Needles through the Skin

Måndag- fredag den här veckan har jag tillbringat två timmar om dagen med att ligga i underkläder på en brits, med nålar utstickandes ur kroppen. Akupunktur har varit en väldigt intressant upplevelse. Jag är inte den som tänker vifta bort behandlingssättet bara för att det inte brukats av vetenskapligt inriktade läkare. Snarare har västerländsk läkarvård misslyckats med ungefär en hälften av allt jag behövt hjälp med sedan jag var liten, och jag tappade förtroendet för dem för många år sedan.

Min mammas väninna drogs med kroniska besvär i 17 år, och valde sedan att prova akupunktur. Hon är frisk nu. I vänterummet och i de små rummen där man får behandlingen mötte jag människor som kommit från hela landet för att få Dr. Nies hjälp. Hon är rar, snabb och trots att man ser så lite av henne blir man ändå förtjust i henne. Patienterna älskar henne. Person efter person berättar att Dr. Nie hjälpt de bli av med inflamationer i armar och ben, nackskador, ansiktsförlamningar, urinvägsinfektioner... Många är botade sen länge, iaf när det gäller problemen de kommit hit för från början. Men de har hos Dr. Nie hittat nån som bryr sig och hjälper till. Flera år senare kan de återkomma med något helt annat, de litar på henne. Kontorets anslagstavla är fullt av jul- och vykort med bilder på bebisar. Barn till föräldrar som gått barnlösa i åratal tills Dr. Nie behandlade de med akupunktur.

Jag är skrämd och spänd när jag först dyker upp på min undersökning veckan innan behandlingen sätter igång. Jag är inte den som varit överdrivet säker på det här med nålars hjälp. Jag tycker inte ens om nålar, jag vet knappt vad jag gör här. Men jag är trött på mina åkommor och jag blev rekomenderad just denna plats, så hit kommer jag.
Jag vet att dessa sessioner kanske inte hjälper mig. Jag vet att jag kan vara ett av de fallen man inte lyckas med, det måste ju hända någon. Jag vet att det här kan bli dyrt i längden. Men jag är ändå här.

Måndagens session var obehaglig. Jag hade så svårt att slappna av, och inte var jag bekväm med att jag låg i ett större rum, där tre andra kvinnor också fanns. Jag låg på mage i nästan 45 minuter med nålarna utstickandes lite här och var. Jag kände inte av alla, vissa däremot kändes även om jag inte rörde på mig, som den i högra knävecket. Där malde det och tills jag bad de lossa lite på den.
När Nie drar ut alla nålar och säger åt mig att lägga mig på rygg, känner jag att jag är alldeles blöt i hårbotten. Jag ligger visserligen under aggregat, och man blir varmare där nålarna sitter, men inte kan jag ha blivit så svettig bara om huvudet? Det rinner ner i pannan och jag stryker undan det med ena handen, sen med andra, det slutar inte. Jag stirrar förvånat på det, inser inte förrän ett ögonblick senare vad det är - blod. Jag ropar på Nie, hon kommer med en servett och lugnar mig, det händer ibland att man blöder lite, att det blev så mycket i just mitt fall var inget att oroa sig, jag har tunn hårbotten. Jag nickar, lägger mig på rygg, får nålar instuckna i skinnet. Fler än jag märkt av inser jag, när jag tittar ner på mig själv. Hon är snabb. De i vänster ben och fot gör ont redan när hon sticker ner dem. Jag kan inte låta bli att gny till. Det är underligt att jag reagerar likadant hela resten av veckan, jag kan inte vänja mig vid de sticken.
Vänster ben gör mest ont. Den är kopplad till njurarna får jag veta under onsdagen, och det är där Nie sagt veckan innan att hon tror mitt problem sitter. Oblansen i njurar. Jag fattar inte riktigt, men jag är inte förvånad. Dricker man 3 liter te om dagen och utöver det vatten, juice och annat, och går fortfarande inte på toa oftare än då man drack 2 liter vätska som mest, så funkar inte njurarna riktigt som de ska.
När jag är klar och tvättat av de blodiga händerna och pannan, färgas vattnet i handfatet. Jag är yr och illamående av värmen, nålarna, tanken på blodet. Jag vinglar därifrån, äter lunch med Sara och åker hem, känner mig alldeles omtöcknad - ett stadie som är rätt ihållande hela veckan. Jag blir trött och seg, glömmer saker och hör inte andra prata. Ändå känner jag mig relativt utvilad varje dag. Inte konstigt iofs, jag ligger på britsen 2 timmar/dag och gör ingenting.

Tisdagen går bra, nästan inget blod och yrseln uteblir. Huvudvärk har jag dock, antagligen från nålen hon sticker mellan ögonbrynen på mig. Gjorde hon dagen innan också och det är en av de jag finner mest obehaglig.
Beundrar de röda löven på vägen till hållplatsen sedan och åker hem.

