Film.

Låt oss... mig... prata om film. Jag har åsikter om det mesta som vanligt. Så, då jag inte vet hur jag ska lägga upp inlägget, så kör vi på rätt upp och ner:

Bröderna Coens är en ny förälskelse hos mig och jag ska ta vara på upptäckten och se The Big Lebowski snarast med B. De har nu flera manus på gång, och av de fyra som står uppskrivna på IMDb.com har alla intressanta titlar: Burn After Reading, Hail Caesar, Suburbicon och Gambit. Den första är i rullning med massa stora skådisar och den sista, som trots min dröm om att en dag se X-Mens Gambit på bioduken, handlar inte om Gambit, men har med Colin Firth and I never mind seeing more of him.

På tal om X-Men, Hugh Jackman i en film om Wolverine, äntligen påskriven och med planerat släpp 2009. Du är grym Mr. Jackman, men att de ens funderat, och inte nog med det, utan faktiskt beslutat att ha med will.I.am. från Black Eyed Peas gör att jag får rysningar av obehag. Jag vet inte om jag ska stanna kvar för att jag älskar Wolverine eller för att jag hoppas att han ska slakta allt onödigt patrask de tar in i min film.

The Dark Knight har premiär i sommar. Ni vet, jag vet, jag har inget att tillägga. Jag ville bara nämna det. Igen. Jag tycker om att se orden "The Dark Knight har premiär i sommar" framför mig på skärmen. Och så saknar jag Heath Ledger, fortfarande.

Och nu när vi ändå talar superhjältar... Will Smith ska spela en avdankad, livsbitter och av offentligheten allmänt ogillad superhjälte som har ihop det med frun (Charlize Theron) till sin image-coach. Kan bli bra, kan bli katastrof. Jag vet inte vart jag står här...Det kan bli en något rolig film att se ändå. Det var länge sen jag såg något med Smith faktiskt. Hancock kommer ut i år i alla fall.

Däremot vet jag precis vart jag står i en annan fråga. Akira. Den otroliga mangan Akira av Katsuhiro Otomo, om är ett fantastisk litterärt verk, detaljerat, fascinerande och gripande, blev animerad film 1988. Nu har Hollywood köpt upp rättigheterna till att göra två spelfilmer varav första är daterad 2009 och jag gråter inombords. Inte nog med att den inte ens utspelar sig i Neo Tokyo, den är nu förlagd i New Manhattan och ska troligen produceras av Leo DiCaprio, som antagligen spelar en av rollerna. Troligen Kaneda. Han kommer säkert få heta Kyle eller nått, all in the good fucking spirit of change.
Det här är mitt straff för att jag inte tror på Gud, inte sant? Det finns inga andra skäl till varför världsatellet ständigt tycks vilja plåga mig med sådana här dolkstötar i hjärtat. And I die a bit on the inside. Repeatedly.

När vi ändå nämnt animerade filmer, årets mest intressanta tecknade film tror jag blir Igor. Berättelsen om den galne vetenskapsmannens alltid lika utnyttjade assistent Igor, som här drömmer stora drömmar om att själv bli vetenskapsman! Efter min senaste släng av Grosse Point Blank-nostalgi insåg jag hur länge sen det var jag såg nått med John Cusak, och IMDb.com ledde mig till Igor. Jupp, Cusak, som jag gillar, gör Igors röst, och Eddie Izzard, denne underbare geniale man ska göra rösten till en av de tokiga vetenskapsmännen, om jag uppfattat det rätt :) Den här kan jag nog dessutom dra med syrran på och se på bio.

Andra saker jag gillar... Che Guevara. Vi vet att jag brinner för revolutionären i baskern. Jag har ingen större koll på Benicio del Toro, men det lilla jag sett med honom har jag uppskattat. I år spelar han Commandante Che i två filmer, The Argentine och Guerrilla. Det ska bli spännande, minst sagt.

Därefter finns självklart en lång lista av filmer jag inte har en aning om men säkert skulle vilja se, filmer jag glömt nämna, filmer jag inte vill nämna då de verkar usla men inte gör mig lika upprörd som Akira och för att inte tala om alla filmer jag vill se just nu och som redan finns ute. There Will Be Blood och I'm Not There står i alla fall på listan. Måste ju börja någonstans, så jag kan lika gärna börja bland de senast tillkomna.

"It's your lucky quarter."

