne med lite småpyssel, snack och thaimat. Jag känner att jag inte är helt med på jobbet, redan igår strulade jag till det för ett par kunder. Men jag har kommit fram till att det inte är för att jag är för trött. Visst är jag trött, men inte så det egentligen stör. Och jag har återhämtat mig från när jag var sjuk hyfsat bra, hostar bara lite ibland.
Jag insåg idag att anledningen till att jag är så seg är att det är så fördömt jäkla kallt på jobbet. Jag har tänkt på det senaste veckan, men just idag då vädret varit så uselt har det verkligen märkts av. Allt går långsammare för att jag får försämrad motorik, så kallt är det! Mina fingrar är frusna, lätt böjda och mina naglar är lite blå. Det är helt absurt! När slår de på värmen på det här fördömda stället?!
tisdag, oktober 21, 2008
Lackadaisy Cats
Det är 20-talets USA, och alkoholförbudet har svept över landet. Men som många andra förbud leder det snarare till ett enormt uppsving på den skuggigare sidan av lagen, och smuggelspriten flödar.Atlas May är en katt med huvudet på skaft. När han startar sitt "Little Daisy Café" är det endast som en front för hans enorma emporium under jord. Och det är bokstavligen under jorden, i tunnlarna under St. Louis, som Atlas öppnar "Lackadaisy Speakeasy". Det är en plats för de med pengar, kontakter och medlemskapets klöver-pin under kragen, och här blandas spriten och jazzmusiken undan yttervärldens ögon.
Men förbudet håller i sig, och som St. Louis ledande smuggeloperation blir Lackadaisy en måltavla för allt hårdare konkurrens. 1926 mördas Atlas May brutalt.Hans lilla kungadömme faller i händerna på hans vackra änka, föredetta jazzbönan Mitzy May, som visar oanade talanger i att driva affärer. Men med hoten, ryktena och den växande rivaliteten med andra, tappar Lackadaisy många av sina kunder, och inte långt därefter börjar det sina i de egna leden.
Redan 1927 är det bara en liten skara lojala själar kvar, som trots sina olikheter försöker hålla Atlas dröm vid liv, samtidigt som de försöker finna sina egna banor i livet och hålla sig flytande.
Lackadaisy Cats är en nätserie av Tracy J. Butler, en ung St. Louis-tjej som jobbar inom spelbranchen. Lackadaisy är hennes sidprojekt, och har funnits uppe sen 2006.Det här är den charmigaste och snyggaste nätserien jag stött på, och jag föll handlöst för Tracys antropomorfiska katter.
Det är synd att den uppdateras så sällan som två till fyra gånger i månaden, men när man ser de detaljerade bilderna kan man nästan förstå varför. Varje sida består av ca fem till tjugo bilder, och om var och en av dessa tecknas i A4 eller A5 storlek först, så förstår jag inte hur hon någonsin har tid att jobba vid sidan om över huvud taget.
När serien börjar är det alltså 1927, och läsaren får följa den belevade, vältaliga och i högst grad skruvade huvudrollen Rocky på hans jakt efter säkrad spritleverans till Lackadaisy. Med tiden möter vi ett persongalleri med allt från vampiga damer och stiliga gentlemän till pedantiska lönnmördare och sadistiska cajunsyskon från Louisianaträsken. Dialekter, 20-talsslang och små historiska förändringar ger en personlig om än inte helt tidsenlig skildring av katternas omgivning och vardagsbestyr. Och det funkar. Allt funkar.Jag var nog förtappad redan vid första ögonkastet, för de uppklädda katterna svassade raka vägen in i mitt liv och nu vill jag inte bli av med de. Men det går helt enkelt inte att frångå att Lackadaisy Cats är en fantastisk serie, med härlig humor i allt från ansiktsutryck till dialog, en medryckande historia och varm kärlek till ett glorifierat 20-tal. Alla borde helt enkelt få ta del av det.
Avslutningsvist: Tack till lillebror, som visade mig vägen till Lackadaisy Speakeasy.
söndag, oktober 19, 2008
Aktuella små planer
Hemma idag, ledig och har sovit i över tio timmar.
Chefen ringde och undrade om jag kunde hoppa in imorgon, och jag kände mig helt förjävlig när jag sa nej. Han har hoppat in i mitt ställe två dagar i veckan som gått, och jag vet att han har mycket att göra just nu.
Men jag känner verkligen att jag behöver vila mer, och jag har planer sen tidigare.
Inte nog med det, jag har flertalet ärenden imorgon: telefonsamtal till banken, vårdcentralen (dags att boka årliga blodproverna som jag ignorerat i över två år, yippie ki-yay), boka tid hos akupunktören och till och med frisören. Jag måste maila handledaren (kan jag iofs göra ikväll) och så måste jag köpa vantar och reklamera byxor som gått sönder och... ja, ni fattar.
Tillägg (21:25) : Jag mår bara sämre igen. Helt matt.
Har ställt in morgondagens projektplaner med Nina fastän jag sett fram emot det så länge.
Och kommer nog inte kunna ta mig till stan för att träffa E. när hon gör sin genomresa heller, trots att vi planerat fika och allt!
Nu blir jag ledsen. Och byxorna lär jag inte orka återlämna heller. Tusan
On a nother note:
Jag skriver inte lika ofta här känns det som, antingen är jag sjuk, trött eller för uttråkad. Jag menar, det händer ganska mycket i mitt liv, men inget är extraordinärt på nått sätt egentligen.
Så, mina nya plan är att åtminstone en gång i veckan dela med mig av en film, bok, ett musiktips etc som på något sätt antingen förgyllt min dag eller hängt med mig länge och gjort mig till en gladare människa.
Skulle det dock hända att något är minst lika fantastiskt dåligt, så kommer jag självklart inte dra mig för ett inlägg där jag spyr galla över saken i fråga. Ett helt inlägg där jag klagar och svär, hur skulle jag själv kunna motstå?
Chefen ringde och undrade om jag kunde hoppa in imorgon, och jag kände mig helt förjävlig när jag sa nej. Han har hoppat in i mitt ställe två dagar i veckan som gått, och jag vet att han har mycket att göra just nu.
Men jag känner verkligen att jag behöver vila mer, och jag har planer sen tidigare.
Inte nog med det, jag har flertalet ärenden imorgon: telefonsamtal till banken, vårdcentralen (dags att boka årliga blodproverna som jag ignorerat i över två år, yippie ki-yay), boka tid hos akupunktören och till och med frisören. Jag måste maila handledaren (kan jag iofs göra ikväll) och så måste jag köpa vantar och reklamera byxor som gått sönder och... ja, ni fattar.
Tillägg (21:25) : Jag mår bara sämre igen. Helt matt.
Har ställt in morgondagens projektplaner med Nina fastän jag sett fram emot det så länge.
Och kommer nog inte kunna ta mig till stan för att träffa E. när hon gör sin genomresa heller, trots att vi planerat fika och allt!
Nu blir jag ledsen. Och byxorna lär jag inte orka återlämna heller. Tusan
On a nother note:
Jag skriver inte lika ofta här känns det som, antingen är jag sjuk, trött eller för uttråkad. Jag menar, det händer ganska mycket i mitt liv, men inget är extraordinärt på nått sätt egentligen.
Så, mina nya plan är att åtminstone en gång i veckan dela med mig av en film, bok, ett musiktips etc som på något sätt antingen förgyllt min dag eller hängt med mig länge och gjort mig till en gladare människa.
Skulle det dock hända att något är minst lika fantastiskt dåligt, så kommer jag självklart inte dra mig för ett inlägg där jag spyr galla över saken i fråga. Ett helt inlägg där jag klagar och svär, hur skulle jag själv kunna motstå?
lördag, oktober 18, 2008
Kvällens tekopp: Rooibos Almond Creme
Rooibos Almond Creme: Ett ekologiskt rött te smaksatt med mandelecreme.Omdöme: Det här är ett milt, sött och härligt doftande te som jag druckit i över ett år, och som jag inte bara dricker sent på natten (då det är både teein och taninfritt!) utan även gärna när jag är lite sötsugen men inte vill äta godis.
En favorit bland rooibosteerna.
Det rullar på
Jag var hemma från jobbet igår också, men blev bättre under dagen efter otaliga koppar te och en hel del vila. Sara var jätterar och kom förbi med nybakade chokladmuffins på ett härligt grönt fat hon köpt åt mig. Jag var så rörd att jag knappt ens tänkte på att oväntade besök brukar freaka mig totalt (hon ringde faktiskt en hel timma innan och ändå nojjade jag lite över den plötsliga förvarningen).
Vi satt uppe och pratade och för att jag skulle slippa oroa mig för att hon skulle åka hem sent under natten så stannade hon hemma hos oss och slog följe med mig till jobbet idag.
Tanken var att hitta nått bra te till hennes brors födelsedag. Det slutade med att hon stannade hela min arbetsdag! Jag jobbade förstås, men som tur är fick hon sällskap av Tove som kom förbi runt tolv och stannade dagen ut hon med! Att ni orkar :)
Det var så roligt att se Tove. Jag hade oroat mig lite för henne och hennes exjobb nere i Helsingborg, men allt tycks gå smidigare nu, tack och lov.
Kori och Aksel hälsade på under dagen, vilket var jättemysigt men alldeles för kort. Jag hoppas att vi hinner ses lite i veckan. Lagom till stängning kom dessutom Maria in och sen fikade vi på kaffekoppen tillsammans med Johan!
En jättefint sätt att återvända till jobbet på, och dagen avslutas med middag/fika tillsammans med fyra vänner. Helt otippat och mycket glädje.
Ni är fantastiskt fina mot mig, tack
Vi satt uppe och pratade och för att jag skulle slippa oroa mig för att hon skulle åka hem sent under natten så stannade hon hemma hos oss och slog följe med mig till jobbet idag.
Tanken var att hitta nått bra te till hennes brors födelsedag. Det slutade med att hon stannade hela min arbetsdag! Jag jobbade förstås, men som tur är fick hon sällskap av Tove som kom förbi runt tolv och stannade dagen ut hon med! Att ni orkar :)
Det var så roligt att se Tove. Jag hade oroat mig lite för henne och hennes exjobb nere i Helsingborg, men allt tycks gå smidigare nu, tack och lov.
Kori och Aksel hälsade på under dagen, vilket var jättemysigt men alldeles för kort. Jag hoppas att vi hinner ses lite i veckan. Lagom till stängning kom dessutom Maria in och sen fikade vi på kaffekoppen tillsammans med Johan!
En jättefint sätt att återvända till jobbet på, och dagen avslutas med middag/fika tillsammans med fyra vänner. Helt otippat och mycket glädje.
Ni är fantastiskt fina mot mig, tack
torsdag, oktober 16, 2008
Okry
Jag stannade hemma från jobbet idag. Vilket innebär att tehandeln varit stängd, då ingen kan ersätta mig. (Visst låter det snyggt, att jag är oersättlig? Men sanningen är att jag är enda anställd förrutom chefen, fram till nästa vecka iaf =)
Hursom, så har jag burit runt på något i två tre veckor nu och har varit ömsom förkyld, hängig, febrig eller hostig. Men i tisdags var jag och simmade, och efter det bröt det slutligen, eller kanske ska jag säga äntligen, ut. Det kommer bli skönt att få det ur kroppen.
Men jag var på jobbet igår och mådde uselt. Var försenad in då jag försovit mig, antagligen för att jag knappt kunde resa på mig. Huvudvärken och hostan la sig lite under dagen, jag kände mig bättre efter att jag fått i mig mat. Men halsen gjorde ont och jag var mest illamående. Men jag höll ut hela arbetsdagen, och sen åt jag god thaimat på Siam med Jo.
Imorse vaknade jag och hade så sjukt ont i halsen att jag inte ens ville öppna munnen. Ont i huvudet och ont i kroppen. Illamående. Så jag messade chefen och stannade hemma. Jag lyckades inte ta mig ur sängen förrän efter tolv.