Onsdag var nästan värst. Utan aptit får jag knappt i mig nån frukost, jag har sovit lite och tvingats upp klockan 7.
Det är som om jag får blodsockerfall där jag ligger. Jag är så omtöcknd att jag knappt vet vad som händer. Jag nickar till hela tiden, vaknar upp, rycker till och det krampar av mina rörelser där nålarna sitter. Får för mig att Nie kommit in och börjat plocka ur nålarna, jag ser upp och hon är inte ens där. Jag får för mig att jag ropat till, att jag konverserat med tjejen på rummets andra brits.
Jag blir rädd över hur förvirrad jag är. Det känns som om jag hallucinerar. Jag säger tillslut till den andra tjejen, och känner mig klarare när hon svarar på det jag säger. Hon tycker det verkar lite läskigt att jag mår så illa, och då jag påpekar att jag fått för mig att vi redan pratat nekar hon och säger: "Inte sen vi hälsade." Jag visste att jag haft rätt i att vara misstänksam: Jag hade fått för mig att vi pratat om Star Wars av allt i världen, och det var väl om något en indikator på att jag börjat få för mig saker. Jag tycker inte ens om att snacka om Star Wars.
Efter sessionen lyckades jag iaf ta mig till Odenplan, köpa lunch på 7-11 och möta upp med Veronica innan lektion. Det blev mycket bättre av att ha ätit, synd bara att jag inte märkte att de fått mig att betala för en läsk jag inte köpt, bastards.

Torsdag och fredag går bra. Äntligen. Inget blod, ingen yrsel. Jag är bara helt avslappnad och kan nästan sova där jag ligger under aggregatet. Jag är till den grad avslappnad att jag i likhet med alla andra tar av mig bh:n, vilket jag inte gjort dagarna innan. Det är lika bra, man kanske ska få nålar istuckna där den sitter i ryggen, och efter akupunkturen får man lite ryggmassage dessutom, så de flesta gör det enkelt för sig från början. Jag hade bara svårt för tanken att komma in och ligga där topless. Men det var ju lika bra att jag tog av den, för på torsdagen fick jag en nål instucken i bröstbenet, den var inte heller så behaglig, men vänster fot tog priset utan konkurrens.

Allt går bra, jag får lite tips på saker jag bör äta, och bokar tid för återbesök om ett par veckor.
Så åker jag hem på fredagen efter en spontan-fika med Tove och ännu en fika med Kori och Aksel (så jävla onyttigt! haha!) Väl hemma såg jag på "My Big Fat Greek Wedding" med syrran och i natt sov jag i 9-10 timmar. Det var nog mer välbehövt än jag trodde, faktiskt.

Pimp My Ride

Förrutom att jag skrattar, så har jag inget att tillägga.

Autumn Sprout

När jag blekte håret förra veckan, var det aldrig tanken att jag skulle behålla det så. Planen var att färga om det, vilket jag gjorde redan dagen efter. Men det värmde ändå att få höra så många (oväntade) komplimanger om blonderingen. Jag var rätt förtjust i det själv, men jag vet inte hur länge jag stått ut med att se ut som en fågelskrämma som fattat eld ^^

Jag har dock, trots att jag inte sagt nått om mitt nya hår (i syfte att överraska vänner när jag träffar de, det har varit mycket roligt :P ) inte fortsatt låtsas som att jag är blond, jag har sagt rätt ut att jag inte är blond, sen har de fått tolka som de vill. Men jag tyckte att det var dags att lägga upp bilder på det också, eftersom jag träffade ett gäng igår, och många andra vet jag ju inte när jag träffar.

Jag tycker att det blev jättefint, och trivs så otroligt bra med det. Jag skulle vilja behålla det såhär, men antar att det innebär att jag måste bleka däremellan också, och det sliter antagligen massor på håret. Men jag känner mig så fin att det känns synd att ge upp på det så snart det börjar växa ut.


Bäst är att jag känner mig så i fas med årstiden, som om jag själv vore ett litet träd som fått massa mörka röda blad. Vi har faktiskt en liten buske med droppformade blad på tomten som jag tycker jättemycket om, och jag har samma färg på mitt hår som den har nu.
Hösten är verkligen min favoritårstid. Här i Stockholm är det tyvärr ofta grått och trist, men vissa år lyckas även vi få höstens färger med sensommar värme som sällskap. Just idag var en sådan härlig dag, med sol och ljus, lite bris som blåste genom håret och färger överallt. Jag är ett barn av hösten, det går inte att förneka.


Nu ska jag hälla upp en stor kopp chai nabat åt mig själv, svepa in mig i en filt och läsa lite Södergran-dikter inför lektionen imorgon.

Fläder på Tunnan

Igår var jag på Sjätte Tunnan och firade Josefines födelsedag. Det var en mysig och jättetrevlig kväll, och jag hoppas att födelsedagsbarnet tyckte detsamma.

Jag dök upp i Flempan ett par timmar innan, och möttes av Emilia i klänning och håret i tofsar. Hon sprang ut för att möta mig och såg ut som våren själv där hon stod, medan jag, klädd i svart från topp till tå (inklusive mössa och skor) såg ut som hennes antites förkroppsligad. Hon är för härlig, jag är glad att hon tog sig ner från Gävle för att vara med och fira.
Jag möttes i dörren av ett gäng människor, och det var så underbart välkomnande att man kunde ha trott att det var min födelsedag vi var där för att fira. Vart ombedd att ta av mig mössan och visa upp mitt blonda huvud, men fick avslöja att det inte fanns längre. Jag var blond (halvblond, bara hälften av håret blektes) i ett dygn, sedan färgade jag det rött precis som det varit tänkt från början. Jag trivs oerhört bra med det, men det är kul att folk påpekat att jag var fin i det blonda också. Jag kan avslöja att jag såg ut som en brinnande höstack ^^
Vi satt uppe i Johan och Jossans lägenhet och pratade, drack te och skrattade tills det var dags att byta om till medeltida kläder och dra in till stan. Lånade en grön överklänning av Josefine, hon har så mycket snyggt, och kände att jag verkligen måste ta itu med att sy mina egna överklänningar.