Svängde förbi Jo igår, nu när hon var i Stockholm igen! Två helger i rad, woho! Klantigt nog insåg jag inte att vi skulle invadera pojkvännens tillsvidarelägenhet, utan åkte hem till hennes föräldrar. Där såg jag sms:et om att vi skulle mötas på vägen, och hann inte smita iväg i rätt riktning innan hennes föräldrar upptäckte min patetiska figur rymmandes från deras tomt medan de vinkade från fönstret. Jag vinkade tillbaka, log fåraktigt och la benen på ryggen.
Det vart mat och skvaller och kakor och herregud va filmen The Interpreter är lång. För lång. Men samtidigt bra egentligen. Får en att tänka efter. Det finns vissa saker som är för stora för att ta in. När en människa ställs som åtalad för "brott mot mänskligheten" till exempel. Det känns för stort för att kunna stå och bli anklagad för, utan att folk på något sätt måste trivialisera ämnet...

Annars är det lungt här hemma. Tog med syster ut idag för att handla små förnödenheter som hårsnoddar och bommulspads för sminkborttagning :P Så köpte vi glass och hon köpte kläder som alltid och snart ska jag hoppa på bussen och åka söder om stan för att träna med Josefine. Ska bli kul! Bortsett från att jag inte gått på ett aerobicspass på säg tre år, och misstänker en total kollaps...

För övrigt fick inte Juno så många Oscars som jag trott, men No Country for Old Men fick fyra och är så grymt bra att jag inte kan annat än nicka och instämma. Se den. Den är smart, välskriven, och väldigt oväntad på sina ställen. Jag tycker om hur man följer fler perspektiv utan att tappa fokus och hur välnyanserat skådespeleriet är. Javier Bardem är otrolig och ett totalt psykfall och bröderna Coen är fantastiska. Nu måste jag se Oh Brother, Where Art Thou? igen...

Sparrow Net

Februari går mot sitt slut, och går allt som planerat kommer jag att hålla nästa volym av Blade of the Immortal i händerna om mindre än två veckor! Underbara Blade… Volym arton, The Sparrow Net, har dessutom ett av de hittills finaste omslagen in serien, enligt mig.

Jag väntar otåligt.

Phone call

Jag fick ett fyllesamtal i natt! Det var oväntat och så länge sedan det hände att jag inte kunde sluta skratta. Kändes lite underligt först, men det var mest komiskt =)
Tur bara att jag lägger mig efter klockan tre som standard. Tur för den andre menar jag, jag tar inte lätt på att bli väckt ^^

Sweet and Sour, Apple Flower.

Våren är på väg. Vädret är underbart idag och efter att jag skrivit det här ska jag och iPoden ut på promenad. Jag ser fram emot våren med samma entusiasm jag välkomnar alla säsonger med. Jag älskar säsongsbyten, för lagom till att det inträffar är jag in till döden trött på den årstid vi haft senast. Och jag ser extra mycket fram emot årets vår just för att vintern inte ens innehålligt den vackra delen av vintern som jag tycker om, utan för att de senaste två-tre månaderna har känts som en utdragen version av gråmulen, kall och vidrigt regntyngd vardag, och trots att hösten är min favorit, så är senhösten bland den jobbigaste tiden på året. Kanske just för att jag älskar sensommaren/tidig höst så mycket, och omväxlingen är så desillusionerande. Och därför har det känts extra bittert att den sämsta delen av hösten vikarierat för hela vintersäsongen. Så nu ser jag fram mot vårsol och äppelblom, även om jag innerst inne vet att vår i Stockholm innebär schizofrent väderbyte och kall blåst och regn hela april, en av de månader jag tycker sämst om just av dessa skäl.

Men som jag sa, våren är snart här om med den äppelblom. Jag älskar äppelblom. Trädet i trädgården är till brädden fylld av silkeslena, vitrosa blomblad och jag blir glad bara av att se det. Så här sitter jag och väntar på knoppar i trädet.
Men det är inte bara jag som väntar. I en värld av kommers, handel, mode och produkter, insåg smarta Donna Karen att ett enkelt sätt att tjäna pengar är att sälja drömmen om det lilla goda.
DKNY "Be Delicious" är en av Sveriges mest sålda damparfymer sedan två-tre år tillbaka. Den luktar gröna äpplen, äppelblom och frisk vår. Så enkelt är det. I en uppsjö av exotiska och invecklade doftupplevelser faller vi för något så simpelt som äppelblom. Den romantiska drömmen i sin enkelhet. Jag föll själv för den. Jag har haft parfymen i två år, och den är härlig. Dock använder jag den sällan, sen det slog mig att jag luktar som alla andra, när jag använder den. Men det kan jag stå ut med ibland, för lite vårdrömmar.
Så DKNY var trendsättaren, men det är inte över. En något tyngre, sötsliskigare version finns att köpa på H&M under namnet "Green Apple". Inspirationskällan är omöjlig att missa, men den har ju de subtila skillnader som behövs för att H&M ska slippa bli stämda. Och även om den inte når upp till sin förlaga, finns det mängder av unga modemedvetna som gärna köper denna billighets kopia. I should know, min då tolvåriga syster köpte den, för 20kr. Det är ju ett kap för barnen om inte annat...
And it ain't over 'til the fat lady sings. En av mina favoritbutiker, The Body Shop, har bland årets säsongsvaror i begränsad upplaga dofterna Japanese Cherry Blossom (som var mild och söt, men tack och lov för ointressant för att jag skulle fastna för den, annars hade den stått i hyllan nästa vecka efter löning...), Water Lily (som jag inte har koll på) och "Apple Blossom". Jupp. Det går inte att missta sig på försäljningssiffrorna, så äpplen och äppelblom kommer finnas med på kartan ett bra tag framöver.
Och det gör mig inget. Det är trots allt den delen av våridyllen jag älskar. Men jag kan inte leva våridyllen konstant och samtidigt som alla andra. Så, tillsvidare, är jag mer än förtjust i det faktum att jag doftar vanilj 90% av tiden. Nu - promenad i solen!