Därefter har dagen mest gått åt till att kolla på film på datorn, eller läsa lite i sängen. Jag reser på mig för att sträcka på kroppen när jag går obligatorisk terunda ner till köket. Jag har druckit över tre lite te idag, snart fyra. Vilket är bra antar jag, för jag har fått i mig två styckna chocolatechip cookies, en skiva rostat bröd med ost och skinka samt lite ostbågar idag. Jag gillar att äta skräpmat när jag är sjuk. Annars också visserligen, men det känns bättre när jag är sjuk, mer som tycker-synd-om-mig-snacks. Men jag får knappt i mig det heller för att halsen är så svullen!
Jag har fått rösten tillbaka till normalt iaf. När mamma ringde mig lät jag helt förjävligt. Förhoppningsvist kan jag vara på jobbet imorgon iaf. Jag får ta det lungt bara. Tack och lov är leveransen färdigpackad och det halva ton te vi fått in är undanstuvat redan.
Förresten, på tal om att äta vissa saker när man är sjuk, så går jag klädd på ett visst sätt när jag är sjuk också. Jag bär nästan uteslutande en stor, vinröd kofta som min mamma stickade för sisådär 25-30 år sedan när hon bodde i Iran. Jag vet tusan vad det är för garn, för jag maskintvättar den om och om igen och den har hållt sig något fantastiskt bra. Jag kallar den för sjuk-koftan. Alla i familjen vet om det också, så när jag har på mig den vet de att jag ligger risigt till.
Förrutom sjuk-koftan bar jag idag - uppifrån och ner: håret i knut, en stor svart halsduk i flera varv om halsen, ett mörklila linne, svarta manchesterbyxor avklippta under knäna, blåmönstrade raggsockor Maria stickat åt mig, samt ett par svarta tofflor som liknar träskor till modellen. Jag såg med andra ord ut som om jag bar lapptäcket-för-dålig-smak.
Så ser jag iaf ut, med min gigantiska tekopp i handen, när pappa kommit hem från jobbet. Han står där i vardagsrummet och byter om från arbetsskjortan, och så kastar han ett öga på mig, och jag ser hur han drar på munnen. Hur han försöker låta bli att skratta! Åt mig! Så jag frågar honom vad han skrattar åt, och han svarar "inget". Men det blir bara tydligare att det är nått, och så märker jag att han kollar på mina fötter.
Jag måste erkänna att jag helt klart skulle förstå om pappa skrattade åt min fula klädsel, eller mitt underliga val av att kombinera raggsockor och tofflor med ett par byxor som når till under knäna. Men när jag äntligen får ur honom vad han skrattar åt, så är det det totalt oväntade:
"Dina tofflor är så små att det ser ut som om du har hovar istället för fötter."
Jag fyller snart 23, och mina händer och fötter är tydligen fortfarande en källa till skratt för min familj, som anser dessa kroppsdelar vara alldeles för små och tydligen även något missbildade :P
Ingen sympati för sjuklingen här inte!
Nu ska jag hämta mer te.
Hursom, så har jag burit runt på något i två tre veckor nu och har varit ömsom förkyld, hängig, febrig eller hostig. Men i tisdags var jag och simmade, och efter det bröt det slutligen, eller kanske ska jag säga äntligen, ut. Det kommer bli skönt att få det ur kroppen.
Men jag var på jobbet igår och mådde uselt. Var försenad in då jag försovit mig, antagligen för att jag knappt kunde resa på mig. Huvudvärken och hostan la sig lite under dagen, jag kände mig bättre efter att jag fått i mig mat. Men halsen gjorde ont och jag var mest illamående. Men jag höll ut hela arbetsdagen, och sen åt jag god thaimat på Siam med Jo.
Imorse vaknade jag och hade så sjukt ont i halsen att jag inte ens ville öppna munnen. Ont i huvudet och ont i kroppen. Illamående. Så jag messade chefen och stannade hemma. Jag lyckades inte ta mig ur sängen förrän efter tolv.
Därefter har dagen mest gått åt till att kolla på film på datorn, eller läsa lite i sängen. Jag reser på mig för att sträcka på kroppen när jag går obligatorisk terunda ner till köket. Jag har druckit över tre lite te idag, snart fyra. Vilket är bra antar jag, för jag har fått i mig två styckna chocolatechip cookies, en skiva rostat bröd med ost och skinka samt lite ostbågar idag. Jag gillar att äta skräpmat när jag är sjuk. Annars också visserligen, men det känns bättre när jag är sjuk, mer som tycker-synd-om-mig-snacks. Men jag får knappt i mig det heller för att halsen är så svullen!
Jag har fått rösten tillbaka till normalt iaf. När mamma ringde mig lät jag helt förjävligt. Förhoppningsvist kan jag vara på jobbet imorgon iaf. Jag får ta det lungt bara. Tack och lov är leveransen färdigpackad och det halva ton te vi fått in är undanstuvat redan.
Förresten, på tal om att äta vissa saker när man är sjuk, så går jag klädd på ett visst sätt när jag är sjuk också. Jag bär nästan uteslutande en stor, vinröd kofta som min mamma stickade för sisådär 25-30 år sedan när hon bodde i Iran. Jag vet tusan vad det är för garn, för jag maskintvättar den om och om igen och den har hållt sig något fantastiskt bra. Jag kallar den för sjuk-koftan. Alla i familjen vet om det också, så när jag har på mig den vet de att jag ligger risigt till.
Förrutom sjuk-koftan bar jag idag - uppifrån och ner: håret i knut, en stor svart halsduk i flera varv om halsen, ett mörklila linne, svarta manchesterbyxor avklippta under knäna, blåmönstrade raggsockor Maria stickat åt mig, samt ett par svarta tofflor som liknar träskor till modellen. Jag såg med andra ord ut som om jag bar lapptäcket-för-dålig-smak.
Så ser jag iaf ut, med min gigantiska tekopp i handen, när pappa kommit hem från jobbet. Han står där i vardagsrummet och byter om från arbetsskjortan, och så kastar han ett öga på mig, och jag ser hur han drar på munnen. Hur han försöker låta bli att skratta! Åt mig! Så jag frågar honom vad han skrattar åt, och han svarar "inget". Men det blir bara tydligare att det är nått, och så märker jag att han kollar på mina fötter.
Jag måste erkänna att jag helt klart skulle förstå om pappa skrattade åt min fula klädsel, eller mitt underliga val av att kombinera raggsockor och tofflor med ett par byxor som når till under knäna. Men när jag äntligen får ur honom vad han skrattar åt, så är det det totalt oväntade:
"Dina tofflor är så små att det ser ut som om du har hovar istället för fötter."
Jag fyller snart 23, och mina händer och fötter är tydligen fortfarande en källa till skratt för min familj, som anser dessa kroppsdelar vara alldeles för små och tydligen även något missbildade :P
Ingen sympati för sjuklingen här inte!
Nu ska jag hämta mer te.
lördag, oktober 11, 2008
När det brister
Det har bara varit en sådan där dag. En sån där jävla dag då man nästan tror på Karma, och undrar om man inte varit fascist i sitt förra liv för att allt ska ha blivit som det blivit. Eller den som uppfann napalm. Eller en som bar pälskappor och sparkade på katter eller nått.
Jag sov tungt, men lite för lite. Lyckades ändå ta mig in till jobbet i tid, tung och trött i kroppen. Vi paketerar fortfarande leveransen på 150kg till freaking jäkla Tokyo. Och i veckan har det kommit in över 550kg te. Över ett halvt jävla ton te. Som jag flyttar, packar upp, markera, flyttar igen, häller upp, flyttar tillbaka och slutligen dumpar någonstans. Jag har så ont i axlarna och armarna och skuldrorna.
Så jag åkte in till jobbet idag inställd på att ta det lungt. Inget mer flyttande för mig inte! Möjligen flytta ut lite kaffe i butiken, hälla upp te i burkarna och skriva ut etiketter och sen kanske till och med blogga lite under lunchen.
Lunch? Vem försökte jag lura? Det var så mycket folk idag att jag knappt hann skriva ut etiketterna. Lunch kunde jag glömma. Lagom till halv tre satte jag mig ner för första gången efter två och en halv timmas konstanta spring. Yr och trött slänger jag i mig en kaka. Jag är grinig, trött och illamående. Jag vill gå hem. Men det bli bara värre.
Dagen hade förstås två ljuspunkter. Eller skulle ha haft. Min familj, (mamma, syrran, moster, mosters kille och hans dotter) var och hälsade på mig idag, och tack och lov missade de den värsta av ruschen. De letar runt och mitt moster gör ett riktigt kap. Problemet är snarare att det var mitt kap. Av alla köp i hela butiken, lyckas hon hitta den enda pryl som jag älskat sedan långt före min anställning. I ett år har jag varit förtjust i en fin elefantlik tekanna, knubbig i blått stengods och på ben. Den är helt underbar. Och jag lovade mig själv, lovade, att om den stod kvar till jul så skulle jag passa på att köpa den. Köpa den med alla mina julklappar och få en fin mängdrabatt inklusive personalrabatten.
Så jag har väntat. Undermedvetet har jag väl även tänkt att det kanske inte är menat att jag ska vara student nyinflyttad i ett korridorsrum och äga en tekanna för drygt 800kr. Det är inte praktiskt. Det är inte smart. Jag kan trots allt ta en av våra sju tekannor hemma. Men sanningen är att jag hoppats på att den skulle vara kvar. Alla visste att jag älskade den kannan. Mitt tedrickande är ett beroende, en relation. Att ha en tekanna som var min tekanna var viktigt. Och det där var min tekanna.
Men ack du ödets ironi. Min moster hälsar på mitt jobb för första gången, och det första hon gör är att utbrista "Nej men vilken härlig tekanna!". Det är lite sjukt. Visst har andra beundrat den, men många faller för de liknande modellerna. Just min kanna fanns bara i ett ex, och det kändes speciellt att bara jag föll för just den. Ja, jag och moster. Hon var ögonblickligen fast. Jag kan inte klandra henne, det var kärlek vid första ögonkastet för min del också.
Det kommer slutligen fram att detta även är min favorit, mamma avslöjar. Och inte förrän jag ser moster grimasera inser jag att hon faktiskt tänker köpa min tekanna. Och hon frågar mig om jag skulle bli hemskt ledsen. Och jag säger nej.
Klart jag säger nej! Jag jobbar ju där och måste tänka på affärerna, jag hade ändå lovat mig själv att vänta till jul och jag vill göra moster glad. Så jag säger såklart att hon ska köpa den. Vilket hon gör. Och på sätt och vis är jag glad att någon annan tycker så mycket om tekannan, och att den ska hamna i ett hem där man bryr sig om den och tar vara på den (herrejävlar, som om någon skaffat ett husdjur... jag har gett kannjäveln personlighet).
Men visst blir jag lite ledsen, även om jag samtidigt är glad för moster. Jag känner liksom det där stygnet av förlust när jag vinkar efter de. Jag saknar min tekanna, och dagen blir ännu lite gråare och jobbigare.
Därefter spårar saker ur. Inte nog med att det är nästan konstant kundkö, men när jag väl får det lite lungt så får jag ett samtal av pappa. Trodde jag. En helt främmande röst frågar mig vem jag är. Och jag svarar, lite chockat och lite argt "Jag är Nahal. Vem är du som ringer från min pappas telefon?!"
"Din pappas??" säger rösten, och lägger på i örat på mig. Jag blir orolig. Jag försöker ringa upp men når aldrig fram. Har någon stulit pappas telefon? De skulle de väl fan inte ringa... har det hänt något? Har de hittat telefonen någonstans och har dålig täckning? Var är pappa?!