Väl på Tunnan var vi både folk jag kände och inte kände, och en del man hade hoppats på att ses saknades. Men kvällen var fin likaså och jag drack cider och flädersaft och åt taffel. Det kan tänkas löjligt att gå på medeltida krog och dricka saft, men Tunnans flädersaft är tokigt god. Dessutom mår jag varken bra av öl eller mjöd, så dessa undviker jag med alla medel, även om Visby klosteröl funkar aningen bättre än annan öl jag druckit. Taffeln är ett fat med kallskuret plock i form av ost, äpplen, korvskivor, nötter etc. Mycket enkelt och behändigt och jättegott till det bakade brödet med färskost som serverades till.
Problemet med att sitta vid ett långbord är att man faktiskt umgås mest med de man sitter bredvid, och om man inte flyttar runt är man bara social med en tredjedel av sällskapet. Det känns som om jag inte hann mer än hälsa på många jag inte sett på ett tag, vilket var jättesynd. Man var så social som man kunde och kände för att vara under omständigheterna, och det är väl ingen som begär mer.

Jag hade planerat att sova över hos Maria, och jag, hon och Martin drog iväg lite tidigare. Hemma hos henne blev det te och choklad och sent-på-natten- konversationer, och jag tror inte jag somnade förrän efter halv fyra.
Underbara Maria och hennes Martin hade fixat frukost när jag klev upp. Tror inte jag sovit över hos Maria någongång utan att hon försäkrat sig om att ha skinka och tomat hemma till mina frukostmackor. Så sött av henne att jag blir glad bara jag tänker på det. Jag stannade någon timma till, för att därefter ta bussen tillbaka till Flemmingsberg där jag lämnade av lånade kläder och hämtade upp sådant jag glömt i yran kvällen innan. Jag dök upp lagom till deras frukost och kunde inte låta bli att stanna kvar där i två timmar till. Det har varit en fin helg.

Nu är jag hur som helst hemma och bör plugga. Men först ska jag äta. Och kanske blogga lite till...

Call of the Wild (Apples)

Det har inte hänt så mycket utöver det vanliga under veckan som gått, men jag tycker ändå att jag ska dokumentera det, nu när jag bestämt mig för att skriva oftare:

Jag har varit på undersökning, och nu har jag en akupunktursession varje dag nästa vecka att se fram emot.

I måndags var Stina förbi på ett oplanerat besök. Det var jättefint att se henne, och vi tog en 2,5 timmas lång promenad där 1,5 timma gick ut på att jag villade bort mig mer och mer i relativt närliggande områden till mitt eget hem. Jag hade hur trevligt som helst. ^^

Tidigare i måndags brände jag blåsor på benet som blev till öppna sår, så nu ser det ut som om någon bränt mig djupt med sin cigarettfimp.

Min rara fiollärarinna sa att hon knappt kunde se sig mätt på min nya frisyr och att det, tillsammans med mitt smink, fick mig att se så söt ut. Som ett litet troll... (jag tog det som en komplimang).

Jag har pluggat lite mer, men inte haft något driv alls. Tentan är om knappt två veckor och först nu börjar kursen bli intressant.

Min estetiska ådra tycks ha förtvinat. Inte nog med att jag knappt skriver, det känns som om jag varken läser, sjunger eller hittar på annat heller. Men igår kväll bestämde jag mig för att öva lite magdans för första gången på månader, och idag lånade jag Fables: March of the Wooden Soldiers. Nu känns allt bättre igen.

Jag är fortfarande mycket, mycket nöjd med håret.

Jag har insett att jag avskyr den där fotbollsreklamen där de sjunger "Rule Brittania, Brittania rules the world". Var gång jag hör den får jag lust att ställa upp brädet från Risk och totalförinta det brittiska imperiet och den smyg-kolonialism den fortfarande står för.

Idag har jag varit i skolan, tagit en snabbfika, varit förbi jobbet, bloggat, dammat, läst, diskat, och tvättat kläder. Jag ska dessutom försöka sy hålen i jackfodret, och så ska jag skala och skiva 3 kilo äpplen. Jag känner mig som husligheten själv samtidigt som jag förverkligar den moderna, unga storstadskvinnan. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om mig själv i den bilden.

Det irriterar mig lite att jag måste föra över alla låtar till min iPod från början nu när vi formaterat datorn. Faktiskt.

Jag har redan saker undanlagda för att hämtas på SF-bok till nästa vecka, eftersom jag inte får lön förrän på måndag och studiebidrag på tisdag.

Imorgon ska jag på Sjätte Tunnan i medeltidskläder och pengar så det räcker till en taffel och en cider, för det är alla pengar jag har kvar.

Nu ska jag ner till köket, fixa mig en kopp te och beväpna mig med en vass kniv och en skärbräda. Äpplena kallar...

Autumn: Make Me Over

Hösten är här och jag ser fram emot böcker och tedrickande. Jag får några få veckor av färger och skimrande frost, för att sedan uppslukas av den gråhet som följer. Jag är inte så bra på att hantera vintermörkret, och blir oftast trött och hängig. I år har jag dessutom haft läxor och studier redan innan terminen börjat, och känner mig inte ett dugg utvilad. Vart tog mina höstdrömmar vägen?
Förra årets höst måste ha varit bland de värsta månaderna i mitt liv, och jag försöker mest att inte tänka på det. Som tur är har jag nu äntligen fått iväg B-uppsatsen (!!) och sommarkursen fick jag VG på (!) så årets höst har börjat bra. Nu ska jag bara bli frisk och hinna ikapp med kurslitteraturen, så kommer det kännas mycket bättre.