Tillägg: Det hade hunnit bli kallt och grått innan jag skrev klart inlägget. Typisch. Kopp te och en bok som gäller, mao.

Say Cheese.

Helt ärligt var jag orolig för hur det här skulle gå. Men så messar du och frågar om jag gillar halloumi, och jag tänker att allt ska nog gå fint.

Yes, Mr. Todd!

Jo, min kära, var i Stockholm nu till helgen, och efter ett ordentligt heart-to-heart på det ack så mysiga McDonalds (ironin dryper), var vi och såg Sweeney Todd på bio i fredags.

Sweeney Tood... ärligt talat, jag är som i trans. Jag sjunger på sångerna, är helt uppspelt inför tanken att se den igen. Det är en splatterfest av klarrött blod för ögat, alltså inget verklighetstroget. Men de mörka miljöerna, känslan och skådespelarinsatserna... Johnny Depp är genial och underbar och helt från vettet, medan Bonham-Carter inte ens med döden målad över sig kan bli ful. Hon är egentligen galen hon med, de är alla så vridna att filmen blir surreal och fascinerande. Ibland var filmen förutsägbar, men man var så fast, så involverad att det inte spelade någon roll. Hals efter hals efter hals skärs upp och jag kan inte slita blicken, kan inte låta bli att ta in atmosfären, kan inte låta bli att flina när Depp sjunger sång efter sång. När han viskar "I want you bleeders" ryser hela jag.

Det är inte det att jag älskar Tim Burtons mörka sagor, hans finstämda artistiska geni och sublima sätt att fånga ögat med en historia i flera lager, som gör att jag så partiskt faller även för Sweeney Todd - Demon Barber from Fleet Street.
Nej, det är tvärtom. Jag ser filmer som Sweeney Todd och påminns om varför jag älskar Tim Burton.

Bon Anniversaire!

Har det redan gått två år? Det är som att dagarna verkligen rinner mellan fingrarna på mig, sandkorn i evigheten. 14/2 är det i alla fall, och Autumn Frost, min blogg och mitt allt mer energi- och tidskrävande hjärtebarn fyller två. Samtidigt har jag aldrig tyckt så mycket om att blogga som nu. Likvärdigt utbyte med andra ord, sådant tycker vi om. Jag hoppas på ytterligare år, med texter om allt möjligt. Förhoppningsvist reser jag, flyttar, upplever nya saker, läser nya böcker, möter nya människor, träffar gamla bekanta oftare, har mer att säga om viktiga ämnen, står upp för mina åsikter mera, engagerar mig mer i världsproblemen, lyckas med det jag tar mig för och uppdaterar oftare på AF.


Jag bakade dessutom i morse, passande egentligen, fastän jag inte tänkte på det då. Vanlig kladdkaka, men jag har smält vit blockchoklad och ringlat det över kakan. Resultatet var otroligt gott. Jag är bra på det här.

In hopes of a new year better than past ones.
Best wishes,
Nahal

Thanks for the fish ;)

On another note: I had a more than lovely lunch today. It was real fun and the company was charming and I'd love to have it again.
The company that is. Not lunch. Lunch happens to be a surprisingly well-established part of my daily routine as it is.

Unvalentine's?

Det var skrämmande idag. Jag ogillar så starkt att visa mig svag inför andra, varför måste jag då gråta när någon ser? Men jag tog mig igenom det där fördömda samtalet och eftereffekterna är nu intensiv huvudvärk och oro, men samtidigt en aning lättnad. Det känns lite som plus minus noll egentligen. Det här kanske inte var rätt sak för mig trots allt. Men man måste försöka.

