Mr. Sandman

Litteratur i allmänhet, och fantasy i synnerhet, har under större delen av mitt liv varit min enklaste, bekvämaste, närmaste och mest älskade form av verklighetsflykt. Jag har tillbringat så många timmar liggandes i sängen och läst att madrasserna fått en fördjupning, min rygg tagit skada, mina ögon ser sämre och min hy har vant sig vid att vara vinterblek året om. Min mamma oroade sig i perioder för min fysiska hälsa då jag skydde utomhusaktiviteter som pesten, medan pappa under ett par år oroade sig för den knappa variationen i genreväg jag valt. Jag oroade mig för att biblioteket skulle säga att jag övertrasserat mitt kort, eller för att jag plötsligt skulle få tag i bok 2 och 4 i en serie medan bok 3 var utlånad eller försenad. Jag oroade mig inte för att jag glömde bort att äta, eller att jag hoppade över läxor, eller att bibliotekarien kände igen min röst då jag ringde varannan dag under sommaren för att kolla upp om jag hade något att hämta upp (vilket oftast var fallet). Jag var en bokmal helt enkelt. Jag trivdes med att vara det.

Under hela min tonår (allvarligt, från 13-19 års åldern) hade jag för vana att välja en-tre fantasyförfattare vars verk jag inte läst och ägna stora delar av sommaren åt dessa böcker i fråga. Mitt första möte med Neil Gaiman var som 16-åring. Från det att jag fick Goda Omen i 16-års present tog det ett halvår, men vid slutet av våren 2002 började breven dyka upp
postlådan angående reservationer som var klara att hämta upp. (Bibliotek har haft en mycket stor inverkan på mitt liv. Jag hade helt enkelt aldrig så mycket pengar att jag kände att jag borde lägga det på böcker som jag kunde låna (nu tänker jag att jag kan strunta i att äta och köper hellre än bok jag vill ha än lånar den...) Min princip var den att om det kändes jobbigt att lämna tillbaka boken till biblioteket, och om jag behållit den under hela lånetiden på en månad när jag läste ut den redan samma dag jag lånat den, då var jag alldeles för fäst vid boken för att inte köpa den. Fram till och med gymnasiet köpte jag med andra ord mycket sällan en bok jag inte redan läst minst en gång tidigare).

Men åter till Neil Gaiman. Så, jag läste Gaiman för första gången som 16-åring. Och hans berättelser, hans skruvade humor, hans enkelhet i språk som ändå känns så intrigant med små mysterier och ord som rullar underbart i munnen, har myglat sig in i mitt liv, mitt sätt att tänka, känna, andas. Trots att jag med åren funnit andra författare, eller andra verk som klart rivaliserat med Gaimans författarskap, så lyckas jag inte släppa iväg honom från den plats han har hos mig. He is the Dream King of one of my heart realms.

Jag har en osund och ensidig kärleksrelation till Neil Gaiman.

Det är inte mannen i sig jag talar om (även om jag finner honom attraktiv för sin ålder, på det där avslappnade, charmiga, intelligenta, arroganta, alla ser snygga ut i svart men jag är extra cool-sättet), utan det han står för. Det han har skrivit. Hur hans ord länkar ihop sig till något större, som sedan kan röra sig längst med min ryggrad och ge mig rysningar, fastna bakom mina hornhinnor, bränna in i märgen, bubbla i hjärtat. Jag har skrattat åt det han skrivit så folk vänt sig om och kollat på mig på bussen. Jag har gråtit och stängt in mig på mitt rum och känt en liten bit av mig på något sätt dött. Jag har lämnats utan ord när en berättelse tagit slut och jag har hållit boken i famnen och lutat huvudet bakåt mot väggen och suttit där och blundat och försökt hålla kvar ett ögonblick i evigheten. Jag har förälskat mig i hans karaktärer. En del av mig har levt i den drömvärld Neil Gaiman skapat, utan att han någonsin kommer få veta att han huserat mig där i flera år.

Och för två veckor sedan fick jag veta att han skulle komma till Sverige. Under den 13-14 september skulle han befinna sig i Lund för signering, frågestund och framförallt promotandet av Stardust som skulle förhandsvisas på filmfestivalen där nere. Jag ska se filmen i fråga på premiären med ett sällskap jag inte skulle byta ut för allt i världen, men signeringen lockade som en välbehövd sil.
Och jag tänkte: Jag skulle kunna passa på att fika med Nils när jag är där nere! Och: JA!! Jag kan hälsa på hos Narges och se henne igen! (Narges, varför var du tvungen att flytta ner till Lund?)
Tillfället var gyllene, pengarna knappa. Dagen jag fick höra talas om det var jag knappt kontaktbar ibland, för jag gick runt och funderade på hur jag skulle ta mig ner till Lund. Min bror sa något och jag stirrade blankt på honom när jag insett att han pratat.