I år har jag dock bestämt mig för att ge mig själv en nystart. Prova något nytt och lysa upp min vardag lite. Så i förrgår klippte jag mig igen. Jag har blivit mycket bättre med det. Istället för max en gång per år, så ser jag till att klippa håret tre gångr om året nu. Jag klippte upp det i ungefär samma frisyr jag har haft sedan Valborg 2006, men lite längre i nacken och mer uppklippt runt ansiktet.
Jag har satt ihop en bild av foton tagna sedan april förra året, från innan jag klippte av de långa lockarna, när jag färgade håret mörkrött, när det blev auburginelila, när jag plattångat det, när jag tonade det och det blev svart... det har varit relativt varierande 18 månader, och jag har trivts med det.



Men jag har varit alltför sugen på att göra om det totalt.
Jag har planerat en nystart för mig själv. Jag ska äta bättre, tänka mer på hälsan, se till att börja träna, bry mig om att hålla mig frisk. Men det är svårt att ta itu med så mycket som ska ske på insidan. Speciellt om man så gärna vill allt på samma gång. Så för att ge mig själv en lite skjuts och lite uppmuntran, börjar jag med utsidan =) Jag började med den nya klippningen:



Det roliga var att min frisör sa till mig, då hon såg mitt blöta hår, att jag passade i att det såg mörkt ut och att jag kunde fundera på att färga det svart. Jag vågade inte avslöja mina helgplaner för henne...

Så igår (lördag) var Kori här. Både hon och mamma var väldigt noga med att fråga: vill du verkligen det här? Ja, det ville jag. Efter att ha satt i oss lite av den monstruösa chokladkakan jag lagat, gick jag och Kori därför ner till badrummet och satte igång.
Vi började med en slinga för att se hur resultatet skulle bli, innan vi satsade på resten av håret. Att blondera hår är inte så lätt, speciellt då färgen inte räcker till. Dessutom satt det i en kvart längre på vissa ställen. Processen är dokumenterad:



Nu är mitt hår flammigt och jag har hårstrån som går i fyra olika nyanser! Min pappa fnyser när han ser mig, min mamma suckar lite. Mina syskon tycker mest det ser lite roligt ut, och jag själv tycker jag ser ut som en J-rockare i sin indie-fas (innan de har råd att frisera sig ordentligt och kör sin Visual Kei-sminkning i badrummet bakom scen). Notera den mycket passande Dir en grey t-shirten jag har på mig =) Det är plötsligt, så otroligt roligt att se sig själv i spegeln!

Mr. Sandman

Litteratur i allmänhet, och fantasy i synnerhet, har under större delen av mitt liv varit min enklaste, bekvämaste, närmaste och mest älskade form av verklighetsflykt. Jag har tillbringat så många timmar liggandes i sängen och läst att madrasserna fått en fördjupning, min rygg tagit skada, mina ögon ser sämre och min hy har vant sig vid att vara vinterblek året om. Min mamma oroade sig i perioder för min fysiska hälsa då jag skydde utomhusaktiviteter som pesten, medan pappa under ett par år oroade sig för den knappa variationen i genreväg jag valt. Jag oroade mig för att biblioteket skulle säga att jag övertrasserat mitt kort, eller för att jag plötsligt skulle få tag i bok 2 och 4 i en serie medan bok 3 var utlånad eller försenad. Jag oroade mig inte för att jag glömde bort att äta, eller att jag hoppade över läxor, eller att bibliotekarien kände igen min röst då jag ringde varannan dag under sommaren för att kolla upp om jag hade något att hämta upp (vilket oftast var fallet). Jag var en bokmal helt enkelt. Jag trivdes med att vara det.

Under hela min tonår (allvarligt, från 13-19 års åldern) hade jag för vana att välja en-tre fantasyförfattare vars verk jag inte läst och ägna stora delar av sommaren åt dessa böcker i fråga. Mitt första möte med Neil Gaiman var som 16-åring. Från det att jag fick Goda Omen i 16-års present tog det ett halvår, men vid slutet av våren 2002 började breven dyka upp
postlådan angående reservationer som var klara att hämta upp. (Bibliotek har haft en mycket stor inverkan på mitt liv. Jag hade helt enkelt aldrig så mycket pengar att jag kände att jag borde lägga det på böcker som jag kunde låna (nu tänker jag att jag kan strunta i att äta och köper hellre än bok jag vill ha än lånar den...) Min princip var den att om det kändes jobbigt att lämna tillbaka boken till biblioteket, och om jag behållit den under hela lånetiden på en månad när jag läste ut den redan samma dag jag lånat den, då var jag alldeles för fäst vid boken för att inte köpa den. Fram till och med gymnasiet köpte jag med andra ord mycket sällan en bok jag inte redan läst minst en gång tidigare).

Men åter till Neil Gaiman. Så, jag läste Gaiman för första gången som 16-åring. Och hans berättelser, hans skruvade humor, hans enkelhet i språk som ändå känns så intrigant med små mysterier och ord som rullar underbart i munnen, har myglat sig in i mitt liv, mitt sätt att tänka, känna, andas. Trots att jag med åren funnit andra författare, eller andra verk som klart rivaliserat med Gaimans författarskap, så lyckas jag inte släppa iväg honom från den plats han har hos mig. He is the Dream King of one of my heart realms.

Jag har en osund och ensidig kärleksrelation till Neil Gaiman.

