Antiklimax

Lördag var en rätt igenom rutten dag. Jag måste erkänna att hela slutet på veckan har varit rätt usel. Ett totalt antiklimax till en mycket fin vecka.

Torsdagen kändes tung redan innan den började. Jag vaknade upp till minnet av mormor och det första jag fick höra av lillebror var att datorn fått krupp - igen. Och jag inser att jag har ingenting sparat - igen. Kombinera med bussförseningar som leder till försening till handledarmöte vilket leder till stress vilket leder till hostattacker vilket leder till att jag tar astmamedicin för första gången på snart två månader. Därefter möte på jobbet som går bra. Sedan en omväg hem på en halvtimma för att svänga förbi bibioteket som är stängt pga personalutbildning.
Väl hemma upptäckter jag att min juiceflaska gått upp och förstört hälften av allt i väskan, däribland mitt kursblock och så har den fläckat ner boken jag lånat av moster. Irriterad hela dagen.

På fredagen vart jag bara illamående, och fick ta Ipren mot ryggvärken. Note to self: skaffa något starkare.

Så kom lördagen, som varit veckans bottenskrap. Det var meningen att jag skulle åka ut till Värmdö och fira en vän och hans brors födelsedag. Jag duschade, fixade håret (varför? Det spöregnade ju ändå...) och gav mig av.
Bussen dök inte upp. Jag väntade. Stod i spöregnet med väska, påse och paraply. Ingen var hemma och jag ville inte gå in utifall att bussen var sen. Ringde Sara och bad henne kolla upp tidtabeller. Alla bussar efter den jag skulle ta skulle komma fram för sent. Skulle tvingas vänta i Slussen i 2 timmar. Jag började promenera ner till pendeln, kanske skulle jag ha tur. Försöker ringa Kori, når inte fram. Försöker igen. Börjar bli yr, ringer pappa. Han kommer inte nå fram till mig i tid och säger att taxi från Slussen till Värmdö kostar minst 500kr. Jag mår ännu sämre, vet inte om det är oron eller bara jag. Hör knappt pappa för bilarna och regnet. Säger att jag mår dåligt, han svarar att han märker det och säger åt mig att stanna någonstans och vila. Jag börjar gå mot närmaste hållplats. Ringer Kori igen, når inte fram. Funderar på att gå närmare buskarna längst vägen utifall att jag behöver spy, men inser att det är någons tomt och det känns illa. Det läcker in i mina skor, mina fötter är kalla och blöta. Jag börjar skriv ett sms istället. Blir yrare, har svårt att skriva sms och balansera paraply, väska och påse. Börjar önska att någon varit hemma och kunde hämta upp mig. Är bara 7minuters gångväg hemifrån, det har tagit mig 15 att gå den vägen.
Pappa ringer och säger att han skulle hinna hämta upp mig och skjutsa mig till pendeln, men jag svarar att den skulle hinna åka innan han nått mig. Kan han ta mig till Slussen? Jo, men inte innan tio i två, och han hinner inte köra mig till Värmdö. Jag börjar närma mig en busskur. Pappa undrar hur jag ska göra, jag säger att jag ska sitta ner för jag mår för dåligt för att stå. Han tycker jag ska gå hem, men jag upprepar att jag inte orkar stå. Jag säger att jag snart blir bra och lägger på, jag hör honom ändå knappt. Fortsätter skriva sms. En bil åker förbi och stänker upp en kaskad av vatten över mig. Jag får nog. Jag når busskuren, sätter mig ner och gråter över hela världens jävlighet. Inser att jag verkligen är sjuk, som nått läget då jag kan sitta och bli tårögd i en busskur. Jag hatar hela världen. På fjärde försöket kommer sms:et iväg. Jag känner mig som ett as. Det har tagit en halvtimma att kontakta Kori, och vi ska träffas strax. Mitt batteri är nästan slut, jag har glömt att ladda mobilen. Kori messar att jag ska gå hem. Jag sitter kvar i en kvart. Det hinner åka förbi en buss, jag tänker att om jag tagit den hade jag kommit fram minst tio minuter för sent. Jag går för långsamt för att hinna tvärs över gatan innan bussen åt mitt håll når fram. Den åker vidare utan att jag är med och jag promenerar hem i spöregnet. Det tar mig ytterligare en kvart att komma hem.
Jag sparkar av mig de blöta bootsen, river av mig strumpbyxorna. Slår på vattenkokaren och släpar mig upp för trappen. Byter om till mjukiskläder och tvättar av sminket. Det känns som om jag är effektiv, men jag är långsam. Kommer ner och måste slå på vattenkokaren igen, vattnet har hunnit bli halvvarmt innan jag blivit klar med allt. Fixar en stor kopp chaii nabat och går upp till datorn igen. Messar Johan och ber om ursäkt för att jag inte kunde komma. Kryper upp i skrivbodsstolen och ser på Remember the Titans. Grinar på lämpliga ställen och dricker mer te.
Mår allmänt sunkigt resten av dagen och knaprar värktabletter och sitter och kramar en elektisk värmedyna. Drunknar i självömkan.
Ringer Sara sent, har nästan glömt bort att jag lovade att ringa upp senare under kvällen när jag väntade på bussen. Hon frågar om jag är kvar på Värmdö och jag drar dagens anekdot för henne. Hon är också sjuk, så vi sympatiklagar för varandra.
Jag går och lägger mig sent, vaknar tidigt på söndag morgon med skarpa ryggsmärtor. Tar mera smärtstillande och svär åt Iprens oduglighet på flera språk. Somnar om, vaknar timmar senare. Har sovit med elektriska dynan fastän den har varningsetiketter som hotar om brännskador. Har slutat bry mig. Kliver upp ur sängen 13.55, hinner äta en fruktyoghurt och skölja ansiktet innan det är dags för lunch. Äter mycket god lunch, går och lägger mig igen. Läser lite senare under dagen och pratar med mamma. Sitter lite vid datorn och går och lägger mig igen. Repeat. Repeat.

Jag säger det. Helgen var ett bottenapp utan like.