Jag har under de senaste veckorna låtit tankarna cirkla kring ett och samma ämne allt oftare. Och jag har velat skriva om det ett tag, men hela tiden känt att jag: 1) Har annat för mig som går före 2) Har bättre saker att skriva om om jag nu ska skriva, eller 3) Hellre sitter och surfar på Wikipedia än skriver om att jag surfar runt på Wikipedia (följ titellänk).
Men idag är jag hemma från skolan med så ont i ryggen att smärtstillande tabletter är det som hjälper mig med att sitta upprätt, och nu vill jag skriva.
Så... sanningen är att Wikipedia är mitt nya beroende. Jag har länge tyckt att det är otroligt bra, men det har liksom inte haft någon särskild tjusning. Men jag har ändrat mig. Jag tror det började med att jag sökte intressant trivia gällande anime-serier jag sett, bara för att ha lite extra kött på benen när jag skulle lägga till "Kul att veta" till recensioner jag skrivit. Sen spårade det ut väldigt snabbt. Jag behöver ju trots allt bara söka efter en sak. Sedan dyker information upp, och därifrån länkar de självklart till ännu mer information. Däri ligger fällan. Jag kan lägga ner timme efter timme på att läsa på Wikipedia, bara genom att följa länkarna från den en sida till en annan. Det är ju så roligt! Så fruktansvärt kul, och jag bara frodas i min egen nördighet.
Om jag hade en dualistisk livssyn, om jag hade någon starkare form av tro, då skulle jag på fullt allvar undrat om Wikipedia stod på den goda eller onda sidan. Jag menar, Wikipedia är toppen, det är info-källa numero uno, det är en kittel som bubblar över med kunskap, historia, information, tips, bizarra händelser och länkar (låt oss ha i åtanke att allt visserligen inte behöver vara fullt korrekt...). Wikipedia är tokbra. Men, Wikipedia är rena källan till förfallet. Här snackar vi om dödssynderna. Wikipedia får mig att hänge mig totalt åt lättja (då jag slösurfar i timtal utan en tanke på annat), den får mig att frossa (i alla mina nördiga intressen, från musik till anime etc.) och den får mig att girigt sno åt mig av mina syskons datortid, och lika girigt bläddra igenom all denna upplagda text, bara för att jag tycker det är kul.
Men, jag tror ju som sagt inte. Eller snarare, visst tror jag, men på andra saker. Jag tror till exempel mer på Wikipedia än på Gud ^^
Så detta är ett inlägg som hyllar Wikipedia, min nya dekadenta hobby. Kampai!
måndag, mars 26, 2007
onsdag, mars 21, 2007
eyde shoma mobarak!
"Noroozetan pirooz, har roozetan norooz"
Idag (för tio minuter sedan) slog det persiska nyåret in. Nu är det 1386, och jag hoppas på ett år bättre än det förra. Men just nu hoppas jag mest på vår.
Gott Nytt År!
lördag, mars 03, 2007
Ut med det gamla, in med det nya.
Idag klippte min tokduktiga frisör av mitt hår. Det är i samma frisyr som jag klippte i maj förra året - uppklippt och med längre "svans" i nacken, bara en kortare variant av det. Det längsta når knappt till axlarna, och framifrån ser det ut som om jag klippt av mig allt till precis under käklinjen. Jag ser rätt pojkaktig ut, men jag tycker om det ^^ Omväxling förnöjer ju, sägs det.
Jag har haft så mycket att tänka på och känt mig så sliten och trött på sistone. Det här var precis det jag behövde - att piffa till mig lite. Det var ju inte tänkt att jag skulle mer än toppa håret, men jag föll för impulsen och nu är hälften borta. Så imorgon ska jag gå på fest i min nya frisyr och mina nyinköpta, högklackade röda skor (och kläder förstås) och jag ska försöka att inte tänka på jobbiga saker utan bara vara.
Jag har haft så mycket att tänka på och känt mig så sliten och trött på sistone. Det här var precis det jag behövde - att piffa till mig lite. Det var ju inte tänkt att jag skulle mer än toppa håret, men jag föll för impulsen och nu är hälften borta. Så imorgon ska jag gå på fest i min nya frisyr och mina nyinköpta, högklackade röda skor (och kläder förstås) och jag ska försöka att inte tänka på jobbiga saker utan bara vara.
onsdag, februari 14, 2007
Otanjoubi omedetou, Shimo-chan!
Idag är det ett år sedan som jag startade Autumn Frost och började blogga. Det har varit ett stundom inläggstunnt men ingalunda händelsefattigt år.
Jag har pluggat litteraturvetenskap och japanska. Jobbat på café och för bokhandeln. Tjänat pengar, sparat pengar, slösat pengar. Jag har sjungit med till musik och dansat till musik och gråtit till musik. Jag har läst, skrivit, sett på anime och annan film. Tagit promenader i vårblom, sommarregn, höstfrost och vintersol. Jag har börjat träna och slutat träna för att jag inte tog det på allvar. Börjat dansa och slutat dansa för att jag inte hann med. Jag har klippt mig och färgat håret och klippt mig igen. Har återigen insett att jag egentligen tycker om mig själv. Jag har återigen insett att jag tycker om andra också, fastän jag låtsas som att jag inte gör det. Jag har varit lycklig.
Jag har skrattat och fnissat och varit lycklig. Känt mig stark i sällskap och stark i ensamhet lika mycket som jag känt mig svag. Jag har festat och firat. Skrattat som ett barn, gråtit som ett barn, gråtit mer än någonsin förr. Tills det tyckts mig som om allt jag någonsin varit måste ha vart ett enda skal som hållt inne med en flod av tårar. Jag har sörjt den mormor jag haft och förlorat.
Jag har varit ledsen och ensam och rädd. Ensam till och med när jag varit med andra. Jag har känt som att ingenting någonsin kommer att bli bra igen och varit rädd för att det ska vara sant. Jag har skrattat när jag velat gråta bara för att andra inte ska veta hur trasig jag varit. Är det så fel att vara trasig? Inte egentligen. Men ingen vill synas när man är sönderslagen i spillror. Och jag har gått i så många bitar att jag undrat om jag någonsin ska lyckas få ihop mig själv till något som liknar en människa igen.
Sen har jag sakta sakta blivit bättre. Jag har varit med vänner och släkt och menat det när jag lett. Jag har varit i Uppsala, i Örebro, på Husarö, i Sundsvall och i Iran också. Rest både innan och efter allt gick i kras. Sett mig omkring. Levt lite mer. Träffat gamla vänner och skaffat nya. Jag har varit nära att förlora en kär vän, för att vi båda mått så dåligt att vi inte insett att vi gått om varandra. Jag har blivit sårad av vänner och tröstad av vänner. Kanske har jag själv sårat, förhoppningsvist har jag mest eller bara stöttat och tröstat och hejjat på. Jag har sagt elaka saker som jag ångrar. Jag har sagt mycket elakt som jag inte alls ångrar. Jag har lyssnat och kramat och sagt att jag bryr mig om. Insett att jag bör säga det oftare. Mycket oftare. Jag har erkänt mig själv kär för första gången, och inte kommit över den jag blivit kär i. Jag har saknat.
Det har varit ett inläggstunnt men ingalunda händelsefattigt år. Det har inte varit ett bra år. Det har inte heller, i det stora hela, varit ett dåligt år. Det har bara varit ett år, som tagit slut och lämnat väg för ett nytt. Det i sig tål att firas. Med chokladkaka och champagnete. Och gott sällskap. Man ska uppskatta de små tingen. Det är de som gör en lycklig, på riktigt.
Jag har pluggat litteraturvetenskap och japanska. Jobbat på café och för bokhandeln. Tjänat pengar, sparat pengar, slösat pengar. Jag har sjungit med till musik och dansat till musik och gråtit till musik. Jag har läst, skrivit, sett på anime och annan film. Tagit promenader i vårblom, sommarregn, höstfrost och vintersol. Jag har börjat träna och slutat träna för att jag inte tog det på allvar. Börjat dansa och slutat dansa för att jag inte hann med. Jag har klippt mig och färgat håret och klippt mig igen. Har återigen insett att jag egentligen tycker om mig själv. Jag har återigen insett att jag tycker om andra också, fastän jag låtsas som att jag inte gör det. Jag har varit lycklig.
Jag har skrattat och fnissat och varit lycklig. Känt mig stark i sällskap och stark i ensamhet lika mycket som jag känt mig svag. Jag har festat och firat. Skrattat som ett barn, gråtit som ett barn, gråtit mer än någonsin förr. Tills det tyckts mig som om allt jag någonsin varit måste ha vart ett enda skal som hållt inne med en flod av tårar. Jag har sörjt den mormor jag haft och förlorat.
Jag har varit ledsen och ensam och rädd. Ensam till och med när jag varit med andra. Jag har känt som att ingenting någonsin kommer att bli bra igen och varit rädd för att det ska vara sant. Jag har skrattat när jag velat gråta bara för att andra inte ska veta hur trasig jag varit. Är det så fel att vara trasig? Inte egentligen. Men ingen vill synas när man är sönderslagen i spillror. Och jag har gått i så många bitar att jag undrat om jag någonsin ska lyckas få ihop mig själv till något som liknar en människa igen.
Sen har jag sakta sakta blivit bättre. Jag har varit med vänner och släkt och menat det när jag lett. Jag har varit i Uppsala, i Örebro, på Husarö, i Sundsvall och i Iran också. Rest både innan och efter allt gick i kras. Sett mig omkring. Levt lite mer. Träffat gamla vänner och skaffat nya. Jag har varit nära att förlora en kär vän, för att vi båda mått så dåligt att vi inte insett att vi gått om varandra. Jag har blivit sårad av vänner och tröstad av vänner. Kanske har jag själv sårat, förhoppningsvist har jag mest eller bara stöttat och tröstat och hejjat på. Jag har sagt elaka saker som jag ångrar. Jag har sagt mycket elakt som jag inte alls ångrar. Jag har lyssnat och kramat och sagt att jag bryr mig om. Insett att jag bör säga det oftare. Mycket oftare. Jag har erkänt mig själv kär för första gången, och inte kommit över den jag blivit kär i. Jag har saknat.
Det har varit ett inläggstunnt men ingalunda händelsefattigt år. Det har inte varit ett bra år. Det har inte heller, i det stora hela, varit ett dåligt år. Det har bara varit ett år, som tagit slut och lämnat väg för ett nytt. Det i sig tål att firas. Med chokladkaka och champagnete. Och gott sällskap. Man ska uppskatta de små tingen. Det är de som gör en lycklig, på riktigt.
fredag, februari 09, 2007
Feathers in Flight
I veckan var det en månad sedan jag kom hem från Iran. Jag har tillbringat mina dagar såsom jag brukar tillbringa mina dagar. Jag har läst en del och sett en del anime. Jag har lektioner runt fyra-fem dagar i veckan, och jag försöker vara social samtidigt. Jag har hunnit med en hel del promenader med Sara, en del fika och lunchtillfällen med vänner, Balsam, Veronica och Maria specifikt. I veckan åt jag japanskt med Narges och Balsam, och efteråt gick vi lite på stan och jag köpte två toppar på H&M. Lunch med Maria och Johan på Thai-stället på Campus hanns också med. Jag gillar deras mat och det känns prisvärt. Samtidigt känns allt alltför dyrt och jag borde verkligen passa mig. Jag har fått tömma ur sparkontot i väntan på mitt ack så sena studiebidrag. Det är egentligen inte så mycket försenat som senanmält till CSN, eftersom jag dum som jag var inte insett att jag inte ens skickat in "ansökan om studieförsäkran" fastän jag haft pappret sedan december. Pengarna kom iaf igår.
Studierna drog igång den 22:a. Det är så mycket att ta in att jag mest känner mig robotlik på lektionerna. Hälften av tiden sitter jag dock bredvid Tobias och han är så vansinnigt rolig att jag inte vet om det är bra eller dåligt att sitta där. Visserligen är det himla kul, men får man så mycket gjort egentligen? Jag och han drar alternativa versioner av hur institutionens skräck-professor, som vi kallar "The Dark Lord", kommer avrätta elever under terminens gång. Vi målar upp scenarion av kimonon och katana (samurajsvärd) och jag skrattar tills jag sätter i halsen, vilket är det sista man vill göra just när hon går förbi. Eller det klassiska animescenariot där samurajen står i ett regn av sakura-blad, men i hennes fall upptäcker man att det är öron som singlar ner. Öron till elev som inte är uppmärksamma såklart. Som tur är sitter jag andra halva av våra lektioner bredvid Johan eller Kori, och de är liiiite mer sansade =)
I tisdags började min realia-kurs (sådär fyra timmar efter att min förra lektion slutade, tänk att det ska vara såhär praktiskt varje vecka fram till maj), Japansk litteraturvetenskap 5p, som jag inte läser med någon av dem. Det är mest synd för det innebär att de går en 10 lektions kurs på en och en halv månad och jag går av någon outgrundlig anledning en 20 lektions kurs under tre månader, men med samma poäng. Och de har lyckats planera det så att jag hälften av mina tisdagar kommer ha lektioner mellan 9-17. Dessutom har jag lektioner på fredagar, 15-17. En optimal tid tydligen. Folk som läser japansk litteraturvetenskap är tydligen über-töntar allihopa och förväntas varken ha liv eller fritid och allra minst kvällsplaner på fredagar. Roligt nog fick jag veta att jag inte kommit med i kursen när terminen drog igång. Min ansökan till realiakursen hade försvunnit. Det var som om den aldrig funnits. När jag fick höra det trodde jag att jag skulle få ett utbrott. Jag var iallafall inte terminens enda offer, så de hade förutsatt att fler skulle droppa in med liknande problem. Skrev in mig på kursen i efterhand, och nu undrar jag om jag gjort rätt. Inte nog med de idiotiska lektionstiderna, så har jag två av institutionens skräcködlor bland mina föreläsare. Banzai...
Vad mer har jag gjort? Jag har lyckats sparka igång en bra social start på året. Jag har börjat ta itu med plugg igen även om det går riktigt riktigt långsamt. Har ju saker som hänger kvar sedan förra våren för tusan och det känns jobbigt. Blir inte mindre jobbigt av att min mamma ständigt påminner mig om det, som om hon tror att jag utvecklat någon form av selektiv alzheimer. Det är snarare att jag utvecklat (extra)selektivt lyssnande och nu börjar koppla bort samtalet i huvudet när hon tar upp det, för det låter alltid likadant och jag svarar alltid likadant och resultatet blir alltid likadant. Tyvärr.
Jag har börjat skriva recensioner för SF-Boks nya satsning, en separat hemsida för deras anime- och mangasortiment, J-Fi. Jag tror att jag hade kunnat göra ett bättre jobb om jag fått mer utrymme för varje recension, och oftast följer jag deras förslagna mall, vilket inte är tokkul, jag föredrar friare händer. Men jag får göra något jag gillar och tar ut min lön i varor i butiken, vilket inte är att klaga över. Jag får dessutom lite gratis ex. av manga också, så jag har det bra. I veckan skulle jag ha inne två recensioner och en artikel, alla om FullMetal Alchemist, som jag tycker hemskt mycket om. Onsdag kväll hade jag inte ens börjat på någotdera. Det var så konstigt. Det var ju ett ämne jag verkligen gillade, men om jag skulle hålla mig inom teckenramarna var jag tvungen att utesluta så mycket. Jag ville inte låta galet översvallande heller, så att läsarna trodde jag var tokig. Och så var det ju problemet med artikeln. Hur skriver jag en artikel som inte avslöjar för mycket, som inte drar uppmärksamhet från varken recension om anime eller manga på samma tema, som kommer med ny fakta, låter intressant och ska lämnas in dagen efter jag börjar skriva? Jag hoppas att jag inte misslyckades förfärligt. Och så vart den för lång, så min redaktör Tove ska korta ner den, because I can't friggin' kill my darl's, så nu hoppas jag att den inte dyker upp i nyhetstidningen i en version jag skulle ogilla. Och så var jag inne på Catahya i veckan och upptäckte att senaste upplagda filmrecensionen var just på FMA-animen. Det var en bra recension, och det kändes jobbigt att jag hade ungefär hälften så mycket utrymme att röra mig på (Haha, jag lämnade in en recension med 1000 tecken för mycket, bra Nahal. Men det var OK, om det gällde recensionerna.) för det finns ungefär så mycket (ja, egentligen mycket mycket mer) som jag vill säga om ämnet också. Det var ett mystiskt sammanträffande dessutom. Hela världen är tydligen emot mig. Alla vill göra det klart för mig att jag varken kan planera mina studier, mitt arbete, min fritid eller min ekonomi på ett tillfredställande sätt. Well, fuck it all.
Jag var på spel- och drinkkväll hos Tove från jobbet och innan dess var vi på middag hos Malin också, och det var roligt att alla vi små SF-bok tjejer (alltså alla tjejer i min egen ålder som jobbade deltid när jag blev anställd, vi är 5 st) kunde va där. Hemma hos Tove fick vi grymma bärsmoothies och Nina hade bakat en himmelsk cheesecake. Tove har dessutom en härlig lägenhet precis vid Hötorget. Jag är smått avundsjuk, bara. Fast WC:n var himla klaustrofobisk. Vi spelade Munchkin som jag spelat en gång tidigare hos Maria, men det var så länge sen att jag knappt mindes något av det. Jag tror att det är roligare när man väl slipper oroa sig för regler och det flyter på bättre. Men det var intressant iaf, och korten kunde ha riktigt söta/roliga/löjliga kommentarer också =)
Veronique kom och hämta upp mig, sov över hos henne och sen så hälsade vi på Kori på jobbet och åt frukost där. Frukost på Berns Hotell, helt klart värt det att vakna klockan 7 på en lördag.
Jag har varit och hälsa på Kori i hennes nya studentlägenhet två gånger, och det har varit jättemysigt! Var med henne innan flytten och handlade lite smått och gott på IKEA också. Jag gillar IKEA. Har varit där 2 ggr på typ en månad. Sen var det visserligen slutet på högstaiet sist jag var där också. Jag köpte lite Bambu åt mig själv. De klarar sig i vilket ljus och läge som helst, byt bara vatten en gång varannan vecka. Det är alltså Bambu eller Kaktusar som gäller. Om dessa inte överlever i mitt rum, så är det dags att ge upp. Jag gillar kaktusar, kanske borde skaffa en. Ironiskt att Bambun är taggad som "Lucky Bamboo". Visst, vi får se. Om nån behöver lite tur så är det nog fan jag.
Jag ska till Kori idag också, och då kommer bl.a. Ali va där, för han är nere från Sundsvall =) Ska bli roligt att ses igen, det var ju juni sist ffs. Kori fyllde dessutom år igår, så hon ska få en liten födelsedagspresent av mig. Kom tyvärr inte på nått kul att ge henne, men skyller på att jag gjorde bättre ifrån mig med flyttpresenten. Otanjoubi omedetou, kawaii no nee-san!!
Sist men inte minst, den 20:e Januari var jag i Uppsala på födelsedags-maskerad! Min kompis Stina fyllde år, och som traditionen bjuder drar gänget upp och festar med henne. Stinas pojkvän Patrik hade sagt att nu när hon är över 20 (hon fyllde 21 den 21:a) skulle hon upptäcka att födelsedagar bara blir tråkigare och tråkigare för varje år. Hon valde att anta utmaningen och bli barnsligare på sin födelsedag för varje år som går, och valde maskeradtema. Jag tyckte det var tokkul, för jag älskar att klä upp mig. Jag lånade lite kläder av Kori och Nina, satte ihop en outfit med mina egna grejer, och gjorde mina egna svarta vingar. Jag gick som en Dödsängel, men jag kunde lika gärna ha varit Kråka. Något jag inte haft något alls emot, om jag varit villig att göra hål i ryggen på min fake-läder kappa och trätt igenom vingarna, kört med svart kjol till mina vinterkängor och dragit på min fina, men mysiga svarta tröja och torgvantarna. Jag hade sett ut som en av de Lints "Crow Girls". Rättning: Jag hade försökt se ut som Maida och Zia, men jag hade inte lyckats. Jag hade gett det mesta för att vara så tokcharmig och naturlig och vild och härlig som Maida och Zia. Men det går inte. Inte bara för att jag är för mycket jag, eller för att de inte är verkliga. Det är bara så att ingen kan vara Maida och Zia, förrutom just Maida och Zia...
Hur som helst. Maskeraden. Det var mysigt och roligt och jättekul att se vad folk klädde ut sig till! Det fanns bl.a. katter, samuraj och geisha, pirater, Stina som världens charmigaste (och tack och lov minst läskiga) clown, rödluvan och tjejer i bara.. underkläder. Vi var alla maskerade i början. Underklädestjejerna hade häftiga fjädermasker till sina korsetter. Jag visste inte riktigt vad de var utklädda till och frågade Malin, varpå hon både roat och tveksamt svarade "Hrm... horor?"
Vi var mellan 20-25 pers och det var precis lagom, för Stinas fester tenderar, även om de är lyckade, dra en massa folk och sist var det väl mer än 40 pers i deras lägenhet för flyttfesten.
Sara påpekade att jag jämt tycks åka till Uppsala på fest, vilket inte stämmer. Stina flyttade hösten 2005, och vi var och hälsade på lagom till hennes födelsedag ett halvår senare. Det var vårt första besök. Hon hade korridorsfest då, och en av hennes grannar fyllde också år. Det var så mycket folk på litet utrymme att jag ibland bara ville låsa om mig för att slippa prata med massa främlingar. I början lyckades jag gömma mig lite med Stinas Cowboy-hatt på huvudet, vilket var tokbra. Då satt man och pratade på soffan med ett par av gästerna, eller var ute i köket en sväng. Sen började folk bli aningen dragna, och då rök hatten, för killar tyckte det var en bra inledan till att komma och stöta på mig med öppningsfraser som "Oj, va söt du var då. Du har cowboy-hatt ser jag..." Puckon.
Det var en något utspårad fest, folk fick i sig lite mycket, det var extremt stökigt och jag gav Stinas pojkvän en örfil. Yeah. Det är en lång historia. Kort-version: Det var första gången vi sågs. Han planerade en överraskning för Stina, ringde upp en mycket förvånad jag och vi lyckades genomföra den. Långt senare på kvällen har folk fått i sig för mycket, Stina är ledsen och han är lite för dragen för att fatta det hela. Nahal, trött på situationen och jävligt förbannad utdelar örfil och utskällning och marcherar därifrån.