Det är inte mannen i sig jag talar om (även om jag finner honom attraktiv för sin ålder, på det där avslappnade, charmiga, intelligenta, arroganta, alla ser snygga ut i svart men jag är extra cool-sättet), utan det han står för. Det han har skrivit. Hur hans ord länkar ihop sig till något större, som sedan kan röra sig längst med min ryggrad och ge mig rysningar, fastna bakom mina hornhinnor, bränna in i märgen, bubbla i hjärtat. Jag har skrattat åt det han skrivit så folk vänt sig om och kollat på mig på bussen. Jag har gråtit och stängt in mig på mitt rum och känt en liten bit av mig på något sätt dött. Jag har lämnats utan ord när en berättelse tagit slut och jag har hållit boken i famnen och lutat huvudet bakåt mot väggen och suttit där och blundat och försökt hålla kvar ett ögonblick i evigheten. Jag har förälskat mig i hans karaktärer. En del av mig har levt i den drömvärld Neil Gaiman skapat, utan att han någonsin kommer få veta att han huserat mig där i flera år.

Och för två veckor sedan fick jag veta att han skulle komma till Sverige. Under den 13-14 september skulle han befinna sig i Lund för signering, frågestund och framförallt promotandet av Stardust som skulle förhandsvisas på filmfestivalen där nere. Jag ska se filmen i fråga på premiären med ett sällskap jag inte skulle byta ut för allt i världen, men signeringen lockade som en välbehövd sil.
Och jag tänkte: Jag skulle kunna passa på att fika med Nils när jag är där nere! Och: JA!! Jag kan hälsa på hos Narges och se henne igen! (Narges, varför var du tvungen att flytta ner till Lund?)
Tillfället var gyllene, pengarna knappa. Dagen jag fick höra talas om det var jag knappt kontaktbar ibland, för jag gick runt och funderade på hur jag skulle ta mig ner till Lund. Min bror sa något och jag stirrade blankt på honom när jag insett att han pratat.

Lyssnar du inte? Jag svarar bara: Neil Gaiman kommer till Sverige. Han fnyser lite, men förstår. Jag tror att han möjligtvis skulle vara likadan om Katsuhiro Otomo satte sin fot innanför svenska gränsen.

Tyvärr blev det inget av mina storslagna planer. jag har helt enkelt inte ett öre, och kan inte åka till Lund för mina undanlagda sparade slantar bara för att stå öga mot öga med Neil Gaiman i 1 minut. Jag må vara lite underlig, men jag är inte galen. Jag har så mycket jag vill få signerat att jag inte vet vad jag skulle tvingas välja ut för att ta med mig heller! Helt klart The Dream Hunters, min illustrerade Stardust och min inbundna American Gods. Möjligtvis även någon av mina Sandman-album... Seasons of Mist eller Brief Lives.

Besvikelsen är hur som helst stor, men överkomlig. I onsdags fikade jag med Balsam hemma hos henne, och berättade för henne om hela grejen. Hon sa att hon förstod precis hur det var, hon var likadan när det kom till David Lynch (jag undrar vilka andra författare/regissörer/musiker/annat mina vänner har ohälsosamma relationer till...) Hon spelade upp scenarion om hur jag skulle förvandlas till ett av de där galna fansen man ser på TV, de som måste bäras ut av säkerhetsvakter, och jag grät nästan av skratt. Eller när jag själv spelade upp scenen där jag träffar Neil Gaiman om ett par år, och lyckas komma in på en harang av ursäkter gällande hur jag missade honom sist han var i Sverige, vilket skulle få honom att på olika sätt fly fältet. Oh, va roligt det var! Balsam och jag kan hitta på de mest vansinniga saker, och jag skyller allt på chokladöverdoser.

Men när vi druckit vårt te och ätit våra brownies så erkänner jag att detta självklart inte skulle hända. Det finns dem fantaster som spårar ut och blir stereotypen av Stalker Freakshow när de kommer i kontakt med den de beundrar. Så finns det dem som blir tvärtom, så tillbakadragna att de är tillsynes paralyserade. Jag visade mig vara av det andra slaget. Jag har faktiskt mött Neil Gaiman på en signering tidigare, och historien om det får nog Balsam att skratta åt mig tills jag går i graven.

Det var den fjärde oktober 2003, och Gaiman skulle signera böcker på SF-bok i Stockholm. Det var som om jag gick på uppåttjack, jag måste ha varit omöjlig att umgås med. Ändå var jag på lite dåligt humör. Jag hade bråkat med mamma om att ta med min lillebror till signeringen. Hon tyckte att det skulle vara bra för honom att intressera sig mer i litteratur, och jag tyckte det var fruktansvärt att ta med någon som inte brydde sig alls till något som jag brydde mig så mycket om. Min bror var faktiskt mer intresserad än han gett intryck av först, och jag är glad att han följde med. Tyvärr tog jag ut min ilska över mammas sätt att (som jag då tyckte) vandalisera mina domäner, över den stackars 15-årige pojken under förmiddagen, men jag hoppas att det idag är förlåtet (och om jag känner honom så väl som jag tror så är det mycket möjligt att han glömt bort att det någonsin hänt).
Jag, Kori och Milad var på SF-bok och hämtade upp våra biljetter 10.15 (en kvart efter öppning och fyra timmar innan mannen i fråga skulle dyka upp). Jag hade 13e januari, bara tolv personer hade hämtat biljetter innan mig. Vi slog ihjäl en del tid på stan, åt lunch, hälsade på Johan på Hedengrens (som bara någon vecka innan gett mig Coraline i present!) och tog oss sedan tillbaka till bokhandeln (där jag om jag inte minns fel mötte Emilia, Johan, Jossan, Johan och Henrik, som dykt upp dagen i ära från Kiruna, Hässleholm och platser däremellan).

