Yes, Mr. Todd!

Jo, min kära, var i Stockholm nu till helgen, och efter ett ordentligt heart-to-heart på det ack så mysiga McDonalds (ironin dryper), var vi och såg Sweeney Todd på bio i fredags.

Sweeney Tood... ärligt talat, jag är som i trans. Jag sjunger på sångerna, är helt uppspelt inför tanken att se den igen. Det är en splatterfest av klarrött blod för ögat, alltså inget verklighetstroget. Men de mörka miljöerna, känslan och skådespelarinsatserna... Johnny Depp är genial och underbar och helt från vettet, medan Bonham-Carter inte ens med döden målad över sig kan bli ful. Hon är egentligen galen hon med, de är alla så vridna att filmen blir surreal och fascinerande. Ibland var filmen förutsägbar, men man var så fast, så involverad att det inte spelade någon roll. Hals efter hals efter hals skärs upp och jag kan inte slita blicken, kan inte låta bli att ta in atmosfären, kan inte låta bli att flina när Depp sjunger sång efter sång. När han viskar "I want you bleeders" ryser hela jag.

Det är inte det att jag älskar Tim Burtons mörka sagor, hans finstämda artistiska geni och sublima sätt att fånga ögat med en historia i flera lager, som gör att jag så partiskt faller även för Sweeney Todd - Demon Barber from Fleet Street.
Nej, det är tvärtom. Jag ser filmer som Sweeney Todd och påminns om varför jag älskar Tim Burton.