Det var nog inte mitt bäst gjorda intryck. Men han pratar med mig iaf, även om det kanske var dumt gjort av mig. Jag ångrar det inte iofs. Men hade han plötsligt fått för sig att örfila mig tillbaka antar jag att jag hade fått ta det. Man kan inte slå nån och tro att man kommer undan bara för att man är tjej. Han pratar som sagt fortfarande med mig och jag tror att Stina uppskattade hela lösningen på situationen, de är ju sams XD
Dagen efter vaknade alla som sov över med världens bakfylla, utom jag, som gick upp före alla andra, bytte om, sminka mig och började nynna elakt när jag upptäckte hur sega de var, vilket bidrog till en del elakt blängande från de andra. Så drog jag på stan och fikade med Karin istället. Lyckad helg m.a.o. XD
Gången efter var till Valborg. Valborg i Uppsala är galet. Vi missde Forsränningen tyvärr, där studenter åker forsränning i egen-gjorda flottor. Men jag har sett bild på Stina och Co's fina rosa flodhäst med tyllkjol :P Jag, Natti och Johanna åkte iaf dit, och upptäckte att picknick och festande börjar redan runt 12. Ekonomikon Parken är fylld av hundratals studenter som alla äter och dricker. En idiot sparkade en fotboll från typ 30m håll och jag fick den rakt i ansiktet. Han kom sen och bad om ursäkt på engelska, och lämnade 10l filmjölk hos oss. Va fan ville han att jag skulle göra, bedöva smärtan med att trycka ner huvudet i fil? Han hade tänkt sätta sig ner hos oss också tills jag helt enkelt sa "No. Just go. I don't want to hear it and I don't want to see you. Leave. Leave or I'll HURT you." Han gick. Föga förvånande. Patrik sa att vem som helst hade sjunk genom jorden hellre än att stanna kvar, för "man kan ju få cancer av Nahals blickar". HAH!
Hursomhelst, lagom till att vi skulle upp på Stinas rum upptäcker jag att jag inte mår bra. Inte alls. Jag har ont. Jag har svårt att räta på mig. Jag blir panikslagen. Är det nått jag druckit? Det måste det vara! Är det OP:n, hb:n, champagnen?! Nej kära vänner, det var tiden på månaden. Jag hade mensvärk. Och inte bara mensvärk, jag hade så ont att väl tillbaka i Stinas lägenhet kryper jag ihop på sängen, kvider för att jag har så ont i ryggen och säger åt de andra att låta mig va en stund. De såg så chockade ut. De hade ju hört hur jag kunde bli, men när det är så illa har jag alltid tagit ledigt från skolan, så jag tror inte att någon hade föreställt sig hur illa det kunde blir. De kanske trodde att jag överdrev när jag brukade berätta. De hade aldrig sett det. Sett att jag inte kunde stå upp, att jag inte kunde räta ut kroppen. När benspasmerna satte igång såg de helt förfärade ut, det var nästan så jag själv skrattade, ingen brukar få se mig sådär. Jag ville så gärna ta en värktablett, men var alldeles för rädd för att blanda upp det med sprit. Så vad gör jag? Omedveten om att Ipren tydligen (men jag är fortfarande inte säker) är OK att ta om man druckit (men rekomenderas inte!!), ställer jag mig upp, går in på toa, sätter upp håret och tvångskräks. Om magen är tom borde det väl gå? FEL, för alkohol har ju redan tagits upp i blodomloppet. Men jag har så ont i ryggen att jag vill gråta, så jag sitter där i en kvart och kör ner fingrarna i halsen innan nått händer. Det var så hemskt och så svårt. Jag VILL ju inte kräkas, egentligen. Jag förstår inte hur folk med ätstörningar lyckats få kroppen att överkomma den där blockeringen. Jag försökte ju till och med, och det tog en kvart för att det tog emot så. Sen "lyckades" jag spy igen bara för att det var så äckligt att göra det första gången. (Haha, mina stackars små läsare, förlåt mig dessa detaljer.). Det tog en timma efter det innan Ipren-tabletten kickade in, och sen drack jag bara vatten resten av kvällen för att kunna ta mer Ipren. Valborgsbrasan var i Kantorn, och studenterna brände (dumma som de är) allt från möbler till bildäck. Vi gick vid midnatt, lagom till att brandkåren svängde in runt hörnet :P Jag var återigen den enda helt nyktra till kvällen, men ingen var förvånad över att jag tackade nej med orden "jag måste ta en Ipren om en timma". De hade väl sett nog med benspasmer.
Jag hälsade på Karin igen dagen efter. Det var jättemysigt och vi var uppe på taket och lekte med hennes Eld-Poi (inte tända dock). Första gången jag träffade hennes trevlige pojkvän Rickard också, Skorpion som jag.
Och senaste Uppsala-festen innan maskeraden - Stina och Patriks flyttfest. De flyttade ihop i höstas, och hade sin fest på min födelsedag, så jag firade hos de och de första 10 gästerna sjöng för mig på den lokala pizzerian (pinsamt). Senare mot kvällen vart vi väldigt många men då hade vi redan delat upp, för vi som var Stinas tjejkompisar från Stockholm umgicks då mest med Patriks killkompisar från Mora, eftersom vi dykt upp flera timmar före de andra. Det var ett festarglatt, dräggigt gäng killar som ändå lyckades vara tillräckligt trevliga och inte allt för dräggiga för att jag skulle lamslås av skräck XD Det var en rolig fest, och det var gulligt av folk att ringa och gratta eller messa under kvällen. Behöver jag tillägga att jag var nyktrast, igen? *skrattar* Det är inte det att jag inte dricker. Jag dricker. Jag är bara en såndär oekonomisk människa som måste dricka mer för att känna av det, vilket jag inte gör, för jag tycker inte om att känna av det och jag har inte råd med det heller.
Dagen efter åkte jag tvärs över Uppsala och hälsade på Anne och Krycke i sin lägenhet. Det är första gången jag hälsar på de i Uppsala, fastän de hade flyttat två gånger. De har förresten flyttat nu igen, och jag ska väl hälsa på snart =) De hade det iaf jättefint, även om jag hade lite svårt att vänja mig vid katterna. De är häftiga, visst. Och har jättecoola ögon och ser ut som tempelkatter (och ungarna de fick i december var sååå söta, och de tyckte om mig XD) men jag är mer för lite knubbigare katter. Cornish Rex har bara underpälsen och är bra för allergiker, men de har inte den där mysiga kattkänslan tycker jag.
Jag kombinerar nästan alltid mina festbesök hos Stina med ett besök hos några från forums-gänget. Det är dumt att inte ta chansen, för jag är inte i Uppsala så ofta som man kanske tror. 4-5 ggr per år har det blivit sen Stina flyttade, vilket inte mycket om man tänker på att det ligger 45 minuter bort med tåg från Centralen.
Nu har jag nog babblat klart. Ska hoppa ur pyjamasen och åka ut mot Kori. Tror jag svänger förbi SF-bok också om jag hinner. Min senaste Blade of the Immortal har kommit in, och jag är så glad att jag nästan blir fnissig.
Studierna drog igång den 22:a. Det är så mycket att ta in att jag mest känner mig robotlik på lektionerna. Hälften av tiden sitter jag dock bredvid Tobias och han är så vansinnigt rolig att jag inte vet om det är bra eller dåligt att sitta där. Visserligen är det himla kul, men får man så mycket gjort egentligen? Jag och han drar alternativa versioner av hur institutionens skräck-professor, som vi kallar "The Dark Lord", kommer avrätta elever under terminens gång. Vi målar upp scenarion av kimonon och katana (samurajsvärd) och jag skrattar tills jag sätter i halsen, vilket är det sista man vill göra just när hon går förbi. Eller det klassiska animescenariot där samurajen står i ett regn av sakura-blad, men i hennes fall upptäcker man att det är öron som singlar ner. Öron till elev som inte är uppmärksamma såklart. Som tur är sitter jag andra halva av våra lektioner bredvid Johan eller Kori, och de är liiiite mer sansade =)
I tisdags började min realia-kurs (sådär fyra timmar efter att min förra lektion slutade, tänk att det ska vara såhär praktiskt varje vecka fram till maj), Japansk litteraturvetenskap 5p, som jag inte läser med någon av dem. Det är mest synd för det innebär att de går en 10 lektions kurs på en och en halv månad och jag går av någon outgrundlig anledning en 20 lektions kurs under tre månader, men med samma poäng. Och de har lyckats planera det så att jag hälften av mina tisdagar kommer ha lektioner mellan 9-17. Dessutom har jag lektioner på fredagar, 15-17. En optimal tid tydligen. Folk som läser japansk litteraturvetenskap är tydligen über-töntar allihopa och förväntas varken ha liv eller fritid och allra minst kvällsplaner på fredagar. Roligt nog fick jag veta att jag inte kommit med i kursen när terminen drog igång. Min ansökan till realiakursen hade försvunnit. Det var som om den aldrig funnits. När jag fick höra det trodde jag att jag skulle få ett utbrott. Jag var iallafall inte terminens enda offer, så de hade förutsatt att fler skulle droppa in med liknande problem. Skrev in mig på kursen i efterhand, och nu undrar jag om jag gjort rätt. Inte nog med de idiotiska lektionstiderna, så har jag två av institutionens skräcködlor bland mina föreläsare. Banzai...
Vad mer har jag gjort? Jag har lyckats sparka igång en bra social start på året. Jag har börjat ta itu med plugg igen även om det går riktigt riktigt långsamt. Har ju saker som hänger kvar sedan förra våren för tusan och det känns jobbigt. Blir inte mindre jobbigt av att min mamma ständigt påminner mig om det, som om hon tror att jag utvecklat någon form av selektiv alzheimer. Det är snarare att jag utvecklat (extra)selektivt lyssnande och nu börjar koppla bort samtalet i huvudet när hon tar upp det, för det låter alltid likadant och jag svarar alltid likadant och resultatet blir alltid likadant. Tyvärr.
Jag har börjat skriva recensioner för SF-Boks nya satsning, en separat hemsida för deras anime- och mangasortiment, J-Fi. Jag tror att jag hade kunnat göra ett bättre jobb om jag fått mer utrymme för varje recension, och oftast följer jag deras förslagna mall, vilket inte är tokkul, jag föredrar friare händer. Men jag får göra något jag gillar och tar ut min lön i varor i butiken, vilket inte är att klaga över. Jag får dessutom lite gratis ex. av manga också, så jag har det bra. I veckan skulle jag ha inne två recensioner och en artikel, alla om FullMetal Alchemist, som jag tycker hemskt mycket om. Onsdag kväll hade jag inte ens börjat på någotdera. Det var så konstigt. Det var ju ett ämne jag verkligen gillade, men om jag skulle hålla mig inom teckenramarna var jag tvungen att utesluta så mycket. Jag ville inte låta galet översvallande heller, så att läsarna trodde jag var tokig. Och så var det ju problemet med artikeln. Hur skriver jag en artikel som inte avslöjar för mycket, som inte drar uppmärksamhet från varken recension om anime eller manga på samma tema, som kommer med ny fakta, låter intressant och ska lämnas in dagen efter jag börjar skriva? Jag hoppas att jag inte misslyckades förfärligt. Och så vart den för lång, så min redaktör Tove ska korta ner den, because I can't friggin' kill my darl's, så nu hoppas jag att den inte dyker upp i nyhetstidningen i en version jag skulle ogilla. Och så var jag inne på Catahya i veckan och upptäckte att senaste upplagda filmrecensionen var just på FMA-animen. Det var en bra recension, och det kändes jobbigt att jag hade ungefär hälften så mycket utrymme att röra mig på (Haha, jag lämnade in en recension med 1000 tecken för mycket, bra Nahal. Men det var OK, om det gällde recensionerna.) för det finns ungefär så mycket (ja, egentligen mycket mycket mer) som jag vill säga om ämnet också. Det var ett mystiskt sammanträffande dessutom. Hela världen är tydligen emot mig. Alla vill göra det klart för mig att jag varken kan planera mina studier, mitt arbete, min fritid eller min ekonomi på ett tillfredställande sätt. Well, fuck it all.
Jag var på spel- och drinkkväll hos Tove från jobbet och innan dess var vi på middag hos Malin också, och det var roligt att alla vi små SF-bok tjejer (alltså alla tjejer i min egen ålder som jobbade deltid när jag blev anställd, vi är 5 st) kunde va där. Hemma hos Tove fick vi grymma bärsmoothies och Nina hade bakat en himmelsk cheesecake. Tove har dessutom en härlig lägenhet precis vid Hötorget. Jag är smått avundsjuk, bara. Fast WC:n var himla klaustrofobisk. Vi spelade Munchkin som jag spelat en gång tidigare hos Maria, men det var så länge sen att jag knappt mindes något av det. Jag tror att det är roligare när man väl slipper oroa sig för regler och det flyter på bättre. Men det var intressant iaf, och korten kunde ha riktigt söta/roliga/löjliga kommentarer också =)
Veronique kom och hämta upp mig, sov över hos henne och sen så hälsade vi på Kori på jobbet och åt frukost där. Frukost på Berns Hotell, helt klart värt det att vakna klockan 7 på en lördag.
Jag har varit och hälsa på Kori i hennes nya studentlägenhet två gånger, och det har varit jättemysigt! Var med henne innan flytten och handlade lite smått och gott på IKEA också. Jag gillar IKEA. Har varit där 2 ggr på typ en månad. Sen var det visserligen slutet på högstaiet sist jag var där också. Jag köpte lite Bambu åt mig själv. De klarar sig i vilket ljus och läge som helst, byt bara vatten en gång varannan vecka. Det är alltså Bambu eller Kaktusar som gäller. Om dessa inte överlever i mitt rum, så är det dags att ge upp. Jag gillar kaktusar, kanske borde skaffa en. Ironiskt att Bambun är taggad som "Lucky Bamboo". Visst, vi får se. Om nån behöver lite tur så är det nog fan jag.
Jag ska till Kori idag också, och då kommer bl.a. Ali va där, för han är nere från Sundsvall =) Ska bli roligt att ses igen, det var ju juni sist ffs. Kori fyllde dessutom år igår, så hon ska få en liten födelsedagspresent av mig. Kom tyvärr inte på nått kul att ge henne, men skyller på att jag gjorde bättre ifrån mig med flyttpresenten. Otanjoubi omedetou, kawaii no nee-san!!
Sist men inte minst, den 20:e Januari var jag i Uppsala på födelsedags-maskerad! Min kompis Stina fyllde år, och som traditionen bjuder drar gänget upp och festar med henne. Stinas pojkvän Patrik hade sagt att nu när hon är över 20 (hon fyllde 21 den 21:a) skulle hon upptäcka att födelsedagar bara blir tråkigare och tråkigare för varje år. Hon valde att anta utmaningen och bli barnsligare på sin födelsedag för varje år som går, och valde maskeradtema. Jag tyckte det var tokkul, för jag älskar att klä upp mig. Jag lånade lite kläder av Kori och Nina, satte ihop en outfit med mina egna grejer, och gjorde mina egna svarta vingar. Jag gick som en Dödsängel, men jag kunde lika gärna ha varit Kråka. Något jag inte haft något alls emot, om jag varit villig att göra hål i ryggen på min fake-läder kappa och trätt igenom vingarna, kört med svart kjol till mina vinterkängor och dragit på min fina, men mysiga svarta tröja och torgvantarna. Jag hade sett ut som en av de Lints "Crow Girls". Rättning: Jag hade försökt se ut som Maida och Zia, men jag hade inte lyckats. Jag hade gett det mesta för att vara så tokcharmig och naturlig och vild och härlig som Maida och Zia. Men det går inte. Inte bara för att jag är för mycket jag, eller för att de inte är verkliga. Det är bara så att ingen kan vara Maida och Zia, förrutom just Maida och Zia...
Hur som helst. Maskeraden. Det var mysigt och roligt och jättekul att se vad folk klädde ut sig till! Det fanns bl.a. katter, samuraj och geisha, pirater, Stina som världens charmigaste (och tack och lov minst läskiga) clown, rödluvan och tjejer i bara.. underkläder. Vi var alla maskerade i början. Underklädestjejerna hade häftiga fjädermasker till sina korsetter. Jag visste inte riktigt vad de var utklädda till och frågade Malin, varpå hon både roat och tveksamt svarade "Hrm... horor?"
Vi var mellan 20-25 pers och det var precis lagom, för Stinas fester tenderar, även om de är lyckade, dra en massa folk och sist var det väl mer än 40 pers i deras lägenhet för flyttfesten.
Sara påpekade att jag jämt tycks åka till Uppsala på fest, vilket inte stämmer. Stina flyttade hösten 2005, och vi var och hälsade på lagom till hennes födelsedag ett halvår senare. Det var vårt första besök. Hon hade korridorsfest då, och en av hennes grannar fyllde också år. Det var så mycket folk på litet utrymme att jag ibland bara ville låsa om mig för att slippa prata med massa främlingar. I början lyckades jag gömma mig lite med Stinas Cowboy-hatt på huvudet, vilket var tokbra. Då satt man och pratade på soffan med ett par av gästerna, eller var ute i köket en sväng. Sen började folk bli aningen dragna, och då rök hatten, för killar tyckte det var en bra inledan till att komma och stöta på mig med öppningsfraser som "Oj, va söt du var då. Du har cowboy-hatt ser jag..." Puckon.
Det var en något utspårad fest, folk fick i sig lite mycket, det var extremt stökigt och jag gav Stinas pojkvän en örfil. Yeah. Det är en lång historia. Kort-version: Det var första gången vi sågs. Han planerade en överraskning för Stina, ringde upp en mycket förvånad jag och vi lyckades genomföra den. Långt senare på kvällen har folk fått i sig för mycket, Stina är ledsen och han är lite för dragen för att fatta det hela. Nahal, trött på situationen och jävligt förbannad utdelar örfil och utskällning och marcherar därifrån.
Det var nog inte mitt bäst gjorda intryck. Men han pratar med mig iaf, även om det kanske var dumt gjort av mig. Jag ångrar det inte iofs. Men hade han plötsligt fått för sig att örfila mig tillbaka antar jag att jag hade fått ta det. Man kan inte slå nån och tro att man kommer undan bara för att man är tjej. Han pratar som sagt fortfarande med mig och jag tror att Stina uppskattade hela lösningen på situationen, de är ju sams XD
Dagen efter vaknade alla som sov över med världens bakfylla, utom jag, som gick upp före alla andra, bytte om, sminka mig och började nynna elakt när jag upptäckte hur sega de var, vilket bidrog till en del elakt blängande från de andra. Så drog jag på stan och fikade med Karin istället. Lyckad helg m.a.o. XD
Gången efter var till Valborg. Valborg i Uppsala är galet. Vi missde Forsränningen tyvärr, där studenter åker forsränning i egen-gjorda flottor. Men jag har sett bild på Stina och Co's fina rosa flodhäst med tyllkjol :P Jag, Natti och Johanna åkte iaf dit, och upptäckte att picknick och festande börjar redan runt 12. Ekonomikon Parken är fylld av hundratals studenter som alla äter och dricker. En idiot sparkade en fotboll från typ 30m håll och jag fick den rakt i ansiktet. Han kom sen och bad om ursäkt på engelska, och lämnade 10l filmjölk hos oss. Va fan ville han att jag skulle göra, bedöva smärtan med att trycka ner huvudet i fil? Han hade tänkt sätta sig ner hos oss också tills jag helt enkelt sa "No. Just go. I don't want to hear it and I don't want to see you. Leave. Leave or I'll HURT you." Han gick. Föga förvånande. Patrik sa att vem som helst hade sjunk genom jorden hellre än att stanna kvar, för "man kan ju få cancer av Nahals blickar". HAH!
Hursomhelst, lagom till att vi skulle upp på Stinas rum upptäcker jag att jag inte mår bra. Inte alls. Jag har ont. Jag har svårt att räta på mig. Jag blir panikslagen. Är det nått jag druckit? Det måste det vara! Är det OP:n, hb:n, champagnen?! Nej kära vänner, det var tiden på månaden. Jag hade mensvärk. Och inte bara mensvärk, jag hade så ont att väl tillbaka i Stinas lägenhet kryper jag ihop på sängen, kvider för att jag har så ont i ryggen och säger åt de andra att låta mig va en stund. De såg så chockade ut. De hade ju hört hur jag kunde bli, men när det är så illa har jag alltid tagit ledigt från skolan, så jag tror inte att någon hade föreställt sig hur illa det kunde blir. De kanske trodde att jag överdrev när jag brukade berätta. De hade aldrig sett det. Sett att jag inte kunde stå upp, att jag inte kunde räta ut kroppen. När benspasmerna satte igång såg de helt förfärade ut, det var nästan så jag själv skrattade, ingen brukar få se mig sådär. Jag ville så gärna ta en värktablett, men var alldeles för rädd för att blanda upp det med sprit. Så vad gör jag? Omedveten om att Ipren tydligen (men jag är fortfarande inte säker) är OK att ta om man druckit (men rekomenderas inte!!), ställer jag mig upp, går in på toa, sätter upp håret och tvångskräks. Om magen är tom borde det väl gå? FEL, för alkohol har ju redan tagits upp i blodomloppet. Men jag har så ont i ryggen att jag vill gråta, så jag sitter där i en kvart och kör ner fingrarna i halsen innan nått händer. Det var så hemskt och så svårt. Jag VILL ju inte kräkas, egentligen. Jag förstår inte hur folk med ätstörningar lyckats få kroppen att överkomma den där blockeringen. Jag försökte ju till och med, och det tog en kvart för att det tog emot så. Sen "lyckades" jag spy igen bara för att det var så äckligt att göra det första gången. (Haha, mina stackars små läsare, förlåt mig dessa detaljer.). Det tog en timma efter det innan Ipren-tabletten kickade in, och sen drack jag bara vatten resten av kvällen för att kunna ta mer Ipren. Valborgsbrasan var i Kantorn, och studenterna brände (dumma som de är) allt från möbler till bildäck. Vi gick vid midnatt, lagom till att brandkåren svängde in runt hörnet :P Jag var återigen den enda helt nyktra till kvällen, men ingen var förvånad över att jag tackade nej med orden "jag måste ta en Ipren om en timma". De hade väl sett nog med benspasmer.