Jag stod på andra våningen, framför där informationsdisken står idag, och såg ner på "scenen" de gjort framför trappen upp till filmavdelningen. Så dyker han upp från ingenstans, med lockigt mörkt hår och svarta jeans och svart läderjacka och är bara så närvarande. Han svarar på frågor och högläser med sin varma, härliga röst ur Coraline och jag ler till den grad att den galna katten ur Alice i Underlandet skulle dra nått gammalt över sig. Jag vet fortfarande inte om den långe syntaren bredvid mig kastade blickar på mig och log för att han tyckte jag var söt eller för att han tyckte att jag var knäpp. I'll never know.

Gaiman avslutar sin frågestund innan jag får ställa min fråga. Jag vart inte besviken alls, men störde mig aningen på hon som fick chansen att fråga honom något och valde att ställa frågan "What´s Tori Amos like?" Tori i all ära, jag gillar henne också, men varför??! Gaiman svarade med ett "Tori? Well... she's not here."
När personalen ropade ut att alla med januari-nummerlappar kunde ställa sig i kö kändes det som om jag var någon helt annanstans. Kvinnan före mig fick Endless Nights signerad åt sin bror, och så var det min tur. Jag ägde på den tiden bara tre Gaiman-böcker, varav två på var svenska. Den ena var Stardust som jag läst på engelska, men hittat för 29kr när jag var ute och handlade (perfekt att köpa och låna ut till vänner som inte vill läsa den på engelska! Nu lånar jag dock inte ut den då den är signerad ^^) och den andra var Neverwhere, som jag fick av min bror i julklapp året innan (även den på svenska, men den var på rea och jag ville inte att han skulle lägga ut mycket på mig). Idag tar det hårt att 2 av mina signerade böcker är på ett språk jag inte föredrar att läsa böckerna på. Speciellt Neverwhere är inte gjord för att översättas. Så mycket försvinner i översättningen, ordlekar och namnlekar, och om jag inte kunnat engelska så väl som jag kunde hade jag inte ens insett det medan jag läste. Trots att jag var medveten om detta tog det mig ytterligare tre år efter signeringen innan jag läste den på orginalspråk! Lustigt nog lyckades Neverwhere rota sig som min favorit bland Gaimans romaner, så det är bara att föreställa sig hur bra jag tyckte om den även då jag var medveten om att versionen jag läste inte gjorde den rättvisa på långa vägar. Men mer om Neverwhere en annan gång.)

Så stod jag plötsligt där, inför Neil Gaiman, och det enda som spelades i mitt huvud var: NeilGaimanNeilGaimanNeilGaimanNeilGaiman...
Han tittar upp från bordet han sitter bakom, ögonen glittrar och han sträcker sig efter mina böcker. Så ler han snett och säger med sin vänliga, brittiska dialekt som är färgad av något annat: Hel-lo, how aare you?
Och jag, JAG, kollapsar mentalt. Allt jag vill säga, allt jag önskat mig kunna säga, försvinner in i ett svart hål av "could have been saids", och jag lyckas bara storögt stirra och pressa fram ett ljust " Fine, thank you."

Fine. FINE. Jag har kunnat konversera på flytande engelska över telefon med min moster i USA sedan jag var fem år gammal, och allt jag lyckas få fram är "Fine". Jag vrider på mig än idag bara jag tänker på det. Jag lyckas i sista sekund fråga honom om jag får var så besvärlig att jag tar en bild med honom?
Neil Gaiman gör min dag. Nej, han gör resten av mitt år. "Of cooourse you can!" säger han och ler igen. Så vänder han sig mot de två tjejerna från SF-bok som sitter någon meter bort och ber de att flytta på sig så jag får komma förbi. Jag inser att jag förvandlats till en av de där tokiga flickorna han beskrivit i intervjuer: de som är unga och trevliga och av någon underlig anledning bara vill ge honom en kram och säga tack, vilket alltid känns lite konstigt (inte för att han inte kramar de! Haha, lecherous man...)

Jag är bara glad över att han var så fruktansvärt härlig som person. Det överskuggar det faktum att jag fick tunghäftan jag alltid kommer ångra. Det överskuggar en hel del saker över huvud taget.

Så jag missade min första riktiga chans på flera år till att se honom igen. Men det kommer fler tillfällen (det måste det, jag äger 20 ännu osignerade titlar! varav några räknas bland mina favoritböcker/album). Istället har jag skrivit ett 3 A4 långt inlägg som är fullständigt betydelselöst för alla andra utom jag själv. Det har varit nostalgiskt att skriva det, och jag tänker komplettera med en bild av mig och The Dream King himself.

"And if you need me, me and Neil will be hanging out with the Dream King" - Tori Amos, Tear in your hand.

Mycket vill ha mer...

Så rätt, så rätt! Man är då sannerligen aldrig nöjd...

Antiklimax

Lördag var en rätt igenom rutten dag. Jag måste erkänna att hela slutet på veckan har varit rätt usel. Ett totalt antiklimax till en mycket fin vecka.

Torsdagen kändes tung redan innan den började. Jag vaknade upp till minnet av mormor och det första jag fick höra av lillebror var att datorn fått krupp - igen. Och jag inser att jag har ingenting sparat - igen. Kombinera med bussförseningar som leder till försening till handledarmöte vilket leder till stress vilket leder till hostattacker vilket leder till att jag tar astmamedicin för första gången på snart två månader. Därefter möte på jobbet som går bra. Sedan en omväg hem på en halvtimma för att svänga förbi bibioteket som är stängt pga personalutbildning.
Väl hemma upptäckter jag att min juiceflaska gått upp och förstört hälften av allt i väskan, däribland mitt kursblock och så har den fläckat ner boken jag lånat av moster. Irriterad hela dagen.

På fredagen vart jag bara illamående, och fick ta Ipren mot ryggvärken. Note to self: skaffa något starkare.

Så kom lördagen, som varit veckans bottenskrap. Det var meningen att jag skulle åka ut till Värmdö och fira en vän och hans brors födelsedag. Jag duschade, fixade håret (varför? Det spöregnade ju ändå...) och gav mig av.
Bussen dök inte upp. Jag väntade. Stod i spöregnet med väska, påse och paraply. Ingen var hemma och jag ville inte gå in utifall att bussen var sen. Ringde Sara och bad henne kolla upp tidtabeller. Alla bussar efter den jag skulle ta skulle komma fram för sent. Skulle tvingas vänta i Slussen i 2 timmar. Jag började promenera ner till pendeln, kanske skulle jag ha tur. Försöker ringa Kori, når inte fram. Försöker igen. Börjar bli yr, ringer pappa. Han kommer inte nå fram till mig i tid och säger att taxi från Slussen till Värmdö kostar minst 500kr. Jag mår ännu sämre, vet inte om det är oron eller bara jag. Hör knappt pappa för bilarna och regnet. Säger att jag mår dåligt, han svarar att han märker det och säger åt mig att stanna någonstans och vila. Jag börjar gå mot närmaste hållplats. Ringer Kori igen, når inte fram. Funderar på att gå närmare buskarna längst vägen utifall att jag behöver spy, men inser att det är någons tomt och det känns illa. Det läcker in i mina skor, mina fötter är kalla och blöta. Jag börjar skriv ett sms istället. Blir yrare, har svårt att skriva sms och balansera paraply, väska och påse. Börjar önska att någon varit hemma och kunde hämta upp mig. Är bara 7minuters gångväg hemifrån, det har tagit mig 15 att gå den vägen.
Pappa ringer och säger att han skulle hinna hämta upp mig och skjutsa mig till pendeln, men jag svarar att den skulle hinna åka innan han nått mig. Kan han ta mig till Slussen? Jo, men inte innan tio i två, och han hinner inte köra mig till Värmdö. Jag börjar närma mig en busskur. Pappa undrar hur jag ska göra, jag säger att jag ska sitta ner för jag mår för dåligt för att stå. Han tycker jag ska gå hem, men jag upprepar att jag inte orkar stå. Jag säger att jag snart blir bra och lägger på, jag hör honom ändå knappt. Fortsätter skriva sms. En bil åker förbi och stänker upp en kaskad av vatten över mig. Jag får nog. Jag når busskuren, sätter mig ner och gråter över hela världens jävlighet. Inser att jag verkligen är sjuk, som nått läget då jag kan sitta och bli tårögd i en busskur. Jag hatar hela världen. På fjärde försöket kommer sms:et iväg. Jag känner mig som ett as. Det har tagit en halvtimma att kontakta Kori, och vi ska träffas strax. Mitt batteri är nästan slut, jag har glömt att ladda mobilen. Kori messar att jag ska gå hem. Jag sitter kvar i en kvart. Det hinner åka förbi en buss, jag tänker att om jag tagit den hade jag kommit fram minst tio minuter för sent. Jag går för långsamt för att hinna tvärs över gatan innan bussen åt mitt håll når fram. Den åker vidare utan att jag är med och jag promenerar hem i spöregnet. Det tar mig ytterligare en kvart att komma hem.
Jag sparkar av mig de blöta bootsen, river av mig strumpbyxorna. Slår på vattenkokaren och släpar mig upp för trappen. Byter om till mjukiskläder och tvättar av sminket. Det känns som om jag är effektiv, men jag är långsam. Kommer ner och måste slå på vattenkokaren igen, vattnet har hunnit bli halvvarmt innan jag blivit klar med allt. Fixar en stor kopp chaii nabat och går upp till datorn igen. Messar Johan och ber om ursäkt för att jag inte kunde komma. Kryper upp i skrivbodsstolen och ser på Remember the Titans. Grinar på lämpliga ställen och dricker mer te.
Mår allmänt sunkigt resten av dagen och knaprar värktabletter och sitter och kramar en elektisk värmedyna. Drunknar i självömkan.
Ringer Sara sent, har nästan glömt bort att jag lovade att ringa upp senare under kvällen när jag väntade på bussen. Hon frågar om jag är kvar på Värmdö och jag drar dagens anekdot för henne. Hon är också sjuk, så vi sympatiklagar för varandra.
Jag går och lägger mig sent, vaknar tidigt på söndag morgon med skarpa ryggsmärtor. Tar mera smärtstillande och svär åt Iprens oduglighet på flera språk. Somnar om, vaknar timmar senare. Har sovit med elektriska dynan fastän den har varningsetiketter som hotar om brännskador. Har slutat bry mig. Kliver upp ur sängen 13.55, hinner äta en fruktyoghurt och skölja ansiktet innan det är dags för lunch. Äter mycket god lunch, går och lägger mig igen. Läser lite senare under dagen och pratar med mamma. Sitter lite vid datorn och går och lägger mig igen. Repeat. Repeat.

Jag säger det. Helgen var ett bottenapp utan like.

Remembering You.

Jag kan inte bestämma mig, hur känns det egentligen? Som att du var här nyss, och jag förstår inte hur det redan kan ha gått ett år. Som att du försvann för så länge sen, och ett år känns som ingenting. Var det inte nyss som jag grät över dig hela natten igenom? Snyftandes, hulkandes, som ett skadat djur. Var det inte evigheter sedan jag stod vid din grav, utan ord?

