Sweet Home Alabama.

Jag kom hem igår (OK, jag började skriva det här i fredags men postar det på tisdag. Sorgligt.) efter tre intensiva veckor i Iran. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill knappt vara hemma. Om jag haft möjligheten att stanna dubbelt så länge hade jag gjort det utan att blinka. Utan att fucking tveka en endaste sekund. Min mamma brukar säga att det är hemskt hur jag inte tycks sakna folk över huvud taget. Att jag skulle kunna vara borta från min egen familj utan att känna att jag saknar de alls bara för att jag går upp i mitt resande. Det är inte sant. Jag är bara en sån som tar min tid. Jag menar en vecka är ju ingenting, hur tusan ska jag börja sakna någon efter en vecka? Men visst saknar jag. När jag pratade i telefon med pappa och lillebror kände jag att jag saknade de. Inte så att jag önskade att jag var hemma dock. Snarare att jag önskade att de också var i Iran med oss. När jag fick SMS eller SMS:ade kände jag att det var så synd att jag inte bara kunde ringa upp kompisen i fråga och säga hur jag hade det. Men farligare än så var det oftast inte, mest för att det var så mycket som hände där och så många att träffa att man knappt han tänka på livet här hemma. Det verkade så fjärran. Minst av allt saknade jag iaf SL, för de saknade jag inte alls, om inte mindre =)
Eftersom jag hade sådan sporadiskt tillgång till Internet därborta, bestämde jag mig för att föra dagbok över mina dagar där. Mao, detta är något av ett evighetsinlägg. Ni som är intresserade (typ Kori och Ali ^^) får gärna läsa och känna er hängivna och duktiga och uppskattade av mig över att ni inte tröttnat och gett upp efter första stycket. Så, då börjar jag:

Dag 1 Vi landar till kvällen i Teheran, Mehrabad Airport. Det är +3grader, mörkt och luften är dålig. Det känns väldigt Teheran med avgasfylld luft, tyvärr. Morbror Hadi hämtar upp oss och vi åker till deras lägenhet i Gisha där vi tillbringar resten av kvällen med hans familj och bland annat ser ett avsnitt av en komediserie som nyligen börjat gå på tv. Det är mysigt och trevligt. Bilden här är på mig i min utomhusmundering i Sverige och i Iran.



Dag 2 En otroligt lugn första dag. Mest varit hemma och har t.o.m. pluggat kanji och känt mig duktig. Min kusin Mojgan och hennes två ungar kommer förbi under dagen och det är så udda att se hur barn växt i ens frånvaro. Man vet ju att de gör det. Men det är svårt att föreställa sig två års förändring. Man måste se det själv.
Jag tar en promenad i området med min kusin Samin. Samin är två år äldre än mig, så det är ganska lätt att prata med honom, mycket gemensamma ämnen som studier, livet, musik osv. Jag påpekar för honom att det varit min minst händelselösa promenad i Iran någonsin, vilket jag tycker är väldigt skönt och samtidigt komiskt. Han undrar varför. Jag påpekar att alla andra gånger vi bara varit två som promenerat så har jag alltid varit med en tjejkusin och då kommer det alltid fram killar och stöter på en. (Seriöst, all segregering mellan könen har gjort folk svultna efter uppmärksamhet. Jag vågar inte ens svara på killars tilltal på stan för då hänger de efter en som svultna djur. Det är helt sjuk vad de kan säga för att få uppmärksamhet, och man måste hålla masken och blänga och låtsas om ingenting... Samtidigt som det är otroligt jobbigt har det blivit vardag. Mina tjejkusiner säger att om det skulle hända att de är ute någon gång utan att en endaste kille kommit fram och kommenterat eller smickrat eller sagt nått, så skulle de gå hem och känna sig jättefula. Helt sjukt. ). När jag var ute med Samin sa inte någon någonting. En gång var det en kille som helt tydligt spanade in mig och sen kom fram till mig, bara för att upptäcka att Samin klivit fram och ställt sig emellan oss på ett ögonblick. Killen synade Samin (som var huvudet längre) nerifrån och upp, mötte hans blick och tvärvände. Jag höll på att förgås av skratt. Lite senare gick vi på trottoaren och det var fullt med folk. Jag gick nästan rätt in i ett gäng vakter, för det fanns inget utrymme för mig att komma undan. Det sista jag ville var att dra uppmärksamhet till mig själv, och inget skulle nog ha hänt, även om jag verkligen verkligen inte vill klampa rätt på vakterna. Då tar Samin plötsligt tag i min axel och flyttar mig som om jag vore lätt som en handske och säger bara "Gå här istället Nahal". Det är så enkelt att promenera med dig, säger jag till honom. Och han svarar med ett skratt: Klart som fan! Det är ju jag som gör jobbet, du bara roar dig! Han är hur kul som helst, min kusin. Lite som en storebror, minus allt det jobbiga med bröder :P
Till natten blir det hemskt nog stopp i toaletten. Den där fördömda persiska toaletten är min värsta mardröm. Det visar sig att det inte är mitt fel att det blivit stopp. Det har hänt tidigare och rörmokaren ska visst ta en titt på det hela. Men det spelar ingen roll, för det är ändå jag som måste gå och säga till min morbrors fru att det blivit stopp. Känner mig som en fem-åring som kissat på sig. Det är så pinsamt att jag vill dö. Typiskt att det måste hända just mig.

Dag 3 Pluggat, planerat och skrivit recensioner till jobbet. Vi är hos Mojgan till lunch och sen ser jag lite på Harry Potter 4 med mina hyperaktiva små kusinbarn. Höjdpunkten utan tvekan är att jag ringt Balsam nu ikväll och pratat med henne. Vi tänkte träffas imorgon då vi ska åka och se några slott norrut. Tyvärr var vi tvungen att ändra planerna då hon bor på motsatta sidan av stan, alltså nästan 1,5 timma bort, och dessutom ska mina kusinbarn tydligen med vilket innebär att vi alla inte skulle få plats i bilen. Men det var tokfint att prata med henne. Hon har blivit sjuk, stackarn, och jag visste inte om jag skulle tycka mest synd om henne, eller skratta åt alla knäppa läkarbesök och huskurer hon har fått utstå.

Dag 4 Vi äter lunch på restaurang och maten är ljuvlig, ljuvlig. Härligt, för det är det enda bra under hela dagen. Vi fastnar i bilköer och det tar tid att komma till slotten. Det visar sig att min kusin felinformerats om öppettiderna dessutom, det har hunnit stänga en halvtimma innan vi kommit fram. På hemvägen fastnar vi ännu mer bilköer. Tar 3,5 timma att komma hem till morbror och jag är åksjuk större delen av tiden. känns bara bortkastat alltihop och jag är bara glad att balsam slapp hänga med ändå. Vi hinner hem till den där komediserien iaf, Baghe Mozaffar - Mozaffars park. Jag gillar serien, den är riktigt rolig. Jag har ont i ögat och jag vet inte varför.

Dag 5 Alla mina "Onda Ögat" skämt har realiseras. Det är Karma säger jag! Jag vaknar upp med en ögoninfektion som får mig att se ut som Disneys version av Quasimodo. Syrran är rädd för mig och själv vill jag bara gråta (vilket jag ändå gör för ögat är så svullet och irriterat). Tack och lov för solglasögon! Jag packar våra väskor för vi ska flyga till Ahwaz under eftermiddagen. Känns så synd att vi aldrig hann se något i Teheran. Tredje gången jag är här och vill hinner aldrig se något av staden. Jättetrist.
Vi flyger iaf till Ahwaz, en stor oljestad i söder där halva min släkt (typ hela pappas sida av familjen utom en farbror) bor. Det är morbror Mehdi (vi bor hos mammas sida av släkten då det bara är jag, hon och Nina som rest) som hämtar upp oss och vi äter middag hemma hos hans dotter Negar. Söta Negar är sig lik, brutalt ärlig. Hon påpekar att jag blivit mullig och frågar sen rätt ut om jag alltid haft så stora bröst och om hon bara glömt det. Jag vill mest gå under jord. Jag säger att jag behöver gå ner 5kg (egentligen 8...) och inser senare under kvällen att jag funnit motivation till att bry mig. Det krävs visst att folk ska börja kalla mig tjock innan jag vaknar upp och inser fakta. Till kvällen messar jag lite vänner här hemma och beklagar mig över ögat.

Dag 6 Mitt öga var lika hemskt när jag vaknade idag. Jag tar Ipren för det gör så ont och jag har varit hos läkare. Vi åt lunch hos min kusin Lalehs familj idag. (Jag har 35 kusiner var av 25 bor i Iran). Laleh är gravid, jag ska få fler kusinbarn!! Gah! >_< ännu fler som kallar mig moster Nahal, jag känner mig så gammal. Efter lunch är vi hos en ögonläkare som är till noll hjälp. Jag måste tydligen ha varma kompresser på ögat och fortsätta ta Ipren. Har värken inte lagt sig inom 3-4 dagar kan jag uppsöka specialist. Har ögat inte blivit bra alls inom 2-3 veckor måste jag kanske fixa det kirurgiskt. Det är tydligen någon form av vagel under ögonlocket. Jag har inte fått vaglar sen högstadiet och nu får jag två inom loppet av 2 månader. Otroligt (den förra var ju inte på långa vägar så illa som den här, men den har däremot inte försvunnit helt, syns lite svagt på andra ögonlocket, men så har jag ju alltid kajal runt ögonen...) Underbart. Jag är m.a.o. ful som stryk resten av resan, kan inte ta foton med släkten utan solglasögon och måste kanske operera ögat. Jag är såklart inte så ytligt att de två första punkterna stör mig mer än det sista, men nog fan stör de mig.
Jag misstänker att Karma hatar mig. Hela hösten har varit fruktansvärd och nu det här, t.o.m. när jag är utomlands! Eller så är Karma i komplott med Henrik. Henrik är mycket elakare än jag men har hur bra Karma som helst. Inte för att jag inte unnar honom det, klart jag gör. Men det måste vara en komplott. Jag misstänker att Henrik och Karma har ett förhållande bakom ryggen på mig. Det skulle dock insinuera bög-vibbar, då min bild av Karmas personifiering är en man, och jag tror att bara jag finner detta komiskt. Henrik har iaf gett mig massa musik att ta med på min resa, så jag antar att det är fult att misstänka honom för komplotter. Det är sånt man får dålig Karma av...
Negar klippte mig idag! Hon har klippt mig i samma frisyr som sist och det vart tokfint. Men jag har fått den längsta delen (som Kori så kärvänligt kallat "svansen" medan hon drar i den) avklippt. Så just den delen har kortats av med över en decimeter vilket jämnat ut håret till lite nedanför axlarna. Jag saknar redan att ha långt hår men måste vara realistisk. Jag mår inte bra och mitt hår tar stryk av det. Jag har börjat tappa hår igen och jag orkar inte med det. Jag vet att det antagligen är för att jag mått så dåligt under hösten, men jag orkar verkligen inte gå igenom det igen. Jag gillar mitt hår, det är fint. Så jag har hellre kort hår än inget hår, såklart. SMS från Sverige idag, mycket trevligt.

Dag 7 Hem till farmor! Farmor kommer inte kalla mig mullig, men det är väl för att hon tycker småtjock är hälsosamt. Jag har aldrig vägt såhär mycket. Och jag har aldrig varit den som smusslar med min vikt, så nu offentliggör jag den. Vikt: 63kg. Mål: 55kg. Jag är 160cm, så 63kg är lite i överkant. Min mamma är trebarns mor och väger 4kg mindre än mig. Dags att vakna Nahal. Smell the Hot Cocoa (and say no, dammit!!), so to say....
Nästan alla pappas syskon och deras familjer samlas hos farmor. Hon är verkligen navet i det hela. Det är så grymt att se hur alla droppar in efter varandra in mot eftermiddagen/kvällen. Min kusin Samira (notera att jag är utan sjal på vårt foto tillsammans!) är nog den på pappas sida som jag umgås mest med. Hon är hur rar som helst och jag och hon drar ut ett par timmar till kvällen för att åka till parken med hennes semi-hemliga pojkvän. Han är trevlig. Jag tar lite foton men oroar mig för att minneskortet inte ska räcka under hela resan. Borde ha skaffat ett nytt. 81 bilder är ingenting, speciellt inte om jag ska ta bilder av varenda släkting åt mamma...
Vi åker tillbaka till farmor och äter middag och alla pratar och pratar och pratar om allt mellan himmel och jord. Vi är inte tillbaka hos morbror för en midnatt. Men det var roligt =)



Dag 8 Upp klockan 8. Morbror tar med oss till mammas hemstad Dezful. Jag har fasat inför det hur länge som helst känns det som. Vi besöker morfar och min yngsta morbrors grav. Båda dog för ca 30 år sen men jag har aldrig vart där. De ligger på en gammal gravgård. Visste inte riktigt vad jag skulle göra, satte mig ner och titta mest på gravarna. Morbror sa att de behövde restaureras och jag höll med, men det var rent och fint iaf. Innan besökte vi morbrors frus grav och dess för innan mormor. De ligger på en annan plats, rent av omgivna av släktingar till mamma. Mormors grav är den senaste i hennes rad. Marken runt omkring har blivit lerig efter allt regn och smutsat ner hennes sten (i Iran ligger alla gravstenar plant längst med marken, vilket obehagligt nog gör att det ser ut som stenlagt golv och folk går på det när de ska till en viss grav. Det hela är svårt för mig, men jag antar att det passar hela "av jord är du kommen, till jord skall du återvända"- konceptet) och det stör mig att den är smutsig. Morbror gör rent gravarna och jag står mest där och känner mig oduglig och vilsen och värdelös. Och sen känner jag ett specifikt ingenting också. De andra går vidare och jag står kvar vid mormor och fortfarande ingenting. Bara detta växande stora svarta ingentinghet av känslor som borde vara där men som helt plötsligt bara försvunnit och låst om sig och lämnat mig alldeles tom och ensam. Jag vet inte varför, men jag önskar att jag kunde gråta. Gråta och känna mig mänsklig igen. Eller åtminstone som mig själv. Nu känner jag mig bara död och det är så fruktansvärt att jag bara vill sätta mig i bilen och åka därifrån. Varför varför varför mormor? Varför tog det slut såhär? Du förtjänade bättre än det du fick. Jag saknar dig, saknar saknar saknar och det kan inte komma fram för jag är tom och död som sten själv där jag står vid dig och vet att du är där men inte där. För alltid där men aldrig mera med mig. Du förtjänade bättre. Vi älskade dig. Jag älskade dig, älskar dig.


Väl i bilen pratar mamma och morbror och jag börjar slutligen gråta, tyst för mig själv och för första gången sen jag kom hit har jag kvar slöjan på huvudet medan vi åker så jag kan gömma ansiktet däri. Jag gråter för mig och för mormor, men kanske mest av allt för morbror, som besökt sin fru varje vecka, i en annan stad än den han bor i, i snart två år. Hon blev påkörd en månad efter att jag var i Iran sist. Det kom så plötsligt att ingen kunde fatta det. Jag tror verkligen att en del av honom dog med henne. Han säger själv att han tycker det känns som om hon ligger där och väntar, och varje torsdag besöker han henne (då torsdagsbesöken i Iran är ekvivalent med kristna länders söndags besök i kyrkan) och känner sig som ett batteri som laddats om. Då kan han fortsätta en vecka till. Då kan han stå ut en vecka till. Det var fruktansvärt att höra det ur hans egen mun och det kändes som om ingen slöja i världen skulle kunna dölja hur ont det gjorde i mig.

I kväll är det dessutom Shabe Yalda, längsta natten på året. Det brukar firas med fest, vilket jag inte alls känner för. Men mamma besökte gravarna igen nu i eftermiddag och har träffat massa släkt och gamla vänner och vi är bjudna hem till en bekant till henne över middag.

Dag 9 Shabe Yalda var mysigt med sång och dan (ja, jag kan dansa persisk dans...) och god middag. Men även om vi var rätt få kändes det udda att va hemma hos en för mig fullständigt främmande människa.



Vi skall tillbaka till Ahwaz, men morbror gör en avstickare på vägen och tar oss till ruinerna av tempelstaden Choghazanbil (å, vilket underbart namn att uttala ^^) Jag tycker det är hur intressant som helst. Choghazanbil byggdes mellan 1275-1240 f.Kr. av själva staden, som var uppbyggd inom fem olika murar, finns inget kvar, utan bara själva templets ruiner består. Det är nu kulturmärkt, och där har man hittat den äldsta formen av tegel till byggnadsverk på hela jorden. Templet var då 5 våningar högt, och vissa saker finns fortfarande utmarkerade, offerplatser exempelvis. Choghazanbil restes av Elam-folket, och väldigt lite är känt om dem. Tydligen vet man fortfarande väldigt lite om deras tro, och man har inte lyckats tolka deras skrifter. Choghazanbil förstördes av Ashour-klanerna ca 640 f.Kr.
Väl tillbaka i Ahwaz hinner jag med lunch och snabb dusch hos Laleh, och sen iväg till farmor för fika och senare faster för middag. Jag är utmattad av allt kringflängande och känslomässigt urvriden, men att vara med kusinerna är så kul att man inte lägger märke till de jobbiga känslorna.

Dag 10 Idag körde farbror Rostam, pappas lillebror, och hans fru oss till pappas hemstad Haftkeal. Samira följde med. Det var hennes första återbesök på flera år, hon föddes själv där. Det hela var en väldigt blandad upplevelse. Bäst var alla historier om pappa som ung och om farfar. Min farfar dog i hudcancer då jag var elva, och jag har aldrig sett honom. men tydligen var han en storväxt man. Han jobbade i oljeraffinaderierna och jag tänker underligt nog på krigardvärgar i rollspel, för han var inte särskilt lång, men väldigt bastant. Jag har fan världens coolaste ursprung. Alla familjer har sina släktmyter och historier (Kori babe, din morfar har tydligen varit en otrolig prickskytt). Min far- och morfar (tyvärr var sällan kvinnor särskilt framträdande på den tiden, men även mormor och farmor har sina historier) har blivit myter i sina hembygder. Min farfar har tydligen haft ihjäl ett vildsvin och 9 vargar (nej, inte såna vargar man har i Sverige, utan mer lika coyotes och andra ökenvargar). Nu är inte jag pro-jakt, men jag är imponerad ändå. Vildsvinet har tydligen (enligt berättelsen) rusat på honom där han slagit läger nära floden och farfar har dränkt den i vattnet. Det måste vara överdrivna historier som alla haft en 50-60 år på sig att växa sig övergödda, men de är så roliga och intressanta att höra att jag bara slukar de utan att tveka. I'm a child of local celebreties and heroes, who would have thought...
Det jobbigaste med Haftkael är att det inte är mycket kvar av den stad det en gång varit. Det brukade vara en oljestad och då pappa växte upp var engelskmännen många, och det lämnade sina spår. Mycket importerades och mycket gjordes bättre och enklare för engelskmännens skull, de ville ju ha det bekvämt. Men oljan tog slut och engelskmännen drog och nu finns det inga som satsar på staden, hälften tycks ligga i spillror. Vi besökte pappas barndomshem.. Bakgården fanns inte kvar och familjen som köpt huset var hemma och visade oss runt. En något tokig pojke från kvarteret sprang runt utan byxor när vi skulle hemåt. Mamman i familjen som köpt pappas hus sa åt honom att det var illa att springa naken och att han borde sätta på sig byxor, eller kalsonger åtminstone. Ungen flippade ut, plocka upp en gatsten och kastade mot oss. Ironiskt nog flög den över alla våra huvuden och träffade just kvinnan som sagt åt honom att ta på sig kläder i tinningen. Det började blöda och hela situationen var riktigt bisarr och en helt oväntad avslutning på vår dagsutflykt. Jag hade med en lånad filmkamera, så jag tog tyvärr inga foton. Men jag har ett på vägen mellan Haftkael och Ahwaz. Det är himla synd att jag inte fick en bild på den underbara solnedgången. Det var verkligen något overkligt vacker, men jag har fångat det på film åtminstone.
Vi äter middag hos min faster Zivar och jag och mina kusiner sitter och tjattrar om allt möjligt. När vi åker hem till morbror över kvällen har jag en liten knut i magen. Det är sist gången under resan som jag träffar pappas sida av släkten (bortsett från farbror Godarz) och jag har ingen aning om när vi kommer ses igen. Det svåraste med avskeden är inte saknaden sedan utan ovetskapen om när man kommer att ses igen.

Dag 11 Packa, packa. Vi har en mysig lunch hemma hos morbror Mehdi med familj. Jag tycker om morbror Mehdi, han är snäll och rolig och pratar med en sådan grov dezfouli att det nästan låter arabiskt. Han har alltid skratt i rösten och det känns tryggt. Vi flyger till Esfahan till kvällen, jag säger hejdå till morbror och mina kusiner och önskar att jag och Negar hade hunnit umgås mer. Hon är så jävla kul den tjejen, och det känns alltid som om vi knappt hinner få något sagt innan jag ska dra iväg.
Esfahan är kallare än de andra städerna hittills, men det är vackert och jag trivs här. jag trivs nog bäst här av alla platser vi är på, för jag älskar att va hos moster Azime. Hon är härlig, hennes man har världens skönaste humor och min kusin Nasim bor här, och vi kommer så underbart bra överens. Hennes storasyster Bahar är gift och bor i Teheran, men hennes lillebror Kiarash är hemma. Nasim själv är i Kashan och pluggar, men kommer hem från Universitetet på tisdag. Det blir en lugn kväll med en del skratt och prat. Kia berättar en del av deras galna skolhistorier och jag skrattar mig halvt fördärvad. Han är precis som en lillebror, och är bara fyra dagar yngre än Milad. Jag saknar Milad lite när vi sitter och prata om skolincidenter. Han borde varit här.
Det är Julafton och jag får SMS hemifrån och det är ju alltid trevligt.

Dag 12 Sov i evigheter. Sen var jag tvungen att följa med ut på stan för att ta foton till persiskt leg och det är deprimerande hur tokigt ful jag blir då de tvingar mig att täcka hela håret.
Jag har huvudvärk av och till sedan kvällen innan, men ögat är åtminstone bättre nu. Till eftermiddagen pluggar jag lite igen, och så ser jag på Baghe Mozaffar.

Dag 13 Det värsta med att sova länge är att min mamma alltid tycker att det finns en gräns för hur länge som är länge och vad som är för länge. Idag har jag varit duktig och pluggat lite under dan, Jag misstänker att det inte blir mycket av det nu när Nasim kommit hem. Sitter vi väl och pratar till mitt i natten som vanligt.
I eftermiddags var vi hos en sömmerska. Vi har fått tyg av farmor och mamma vet aldrig va hon ska göra av allt, så nu tog moster med oss till en sömmerska. Det var kul. Hon tog mina mått, frågade vad jag ville ha, och sen fick jag välja snitt och komma med input. Hon hade en tidning med massa olika plagg, men den var sydostasiatisk och alla modeller var typ pinnsmala kinesiska tjejer och jag skulle bara se tokig ut i det de hade (och en del var hemskt fult). Det enda jag gillade förutom en skoluniformsinspirerad dräkt var en japansk kimonolik klänning, men mitt tyg passade inte till det. Medan vi fixar det sista hos sömmerskan får moster plötsligt massa SMS. De har tydligen haft nätverks fel och alla mess kom fram på samma gång. Kia skriver, nästan panikslaget, att min farbror plus familj kommit redan och att han undrar vad han ska göra. Vi skyndar hem och tillbringar resten av eftermiddagen och kvällen med farbror och familjen. Farbror ser ut att ha blivit äldre än sina år. Hans son, Roham är lika gammal som min syster, men har drabbats av någon form av barn- och ungdomsreumatism. Det tär på hela familjen och han själv har blivit plufsig av all kortison. Min stackars rara pojk. Han är så klipsk och kvicktänkt när man pratar med en. Samtidigt märks det att han fortfarande har ett barns naivitet. Blygt frågar han om mina örhängen är äkta rubiner och jag tänker skrattande att det är fin, oskyldig värld han lever i. Jag svarar att de är 100% äkta plast och han skrattar själv åt det. Det gör mig ont att veta att han smärtas, lille kusin. Hans lillasyster Parnia tycks vara extremt blyg i början men mot slutet har det uppdagats att hon är ett litet busfrö. Innan de åker hem har Nasim hunnit komma hem från Kashan. Vi sitter upp hur länge som helst och bara tjattrar. Det är härligt att se att hon är sig själv, att vi fortfarande kan komma överens som vi brukar göra. Jag trivs så fruktansvärt bra med henne.

Dag 14 Idag har jag och Nasim bara slappat och babblat. Det har varit hur kul som helst. Vi svängde förbi ett nätcafé också där jag kunde kolla upp mailen. Men när vi skulle ut och handla hade affärerna mitt-på-dagen-stängt. Vi funderade på att komma ut senare (mellan 18-22 ungefär, har affärerna öppet igen) men vi sköt upp det till morgondagen. Ingen brådska.
Jag följde med mamma och moster till Imam-torget. Vi handlar allt från litet till stort och jag köper t.ex. Backgammon spelpjäser till pappa då det saknas i vårt bräde. Återigen önskar jag att jag köpt nytt minneskort för att kunna ta bilder av torget. Det är jättefint. Men vi har massa folk vi inte träffat än, och jag vill inte slösa bilderna, med tanke på att jag tog massa bilder runt om i Isfahan när jag var här för 7 år sen också.

Dag 15 Shoppat bort dagen med Nasim. Jag har köpt vykort, skinnhandskar, smink och kollat på lite souvenirer på Imam-torget som jag ska köpa senare. Jag fick de mest absurda kommentarerna när jag var ute. Allt från "herregud vad du är söt flicka!" till "Respektera slöjan!" (mao, dra upp slöjan och täck håret). En del killar följer efter oss och försöker få igång samtal och jag vet inte om jag ska skratta, bli störd eller bli rädd. En kille försöker prata med mig och när han inser att jag inte tänker svara så pekar han ut mig inför sina vänner och säger att mitt hår (min lugg sticker alltid fram från under slöjan) har samma färg som rostig ståltråd. Det var faktiskt dagens roligaste kommentar, men jag bara blänger och går. Nasim blänger ännu mer, och Gud hjälpe den som får hennes onda öga :P Jag vet, jag har hört att jag kan stirra rätt ondsint själv, men hon har de största ögonen jag sett. Hela ansiktet bara domineras av hennes blick, så när hon stirrar så märks det!
Ringde just Kori! Det var hur kul som helst att prata med henne även om det var kort. Vi pratade om lite allt möjligt, hennes flytt, Sundsvall- resan och hur jag har haft det (ögat bra, äntligen!) Det blev ett väldigt kort samtal, men så värt det. Ska strax gå och lägga mig. Upptäckte precis att jag glömt min packlista och listan med alla adresser hemma hos min morbror Mehdi i Ahwaz. Typiskt. Nu har jag ett dussin vykort som jag inte vet vad jag ska göra med. Fuck.

Dag 16 Fredag (helg!) Idag har vi varit på promenad i Koh Soffe (Soffe berget). Det var hur underbar vy som helst. Var där för 7 år sen också, men minns inte om jag tog några bilder då. om jag gjorde det så har väl mamma de. (Det är förresten mamma och jag på bilden nedan...) Det var, hör och häpna, hur skönt som helst med lite ansträngning och motion. och utsikten och den härliga luften gjorde det ju bara ännu bättre.




På kvällen tar Nasim med mig till nätcafét igen, där jag obstinat som jag är, letar upp alla adresser via Eniro. Det var ganska lätt, utom i vissa fall där jag var tvungen att söka på kompisarnas föräldrars namn för att få upp adresserna. Jeez, jag vet inte ifall jag bara är knäpp eller en bra vän. Jag skrev iaf alla mina vykort nu ikväll, och imorgon när posten har öppet igen ska jag dit och skicka iväg allt. Korten lär komma fram en vecka efter jag själv, men då är jag i Sundsvall så det gör inget.

Dag 17 Tandläkarbesök idag. Tänkte att jag lika gärna kan ta det här. Vi tog en bild. Fan för svensk tandvård. Undre hela min uppväxt fick jag höra att min underkäke är liten men att det skulle växa till sig och att mina sneda tänder i underkäken skulle rätta till sig. Sen fick jag vet att det inte skulle ske men att jag har för bra bett för tandställning. Sen slipade de mina tänder under extrema plågor (man bedövar inte för slipning) och så sa de att du inte tänker dra ut mina visdomständer kirurgiskt utan väntar och ser.
I Iran undrar de vafan jag inte fått tandställning för. Här fasar de inför tandslipning (det skadar emaljen och ger slitskador i framtiden). De visar på bild att mina visdomständer fått så lite plats i min alldeles för lilla underkäke (ärftligt…) att de kommer växa snett in i mina andra tänder och måste tas ut kirurgiskt. Är det inte underbart att allt det kommer fram efter man fyllt 19 så att jag måste betala flera tusen i Sverige för att få sådant gjort som jag påpekar att de skulle hjälpa mig med ända sedan jag varit 9? Underbart. Inte en chans alltså. Jag måste till Iran nästa jul igen tror jag och bara fixa tänderna.
Hos ögonläkaren: som jag misstänkte, min syn har blivit svagare. Inte kollat upp det på snart två år, så det var dags. Får antibiotika för mitt öga. Pratar om linser och han säger att jag får vänta med det till ögat är återställt. Låter bra. Jag funderar på att prova färglinser. Skulle va kul som omväxling. Gröna kanske...(vad tycker ni?)
Sista besöket till Imam-torget. Jag köper allt från en jaktkniv till smycken. Vi möter Dervisher på torget och jag lyckas sno åt mig ett foto av en riktigt blyg man =)


Postar dessutom vykorten. Mannen på kontoret måste ju ha varit helt dum i huvudet. Istället för frimärken poststämplar han korten för att det ska ta mindre plats. Bra idé tycker jag. Så varför kan han inte ställa in maskinen så att den stämplar rött i det stora tomma utrymmet i hörnet är det ska vara? Neeeej, han måste självklart ignorera det och stämpla en stor röd stämpel mitt i vartenda ett av mina vykort. Kul för de som ska få korten nu. Jag hoppas att de är läsbara.
På kvällen svänger vi förbi sömmerskan. Min topp och klänning är nästan klar, men de sitter för löst här och där, så hon ska sy in dem till imorgon.

Dag 18 Nyår. Jag packar alla våra resväskor. Jag tar efter pappa i den saken, jag packar bra, och då vill jag ha saker gjorda själv. Vi ska lämna av det mesta på Mehrabad flygplats och bra ta med oss en resväska till morbror Hadi när vi är framme i Teheran.
Hämtar upp mina kläder hos sömmerskan och de är jättefina. Enkelt men snyggt, jag trivs i det. På vägen hem svänger vi förbi den armeniska delen av stan. De är kristna och firar jul, så det är kul att se all belysning och allt pynt.
Väl hemma äter vi kebab och sen klär vi upp oss och tar lite nyårsfoton (Jag och Nasim.)



Dag 19 Jag mådde inte så bra när jag vaknade imorse. Ont i ryggen. Det är dags helt enkelt, inte mycket att göra åt.
Vi flög till Teheran i eftermiddags. Jag saknar Nasim som en tokig. Eftersom vi alltid tillbringar mest tid med mosters familj så står jag ju de närmast. Första gången jg var i Iran var sommaren 2000. Av två månader tillbringade vi en månad med mosters familj. När vi skulle åka ifrån Esfahan grät jag floder. Jag vart faktiskt lite tårögd nu också, men man tål väl lite mer nu. Jag får hålla kontakt via mail från och med nu istället.
I Teheran nu, det var så skönt att lämna av alla resväskor på flygplatsen. Kusin Saman kom och hämtade upp oss och jag kan tänka mig att han var lättad han med. han insisterar jämt på att vi inte ska behöva hjälpa till med resväskorna, men hur kul kan det va att bära upp 4 resväskor för tre våningar alldeles själv? Tur att vi alltid säger emot honom och morbror =) Vart en lugn kväll med middag framför TV:n med familjen. Te och prat efteråt och det känns skönt. Har fortfarande ont i ryggen, fast värre nu. Tagit min andra Ipren.

Dag 20 Var uppe till 3 igår och pratade med Samin. Hur mysigt som helst. Känns som om vi kan prata massor, men aldrig har tid till det. Synd bara att det ledde till att jag inte fick sova. La mig vid 3, vaknade igen typ halv 7 av otroliga ryggsmärtor. Var tvungen att ta mer Ipren och bara hoppas på att det skulle gå över. Jag tror jag måste skaffa nått receptbelagt. Fucking Ipren. Om det tar en timma för nått att kicka in medan man har ont är det ju helt jävla useless. Favorit är när det inte hjälper alls. Hallåå??! Vad är det jag tar det för, ska jag bara accepter att det flyter omkring smärtstillande i min kropp utan att göra verkan. Droga mig själv for nothing? Suck.
Vi tog taxi till min kusin Marjan i Karaj idag. Karaj är en småstad utanför Teheran som växt sig så stor att den nu nästan växt ihop med huvudstaden och ses på som en förort med större befolkning än Stockholm. Det tar en timma att t sig ut dit iaf. Vi äter lunch hos Marjan och jag träffar hennes lilla dotter Roshan för första gången. Roshan är bara 1,5 men hon liknar sin sju-åriga bror ganska mycket. Barman kommer hem från skolan efter lunch och jag slås över syskonens likhet igen. och de har de mest fantastiska ögon. Jag fattar inte, om det ligger i familjen att ha så grymt snygg ögon, varför har inte jag det?! Dessa ungar har seriöst så långa ögonfransar att det når ögonbrynen när se öppnar ögonen! Inte ens mascara kan hjälpa mig till det... Jag har inte träffat Marjan på snart sju år. Hon frågar mig, hemskt nog, om jag gått ner i vikt. Jag säger att det är kläderna som gör mig snygg, och att sist vi sågs, då jag var 14, så vägde jag nästan 10kg mindre än jag gör nu, och bara att säga det gav mig ångest.
Nära Marjans hus finns en moské (vars namn jag glömt...) Den har en stor begravningsplats, och många kända iranier ligger begravda där. Däribland en av mina föräldrars favoritpoeter, Ahmad Shamloo. Mitt namn är taget ur första raden i en av hans dikter. Shamloo är, trots eller kanske på grund av, sin popularitet, en nagel i ögat på regimen även efter sin död. Hans gravsten har krossats två gånger, och nu finns där bara en enkel sten med hans namntäckning inristad i. Först trodde jag att någon försökt rista något även i den nya stenen, men det liknar tydligen omslaget på en av hans diktsamlingar.


Efter besöket hos Marjan satte vi oss ännu en gång i en taxi, för att ta oss inte bara till Teheran, utan till Teherans nordöstra ände. I rusningstid. Det tog 3,5 timma! På den tiden skulle jag vara halvvägs tillbaka till Sverige på flyget. Det var mardrömslikt. Men vi kom fram tillslut, hem till kusin Bahar, gravid för första gången, och med tvillingar dessutom. Stackarn, jag tror alla är så hajpade att hon knappt får andrum. Hon själv säger att det känns som om hon snart kommer känna ungarna sparka ända upp i halsen på henne. Trots att vi åkt så länge stannade vi bara en och en halv timma. Andra släktingar till mig var där och det var trevligt. Vissa hade jag inte träffat förr (ingift släkt) och vissa hade jag inte sett på länge, som Amme Shokat (tant/faster Shokat) min morbrors frus mamma. Hon är en jättehärlig tant som alltid bedyrar att jag är en favorit, och vem kan motstå det ;) Jag är hursomhelst glad att vi åkte hem. Jag hade så ont att jag knappt kunde sitta ordentligt. Bahar påpekade skämtsamt att under alla de gånger vi setts så har jag alltid mensvärk. Jag sa att hon inte skulle ta åt sig. Det var inte hon som hade oturen som bara fick se den sidan av mig, utan snarare jag som bara lyckas lämna kvar det bestående intrycket av att alltid vara plågad. Fast när jag var i Iran för första gången bodde hon åtminstone fortfarande kvar i Esfahan, så hon har ju sett mig när jag inte är helt miserabel också, tack och lov.
Tagit min sjätte Ipren sen igår nu. Kunde ha vart värre.

Dag 21 Sista dagen i Iran! På förmiddagen besökte vi två vänner till mamma och pappa. En av de var Hadi Mohammadi, som är författare till böcker och läroböcker för barn, och den andra är hans kollega Zohreh Ghaeni, som blivit 2007 års Ordförande för H.C. Andersen - stiftelsen (tror jag det heter. De delar ut priser varje år till barnboksförfattare om jag inte misstar mig). De är iaf hur trevliga som helst, fast jag har ju träffat Mohammadi när han besökte Stockholm i höstas. En snäll farbror, det är vad jag tänker på när jag träffar honom. Typ den släktingen som kan berätta bäst sagor för en när man är liten.
Så har jag tillbringat eftermiddagen med att packa och packa om. Det känns som att en stor del av resan gått åt till att bara åka mellan ställen och från hus till hus. Känns som om jag jämt sitter och packar. Men samtidigt är jag nöjd med att jag använt vartenda plagg jag haft med, med undantag för en topp och en klänning. Detsamma kan dock inte sägas om mamma och Nina, som inte ens rört en tredjedel av sin packning. En hel resväska i onödan med andra ord.
Till kvällen var mammas väninna Nahid och hennes systerdotter på besök. Nahid och mamma var otroligt nära vänner och har känt varandra sen universitet. Vi fika tillsammans och senare tog jag och Samin en promenad. Jag tycker om att ta nattpromenader. Det är så synd att jag inte gör det hemma. Men jag vill inte gå själv och ingen annan där hemma vill sällskapa med mig så sent. Väl hemma tar jag de sista bilderna på kameran och säger god natt och hejdå till alla (utom Samin för han somna och jag hade inte hjärta att väcka honom, haha!) Jag kunde inte sova själv så jag satt uppe till 2-3 i köket och skrev, åt en macka, och sen låg jag på soffan och lyssnade jag på musik till fyra tiden. Sen var det upp, fixa till sig och åka iväg. Saman skjutsade oss till flygplatsen där vi hämtade upp allt undanlagt bagage. När Saman åkt iväg stod vi i kö från ca halv 6 fram till 8 då vi boarda planet. Det var fruktansvärt. Jag mådde så dåligt av värmen och trycket att jag fick yrsel i kön och var tvungen att sitta ner. En gammal tant gav mig ett äpple. Ända roliga var när de ropade på en i personalen. Jag var så trött och lättroad att jag höll på att gå i bitar när jag fick höra honom kallas Aghaye Golabi (Herr Päron). Nu har jag iaf suttit på planet i ett par timmar. Jag sov de 2-3 första, men de väckte mig för ett tag sen för lunchen. Jag brukar inte klara av flygplansmat, men det var faktiskt en god kycklingschnitzel, tänka sig. Hemma om 1 timma, kan knappt bärga mig.

---

Det känns som om jag gjort så gott jag kunnat. Vissa saker har jag inte tagit med, för jag vill inte =) Men så är det ju alltid. För er som orkat ta sig igenom detta nästan 10 A4 långa inlägg: Jag hoppas att ni inte ångrar er alltför mycket :P I never said you had to read it. Justja, sista bilden är på några av de saker jag köpte åt mig själv :P

---

Som avslutning tänker jag ta med en liten lista på sånt jag gjort etc. sen jag kommit hem =)

(Nej, jag såg inte ut såhär när jag var i Iran. Däremot ser jag nästan ut såhär i Stockholm ibland, när det är kallt. Jag lovar. Fråga Kori.)

Första telefonsamtalet (efter pappa): Kori onee-sama! No surprise there, babe =)

Den första kompis jag träffade: Sara! Fika och mysprat.