Jag hälsade på Karin igen dagen efter. Det var jättemysigt och vi var uppe på taket och lekte med hennes Eld-Poi (inte tända dock). Första gången jag träffade hennes trevlige pojkvän Rickard också, Skorpion som jag.
Och senaste Uppsala-festen innan maskeraden - Stina och Patriks flyttfest. De flyttade ihop i höstas, och hade sin fest på min födelsedag, så jag firade hos de och de första 10 gästerna sjöng för mig på den lokala pizzerian (pinsamt). Senare mot kvällen vart vi väldigt många men då hade vi redan delat upp, för vi som var Stinas tjejkompisar från Stockholm umgicks då mest med Patriks killkompisar från Mora, eftersom vi dykt upp flera timmar före de andra. Det var ett festarglatt, dräggigt gäng killar som ändå lyckades vara tillräckligt trevliga och inte allt för dräggiga för att jag skulle lamslås av skräck XD Det var en rolig fest, och det var gulligt av folk att ringa och gratta eller messa under kvällen. Behöver jag tillägga att jag var nyktrast, igen? *skrattar* Det är inte det att jag inte dricker. Jag dricker. Jag är bara en såndär oekonomisk människa som måste dricka mer för att känna av det, vilket jag inte gör, för jag tycker inte om att känna av det och jag har inte råd med det heller.
Dagen efter åkte jag tvärs över Uppsala och hälsade på Anne och Krycke i sin lägenhet. Det är första gången jag hälsar på de i Uppsala, fastän de hade flyttat två gånger. De har förresten flyttat nu igen, och jag ska väl hälsa på snart =) De hade det iaf jättefint, även om jag hade lite svårt att vänja mig vid katterna. De är häftiga, visst. Och har jättecoola ögon och ser ut som tempelkatter (och ungarna de fick i december var sååå söta, och de tyckte om mig XD) men jag är mer för lite knubbigare katter. Cornish Rex har bara underpälsen och är bra för allergiker, men de har inte den där mysiga kattkänslan tycker jag.
Jag kombinerar nästan alltid mina festbesök hos Stina med ett besök hos några från forums-gänget. Det är dumt att inte ta chansen, för jag är inte i Uppsala så ofta som man kanske tror. 4-5 ggr per år har det blivit sen Stina flyttade, vilket inte mycket om man tänker på att det ligger 45 minuter bort med tåg från Centralen.
Nu har jag nog babblat klart. Ska hoppa ur pyjamasen och åka ut mot Kori. Tror jag svänger förbi SF-bok också om jag hinner. Min senaste Blade of the Immortal har kommit in, och jag är så glad att jag nästan blir fnissig.
tisdag, januari 09, 2007
Sweet Home Alabama.
Jag kom hem igår (OK, jag började skriva det här i fredags men postar det på tisdag. Sorgligt.) efter tre intensiva veckor i Iran. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill knappt vara hemma. Om jag haft möjligheten att stanna dubbelt så länge hade jag gjort det utan att blinka. Utan att fucking tveka en endaste sekund. Min mamma brukar säga att det är hemskt hur jag inte tycks sakna folk över huvud taget. Att jag skulle kunna vara borta från min egen familj utan att känna att jag saknar de alls bara för att jag går upp i mitt resande. Det är inte sant. Jag är bara en sån som tar min tid. Jag menar en vecka är ju ingenting, hur tusan ska jag börja sakna någon efter en vecka? Men visst saknar jag. När jag pratade i telefon med pappa och lillebror kände jag att jag saknade de. Inte så att jag önskade att jag var hemma dock. Snarare att jag önskade att de också var i Iran med oss. När jag fick SMS eller SMS:ade kände jag att det var så synd att jag inte bara kunde ringa upp kompisen i fråga och säga hur jag hade det. Men farligare än så var det oftast inte, mest för att det var så mycket som hände där och så många att träffa att man knappt han tänka på livet här hemma. Det verkade så fjärran. Minst av allt saknade jag iaf SL, för de saknade jag inte alls, om inte mindre =)
Eftersom jag hade sådan sporadiskt tillgång till Internet därborta, bestämde jag mig för att föra dagbok över mina dagar där. Mao, detta är något av ett evighetsinlägg. Ni som är intresserade (typ Kori och Ali ^^) får gärna läsa och känna er hängivna och duktiga och uppskattade av mig över att ni inte tröttnat och gett upp efter första stycket. Så, då börjar jag:
Dag 1 Vi landar till kvällen i Teheran, Mehrabad Airport. Det är +3grader, mörkt och luften är dålig. Det känns väldigt Teheran med avgasfylld luft, tyvärr. Morbror Hadi hämtar upp oss och vi åker till deras lägenhet i Gisha där vi tillbringar resten av kvällen med hans familj och bland annat ser ett avsnitt av en komediserie som nyligen börjat gå på tv. Det är mysigt och trevligt. Bilden här är på mig i min utomhusmundering i Sverige och i Iran.
Dag 2 En otroligt lugn första dag. Mest varit hemma och har t.o.m. pluggat kanji och känt mig duktig. Min kusin Mojgan och hennes två ungar kommer förbi under dagen och det är så udda att se hur barn växt i ens frånvaro. Man vet ju att de gör det. Men det är svårt att föreställa sig två års förändring. Man måste se det själv.
Jag tar en promenad i området med min kusin Samin. Samin är två år äldre än mig, så det är ganska lätt att prata med honom, mycket gemensamma ämnen som studier, livet, musik osv. Jag påpekar för honom att det varit min minst händelselösa promenad i Iran någonsin, vilket jag tycker är väldigt skönt och samtidigt komiskt. Han undrar varför. Jag påpekar att alla andra gånger vi bara varit två som promenerat så har jag alltid varit med en tjejkusin och då kommer det alltid fram killar och stöter på en. (Seriöst, all segregering mellan könen har gjort folk svultna efter uppmärksamhet. Jag vågar inte ens svara på killars tilltal på stan för då hänger de efter en som svultna djur. Det är helt sjuk vad de kan säga för att få uppmärksamhet, och man måste hålla masken och blänga och låtsas om ingenting... Samtidigt som det är otroligt jobbigt har det blivit vardag. Mina tjejkusiner säger att om det skulle hända att de är ute någon gång utan att en endaste kille kommit fram och kommenterat eller smickrat eller sagt nått, så skulle de gå hem och känna sig jättefula. Helt sjukt. ). När jag var ute med Samin sa inte någon någonting. En gång var det en kille som helt tydligt spanade in mig och sen kom fram till mig, bara för att upptäcka att Samin klivit fram och ställt sig emellan oss på ett ögonblick. Killen synade Samin (som var huvudet längre) nerifrån och upp, mötte hans blick och tvärvände. Jag höll på att förgås av skratt. Lite senare gick vi på trottoaren och det var fullt med folk. Jag gick nästan rätt in i ett gäng vakter, för det fanns inget utrymme för mig att komma undan. Det sista jag ville var att dra uppmärksamhet till mig själv, och inget skulle nog ha hänt, även om jag verkligen verkligen inte vill klampa rätt på vakterna. Då tar Samin plötsligt tag i min axel och flyttar mig som om jag vore lätt som en handske och säger bara "Gå här istället Nahal". Det är så enkelt att promenera med dig, säger jag till honom. Och han svarar med ett skratt: Klart som fan! Det är ju jag som gör jobbet, du bara roar dig! Han är hur kul som helst, min kusin. Lite som en storebror, minus allt det jobbiga med bröder :P
Till natten blir det hemskt nog stopp i toaletten. Den där fördömda persiska toaletten är min värsta mardröm. Det visar sig att det inte är mitt fel att det blivit stopp. Det har hänt tidigare och rörmokaren ska visst ta en titt på det hela. Men det spelar ingen roll, för det är ändå jag som måste gå och säga till min morbrors fru att det blivit stopp. Känner mig som en fem-åring som kissat på sig. Det är så pinsamt att jag vill dö. Typiskt att det måste hända just mig.
Dag 3 Pluggat, planerat och skrivit recensioner till jobbet. Vi är hos Mojgan till lunch och sen ser jag lite på Harry Potter 4 med mina hyperaktiva små kusinbarn. Höjdpunkten utan tvekan är att jag ringt Balsam nu ikväll och pratat med henne. Vi tänkte träffas imorgon då vi ska åka och se några slott norrut. Tyvärr var vi tvungen att ändra planerna då hon bor på motsatta sidan av stan, alltså nästan 1,5 timma bort, och dessutom ska mina kusinbarn tydligen med vilket innebär att vi alla inte skulle få plats i bilen. Men det var tokfint att prata med henne. Hon har blivit sjuk, stackarn, och jag visste inte om jag skulle tycka mest synd om henne, eller skratta åt alla knäppa läkarbesök och huskurer hon har fått utstå.
Dag 4 Vi äter lunch på restaurang och maten är ljuvlig, ljuvlig. Härligt, för det är det enda bra under hela dagen. Vi fastnar i bilköer och det tar tid att komma till slotten. Det visar sig att min kusin felinformerats om öppettiderna dessutom, det har hunnit stänga en halvtimma innan vi kommit fram. På hemvägen fastnar vi ännu mer bilköer. Tar 3,5 timma att komma hem till morbror och jag är åksjuk större delen av tiden. känns bara bortkastat alltihop och jag är bara glad att balsam slapp hänga med ändå. Vi hinner hem till den där komediserien iaf, Baghe Mozaffar - Mozaffars park. Jag gillar serien, den är riktigt rolig. Jag har ont i ögat och jag vet inte varför.
Dag 5 Alla mina "Onda Ögat" skämt har realiseras. Det är Karma säger jag! Jag vaknar upp med en ögoninfektion som får mig att se ut som Disneys version av Quasimodo. Syrran är rädd för mig och själv vill jag bara gråta (vilket jag ändå gör för ögat är så svullet och irriterat). Tack och lov för solglasögon! Jag packar våra väskor för vi ska flyga till Ahwaz under eftermiddagen. Känns så synd att vi aldrig hann se något i Teheran. Tredje gången jag är här och vill hinner aldrig se något av staden. Jättetrist.
Vi flyger iaf till Ahwaz, en stor oljestad i söder där halva min släkt (typ hela pappas sida av familjen utom en farbror) bor. Det är morbror Mehdi (vi bor hos mammas sida av släkten då det bara är jag, hon och Nina som rest) som hämtar upp oss och vi äter middag hemma hos hans dotter Negar. Söta Negar är sig lik, brutalt ärlig. Hon påpekar att jag blivit mullig och frågar sen rätt ut om jag alltid haft så stora bröst och om hon bara glömt det. Jag vill mest gå under jord. Jag säger att jag behöver gå ner 5kg (egentligen 8...) och inser senare under kvällen att jag funnit motivation till att bry mig. Det krävs visst att folk ska börja kalla mig tjock innan jag vaknar upp och inser fakta. Till kvällen messar jag lite vänner här hemma och beklagar mig över ögat.
Dag 6 Mitt öga var lika hemskt när jag vaknade idag. Jag tar Ipren för det gör så ont och jag har varit hos läkare. Vi åt lunch hos min kusin Lalehs familj idag. (Jag har 35 kusiner var av 25 bor i Iran). Laleh är gravid, jag ska få fler kusinbarn!! Gah! >_< ännu fler som kallar mig moster Nahal, jag känner mig så gammal. Efter lunch är vi hos en ögonläkare som är till noll hjälp. Jag måste tydligen ha varma kompresser på ögat och fortsätta ta Ipren. Har värken inte lagt sig inom 3-4 dagar kan jag uppsöka specialist. Har ögat inte blivit bra alls inom 2-3 veckor måste jag kanske fixa det kirurgiskt. Det är tydligen någon form av vagel under ögonlocket. Jag har inte fått vaglar sen högstadiet och nu får jag två inom loppet av 2 månader. Otroligt (den förra var ju inte på långa vägar så illa som den här, men den har däremot inte försvunnit helt, syns lite svagt på andra ögonlocket, men så har jag ju alltid kajal runt ögonen...) Underbart. Jag är m.a.o. ful som stryk resten av resan, kan inte ta foton med släkten utan solglasögon och måste kanske operera ögat. Jag är såklart inte så ytligt att de två första punkterna stör mig mer än det sista, men nog fan stör de mig.
Jag misstänker att Karma hatar mig. Hela hösten har varit fruktansvärd och nu det här, t.o.m. när jag är utomlands! Eller så är Karma i komplott med Henrik. Henrik är mycket elakare än jag men har hur bra Karma som helst. Inte för att jag inte unnar honom det, klart jag gör. Men det måste vara en komplott. Jag misstänker att Henrik och Karma har ett förhållande bakom ryggen på mig. Det skulle dock insinuera bög-vibbar, då min bild av Karmas personifiering är en man, och jag tror att bara jag finner detta komiskt. Henrik har iaf gett mig massa musik att ta med på min resa, så jag antar att det är fult att misstänka honom för komplotter. Det är sånt man får dålig Karma av...
Negar klippte mig idag! Hon har klippt mig i samma frisyr som sist och det vart tokfint. Men jag har fått den längsta delen (som Kori så kärvänligt kallat "svansen" medan hon drar i den) avklippt. Så just den delen har kortats av med över en decimeter vilket jämnat ut håret till lite nedanför axlarna. Jag saknar redan att ha långt hår men måste vara realistisk. Jag mår inte bra och mitt hår tar stryk av det. Jag har börjat tappa hår igen och jag orkar inte med det. Jag vet att det antagligen är för att jag mått så dåligt under hösten, men jag orkar verkligen inte gå igenom det igen. Jag gillar mitt hår, det är fint. Så jag har hellre kort hår än inget hår, såklart. SMS från Sverige idag, mycket trevligt.
Dag 7 Hem till farmor! Farmor kommer inte kalla mig mullig, men det är väl för att hon tycker småtjock är hälsosamt. Jag har aldrig vägt såhär mycket. Och jag har aldrig varit den som smusslar med min vikt, så nu offentliggör jag den. Vikt: 63kg. Mål: 55kg. Jag är 160cm, så 63kg är lite i överkant. Min mamma är trebarns mor och väger 4kg mindre än mig. Dags att vakna Nahal. Smell the Hot Cocoa (and say no, dammit!!), so to say....
Nästan alla pappas syskon och deras familjer samlas hos farmor. Hon är verkligen navet i det hela. Det är så grymt att se hur alla droppar in efter varandra in mot eftermiddagen/kvällen. Min kusin Samira (notera att jag är utan sjal på vårt foto tillsammans!) är nog den på pappas sida som jag umgås mest med. Hon är hur rar som helst och jag och hon drar ut ett par timmar till kvällen för att åka till parken med hennes semi-hemliga pojkvän. Han är trevlig. Jag tar lite foton men oroar mig för att minneskortet inte ska räcka under hela resan. Borde ha skaffat ett nytt. 81 bilder är ingenting, speciellt inte om jag ska ta bilder av varenda släkting åt mamma...
Vi åker tillbaka till farmor och äter middag och alla pratar och pratar och pratar om allt mellan himmel och jord. Vi är inte tillbaka hos morbror för en midnatt. Men det var roligt =)
Dag 8 Upp klockan 8. Morbror tar med oss till mammas hemstad Dezful. Jag har fasat inför det hur länge som helst känns det som. Vi besöker morfar och min yngsta morbrors grav. Båda dog för ca 30 år sen men jag har aldrig vart där. De ligger på en gammal gravgård. Visste inte riktigt vad jag skulle göra, satte mig ner och titta mest på gravarna. Morbror sa att de behövde restaureras och jag höll med, men det var rent och fint iaf. Innan besökte vi morbrors frus grav och dess för innan mormor. De ligger på en annan plats, rent av omgivna av släktingar till mamma. Mormors grav är den senaste i hennes rad. Marken runt omkring har blivit lerig efter allt regn och smutsat ner hennes sten (i Iran ligger alla gravstenar plant längst med marken, vilket obehagligt nog gör att det ser ut som stenlagt golv och folk går på det när de ska till en viss grav. Det hela är svårt för mig, men jag antar att det passar hela "av jord är du kommen, till jord skall du återvända"- konceptet) och det stör mig att den är smutsig. Morbror gör rent gravarna och jag står mest där och känner mig oduglig och vilsen och värdelös. Och sen känner jag ett specifikt ingenting också. De andra går vidare och jag står kvar vid mormor och fortfarande ingenting. Bara detta växande stora svarta ingentinghet av känslor som borde vara där men som helt plötsligt bara försvunnit och låst om sig och lämnat mig alldeles tom och ensam. Jag vet inte varför, men jag önskar att jag kunde gråta. Gråta och känna mig mänsklig igen. Eller åtminstone som mig själv. Nu känner jag mig bara död och det är så fruktansvärt att jag bara vill sätta mig i bilen och åka därifrån. Varför varför varför mormor? Varför tog det slut såhär? Du förtjänade bättre än det du fick. Jag saknar dig, saknar saknar saknar och det kan inte komma fram för jag är tom och död som sten själv där jag står vid dig och vet att du är där men inte där. För alltid där men aldrig mera med mig. Du förtjänade bättre. Vi älskade dig. Jag älskade dig, älskar dig.
Väl i bilen pratar mamma och morbror och jag börjar slutligen gråta, tyst för mig själv och för första gången sen jag kom hit har jag kvar slöjan på huvudet medan vi åker så jag kan gömma ansiktet däri. Jag gråter för mig och för mormor, men kanske mest av allt för morbror, som besökt sin fru varje vecka, i en annan stad än den han bor i, i snart två år. Hon blev påkörd en månad efter att jag var i Iran sist. Det kom så plötsligt att ingen kunde fatta det. Jag tror verkligen att en del av honom dog med henne. Han säger själv att han tycker det känns som om hon ligger där och väntar, och varje torsdag besöker han henne (då torsdagsbesöken i Iran är ekvivalent med kristna länders söndags besök i kyrkan) och känner sig som ett batteri som laddats om. Då kan han fortsätta en vecka till. Då kan han stå ut en vecka till. Det var fruktansvärt att höra det ur hans egen mun och det kändes som om ingen slöja i världen skulle kunna dölja hur ont det gjorde i mig.
I kväll är det dessutom Shabe Yalda, längsta natten på året. Det brukar firas med fest, vilket jag inte alls känner för. Men mamma besökte gravarna igen nu i eftermiddag och har träffat massa släkt och gamla vänner och vi är bjudna hem till en bekant till henne över middag.
Dag 9 Shabe Yalda var mysigt med sång och dan (ja, jag kan dansa persisk dans...) och god middag. Men även om vi var rätt få kändes det udda att va hemma hos en för mig fullständigt främmande människa.
Vi skall tillbaka till Ahwaz, men morbror gör en avstickare på vägen och tar oss till ruinerna av tempelstaden Choghazanbil (å, vilket underbart namn att uttala ^^) Jag tycker det är hur intressant som helst. Choghazanbil byggdes mellan 1275-1240 f.Kr. av själva staden, som var uppbyggd inom fem olika murar, finns inget kvar, utan bara själva templets ruiner består. Det är nu kulturmärkt, och där har man hittat den äldsta formen av tegel till byggnadsverk på hela jorden. Templet var då 5 våningar högt, och vissa saker finns fortfarande utmarkerade, offerplatser exempelvis. Choghazanbil restes av Elam-folket, och väldigt lite är känt om dem. Tydligen vet man fortfarande väldigt lite om deras tro, och man har inte lyckats tolka deras skrifter. Choghazanbil förstördes av Ashour-klanerna ca 640 f.Kr.
Väl tillbaka i Ahwaz hinner jag med lunch och snabb dusch hos Laleh, och sen iväg till farmor för fika och senare faster för middag. Jag är utmattad av allt kringflängande och känslomässigt urvriden, men att vara med kusinerna är så kul att man inte lägger märke till de jobbiga känslorna.
Dag 10 Idag körde farbror Rostam, pappas lillebror, och hans fru oss till pappas hemstad Haftkeal. Samira följde med. Det var hennes första återbesök på flera år, hon föddes själv där. Det hela var en väldigt blandad upplevelse. Bäst var alla historier om pappa som ung och om farfar. Min farfar dog i hudcancer då jag var elva, och jag har aldrig sett honom. men tydligen var han en storväxt man. Han jobbade i oljeraffinaderierna och jag tänker underligt nog på krigardvärgar i rollspel, för han var inte särskilt lång, men väldigt bastant. Jag har fan världens coolaste ursprung. Alla familjer har sina släktmyter och historier (Kori babe, din morfar har tydligen varit en otrolig prickskytt). Min far- och morfar (tyvärr var sällan kvinnor särskilt framträdande på den tiden, men även mormor och farmor har sina historier) har blivit myter i sina hembygder. Min farfar har tydligen haft ihjäl ett vildsvin och 9 vargar (nej, inte såna vargar man har i Sverige, utan mer lika coyotes och andra ökenvargar). Nu är inte jag pro-jakt, men jag är imponerad ändå. Vildsvinet har tydligen (enligt berättelsen) rusat på honom där han slagit läger nära floden och farfar har dränkt den i vattnet. Det måste vara överdrivna historier som alla haft en 50-60 år på sig att växa sig övergödda, men de är så roliga och intressanta att höra att jag bara slukar de utan att tveka. I'm a child of local celebreties and heroes, who would have thought...
Det jobbigaste med Haftkael är att det inte är mycket kvar av den stad det en gång varit. Det brukade vara en oljestad och då pappa växte upp var engelskmännen många, och det lämnade sina spår. Mycket importerades och mycket gjordes bättre och enklare för engelskmännens skull, de ville ju ha det bekvämt. Men oljan tog slut och engelskmännen drog och nu finns det inga som satsar på staden, hälften tycks ligga i spillror. Vi besökte pappas barndomshem.. Bakgården fanns inte kvar och familjen som köpt huset var hemma och visade oss runt. En något tokig pojke från kvarteret sprang runt utan byxor när vi skulle hemåt. Mamman i familjen som köpt pappas hus sa åt honom att det var illa att springa naken och att han borde sätta på sig byxor, eller kalsonger åtminstone. Ungen flippade ut, plocka upp en gatsten och kastade mot oss. Ironiskt nog flög den över alla våra huvuden och träffade just kvinnan som sagt åt honom att ta på sig kläder i tinningen. Det började blöda och hela situationen var riktigt bisarr och en helt oväntad avslutning på vår dagsutflykt. Jag hade med en lånad filmkamera, så jag tog tyvärr inga foton. Men jag har ett på vägen mellan Haftkael och Ahwaz. Det är himla synd att jag inte fick en bild på den underbara solnedgången. Det var verkligen något overkligt vacker, men jag har fångat det på film åtminstone.