Jag fick dessutom hyra min fiol en termin till! Just den här fiolen har jag haft sedan 2002, känns som om den vore min egen trots att den inte är det. Nu kanske jag borde plocka fram den och spela lite också...

Annars kanske man ska påpeka att det är Alla Hjärtans Dag idag. Det roliga är att jag ser mig själv som en romantiker, men jag ogillar dagen. Varför? För den är inte romantisk. Den är inte vacker eller mysig eller kärleksfylld. Den är full av av plast i fula rosa nyanser, ångest över att just idag visa att man bryr sig (varför kan du inte bry dig resten av året också??) och en ursäkt för män som aldrig diskar och dammsugar att bli förlåtna för ett års brist av känsloyttringar genom att komma ihåg en dag att ge partnern blommor.
Jag är bitter över saken, ja. Varför kan inte alla dagar vara mer romantiska? Varför ska en dag bli exploaterad och falsk och plastig istället? Det är fullständigt oromantiskt, ni har ihjäl all känsla!
Det kanske är som Dave Chapelle sa: "Women say chivalry's dead. Let me tell you something. Chivalry is dead ladies, and you killed it!"
Alla Hjärtans Dag är död, choklad-, pryl- och blomindustrin hade ihjäl den.

På Slackerlife hittade jag länken till en grymt underhållande artikel om Unvalentine's Day. Kolla upp det, skratta och tänk efter. Mina favoritutdrag var den om att vara enbent på Nationella Riverdancedagen och dikten om att vara en betydelselös robot. Det är humor.

PS. Jag erkänner att en del av nallarna de säljer just idag är jävligt gulliga. DS.

Igår, idag, imorgon.

Jag hade en jättefin helg. Indisk mat och Darjeeling Limited först ut. Det var jättekul, och jag gillade filmen, som visserligen var lite för lång, men konstig på ett intressant och komiskt Wes Andersson-sätt. Rekomenderas för de som gillade hans Royal Tenenbaums...

Vi var ute och dansade sen, och trots nya skor klarade jag av dansgolvet i ett par timmar och hade tokkul i mitt sällskap. Musiken var lite skum stundtals och Debaser Medis rånar en praktiskt taget med sina priser, men det var en kul kväll och efter att ha tagit taxi tillbaka till Flemmingsberg så var många av oss uppe till morgonkvisten och tjattrade.
Var kvar i Flempan till måndag och söndagen gick till att se på film, äta pizza och tårta och blanda drinkar och främst att umgås med vänner jag inte ser så sällan, eller återbekanta mig med tidigare bekantskaper. Det var i sin helhet en mycket lyckad helg, och jag tog igen den med att slappa hela gårdagen.

Idag däremot var ganska underlig. Klev upp, åkte till Gamla Stan, köpte födelsedagspresenter på SF-bok. Stället är så bra, jag hittar praktiskt taget presenter till alla i hela min bekantskapskrets där. Tack och lov för personalrabatten =) Sen var jag och Veronica på gymmet. Vårt kort inkluderar att vi får ha instruktör två gånger var under året, men vi gick ihop på en för att spara tid, och fick en genomgång av gymmets läskiga maskiner. En kändes nästan som om jag skulle ställa mig upp och korsfästa mig och en annan, som säkert är jättebra, ger mig den oönskade känslan av att sitta i förlossningsposition. Wierd.
Däremot har vi upptäckt att jag är så vig och böjlig att maskinerna tar stopp innan jag gör det, vilket överraskade instruktören upprepade gånger. Han uttryckte konstant förvåning över saken och erkände att maskinerna helt enkelt inte är anpassade till att folk ska vara så böjliga som jag. Coolt :P

Kom hem och fick höra att min bror råkat slå omkull och krossa mitt champagnedrakglas som jag fick av Krycke i 18års present. Påminde mig om incidenten då syrran spillde kolsvart puderögonskugga över min handvävda matta. Jag fattar inte. Jag trodde jag var den klumpiga i familjen. Va fan håller ni er inte utanför mitt rum för? Jag vart på riktigt dåligt humör efter det.
Hjälpte inte sen att jag skulle simma med mamma, och hela simhallen var full av skrikande barn och så mycket folk att jag sparkade en tjej i huvudet (hon förtjänade det för fan, hon hade redan hunnit armbåga mig två gånger...) It was short and not sweet at all, och jag tror jag håller mig till att simma i Åkeshov istället...

Imorgon måste jag till stan för att återlämna min fiol till Musikskolans instrumentförråd. Nu var jag aldrig ambitiös eller flitig i mitt spelande. Men fiolen var en fritidssyssla i tretton år av mitt liv. Det känns helt vansinnigt att jag inte ska ha den kvar.
Så har jag dessutom ett möte inbokat till kl. 15, och för att vara ärlig blir jag nästan illamående av nervositet bara jag tänker på det. Jag ser inte fram emot det. Alls. Inte på något sätt. Mest av allt vill jag ringa och och ljuga och säga att jag är sjuk, men jag vet att jag inte kan. Jag måste gå och det kryper i mig bara jag tänker på det. If this is what will save me, I feel like I'd rather drown.
Men jag har fått stöd och pep-talks och det ska nog gå bra. Om inte är dagen ändå ingen katastrof, inte alls! Efter ett oväntat samtal, som gjorde mig riktigt glad, så har jag lunch inbokad imorgon, och fint sällskap lyfter nog hela dagen =)

Kvällsplaner

Screw you Void of the World, jag var och simmade både igår och i förrgår. Jag använder mitt träningskort, nu när jag har ett kort. 2-0 till mig! Iofs... så har jag inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra med sötsaksätandet, så jag antar att jag och tomheten står på 2-1 basis.

Igår natt satt jag uppe och jobbade, och lyckades äntligen ta mig i kragen och plocka undan de sista 50-60 böcker som legat i högar på golvet i över två veckor. Sen fick jag en ordentlig släng av Ranma ½ nostalgi, trots att just den film jag recenserade var usel. Men jag har nog en 4 Ranma ½ recensioner kvar att skriva, så det ska bli riktigt trevligt.

Åt knappt frukost (vaniljyoghurt) duschade, mådde lite sådär idag. Påväg ut till vännerna på andra sidan stan blev jag illamående. Ordentligt yr, men det vart mot slutet och Sara höll koll på mig via telefonen. Det var väl bara jobbigt att byta färdmedel och bära saker och inte ätit och inte sovit och ha ont i kroppen efter två dagars träning... hm, ja det var ju en del skäl.

Ska fira födelsedagar ikväll! Först ut, Korilove, som fyller år idag och som är underbarast i hela världen =) Middag och bio med hennes gäng. Det blir indiskt tema, både restaurangen och filmen, Darjeeling Limited.
Därefter komma ikapp forumsgänget och fira fina Emilia och Mattias, som fyllde i onsdags respektive idag. Ska bli massa härligt sällskap och mycket dans och festande. Jag är faktiskt på riktigt bra humör inför ikväll. Lovely.

Howl

För tillfället finns fyra pocketupplagor av Howls Moving Castle av Diana Wynne Jones här hemma. Jag medger utan ett ögonblicks tvekan att jag älskar boken innerligt, men fyra ex känns något underligt. Och antagligen ohälsosamt.

Trött!! Jag har både sovit ordentligt och ätit ordentligt, men den sprängande huvudvärken jag hade i natt är påväg tillbaka. Ingen träning i eftermiddag alltså. Men simning imorgon. Jag kanske är trött ändå. Var ute många timmar igår, shoppade fastän jag har så lite pengar. Träningskläder och ett par fina skor (du skulle vara stolt Jo, snart är jag uppe i 20 par...)
Det var jättekul att se Kori, och sen fikade vi med Tobias. Härligt att se honom, särskilt som jag missade hans firande i helgen, jag är inte på topp med hälsan...
Efteråt var det sunkhak på söder med Ina. Lång dag igår med andra ord, men mycket fin.

Idag var jag och bror och förnyade våra pass. Sammanlagd rese- samt väntetid fram och tillbaka: ca 2h. Tid tillbringad inne på poliskontoret: ca 15 minuter.
Ärligt talat, att det omkring ska vara så tidskrävande. Och mitt passfoto blev fult.

Rose

I samband med senaste dagarnas inlägg och mänskliga rättigheter, så tänker jag passa på att lägga upp en av Amnestys kampanjbilder i kampen mot könsstympning av kvinnor. Det är en mycket talande och vackert upplagd affisch som jag tycker väldigt bra om och som berör en viktig punkt i kvinnoförtrycket.

Sexualitet, njutning och framför allt rätten till sin egen kropp är en mänsklig, och inte manlig, rättighet. Vi gör väl i att inte ta det förgivet.

Ja, det är dig det är fel på.

Apropå mitt senaste inlägg har jag lite att förklara. Först och främst, det är saker jag funderat på ett tag, saker man ser varje dag och inte orkar mer än registrera, tills det bubblar upp till ytan. Det var även att jag läste ett av Balsams bloginlägg för ett tag sen och fick min en extra tankeställare. Dessutom är det väl en specifik händelse som jag inte riktigt kan släppa som gör sig påmind.