Den första julklappen: Från Joanne! (tack söta)

Första nyttiga syssla: Tvättade tre maskiner med tvätt redan samma dag som jag kom hem.

Den nyttig syssla som tagit längst tid: Städningen. Jag har inte börjat än, det blir bara värre och värre. Rena katastrof-zonen >_<

Det första jag åt: Skinka :P

Det första jag drack: O'boy!

Det första jag läste: Ny Bleach-manga

Det första jag såg: Nya avsnitt av Yamatonadeshiko Shichihenge

Vikt sen jag kom hem: 62kg

Det var allt. Khodahafez. Shab bekheyr.

Princess of Persia

Idag flyger jag till Iran. Det var två år sen jag var där sist och jag är så nervös och förväntansfull att jag har ont i magen (men så har jag inte ätit på 9 timmar heller...) Det är synd att man missar julen, och ännu mer synd att det bara är jag och syster och mamma som åker. Men pappa kan inte följa med och lillebrors pass och handlingar hann inte bli klara, vilket innebär att han kanske åkt fast och tvingats göra lumpen därborta pga vårt dubbla medborgarskap, och det är inte ett alternativ.
Jag är verkligen spänd inför det hela. Jag har packat och städat och tvättat inför resan. Igår gjorde jag vad som tycktes vara hundra små (och större) sysslor. Jag har till och med satt upp granen, för annars kanske pappa och lillebror inte orkar bry sig, och jag vill ta mig fan ha en gran i huset när jag kommer hem! Jag har redan ställt en del klappar därunder.

Jag tänker hela tiden att det kommer bli kul. Jag hoppas att det kommer att bli precis lika roligt som tidigare (även om alla Iran-besök knappast är utan moln på himmelen). Det finns så mycket att tänka på i Iran. Vad jag har på mig, hur jag beter mig. Jag försöker att inte dra uppmärksamhet till mig, men det är svårt. De genomskådar dig som turist direkt. Det är nästan komiskt vad det är för småsaker som avslöjar en, innan man ens öpnnat munnen. Min kusin pekade ut sånt för mig en gång när vi var på stan för massa år sedan och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Men om jag såg ut som turist hade det ju varit lätt. Jag skulle bli lämnad ifred. Nu ser jag ut som en iranier, men bor tydligen inte där. Vilket innebär att man är extra synad, för att man borde veta bättre enligt den konservativa despota regeringen.
Som tur är har jag en underbar släkt (OK, inte allihopa, men majoriteten XD ). Jag älskar att besöka Iran, gå på stan med mina kusiner, se massa ställen och ta mängder med bilder (där jag alltid tar av mig slöjan på offentlig platser av principskäl, fastän man kan åka dit för det). Det är inte så att jag saknar landet i sig när jag är här. Jag har inte den formen av band, eftersom jag ändå är född här och bara besökt Iran två gånger. Men det finns många där som jag saknar. Det ska bli skönt att få komma dit igen...
Samtidigt är det ju svårt. Det är inte en nöjesresa precis. Jag vet inte hur jag ska orka med att besöka mormors grav. Det hela känns så främmande för mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag kommer att reagera. Jag tycker inte om att reagera på sätt som är helt oväntade för mig, jag tycker inte om den sortens överraskningar. Jag tycker inte om tanken att åka till Isfahan och möta det där tomrummet som mormor brukade fylla. Hur biter man ihop och går vidare när det inte ens känns verkligt?

Jag vet inte. Iran i sig är en känslostorm av konflikter för mig. Hur kan man trivas så bra och ändå vara så miserabel? Jag avskyr regimen, jag avskyr att känna att jag måste gömma hur jag tycker och känner, jag avsky att ha den där fördömda slöjan. Och ändå försöker jag att inte tänka på all politik och bara vara. Jag vänjer mig olyckligt nog vid slöjan. Jag anpassar mig och är försiktig på stan, gå aldrig ut helt själv för att på så sätt inte behöva oroa mig utifall att något händer.
Det finns så mycket som är fel där. Och ändå kan man känna att det är som vilket annat ställe som helst. Som när jag är ute och shoppar med mina tjejkusiner och fikar och gå i bokhandlar och känner mig som en normal tjej. Och jag gör mitt bästa, på de där små små sätten, för att visa att jag inte tänker foga mig in som ett jävla hjärndött får. Jag skrattar högt på gatan fastän det må anses vara vulgärt när tjejer gör det. Jag sliter av mig slöjan bland folk och vinkar till min mamma och ropar "ta bilden nu!" och skiter i vad folk tror om mig. Och som många andra tjejer i dagens Iran bär jag en så åtsittande överkappa att man knappt fattar att jag ska kunna sitta i den också och sminkar mig som om jag fortfarande är i Sverige och inte i en islamisk prästdiktatur.
Det är små saker som verkar betydelselösa. Men för de tjejer som bor där, för de studenter som revolterar och de journalister som dödas för yttrandefriheten, för de vuxna som dagligen kämpar för att överleva i ett land där regimen krossar dem, så är små saker allt man har för tillfället. Jag hoppas att jag ska leva den dag då folket reser sig. Då regimen inser att det är de som ska frukta folket - inte tvärtom, som V sa.

Men det är framtiden och nu är nu. Nu ska jag snart gå och lägga mig. Nu hoppas jag på en resa som jag ska kunna uppskatta till fullo med alla sina plus och minus. Nu hoppas jag på att mina veckor i Iran är precis det jag behöver för att komma över en mycket traumatisk höst. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem igen, och vi har inga returbiljetter för tillfället. Planen är väl att vara hemma innan inskrivning till fortsättningskursen på SU och helst innan dess, så jag hinner en sväng förbi Sundsvall också. Jag lär inte ha någon internet-uppkoppling, utom möjligtvis i Isfahan, så jag är lagomt avskärmad från mitt vanliga liv.

Nu vill jag bara önska er alla (typ ni 10 som faktiskt läser det här...) en God Jul och ett Gott Nytt År. Jag hoppas att ni får snö till julafton och dricker massa julmust och glögg, äter pepparkaksdeg (som är klart godare än pepparkakorna själva) och äter massa julskinka (utom ni vegetariner... ni får äta mer julgodis). Ha det så bra, vi hörs igen när jag är hemma (då tänker jag lägga upp en bild på mig själv i min fulla svarta kråka-mundering).


PS. Jag är dessutom som vanligt nervös inför flygresan. Väl i luften älskar jag att flyga, innan kan jag inte sluta tänka på att vi kanske kraschar. Så, om det nu skulle hända mig något, så vill jag bara hälsa:

Till min familj: Jag älskar er. Ni är allt och jag älskar er så mycket att jag inte fattar att jag inte säger det oftare, eller öht. Men så är det, så enkelt är det.

Till mina vänner: Ni är underbara. Jag hoppas att jag visat hur mycket ni betyder för mig. Jag tror inte jag är den enklaste personen att vara vän med (eftersom jag är...jag) men jag hoppas att jag varit en så bra vän som jag kunnat vara.

Jag tror inte jag skulle vara den jag är idag om det inte vore för min familj och mina härliga vänner, och jag trivs bra med mig själv, så jag antar att det är vad man kallar ett positivt resultat ;) Jag hoppas att jag på mitt eget klart speciella, högljudda, sarkastiska och vad jag gärna vill tro, även omtänksamma och roande sätt, haft inverkan på era liv och att ni, utifall något nu skulle hända, minns mig på ett sätt som inte får mig att skämmas i efterlivet (om det finns något). Jag önskar bara att jag faktiskt skrivit det där testamentet. Som det ser ut nu får ni nog begrava mig med alla min prylar, för jag kan varken bestämma mig för vem som ska få vad, eller om jag ens kan skiljas ifrån de efter döden =)

Jag tror det var allt. I'll be seein' you around. I hope XD

3 little words.

It's three words.
It can be... any three words. And they mean - everything and anything. A few examples:
I love you. Peace on earth. I hate you. Best song ever. I'm so sorry. Let's go out. Please forgive me. You're no fun. It's not over. Pick a card. You're really cute. I'm so scared. Make that terrified. Clean cut wound. I miss you. Hold my hand.

Worst three words: I've met someone.

Oh I see. So you have. That's very nice. Except it's not. You feel happy, I feel dead. But I know, it's been long. Long since then...
Those are mine. My worst words. Worst I've heard. And I thought: "Who is someone?" Why'd I care? But I did. Still do too. Very much so. Cause it hurts, it really does.
I hate it. Hate that hurt. And I wanted... all "someones" gone. And myself included. I felt gone, already quite dead. Probably just numb.

It's been months. Six long months. It doesn't dull - doesn't go away. I really wish... it'd go away.

BOUNCE

I torsdags var jag och Sara och såg Bounce live. De hade satt upp Gökboet på Dansens Hus, och jag var som en frälst människa efteråt. Det var en och en halv timmas ren extas. Jag älskar musik och det är härligt att ta del av musiken i en fysisk upplevelse. Dans är något jag är lite för blyg för att satsa på, men som jag verkligen tycker om. Och jag kan inte se duktiga dansare utan att känna en viss ånger över att det är något jag aldrig satsat på. Och när man ser Bounce... Det är som om hela kroppen skriker åt än att man borde satsa på allt från jazz-balett till krump och pop-locking.

Det hela började med en gruppdans där dansarna var klädda helt i svart, men med masker framför ansiktet och bakhuvudet, så att det ständigt såg ut som om de såg ut över publiken, medan kroppen gick runt runt under dem. Det var otroligt. Danserna var inspirerade av allt från balett till 80-talets flashdance (där Leroy från Fame var något som både jag och Sara tänkte på och skrattade åt, då vi mindes det från hennes "Bounce live på Nalen" DVD. "Benke" var en grym McMurphy, och alla var så fascinerande att se på. En av de som jag tyckte bäst om, var gästdanserskan som spelade ökände Nurse Ratchett. Hon var otrolig. Hela hon var en uppenbarelse, så betvingande och närvarande. Det finns en scen i föreställningen, där de två skötarna är oense, för den ena vill inte längre behandla patienterna illa. De battlar mot varandra, pressar varandra till det yttersta. Och bakom, projicerad på en stor vit duk, följer Nurse Ratchetts blick, bara hennes stora mörka ögon, varenda en av deras rörelser. Blicken går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så börjar hon också dansa. Synkar sina rörelser med den andre skötaren, tills båda dansar på den vita duken, obarmhärtigt, och den något mer sympatiske skötaren slutligen förlorar.
Något annat jag verkligen tyckte om, var hur de just fört över och gjort om delar av filmen, för att de ska kunna anvnda samma koncept i dansen. Förmedla samma saker nu, fast med andra medel. I filmen Gökboet, blir Jack Nicholson vän med en av patienterna på psykhemmet. Det är en storväxt jätte till indian, och alla tror att han är stum. På så sätt har han hållit sig utanför de flesta av "aktiviteterna" och händelserna. Sedan visar det sig att allt bara varit en front, för att han ska slippa dras med i all djävulskap som han tycker att alla blir utsatta för. Han orkar inte. I Bounce föreställning, kommunicerar alla via dansen. Man battlar, man leker och til och med Nurse Ratchetts tyranniska välde skildras genom de strikta, robotlika balettövningar som hon tvingar patienterna till att utföra. Alla utom pjäsens "indian". Han är rullstolsbunden. På så sätt hamnar han i samma situation som i filmen, han alieneras från de andra och kommunicerar inte med dem. Sedan visar det sig förstås att han faktiskt inte bara kan röra på benen, han är en tokbra dansare.
Det var ren lycka för mig att se Bounce. När föreställningen tog slut var jag den andra personen i salen att ställa mig upp och applådera så glad var jag (jag skulle dessutom ha varit först ifall inte den där kvinnan hunnit före då jag ställde ner min väska *muttrar*). Jag är så glad att Sara föreslog att vi skulle gå (kramar till dig Sara!). Vi har redan bestämt oss för att se deras nästa föreställning, vad det nu blir (frånsett den de dansar live på Nobel-middagen, det får jag nog se på TV istället). Jag önskar bara att det varat längre.