Vi äter middag hos min faster Zivar och jag och mina kusiner sitter och tjattrar om allt möjligt. När vi åker hem till morbror över kvällen har jag en liten knut i magen. Det är sist gången under resan som jag träffar pappas sida av släkten (bortsett från farbror Godarz) och jag har ingen aning om när vi kommer ses igen. Det svåraste med avskeden är inte saknaden sedan utan ovetskapen om när man kommer att ses igen.
Dag 11 Packa, packa. Vi har en mysig lunch hemma hos morbror Mehdi med familj. Jag tycker om morbror Mehdi, han är snäll och rolig och pratar med en sådan grov dezfouli att det nästan låter arabiskt. Han har alltid skratt i rösten och det känns tryggt. Vi flyger till Esfahan till kvällen, jag säger hejdå till morbror och mina kusiner och önskar att jag och Negar hade hunnit umgås mer. Hon är så jävla kul den tjejen, och det känns alltid som om vi knappt hinner få något sagt innan jag ska dra iväg.
Esfahan är kallare än de andra städerna hittills, men det är vackert och jag trivs här. jag trivs nog bäst här av alla platser vi är på, för jag älskar att va hos moster Azime. Hon är härlig, hennes man har världens skönaste humor och min kusin Nasim bor här, och vi kommer så underbart bra överens. Hennes storasyster Bahar är gift och bor i Teheran, men hennes lillebror Kiarash är hemma. Nasim själv är i Kashan och pluggar, men kommer hem från Universitetet på tisdag. Det blir en lugn kväll med en del skratt och prat. Kia berättar en del av deras galna skolhistorier och jag skrattar mig halvt fördärvad. Han är precis som en lillebror, och är bara fyra dagar yngre än Milad. Jag saknar Milad lite när vi sitter och prata om skolincidenter. Han borde varit här.
Det är Julafton och jag får SMS hemifrån och det är ju alltid trevligt.
Dag 12 Sov i evigheter. Sen var jag tvungen att följa med ut på stan för att ta foton till persiskt leg och det är deprimerande hur tokigt ful jag blir då de tvingar mig att täcka hela håret.
Jag har huvudvärk av och till sedan kvällen innan, men ögat är åtminstone bättre nu. Till eftermiddagen pluggar jag lite igen, och så ser jag på Baghe Mozaffar.
Dag 13 Det värsta med att sova länge är att min mamma alltid tycker att det finns en gräns för hur länge som är länge och vad som är för länge. Idag har jag varit duktig och pluggat lite under dan, Jag misstänker att det inte blir mycket av det nu när Nasim kommit hem. Sitter vi väl och pratar till mitt i natten som vanligt.
I eftermiddags var vi hos en sömmerska. Vi har fått tyg av farmor och mamma vet aldrig va hon ska göra av allt, så nu tog moster med oss till en sömmerska. Det var kul. Hon tog mina mått, frågade vad jag ville ha, och sen fick jag välja snitt och komma med input. Hon hade en tidning med massa olika plagg, men den var sydostasiatisk och alla modeller var typ pinnsmala kinesiska tjejer och jag skulle bara se tokig ut i det de hade (och en del var hemskt fult). Det enda jag gillade förutom en skoluniformsinspirerad dräkt var en japansk kimonolik klänning, men mitt tyg passade inte till det. Medan vi fixar det sista hos sömmerskan får moster plötsligt massa SMS. De har tydligen haft nätverks fel och alla mess kom fram på samma gång. Kia skriver, nästan panikslaget, att min farbror plus familj kommit redan och att han undrar vad han ska göra. Vi skyndar hem och tillbringar resten av eftermiddagen och kvällen med farbror och familjen. Farbror ser ut att ha blivit äldre än sina år. Hans son, Roham är lika gammal som min syster, men har drabbats av någon form av barn- och ungdomsreumatism. Det tär på hela familjen och han själv har blivit plufsig av all kortison. Min stackars rara pojk. Han är så klipsk och kvicktänkt när man pratar med en. Samtidigt märks det att han fortfarande har ett barns naivitet. Blygt frågar han om mina örhängen är äkta rubiner och jag tänker skrattande att det är fin, oskyldig värld han lever i. Jag svarar att de är 100% äkta plast och han skrattar själv åt det. Det gör mig ont att veta att han smärtas, lille kusin. Hans lillasyster Parnia tycks vara extremt blyg i början men mot slutet har det uppdagats att hon är ett litet busfrö. Innan de åker hem har Nasim hunnit komma hem från Kashan. Vi sitter upp hur länge som helst och bara tjattrar. Det är härligt att se att hon är sig själv, att vi fortfarande kan komma överens som vi brukar göra. Jag trivs så fruktansvärt bra med henne.
Dag 14 Idag har jag och Nasim bara slappat och babblat. Det har varit hur kul som helst. Vi svängde förbi ett nätcafé också där jag kunde kolla upp mailen. Men när vi skulle ut och handla hade affärerna mitt-på-dagen-stängt. Vi funderade på att komma ut senare (mellan 18-22 ungefär, har affärerna öppet igen) men vi sköt upp det till morgondagen. Ingen brådska.
Jag följde med mamma och moster till Imam-torget. Vi handlar allt från litet till stort och jag köper t.ex. Backgammon spelpjäser till pappa då det saknas i vårt bräde. Återigen önskar jag att jag köpt nytt minneskort för att kunna ta bilder av torget. Det är jättefint. Men vi har massa folk vi inte träffat än, och jag vill inte slösa bilderna, med tanke på att jag tog massa bilder runt om i Isfahan när jag var här för 7 år sen också.
Dag 15 Shoppat bort dagen med Nasim. Jag har köpt vykort, skinnhandskar, smink och kollat på lite souvenirer på Imam-torget som jag ska köpa senare. Jag fick de mest absurda kommentarerna när jag var ute. Allt från "herregud vad du är söt flicka!" till "Respektera slöjan!" (mao, dra upp slöjan och täck håret). En del killar följer efter oss och försöker få igång samtal och jag vet inte om jag ska skratta, bli störd eller bli rädd. En kille försöker prata med mig och när han inser att jag inte tänker svara så pekar han ut mig inför sina vänner och säger att mitt hår (min lugg sticker alltid fram från under slöjan) har samma färg som rostig ståltråd. Det var faktiskt dagens roligaste kommentar, men jag bara blänger och går. Nasim blänger ännu mer, och Gud hjälpe den som får hennes onda öga :P Jag vet, jag har hört att jag kan stirra rätt ondsint själv, men hon har de största ögonen jag sett. Hela ansiktet bara domineras av hennes blick, så när hon stirrar så märks det!
Ringde just Kori! Det var hur kul som helst att prata med henne även om det var kort. Vi pratade om lite allt möjligt, hennes flytt, Sundsvall- resan och hur jag har haft det (ögat bra, äntligen!) Det blev ett väldigt kort samtal, men så värt det. Ska strax gå och lägga mig. Upptäckte precis att jag glömt min packlista och listan med alla adresser hemma hos min morbror Mehdi i Ahwaz. Typiskt. Nu har jag ett dussin vykort som jag inte vet vad jag ska göra med. Fuck.
Dag 16 Fredag (helg!) Idag har vi varit på promenad i Koh Soffe (Soffe berget). Det var hur underbar vy som helst. Var där för 7 år sen också, men minns inte om jag tog några bilder då. om jag gjorde det så har väl mamma de. (Det är förresten mamma och jag på bilden nedan...) Det var, hör och häpna, hur skönt som helst med lite ansträngning och motion. och utsikten och den härliga luften gjorde det ju bara ännu bättre.
På kvällen tar Nasim med mig till nätcafét igen, där jag obstinat som jag är, letar upp alla adresser via Eniro. Det var ganska lätt, utom i vissa fall där jag var tvungen att söka på kompisarnas föräldrars namn för att få upp adresserna. Jeez, jag vet inte ifall jag bara är knäpp eller en bra vän. Jag skrev iaf alla mina vykort nu ikväll, och imorgon när posten har öppet igen ska jag dit och skicka iväg allt. Korten lär komma fram en vecka efter jag själv, men då är jag i Sundsvall så det gör inget.
Dag 17 Tandläkarbesök idag. Tänkte att jag lika gärna kan ta det här. Vi tog en bild. Fan för svensk tandvård. Undre hela min uppväxt fick jag höra att min underkäke är liten men att det skulle växa till sig och att mina sneda tänder i underkäken skulle rätta till sig. Sen fick jag vet att det inte skulle ske men att jag har för bra bett för tandställning. Sen slipade de mina tänder under extrema plågor (man bedövar inte för slipning) och så sa de att du inte tänker dra ut mina visdomständer kirurgiskt utan väntar och ser.
I Iran undrar de vafan jag inte fått tandställning för. Här fasar de inför tandslipning (det skadar emaljen och ger slitskador i framtiden). De visar på bild att mina visdomständer fått så lite plats i min alldeles för lilla underkäke (ärftligt…) att de kommer växa snett in i mina andra tänder och måste tas ut kirurgiskt. Är det inte underbart att allt det kommer fram efter man fyllt 19 så att jag måste betala flera tusen i Sverige för att få sådant gjort som jag påpekar att de skulle hjälpa mig med ända sedan jag varit 9? Underbart. Inte en chans alltså. Jag måste till Iran nästa jul igen tror jag och bara fixa tänderna.
Hos ögonläkaren: som jag misstänkte, min syn har blivit svagare. Inte kollat upp det på snart två år, så det var dags. Får antibiotika för mitt öga. Pratar om linser och han säger att jag får vänta med det till ögat är återställt. Låter bra. Jag funderar på att prova färglinser. Skulle va kul som omväxling. Gröna kanske...(vad tycker ni?)
Sista besöket till Imam-torget. Jag köper allt från en jaktkniv till smycken. Vi möter Dervisher på torget och jag lyckas sno åt mig ett foto av en riktigt blyg man =)
Postar dessutom vykorten. Mannen på kontoret måste ju ha varit helt dum i huvudet. Istället för frimärken poststämplar han korten för att det ska ta mindre plats. Bra idé tycker jag. Så varför kan han inte ställa in maskinen så att den stämplar rött i det stora tomma utrymmet i hörnet är det ska vara? Neeeej, han måste självklart ignorera det och stämpla en stor röd stämpel mitt i vartenda ett av mina vykort. Kul för de som ska få korten nu. Jag hoppas att de är läsbara.
På kvällen svänger vi förbi sömmerskan. Min topp och klänning är nästan klar, men de sitter för löst här och där, så hon ska sy in dem till imorgon.
Dag 18 Nyår. Jag packar alla våra resväskor. Jag tar efter pappa i den saken, jag packar bra, och då vill jag ha saker gjorda själv. Vi ska lämna av det mesta på Mehrabad flygplats och bra ta med oss en resväska till morbror Hadi när vi är framme i Teheran.
Hämtar upp mina kläder hos sömmerskan och de är jättefina. Enkelt men snyggt, jag trivs i det. På vägen hem svänger vi förbi den armeniska delen av stan. De är kristna och firar jul, så det är kul att se all belysning och allt pynt.
Väl hemma äter vi kebab och sen klär vi upp oss och tar lite nyårsfoton (Jag och Nasim.)
Dag 19 Jag mådde inte så bra när jag vaknade imorse. Ont i ryggen. Det är dags helt enkelt, inte mycket att göra åt.
Vi flög till Teheran i eftermiddags. Jag saknar Nasim som en tokig. Eftersom vi alltid tillbringar mest tid med mosters familj så står jag ju de närmast. Första gången jg var i Iran var sommaren 2000. Av två månader tillbringade vi en månad med mosters familj. När vi skulle åka ifrån Esfahan grät jag floder. Jag vart faktiskt lite tårögd nu också, men man tål väl lite mer nu. Jag får hålla kontakt via mail från och med nu istället.
I Teheran nu, det var så skönt att lämna av alla resväskor på flygplatsen. Kusin Saman kom och hämtade upp oss och jag kan tänka mig att han var lättad han med. han insisterar jämt på att vi inte ska behöva hjälpa till med resväskorna, men hur kul kan det va att bära upp 4 resväskor för tre våningar alldeles själv? Tur att vi alltid säger emot honom och morbror =) Vart en lugn kväll med middag framför TV:n med familjen. Te och prat efteråt och det känns skönt. Har fortfarande ont i ryggen, fast värre nu. Tagit min andra Ipren.
Dag 20 Var uppe till 3 igår och pratade med Samin. Hur mysigt som helst. Känns som om vi kan prata massor, men aldrig har tid till det. Synd bara att det ledde till att jag inte fick sova. La mig vid 3, vaknade igen typ halv 7 av otroliga ryggsmärtor. Var tvungen att ta mer Ipren och bara hoppas på att det skulle gå över. Jag tror jag måste skaffa nått receptbelagt. Fucking Ipren. Om det tar en timma för nått att kicka in medan man har ont är det ju helt jävla useless. Favorit är när det inte hjälper alls. Hallåå??! Vad är det jag tar det för, ska jag bara accepter att det flyter omkring smärtstillande i min kropp utan att göra verkan. Droga mig själv for nothing? Suck.
Vi tog taxi till min kusin Marjan i Karaj idag. Karaj är en småstad utanför Teheran som växt sig så stor att den nu nästan växt ihop med huvudstaden och ses på som en förort med större befolkning än Stockholm. Det tar en timma att t sig ut dit iaf. Vi äter lunch hos Marjan och jag träffar hennes lilla dotter Roshan för första gången. Roshan är bara 1,5 men hon liknar sin sju-åriga bror ganska mycket. Barman kommer hem från skolan efter lunch och jag slås över syskonens likhet igen. och de har de mest fantastiska ögon. Jag fattar inte, om det ligger i familjen att ha så grymt snygg ögon, varför har inte jag det?! Dessa ungar har seriöst så långa ögonfransar att det når ögonbrynen när se öppnar ögonen! Inte ens mascara kan hjälpa mig till det... Jag har inte träffat Marjan på snart sju år. Hon frågar mig, hemskt nog, om jag gått ner i vikt. Jag säger att det är kläderna som gör mig snygg, och att sist vi sågs, då jag var 14, så vägde jag nästan 10kg mindre än jag gör nu, och bara att säga det gav mig ångest.
Nära Marjans hus finns en moské (vars namn jag glömt...) Den har en stor begravningsplats, och många kända iranier ligger begravda där. Däribland en av mina föräldrars favoritpoeter, Ahmad Shamloo. Mitt namn är taget ur första raden i en av hans dikter. Shamloo är, trots eller kanske på grund av, sin popularitet, en nagel i ögat på regimen även efter sin död. Hans gravsten har krossats två gånger, och nu finns där bara en enkel sten med hans namntäckning inristad i. Först trodde jag att någon försökt rista något även i den nya stenen, men det liknar tydligen omslaget på en av hans diktsamlingar.
Efter besöket hos Marjan satte vi oss ännu en gång i en taxi, för att ta oss inte bara till Teheran, utan till Teherans nordöstra ände. I rusningstid. Det tog 3,5 timma! På den tiden skulle jag vara halvvägs tillbaka till Sverige på flyget. Det var mardrömslikt. Men vi kom fram tillslut, hem till kusin Bahar, gravid för första gången, och med tvillingar dessutom. Stackarn, jag tror alla är så hajpade att hon knappt får andrum. Hon själv säger att det känns som om hon snart kommer känna ungarna sparka ända upp i halsen på henne. Trots att vi åkt så länge stannade vi bara en och en halv timma. Andra släktingar till mig var där och det var trevligt. Vissa hade jag inte träffat förr (ingift släkt) och vissa hade jag inte sett på länge, som Amme Shokat (tant/faster Shokat) min morbrors frus mamma. Hon är en jättehärlig tant som alltid bedyrar att jag är en favorit, och vem kan motstå det ;) Jag är hursomhelst glad att vi åkte hem. Jag hade så ont att jag knappt kunde sitta ordentligt. Bahar påpekade skämtsamt att under alla de gånger vi setts så har jag alltid mensvärk. Jag sa att hon inte skulle ta åt sig. Det var inte hon som hade oturen som bara fick se den sidan av mig, utan snarare jag som bara lyckas lämna kvar det bestående intrycket av att alltid vara plågad. Fast när jag var i Iran för första gången bodde hon åtminstone fortfarande kvar i Esfahan, så hon har ju sett mig när jag inte är helt miserabel också, tack och lov.
Tagit min sjätte Ipren sen igår nu. Kunde ha vart värre.
Dag 21 Sista dagen i Iran! På förmiddagen besökte vi två vänner till mamma och pappa. En av de var Hadi Mohammadi, som är författare till böcker och läroböcker för barn, och den andra är hans kollega Zohreh Ghaeni, som blivit 2007 års Ordförande för H.C. Andersen - stiftelsen (tror jag det heter. De delar ut priser varje år till barnboksförfattare om jag inte misstar mig). De är iaf hur trevliga som helst, fast jag har ju träffat Mohammadi när han besökte Stockholm i höstas. En snäll farbror, det är vad jag tänker på när jag träffar honom. Typ den släktingen som kan berätta bäst sagor för en när man är liten.
Så har jag tillbringat eftermiddagen med att packa och packa om. Det känns som att en stor del av resan gått åt till att bara åka mellan ställen och från hus till hus. Känns som om jag jämt sitter och packar. Men samtidigt är jag nöjd med att jag använt vartenda plagg jag haft med, med undantag för en topp och en klänning. Detsamma kan dock inte sägas om mamma och Nina, som inte ens rört en tredjedel av sin packning. En hel resväska i onödan med andra ord.
Till kvällen var mammas väninna Nahid och hennes systerdotter på besök. Nahid och mamma var otroligt nära vänner och har känt varandra sen universitet. Vi fika tillsammans och senare tog jag och Samin en promenad. Jag tycker om att ta nattpromenader. Det är så synd att jag inte gör det hemma. Men jag vill inte gå själv och ingen annan där hemma vill sällskapa med mig så sent. Väl hemma tar jag de sista bilderna på kameran och säger god natt och hejdå till alla (utom Samin för han somna och jag hade inte hjärta att väcka honom, haha!) Jag kunde inte sova själv så jag satt uppe till 2-3 i köket och skrev, åt en macka, och sen låg jag på soffan och lyssnade jag på musik till fyra tiden. Sen var det upp, fixa till sig och åka iväg. Saman skjutsade oss till flygplatsen där vi hämtade upp allt undanlagt bagage. När Saman åkt iväg stod vi i kö från ca halv 6 fram till 8 då vi boarda planet. Det var fruktansvärt. Jag mådde så dåligt av värmen och trycket att jag fick yrsel i kön och var tvungen att sitta ner. En gammal tant gav mig ett äpple. Ända roliga var när de ropade på en i personalen. Jag var så trött och lättroad att jag höll på att gå i bitar när jag fick höra honom kallas Aghaye Golabi (Herr Päron). Nu har jag iaf suttit på planet i ett par timmar. Jag sov de 2-3 första, men de väckte mig för ett tag sen för lunchen. Jag brukar inte klara av flygplansmat, men det var faktiskt en god kycklingschnitzel, tänka sig. Hemma om 1 timma, kan knappt bärga mig.
Det känns som om jag gjort så gott jag kunnat. Vissa saker har jag inte tagit med, för jag vill inte =) Men så är det ju alltid. För er som orkat ta sig igenom detta nästan 10 A4 långa inlägg: Jag hoppas att ni inte ångrar er alltför mycket :P I never said you had to read it. Justja, sista bilden är på några av de saker jag köpte åt mig själv :P
Som avslutning tänker jag ta med en liten lista på sånt jag gjort etc. sen jag kommit hem =)
(Nej, jag såg inte ut såhär när jag var i Iran. Däremot ser jag nästan ut såhär i Stockholm ibland, när det är kallt. Jag lovar. Fråga Kori.)
Första telefonsamtalet (efter pappa): Kori onee-sama! No surprise there, babe =)
Den första kompis jag träffade: Sara! Fika och mysprat.
Den första julklappen: Från Joanne! (tack söta)
Första nyttiga syssla: Tvättade tre maskiner med tvätt redan samma dag som jag kom hem.
Den nyttig syssla som tagit längst tid: Städningen. Jag har inte börjat än, det blir bara värre och värre. Rena katastrof-zonen >_<
Det första jag åt: Skinka :P
Det första jag drack: O'boy!
Det första jag läste: Ny Bleach-manga
Det första jag såg: Nya avsnitt av Yamatonadeshiko Shichihenge
Vikt sen jag kom hem: 62kg
Det var allt. Khodahafez. Shab bekheyr.
Eftersom jag hade sådan sporadiskt tillgång till Internet därborta, bestämde jag mig för att föra dagbok över mina dagar där. Mao, detta är något av ett evighetsinlägg. Ni som är intresserade (typ Kori och Ali ^^) får gärna läsa och känna er hängivna och duktiga och uppskattade av mig över att ni inte tröttnat och gett upp efter första stycket. Så, då börjar jag:
Dag 1 Vi landar till kvällen i Teheran, Mehrabad Airport. Det är +3grader, mörkt och luften är dålig. Det känns väldigt Teheran med avgasfylld luft, tyvärr. Morbror Hadi hämtar upp oss och vi åker till deras lägenhet i Gisha där vi tillbringar resten av kvällen med hans familj och bland annat ser ett avsnitt av en komediserie som nyligen börjat gå på tv. Det är mysigt och trevligt. Bilden här är på mig i min utomhusmundering i Sverige och i Iran.
Dag 2 En otroligt lugn första dag. Mest varit hemma och har t.o.m. pluggat kanji och känt mig duktig. Min kusin Mojgan och hennes två ungar kommer förbi under dagen och det är så udda att se hur barn växt i ens frånvaro. Man vet ju att de gör det. Men det är svårt att föreställa sig två års förändring. Man måste se det själv.
Jag tar en promenad i området med min kusin Samin. Samin är två år äldre än mig, så det är ganska lätt att prata med honom, mycket gemensamma ämnen som studier, livet, musik osv. Jag påpekar för honom att det varit min minst händelselösa promenad i Iran någonsin, vilket jag tycker är väldigt skönt och samtidigt komiskt. Han undrar varför. Jag påpekar att alla andra gånger vi bara varit två som promenerat så har jag alltid varit med en tjejkusin och då kommer det alltid fram killar och stöter på en. (Seriöst, all segregering mellan könen har gjort folk svultna efter uppmärksamhet. Jag vågar inte ens svara på killars tilltal på stan för då hänger de efter en som svultna djur. Det är helt sjuk vad de kan säga för att få uppmärksamhet, och man måste hålla masken och blänga och låtsas om ingenting... Samtidigt som det är otroligt jobbigt har det blivit vardag. Mina tjejkusiner säger att om det skulle hända att de är ute någon gång utan att en endaste kille kommit fram och kommenterat eller smickrat eller sagt nått, så skulle de gå hem och känna sig jättefula. Helt sjukt. ). När jag var ute med Samin sa inte någon någonting. En gång var det en kille som helt tydligt spanade in mig och sen kom fram till mig, bara för att upptäcka att Samin klivit fram och ställt sig emellan oss på ett ögonblick. Killen synade Samin (som var huvudet längre) nerifrån och upp, mötte hans blick och tvärvände. Jag höll på att förgås av skratt. Lite senare gick vi på trottoaren och det var fullt med folk. Jag gick nästan rätt in i ett gäng vakter, för det fanns inget utrymme för mig att komma undan. Det sista jag ville var att dra uppmärksamhet till mig själv, och inget skulle nog ha hänt, även om jag verkligen verkligen inte vill klampa rätt på vakterna. Då tar Samin plötsligt tag i min axel och flyttar mig som om jag vore lätt som en handske och säger bara "Gå här istället Nahal". Det är så enkelt att promenera med dig, säger jag till honom. Och han svarar med ett skratt: Klart som fan! Det är ju jag som gör jobbet, du bara roar dig! Han är hur kul som helst, min kusin. Lite som en storebror, minus allt det jobbiga med bröder :P
Till natten blir det hemskt nog stopp i toaletten. Den där fördömda persiska toaletten är min värsta mardröm. Det visar sig att det inte är mitt fel att det blivit stopp. Det har hänt tidigare och rörmokaren ska visst ta en titt på det hela. Men det spelar ingen roll, för det är ändå jag som måste gå och säga till min morbrors fru att det blivit stopp. Känner mig som en fem-åring som kissat på sig. Det är så pinsamt att jag vill dö. Typiskt att det måste hända just mig.
Dag 3 Pluggat, planerat och skrivit recensioner till jobbet. Vi är hos Mojgan till lunch och sen ser jag lite på Harry Potter 4 med mina hyperaktiva små kusinbarn. Höjdpunkten utan tvekan är att jag ringt Balsam nu ikväll och pratat med henne. Vi tänkte träffas imorgon då vi ska åka och se några slott norrut. Tyvärr var vi tvungen att ändra planerna då hon bor på motsatta sidan av stan, alltså nästan 1,5 timma bort, och dessutom ska mina kusinbarn tydligen med vilket innebär att vi alla inte skulle få plats i bilen. Men det var tokfint att prata med henne. Hon har blivit sjuk, stackarn, och jag visste inte om jag skulle tycka mest synd om henne, eller skratta åt alla knäppa läkarbesök och huskurer hon har fått utstå.
Dag 4 Vi äter lunch på restaurang och maten är ljuvlig, ljuvlig. Härligt, för det är det enda bra under hela dagen. Vi fastnar i bilköer och det tar tid att komma till slotten. Det visar sig att min kusin felinformerats om öppettiderna dessutom, det har hunnit stänga en halvtimma innan vi kommit fram. På hemvägen fastnar vi ännu mer bilköer. Tar 3,5 timma att komma hem till morbror och jag är åksjuk större delen av tiden. känns bara bortkastat alltihop och jag är bara glad att balsam slapp hänga med ändå. Vi hinner hem till den där komediserien iaf, Baghe Mozaffar - Mozaffars park. Jag gillar serien, den är riktigt rolig. Jag har ont i ögat och jag vet inte varför.
Dag 5 Alla mina "Onda Ögat" skämt har realiseras. Det är Karma säger jag! Jag vaknar upp med en ögoninfektion som får mig att se ut som Disneys version av Quasimodo. Syrran är rädd för mig och själv vill jag bara gråta (vilket jag ändå gör för ögat är så svullet och irriterat). Tack och lov för solglasögon! Jag packar våra väskor för vi ska flyga till Ahwaz under eftermiddagen. Känns så synd att vi aldrig hann se något i Teheran. Tredje gången jag är här och vill hinner aldrig se något av staden. Jättetrist.
Vi flyger iaf till Ahwaz, en stor oljestad i söder där halva min släkt (typ hela pappas sida av familjen utom en farbror) bor. Det är morbror Mehdi (vi bor hos mammas sida av släkten då det bara är jag, hon och Nina som rest) som hämtar upp oss och vi äter middag hemma hos hans dotter Negar. Söta Negar är sig lik, brutalt ärlig. Hon påpekar att jag blivit mullig och frågar sen rätt ut om jag alltid haft så stora bröst och om hon bara glömt det. Jag vill mest gå under jord. Jag säger att jag behöver gå ner 5kg (egentligen 8...) och inser senare under kvällen att jag funnit motivation till att bry mig. Det krävs visst att folk ska börja kalla mig tjock innan jag vaknar upp och inser fakta. Till kvällen messar jag lite vänner här hemma och beklagar mig över ögat.
Dag 6 Mitt öga var lika hemskt när jag vaknade idag. Jag tar Ipren för det gör så ont och jag har varit hos läkare. Vi åt lunch hos min kusin Lalehs familj idag. (Jag har 35 kusiner var av 25 bor i Iran). Laleh är gravid, jag ska få fler kusinbarn!! Gah! >_< ännu fler som kallar mig moster Nahal, jag känner mig så gammal. Efter lunch är vi hos en ögonläkare som är till noll hjälp. Jag måste tydligen ha varma kompresser på ögat och fortsätta ta Ipren. Har värken inte lagt sig inom 3-4 dagar kan jag uppsöka specialist. Har ögat inte blivit bra alls inom 2-3 veckor måste jag kanske fixa det kirurgiskt. Det är tydligen någon form av vagel under ögonlocket. Jag har inte fått vaglar sen högstadiet och nu får jag två inom loppet av 2 månader. Otroligt (den förra var ju inte på långa vägar så illa som den här, men den har däremot inte försvunnit helt, syns lite svagt på andra ögonlocket, men så har jag ju alltid kajal runt ögonen...) Underbart. Jag är m.a.o. ful som stryk resten av resan, kan inte ta foton med släkten utan solglasögon och måste kanske operera ögat. Jag är såklart inte så ytligt att de två första punkterna stör mig mer än det sista, men nog fan stör de mig.
Jag misstänker att Karma hatar mig. Hela hösten har varit fruktansvärd och nu det här, t.o.m. när jag är utomlands! Eller så är Karma i komplott med Henrik. Henrik är mycket elakare än jag men har hur bra Karma som helst. Inte för att jag inte unnar honom det, klart jag gör. Men det måste vara en komplott. Jag misstänker att Henrik och Karma har ett förhållande bakom ryggen på mig. Det skulle dock insinuera bög-vibbar, då min bild av Karmas personifiering är en man, och jag tror att bara jag finner detta komiskt. Henrik har iaf gett mig massa musik att ta med på min resa, så jag antar att det är fult att misstänka honom för komplotter. Det är sånt man får dålig Karma av...
Negar klippte mig idag! Hon har klippt mig i samma frisyr som sist och det vart tokfint. Men jag har fått den längsta delen (som Kori så kärvänligt kallat "svansen" medan hon drar i den) avklippt. Så just den delen har kortats av med över en decimeter vilket jämnat ut håret till lite nedanför axlarna. Jag saknar redan att ha långt hår men måste vara realistisk. Jag mår inte bra och mitt hår tar stryk av det. Jag har börjat tappa hår igen och jag orkar inte med det. Jag vet att det antagligen är för att jag mått så dåligt under hösten, men jag orkar verkligen inte gå igenom det igen. Jag gillar mitt hår, det är fint. Så jag har hellre kort hår än inget hår, såklart. SMS från Sverige idag, mycket trevligt.
Dag 7 Hem till farmor! Farmor kommer inte kalla mig mullig, men det är väl för att hon tycker småtjock är hälsosamt. Jag har aldrig vägt såhär mycket. Och jag har aldrig varit den som smusslar med min vikt, så nu offentliggör jag den. Vikt: 63kg. Mål: 55kg. Jag är 160cm, så 63kg är lite i överkant. Min mamma är trebarns mor och väger 4kg mindre än mig. Dags att vakna Nahal. Smell the Hot Cocoa (and say no, dammit!!), so to say....
Nästan alla pappas syskon och deras familjer samlas hos farmor. Hon är verkligen navet i det hela. Det är så grymt att se hur alla droppar in efter varandra in mot eftermiddagen/kvällen. Min kusin Samira (notera att jag är utan sjal på vårt foto tillsammans!) är nog den på pappas sida som jag umgås mest med. Hon är hur rar som helst och jag och hon drar ut ett par timmar till kvällen för att åka till parken med hennes semi-hemliga pojkvän. Han är trevlig. Jag tar lite foton men oroar mig för att minneskortet inte ska räcka under hela resan. Borde ha skaffat ett nytt. 81 bilder är ingenting, speciellt inte om jag ska ta bilder av varenda släkting åt mamma...
Vi åker tillbaka till farmor och äter middag och alla pratar och pratar och pratar om allt mellan himmel och jord. Vi är inte tillbaka hos morbror för en midnatt. Men det var roligt =)
Dag 8 Upp klockan 8. Morbror tar med oss till mammas hemstad Dezful. Jag har fasat inför det hur länge som helst känns det som. Vi besöker morfar och min yngsta morbrors grav. Båda dog för ca 30 år sen men jag har aldrig vart där. De ligger på en gammal gravgård. Visste inte riktigt vad jag skulle göra, satte mig ner och titta mest på gravarna. Morbror sa att de behövde restaureras och jag höll med, men det var rent och fint iaf. Innan besökte vi morbrors frus grav och dess för innan mormor. De ligger på en annan plats, rent av omgivna av släktingar till mamma. Mormors grav är den senaste i hennes rad. Marken runt omkring har blivit lerig efter allt regn och smutsat ner hennes sten (i Iran ligger alla gravstenar plant längst med marken, vilket obehagligt nog gör att det ser ut som stenlagt golv och folk går på det när de ska till en viss grav. Det hela är svårt för mig, men jag antar att det passar hela "av jord är du kommen, till jord skall du återvända"- konceptet) och det stör mig att den är smutsig. Morbror gör rent gravarna och jag står mest där och känner mig oduglig och vilsen och värdelös. Och sen känner jag ett specifikt ingenting också. De andra går vidare och jag står kvar vid mormor och fortfarande ingenting. Bara detta växande stora svarta ingentinghet av känslor som borde vara där men som helt plötsligt bara försvunnit och låst om sig och lämnat mig alldeles tom och ensam. Jag vet inte varför, men jag önskar att jag kunde gråta. Gråta och känna mig mänsklig igen. Eller åtminstone som mig själv. Nu känner jag mig bara död och det är så fruktansvärt att jag bara vill sätta mig i bilen och åka därifrån. Varför varför varför mormor? Varför tog det slut såhär? Du förtjänade bättre än det du fick. Jag saknar dig, saknar saknar saknar och det kan inte komma fram för jag är tom och död som sten själv där jag står vid dig och vet att du är där men inte där. För alltid där men aldrig mera med mig. Du förtjänade bättre. Vi älskade dig. Jag älskade dig, älskar dig.
Väl i bilen pratar mamma och morbror och jag börjar slutligen gråta, tyst för mig själv och för första gången sen jag kom hit har jag kvar slöjan på huvudet medan vi åker så jag kan gömma ansiktet däri. Jag gråter för mig och för mormor, men kanske mest av allt för morbror, som besökt sin fru varje vecka, i en annan stad än den han bor i, i snart två år. Hon blev påkörd en månad efter att jag var i Iran sist. Det kom så plötsligt att ingen kunde fatta det. Jag tror verkligen att en del av honom dog med henne. Han säger själv att han tycker det känns som om hon ligger där och väntar, och varje torsdag besöker han henne (då torsdagsbesöken i Iran är ekvivalent med kristna länders söndags besök i kyrkan) och känner sig som ett batteri som laddats om. Då kan han fortsätta en vecka till. Då kan han stå ut en vecka till. Det var fruktansvärt att höra det ur hans egen mun och det kändes som om ingen slöja i världen skulle kunna dölja hur ont det gjorde i mig.
I kväll är det dessutom Shabe Yalda, längsta natten på året. Det brukar firas med fest, vilket jag inte alls känner för. Men mamma besökte gravarna igen nu i eftermiddag och har träffat massa släkt och gamla vänner och vi är bjudna hem till en bekant till henne över middag.
Dag 9 Shabe Yalda var mysigt med sång och dan (ja, jag kan dansa persisk dans...) och god middag. Men även om vi var rätt få kändes det udda att va hemma hos en för mig fullständigt främmande människa.
Vi skall tillbaka till Ahwaz, men morbror gör en avstickare på vägen och tar oss till ruinerna av tempelstaden Choghazanbil (å, vilket underbart namn att uttala ^^) Jag tycker det är hur intressant som helst. Choghazanbil byggdes mellan 1275-1240 f.Kr. av själva staden, som var uppbyggd inom fem olika murar, finns inget kvar, utan bara själva templets ruiner består. Det är nu kulturmärkt, och där har man hittat den äldsta formen av tegel till byggnadsverk på hela jorden. Templet var då 5 våningar högt, och vissa saker finns fortfarande utmarkerade, offerplatser exempelvis. Choghazanbil restes av Elam-folket, och väldigt lite är känt om dem. Tydligen vet man fortfarande väldigt lite om deras tro, och man har inte lyckats tolka deras skrifter. Choghazanbil förstördes av Ashour-klanerna ca 640 f.Kr.
Väl tillbaka i Ahwaz hinner jag med lunch och snabb dusch hos Laleh, och sen iväg till farmor för fika och senare faster för middag. Jag är utmattad av allt kringflängande och känslomässigt urvriden, men att vara med kusinerna är så kul att man inte lägger märke till de jobbiga känslorna.
Dag 10 Idag körde farbror Rostam, pappas lillebror, och hans fru oss till pappas hemstad Haftkeal. Samira följde med. Det var hennes första återbesök på flera år, hon föddes själv där. Det hela var en väldigt blandad upplevelse. Bäst var alla historier om pappa som ung och om farfar. Min farfar dog i hudcancer då jag var elva, och jag har aldrig sett honom. men tydligen var han en storväxt man. Han jobbade i oljeraffinaderierna och jag tänker underligt nog på krigardvärgar i rollspel, för han var inte särskilt lång, men väldigt bastant. Jag har fan världens coolaste ursprung. Alla familjer har sina släktmyter och historier (Kori babe, din morfar har tydligen varit en otrolig prickskytt). Min far- och morfar (tyvärr var sällan kvinnor särskilt framträdande på den tiden, men även mormor och farmor har sina historier) har blivit myter i sina hembygder. Min farfar har tydligen haft ihjäl ett vildsvin och 9 vargar (nej, inte såna vargar man har i Sverige, utan mer lika coyotes och andra ökenvargar). Nu är inte jag pro-jakt, men jag är imponerad ändå. Vildsvinet har tydligen (enligt berättelsen) rusat på honom där han slagit läger nära floden och farfar har dränkt den i vattnet. Det måste vara överdrivna historier som alla haft en 50-60 år på sig att växa sig övergödda, men de är så roliga och intressanta att höra att jag bara slukar de utan att tveka. I'm a child of local celebreties and heroes, who would have thought...
Det jobbigaste med Haftkael är att det inte är mycket kvar av den stad det en gång varit. Det brukade vara en oljestad och då pappa växte upp var engelskmännen många, och det lämnade sina spår. Mycket importerades och mycket gjordes bättre och enklare för engelskmännens skull, de ville ju ha det bekvämt. Men oljan tog slut och engelskmännen drog och nu finns det inga som satsar på staden, hälften tycks ligga i spillror. Vi besökte pappas barndomshem.. Bakgården fanns inte kvar och familjen som köpt huset var hemma och visade oss runt. En något tokig pojke från kvarteret sprang runt utan byxor när vi skulle hemåt. Mamman i familjen som köpt pappas hus sa åt honom att det var illa att springa naken och att han borde sätta på sig byxor, eller kalsonger åtminstone. Ungen flippade ut, plocka upp en gatsten och kastade mot oss. Ironiskt nog flög den över alla våra huvuden och träffade just kvinnan som sagt åt honom att ta på sig kläder i tinningen. Det började blöda och hela situationen var riktigt bisarr och en helt oväntad avslutning på vår dagsutflykt. Jag hade med en lånad filmkamera, så jag tog tyvärr inga foton. Men jag har ett på vägen mellan Haftkael och Ahwaz. Det är himla synd att jag inte fick en bild på den underbara solnedgången. Det var verkligen något overkligt vacker, men jag har fångat det på film åtminstone.
Vi äter middag hos min faster Zivar och jag och mina kusiner sitter och tjattrar om allt möjligt. När vi åker hem till morbror över kvällen har jag en liten knut i magen. Det är sist gången under resan som jag träffar pappas sida av släkten (bortsett från farbror Godarz) och jag har ingen aning om när vi kommer ses igen. Det svåraste med avskeden är inte saknaden sedan utan ovetskapen om när man kommer att ses igen.
Dag 11 Packa, packa. Vi har en mysig lunch hemma hos morbror Mehdi med familj. Jag tycker om morbror Mehdi, han är snäll och rolig och pratar med en sådan grov dezfouli att det nästan låter arabiskt. Han har alltid skratt i rösten och det känns tryggt. Vi flyger till Esfahan till kvällen, jag säger hejdå till morbror och mina kusiner och önskar att jag och Negar hade hunnit umgås mer. Hon är så jävla kul den tjejen, och det känns alltid som om vi knappt hinner få något sagt innan jag ska dra iväg.
Esfahan är kallare än de andra städerna hittills, men det är vackert och jag trivs här. jag trivs nog bäst här av alla platser vi är på, för jag älskar att va hos moster Azime. Hon är härlig, hennes man har världens skönaste humor och min kusin Nasim bor här, och vi kommer så underbart bra överens. Hennes storasyster Bahar är gift och bor i Teheran, men hennes lillebror Kiarash är hemma. Nasim själv är i Kashan och pluggar, men kommer hem från Universitetet på tisdag. Det blir en lugn kväll med en del skratt och prat. Kia berättar en del av deras galna skolhistorier och jag skrattar mig halvt fördärvad. Han är precis som en lillebror, och är bara fyra dagar yngre än Milad. Jag saknar Milad lite när vi sitter och prata om skolincidenter. Han borde varit här.
Det är Julafton och jag får SMS hemifrån och det är ju alltid trevligt.
Dag 12 Sov i evigheter. Sen var jag tvungen att följa med ut på stan för att ta foton till persiskt leg och det är deprimerande hur tokigt ful jag blir då de tvingar mig att täcka hela håret.
Jag har huvudvärk av och till sedan kvällen innan, men ögat är åtminstone bättre nu. Till eftermiddagen pluggar jag lite igen, och så ser jag på Baghe Mozaffar.
Dag 13 Det värsta med att sova länge är att min mamma alltid tycker att det finns en gräns för hur länge som är länge och vad som är för länge. Idag har jag varit duktig och pluggat lite under dan, Jag misstänker att det inte blir mycket av det nu när Nasim kommit hem. Sitter vi väl och pratar till mitt i natten som vanligt.
I eftermiddags var vi hos en sömmerska. Vi har fått tyg av farmor och mamma vet aldrig va hon ska göra av allt, så nu tog moster med oss till en sömmerska. Det var kul. Hon tog mina mått, frågade vad jag ville ha, och sen fick jag välja snitt och komma med input. Hon hade en tidning med massa olika plagg, men den var sydostasiatisk och alla modeller var typ pinnsmala kinesiska tjejer och jag skulle bara se tokig ut i det de hade (och en del var hemskt fult). Det enda jag gillade förutom en skoluniformsinspirerad dräkt var en japansk kimonolik klänning, men mitt tyg passade inte till det. Medan vi fixar det sista hos sömmerskan får moster plötsligt massa SMS. De har tydligen haft nätverks fel och alla mess kom fram på samma gång. Kia skriver, nästan panikslaget, att min farbror plus familj kommit redan och att han undrar vad han ska göra. Vi skyndar hem och tillbringar resten av eftermiddagen och kvällen med farbror och familjen. Farbror ser ut att ha blivit äldre än sina år. Hans son, Roham är lika gammal som min syster, men har drabbats av någon form av barn- och ungdomsreumatism. Det tär på hela familjen och han själv har blivit plufsig av all kortison. Min stackars rara pojk. Han är så klipsk och kvicktänkt när man pratar med en. Samtidigt märks det att han fortfarande har ett barns naivitet. Blygt frågar han om mina örhängen är äkta rubiner och jag tänker skrattande att det är fin, oskyldig värld han lever i. Jag svarar att de är 100% äkta plast och han skrattar själv åt det. Det gör mig ont att veta att han smärtas, lille kusin. Hans lillasyster Parnia tycks vara extremt blyg i början men mot slutet har det uppdagats att hon är ett litet busfrö. Innan de åker hem har Nasim hunnit komma hem från Kashan. Vi sitter upp hur länge som helst och bara tjattrar. Det är härligt att se att hon är sig själv, att vi fortfarande kan komma överens som vi brukar göra. Jag trivs så fruktansvärt bra med henne.
Dag 14 Idag har jag och Nasim bara slappat och babblat. Det har varit hur kul som helst. Vi svängde förbi ett nätcafé också där jag kunde kolla upp mailen. Men när vi skulle ut och handla hade affärerna mitt-på-dagen-stängt. Vi funderade på att komma ut senare (mellan 18-22 ungefär, har affärerna öppet igen) men vi sköt upp det till morgondagen. Ingen brådska.
Jag följde med mamma och moster till Imam-torget. Vi handlar allt från litet till stort och jag köper t.ex. Backgammon spelpjäser till pappa då det saknas i vårt bräde. Återigen önskar jag att jag köpt nytt minneskort för att kunna ta bilder av torget. Det är jättefint. Men vi har massa folk vi inte träffat än, och jag vill inte slösa bilderna, med tanke på att jag tog massa bilder runt om i Isfahan när jag var här för 7 år sen också.
Dag 15 Shoppat bort dagen med Nasim. Jag har köpt vykort, skinnhandskar, smink och kollat på lite souvenirer på Imam-torget som jag ska köpa senare. Jag fick de mest absurda kommentarerna när jag var ute. Allt från "herregud vad du är söt flicka!" till "Respektera slöjan!" (mao, dra upp slöjan och täck håret). En del killar följer efter oss och försöker få igång samtal och jag vet inte om jag ska skratta, bli störd eller bli rädd. En kille försöker prata med mig och när han inser att jag inte tänker svara så pekar han ut mig inför sina vänner och säger att mitt hår (min lugg sticker alltid fram från under slöjan) har samma färg som rostig ståltråd. Det var faktiskt dagens roligaste kommentar, men jag bara blänger och går. Nasim blänger ännu mer, och Gud hjälpe den som får hennes onda öga :P Jag vet, jag har hört att jag kan stirra rätt ondsint själv, men hon har de största ögonen jag sett. Hela ansiktet bara domineras av hennes blick, så när hon stirrar så märks det!
Ringde just Kori! Det var hur kul som helst att prata med henne även om det var kort. Vi pratade om lite allt möjligt, hennes flytt, Sundsvall- resan och hur jag har haft det (ögat bra, äntligen!) Det blev ett väldigt kort samtal, men så värt det. Ska strax gå och lägga mig. Upptäckte precis att jag glömt min packlista och listan med alla adresser hemma hos min morbror Mehdi i Ahwaz. Typiskt. Nu har jag ett dussin vykort som jag inte vet vad jag ska göra med. Fuck.
Dag 16 Fredag (helg!) Idag har vi varit på promenad i Koh Soffe (Soffe berget). Det var hur underbar vy som helst. Var där för 7 år sen också, men minns inte om jag tog några bilder då. om jag gjorde det så har väl mamma de. (Det är förresten mamma och jag på bilden nedan...) Det var, hör och häpna, hur skönt som helst med lite ansträngning och motion. och utsikten och den härliga luften gjorde det ju bara ännu bättre.
På kvällen tar Nasim med mig till nätcafét igen, där jag obstinat som jag är, letar upp alla adresser via Eniro. Det var ganska lätt, utom i vissa fall där jag var tvungen att söka på kompisarnas föräldrars namn för att få upp adresserna. Jeez, jag vet inte ifall jag bara är knäpp eller en bra vän. Jag skrev iaf alla mina vykort nu ikväll, och imorgon när posten har öppet igen ska jag dit och skicka iväg allt. Korten lär komma fram en vecka efter jag själv, men då är jag i Sundsvall så det gör inget.
Dag 17 Tandläkarbesök idag. Tänkte att jag lika gärna kan ta det här. Vi tog en bild. Fan för svensk tandvård. Undre hela min uppväxt fick jag höra att min underkäke är liten men att det skulle växa till sig och att mina sneda tänder i underkäken skulle rätta till sig. Sen fick jag vet att det inte skulle ske men att jag har för bra bett för tandställning. Sen slipade de mina tänder under extrema plågor (man bedövar inte för slipning) och så sa de att du inte tänker dra ut mina visdomständer kirurgiskt utan väntar och ser.
I Iran undrar de vafan jag inte fått tandställning för. Här fasar de inför tandslipning (det skadar emaljen och ger slitskador i framtiden). De visar på bild att mina visdomständer fått så lite plats i min alldeles för lilla underkäke (ärftligt…) att de kommer växa snett in i mina andra tänder och måste tas ut kirurgiskt. Är det inte underbart att allt det kommer fram efter man fyllt 19 så att jag måste betala flera tusen i Sverige för att få sådant gjort som jag påpekar att de skulle hjälpa mig med ända sedan jag varit 9? Underbart. Inte en chans alltså. Jag måste till Iran nästa jul igen tror jag och bara fixa tänderna.
Hos ögonläkaren: som jag misstänkte, min syn har blivit svagare. Inte kollat upp det på snart två år, så det var dags. Får antibiotika för mitt öga. Pratar om linser och han säger att jag får vänta med det till ögat är återställt. Låter bra. Jag funderar på att prova färglinser. Skulle va kul som omväxling. Gröna kanske...(vad tycker ni?)
Sista besöket till Imam-torget. Jag köper allt från en jaktkniv till smycken. Vi möter Dervisher på torget och jag lyckas sno åt mig ett foto av en riktigt blyg man =)
Postar dessutom vykorten. Mannen på kontoret måste ju ha varit helt dum i huvudet. Istället för frimärken poststämplar han korten för att det ska ta mindre plats. Bra idé tycker jag. Så varför kan han inte ställa in maskinen så att den stämplar rött i det stora tomma utrymmet i hörnet är det ska vara? Neeeej, han måste självklart ignorera det och stämpla en stor röd stämpel mitt i vartenda ett av mina vykort. Kul för de som ska få korten nu. Jag hoppas att de är läsbara.
På kvällen svänger vi förbi sömmerskan. Min topp och klänning är nästan klar, men de sitter för löst här och där, så hon ska sy in dem till imorgon.
Dag 18 Nyår. Jag packar alla våra resväskor. Jag tar efter pappa i den saken, jag packar bra, och då vill jag ha saker gjorda själv. Vi ska lämna av det mesta på Mehrabad flygplats och bra ta med oss en resväska till morbror Hadi när vi är framme i Teheran.
Hämtar upp mina kläder hos sömmerskan och de är jättefina. Enkelt men snyggt, jag trivs i det. På vägen hem svänger vi förbi den armeniska delen av stan. De är kristna och firar jul, så det är kul att se all belysning och allt pynt.
Väl hemma äter vi kebab och sen klär vi upp oss och tar lite nyårsfoton (Jag och Nasim.)
Dag 19 Jag mådde inte så bra när jag vaknade imorse. Ont i ryggen. Det är dags helt enkelt, inte mycket att göra åt.
Vi flög till Teheran i eftermiddags. Jag saknar Nasim som en tokig. Eftersom vi alltid tillbringar mest tid med mosters familj så står jag ju de närmast. Första gången jg var i Iran var sommaren 2000. Av två månader tillbringade vi en månad med mosters familj. När vi skulle åka ifrån Esfahan grät jag floder. Jag vart faktiskt lite tårögd nu också, men man tål väl lite mer nu. Jag får hålla kontakt via mail från och med nu istället.
I Teheran nu, det var så skönt att lämna av alla resväskor på flygplatsen. Kusin Saman kom och hämtade upp oss och jag kan tänka mig att han var lättad han med. han insisterar jämt på att vi inte ska behöva hjälpa till med resväskorna, men hur kul kan det va att bära upp 4 resväskor för tre våningar alldeles själv? Tur att vi alltid säger emot honom och morbror =) Vart en lugn kväll med middag framför TV:n med familjen. Te och prat efteråt och det känns skönt. Har fortfarande ont i ryggen, fast värre nu. Tagit min andra Ipren.
Dag 20 Var uppe till 3 igår och pratade med Samin. Hur mysigt som helst. Känns som om vi kan prata massor, men aldrig har tid till det. Synd bara att det ledde till att jag inte fick sova. La mig vid 3, vaknade igen typ halv 7 av otroliga ryggsmärtor. Var tvungen att ta mer Ipren och bara hoppas på att det skulle gå över. Jag tror jag måste skaffa nått receptbelagt. Fucking Ipren. Om det tar en timma för nått att kicka in medan man har ont är det ju helt jävla useless. Favorit är när det inte hjälper alls. Hallåå??! Vad är det jag tar det för, ska jag bara accepter att det flyter omkring smärtstillande i min kropp utan att göra verkan. Droga mig själv for nothing? Suck.
Vi tog taxi till min kusin Marjan i Karaj idag. Karaj är en småstad utanför Teheran som växt sig så stor att den nu nästan växt ihop med huvudstaden och ses på som en förort med större befolkning än Stockholm. Det tar en timma att t sig ut dit iaf. Vi äter lunch hos Marjan och jag träffar hennes lilla dotter Roshan för första gången. Roshan är bara 1,5 men hon liknar sin sju-åriga bror ganska mycket. Barman kommer hem från skolan efter lunch och jag slås över syskonens likhet igen. och de har de mest fantastiska ögon. Jag fattar inte, om det ligger i familjen att ha så grymt snygg ögon, varför har inte jag det?! Dessa ungar har seriöst så långa ögonfransar att det når ögonbrynen när se öppnar ögonen! Inte ens mascara kan hjälpa mig till det... Jag har inte träffat Marjan på snart sju år. Hon frågar mig, hemskt nog, om jag gått ner i vikt. Jag säger att det är kläderna som gör mig snygg, och att sist vi sågs, då jag var 14, så vägde jag nästan 10kg mindre än jag gör nu, och bara att säga det gav mig ångest.
Nära Marjans hus finns en moské (vars namn jag glömt...) Den har en stor begravningsplats, och många kända iranier ligger begravda där. Däribland en av mina föräldrars favoritpoeter, Ahmad Shamloo. Mitt namn är taget ur första raden i en av hans dikter. Shamloo är, trots eller kanske på grund av, sin popularitet, en nagel i ögat på regimen även efter sin död. Hans gravsten har krossats två gånger, och nu finns där bara en enkel sten med hans namntäckning inristad i. Först trodde jag att någon försökt rista något även i den nya stenen, men det liknar tydligen omslaget på en av hans diktsamlingar.
Efter besöket hos Marjan satte vi oss ännu en gång i en taxi, för att ta oss inte bara till Teheran, utan till Teherans nordöstra ände. I rusningstid. Det tog 3,5 timma! På den tiden skulle jag vara halvvägs tillbaka till Sverige på flyget. Det var mardrömslikt. Men vi kom fram tillslut, hem till kusin Bahar, gravid för första gången, och med tvillingar dessutom. Stackarn, jag tror alla är så hajpade att hon knappt får andrum. Hon själv säger att det känns som om hon snart kommer känna ungarna sparka ända upp i halsen på henne. Trots att vi åkt så länge stannade vi bara en och en halv timma. Andra släktingar till mig var där och det var trevligt. Vissa hade jag inte träffat förr (ingift släkt) och vissa hade jag inte sett på länge, som Amme Shokat (tant/faster Shokat) min morbrors frus mamma. Hon är en jättehärlig tant som alltid bedyrar att jag är en favorit, och vem kan motstå det ;) Jag är hursomhelst glad att vi åkte hem. Jag hade så ont att jag knappt kunde sitta ordentligt. Bahar påpekade skämtsamt att under alla de gånger vi setts så har jag alltid mensvärk. Jag sa att hon inte skulle ta åt sig. Det var inte hon som hade oturen som bara fick se den sidan av mig, utan snarare jag som bara lyckas lämna kvar det bestående intrycket av att alltid vara plågad. Fast när jag var i Iran för första gången bodde hon åtminstone fortfarande kvar i Esfahan, så hon har ju sett mig när jag inte är helt miserabel också, tack och lov.
Tagit min sjätte Ipren sen igår nu. Kunde ha vart värre.
Dag 21 Sista dagen i Iran! På förmiddagen besökte vi två vänner till mamma och pappa. En av de var Hadi Mohammadi, som är författare till böcker och läroböcker för barn, och den andra är hans kollega Zohreh Ghaeni, som blivit 2007 års Ordförande för H.C. Andersen - stiftelsen (tror jag det heter. De delar ut priser varje år till barnboksförfattare om jag inte misstar mig). De är iaf hur trevliga som helst, fast jag har ju träffat Mohammadi när han besökte Stockholm i höstas. En snäll farbror, det är vad jag tänker på när jag träffar honom. Typ den släktingen som kan berätta bäst sagor för en när man är liten.
Så har jag tillbringat eftermiddagen med att packa och packa om. Det känns som att en stor del av resan gått åt till att bara åka mellan ställen och från hus till hus. Känns som om jag jämt sitter och packar. Men samtidigt är jag nöjd med att jag använt vartenda plagg jag haft med, med undantag för en topp och en klänning. Detsamma kan dock inte sägas om mamma och Nina, som inte ens rört en tredjedel av sin packning. En hel resväska i onödan med andra ord.
Till kvällen var mammas väninna Nahid och hennes systerdotter på besök. Nahid och mamma var otroligt nära vänner och har känt varandra sen universitet. Vi fika tillsammans och senare tog jag och Samin en promenad. Jag tycker om att ta nattpromenader. Det är så synd att jag inte gör det hemma. Men jag vill inte gå själv och ingen annan där hemma vill sällskapa med mig så sent. Väl hemma tar jag de sista bilderna på kameran och säger god natt och hejdå till alla (utom Samin för han somna och jag hade inte hjärta att väcka honom, haha!) Jag kunde inte sova själv så jag satt uppe till 2-3 i köket och skrev, åt en macka, och sen låg jag på soffan och lyssnade jag på musik till fyra tiden. Sen var det upp, fixa till sig och åka iväg. Saman skjutsade oss till flygplatsen där vi hämtade upp allt undanlagt bagage. När Saman åkt iväg stod vi i kö från ca halv 6 fram till 8 då vi boarda planet. Det var fruktansvärt. Jag mådde så dåligt av värmen och trycket att jag fick yrsel i kön och var tvungen att sitta ner. En gammal tant gav mig ett äpple. Ända roliga var när de ropade på en i personalen. Jag var så trött och lättroad att jag höll på att gå i bitar när jag fick höra honom kallas Aghaye Golabi (Herr Päron). Nu har jag iaf suttit på planet i ett par timmar. Jag sov de 2-3 första, men de väckte mig för ett tag sen för lunchen. Jag brukar inte klara av flygplansmat, men det var faktiskt en god kycklingschnitzel, tänka sig. Hemma om 1 timma, kan knappt bärga mig.
Det känns som om jag gjort så gott jag kunnat. Vissa saker har jag inte tagit med, för jag vill inte =) Men så är det ju alltid. För er som orkat ta sig igenom detta nästan 10 A4 långa inlägg: Jag hoppas att ni inte ångrar er alltför mycket :P I never said you had to read it. Justja, sista bilden är på några av de saker jag köpte åt mig själv :P
Som avslutning tänker jag ta med en liten lista på sånt jag gjort etc. sen jag kommit hem =)
(Nej, jag såg inte ut såhär när jag var i Iran. Däremot ser jag nästan ut såhär i Stockholm ibland, när det är kallt. Jag lovar. Fråga Kori.)
Det var allt. Khodahafez. Shab bekheyr.
torsdag, december 14, 2006
Princess of Persia
Idag flyger jag till Iran. Det var två år sen jag var där sist och jag är så nervös och förväntansfull att jag har ont i magen (men så har jag inte ätit på 9 timmar heller...) Det är synd att man missar julen, och ännu mer synd att det bara är jag och syster och mamma som åker. Men pappa kan inte följa med och lillebrors pass och handlingar hann inte bli klara, vilket innebär att han kanske åkt fast och tvingats göra lumpen därborta pga vårt dubbla medborgarskap, och det är inte ett alternativ.
Jag är verkligen spänd inför det hela. Jag har packat och städat och tvättat inför resan. Igår gjorde jag vad som tycktes vara hundra små (och större) sysslor. Jag har till och med satt upp granen, för annars kanske pappa och lillebror inte orkar bry sig, och jag vill ta mig fan ha en gran i huset när jag kommer hem! Jag har redan ställt en del klappar därunder.
Jag tänker hela tiden att det kommer bli kul. Jag hoppas att det kommer att bli precis lika roligt som tidigare (även om alla Iran-besök knappast är utan moln på himmelen). Det finns så mycket att tänka på i Iran. Vad jag har på mig, hur jag beter mig. Jag försöker att inte dra uppmärksamhet till mig, men det är svårt. De genomskådar dig som turist direkt. Det är nästan komiskt vad det är för småsaker som avslöjar en, innan man ens öpnnat munnen. Min kusin pekade ut sånt för mig en gång när vi var på stan för massa år sedan och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Men om jag såg ut som turist hade det ju varit lätt. Jag skulle bli lämnad ifred. Nu ser jag ut som en iranier, men bor tydligen inte där. Vilket innebär att man är extra synad, för att man borde veta bättre enligt den konservativa despota regeringen.
Som tur är har jag en underbar släkt (OK, inte allihopa, men majoriteten XD ). Jag älskar att besöka Iran, gå på stan med mina kusiner, se massa ställen och ta mängder med bilder (där jag alltid tar av mig slöjan på offentlig platser av principskäl, fastän man kan åka dit för det). Det är inte så att jag saknar landet i sig när jag är här. Jag har inte den formen av band, eftersom jag ändå är född här och bara besökt Iran två gånger. Men det finns många där som jag saknar. Det ska bli skönt att få komma dit igen...
Samtidigt är det ju svårt. Det är inte en nöjesresa precis. Jag vet inte hur jag ska orka med att besöka mormors grav. Det hela känns så främmande för mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag kommer att reagera. Jag tycker inte om att reagera på sätt som är helt oväntade för mig, jag tycker inte om den sortens överraskningar. Jag tycker inte om tanken att åka till Isfahan och möta det där tomrummet som mormor brukade fylla. Hur biter man ihop och går vidare när det inte ens känns verkligt?
Jag vet inte. Iran i sig är en känslostorm av konflikter för mig. Hur kan man trivas så bra och ändå vara så miserabel? Jag avskyr regimen, jag avskyr att känna att jag måste gömma hur jag tycker och känner, jag avsky att ha den där fördömda slöjan. Och ändå försöker jag att inte tänka på all politik och bara vara. Jag vänjer mig olyckligt nog vid slöjan. Jag anpassar mig och är försiktig på stan, gå aldrig ut helt själv för att på så sätt inte behöva oroa mig utifall att något händer.
Det finns så mycket som är fel där. Och ändå kan man känna att det är som vilket annat ställe som helst. Som när jag är ute och shoppar med mina tjejkusiner och fikar och gå i bokhandlar och känner mig som en normal tjej. Och jag gör mitt bästa, på de där små små sätten, för att visa att jag inte tänker foga mig in som ett jävla hjärndött får. Jag skrattar högt på gatan fastän det må anses vara vulgärt när tjejer gör det. Jag sliter av mig slöjan bland folk och vinkar till min mamma och ropar "ta bilden nu!" och skiter i vad folk tror om mig. Och som många andra tjejer i dagens Iran bär jag en så åtsittande överkappa att man knappt fattar att jag ska kunna sitta i den också och sminkar mig som om jag fortfarande är i Sverige och inte i en islamisk prästdiktatur.
Det är små saker som verkar betydelselösa. Men för de tjejer som bor där, för de studenter som revolterar och de journalister som dödas för yttrandefriheten, för de vuxna som dagligen kämpar för att överleva i ett land där regimen krossar dem, så är små saker allt man har för tillfället. Jag hoppas att jag ska leva den dag då folket reser sig. Då regimen inser att det är de som ska frukta folket - inte tvärtom, som V sa.
Men det är framtiden och nu är nu. Nu ska jag snart gå och lägga mig. Nu hoppas jag på en resa som jag ska kunna uppskatta till fullo med alla sina plus och minus. Nu hoppas jag på att mina veckor i Iran är precis det jag behöver för att komma över en mycket traumatisk höst. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem igen, och vi har inga returbiljetter för tillfället. Planen är väl att vara hemma innan inskrivning till fortsättningskursen på SU och helst innan dess, så jag hinner en sväng förbi Sundsvall också. Jag lär inte ha någon internet-uppkoppling, utom möjligtvis i Isfahan, så jag är lagomt avskärmad från mitt vanliga liv.
Nu vill jag bara önska er alla (typ ni 10 som faktiskt läser det här...) en God Jul och ett Gott Nytt År. Jag hoppas att ni får snö till julafton och dricker massa julmust och glögg, äter pepparkaksdeg (som är klart godare än pepparkakorna själva) och äter massa julskinka (utom ni vegetariner... ni får äta mer julgodis). Ha det så bra, vi hörs igen när jag är hemma (då tänker jag lägga upp en bild på mig själv i min fulla svarta kråka-mundering).
PS. Jag är dessutom som vanligt nervös inför flygresan. Väl i luften älskar jag att flyga, innan kan jag inte sluta tänka på att vi kanske kraschar. Så, om det nu skulle hända mig något, så vill jag bara hälsa:
Till min familj: Jag älskar er. Ni är allt och jag älskar er så mycket att jag inte fattar att jag inte säger det oftare, eller öht. Men så är det, så enkelt är det.
Till mina vänner: Ni är underbara. Jag hoppas att jag visat hur mycket ni betyder för mig. Jag tror inte jag är den enklaste personen att vara vän med (eftersom jag är...jag) men jag hoppas att jag varit en så bra vän som jag kunnat vara.
Jag tror inte jag skulle vara den jag är idag om det inte vore för min familj och mina härliga vänner, och jag trivs bra med mig själv, så jag antar att det är vad man kallar ett positivt resultat ;) Jag hoppas att jag på mitt eget klart speciella, högljudda, sarkastiska och vad jag gärna vill tro, även omtänksamma och roande sätt, haft inverkan på era liv och att ni, utifall något nu skulle hända, minns mig på ett sätt som inte får mig att skämmas i efterlivet (om det finns något). Jag önskar bara att jag faktiskt skrivit det där testamentet. Som det ser ut nu får ni nog begrava mig med alla min prylar, för jag kan varken bestämma mig för vem som ska få vad, eller om jag ens kan skiljas ifrån de efter döden =)
Jag tror det var allt. I'll be seein' you around. I hope XD
Jag är verkligen spänd inför det hela. Jag har packat och städat och tvättat inför resan. Igår gjorde jag vad som tycktes vara hundra små (och större) sysslor. Jag har till och med satt upp granen, för annars kanske pappa och lillebror inte orkar bry sig, och jag vill ta mig fan ha en gran i huset när jag kommer hem! Jag har redan ställt en del klappar därunder.