Det är ett ärr nu, inte ett öppet sår. Och jag upptäcker det ibland, plötsligt. Då känns det som att sömmarna går upp igen, som att såret kämpar för att bli färskt och ihågkommet. Är det inte så? Tvingar det inte fram sig själv för att jag inte ska glömma. Inte glömma den du var istället för den du blev, och vad du är nu? Död. Död död död. Jag skriver det och det dyker upp en klump i halsen. Och jag vägrar gråta, jag vägrar visa det. Jag vill nästan göra det, gråta ut.

Jag älskade dig verkligen. Jag gör det. Och jag minns dig och jag sörjer dig och klumpen i halsen blir större och ögonen är fyllda av tårar och ändå vägrar jag. Jag vägrar låta det vinna över stoltheten. Vinner stoltheten över sorgen? Var det allt det var värt? Är jag för stolt nu för att visa upp det sargade hjärtat? Ja, kanske. Jag vill inte att man ser mig så. Jag vill vara starkare än så. Du var starkare än så. Förlåt mig. Förlåt, för att jag inte sörjer dig öppet längre. Det är bäst såhär. Nu kan jag skriva utan att det gör lika ont. Det är ett läkt sår nu. Men det gör sig påmint, mer eller mindre ofta. Jag är glad att det gör det. Jag är glad att det känns fortfarande. Jag vet inte hur världen skulle se ut om jag slutade sakna dig. Jag vill inte ens tänka mig den värld där jag slutar känna det tomrummet du lämnat kvar. Jag saknar dig.

Hold my hand
softly, kindly
in your old one
a frail hand, yet stronger
than you'd ever let show.

Remember me, who I am
and call my name
as if it means something
as if it's all come back
and the void was
nothing but a bad dream.

Smile at me, sweetly
the way you used to
when your hand upon my head
would warm me
as the tea, you'd forever brew.

Let me remember you
the way you were
before you left
before life turned
in such a way
I could never change.

Strong Side

Jag har haft ett par härliga dagar. I fredags åkte jag hem till Maria, där jag stannade i stort sett hela helgen. Vi konsumerade onyttigt (tacogratäng, ost och kex, likör, vin, chokladkaka med krispisgt chokladfudge överdrag som jag nu lärt mig baka!) och såg på engelska mordmysterier in på småtimmarna. Det var så fruktansvärt länge sen sist vi verkligen umgicks, bortsett från sporadisk thai-lunch på Campus, och det var jättefint. Jag har saknat henne.
På lördagen hälsade vi på i Flemmingsberg, där jag och Johan pratade superhjältar och Russell Peters, medan Jossan hjälpte mig med det evighetsprojekt som ska bli min gröna klänning. Deras papegoja Lisa skrämmer mig inte längre, tyvärr är hon inte rädd för mig heller, så jag har kvar rivmärken på axeln efter henne. Jag påmindes dessutom om hur nyfikna barn är, så deras söta gäst Bella ville fråga om allt möjligt.
Sedan sällskapa med Maria till hennes innebandyträning och prata med hennes vänner, tvätta håret i omklädningsrummens dusch (flera år sedan sist!) och tillbaka till mordfallen på TV.

Hem på söndag, scanna in 60 sidor och få panik tills det att jag lycka konvertera (heter det så??) allt till pdf-format. Skola på måndag.

Efter skolan åkte jag in till Gamla Stan, där jag köpte: te, presenter, Akira Club åt Milad och två album åt mig själv på SF-bok. Jag tänkte bara köpa en present, men jag bore ha gissat att jag inte skulle komma undan med värdigheten i behåll. Min Fables: Storybook Love och Stardust är iaf varmt välkomna i min bokhylla =)
Efter min räd på Västerlånggatan mötte jag upp med Sara. Vi åt, och därefter shoppade vi systematiskt på Åhlens, H&M, Body Shop och Hemköp. Därefter tog vi oss hem till Sara och lägenheten hon just flyttat till (jag har inte varit hemma så mycket, senaste veckan). Det var tokkul. Vi satt uppe till småtimmarna, lyssnade på musik, pratade om allt möjligt och drack vin.
Sara fick fria händer då hon sminkade mig, och resultaten vart blandade =) Två varianter blev jättefina, men jag är inte så bra på det där med ögonskuggor, så jag lär inte kunna fixa det själv.
Blev kvar hos Sara längre än jag planerat, det spöregnade och åskade stora delar av igår. Väl hemma pluggade jag dock litegrann, men tog det mest lungt och drack mycket te. Jag gick över min planering för de närmaste två veckorna och min ekonomi. Jag har gjort av med över 2500kr mellan fredag-tisdag...

Idag har jag terminens första fiollektion om 3 timmar, och därefter ska jag på föreläsning. Middag ikväll: japanskt med Balsam och Veronica. Very nice indeed. Idag kommer Nina hem från in klassresa också, jag hoppas att hon haft jätteroligt.

Underligt nog vaknade jag upp imorse och tänkte att jag vill se Remember the Titans igen. Jag vet inte vartifrån den tanken kom, men jag tycker mycket om filmen, och det var länge sen jag såg den. Jag ville se Remember the Titans, men vi har den inte. Så jag åt frukost vid datorn och kollade på filmklipp över Youtube en stund. Nu känns det som att jag skrivit klart. Jag ska dricka en kopp te och sen ska jag tvätta håret.

Imorgon har jag bokad tid med handledaren, och så har jag möte på jobbet. Egentligen vill jag mest bara vara hemma. Trots den härliga veckan får tanken på morgondagen det att knyta sig i bröstkorgen. Jag kan knappt fatta att det redan gått ett år. Har du varit borta i ett år?