För några veckor sedan satt jag och pratade med en del bekanta och samtalet gick över till en hel del olika ämnen. Jag minns inte hur, men en av de saker som kom fram var iaf att en av dessa bekanta mycket urskuldande erkände att även om det lät hemskt, så ansåg hon att Sverige tog in för mycket invandrare, då de som bodde här ”från början” förlorade chansen till bra jobb och bostad etc etc.
Och jag var helt chockad av flera skäl. För det första trodde jag inte att någon i min bekantskapskrets skulle spotta ur sig nått sånt, urskuldande tonfall eller ej, och dessutom så kunde jag inte låta bli att häpnas över hur ignorant den här personen var. Tror hon verkligen på fullt allvar att de som kommer hit får lyxjobb och villa? De bästa jobben och hemmen, som hon sa? Är hon blind?

Men det som stör mig mest i efterhand är att jag, som brukar vara så orubblig i mina åsikter i sådana fall, och som utan tvekan skulle ha sagt ifrån i vilken situation som helst, fegade ur då det var någon jag till viss del kände. Jag vart så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga, så jag försökte liksom släta över det. Varför i all världen gjorde jag det?! Jag sa att jag själv inte heller tycker man ska släppa in massa människor, om man inte kan ta hand om de man redan släppt in. Jag menar att jag tycker det är omänskligt att släppa in krigsoffer och politiska flyktingar och efter tre fyra år neka de uppehållstillstånd och skeppa hem de. Så ja, ta hand om de som är här först, och då menade jag invandrarna också givetvis, inte bara inhemska svenskar. Jag sa även att jag faktiskt tycker vi ska ta in mer folk fortfarande, och vi måste bli bättre i vårt vidriga migrationssystem. Vi är inte Finland för fan, som släpper in en människa om året. Det är avskyvärt. Men jag är fortfarande besviken på mig själv för att jag inte tydligare slog fast att jag totalt motsatte mig hennes tankesätt, att jag ansåg henne naiv och otroligt självisk.
Så ja, i efterhand är jag mest besviken på mig. Men jag är samtidigt besviken på henne också. Hon är inte den jag trott att jag någonsin skulle bli nära vän med, men som det är nu tycker jag det är lugnt och lika bra att vi förblir bekanta. Självklart kanske hon ändrar åsikter eller vaknar upp och inser verkligheten någon dag och jag är klart vilig att ge folk andra chanser, men jag är tyvärr hemskt dålig på att glömma och förlåta. Jag kommer för alltid minnas att jag själv inte stod upp tillräckligt mycket för det jag trodde på och skämmas över det. Och jag kommer lika länge minnas att du var självisk, oempatisk och verklighetsfrånvänd. Det är nästan lite synd om dig, för samtidigt tycker jag att du har varit trevlig, rolig att prata med och intressant som person, och nu blev du på något sätt mindre intressant. Jag tycker fortfarande att du är trevlig, och jag tycker ju faktiskt inte illa om dig. Det är snarare tvärtom ju, jag tycker du är kul att umgås med och jag gillar dig. Det gör det hela mer irriterande, för just på den här punkten tycker jag bara att du är så otroligt korkad.

---

---

On another note: I senaste inlägget använde jag en gång könsord då jag svor, vilket alla som känner mig vet är något extremt ovanligt. Jag använder det helt enkelt inte och tycker egentligen hemskt illa om det. Jag tycker inte om att säga det och jag ogillar att andra kan göra något negativt av bland annat mitt kön, något som jag varken vill eller ska behöva känna att jag måste skämmas för. Jag menar, det är väl bland de mest naturliga sakerna i världen, och så svär någon med det. Känns konstigt.

Ändå gjorde jag det själv i förra inlägget, och det var för att jag insåg att inget annat förmedlade hur arg jag kände mig. Det var extremt för mig, och kändes verkligen som att det sa något. Och eftersom jag svär en del i vanliga fall och inte planerar att sluta med det, så är inte vanliga svordomar effektfulla nog för att skillnaden ska märkas.
Jag ville av någon anledning vara klar på den punkten, och förtydliga att det inte kommer vara ett ofta förekommande inslag.

Amnesty

Jag är medlem i Amnesty sedan snart tre år tillbaka. Sen jag började plugga på Universitetet i princip. Det finns mycket där ute att engagera sig i om man kan. Jag är varken modig nog för att åka på protester i krigsdrabbade och politiskt skakade områden, eller utbildad nog att hjälpa folk i länder där epidemier, naturkatastrofer, svält och krig härjar. Jag kan just nu bara på mitt kapitalistiska sätt visa att jag är engagerad i frågorna genom att betala för ett renare samvete. Kan man säga. Jag antar att det är vad det är. Men jag gör det inte för mig egentligen, och jag hoppas att de pengar jag ger till olika organisationer hjälper så långt de räcker, och pratar gärna om olika problem ute i världen, eller här hemma, och går gärna på demonstration någon gång och stöttar på mitt egna futtiga vis. Många droppar små, helt enkelt.

Så, varför Amnesty? Det är en utan en handfull organisationer jag stöder, men den jag ger mest till. Varför? Jo, för att jag tror på att många problem ute i världen bottnar i bristen på mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet – mänsklig rättighet här, men i en politisk diktatur kan du glömma det. Vård och mat i krigszoner – vi har inte ens krig här, vad vet jag om hur det är att svälta? Men dessa människor bor på samma klot som jag, klart som fan att de har rätt till rent dricksvatten. Men får de det? Nej, för att det finns ingen olja i Kongo Kinshasa, så Bushs äckliga korståg har liksom inte riktigt nått dit än (på gott och ont). Ja, regnskogen bör preserveras. Ja, pandor och tigrar bör räddas och en flera hundratusenårig delfin som bara fanns i Kina dog ut för gott förra året för att vi inte kan sluta skräpa ner. Klart att jag tror på WWF och att man ska stoppa barnarbete och bota cancer. Men utbildning är en mänsklig rättighet i i-länder. Vi kan se ner på andra som ”inte vet någonting”, men det är för att de inte vet för fan!! De har samma tillgång till utbildning som du hade till vattenskidor när du var två, va fan tror ni egentligen??
Dessutom, dessutom, så är det jävligt svårt att bry sig om pandans fucking överlevnad när man själv och ens familj svälter till döds, när ens son är elva och måste jobba på risfält med en för att ha nått att äta för att inte tala om ens dotter, som man lämnade av på någon offentlig toalett när hon var två veckor gammal för att man inte hade råd att försörja en till mun när kvinnor ändå innebär utgifter men inget jobb och ingen ekonomisk trygghet.

Mänskliga rättigheter är viktigast. Om folk hade rätt till vård, till jämställdhet mellan kön, till religionsfrihet, till en religion som inte kuvar över huvudtaget eller för all del och ännu bättre – brist på religion, till mat, till skola, till yttrandefrihet, då skulle situationen vara helt annorlunda. Då skulle de som bor i u-länderna, som tyvärr är de som drabbas hårdast och har det svårast att ta sig ur situationen, kunnat ha fler verktyg till att försöka lösa och bekämpa ekoproblem, kvinnoförtryck, religionsförtryck, barnarbete och utdöende djur. Jag menar, vem bryr sig om djur som svälter när man själv svälter? Ärligt. Om jag svalt och fick chansen skulle jag för fan äta jättepandan! Det tjocka aset kan ju föda ett kvarter för guds skull! Så sitter vi här och talar om att om utdöende djur för folk som dör i torka eller översvämningar. Utdöende djur dör i u-länder för att folk i i-länder vill ha händer från jättegorillor som sina askkoppar, och därför betala för tjuvskytte. Vem kan klandra tjuvkytten? Han kan nu försörja sin hela familj. Man borde snarare hugga händerna av rikemansjäveln som vill ha betar och horn över hela sitt jävla ställe.

Jag blir så fruktansvärt äcklad av oss människor. Så sitter man och har mage, har mage, att klaga över invandring. Men för i helvete! Att äta och andas och älska och leva och vara fri är mänskliga rättigheter. Att ha en bil är inte en mänsklig rättighet. Men här sitter alla avskum och kör sina bilar, och utsläppen kommer (vad man än vill säga om global uppvärmning) sluta med att Afrika blir en förkolnad klump. Värmen drabbar de som redan har det värst och inte ens bidrar till utsläpp. Ja, jaaa, så kommer de hit och tar våra jobb och bra hem och våra möjligheter! Ja, självklart. De har ju alla drömt om ett liv borta från förtryck, barnarov, krig, svält, tio kilometers gångavstånd för en hink vatten, våldtäkt och att se hela familjen dö framför ögonen på dem, och deras stora drömlösning har ju varit att komma till Sveriges iskalla fittväder och alla som kollar snett på grund av deras hudfärg och bli städare för den före detta Statsministern som nu när han inte längre styr helt plötsligt tycker att skatteavdrag för hemhjälp blev en bra idé. Eller varför inte för den nya regeringen, som dessutom betalar dem svart under bordet så att de inte ens får en chans att sätta foten i landets rättsystem, arbetsmarknad eller sjukvårdssystem.

Vi är alla förhatliga, avskyvärda monster. Och den dag ni missunnar att folk kommer hit bara för att få se sina barn växa upp utan rädslan att kliva ut ur det skjul de kallat hem, då förtjänar ni att bli sprängda i luften av den galne stackare som tappat all tro till livet och blivit värvad av någon psykopat som sen får representera alla. Om du inte bryr dig om att andra dör för att de inte har rätt till sina liv, då förtjänar inte du att leva heller.

Surprise...

Hör och häpna, flickan skaffade gymkort i torsdags.

Nahal 1 - Void of the World 0

Suspicious Minds - Pt. 2

Suspicious Minds - Elvis Presley

We're caught in a trap
I can't walk out
Because I love you too much baby

Why can't you see
What you're doing to me
When you don't believe a word I’m sayin’?

We can't go on together
With suspicious minds
And we can't build our dreams
On suspicious minds

So, if an old friend I know
Drops by to say hello
Would I still see suspicion in your eyes?

Here we go again
Asking where I've been
You can't see these tears are real
I'm crying

We can't go on together
With suspicious minds
And we can't build our dreams
On suspicious minds

Oh let our love survive
Or dry the tears from your eyes
Let's don't let a good thing die

When honey, you know
I've never lied to you
Mmm yeah, yeah

Suspicious Minds

Jag ser inte särskilt mycket på TV. Nyheter, tv-serier, talkshows, dockusåpor, tävlingar, vädret… det mesta går mig förbi. Jag kanske sätter mig ner för nått avsnitt av NCIS eller CSI någon gång ibland, eller repriser av sådant jag sett förr, som Simpsons eller Scrubs. Jag brukade älska att se på TV som liten, det är skönt att jag kommit över det. Men jag ser mycket på datorn istället. Och jag tycker jävligt mycket om film, och det har blivit ovanligt mycket av det på sistone.

Men det var inte det jag egentligen tänkte prata om vad jag egentligen hade tänkt prata om är de här tävlingarna som går på TV. Som Idol (nu är uttagningarna av Idol något hysteriskt rolig, för folk har ingen självkännedom alls). Lite ironiskt är det att just senaste säsongen, som var den min syster tyckt sämst om, har varit den enda där jag faktiskt sett mer än två avsnitt. Skälet till det var att Amanda ofta valde låtar som jag sedan tidigare tycker riktigt bra om, som: Tainted Love, Dream a Little Dream, You Really Got Me Now, Just a Girl, Baby Can I Hold You Tonight… Nu missade jag hälften av dessa framträdanden och fler, men jag hörde i efterhand att hon sjöng vissa av låtarna och gillade hennes musiksmak, så någonstans när en tredjedel av säsongen var kvar började jag åtminstone kolla på programmet om jag ändå var hemma. Och bortsett från hennes underliga och ständiga åmanden på scengolvet tyckte jag hon var bra.
Hur som, this still ain’t my main point. Vad jag ville komma fram till, är att en av låtarna hon sjöng var Elvis “Suspicious Minds”. Jag hade inte hört den på evigheters evigheter, och kan inte ens minnas om jag någonsin hade hört hela. Av någon anledning vart jag nostalgisk ikväll, och efter att ha lyssnat på Nina Simone, Frank Sinatra och Leonard Cohen i veckan, så vart jag efter en ganska tung dag på humör för något med mera fart men nostalgisk liktförbannatväl. Så det var my boys The Beatles eller Elvis. Jag valde Elvis, för jag hade en Beatles vecka för inte alltför länge sedan trots allt… Och någonstans i bakhuvudet måste jag ha tänkt på det sedan Idol gick, för den första låten jag sökte upp på Youtube var Suspicios Minds, för jag ville verkligen höra hela i hans egen tappning.

Och.. ja, jag vet inte. Elvis. Allvarligt talat, det känns som att man måste älska eller hata honom och av någon anledning kan jag inte låta bli att bli hur glad som helst av Elvis. Med de där idiotiska scenkläderna han har på sig och hans underliga men ändå så engagerade dansande. Nu pratar jag om unga Elvis. Med sin varma röst och, let’s face it, snygga kropp och tokcharmiga leende. Elvis var het. Jävligt, jävligt het. Och han sjunger Suspicious Minds med en sån energi som bara kan betyda kärlek och en hel massa droger i systemet (som han nämner lite odiskret i klippet, men som inte hör till låttexten…) och när han flippar helt efter nästa två tre minuter och sen dessutom flirtar och skrämmer backup sångerskan började jag verkligen skratta. Det var humor och han var så otroligt charmig.

Jag blir glad av att se det. Genuint glad och fnittrig och på riktigt danshumör. Thank you, thank you very much.