Jag ringer mamma, och hon säger att pappa ringt henne upprepade gånger men att hon inte får någon kontakt, inte hör honom. Hon ska ringa hem och kolla säger hon. Jag får kunder och hon ringer inte tillbaka, så jag antar att ingen är hemma. Jag får flera missade samtal från pappas telefon. Jag blir nervös när jag upptäcker det. Jag försöker ringa upp men kommer inte fram. När jag väl lyckas svara då jag blir uppring är det jämt tyst på andra sidan luren. Som om någon ringer och stör. Eller skräms. Eller har råkat ut för något och försöker få tag i mig men inte kan prata.
Jag blir så orolig att jag mår riktigt illa. Jag vet att det knappast hjälper att jag är trött och hungrig och lite småsjuk. Och lite ledsen över tekannan. Men jag mår verkligen illa. En halvtimma före stängning upptäcker jag återigen tre missade samtal från pappa och ett sms som upplyser om röstmeddelande. Men mamma har inte ringt och jag får inte tid till att ringa upp telefonsvararen.
Tänk om något har hänt? Tänk om något har hänt pappa medan jag är på jobbet och ingen får tag i mig? Jag vill skrika.
Kvart i fyra kommer Maria och Martin och hälsar på. Det skulle ha varit dagens andra ljuspunkt. Men likt mitt första besök är det jättetrevligt men inte helt utan moln. De märker att jag mår dåligt och jag blir tårögd när jag drar en genomgång över min dag. Allt jag vill är att komma hem. Det är knappt tio min kvar och inga kunder.
Så ringer butikstelefonen, hemnumret på display.
Det är pappa. Han ringer och säger att Tele2 har krångel med sin linje, så han och någon annan mans telefonsamtal överlappar varandra. Han märker att jag försökt ringa men kan inte svara. Det visar sig att de läskiga samtalen där någon ringer men inget säger, är min egen pappa som försöker få tag på mig och fråga varför jag ringer så mycket.
Jag blir verkligen så sjukt, vansinnigt lättad av att allt är OK att jag bryter ihop helt och börjar storgråta. Mitt i butiken med telefon i hand. På öppettid. Pappa undrar varför jag gråter och jag svarar hulkande att jag varit så orolig, samtidigt som Maria kramar mig hårt. Det är skönt att slippa vara ensam när det brister, men samtidigt jobbigt. Jag ville ju att deras besök skulle bli kul för de, istället fick jag en släng av hysteri.
Efteråt fick jag fantastisk ont i huvudet, vilket ännu inte har släppt.
Det har bara varit en sån där jävla dag, helt enkelt.
Jag sov tungt, men lite för lite. Lyckades ändå ta mig in till jobbet i tid, tung och trött i kroppen. Vi paketerar fortfarande leveransen på 150kg till freaking jäkla Tokyo. Och i veckan har det kommit in över 550kg te. Över ett halvt jävla ton te. Som jag flyttar, packar upp, markera, flyttar igen, häller upp, flyttar tillbaka och slutligen dumpar någonstans. Jag har så ont i axlarna och armarna och skuldrorna.
Så jag åkte in till jobbet idag inställd på att ta det lungt. Inget mer flyttande för mig inte! Möjligen flytta ut lite kaffe i butiken, hälla upp te i burkarna och skriva ut etiketter och sen kanske till och med blogga lite under lunchen.
Lunch? Vem försökte jag lura? Det var så mycket folk idag att jag knappt hann skriva ut etiketterna. Lunch kunde jag glömma. Lagom till halv tre satte jag mig ner för första gången efter två och en halv timmas konstanta spring. Yr och trött slänger jag i mig en kaka. Jag är grinig, trött och illamående. Jag vill gå hem. Men det bli bara värre.
Dagen hade förstås två ljuspunkter. Eller skulle ha haft. Min familj, (mamma, syrran, moster, mosters kille och hans dotter) var och hälsade på mig idag, och tack och lov missade de den värsta av ruschen. De letar runt och mitt moster gör ett riktigt kap. Problemet är snarare att det var mitt kap. Av alla köp i hela butiken, lyckas hon hitta den enda pryl som jag älskat sedan långt före min anställning. I ett år har jag varit förtjust i en fin elefantlik tekanna, knubbig i blått stengods och på ben. Den är helt underbar. Och jag lovade mig själv, lovade, att om den stod kvar till jul så skulle jag passa på att köpa den. Köpa den med alla mina julklappar och få en fin mängdrabatt inklusive personalrabatten.
Så jag har väntat. Undermedvetet har jag väl även tänkt att det kanske inte är menat att jag ska vara student nyinflyttad i ett korridorsrum och äga en tekanna för drygt 800kr. Det är inte praktiskt. Det är inte smart. Jag kan trots allt ta en av våra sju tekannor hemma. Men sanningen är att jag hoppats på att den skulle vara kvar. Alla visste att jag älskade den kannan. Mitt tedrickande är ett beroende, en relation. Att ha en tekanna som var min tekanna var viktigt. Och det där var min tekanna.
Men ack du ödets ironi. Min moster hälsar på mitt jobb för första gången, och det första hon gör är att utbrista "Nej men vilken härlig tekanna!". Det är lite sjukt. Visst har andra beundrat den, men många faller för de liknande modellerna. Just min kanna fanns bara i ett ex, och det kändes speciellt att bara jag föll för just den. Ja, jag och moster. Hon var ögonblickligen fast. Jag kan inte klandra henne, det var kärlek vid första ögonkastet för min del också.
Det kommer slutligen fram att detta även är min favorit, mamma avslöjar. Och inte förrän jag ser moster grimasera inser jag att hon faktiskt tänker köpa min tekanna. Och hon frågar mig om jag skulle bli hemskt ledsen. Och jag säger nej.
Klart jag säger nej! Jag jobbar ju där och måste tänka på affärerna, jag hade ändå lovat mig själv att vänta till jul och jag vill göra moster glad. Så jag säger såklart att hon ska köpa den. Vilket hon gör. Och på sätt och vis är jag glad att någon annan tycker så mycket om tekannan, och att den ska hamna i ett hem där man bryr sig om den och tar vara på den (herrejävlar, som om någon skaffat ett husdjur... jag har gett kannjäveln personlighet).
Men visst blir jag lite ledsen, även om jag samtidigt är glad för moster. Jag känner liksom det där stygnet av förlust när jag vinkar efter de. Jag saknar min tekanna, och dagen blir ännu lite gråare och jobbigare.
Därefter spårar saker ur. Inte nog med att det är nästan konstant kundkö, men när jag väl får det lite lungt så får jag ett samtal av pappa. Trodde jag. En helt främmande röst frågar mig vem jag är. Och jag svarar, lite chockat och lite argt "Jag är Nahal. Vem är du som ringer från min pappas telefon?!"
"Din pappas??" säger rösten, och lägger på i örat på mig. Jag blir orolig. Jag försöker ringa upp men når aldrig fram. Har någon stulit pappas telefon? De skulle de väl fan inte ringa... har det hänt något? Har de hittat telefonen någonstans och har dålig täckning? Var är pappa?!
Jag ringer mamma, och hon säger att pappa ringt henne upprepade gånger men att hon inte får någon kontakt, inte hör honom. Hon ska ringa hem och kolla säger hon. Jag får kunder och hon ringer inte tillbaka, så jag antar att ingen är hemma. Jag får flera missade samtal från pappas telefon. Jag blir nervös när jag upptäcker det. Jag försöker ringa upp men kommer inte fram. När jag väl lyckas svara då jag blir uppring är det jämt tyst på andra sidan luren. Som om någon ringer och stör. Eller skräms. Eller har råkat ut för något och försöker få tag i mig men inte kan prata.
Jag blir så orolig att jag mår riktigt illa. Jag vet att det knappast hjälper att jag är trött och hungrig och lite småsjuk. Och lite ledsen över tekannan. Men jag mår verkligen illa. En halvtimma före stängning upptäcker jag återigen tre missade samtal från pappa och ett sms som upplyser om röstmeddelande. Men mamma har inte ringt och jag får inte tid till att ringa upp telefonsvararen.
Tänk om något har hänt? Tänk om något har hänt pappa medan jag är på jobbet och ingen får tag i mig? Jag vill skrika.
Kvart i fyra kommer Maria och Martin och hälsar på. Det skulle ha varit dagens andra ljuspunkt. Men likt mitt första besök är det jättetrevligt men inte helt utan moln. De märker att jag mår dåligt och jag blir tårögd när jag drar en genomgång över min dag. Allt jag vill är att komma hem. Det är knappt tio min kvar och inga kunder.
Så ringer butikstelefonen, hemnumret på display.
Det är pappa. Han ringer och säger att Tele2 har krångel med sin linje, så han och någon annan mans telefonsamtal överlappar varandra. Han märker att jag försökt ringa men kan inte svara. Det visar sig att de läskiga samtalen där någon ringer men inget säger, är min egen pappa som försöker få tag på mig och fråga varför jag ringer så mycket.
Jag blir verkligen så sjukt, vansinnigt lättad av att allt är OK att jag bryter ihop helt och börjar storgråta. Mitt i butiken med telefon i hand. På öppettid. Pappa undrar varför jag gråter och jag svarar hulkande att jag varit så orolig, samtidigt som Maria kramar mig hårt. Det är skönt att slippa vara ensam när det brister, men samtidigt jobbigt. Jag ville ju att deras besök skulle bli kul för de, istället fick jag en släng av hysteri.
Efteråt fick jag fantastisk ont i huvudet, vilket ännu inte har släppt.
Det har bara varit en sån där jävla dag, helt enkelt.
söndag, oktober 05, 2008
Poison Ivy
Bilder på mig i min hemmagjorda och improviserade Poison Ivy - kostym från födelsedagsmaskeraden i förra veckan! Den första bilden står Ted för. Den andra tog Tuva, den är lite mörk för den togs med min mobilkamera. Tack till er båda =)
Det var en mycket underhållande kväll på Sjätte Tunnan, och jag fick flertalet komplimanger, underliga blickar, gissningar på vad jag föreställde och frågor angående möhippor.
Jag vart hursomhelst mycket nöjd med att göra antagligen den mest påklädda tolkningen av Poison Ivy någonsin, bortsett från möjligtvis Umas mardrömslika framträdande, som vi alla bör låta vittra i glömska.
Det var en mycket underhållande kväll på Sjätte Tunnan, och jag fick flertalet komplimanger, underliga blickar, gissningar på vad jag föreställde och frågor angående möhippor.
Jag vart hursomhelst mycket nöjd med att göra antagligen den mest påklädda tolkningen av Poison Ivy någonsin, bortsett från möjligtvis Umas mardrömslika framträdande, som vi alla bör låta vittra i glömska.
Oekonomiskt social
Nu jobbar jag tre fyra dagar i veckan, och det är tänkt att jag ska plugga resten av tiden. Vilket jag egentligen inte börjat med, annat än att ta kontakt med min handledare och institution, så tekniskt sätt är jag väl officiellt igång igen.
Känns som att jag är upptagen mest hela tiden, men jag kan inte minnas vad jag gör. Jag har inte ens lagt upp resedagboken från Italien. Knappt skrivit förra månaden över huvud taget.
Mitt sociala liv rullar på för fullt som alltid. Jag måste dra ner på det den närmaste tiden. Jag har faktiskt inte råd. Och det är ju tänkt att jag ska plugga för fan! Och spara pengar till att hälsa på lillebror i november, och skaffa en laptop. Jag skulle åka till Uppsala till Kontext också, var helt inställd på det. Tills jag mindes att det var vännens inflyttningsfest, att jag är helpank då det är fyra dagar före löning för min del, samt fick höra att lillebror kanske hälsar på då. Så ingen textkongress för min del.
Annars är jag ute en del. Idag och imorgon har vi gäster från Iran (fast de har just flyttat till uppsala) och från Kanada. Så jag ska ta med tjejerna ut på stan, toura runt gamla stan och fika. Hoppas på bättre väder än idag!