Kvällens enda mörka moln på himmelen var att vi stötte på Black Army när vi steg av pendeltåget. De klev av samma tåg som vi, och jag hörde nån tjej viska till killen bredvid sig att de måste vara rasister. Så fort vi klev av hamnade nån av de i bråk med en kille som var kvar i vagnen. Han svor åt dem, men man fick den tydliga känslan av att de sagt saker till honom tidigare, innan tåget stannade. En av dessa sjuka Black Army-as sprang tillbaka in och sparkade på honom, och en av de två tjejerna i sällskapet försökte ropa tillbaka de andra och hetsade på. De kunde inte vara äldre än i gymnasieåldern. Det var hemskt. Jag såg ju att de då var en mot en, och båda stod mest och skrek på varandra, men tanken att de skulle kunna dra ut killen ur vagnen och sparka honom till döds var extremt närvarande. Två av Black Army-killarna var som djur i sitt sätt. Konduktören skrek iallafall till och dörrarna stängdes.
Värst var att jag var så äcklad av mig själv. Jag ville så gärna säga till. Ropa på nån, skrika att de skulle ge fan i att vara såna fega as, men jag var själv feg. För jag kände bara där jag gick med Sara, att de var så många så många, jag räknade upp till sju-åtta, och då fick jag inte ens med alla. Jag vågade inte säga nått själv. Hade de hoppas på mig hade jag på sin höjd lyckats knocka de två tjejerna. Killarna skulle slita mig i stycken. Väl i rulltrappan stod jag framför Sara, skakandes av ilska. Framför, bakom och bredvid oss stod denna massa av hjärndöda människoklumpar och låtsades inte om oss samtidigt som vi inte låtsades om dem, fastän jag hela tiden kände Saras hand på min arm och hennes blick som bara skrek "Säg inget. Inte nu. Inte här. De kommer mörda oss". Det konstiga var att jag innerst inne, i maggropen, hade en liknande känsla, och jag har nog aldrig känt så förr.
Vad som gjorde mig ännu mer upprörd var när jag sedan var påväg till bussen och hörde två män i 40-50års åldern prata om dessa Black Army-barn. De sa att det var sorgligt att de var så illa däran när de var unga, och att det bara hade behövts att en av dessa idioter börjatmisshalndla killen på tåget så hade resten säkert fallit in och mördat honom utan tvekan eftersom de inte ens kunde tänka själva längre. och att det var riktigt illa att tjejer börjat umgås i sådana gäng. Nu vill inte jag försvara den där vidriga tjejen som faktiskt var en av gruppens mest drivande krafter, men jag tycker att detta är så typiskt. För förväntningen finns visst alltid att tjejer ska va snälla och rara, och tanken på att de kan va våldsamma as finns inte. Folk är trots allt folk. En tjej är inte sämre för att hon är lika hemsk som en kille. Men hennes handlingar bedöms ändå hårare, för det förväntas inte av en flicka. Men vad som störde mig mest var dessa mäns samtal. Jag tänkte: nej, de där ungarna, de är tragiska. Tragiska och frliga och trasiga någonstans därinne. Ni är sorgliga. Vuxna män, stora och starka nog för att kunna stoppa sådant här, för att kunna gå ihop er i tunnelbanevagnen och sätta stopp för sånt här skit. Men ni kollar på. Om ni som är samhällets vuxna ansvarstagare inte handlar, då är det fan inte konstigt att det aldrig blir bättre. För om inte ni vågar öppna käften, då kommer en ensam tjej aldrig kunna stå upp mot tio personer hon heller.

Begin the begin...

En dag kommer jag att vakna upp och inse att jag kastat bort mitt liv. Vilket lär hända, så länge jag inte blir en berömd författare. Eller lyckas hitta en dold talang som jag kan slå mig fram i livet med. Men, troligen har jag inga dolda talanger, och jag lär inte lyckas bli en författare då jag inte ens har diciplin nog att upprätthålla en blogg. Det är lite lamt att inte ens uppdatera en gång varannan vecka när ens mål i början var att skriva ungefär varannan dag. Jag misslyckades med det redan först veckan som bloggare tror jag. Inte illa. Det kanske är min dolda talang, att halvt som halvt kunna lyckas leva ett hyfsat liv och samtidigt vara misslyckad. OK, jag är inte helt misslyckad. Jag har bara råkat misslyckas med en del saker jag gärna velat lyckas med det senaste året, och det gör ju inte under för självkänslan, som jag ändå brukar tycka är bra. Det tar ännu mer på självförtroendet, som dock redan är ganska sorgligt ihop-skrapat.
Allt är ju självklart inte illa. Jag har faktiskt haft ett par riktigt bra helger den senaste månaden, och det har varit en befriande brytning från min något plågade tillvaro i höst. Jag tänkte att jag skulle skriva om det utförligt, på just det där sättet som jag brukar lyckas med när jag inte bloggat på nån månad. Jag skonar ingen och intet, så att säga.

"I Örebro, i Örebro..."
Sista helgen i november var jag i Örebro och hälsade på Joanne (luv ya babe!). Jag har hälsat på en gång per termin sen hon flyttade dit för att plugga sin enligt mig omöjligt tråkiga linje (jag kan inte matte, och jag kan inte hantera min ekonomi, så Företagsekonomi är en mardröm), men som hon verkar kunna sköta galant och som jag hoppas leder till den lyckade framtid hon förtjänar. Det är helt sjukt hur man kan sakna en person. När vi inte ses på länge så försvinner liksom känslan av det, fastän man tänker på personen helt plötsligt och kommer på saker som "Jag undrar om Jodes såg det avsnittet" eller "Jag undrar om Jodes skulle gilla den här låten också, kanske borde skicka henne den över msn." Men när man väl ses är det som om jag fått en jäkla tegelkloss i huvudet. Jag blir som förbytt. Vi är som två tokiga, fnittriga tonårstjejer som shoppar loss (vi gör ett traditionellt besök på Myrorna varje gång jag hälsar på, och sen ränner vi på stan i flera timmar), äter vad som verkar vara tonvis med skräpmat och ser på film där antingen Johnny Depp är med eller där vi redan kan alla repliker som vi drar hela filmen igenom (läs: Men in tights). Första gången jag var i Örebro drog vi ut en av kvällarna och var på klubben Frimis. Det hela var väldigt kul förutom att vi glömde att ge oss av innan klubben stängde, vilket resulterade i en halvtimma i kappkön med packade människor som höll på att klä av varandra framför oss. Sen fick vi vänta på en taxi hem medan Annika sjöng refrängen till Black Eyed Peas "My Humps", i 50 minuter. 50 minuter. I november. Utomhus. Efter tredje samtalet till taxiväxeln flippade jag och skällde ut kvinnan. Annars en mycket lyckad helg, vilket även gäller mitt besök i maj, då vi grillade ute med Jodes kompisar och spelade kubb och var på hemmafest. En annan tradition som startats i Örebro är att jag börjat kolla på serien "McLeod's Daughters". Jag skämtar inte. Joanne gillar den och har spelat in flera säsonger, och när hon väl däckar mitt i natten av trötthet efter dagens eskapader så sitter jag och kollar på "McLeod's" tills det ljusnar. Det hör Örebro till. Det är ingenting som följer med hem.
Höstens besök innebar shopping på stan, massa skräpmat, utekväll, film och spel. På lördagkvällen drog vi til Frimis. Innan hade vi förfestat hos en av Jodes vänner och vi lekte en mycket enkel och trevlig dryckeslek, utom då man själv var tvungen att dricka... Det gick sämre för vissa. Inte så illa för mig dock =) Jag hade på mig ett härligt set av gröna smycken som Jo gjort åt mig i födelsedagspresent och var riktigt peppad att gå ut. Döm vår chock när det visade sig vid midnatt att Dr.Alban (jag får ryckningar bara jag tänker på det) skulle spela live på klubben vi var på. Vem betalar för att hyra in honom?!, var min stora fråga. Vi bytte rum för att inte låta det förpesta kvällen, och lyckades bra.
Dagen efter var mysigt med spel och film. Vi spelade "Miljonären" med Jodes jättesnälla pojkvän Johan, som dessutom sopade mattan med oss. I korta drag går spelet ut på att alla karaktärer är släkt, och vill komma åt sin rikaste släktings arv. Men han vägrar ge över pengarna till en person som inte kan roa sig ordentligt med dem. Syftet är alltså att snabbast bränna en miljon på nöjen, för att kunna ärva 99 miljoner själv. Mitt problem var, att trots att pengarna bara försvinner i den verkliga världen, hade jag riktigt flyt i spelet. På fel sätt. En kvart in i spelet hade jag 100.000kr mer än jag började med! Och inte nog med det, jag förlorade för att jag hade så mycket pengar! Livet är orättvist, men spelet var kul :P
Vi såg Ice Age 2: The Meltdown, och Sharks Tale. Den första har jag sett tidigare, men den var helt klart bättre. Jag tycker den är jättekul, och kan inte bestämma mig för om den förhistoriska ekorren och hans nöt är bäst eller Sid. Jag var dock partisk för gamarnas sångnummer :P Andra filmen var för ojämn, och humorn höll inte alls samma nivå. Däremot var dess referenser till andra filmer och en del av replikerna riktiga höjdare. Några av favoriterna var när räkan som skulle ätas av Don Vito (Gudfadern bland hajar) får chansen att hämnas och drar Scarface-inspirerade repliken "Say hello to my little friends". Eller när fisken Oscar konfronterar Don Vito, som inte accepterat att hans son kommit ur garderoben,
och skriker "So what if he's a vegetarian and likes to dress up as a dolphin?!". Jag gillade verkligen att filmen avslutas med ett sångnummer av undervattenvärldens version av Missy Elliott, som drar ett "This is a shark tail... exclusive..." med sin typiska Missy-pondus. Hon gör egentligen en duett med havsversionen av Christina Aguilera, en blond manet med dreads. Jag fann detta högst ronde då det bara bekräftade det jag alltid tyckt: till och med som tecknad aquarie-varelse är hennes huvud för stort för resten av hennes kropp. Go figure.
Jag var uppe till halv sju och kollade på australiensare och deras ranch-arbete, och åkte hem till Stoclholm samma eftermiddag. Joanne var den bästa värdinnan, och det senaste besöket kändes alldeles för kort.

Samma eftermiddag som jag kom till Stockholm fick jag dra till SU med all min packning och sätta mig i Lärostudion och svara på frågor. Tack och lov fick jag hjälp av Kori så att jag slapp sitta där i evigheter. Ibland undrar jag hur jag skulle klara mig utan henne. Att plugga med en av sina bästa vänner är underbart. Det är så kul att vi ses så ofta, och nästan lite läskigt att det känns så tråkigt när vi inte setts på några dagar. Lite withdrawl-symptoms över det hela. Du är min stöttepelare i vardagen. I'd be a wreck without you, nee-sama.
Påväg hem fick jag ett samtal av Maria, som ledde till ett besök i tyg-butiken i Sumpan, och ett alldeles för kort första-besök av Maria hamma hos mig. Vi får se till att planera lite till nästa gång, så hinner vi mer än en middag.

Teater-besök
Dan efter jag kom hem hade jag en liten middag för mina gamla kurskompisar Veronica, Balsam och Sara. Sara kunde inte komma, vilket var så typiskt, för vi har bara lyckats ses alla fyra en gång sedan i april. Däremot var jag jätteglad över att Balsams kompis Narges kunde komma också, för hon har precis flyttat upp från Lund, så jag hoppas att vi ska kunna umgås mer.
Jag tillbringade förmiddagen med att städa och skura och laga mat. Jag serverade grillad kycklingfilé och potatisgratäng med tsatsiki. Jag var lite nervös innan, för jag vet att matlagning inte är min starka sid, och jag hade låtit kyklingen ligga i en marinad sedan kvällen innan, och den var fullt improviserad, så det kunde ju sluta hur som helst. Tack och lov vart det hela väldigt lyckat och vi skolade med rödvin och jag hade jättetrevligt.
Sen åkte vi in till stan för att gå på Drmaten tillsammans. Jag hade biljetter till John Gabriel Borkman och tyckte att det helt klart var dags att ta med tjejerna och se en pjäs igen, speciellt då jag nästan började känna mig skyldig över att friåka på Veronicas gratis-biljetter (men jag tackar inte nej till teater...).
Skådespelarna var riktigt duktiga och uppsätningen i sig var bra, men det var inte min typ av pjäs. och den skumma besatthet mamman hade över att sonen skulle införliva hennes drömmar, att mostern var nästan incestuöst intresserad i sonen, att sonen jämt bara tjattrade om hur ung han var och ville leva livet, och hur John Gabriel själv var så uppblåst pompös stod mig tillslut upp i halsen. Allt jag tycktes höra mot slutet var "Men jag då? Jag jag jag." eller "Men jag är ju ung", och inte att förglömma det ständiga "Erhart!!!" pjäsen igenom. I pausen var vi alla nere i Marmorsalen och låtsades vara kulturella och säga intelligenta, analytiska och djupa saker medan vi egentligen bara skrattade åt alla där och deras löjliga sätt och pjäsens seghet. Folk pimplade vin och Narges varnade oss för att köpa nått själva, då hon hade bag-in-boxen kvar vid våra kappor på balkongen, vilket fick mig att nästan skratta ihjäl mig vid tanken på att vi alla skulle sitta där och dricka lådvin direkt ur lådan bland alla pretentiösa människor. Det var en fin kväll, det där.

Jag har egentligen mycket mer att berätta om, men jag är trött. Så jag lämnar det här tills vidare och har förhoppningsvist the common decency (vad blir det på svenska??) att fortsätta redan imorgon. Eller i övermorgon.

Potpurri

Jag sitter i skolan. Det är egetligen lärostudio-lektion nu, men jag har inget att göra, eller inget jag vill göra. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket det är... jag övar min Katakana för tillfället. Det måste sitta som berget, innan förhöret den 20:e annars är det ju bara pinsamt. Men jag tänkte notera lite saker här innan jag återgår till mina små tecken.

Jag fyllde 21 i söndags. Tack till alla er som hört av er, messat, mailat, ringt osv. Jag har fått massa fina saker, men det roligaste är att ni bryr er =) Min lillasyster har gett mig en topp där hon själv skrivit "Join the dark side" och målat på en något mordisk kanin i snickarbyxor. Hon är ta mig fan bäst. Jag tror jag ska ta en bild på den och sätta upp det här på bloggen :D Jag har fått vackra smycken och pengar och Bleach-manga, en lila(!) topp och massor med fina saker *gottar sig* Vill dessutom skicka en kram till söta Balsam som gett mig en digital tårta över sin egen blogg (länkad i spalten till höger, se min fina fotbolls-tårta XD) , eftersom jag inte fick en riktig tårta.