Lyssnar du inte? Jag svarar bara: Neil Gaiman kommer till Sverige. Han fnyser lite, men förstår. Jag tror att han möjligtvis skulle vara likadan om Katsuhiro Otomo satte sin fot innanför svenska gränsen.

Tyvärr blev det inget av mina storslagna planer. jag har helt enkelt inte ett öre, och kan inte åka till Lund för mina undanlagda sparade slantar bara för att stå öga mot öga med Neil Gaiman i 1 minut. Jag må vara lite underlig, men jag är inte galen. Jag har så mycket jag vill få signerat att jag inte vet vad jag skulle tvingas välja ut för att ta med mig heller! Helt klart The Dream Hunters, min illustrerade Stardust och min inbundna American Gods. Möjligtvis även någon av mina Sandman-album... Seasons of Mist eller Brief Lives.

Besvikelsen är hur som helst stor, men överkomlig. I onsdags fikade jag med Balsam hemma hos henne, och berättade för henne om hela grejen. Hon sa att hon förstod precis hur det var, hon var likadan när det kom till David Lynch (jag undrar vilka andra författare/regissörer/musiker/annat mina vänner har ohälsosamma relationer till...) Hon spelade upp scenarion om hur jag skulle förvandlas till ett av de där galna fansen man ser på TV, de som måste bäras ut av säkerhetsvakter, och jag grät nästan av skratt. Eller när jag själv spelade upp scenen där jag träffar Neil Gaiman om ett par år, och lyckas komma in på en harang av ursäkter gällande hur jag missade honom sist han var i Sverige, vilket skulle få honom att på olika sätt fly fältet. Oh, va roligt det var! Balsam och jag kan hitta på de mest vansinniga saker, och jag skyller allt på chokladöverdoser.

Men när vi druckit vårt te och ätit våra brownies så erkänner jag att detta självklart inte skulle hända. Det finns dem fantaster som spårar ut och blir stereotypen av Stalker Freakshow när de kommer i kontakt med den de beundrar. Så finns det dem som blir tvärtom, så tillbakadragna att de är tillsynes paralyserade. Jag visade mig vara av det andra slaget. Jag har faktiskt mött Neil Gaiman på en signering tidigare, och historien om det får nog Balsam att skratta åt mig tills jag går i graven.

Det var den fjärde oktober 2003, och Gaiman skulle signera böcker på SF-bok i Stockholm. Det var som om jag gick på uppåttjack, jag måste ha varit omöjlig att umgås med. Ändå var jag på lite dåligt humör. Jag hade bråkat med mamma om att ta med min lillebror till signeringen. Hon tyckte att det skulle vara bra för honom att intressera sig mer i litteratur, och jag tyckte det var fruktansvärt att ta med någon som inte brydde sig alls till något som jag brydde mig så mycket om. Min bror var faktiskt mer intresserad än han gett intryck av först, och jag är glad att han följde med. Tyvärr tog jag ut min ilska över mammas sätt att (som jag då tyckte) vandalisera mina domäner, över den stackars 15-årige pojken under förmiddagen, men jag hoppas att det idag är förlåtet (och om jag känner honom så väl som jag tror så är det mycket möjligt att han glömt bort att det någonsin hänt).
Jag, Kori och Milad var på SF-bok och hämtade upp våra biljetter 10.15 (en kvart efter öppning och fyra timmar innan mannen i fråga skulle dyka upp). Jag hade 13e januari, bara tolv personer hade hämtat biljetter innan mig. Vi slog ihjäl en del tid på stan, åt lunch, hälsade på Johan på Hedengrens (som bara någon vecka innan gett mig Coraline i present!) och tog oss sedan tillbaka till bokhandeln (där jag om jag inte minns fel mötte Emilia, Johan, Jossan, Johan och Henrik, som dykt upp dagen i ära från Kiruna, Hässleholm och platser däremellan).

Jag stod på andra våningen, framför där informationsdisken står idag, och såg ner på "scenen" de gjort framför trappen upp till filmavdelningen. Så dyker han upp från ingenstans, med lockigt mörkt hår och svarta jeans och svart läderjacka och är bara så närvarande. Han svarar på frågor och högläser med sin varma, härliga röst ur Coraline och jag ler till den grad att den galna katten ur Alice i Underlandet skulle dra nått gammalt över sig. Jag vet fortfarande inte om den långe syntaren bredvid mig kastade blickar på mig och log för att han tyckte jag var söt eller för att han tyckte att jag var knäpp. I'll never know.

Gaiman avslutar sin frågestund innan jag får ställa min fråga. Jag vart inte besviken alls, men störde mig aningen på hon som fick chansen att fråga honom något och valde att ställa frågan "What´s Tori Amos like?" Tori i all ära, jag gillar henne också, men varför??! Gaiman svarade med ett "Tori? Well... she's not here."
När personalen ropade ut att alla med januari-nummerlappar kunde ställa sig i kö kändes det som om jag var någon helt annanstans. Kvinnan före mig fick Endless Nights signerad åt sin bror, och så var det min tur. Jag ägde på den tiden bara tre Gaiman-böcker, varav två på var svenska. Den ena var Stardust som jag läst på engelska, men hittat för 29kr när jag var ute och handlade (perfekt att köpa och låna ut till vänner som inte vill läsa den på engelska! Nu lånar jag dock inte ut den då den är signerad ^^) och den andra var Neverwhere, som jag fick av min bror i julklapp året innan (även den på svenska, men den var på rea och jag ville inte att han skulle lägga ut mycket på mig). Idag tar det hårt att 2 av mina signerade böcker är på ett språk jag inte föredrar att läsa böckerna på. Speciellt Neverwhere är inte gjord för att översättas. Så mycket försvinner i översättningen, ordlekar och namnlekar, och om jag inte kunnat engelska så väl som jag kunde hade jag inte ens insett det medan jag läste. Trots att jag var medveten om detta tog det mig ytterligare tre år efter signeringen innan jag läste den på orginalspråk! Lustigt nog lyckades Neverwhere rota sig som min favorit bland Gaimans romaner, så det är bara att föreställa sig hur bra jag tyckte om den även då jag var medveten om att versionen jag läste inte gjorde den rättvisa på långa vägar. Men mer om Neverwhere en annan gång.)

Så stod jag plötsligt där, inför Neil Gaiman, och det enda som spelades i mitt huvud var: NeilGaimanNeilGaimanNeilGaimanNeilGaiman...
Han tittar upp från bordet han sitter bakom, ögonen glittrar och han sträcker sig efter mina böcker. Så ler han snett och säger med sin vänliga, brittiska dialekt som är färgad av något annat: Hel-lo, how aare you?
Och jag, JAG, kollapsar mentalt. Allt jag vill säga, allt jag önskat mig kunna säga, försvinner in i ett svart hål av "could have been saids", och jag lyckas bara storögt stirra och pressa fram ett ljust " Fine, thank you."

Fine. FINE. Jag har kunnat konversera på flytande engelska över telefon med min moster i USA sedan jag var fem år gammal, och allt jag lyckas få fram är "Fine". Jag vrider på mig än idag bara jag tänker på det. Jag lyckas i sista sekund fråga honom om jag får var så besvärlig att jag tar en bild med honom?
Neil Gaiman gör min dag. Nej, han gör resten av mitt år. "Of cooourse you can!" säger han och ler igen. Så vänder han sig mot de två tjejerna från SF-bok som sitter någon meter bort och ber de att flytta på sig så jag får komma förbi. Jag inser att jag förvandlats till en av de där tokiga flickorna han beskrivit i intervjuer: de som är unga och trevliga och av någon underlig anledning bara vill ge honom en kram och säga tack, vilket alltid känns lite konstigt (inte för att han inte kramar de! Haha, lecherous man...)

Jag är bara glad över att han var så fruktansvärt härlig som person. Det överskuggar det faktum att jag fick tunghäftan jag alltid kommer ångra. Det överskuggar en hel del saker över huvud taget.

Så jag missade min första riktiga chans på flera år till att se honom igen. Men det kommer fler tillfällen (det måste det, jag äger 20 ännu osignerade titlar! varav några räknas bland mina favoritböcker/album). Istället har jag skrivit ett 3 A4 långt inlägg som är fullständigt betydelselöst för alla andra utom jag själv. Det har varit nostalgiskt att skriva det, och jag tänker komplettera med en bild av mig och The Dream King himself.

"And if you need me, me and Neil will be hanging out with the Dream King" - Tori Amos, Tear in your hand.