Igår var jag och spelade biljard. Jag tycker det ska göras en tradition. Jag, Tobe och Annika sågs ju förra månaden också, men nu måste Kori fortsätta hänga med och inte vifta med ursäkter som "Jag är i Rom". Hur pålitligt är det egentligen, hmm?
Förra veckan var det en helhelg, och jag hade otroligt roligt. Förrutom rundvanding på stan med Ted på torsdagen, så lunchade jag thai på Uni med Maria, Lisa och Henrik på fredagen, och sen var jag och H ute och slog ihjäl tid fram tills det att vi såg WALL-E på bio. Se den. Det är en sån charmig, välgjord och söt film, jag vart helt tagen. Det är jätteroligt och samtidigt något ångestgivande, speciellt scenerna som visar människors öde efter 700år på Axiom. Isch.
Värst var dock alla löjliga trailers innan filmen. High School Musical 3 var nära att få mig att lämna salongen för att få skrubba mina ögon rena med stålull.
På lördagen firade Jossan och David sina födelsedagar med en gemensam fest. Det var maskerad med Ond/God tema! Det var verkligen helgens höjdpunkt (utom sista timman då jag var trött och grinig och ville hem). Det var med massa folk jag var så glad över att se igen, och en eloge till de som klädde ut sig, fantastiskt roligt att se. Och så fint =) Jag var själv oväntat nöjd med mitt resultat. Tillräckligt för att återanvända temat till nästa maskerad i november, varför låta en murgröna och gröna tights gå till spillo trots allt?
Känns som att jag är upptagen mest hela tiden, men jag kan inte minnas vad jag gör. Jag har inte ens lagt upp resedagboken från Italien. Knappt skrivit förra månaden över huvud taget.
Mitt sociala liv rullar på för fullt som alltid. Jag måste dra ner på det den närmaste tiden. Jag har faktiskt inte råd. Och det är ju tänkt att jag ska plugga för fan! Och spara pengar till att hälsa på lillebror i november, och skaffa en laptop. Jag skulle åka till Uppsala till Kontext också, var helt inställd på det. Tills jag mindes att det var vännens inflyttningsfest, att jag är helpank då det är fyra dagar före löning för min del, samt fick höra att lillebror kanske hälsar på då. Så ingen textkongress för min del.
Annars är jag ute en del. Idag och imorgon har vi gäster från Iran (fast de har just flyttat till uppsala) och från Kanada. Så jag ska ta med tjejerna ut på stan, toura runt gamla stan och fika. Hoppas på bättre väder än idag!
Igår var jag och spelade biljard. Jag tycker det ska göras en tradition. Jag, Tobe och Annika sågs ju förra månaden också, men nu måste Kori fortsätta hänga med och inte vifta med ursäkter som "Jag är i Rom". Hur pålitligt är det egentligen, hmm?
Förra veckan var det en helhelg, och jag hade otroligt roligt. Förrutom rundvanding på stan med Ted på torsdagen, så lunchade jag thai på Uni med Maria, Lisa och Henrik på fredagen, och sen var jag och H ute och slog ihjäl tid fram tills det att vi såg WALL-E på bio. Se den. Det är en sån charmig, välgjord och söt film, jag vart helt tagen. Det är jätteroligt och samtidigt något ångestgivande, speciellt scenerna som visar människors öde efter 700år på Axiom. Isch.
Värst var dock alla löjliga trailers innan filmen. High School Musical 3 var nära att få mig att lämna salongen för att få skrubba mina ögon rena med stålull.
På lördagen firade Jossan och David sina födelsedagar med en gemensam fest. Det var maskerad med Ond/God tema! Det var verkligen helgens höjdpunkt (utom sista timman då jag var trött och grinig och ville hem). Det var med massa folk jag var så glad över att se igen, och en eloge till de som klädde ut sig, fantastiskt roligt att se. Och så fint =) Jag var själv oväntat nöjd med mitt resultat. Tillräckligt för att återanvända temat till nästa maskerad i november, varför låta en murgröna och gröna tights gå till spillo trots allt?
fredag, september 26, 2008
Höststädning
Idag var jag ledig från jobbet. Så jag var och köpte murgröna på Plantagen, lämnade in skor för klackning hos skomakaren, träffade Kori för första gången på alldeles för länge, åt en för stor kycklingburgare till lunch och kelade med Koris nyinflyttade katt Charlie, och sen var jag på stan med Ted och shoppade. Han hittade en jättesnygg kappa och det var riktigt kul att gå på stan och bara snacka skit han och jag, vi syns ju annars bara i grupp.
Men nu är jag hemma och utmattad. Helt slut i kroppen. Jag försöker städa på rummet, men det går långsamt. Jag har lyckats låta rummet förvandlas till något av en krigszon. Jag började iaf med att plocka undan havet av påsar på golvet och tömma dem på skor som skulle ställas undan, nyinköpta produkter, presenter till vänner och böcker till mig själv. Sen la jag in böckerna i hyllorna. Där behöver det verkligen dammas, men det får vara. Jag orkar knappt röja undan. Det ligger kläder överallt.
Fram till för en timma sedan låg resväskan fortfarande på golvet med saker i. Jag kom hem förra tisdagen, och sedan onsdag har jag bara haft en ledig dag förrutom idag, vilket var i söndags. Så jag har inte städat undan något sen jag återvände från Italien. Det har verkligen sett illa ut... inte för att det är första gången.
Men nu hade det gått så långt att jag knappt stod ut. Så fastän jag är så trött har jag försökt ställa i ordning. När det kom till kläderna tog det dock stopp. Jag bara la allt på sängen som vanligt och skulle börja sortera in det i garderoben. Slutade med att jag la mig på hela klädhögen och flyttade inte på ett tag.
Jag kanske bara ska sova och kliva upp tidigt imorgon istället...
Men nu är jag hemma och utmattad. Helt slut i kroppen. Jag försöker städa på rummet, men det går långsamt. Jag har lyckats låta rummet förvandlas till något av en krigszon. Jag började iaf med att plocka undan havet av påsar på golvet och tömma dem på skor som skulle ställas undan, nyinköpta produkter, presenter till vänner och böcker till mig själv. Sen la jag in böckerna i hyllorna. Där behöver det verkligen dammas, men det får vara. Jag orkar knappt röja undan. Det ligger kläder överallt.
Fram till för en timma sedan låg resväskan fortfarande på golvet med saker i. Jag kom hem förra tisdagen, och sedan onsdag har jag bara haft en ledig dag förrutom idag, vilket var i söndags. Så jag har inte städat undan något sen jag återvände från Italien. Det har verkligen sett illa ut... inte för att det är första gången.
Men nu hade det gått så långt att jag knappt stod ut. Så fastän jag är så trött har jag försökt ställa i ordning. När det kom till kläderna tog det dock stopp. Jag bara la allt på sängen som vanligt och skulle börja sortera in det i garderoben. Slutade med att jag la mig på hela klädhögen och flyttade inte på ett tag.
Jag kanske bara ska sova och kliva upp tidigt imorgon istället...
måndag, september 22, 2008
Übernerd
I lördags var jag på födelsedagsmiddag efter jobbet hos Johan och hans tvilling Martin, sen vart det spel och snack och alltihop var riktigt lyckat och trevligt! Jag ska bara hålla mig undan från spel som Mario Cart, jag kan ju inte styra för fem öre...
Sov över hos Maria. Vi såg Midsomer Murders till frukosten, därefter valde vi ut massa plagg, åkte in till stan och mötte upp med Marias vän Lisa, Marias syster Anna samt Annas vän Marie. Ett glatt sällskap som sen gick på provsminkning och fotografering. En flera timmar lång affär där de i princip svindlar av tjejer pengar :P Vi hade iaf riktigt roligt och fick betala dyra slanten, och fastän samvetskvalen bet betalade jag med baktanke att det antagligen skulle vara en engångsförteelse.
Instämmer i mitt eget fall, men invänder att det är Wikipedia som gör mig smart.
Varpå jag svarade: Isengard.
Nu är jag medveten om att inte båda torn står där, men jag är till den grad nördig att det var min första reaktion. Det säger väl dessutom något om det sällskap jag håller mig med, att hela rummet brast i skratt. Geekyness Galore.
tisdag, september 16, 2008
Singing these tears
Back home and I don't have words to convey the sense of disarray. I'm not glad to be here. Not even close. I'm already tense and tired. The thought of going to work tomorrow brings a lump to my throat.
I love my family, I do. But I don't wanna be home just yet. Another week of warmth... I scream for it - yearn. I was actually starting to feel good. Happy. The worries were so... far off. The ocean sang me to sleep each night. The sun basked me in summer heat.
And though I love autumn, for the first time in years, I meet it with such sadness. The beginning of autumn used to make me smile. Walks in the night-time chill brought such clearness of mind. Now back in town, there is only the grey, and I am lost to how I shall manage to get through it.
I love my family, I do. But I don't wanna be home just yet. Another week of warmth... I scream for it - yearn. I was actually starting to feel good. Happy. The worries were so... far off. The ocean sang me to sleep each night. The sun basked me in summer heat.
And though I love autumn, for the first time in years, I meet it with such sadness. The beginning of autumn used to make me smile. Walks in the night-time chill brought such clearness of mind. Now back in town, there is only the grey, and I am lost to how I shall manage to get through it.
söndag, september 14, 2008
Sicily
I love it here, I really do. The warmth of the sun has been seeping into me through the skin, to the marrow of my bones. I love the fact that I don't have to worry about work or school or life. That I get up in the mornings and spend my day like a lazy cat, eating great food and all sorts of imaginable sweets. I lay in the sun and swim for hours and nothing, nothing bothers me.
I'm sorry to think I'll be back in real world soon enough. Well, I will if the storm settles. After days of almost unbearable sun, the storm lashed out yesterday. The thunder and lightning is almost oppressive, I don't know if our plane will leave as planned if this keeps up.
I'm sorry to think I'll be back in real world soon enough. Well, I will if the storm settles. After days of almost unbearable sun, the storm lashed out yesterday. The thunder and lightning is almost oppressive, I don't know if our plane will leave as planned if this keeps up.
söndag, september 07, 2008
Viaggio
Jag håller på att packa väskan, och det pirrar i hela kroppen av förväntan. Av längtan. Jag vill åka nu nu nu till mina drömmars azurblåa hav. Det dränker tröttheten och rädslan inför flygkrascher och död, rädslan inför att kanske aldrig komma hem eller komma fram och aldrig se dem jag älskar igen. Jag blir alltid sån innan jag flyger och jag avskyr det.
Men när jag står här med öppen resväska på golvet och kläder överallt, härligt doftande hårvårdsprodukter uppradade och stora örhängen framlagda, då är all oro främmande. Det finns bara längtan, bara upprymdheten. En ivrig, bubblande och barnslig lycka inför resandet och inför upplevelsen. Det är känslan av att lämna min kokong och andas för första gången. Det är så jag känner när jag reser. Som att jag kliver förbi verklighetens trista, grå skal och upptäcker en annan värld. Där jag är den jag vill vara: nyfiken, orädd, skrattandes och glupsk på livet. Om det inte är lycka, så vet jag inte vad...
Men när jag står här med öppen resväska på golvet och kläder överallt, härligt doftande hårvårdsprodukter uppradade och stora örhängen framlagda, då är all oro främmande. Det finns bara längtan, bara upprymdheten. En ivrig, bubblande och barnslig lycka inför resandet och inför upplevelsen. Det är känslan av att lämna min kokong och andas för första gången. Det är så jag känner när jag reser. Som att jag kliver förbi verklighetens trista, grå skal och upptäcker en annan värld. Där jag är den jag vill vara: nyfiken, orädd, skrattandes och glupsk på livet. Om det inte är lycka, så vet jag inte vad...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)