Jag sover illa. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka dygnsrytmen och sova som folk igen. Då kanske jag skulle ta och göra lite nytta under dagarna. Och komma i tid till skolan.

Jag vill kunna göra om min bloggs template, men är för okunnig när det kommer till sånt. Nån som kan förklara för mig hur jag gör? Jag behöver dessutom en ny mobil. Min är stendöd. En med kamera och mp3 skulle vara optimalt, så kom gärna med tips...

Min familj läser min blogg. Inte allihop, och inte särskilt ofta. Men det faktum att de gör det gjorde först att jag undrade om det skulle bli pinsamt att försöka vara ärlig här. Har bestämt mig för att göra som jag brukar. Jag säger och gör som jag vill. Blir jag utfrågad sen... ja, den dagen den sorgen =)

Jag var i Uppsala i helgen och I Örebro helgen innan och har haft tokkul, mer info om det kommer upp senare.

Biljetterna är köpta. Den 14:e december åker jag, och det känns så mycket att det nästan gör ont. Så nervöst är det.

Fattigmans Resa

Jag har inte riktigt förstått varför jag har så dålig koll på min ekonomi. Jag kan visst inte hantera pengar över huvudtaget.
Det är alltså tänkt att jag ska spara pengar till en resa nästa sommar. Av denna anledning bor jag hemma. Jag tar inget studielån, betalar inte hyra, betalar inte mat, betalar inget utom min egen mobilräkning och diverse små välgörenhetsinsatser via autogiro och mina pengar är alltid slut. Jag är en 20åring (herregud snart 21, snart 21, snart 21...) som bor hemma och snyltar på mina välvilliga föräldrar i syftet på att spara pengar till en resa som kommer ruinera mig flera år framöver. Och sen då? Sen kommer jag hem och är pank igen och måste börja om från början. Vad tänker jag på? Vad tänker jag med? Inte huvudet iaf. Egentligen borde jag skita i den där resan. Jag borde inse att det är dömt.

Men jag vägrar ge upp tanken på att åka bort. Så efter varje lönedag överför jag alltför mycket av mina pengar till sparkontot och så står jag där, bara en vecka senare, med knappt ett öre på uttagskontot (69SEK idag) och måste föra tillbaka pengar igen. Det skulle funkat fint, om det inte var för att jag behövt vinterskor, vinterjacka, ny mobil, nya byxor, vantar, tjocktröja... ja vad som helst. All those pretty shinies. I våras funkade det fint. Jag jobbade deltid och kunde lägga undan hälften av min månatliga inkomst. Likadant förra våren. Men just nu är det höst i luften och höst i plånboken. Ganska dött med andra ord, men färgglatt (det är bara massa kvitton från olika butiker och alla har ju sina egna loggor, wohoo...). Jag jobbade inte förra hösten heller. Kontrasten fick mig att känna mig pank hela tiden. Den känslan är tillbaka. Jag måste helt enkelt söka jobb och börja arbeta till våren igen. Eller ta studielån i en termin för att kunna resa. Jag tänker resa bort. That’s it, it’s final.

Så för att lyckas måste jag nu sluta äta ute så mycket, sluta använda ”fika” som ett sätt att hålla kontakten med mina vänner, inte köpa fler onödiga prylar. Inte köpa nya böcker när jag har ett tjugotal i hyllan som jag verkligen velat läsa men inte läst än. Börja låna på bibliotek igen tills vidare. Sluta köpa Yalla! Drickyoghurt varje dag (jag veeeet...). Söka jobb till våren. Jag må bara ha en historia av deltidsjobb som alla haft en anställningstid på 5-7 månader som mest, men det gör mig inget. Jag vet det när jag börjar att det inte varar länge, men inkomsten behövs då. Och ändå har jag haft tur. Jag har trots allt arbetat på flera ställen utan att ha skrivit en CV någonsin och utan att ha gått på en enda anställningsintervju. Jag har aldrig ens aktivt sökt jobb. Jag vet inte om det är tur eller om det är tragiskt att vara 20 och inte ha skrivit en CV ens, men jag har lyckats få bra jobb ändå. Jobb jag trivts med. Så jag får hoppas på att det fortsätter hålla i sig, men jag ska skriva den där CV:n också.

Det ska gå bra. Jag ska klara det här. Jag gillar utmaningar, det gör livet roligare. Och att klara av att resa till andra sidan klotet nästa år är en utmaning om man har min ekonomi. Särskilt som det är den 2:a november, jag har 69kr på kontot, och jag har varit i Örebro i helgen, ska till Uppsala nu i helgen, till Sundsvall sista helgen i november och utomlands i december. Det är nog något inom mig som njuter av att roa sig vid ruinens brant. Det känns mer då, antar jag. Resa ska man göra när man inte har råd tydligen. Räkna in 4 födelsedagar och 20 julklappar till utgifterna bara innan årsskiftet. Det är en jävla utmaning. Och det kommer bli så vansinnigt kul att klara av det, för det vet jag att jag gör. Jag är bra på att få som jag vill. It's just this gift I have ;)

Seriously, why the hell are Koalas thought of as cute and cuddly? I mean look at it. Look at the stare and the lethal paws. And considering they have a one ingredient diet of leaves that would get you high, I don't think it's particularly safe nor truthful to tell kids that Koalas are friggin' cuddly. I really did think they were sweet when I was a munchkin myself. But you know, years later and a quick glance at the pic I found in the Daily News makes me reconsider.

Koalas - the stoned, claw-wielding killerbears of Doom.

Aki Shimo

My calligraphy teacher at Uni, Kimura- sensei, brought her ink, paper and special pencils and brushes to class last week and wrote each of ours word or expression of choice in Kanji. Mine reads Aki Shimo - Autumn Frost.

Sargade Hjärta

Jag saknar dig. Dig dig dig. Du som var ett leende som lyste upp allt. Du som var en gammal kvinnas händer runt koppar av te, nybryggt åt bara mig. Du som var de varmaste ögonen som nu inte längre ser. För allt är svart. Det är svart ute, och utan dig och runt om dig och inuti mig finns bara svärta och ett öppet blödande sår som är ett barns stackars sargade hjärta.

Jag saknar dig. Saknar att jag aldrig kommer få äta Koloche Shekari som du bakat för min skull eftersom jag inte tyckte om dem med dadlar i. Eller att jag aldrig ska få höra dig sjunga barnramsor för någon igen, eller att jag aldrig igen kommer se dig sy ett lapptäcke. Jag saknar ditt tysta skrockande och din underliga pedantiska böjning som gjorde att allt jämt skulle städas undan men då stoppades i fel lådor och sedan mystiskt försvann för gott. Jag sörjer till och med vetskapen om att jag aldrig mer kommer se dig rita bilder åt någon liten unge till släkting, fastän jag vet att det alltid slutade med underliga små streckgubbar i färgglada kläder som du tyckte var riktigt charmiga och som jag tyckte hade skräckinjagande hålor till ögon.
Jag kan inte förstå att du inte finns kvar längre. Förutom som minnet av en gammal kvinna som glömt vem jag var. Jag visste att du skulle försvinna. Inte för att du var gammal, utan för att du dessutom var sjuk och för att jag inte längre är fem år gammal, jag vet att alla dör en dag. Men vem kan tvinga hjärtat att förstå det som hjärnan redan vet? Förståelsen om att du inte skulle finnas kvar hade inte penetrerat. Allt hjärnan vet är de minnen jag lyckats skrapa ihop och som jag desperat försöker klamra mig fast vid. För jag vet att de är sanna. Jag vet att det är du.
Hon som inte visste vem jag var längre, det var inte du. Hon som var tvungen att ta en näve tabletter varje dag, det var inte du. Hon som vände upp och ner på huset, och sedan skrattade åt oss för att det var vi som helt tydligen var förvirrade, det var inte du. Jag vill inte minnas dig så. Jag tänker inte minnas dig så. Det jag känner för den du var är starkare än det jag visste om att du blivit. Du är inte en sjukdom som förändrade dig, du är inte polerad svart sten med namn och årtal. Aldrig.

Du är varma ögon och leende. Du är en kram vid rätt tidpunkt, du är ett smittande skratt och en vänlig klapp. Du är doften av nybryggt te och Koloche. Du är barnramsor och teckningar och dockkläder. Lapptäcken du sytt och promenader (till Spånga Kyrkogård under sommaren för där var det frid och grönska) du tagit med mig på. Du är livsvisdom och barnslig förtjusning. Du är en lagom bister blick när man inte städat undan och någon att se på Nalle Puh med när man är liten. Du är så mycket som är bara du, och jag har förkortat dig till glimtar av en liten flickas minnen.
Jag är fortfarande liten. Jag brukar säga emot och insistera på att jag inte är det, men nu vet jag att det är sant. För jag kan inte förstå hur det ska bli bra igen när allt gör så ont, när jag sitter och gråter över tangentbordet. Jag älskar dig och jag saknar dig så fruktansvärt mycket så det känns som om mitt hjärta blivit ett öppet sår och mina ögon aldrig kommer att se klart igen. Jag kan verkligen inte förstå hur det är möjligt för en liten kropp att bära på så mycket sorg.

Jag saknar dig , mormor. Jag saknar dig.

Drunkningsdöd.

Jag har inte sovit tillräckligt som senaste nätterna. Jag har för mycket att tänka på, för mycket att noja över, och min dygnsrytm är på sommar-mode, helt upp-fuckad med andra ord. Jag har gjort ett försök till att sova färre timmar bara för att bli utmattad mot slutet av helgen, däcka runt 21.00 på söndag och faktiskt vakna i god tid på måndag inför inskrivningen. Tyvärr har kroppen inte riktigt hängt med. Runt middagstid idag bestämde jag mig för att bara lägga mig ner en stund, en liten liten stund, utan att somna såklart, bara för att vila. Självklart inte bara somnade jag, utan började dessutom drömma mardrömmar.

Det hela var en underlig blandning av filmclichéer. Vi var ett gäng, och vi var vänner, fastän jag inte såg ansiktet på en enda en och inte kan veta säkert om det var någon jag kände. Det var tänkt att vi skulle lösa ett brott, en mordgåta eller ett mysterium. Det hela följs upp av mysitska konfrontationer på hustak, folk som gömmer sig i träd och spionerar på mig, en medelålders kvinna med rödfärgat hår och klänning á la Snövits onda styvmor (nu i efterhand tänker jag att hon var rätt lik Judy Dench)och självklart hennes hantlangare som försöker röja oss ur vägen. Vi hoppar från den ena platsen till den andra. Allt verkar logiskt men jag förstår egentligen aldrig vart vi är och riktigt vad det är tänkt att jag ska göra. Mitt i allt säger jag till de andra att jag måste hem. "Hem" visar sig vara en brygga. Vi bor tydligen alla på en enorm brygga ute över en stor å, fullt utrustad med husets alla prylar och utan att det ska vara ett problem med sängar utomhus. Självklart stör detta inte mig. Jag bor ju på bryggan, inget konstigt med det. Allt är väldigt vackert och fridfullt och ett gyllene ljus av eftermiddagssol täcker ån och bryggan och jag går längst bryggan badandes i solens värme och känner plötsligt att något är fel. Någon är där. Jag låtsas om ingenting och försöker tänka ut något att göra. Något diskret som är så lite uppseendesväckande som möjligt och kliver därför in i köket, som är en utbyggnad av bryggn med kyl och frys. Kylen står längst ut. Den liknar kylen här hemma i mitt riktiga kök. Det finns en viss lättnad i att hitta något så bekant i allt obehag att jag sträcker mig fram och rycker upp kyldörren. Och allt går åt Helvete.
Det är som om den öppna kyldörren väger flera ton. När den far upp är det som att hela bryggan lyfts upp av dess tyngd och inte orkar stå emot. Bryggan vänds på ända, kylskåpet går igen och tippar ner i ån, eller sjön, eller vad det plötsligt nu är. Den drar mig med sig. Hur mycket jag än stretar emot, eller försöker simma runt så kommer jag inte undan. Jag kan inte ens se hur jag fastnat. Armar, ben, kläder, håret, allt är fritt, inget sitter fastklämt. Men det är som om kylskåpet växer och växer och det tar upp hela mitt synfält. Dess tyng vilar över mig som en jättehand vars ända syfte är att nagla fast mig vid botten. I ren panik slår det mig att jag håller på att kvävas och börjar spasmatiskt klösa och dra och slita i kylskåpet bara för att komma runt. Och jag inser att det är en dröm. jag inser det när jag ser kylskåpet omgärdas av det där gyllene solljuset som tränger igenom vattnet och jag inser det där jag frenetiskt simmar omkring. Och jag inser att jag håller på att dö och att jag inte kan vakna. Så öppnar jag slutligen munnen för jag kan inte hålla andan längre. Istället för att det forsar in vatten hör jag plötsligt mig själv gny som en sparkad hundvalp.
Jag ligger i sängen, händerna är krampaktigt knutna om filten och jag är livrädd. Jag försöker öppna munnen och dra in lite luft men är så torr i halsen att jag får kväljningar. Släpar mig själv ur sängen, ut ur rummet. I hallspegeln är jag underligt blek och ögonen svarta håligheter innan jag inser att jag glömt tvätta bort kajalen och att min blick är ofokuserad. Min bror sitter vid datorn och jag berättar med underlig röst att jag drömt att jag blir krossad i vatten under ett kylskåp och att jag är så törstig att jag inte kan öppna munnen ordentligt. Han föreslår sakligt, utan att ta blicken från skärmen, att jag ska gå och dricka. Såklart. Som om jag inte fattat det själv. Eller? Jag har satt mig ner hos honom och är snarare förvirrad. Fortfarande rädd.
Vattnet jag dricker känns som rännilar mot sandpapper, hur mycket jag än häller i mig. Med lätt skakiga ben går jag ner till köket för att att hämta en mugg. Mamma och pappa sitter och pratar. Mamma undrar vad som är fel. Jag svarar att det som är fel är att klockan knappt är kvart i åtta och att jag blivit dränkt i sjön av ett kylskåp. De båda ser på mig som om jag är galen. Jag kanske är galen. Jag drömde att jag föll av en brygga och drunknade för att ett kylskåp föll över mig och jag kunde inte komma loss, förklarar jag. Pappa säger att det var en ganska löjlig mardröm och jag håller med men tycker fortfarande att det varit läskigt. Mamma ger mig en kram, och klappar mitt hår som hon gjorde när jag var liten och drömde mardrömmar. Jag dricker mer vatten, går upp på mitt rum och stänger om mig. Jag kopplar in iPoden, tar fram skrivhäfte och bok och pluggar lite japanska, bara för att komma så långt från köket och allt som finns där att göra.

Jag lyckades inte koncentrera mig särskilt bra på studierna. Kunde bara tänka på hur rädd jag varit och hur fruktansvärt det där monstruösa kylkåpet var. Och jag inser hur intensivt jag önskar att någon hade dykt upp. Att någon hade hoppat i och räddat mig.

Är det fler än jag som inser att man som liten lurats till att uppskatta överraskningar? "Nej, va kul, vilken överraskning!" eller "En sån hade du inte väntat dig? Det var väl en rolig överraskning?". Jag vet inte. När jag var liten trodde jag nog att det var så. Jag tänker inte säga att jag idag tycker att alla överraskningar är hemska. Jag menar, när brev från Skattemyndigheterna säger att du ska få mer än 3 gånger så mycket som du trott i skatteåterbäering, det är väl om något en jävligt fin överraskning? När just det du tänkt köpa visar sig vara på rea, det är väl en kul överraskning? Det tycker jag. Men generellt sätt suger överraskningar.
Det är känns som om det alltid är saker som man inte förväntat sig, skrämmande, hemska saker som kastas i ansiktet på en när man minst förväntar sig som dyker upp med känslo-posten. Som när pappa i början av sommaren bestämde sig för att ta upp fotbollen igen efter tio år och sträckte en muskel och haltade runt ett par dagar. För första gången i mitt liv insåg jag att min pappa verkligen håller på att bli äldre. Inte gammal. Men för gammal för att han ska orka med allt som jag är så van vid att han ska orka med och det skrämde mig något så vidrigt när jag var och handlade med honom och såg honom grimasera för att han själv glömde bort hur ont han hade. Eller när mamma svimmade då jag var i Umeå och nu måste åka in för prover varje vecka och testas för allt mellan järnbrist och lungemboli. Det är så jag vill gråta.

Det är för stort för mig. När sånt händer vill jag bara skrika. Jag är för ung, jag är liten, ta hand om mig. Det ska inte hända er något, ni ska finnas kvar alltidalltid! Det får inte hända er något, ni får inte lämna mig kvar. Jag vill inte vara ensam kvar. Jag vill inte vara ensam. Det är en stor skillnad mellan att vilja vara ifred än att vara ensam. Att vara ifred är när jag vet att de andra är där men tar en paus och rensar skallen. Andas lite extra. Att vara ensam är när folk man älskar försvinner när man hoppas att de ska vara där. När man tappar kontakt med sina vänner för att ingen av oss har tid och det gör ont att inte träffa dem. Det är när du skaffat flickvän och jag inser att jag är för kär i dig för att kunna gå vidare. Då är jag ensam, ensam, ensam.

Walking in the frosted night
not a single soul in sight,
the wind is playing with my hair
the scent of grass has filled the air.

The moon bleeds for me tonight
showers all in pale red light.
Dark soil's flirting with the trees
flowers dancing with the bees.

And the ground it shakes beneath my feet,
it's bittersweet, bittersweet...

Home.

Honey, I'm home. Något som faktiskt inte gällt större delen av sommaren hittills. Fastän jag var hemma, och även jobbat en del, får jag en underlig Déja vu- känsla ungefär en gång var tredje vecka, då jag packar ihop min svarta rullväska och drar iväg över en helg eller ett par dagar. Ljudet av hjulen som slår i stengången utanför dörren när jag ska ner till bussen tidigt på morgonen är det enda man hör eftersom alla i området sover och jag ska ta en båt som går klockan 8 från Kungsan, eller en buss som går 10 från City Terminalen.

Nu senast var jag borta med familjen. Vi åkte till ett ställe som heter Lövnäs Herrgård i fredags, och kom hem igår. Lövnäs Herrgård är egentligen ett sött hus som är lika stort som villorna mina gamla klasskompisar från Abrahamsberg bodde i (det säger nog mer om Abrahamsberg än Lövnäs...). Det finns fyra hus bortsett från Herrgårdshuset, och de ser ut som stora lador. Varje "lada", som alla har olka namn (exempelvis "Flygeln", "Handelsboden" etc.) består av två våningar med varsin lägenhet. Vi bodde i Flygeln, en ljust grålila lada där man byggt in lägenheter 21 och 22. Lägenhet 21 som vi hyrt, hade 3 rum och kök, vardagsrum, badrum, fula tapeter, bekväma fåtöljer, 8 sängplatser, tv, cd-spelare, fullt utrustat kök och ingen telefon. Lövnäs Herrgår ligger utanför småstaden Kopparberg ute i Berslagen, som jag fortfarande inte kunnat lokalisera. Nästan 3 timmar från Stockholm, i riktning som gör att vi kunde befinna oss i varesig Dalarna eller Värmland. Jag tror att det var ingetdera och att vi var i Örebro Län. Faktiskt. Hursomhelst finns där även ingen täckning, så jag har varit fullt okontaktbar i 5 dagar och det har varit underbart. Det som värmde hjärtat är att mobilen började ringa konstant av sms och samtal ända gången jag var i Kopparberg i en timma. Jag tror inte alls att jag skulle uppskatta så intensiv kontakt i vanliga fall, men efter 4 dagar kände jag mig väldigt älskad. Tack.
Jag har en del att skriva om från den senaste månaden, men har bestämt mig för att lägga det åt sidan och att istället föra över mina Lövnäs-dagars dagboksanteckningar.


Dag 1 - Fredag
Det har tagit nästan tre timmar att nå Lövnäs. Jag har suttit i bilens baksäte mellan mina syskon och stängt ute Universum genom att lyssna på min trogna iPod. En dag kommer jag att tvingas välja mellan den och mina vänner och det kommer bli en hård dag...
Familjen har varit här en gång tidigare utan mig. Det var till Kristi Himmelfärd medan jag var hemma och bjöd över kompisar att bo hos mig under helgen istället. Det är mysigt här. Nära till vattnet, stor tomt med härliga träd och massa grönt gräs och inget folk alls. Det finns en till familj här som hyr en av lägenheterna på andra sidan tomten och de dök upp 3 timmar efter oss. Jag hoppas att det inte dyker upp fler. Jag vill ha det här stället för mig själv. Jag vill bara sova och läsa och ligga ute på gräset om jag känner för det. Jag hoppas på fint väder. Har tagit med mig The Onion Girl och Mästaren och Margarita och vill inget annat är att bara ligga och slöa.
Jag har ätit frukt och mackor till middag och har packat upp. Jag bäddar i rummet jag delar med syrran när jag inser att det redan blivit mörkt. Genom fönstret ser allt så ödsligt ut, bortsett från att alla lampor i Herrgårdens övervåning är tända. Jag undrar om någon kan hyra rum där och ifall vi är fler här utan att jag märkt det. På anslagstavlan står det att det finns ett bibliotek på Herrgårdens övervåning som är öppet för alla gäster. Jag bestämmer mig för att gå dit imorgon av ren nyfikenhet. Dumt nog påpekar jag för familjen att Herrgården ser ut som ett litet engelskt adelshus från en deckare, och att det skulle vara perfekt för en mördare bland gästerna. Eller lite som ett hus där "Cluedo" hade kunnat utspela sig. Men bara nu på kvällen när det lyser ut sådär varmt genom fönstren på övervåningen. Det är antagligen från biblioteket. Det är nästan så jag väntar mig ett biblioteks-spöke. Min lillasyster blir hursomhelst rädd och min mamma säger åt mig att sluta hitta på saker som skrämmer flickan. Innan jag ska lägga mig för att läsa på kvällen borstar och flätar jag syrrans hår efter bästa Jane Austen-manér och hör plötsligt klassisk musik komma in genom det öppna fönstret. Det tar mig ett par ögonblick att inse att musiken kommer från den andra stugan, men innan dess tror jag på fullt allvar att det spelas klassisk musik från den öde Herrgården. Under en kort sekund tänker jag verkligen att om det fanns ett biblioteks-spöke, så är det precis rätt musik för den att spela. Sen inser jag ju hur löjligt det är och skrattar. Då kollar Nina på mig med en lite rädd blick och undrar om jag också hörde musiken. När jag svarar ja, undrar hon om det kommer från bibilioteket. Jag skrattar ännu mer och säger att det är grannarna och att Herrgården är tom. Hon ser lättad ut och berättar att hon faktiskt trodde att det kunde vara ett spöke. Hon är himla söt, min syster. Lite för lättskrämd och harhjärtad när det kommer till en del saker, men ganska tuff ändå. Lilla blomma. Vad tomt det skulle vara utan dig... Hon lägger sig i sin säng och säger att det är kul att vi ska dela rum och jag håller med och sen läser jag till halv tre men lämnar nattlampan på utifall att hon skulle vakna och inte känna igen sig i mörkret.

Dag 2 - Lördag
Jag går upp vid tolv. Äter lite frukost och läser i The Onion Girl fram till tre-tiden då de andra kommer tillbaka. De har varit och paddlat kanot. Nu ska vi grilla korv. Om pappa fick välja skulle vi grilla korv och kyckling och fläskkotletter och hambugare på samma gång och då skulle det sluta med att vi äter samma saker i 5 dagar till varje mål och jag skulle må så dåligt. Jag och mamma bestämmer oss för att dela upp maten till varje dag istället, även om jag alltid föredrar kyckling mot korv med bröd.
Jag byter äntligen ur pyjamasen, jag är så lodig när jag umgås med familjen =P Hittar till och med kajalen i väskan och sminkar mig lite. Tar med kameran ut och tar några bilder innan maten och hjälper till att duka. Älskar att ta bilder.
Efter maten drar jag med syskonen till biblioteket, som visar sig vara 6 bokhyllor längs med väggarna på övervåningen. Alla rum är låsta och vi sitter där en stund och bestämmer oss för att ta med oss schack-spelet till lägenheten. Jag tar några bilder på mig och Nina, men jag är ganska besviken. Jag hade hoppats på något mer storslaget.
Vi spelar spel och ser på tv. Jag läser mest. Vi ska basta till kvällen så jag och mamma drar ner till bastun. Jag tar med lite bröd och matar gräsänderna nere vid bryggan. Det är så mycket småfisk att änderna knappt får hälften av brödet och jag bestämmer mig för att inte bada i ute om jag så får betalt. Jag tar några bilder ute, och sen inne när vi bastar. Imman täcker allt så jag tar bilder av mamma och Nina när vi sitter utanför istället. Ställer kameran på automat och går med på att ställa upp på bild för att min syrra vill. Hon är så söt med sitt röda ansikte att jag ställer upp och tar bild med henne. Mitt hår är konstant lockigt på Lövnäs. Antingen har jag just tvättat det, eller så är det fuktigt i luften efter regn eller så har jag badat bastu. På en av bilderna är jag lika rosa i ansiktet som handuken är och jag ler ansträngt och ser ut att undra vad fan jag håller på med. Underligt nog var det rätt sött ändå. När jag står i duschen rinner min kajal och jag blir svartgrön runt ögonen. Nina säger att det ser ut som ur en tavla, med de mörka ögonen och det lockiga håret under vattnet. Men inte som om jag ser ut som en sjöjungfru eller nått, utan hon säger att jag ser ut som något magiskt, typ en sjöhäxa från en tavla, och jag kommer att tänka odelat på Ursula. Hon säger ialla fall att hon inte menar att jag liknar Ursula och att jag bara ser ut som något magiskt som klivit upp ur havet där jag står under duschen och det hela är rätt kul eftersom det är så komsikt med en lillsyrra hälften så gammal som en själv som checkar in en då man duschar. Wierd.
Det är Jurassic Park 3 på tv senare på kvällen och jag väljer att läsa tills jag somnar.

Dag 3 - Söndag
Jag kan inte vrida på nacken när jag vaknar. Minsta huvudrörelse åt vänster får det att gå ilningar av smärta längst med rygg och arm. Jag vet inte om det är sängen, kudden eller min svankande ställning när jag ligger och läser som orsakat det. Läsarställningen skulle få vem som helst att sluta som en spegelvänd Quasimodo i längden, så jag antar att det är den. Men boken är bra. Jag har just upptäckt de Lint. Eller ja, jag har själv börjat upptäcka läsarglädjen med de Lint. Hans böcker har jag sett väldigt länge. The Onion Girl är en blandning av obehaglig realism, om barn som blir övergivna, sexuellt utnyttjade och vars liv tagits ifrån de, samtidigt som det behandlar deras sätt att hantera vuxenlivet, vänner, olyckor och en helt annan värld av magi på andra sidan drömmrna. Charles de Lint är underbar. Det skriker hopp om hans ord. Han gör min värld en bättre plats. Han och hans människor som alla vägrar ge upp, som är vackra på sitt sätt. Han med sina underbara karaktärer. Jag har så lätt för att falla för hans ”Animal People”. Jag tror att Whiskey Jack kommer få ett lika hopplöst grepp om mitt hjärta som Howl från Howl’s Moving Castle. Jag hoppas att han dyker upp i fler av Newford-böckerna.
Smärtan till trots, jag är ändå lite mer aktiv idag. Jag är ute och paddlar med lillebror en gång. Han tycker mycket om det, och det känns bra att göra något med honom som han uppskattar. Han är väldigt duktig också, men inser inte att min rörelseförmåga inte är på topp, så hans tjat går mig på nerverna i början tills han inser att jag faktiskt inte ens kan vrida huvudet bakåt för att se på honom när jag skäller tillbaka om att han tydligen bara gillar att höra sin egen jävla röst och inte hört på när jag sagt att jag har ont och att vi får börja med att paddla långsamt. Det sjunker iallafall in och det hela blir en trevlig tur trots allt.
Vi grillar idag igen. Det blir kyckling och ris och sallad och jag äter som om det inte finns en morgondag. Efteråt tar jag med syrran på en foto-tur runt stället. Jag klättrar upp för Herrgårdens brandstege och står däruppe och tar bilder. Från baksidan ser man in till en matsal på nedre plan, och på övreplan ser jag ett konferencerum. Jag börjar misstänka att de gjort om hela Herrgården och att man inte kan hyra sovrum där överhuvudtaget. Lite trist tycker jag. Vettigt med konferencerummen dock, vi hyr ju lägenheten via mammas jobb, så det har väl kommit till användning sedan renoveringen antar jag. Men så är det mycket nyrenoverat som aldrig används nuförtiden, så man kan ju inte veta säkert.
Jag övar Poi senare under eftermiddagen och det ser himla fint ut tycker jag själv. Männiksor som kör förbi på vägen tutar ibland, jag antar att jag ser underlig ut. Liten och svartklädd i värmen med svart solhatt, svingandes små sandsäckar på band vars färgglada svansar är ungefär lika långa som jag själv. Det bjuder jag på. Smärtan i nacken har släppt lite under tiden. Men jag blir biten i benet av en insekt och när jag skrapar bort det börjar det blöda så mycket att det bara rinner ner på strumpan. Just my luck.
Bastar igen till kvällen. Det är jätteskönt, men jag brukar inte basta så ofta, så jag blir lite yr av mer än en halvtimma i ångan. Vi spelar kort efteråt och dricker vin och äter ost och kex. På tv spelar Denzel Washington far till en pojke i akut behov av en hjärttransplantation. Han håller flera patienter gisslan och jag minns att filmen gick på bio för något år sedan. Den slutar lyckligt så klart, även om han får sitta i fängelse ett tag och jag blir alldeles tårögd av att se filmen.

Dag 4 - Måndag
Jag läser ut The Onion Girl. Har sparat lite till idag, vill inte riktigt att det ska ta slut än. Skriver lite under dagen också. Vi åker in till Kopparberg för att se oss om. Jag köper en liten prydnadsgrej med ett varghuvud bara för vargens skull och för att den får mig att tänk på Whiskey Jack och de andra i canid-gänget. Mamma och pappa köper en värmeljusstake åt mig med en drake som slåss mot en trollkarl. De säger att den passar mig. Jag blir jätteglad, fast jag hade föredragit att inte ha med trollkarlen förstås. But it looks like he’s gonna get his ass whooped, so I don’t care. My family is the sweetest ever.
Jag känner mig omåttligt omtyckt. På knappa timmen vi är i stan får jag tre telefonsamtal och fyra sms som inte kommit fram tidigare dyker upp i rad. Allt är fint, vädret är fint. Jag är glad och lycklig och i en antikaffär hittar jag ett hattställ som jag går lös på och provar massa hattar för min egen lättroade skull och sedan fotograferar jag mig själv i en svart gentlemannahat, sådana där man hade i fina kretsar runt 1910, och tycker att det är jättekul.
Vi åker tillbaka till Lövnäs Herrgård och grillar hamburgare som vi äter inne eftersom det börjat spöregna. Jag känner mig lättad över att telefonen är död som sten och att inga loggor syns vilket gör att Jack Sparrow i bakgrunden inte täcks av någonting, vilket alltid är välkommet =)
Pappa och syskonen paddlar kanot. Jag har lovat att paddla med Nina, men har så ont att jag inte vågar. Hon paddlar med pappa och jag och mamma sitter i bastun.
Till kvällen spelar vi schack och kort och jag kollar på en engelsk deckar-serie där mördaren visar sig vara en RAF-pilot under andra världskriget som försökt dölja det faktum att han är bög. Han dör.
Det är midnatt när jag kommer på att jag vill ha bilder av Herrgården i mörkret. Jag springer ut i regnet, och bilderna blir riktigt bra, även om de ljusa prickrna blir fler och fler för var bild. Blixten reflekteras i regndropparna. Jag är sjöblöt efter någon minut och jag ser ut som något katten släpat in när jag väl kommer tillbaka. Jag lägger mig tidigt efter att ha packat ner större delen av mina saker.

Dag 5 - Tisdag
Jag går upp vid nio, tidigast hittills. Jag packar ner lakan och städar runt i rummet innan jag äter ett par kex till frukost. Inget man bör göra, men jag kände mig inte alls sugen på något att äta. Dricker en massa vatten för att inte må dåligt och springer ikapp mamma med mamma till bastun. Det är galet att bada bastu varje dag. Men jag tycker om det. Jag sitter inte så länge, men mamma går innan mig. Hon vill inte gå först, hon är orolig för att jag ska må dåligt. Två veckor tidigare svimmade hon för första gången. Med en blåslagen arm och höft som fått ta stöten och en lätt hjärnskakning som konsekvens har hon gått runt med allt från pulsmätare till EKG-mätare hemma och varit på en massa blodprov. Det visar sig dock att det inte varit något allvrligare än blod- och järnbrist. Jag har haft järnbrist i flera år. Med lågt blodtryck och blodsocker har jag redan svimmat ett par gånger sedan jag var 14. Nu när mamma vet hur det känns tycks hon bli ännu mer orolig för att jag ska falla ihop närsomhelst. Jag misstänker att hon vet att jag inte ätit frukost. Jag säger ingenting och tvättar håret och går tillbaka en stund efter henne. Jag hjälper till att packa klart och spelar lite spel med Nina innan jag går ut och tar fler bilder.
Det slutar med att vi lämnar Lövnäs halv två och är framme hemma lite efter fyra. Jag är så trött att jag måste skippa kvällens grillfest och att gå på gothklubb är det inte frågan om, det känns som om jag knappt kan stå. Hur kommer det sig att man kan åka bort till ett ställe vars hela poäng är att få en att vila ut, och sen komma hem och vara utmattad? Det spelar egentligen ingen roll. Jag har varit borta och haft jättekul, och nu är jag hemma. Jag är hemma.

Piece By Piece

Imorgon åker jag ut i Skärgården och begraver mina sorger i sol, bad, slöande och ett överanvändande av urringade linnen som jag aldrig vågar använda hemma i stan. Jag ska ta båt tre timmar ut från Stockholm till ön Husarö, som är härligt avslappnande på ett "civilisationen glömde oss"-sätt. Det är med andra ord en härlig tradition att åka ut med tjejgänget ett par dagar, men inget jag skulle klara av i mer än en vecka. Det finns ingen trafik och knappt något folk, vilket är underbart. Att det finns en svindyr affär som nu dessutom brunnit ner (brand anlagd av polska svartarbetare sägs det, who would have thought?) är ett minus. Vi tvättar håret i sjön, tar med oss petflaskor med dricksvatten för att slippa hämta vatten ur brunnar och vi måste planera varenda måltid en vecka innan för att veta exakt vad som ska köpas in. Och varje gång vi åker dit, vilket i år blir tredje gången, kommer jag att tänka på Ödesgudinnorna från Disney's Hercules, där framtidsgudinnan viskar att "toalett inomhus blir populärt". Eeh... inte på Husarö tydligen. Men som sagt, ett par dagar är precis vad jag behöver.
Det hela har dessutom inletts med en shoppardag på stan med Kori igår då jag smällde ungefär 900kr av de 1600kr jag växlade in som mynt samma dag. Det var härligt att se henne, även om hon säkert blev trött på att jag släpade henne hit och dit och köpte allt jag kom att tänka på. Det är alltid härligt att se henne. Idag jobbade jag dessutom min sista dag på Café Chateau!! I wish... När jag började fick jag veta att vi skulle stänga den 15:e juni, men det bara dras ut och dras ut. Inte för att jag klagar över lön, men jag vill gärna veta va fan jag håller på med. Så nu har jag återigen en dag kvar, nästa lördag.
Efter det har jag ett fåtal dagar på mig att skriva min B-uppsats och därefter åker jag till Umeå. Nej, jag har inte skrivit klart min uppsats än, men jag har kommit igång. Ja, jag känner mig genomrutten för att jag inte är klar. Och stressad och illamående. Värst var när det påpekades att jag kanske inte kunde plugga vidare nästa termin om inte den blivit godkänd före antagningen. jag kunde inte sova den natten av ren ångest. Men när jag ringde skolan sa de att det inte skulle vara ett problem, så jag hoppas för allt i världen att det stämmer.

Senaste tiden är väl jobb och plugg det som dominerat mitt liv mest. Förrutom fotbolls-VM (men mer om det efter att jag kommit hem och sett de sista matcherna förstås. Kan ju säga att jag är grymt besviken över att Brasilien och Argentina inte gick vidare). Speciellt jobbet har tagit upp tid, för att plugga har jag bara gjort senaste veckan. Men det var som om jag verkligen fick en kick av att åka bort. Sundsvall var underbart! All cred till Sönnsvall-folket ;) Det var som att inse att man saknat livslust i och med att man plötsligt får den tillbaka. Det var varmt och skönt med härligt sällskap och alltid nått att göra. Promenera, gå ut och festa, grilla, gå på föreställning, äta underbart god mat på Café Vallmo (<--- smygreklam, haha!), shoppa, se en massa Vin Diesel-filmer (här jublar fansen i vänkretsen). Jag hade det, kort sagt, underbart kul och jag kände mig riktigt välkommen. Tack!
Snart är det tänkt att Shagha kommer ner och hälsar på, och jag hoppas att hon har minst lika roligt som jag, även om jag inte kan bjuda på föreställning där jag spelar toksnygg orientalisk prinsessa med en .. grymt flexibel Aladdin ;)
Annars var det också tänkt att Ali skulle komma ner till hösten och plugga här. Det ser nu ut som om han väljer att inte göra det, vilket jag tycker är synd, för även om jag inte känner honom så väl så gillar jag honom. Det skulle va kul att ha nya polare på besökbart avstånd. Men, det verkar som om han faktiskt vet vad han egentligen vill, och vad han än väljer är jag säker på att han vet bäst. Jag hoppas att studier, jobb, socialaliv och bloggskrivandet fortsätter att gå riktigt bra för honom. Speciellt skrivandet, jag tycker mycket om det han skriver.

Egentligen har jag inte mycket mer att säga. Jag fick ett toksnyggt brev från Ina i veckan, skrivet på Lenore-brevpapper. Det gjorde min dag och jag ska skriva tillbaka redan nu i veckan. På jobbet var det en kund som tyckte jag var söt, en tant som tyckte jag var den trevligaste av alla som jobbade där, en annan kille som bad om mitt nr. och en äldre herre som satt och berättade om sitt liv, sin karriär som barpianist och golflektioner med frugan och tyckte att jag skulle skaffa en rik kille nu när jag slutar jobba. Eller bli modell. Båda borde va en barnlek, sa han, men mitt utseende. Jag har övningskört en gång och inte mer tyvärr, för både jobb, fotboll och ett smått gräl med föräldrarna kom i vägen. Jag tror ändå att veckan gått i plus.
Jag har fått lön och ser fram emot att shoppa upp pengarna på böcker och manga (ska sätta in en förhandsbokning på Gaimans nästa novellsamling Fragile Things redan nu tror jag...) Jag hoppas på att få träffa lite kompisar innan jag åker till Umeå och att det blir minst lika roligt som sist jag var där. Jag hoppas att jag kan skriva klart min uppsats och att det går bra med intagningen. Jag hoppas att jag kommer igång med mitt vanliga skrivande igen...
Det känns som om jag hoppas mycket, men är osäker gällandes minst lika mycket. Jag önskar att jag kunde sluta vältra mig i ångest och sluta lyssna på musik som orsakar känslan av att någon kramar mitt desperat bultande hjärta. Men... Nu ska jag åka bort och ha roligt. Och jag har just sett Billy Elliot på tv, och då kan man fan inte va nere längre, den är ju så söt och feel-good så man kan inte göra annat än mysa inombords.

Lyssnar på just nu: Katie Melua - Piece By Piece
Nya läppstiftsfärgen: Autumn Rose. Tyckte det var ett intressant sammanträffande när jag upptäckte det hemma.