Jag tänker hela tiden att det kommer bli kul. Jag hoppas att det kommer att bli precis lika roligt som tidigare (även om alla Iran-besök knappast är utan moln på himmelen). Det finns så mycket att tänka på i Iran. Vad jag har på mig, hur jag beter mig. Jag försöker att inte dra uppmärksamhet till mig, men det är svårt. De genomskådar dig som turist direkt. Det är nästan komiskt vad det är för småsaker som avslöjar en, innan man ens öpnnat munnen. Min kusin pekade ut sånt för mig en gång när vi var på stan för massa år sedan och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Men om jag såg ut som turist hade det ju varit lätt. Jag skulle bli lämnad ifred. Nu ser jag ut som en iranier, men bor tydligen inte där. Vilket innebär att man är extra synad, för att man borde veta bättre enligt den konservativa despota regeringen.
Som tur är har jag en underbar släkt (OK, inte allihopa, men majoriteten XD ). Jag älskar att besöka Iran, gå på stan med mina kusiner, se massa ställen och ta mängder med bilder (där jag alltid tar av mig slöjan på offentlig platser av principskäl, fastän man kan åka dit för det). Det är inte så att jag saknar landet i sig när jag är här. Jag har inte den formen av band, eftersom jag ändå är född här och bara besökt Iran två gånger. Men det finns många där som jag saknar. Det ska bli skönt att få komma dit igen...
Samtidigt är det ju svårt. Det är inte en nöjesresa precis. Jag vet inte hur jag ska orka med att besöka mormors grav. Det hela känns så främmande för mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag kommer att reagera. Jag tycker inte om att reagera på sätt som är helt oväntade för mig, jag tycker inte om den sortens överraskningar. Jag tycker inte om tanken att åka till Isfahan och möta det där tomrummet som mormor brukade fylla. Hur biter man ihop och går vidare när det inte ens känns verkligt?
Jag vet inte. Iran i sig är en känslostorm av konflikter för mig. Hur kan man trivas så bra och ändå vara så miserabel? Jag avskyr regimen, jag avskyr att känna att jag måste gömma hur jag tycker och känner, jag avsky att ha den där fördömda slöjan. Och ändå försöker jag att inte tänka på all politik och bara vara. Jag vänjer mig olyckligt nog vid slöjan. Jag anpassar mig och är försiktig på stan, gå aldrig ut helt själv för att på så sätt inte behöva oroa mig utifall att något händer.
Det finns så mycket som är fel där. Och ändå kan man känna att det är som vilket annat ställe som helst. Som när jag är ute och shoppar med mina tjejkusiner och fikar och gå i bokhandlar och känner mig som en normal tjej. Och jag gör mitt bästa, på de där små små sätten, för att visa att jag inte tänker foga mig in som ett jävla hjärndött får. Jag skrattar högt på gatan fastän det må anses vara vulgärt när tjejer gör det. Jag sliter av mig slöjan bland folk och vinkar till min mamma och ropar "ta bilden nu!" och skiter i vad folk tror om mig. Och som många andra tjejer i dagens Iran bär jag en så åtsittande överkappa att man knappt fattar att jag ska kunna sitta i den också och sminkar mig som om jag fortfarande är i Sverige och inte i en islamisk prästdiktatur.
Det är små saker som verkar betydelselösa. Men för de tjejer som bor där, för de studenter som revolterar och de journalister som dödas för yttrandefriheten, för de vuxna som dagligen kämpar för att överleva i ett land där regimen krossar dem, så är små saker allt man har för tillfället. Jag hoppas att jag ska leva den dag då folket reser sig. Då regimen inser att det är de som ska frukta folket - inte tvärtom, som V sa.
Men det är framtiden och nu är nu. Nu ska jag snart gå och lägga mig. Nu hoppas jag på en resa som jag ska kunna uppskatta till fullo med alla sina plus och minus. Nu hoppas jag på att mina veckor i Iran är precis det jag behöver för att komma över en mycket traumatisk höst. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem igen, och vi har inga returbiljetter för tillfället. Planen är väl att vara hemma innan inskrivning till fortsättningskursen på SU och helst innan dess, så jag hinner en sväng förbi Sundsvall också. Jag lär inte ha någon internet-uppkoppling, utom möjligtvis i Isfahan, så jag är lagomt avskärmad från mitt vanliga liv.
Nu vill jag bara önska er alla (typ ni 10 som faktiskt läser det här...) en God Jul och ett Gott Nytt År. Jag hoppas att ni får snö till julafton och dricker massa julmust och glögg, äter pepparkaksdeg (som är klart godare än pepparkakorna själva) och äter massa julskinka (utom ni vegetariner... ni får äta mer julgodis). Ha det så bra, vi hörs igen när jag är hemma (då tänker jag lägga upp en bild på mig själv i min fulla svarta kråka-mundering).
PS. Jag är dessutom som vanligt nervös inför flygresan. Väl i luften älskar jag att flyga, innan kan jag inte sluta tänka på att vi kanske kraschar. Så, om det nu skulle hända mig något, så vill jag bara hälsa:
Till min familj: Jag älskar er. Ni är allt och jag älskar er så mycket att jag inte fattar att jag inte säger det oftare, eller öht. Men så är det, så enkelt är det.
Till mina vänner: Ni är underbara. Jag hoppas att jag visat hur mycket ni betyder för mig. Jag tror inte jag är den enklaste personen att vara vän med (eftersom jag är...jag) men jag hoppas att jag varit en så bra vän som jag kunnat vara.
Jag tror inte jag skulle vara den jag är idag om det inte vore för min familj och mina härliga vänner, och jag trivs bra med mig själv, så jag antar att det är vad man kallar ett positivt resultat ;) Jag hoppas att jag på mitt eget klart speciella, högljudda, sarkastiska och vad jag gärna vill tro, även omtänksamma och roande sätt, haft inverkan på era liv och att ni, utifall något nu skulle hända, minns mig på ett sätt som inte får mig att skämmas i efterlivet (om det finns något). Jag önskar bara att jag faktiskt skrivit det där testamentet. Som det ser ut nu får ni nog begrava mig med alla min prylar, för jag kan varken bestämma mig för vem som ska få vad, eller om jag ens kan skiljas ifrån de efter döden =)
Jag tror det var allt. I'll be seein' you around. I hope XD
torsdag, december 07, 2006
3 little words.
It's three words.
It can be... any three words. And they mean - everything and anything. A few examples:
I love you. Peace on earth. I hate you. Best song ever. I'm so sorry. Let's go out. Please forgive me. You're no fun. It's not over. Pick a card. You're really cute. I'm so scared. Make that terrified. Clean cut wound. I miss you. Hold my hand.
Oh I see. So you have. That's very nice. Except it's not. You feel happy, I feel dead. But I know, it's been long. Long since then...
Those are mine. My worst words. Worst I've heard. And I thought: "Who is someone?" Why'd I care? But I did. Still do too. Very much so. Cause it hurts, it really does.
I hate it. Hate that hurt. And I wanted... all "someones" gone. And myself included. I felt gone, already quite dead. Probably just numb.
It's been months. Six long months. It doesn't dull - doesn't go away. I really wish... it'd go away.
It can be... any three words. And they mean - everything and anything. A few examples:
I love you. Peace on earth. I hate you. Best song ever. I'm so sorry. Let's go out. Please forgive me. You're no fun. It's not over. Pick a card. You're really cute. I'm so scared. Make that terrified. Clean cut wound. I miss you. Hold my hand.
Worst three words: I've met someone.
Oh I see. So you have. That's very nice. Except it's not. You feel happy, I feel dead. But I know, it's been long. Long since then...
Those are mine. My worst words. Worst I've heard. And I thought: "Who is someone?" Why'd I care? But I did. Still do too. Very much so. Cause it hurts, it really does.
I hate it. Hate that hurt. And I wanted... all "someones" gone. And myself included. I felt gone, already quite dead. Probably just numb.
It's been months. Six long months. It doesn't dull - doesn't go away. I really wish... it'd go away.
tisdag, december 05, 2006
BOUNCE
I torsdags var jag och Sara och såg Bounce live. De hade satt upp Gökboet på Dansens Hus, och jag var som en frälst människa efteråt. Det var en och en halv timmas ren extas. Jag älskar musik och det är härligt att ta del av musiken i en fysisk upplevelse. Dans är något jag är lite för blyg för att satsa på, men som jag verkligen tycker om. Och jag kan inte se duktiga dansare utan att känna en viss ånger över att det är något jag aldrig satsat på. Och när man ser Bounce... Det är som om hela kroppen skriker åt än att man borde satsa på allt från jazz-balett till krump och pop-locking.Det hela började med en gruppdans där dansarna var klädda helt i svart, men med masker framför ansiktet och bakhuvudet, så att det ständigt såg ut som om de såg ut över publiken, medan kroppen gick runt runt under dem. Det var otroligt. Danserna var inspirerade av allt från balett till 80-talets flashdance (där Leroy från Fame var något som både jag och Sara tänkte på och skrattade åt, då vi mindes det från hennes "Bounce live på Nalen" DVD. "Benke" var en grym McMurphy, och alla var så fascinerande att se på. En av de som jag tyckte bäst om, var gästdanserskan som spelade ökände Nurse Ratchett. Hon var otrolig. Hela hon var en uppenbarelse, så betvingande och närvarande. Det finns en scen i föreställningen, där de två skötarna är oense, för den ena vill inte längre behandla patienterna illa. De battlar mot varandra, pressar varandra till det yttersta. Och bakom, projicerad på en stor vit duk, följer Nurse Ratchetts blick, bara hennes stora mörka ögon, varenda en av deras rörelser. Blicken går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så börjar hon också dansa. Synkar sina rörelser med den andre skötaren, tills båda dansar på den vita duken, obarmhärtigt, och den något mer sympatiske skötaren slutligen förlorar.
Något annat jag verkligen tyckte om, var hur de just fört över och gjort om delar av filmen, för att de ska kunna anvnda samma koncept i dansen. Förmedla samma saker nu, fast med andra medel. I filmen Gökboet, blir Jack Nicholson vän med en av patienterna på psykhemmet. Det är en storväxt jätte till indian, och alla tror att han är stum. På så sätt har han hållit sig utanför de flesta av "aktiviteterna" och händelserna. Sedan visar det sig att allt bara varit en front, för att han ska slippa dras med i all djävulskap som han tycker att alla blir utsatta för. Han orkar inte. I Bounce föreställning, kommunicerar alla via dansen. Man battlar, man leker och til och med Nurse Ratchetts tyranniska välde skildras genom de strikta, robotlika balettövningar som hon tvingar patienterna till att utföra. Alla utom pjäsens "indian". Han är rullstolsbunden. På så sätt hamnar han i samma situation som i filmen, han alieneras från de andra och kommunicerar inte med dem. Sedan visar det sig förstås att han faktiskt inte bara kan röra på benen, han är en tokbra dansare.
Det var ren lycka för mig att se Bounce. När föreställningen tog slut var jag den andra personen i salen att ställa mig upp och applådera så glad var jag (jag skulle dessutom ha varit först ifall inte den där kvinnan hunnit före då jag ställde ner min väska *muttrar*). Jag är så glad att Sara föreslog att vi skulle gå (kramar till dig Sara!). Vi har redan bestämt oss för att se deras nästa föreställning, vad det nu blir (frånsett den de dansar live på Nobel-middagen, det får jag nog se på TV istället). Jag önskar bara att det varat längre.
Kvällens enda mörka moln på himmelen var att vi stötte på Black Army när vi steg av pendeltåget. De klev av samma tåg som vi, och jag hörde nån tjej viska till killen bredvid sig att de måste vara rasister. Så fort vi klev av hamnade nån av de i bråk med en kille som var kvar i vagnen. Han svor åt dem, men man fick den tydliga känslan av att de sagt saker till honom tidigare, innan tåget stannade. En av dessa sjuka Black Army-as sprang tillbaka in och sparkade på honom, och en av de två tjejerna i sällskapet försökte ropa tillbaka de andra och hetsade på. De kunde inte vara äldre än i gymnasieåldern. Det var hemskt. Jag såg ju att de då var en mot en, och båda stod mest och skrek på varandra, men tanken att de skulle kunna dra ut killen ur vagnen och sparka honom till döds var extremt närvarande. Två av Black Army-killarna var som djur i sitt sätt. Konduktören skrek iallafall till och dörrarna stängdes.
Värst var att jag var så äcklad av mig själv. Jag ville så gärna säga till. Ropa på nån, skrika att de skulle ge fan i att vara såna fega as, men jag var själv feg. För jag kände bara där jag gick med Sara, att de var så många så många, jag räknade upp till sju-åtta, och då fick jag inte ens med alla. Jag vågade inte säga nått själv. Hade de hoppas på mig hade jag på sin höjd lyckats knocka de två tjejerna. Killarna skulle slita mig i stycken. Väl i rulltrappan stod jag framför Sara, skakandes av ilska. Framför, bakom och bredvid oss stod denna massa av hjärndöda människoklumpar och låtsades inte om oss samtidigt som vi inte låtsades om dem, fastän jag hela tiden kände Saras hand på min arm och hennes blick som bara skrek "Säg inget. Inte nu. Inte här. De kommer mörda oss". Det konstiga var att jag innerst inne, i maggropen, hade en liknande känsla, och jag har nog aldrig känt så förr.
Vad som gjorde mig ännu mer upprörd var när jag sedan var påväg till bussen och hörde två män i 40-50års åldern prata om dessa Black Army-barn. De sa att det var sorgligt att de var så illa däran när de var unga, och att det bara hade behövts att en av dessa idioter börjatmisshalndla killen på tåget så hade resten säkert fallit in och mördat honom utan tvekan eftersom de inte ens kunde tänka själva längre. och att det var riktigt illa att tjejer börjat umgås i sådana gäng. Nu vill inte jag försvara den där vidriga tjejen som faktiskt var en av gruppens mest drivande krafter, men jag tycker att detta är så typiskt. För förväntningen finns visst alltid att tjejer ska va snälla och rara, och tanken på att de kan va våldsamma as finns inte. Folk är trots allt folk. En tjej är inte sämre för att hon är lika hemsk som en kille. Men hennes handlingar bedöms ändå hårare, för det förväntas inte av en flicka. Men vad som störde mig mest var dessa mäns samtal. Jag tänkte: nej, de där ungarna, de är tragiska. Tragiska och frliga och trasiga någonstans därinne. Ni är sorgliga. Vuxna män, stora och starka nog för att kunna stoppa sådant här, för att kunna gå ihop er i tunnelbanevagnen och sätta stopp för sånt här skit. Men ni kollar på. Om ni som är samhällets vuxna ansvarstagare inte handlar, då är det fan inte konstigt att det aldrig blir bättre. För om inte ni vågar öppna käften, då kommer en ensam tjej aldrig kunna stå upp mot tio personer hon heller.
söndag, november 26, 2006
Begin the begin...
En dag kommer jag att vakna upp och inse att jag kastat bort mitt liv. Vilket lär hända, så länge jag inte blir en berömd författare. Eller lyckas hitta en dold talang som jag kan slå mig fram i livet med. Men, troligen har jag inga dolda talanger, och jag lär inte lyckas bli en författare då jag inte ens har diciplin nog att upprätthålla en blogg. Det är lite lamt att inte ens uppdatera en gång varannan vecka när ens mål i början var att skriva ungefär varannan dag. Jag misslyckades med det redan först veckan som bloggare tror jag. Inte illa. Det kanske är min dolda talang, att halvt som halvt kunna lyckas leva ett hyfsat liv och samtidigt vara misslyckad. OK, jag är inte helt misslyckad. Jag har bara råkat misslyckas med en del saker jag gärna velat lyckas med det senaste året, och det gör ju inte under för självkänslan, som jag ändå brukar tycka är bra. Det tar ännu mer på självförtroendet, som dock redan är ganska sorgligt ihop-skrapat.
Allt är ju självklart inte illa. Jag har faktiskt haft ett par riktigt bra helger den senaste månaden, och det har varit en befriande brytning från min något plågade tillvaro i höst. Jag tänkte att jag skulle skriva om det utförligt, på just det där sättet som jag brukar lyckas med när jag inte bloggat på nån månad. Jag skonar ingen och intet, så att säga.
"I Örebro, i Örebro..."
Sista helgen i november var jag i Örebro och hälsade på Joanne (luv ya babe!). Jag har hälsat på en gång per termin sen hon flyttade dit för att plugga sin enligt mig omöjligt tråkiga linje (jag kan inte matte, och jag kan inte hantera min ekonomi, så Företagsekonomi är en mardröm), men som hon verkar kunna sköta galant och som jag hoppas leder till den lyckade framtid hon förtjänar. Det är helt sjukt hur man kan sakna en person. När vi inte ses på länge så försvinner liksom känslan av det, fastän man tänker på personen helt plötsligt och kommer på saker som "Jag undrar om Jodes såg det avsnittet" eller "Jag undrar om Jodes skulle gilla den här låten också, kanske borde skicka henne den över msn." Men när man väl ses är det som om jag fått en jäkla tegelkloss i huvudet. Jag blir som förbytt. Vi är som två tokiga, fnittriga tonårstjejer som shoppar loss (vi gör ett traditionellt besök på Myrorna varje gång jag hälsar på, och sen ränner vi på stan i flera timmar), äter vad som verkar vara tonvis med skräpmat och ser på film där antingen Johnny Depp är med eller där vi redan kan alla repliker som vi drar hela filmen igenom (läs: Men in tights). Första gången jag var i Örebro drog vi ut en av kvällarna och var på klubben Frimis. Det hela var väldigt kul förutom att vi glömde att ge oss av innan klubben stängde, vilket resulterade i en halvtimma i kappkön med packade människor som höll på att klä av varandra framför oss. Sen fick vi vänta på en taxi hem medan Annika sjöng refrängen till Black Eyed Peas "My Humps", i 50 minuter. 50 minuter. I november. Utomhus. Efter tredje samtalet till taxiväxeln flippade jag och skällde ut kvinnan. Annars en mycket lyckad helg, vilket även gäller mitt besök i maj, då vi grillade ute med Jodes kompisar och spelade kubb och var på hemmafest. En annan tradition som startats i Örebro är att jag börjat kolla på serien "McLeod's Daughters". Jag skämtar inte. Joanne gillar den och har spelat in flera säsonger, och när hon väl däckar mitt i natten av trötthet efter dagens eskapader så sitter jag och kollar på "McLeod's" tills det ljusnar. Det hör Örebro till. Det är ingenting som följer med hem.
Höstens besök innebar shopping på stan, massa skräpmat, utekväll, film och spel. På lördagkvällen drog vi til Frimis. Innan hade vi förfestat hos en av Jodes vänner och vi lekte en mycket enkel och trevlig dryckeslek, utom då man själv var tvungen att dricka... Det gick sämre för vissa. Inte så illa för mig dock =) Jag hade på mig ett härligt set av gröna smycken som Jo gjort åt mig i födelsedagspresent och var riktigt peppad att gå ut. Döm vår chock när det visade sig vid midnatt att Dr.Alban (jag får ryckningar bara jag tänker på det) skulle spela live på klubben vi var på. Vem betalar för att hyra in honom?!, var min stora fråga. Vi bytte rum för att inte låta det förpesta kvällen, och lyckades bra.
Dagen efter var mysigt med spel och film. Vi spelade "Miljonären" med Jodes jättesnälla pojkvän Johan, som dessutom sopade mattan med oss. I korta drag går spelet ut på att alla karaktärer är släkt, och vill komma åt sin rikaste släktings arv. Men han vägrar ge över pengarna till en person som inte kan roa sig ordentligt med dem. Syftet är alltså att snabbast bränna en miljon på nöjen, för att kunna ärva 99 miljoner själv. Mitt problem var, att trots att pengarna bara försvinner i den verkliga världen, hade jag riktigt flyt i spelet. På fel sätt. En kvart in i spelet hade jag 100.000kr mer än jag började med! Och inte nog med det, jag förlorade för att jag hade så mycket pengar! Livet är orättvist, men spelet var kul :P
Vi såg Ice Age 2: The Meltdown, och Sharks Tale. Den första har jag sett tidigare, men den var helt klart bättre. Jag tycker den är jättekul, och kan inte bestämma mig för om den förhistoriska ekorren och hans nöt är bäst eller Sid. Jag var dock partisk för gamarnas sångnummer :P Andra filmen var för ojämn, och humorn höll inte alls samma nivå. Däremot var dess referenser till andra filmer och en del av replikerna riktiga höjdare. Några av favoriterna var när räkan som skulle ätas av Don Vito (Gudfadern bland hajar) får chansen att hämnas och drar Scarface-inspirerade repliken "Say hello to my little friends". Eller när fisken Oscar konfronterar Don Vito, som inte accepterat att hans son kommit ur garderoben,
och skriker "So what if he's a vegetarian and likes to dress up as a dolphin?!". Jag gillade verkligen att filmen avslutas med ett sångnummer av undervattenvärldens version av Missy Elliott, som drar ett "This is a shark tail... exclusive..." med sin typiska Missy-pondus. Hon gör egentligen en duett med havsversionen av Christina Aguilera, en blond manet med dreads. Jag fann detta högst ronde då det bara bekräftade det jag alltid tyckt: till och med som tecknad aquarie-varelse är hennes huvud för stort för resten av hennes kropp. Go figure.
Jag var uppe till halv sju och kollade på australiensare och deras ranch-arbete, och åkte hem till Stoclholm samma eftermiddag. Joanne var den bästa värdinnan, och det senaste besöket kändes alldeles för kort.
Samma eftermiddag som jag kom till Stockholm fick jag dra till SU med all min packning och sätta mig i Lärostudion och svara på frågor. Tack och lov fick jag hjälp av Kori så att jag slapp sitta där i evigheter. Ibland undrar jag hur jag skulle klara mig utan henne. Att plugga med en av sina bästa vänner är underbart. Det är så kul att vi ses så ofta, och nästan lite läskigt att det känns så tråkigt när vi inte setts på några dagar. Lite withdrawl-symptoms över det hela. Du är min stöttepelare i vardagen. I'd be a wreck without you, nee-sama.
Påväg hem fick jag ett samtal av Maria, som ledde till ett besök i tyg-butiken i Sumpan, och ett alldeles för kort första-besök av Maria hamma hos mig. Vi får se till att planera lite till nästa gång, så hinner vi mer än en middag.
Teater-besök
Dan efter jag kom hem hade jag en liten middag för mina gamla kurskompisar Veronica, Balsam och Sara. Sara kunde inte komma, vilket var så typiskt, för vi har bara lyckats ses alla fyra en gång sedan i april. Däremot var jag jätteglad över att Balsams kompis Narges kunde komma också, för hon har precis flyttat upp från Lund, så jag hoppas att vi ska kunna umgås mer.
Jag tillbringade förmiddagen med att städa och skura och laga mat. Jag serverade grillad kycklingfilé och potatisgratäng med tsatsiki. Jag var lite nervös innan, för jag vet att matlagning inte är min starka sid, och jag hade låtit kyklingen ligga i en marinad sedan kvällen innan, och den var fullt improviserad, så det kunde ju sluta hur som helst. Tack och lov vart det hela väldigt lyckat och vi skolade med rödvin och jag hade jättetrevligt.
Sen åkte vi in till stan för att gå på Drmaten tillsammans. Jag hade biljetter till John Gabriel Borkman och tyckte att det helt klart var dags att ta med tjejerna och se en pjäs igen, speciellt då jag nästan började känna mig skyldig över att friåka på Veronicas gratis-biljetter (men jag tackar inte nej till teater...).
Skådespelarna var riktigt duktiga och uppsätningen i sig var bra, men det var inte min typ av pjäs. och den skumma besatthet mamman hade över att sonen skulle införliva hennes drömmar, att mostern var nästan incestuöst intresserad i sonen, att sonen jämt bara tjattrade om hur ung han var och ville leva livet, och hur John Gabriel själv var så uppblåst pompös stod mig tillslut upp i halsen. Allt jag tycktes höra mot slutet var "Men jag då? Jag jag jag." eller "Men jag är ju ung", och inte att förglömma det ständiga "Erhart!!!" pjäsen igenom. I pausen var vi alla nere i Marmorsalen och låtsades vara kulturella och säga intelligenta, analytiska och djupa saker medan vi egentligen bara skrattade åt alla där och deras löjliga sätt och pjäsens seghet. Folk pimplade vin och Narges varnade oss för att köpa nått själva, då hon hade bag-in-boxen kvar vid våra kappor på balkongen, vilket fick mig att nästan skratta ihjäl mig vid tanken på att vi alla skulle sitta där och dricka lådvin direkt ur lådan bland alla pretentiösa människor. Det var en fin kväll, det där.
Jag har egentligen mycket mer att berätta om, men jag är trött. Så jag lämnar det här tills vidare och har förhoppningsvist the common decency (vad blir det på svenska??) att fortsätta redan imorgon. Eller i övermorgon.
Allt är ju självklart inte illa. Jag har faktiskt haft ett par riktigt bra helger den senaste månaden, och det har varit en befriande brytning från min något plågade tillvaro i höst. Jag tänkte att jag skulle skriva om det utförligt, på just det där sättet som jag brukar lyckas med när jag inte bloggat på nån månad. Jag skonar ingen och intet, så att säga.
"I Örebro, i Örebro..."
Sista helgen i november var jag i Örebro och hälsade på Joanne (luv ya babe!). Jag har hälsat på en gång per termin sen hon flyttade dit för att plugga sin enligt mig omöjligt tråkiga linje (jag kan inte matte, och jag kan inte hantera min ekonomi, så Företagsekonomi är en mardröm), men som hon verkar kunna sköta galant och som jag hoppas leder till den lyckade framtid hon förtjänar. Det är helt sjukt hur man kan sakna en person. När vi inte ses på länge så försvinner liksom känslan av det, fastän man tänker på personen helt plötsligt och kommer på saker som "Jag undrar om Jodes såg det avsnittet" eller "Jag undrar om Jodes skulle gilla den här låten också, kanske borde skicka henne den över msn." Men när man väl ses är det som om jag fått en jäkla tegelkloss i huvudet. Jag blir som förbytt. Vi är som två tokiga, fnittriga tonårstjejer som shoppar loss (vi gör ett traditionellt besök på Myrorna varje gång jag hälsar på, och sen ränner vi på stan i flera timmar), äter vad som verkar vara tonvis med skräpmat och ser på film där antingen Johnny Depp är med eller där vi redan kan alla repliker som vi drar hela filmen igenom (läs: Men in tights). Första gången jag var i Örebro drog vi ut en av kvällarna och var på klubben Frimis. Det hela var väldigt kul förutom att vi glömde att ge oss av innan klubben stängde, vilket resulterade i en halvtimma i kappkön med packade människor som höll på att klä av varandra framför oss. Sen fick vi vänta på en taxi hem medan Annika sjöng refrängen till Black Eyed Peas "My Humps", i 50 minuter. 50 minuter. I november. Utomhus. Efter tredje samtalet till taxiväxeln flippade jag och skällde ut kvinnan. Annars en mycket lyckad helg, vilket även gäller mitt besök i maj, då vi grillade ute med Jodes kompisar och spelade kubb och var på hemmafest. En annan tradition som startats i Örebro är att jag börjat kolla på serien "McLeod's Daughters". Jag skämtar inte. Joanne gillar den och har spelat in flera säsonger, och när hon väl däckar mitt i natten av trötthet efter dagens eskapader så sitter jag och kollar på "McLeod's" tills det ljusnar. Det hör Örebro till. Det är ingenting som följer med hem.
Höstens besök innebar shopping på stan, massa skräpmat, utekväll, film och spel. På lördagkvällen drog vi til Frimis. Innan hade vi förfestat hos en av Jodes vänner och vi lekte en mycket enkel och trevlig dryckeslek, utom då man själv var tvungen att dricka... Det gick sämre för vissa. Inte så illa för mig dock =) Jag hade på mig ett härligt set av gröna smycken som Jo gjort åt mig i födelsedagspresent och var riktigt peppad att gå ut. Döm vår chock när det visade sig vid midnatt att Dr.Alban (jag får ryckningar bara jag tänker på det) skulle spela live på klubben vi var på. Vem betalar för att hyra in honom?!, var min stora fråga. Vi bytte rum för att inte låta det förpesta kvällen, och lyckades bra.
Dagen efter var mysigt med spel och film. Vi spelade "Miljonären" med Jodes jättesnälla pojkvän Johan, som dessutom sopade mattan med oss. I korta drag går spelet ut på att alla karaktärer är släkt, och vill komma åt sin rikaste släktings arv. Men han vägrar ge över pengarna till en person som inte kan roa sig ordentligt med dem. Syftet är alltså att snabbast bränna en miljon på nöjen, för att kunna ärva 99 miljoner själv. Mitt problem var, att trots att pengarna bara försvinner i den verkliga världen, hade jag riktigt flyt i spelet. På fel sätt. En kvart in i spelet hade jag 100.000kr mer än jag började med! Och inte nog med det, jag förlorade för att jag hade så mycket pengar! Livet är orättvist, men spelet var kul :P
Vi såg Ice Age 2: The Meltdown, och Sharks Tale. Den första har jag sett tidigare, men den var helt klart bättre. Jag tycker den är jättekul, och kan inte bestämma mig för om den förhistoriska ekorren och hans nöt är bäst eller Sid. Jag var dock partisk för gamarnas sångnummer :P Andra filmen var för ojämn, och humorn höll inte alls samma nivå. Däremot var dess referenser till andra filmer och en del av replikerna riktiga höjdare. Några av favoriterna var när räkan som skulle ätas av Don Vito (Gudfadern bland hajar) får chansen att hämnas och drar Scarface-inspirerade repliken "Say hello to my little friends". Eller när fisken Oscar konfronterar Don Vito, som inte accepterat att hans son kommit ur garderoben,
och skriker "So what if he's a vegetarian and likes to dress up as a dolphin?!". Jag gillade verkligen att filmen avslutas med ett sångnummer av undervattenvärldens version av Missy Elliott, som drar ett "This is a shark tail... exclusive..." med sin typiska Missy-pondus. Hon gör egentligen en duett med havsversionen av Christina Aguilera, en blond manet med dreads. Jag fann detta högst ronde då det bara bekräftade det jag alltid tyckt: till och med som tecknad aquarie-varelse är hennes huvud för stort för resten av hennes kropp. Go figure.
Jag var uppe till halv sju och kollade på australiensare och deras ranch-arbete, och åkte hem till Stoclholm samma eftermiddag. Joanne var den bästa värdinnan, och det senaste besöket kändes alldeles för kort.
Samma eftermiddag som jag kom till Stockholm fick jag dra till SU med all min packning och sätta mig i Lärostudion och svara på frågor. Tack och lov fick jag hjälp av Kori så att jag slapp sitta där i evigheter. Ibland undrar jag hur jag skulle klara mig utan henne. Att plugga med en av sina bästa vänner är underbart. Det är så kul att vi ses så ofta, och nästan lite läskigt att det känns så tråkigt när vi inte setts på några dagar. Lite withdrawl-symptoms över det hela. Du är min stöttepelare i vardagen. I'd be a wreck without you, nee-sama.
Påväg hem fick jag ett samtal av Maria, som ledde till ett besök i tyg-butiken i Sumpan, och ett alldeles för kort första-besök av Maria hamma hos mig. Vi får se till att planera lite till nästa gång, så hinner vi mer än en middag.
Teater-besök
Dan efter jag kom hem hade jag en liten middag för mina gamla kurskompisar Veronica, Balsam och Sara. Sara kunde inte komma, vilket var så typiskt, för vi har bara lyckats ses alla fyra en gång sedan i april. Däremot var jag jätteglad över att Balsams kompis Narges kunde komma också, för hon har precis flyttat upp från Lund, så jag hoppas att vi ska kunna umgås mer.
Jag tillbringade förmiddagen med att städa och skura och laga mat. Jag serverade grillad kycklingfilé och potatisgratäng med tsatsiki. Jag var lite nervös innan, för jag vet att matlagning inte är min starka sid, och jag hade låtit kyklingen ligga i en marinad sedan kvällen innan, och den var fullt improviserad, så det kunde ju sluta hur som helst. Tack och lov vart det hela väldigt lyckat och vi skolade med rödvin och jag hade jättetrevligt.
Sen åkte vi in till stan för att gå på Drmaten tillsammans. Jag hade biljetter till John Gabriel Borkman och tyckte att det helt klart var dags att ta med tjejerna och se en pjäs igen, speciellt då jag nästan började känna mig skyldig över att friåka på Veronicas gratis-biljetter (men jag tackar inte nej till teater...).
Skådespelarna var riktigt duktiga och uppsätningen i sig var bra, men det var inte min typ av pjäs. och den skumma besatthet mamman hade över att sonen skulle införliva hennes drömmar, att mostern var nästan incestuöst intresserad i sonen, att sonen jämt bara tjattrade om hur ung han var och ville leva livet, och hur John Gabriel själv var så uppblåst pompös stod mig tillslut upp i halsen. Allt jag tycktes höra mot slutet var "Men jag då? Jag jag jag." eller "Men jag är ju ung", och inte att förglömma det ständiga "Erhart!!!" pjäsen igenom. I pausen var vi alla nere i Marmorsalen och låtsades vara kulturella och säga intelligenta, analytiska och djupa saker medan vi egentligen bara skrattade åt alla där och deras löjliga sätt och pjäsens seghet. Folk pimplade vin och Narges varnade oss för att köpa nått själva, då hon hade bag-in-boxen kvar vid våra kappor på balkongen, vilket fick mig att nästan skratta ihjäl mig vid tanken på att vi alla skulle sitta där och dricka lådvin direkt ur lådan bland alla pretentiösa människor. Det var en fin kväll, det där.
Jag har egentligen mycket mer att berätta om, men jag är trött. Så jag lämnar det här tills vidare och har förhoppningsvist the common decency (vad blir det på svenska??) att fortsätta redan imorgon. Eller i övermorgon.
onsdag, november 08, 2006
Potpurri
Jag sitter i skolan. Det är egetligen lärostudio-lektion nu, men jag har inget att göra, eller inget jag vill göra. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket det är... jag övar min Katakana för tillfället. Det måste sitta som berget, innan förhöret den 20:e annars är det ju bara pinsamt. Men jag tänkte notera lite saker här innan jag återgår till mina små tecken.
Jag fyllde 21 i söndags. Tack till alla er som hört av er, messat, mailat, ringt osv. Jag har fått massa fina saker, men det roligaste är att ni bryr er =) Min lillasyster har gett mig en topp där hon själv skrivit "Join the dark side" och målat på en något mordisk kanin i snickarbyxor. Hon är ta mig fan bäst. Jag tror jag ska ta en bild på den och sätta upp det här på bloggen :D Jag har fått vackra smycken och pengar och Bleach-manga, en lila(!) topp och massor med fina saker *gottar sig* Vill dessutom skicka en kram till söta Balsam som gett mig en digital tårta över sin egen blogg (länkad i spalten till höger, se min fina fotbolls-tårta XD) , eftersom jag inte fick en riktig tårta.
Jag sover illa. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka dygnsrytmen och sova som folk igen. Då kanske jag skulle ta och göra lite nytta under dagarna. Och komma i tid till skolan.
Jag vill kunna göra om min bloggs template, men är för okunnig när det kommer till sånt. Nån som kan förklara för mig hur jag gör? Jag behöver dessutom en ny mobil. Min är stendöd. En med kamera och mp3 skulle vara optimalt, så kom gärna med tips...
Min familj läser min blogg. Inte allihop, och inte särskilt ofta. Men det faktum att de gör det gjorde först att jag undrade om det skulle bli pinsamt att försöka vara ärlig här. Har bestämt mig för att göra som jag brukar. Jag säger och gör som jag vill. Blir jag utfrågad sen... ja, den dagen den sorgen =)
Jag var i Uppsala i helgen och I Örebro helgen innan och har haft tokkul, mer info om det kommer upp senare.
Biljetterna är köpta. Den 14:e december åker jag, och det känns så mycket att det nästan gör ont. Så nervöst är det.
torsdag, november 02, 2006
Fattigmans Resa
Jag har inte riktigt förstått varför jag har så dålig koll på min ekonomi. Jag kan visst inte hantera pengar över huvudtaget.
Det är alltså tänkt att jag ska spara pengar till en resa nästa sommar. Av denna anledning bor jag hemma. Jag tar inget studielån, betalar inte hyra, betalar inte mat, betalar inget utom min egen mobilräkning och diverse små välgörenhetsinsatser via autogiro och mina pengar är alltid slut. Jag är en 20åring (herregud snart 21, snart 21, snart 21...) som bor hemma och snyltar på mina välvilliga föräldrar i syftet på att spara pengar till en resa som kommer ruinera mig flera år framöver. Och sen då? Sen kommer jag hem och är pank igen och måste börja om från början. Vad tänker jag på? Vad tänker jag med? Inte huvudet iaf. Egentligen borde jag skita i den där resan. Jag borde inse att det är dömt.
Men jag vägrar ge upp tanken på att åka bort. Så efter varje lönedag överför jag alltför mycket av mina pengar till sparkontot och så står jag där, bara en vecka senare, med knappt ett öre på uttagskontot (69SEK idag) och måste föra tillbaka pengar igen. Det skulle funkat fint, om det inte var för att jag behövt vinterskor, vinterjacka, ny mobil, nya byxor, vantar, tjocktröja... ja vad som helst. All those pretty shinies. I våras funkade det fint. Jag jobbade deltid och kunde lägga undan hälften av min månatliga inkomst. Likadant förra våren. Men just nu är det höst i luften och höst i plånboken. Ganska dött med andra ord, men färgglatt (det är bara massa kvitton från olika butiker och alla har ju sina egna loggor, wohoo...). Jag jobbade inte förra hösten heller. Kontrasten fick mig att känna mig pank hela tiden. Den känslan är tillbaka. Jag måste helt enkelt söka jobb och börja arbeta till våren igen. Eller ta studielån i en termin för att kunna resa. Jag tänker resa bort. That’s it, it’s final.
Så för att lyckas måste jag nu sluta äta ute så mycket, sluta använda ”fika” som ett sätt att hålla kontakten med mina vänner, inte köpa fler onödiga prylar. Inte köpa nya böcker när jag har ett tjugotal i hyllan som jag verkligen velat läsa men inte läst än. Börja låna på bibliotek igen tills vidare. Sluta köpa Yalla! Drickyoghurt varje dag (jag veeeet...). Söka jobb till våren. Jag må bara ha en historia av deltidsjobb som alla haft en anställningstid på 5-7 månader som mest, men det gör mig inget. Jag vet det när jag börjar att det inte varar länge, men inkomsten behövs då. Och ändå har jag haft tur. Jag har trots allt arbetat på flera ställen utan att ha skrivit en CV någonsin och utan att ha gått på en enda anställningsintervju. Jag har aldrig ens aktivt sökt jobb. Jag vet inte om det är tur eller om det är tragiskt att vara 20 och inte ha skrivit en CV ens, men jag har lyckats få bra jobb ändå. Jobb jag trivts med. Så jag får hoppas på att det fortsätter hålla i sig, men jag ska skriva den där CV:n också.
Det ska gå bra. Jag ska klara det här. Jag gillar utmaningar, det gör livet roligare. Och att klara av att resa till andra sidan klotet nästa år är en utmaning om man har min ekonomi. Särskilt som det är den 2:a november, jag har 69kr på kontot, och jag har varit i Örebro i helgen, ska till Uppsala nu i helgen, till Sundsvall sista helgen i november och utomlands i december. Det är nog något inom mig som njuter av att roa sig vid ruinens brant. Det känns mer då, antar jag. Resa ska man göra när man inte har råd tydligen. Räkna in 4 födelsedagar och 20 julklappar till utgifterna bara innan årsskiftet. Det är en jävla utmaning. Och det kommer bli så vansinnigt kul att klara av det, för det vet jag att jag gör. Jag är bra på att få som jag vill. It's just this gift I have ;)
Det är alltså tänkt att jag ska spara pengar till en resa nästa sommar. Av denna anledning bor jag hemma. Jag tar inget studielån, betalar inte hyra, betalar inte mat, betalar inget utom min egen mobilräkning och diverse små välgörenhetsinsatser via autogiro och mina pengar är alltid slut. Jag är en 20åring (herregud snart 21, snart 21, snart 21...) som bor hemma och snyltar på mina välvilliga föräldrar i syftet på att spara pengar till en resa som kommer ruinera mig flera år framöver. Och sen då? Sen kommer jag hem och är pank igen och måste börja om från början. Vad tänker jag på? Vad tänker jag med? Inte huvudet iaf. Egentligen borde jag skita i den där resan. Jag borde inse att det är dömt.
Men jag vägrar ge upp tanken på att åka bort. Så efter varje lönedag överför jag alltför mycket av mina pengar till sparkontot och så står jag där, bara en vecka senare, med knappt ett öre på uttagskontot (69SEK idag) och måste föra tillbaka pengar igen. Det skulle funkat fint, om det inte var för att jag behövt vinterskor, vinterjacka, ny mobil, nya byxor, vantar, tjocktröja... ja vad som helst. All those pretty shinies. I våras funkade det fint. Jag jobbade deltid och kunde lägga undan hälften av min månatliga inkomst. Likadant förra våren. Men just nu är det höst i luften och höst i plånboken. Ganska dött med andra ord, men färgglatt (det är bara massa kvitton från olika butiker och alla har ju sina egna loggor, wohoo...). Jag jobbade inte förra hösten heller. Kontrasten fick mig att känna mig pank hela tiden. Den känslan är tillbaka. Jag måste helt enkelt söka jobb och börja arbeta till våren igen. Eller ta studielån i en termin för att kunna resa. Jag tänker resa bort. That’s it, it’s final.
Så för att lyckas måste jag nu sluta äta ute så mycket, sluta använda ”fika” som ett sätt att hålla kontakten med mina vänner, inte köpa fler onödiga prylar. Inte köpa nya böcker när jag har ett tjugotal i hyllan som jag verkligen velat läsa men inte läst än. Börja låna på bibliotek igen tills vidare. Sluta köpa Yalla! Drickyoghurt varje dag (jag veeeet...). Söka jobb till våren. Jag må bara ha en historia av deltidsjobb som alla haft en anställningstid på 5-7 månader som mest, men det gör mig inget. Jag vet det när jag börjar att det inte varar länge, men inkomsten behövs då. Och ändå har jag haft tur. Jag har trots allt arbetat på flera ställen utan att ha skrivit en CV någonsin och utan att ha gått på en enda anställningsintervju. Jag har aldrig ens aktivt sökt jobb. Jag vet inte om det är tur eller om det är tragiskt att vara 20 och inte ha skrivit en CV ens, men jag har lyckats få bra jobb ändå. Jobb jag trivts med. Så jag får hoppas på att det fortsätter hålla i sig, men jag ska skriva den där CV:n också.
Det ska gå bra. Jag ska klara det här. Jag gillar utmaningar, det gör livet roligare. Och att klara av att resa till andra sidan klotet nästa år är en utmaning om man har min ekonomi. Särskilt som det är den 2:a november, jag har 69kr på kontot, och jag har varit i Örebro i helgen, ska till Uppsala nu i helgen, till Sundsvall sista helgen i november och utomlands i december. Det är nog något inom mig som njuter av att roa sig vid ruinens brant. Det känns mer då, antar jag. Resa ska man göra när man inte har råd tydligen. Räkna in 4 födelsedagar och 20 julklappar till utgifterna bara innan årsskiftet. Det är en jävla utmaning. Och det kommer bli så vansinnigt kul att klara av det, för det vet jag att jag gör. Jag är bra på att få som jag vill. It's just this gift I have ;)
onsdag, november 01, 2006
Seriously, why the hell are Koalas thought of as cute and cuddly? I mean look at it. Look at the stare and the lethal paws. And considering they have a one ingredient diet of leaves that would get you high, I don't think it's particularly safe nor truthful to tell kids that Koalas are friggin' cuddly. I really did think they were sweet when I was a munchkin myself. But you know, years later and a quick glance at the pic I found in the Daily News makes me reconsider.Koalas - the stoned, claw-wielding killerbears of Doom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)