Jag vaknade runt lunch idag och klev inte upp förrän efter 12. Jag behövde ta igen mig efter en veckas minst sagt bristfälliga sovvanor. Har tillbringat dagen med att packa upp och tvätta, läsa ikapp i vänners bloggar och se på "Pride & Prejudice" med lillasyster. Mycket mysigt.
Annars har det blivit tedrickande, telefon- och MSN-samtal, och små, slöa funderingar kring livet i allmänhet. Jag har läst noveller av Inger Edelfeldt, och står och väger mellan att börja läsa Everything is illuminated, som jag lånade på biblioteket för 10 dagar sedan, eller Lud-in-the-Mist med sitt charmigt söta omslag, som kom med posten då jag var i Långsand.
Dagens utomhusaktivitet bestod av att jag lekte med mina poi ute på tomten. Jag är inte särskilt duktig med poi alls. Har övat en handfull gånger sedan sommaren 2005, då jag köpte de, efter att jag fått en spricka i handleden. Det är faktiskt väldigt roligt när man kommeit in i det hela, men jag kan som sagt inte särskilt många tricks.
Karin provade mina poi i helgen och hon var tokduktig. Men så övar hon eldpoi också. Min lillasyster sa till mig idag att hon tycker att det är mycket coolare, och jag höll med. Hon undrade varför jag inte provade det, men jag sa att det var hopplöst. Eldpoi hänger på kedjor, och den brinnande veken sitter i en metallliknande klump i änden av kedjan. Jag, som är så talanglös att jag slår mina sandsäckspoi (Kiwido) i bakhuvudet med jämna mellanrum, bör inte leka med eldpoi. Risken att jag slår mig i huvudet, faller ner medvetslös, och dessutom sätter eld på håret och mig själv, är allt för överhängande. Nej, är man lite klumpig så ska man hålla sig till barnsäkra leksaker.
Karin däremot tycker att jag är graciös, så jag är extremt smickrad ändå. Tyvärr motbevisade jag nog hennes teori idag, ute på tomten. Jag försökte återigen svinga poi samtidigt som jag böjde mig så långt bakåt som jag kunde. Jag har länge önskat lära mig gå ner i bryggan, men jag är alldeles för rädd för att våga sträcka ner händena och hoppas på att ta emot. Men idag slutade jag svinga poi när jag kom så långt ner med huvudet att jag tydligt såg marken. Då tänkte jag "Va fan, nu måste jag våga, jag är ju så jävla nära!"
Snacka om att ropa hej innan man är över bäcken, jag tappade ju balansen totalt och föll som en strandad val. Inför grannarna! Min enda tröst var att det var länge sedan pappa klippte gräset, så jag landade mjukt :P
Men jag tänker inte ge upp! Jag ska lära mig poia ordentligt, och lära mig gå ner i bryggan! Och jag ska lära mig jonglera också! Vad jag sedan ska göra med dessa totalt onödiga kunskaper har jag ingen aning om, men jag lär känna mig lite extra stolt över att jag besitter de ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar