Måndag- fredag den här veckan har jag tillbringat två timmar om dagen med att ligga i underkläder på en brits, med nålar utstickandes ur kroppen. Akupunktur har varit en väldigt intressant upplevelse. Jag är inte den som tänker vifta bort behandlingssättet bara för att det inte brukats av vetenskapligt inriktade läkare. Snarare har västerländsk läkarvård misslyckats med ungefär en hälften av allt jag behövt hjälp med sedan jag var liten, och jag tappade förtroendet för dem för många år sedan.
Min mammas väninna drogs med kroniska besvär i 17 år, och valde sedan att prova akupunktur. Hon är frisk nu. I vänterummet och i de små rummen där man får behandlingen mötte jag människor som kommit från hela landet för att få Dr. Nies hjälp. Hon är rar, snabb och trots att man ser så lite av henne blir man ändå förtjust i henne. Patienterna älskar henne. Person efter person berättar att Dr. Nie hjälpt de bli av med inflamationer i armar och ben, nackskador, ansiktsförlamningar, urinvägsinfektioner... Många är botade sen länge, iaf när det gäller problemen de kommit hit för från början. Men de har hos Dr. Nie hittat nån som bryr sig och hjälper till. Flera år senare kan de återkomma med något helt annat, de litar på henne. Kontorets anslagstavla är fullt av jul- och vykort med bilder på bebisar. Barn till föräldrar som gått barnlösa i åratal tills Dr. Nie behandlade de med akupunktur.
Jag är skrämd och spänd när jag först dyker upp på min undersökning veckan innan behandlingen sätter igång. Jag är inte den som varit överdrivet säker på det här med nålars hjälp. Jag tycker inte ens om nålar, jag vet knappt vad jag gör här. Men jag är trött på mina åkommor och jag blev rekomenderad just denna plats, så hit kommer jag.
Jag vet att dessa sessioner kanske inte hjälper mig. Jag vet att jag kan vara ett av de fallen man inte lyckas med, det måste ju hända någon. Jag vet att det här kan bli dyrt i längden. Men jag är ändå här.
Måndagens session var obehaglig. Jag hade så svårt att slappna av, och inte var jag bekväm med att jag låg i ett större rum, där tre andra kvinnor också fanns. Jag låg på mage i nästan 45 minuter med nålarna utstickandes lite här och var. Jag kände inte av alla, vissa däremot kändes även om jag inte rörde på mig, som den i högra knävecket. Där malde det och tills jag bad de lossa lite på den.
När Nie drar ut alla nålar och säger åt mig att lägga mig på rygg, känner jag att jag är alldeles blöt i hårbotten. Jag ligger visserligen under aggregat, och man blir varmare där nålarna sitter, men inte kan jag ha blivit så svettig bara om huvudet? Det rinner ner i pannan och jag stryker undan det med ena handen, sen med andra, det slutar inte. Jag stirrar förvånat på det, inser inte förrän ett ögonblick senare vad det är - blod. Jag ropar på Nie, hon kommer med en servett och lugnar mig, det händer ibland att man blöder lite, att det blev så mycket i just mitt fall var inget att oroa sig, jag har tunn hårbotten. Jag nickar, lägger mig på rygg, får nålar instuckna i skinnet. Fler än jag märkt av inser jag, när jag tittar ner på mig själv. Hon är snabb. De i vänster ben och fot gör ont redan när hon sticker ner dem. Jag kan inte låta bli att gny till. Det är underligt att jag reagerar likadant hela resten av veckan, jag kan inte vänja mig vid de sticken.
Vänster ben gör mest ont. Den är kopplad till njurarna får jag veta under onsdagen, och det är där Nie sagt veckan innan att hon tror mitt problem sitter. Oblansen i njurar. Jag fattar inte riktigt, men jag är inte förvånad. Dricker man 3 liter te om dagen och utöver det vatten, juice och annat, och går fortfarande inte på toa oftare än då man drack 2 liter vätska som mest, så funkar inte njurarna riktigt som de ska.
När jag är klar och tvättat av de blodiga händerna och pannan, färgas vattnet i handfatet. Jag är yr och illamående av värmen, nålarna, tanken på blodet. Jag vinglar därifrån, äter lunch med Sara och åker hem, känner mig alldeles omtöcknad - ett stadie som är rätt ihållande hela veckan. Jag blir trött och seg, glömmer saker och hör inte andra prata. Ändå känner jag mig relativt utvilad varje dag. Inte konstigt iofs, jag ligger på britsen 2 timmar/dag och gör ingenting.
Tisdagen går bra, nästan inget blod och yrseln uteblir. Huvudvärk har jag dock, antagligen från nålen hon sticker mellan ögonbrynen på mig. Gjorde hon dagen innan också och det är en av de jag finner mest obehaglig.
Beundrar de röda löven på vägen till hållplatsen sedan och åker hem.
Onsdag var nästan värst. Utan aptit får jag knappt i mig nån frukost, jag har sovit lite och tvingats upp klockan 7.
Det är som om jag får blodsockerfall där jag ligger. Jag är så omtöcknd att jag knappt vet vad som händer. Jag nickar till hela tiden, vaknar upp, rycker till och det krampar av mina rörelser där nålarna sitter. Får för mig att Nie kommit in och börjat plocka ur nålarna, jag ser upp och hon är inte ens där. Jag får för mig att jag ropat till, att jag konverserat med tjejen på rummets andra brits.
Jag blir rädd över hur förvirrad jag är. Det känns som om jag hallucinerar. Jag säger tillslut till den andra tjejen, och känner mig klarare när hon svarar på det jag säger. Hon tycker det verkar lite läskigt att jag mår så illa, och då jag påpekar att jag fått för mig att vi redan pratat nekar hon och säger: "Inte sen vi hälsade." Jag visste att jag haft rätt i att vara misstänksam: Jag hade fått för mig att vi pratat om Star Wars av allt i världen, och det var väl om något en indikator på att jag börjat få för mig saker. Jag tycker inte ens om att snacka om Star Wars.
Efter sessionen lyckades jag iaf ta mig till Odenplan, köpa lunch på 7-11 och möta upp med Veronica innan lektion. Det blev mycket bättre av att ha ätit, synd bara att jag inte märkte att de fått mig att betala för en läsk jag inte köpt, bastards.
Torsdag och fredag går bra. Äntligen. Inget blod, ingen yrsel. Jag är bara helt avslappnad och kan nästan sova där jag ligger under aggregatet. Jag är till den grad avslappnad att jag i likhet med alla andra tar av mig bh:n, vilket jag inte gjort dagarna innan. Det är lika bra, man kanske ska få nålar istuckna där den sitter i ryggen, och efter akupunkturen får man lite ryggmassage dessutom, så de flesta gör det enkelt för sig från början. Jag hade bara svårt för tanken att komma in och ligga där topless. Men det var ju lika bra att jag tog av den, för på torsdagen fick jag en nål instucken i bröstbenet, den var inte heller så behaglig, men vänster fot tog priset utan konkurrens.
Allt går bra, jag får lite tips på saker jag bör äta, och bokar tid för återbesök om ett par veckor.
Så åker jag hem på fredagen efter en spontan-fika med Tove och ännu en fika med Kori och Aksel (så jävla onyttigt! haha!) Väl hemma såg jag på "My Big Fat Greek Wedding" med syrran och i natt sov jag i 9-10 timmar. Det var nog mer välbehövt än jag trodde, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar