I am the fire burning

Jag var hos akupunktören idag. Och igår. Jag ska dit imorgon och resten av veckan dessutom. Det känns OK. Jag mår inte alls dåligt nu, och slipper den där fruktansvärda känslan av att vara vaken men känna att jag faller ner i en avgrund och samtidigt drunknar, illamående och vilsen och borta. Så illa var det bara en gång under septembersessionerna, men jag vill aldrig uppleva det igen.
Det gör inte ens lika ont längre, fastän det händer att jag kvider till lite. Idag hörde jag någon annan av patienterna bryta ihop och gråta av smärta, så jag tycker att jag kommer undan jävligt lindrigt. Men så har jag ju inga större problem att behandla egentligen, tror jag. Inte om man tänker på de som kommer in med ansiktsförlamningar och liknande. Men mina problem är mina, så man ska väl inte jämföra. Det går iaf bättre nu, som sagt. Men jag känner mig så fördömt matt efteråt och blir seg hela dagen.
Jag ser till att äta ordentligt innan behandlingen nu. Idag lunchade jag med Nettan på Universitetet och vi pratade och jag fick praliner från NK =) Tjejgänget hade dessutom köpt mig en CD med ett band som heter Angtoria, som jag ännu inte hunnit lyssna på, ska bli intressant.
Idag gick det hur som helst riktigt bra. Igår också, men då började jag blöda från huvudet igen. Man kan tro att ett litet nålstick inget ont kan göra, men man skulle se folks miner då jag insvept i handduk rusade iväg till toaletten (som var upptagen) för att torka bort den över 1 cm breda rännil av tjockt, svartrött blod som rann igenom håret, ner i pannan, över ena ögonbryn på mig och som redan fläckat min händer då jag försökt stryka bort det ur ögat. Igår fick jag dessutom vänta i en timma på min tur, och behandlingen tog 2h 45 min istället för knappt 2 timmar, så Kori fick vänta på mig länge.
Vi tog en varm choklad på Kaffekoppen och pratade och jag visade henne en av nålarna som jag tagit med mig, och mina nya kinesiska örttabletter (fråga inte vad som är i, det ända jag lyckas gissa fram till tycks vara kokossvamp, och det låter för oaptitligt för att forska vidare i). Jag ska ta 24 tabletter om dagen i en vecka. 8x3 om dagen. Jag tar alla åtta i ett svep, pillerknaprare som jag är. (Jag har tagit alla möjliga tillskottstabletter sen jag var 16. Varför gör de inte bara en tablett med den koncentrerade dosen? Varför dela det i flera om man ändå ska ta så många åt gången? It makes no sense...) Det var härligt att se Kori, vi hade inte setts på en månad och det kändes verkligen. Jag fick massa fina glas från Indiska av henne, nu ska jag bara hitta fat till så jag har en bra köksuppsättning =) Jag funderar på svarta fat, som är fyrkantiga till formen, jag tycker om sådana.

Min vecka blir med andra ord relativt enformig. Akupunkturen tar upp flera timmar av min dag. Inte bara behandlingen i sig, men det tar mig två timmar att åka fram och tillbaka till Stora Essingen hemifrån. Men jag hade en fin vecka förra veckan, så det gör inget. Bortsett från teater och vänners samtal och familjens omtanke och släktbesöket, så träffade jag nästan hela tjejgänget i torsdags, och vi drack drinkar på Vampire Lounge. De hade en väldigt underlig inredning, men skön stämning och goda drinkar. Trots att jag var krasslig och hade tänkt avstå blev det tre ändå. Av det jag drack (och det jag smakade av de andra) så var nog favoriterna "Chocolate Monkey" som var en glassdrink med bland annat bananlikör och massa chokladsmakande saker i, som glass. En annan glassdrink var "Vlad the Impaler" som serverades med chokladsås och allt möjligt. Underligt nog är det roligaste med att beställa drinkar som kräver lite arbete att jag tycker bäst om att se när de görs, och inte att dricka dem.

I helgen var jag hos vänner i Flemmingsberg. Vi vart ett par styckna, till och med från Uppsala kom de, vilket var tokroligt! Vi pratade och pysslade och åt gott kött och potatisgratäng. Och jag har äntligen kommit igång med att sy på min gröna linneklänning till Medeltidsveckan. När resultatet är klart ska jag nog sätta upp en bild.

Annars är läget hyfsat. Jag känner mig lite hängig i det här vädret, och har ätit för mycket choklad för mitt eget bästa, men inget av det är nytt. Ikväll ska jag i alla fall sova ut ordentligt. Igår natt låg jag och läste Charles de Lints nya "Little (Grrl) Lost" till halv fem på morgonen. Inte hans bästa, men charmig, söt, välskriven och underhållande. Ett par gånger fick den mig att skratta rätt ut och högt, vilket jag självklart uppskattar hos en bok.
Så har jag nog inget mer att tillägga. Jo förresten, inlägget "Snowfall" var mitt hundrade inlägg här på bloggen. Jag är glad över att jag äntligen kommit upp i det skrivartempo jag föreställde mig när jag började blogga förra året. För de som inte tyckte språket var likt vad som är typiskt för mig, så rekomenderar jag er att läsa "Catcher in the rye", vars språk inspirerade mig till den något tafatta hyllningen.
Och så har jag fått en låt av svenska bandet Oh Laura på huvudet. Ni kanske känner igen den, den var med i reklamfilm för SAAB. Tycker bra om låttexten, så jag tar med den:


Oh Laura - Release Me

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun

Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free
but you keep stopping me

Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately
but you're controlling me

Release me
Release me

Snowfall (in the Rye)

I used to live in an apartment complex until I was 16. The family moved to our house in my first high school year (though in the US it would technically be my second year...). Now, I'm not saying we have this big lawn or nothing, but out the back, we have a great space for a BBQ, and we have lilacs, roses, herbs, rhubarb, black and red currant bushes and whatnots. A smaller garden. You'd like it. The front of the house has a small garden patch as well, but it's entirely dominated by the apple tree. I adore the apple tree. I like every season, though autumn is by far my favorite. Living in Stockholm, a lot of seasons rain away, but if we're lucky, autumn can turn out magnificently. You should see it. It's goddam priceless. Spring seldom turns out good, so it's my least favorite (May is nice though). But our apple tree is the one thing I like most about spring. It's a thing of sheer beauty, I'll tell you that. But, back to what I was talking about (I'm terrifically adept in getting sidetracked. You may not notice at first, I don't know who you are after all, I can't very well just guess that you'd be that clever. If I did, it would sorta feel like I was giving you a something for nothing, you know what I'm saying?)

So. Since we moved, I have this winter tradition. Or perhaps, I should call it a valued habit. If the first snow falls during the day, I go out the back and make footprints through the white blanket covering the lawn (like I'm damn well ten years old or something). Sometimes I think of taking my kid sister Nina with me. She's terrific. But mostly I just don't.
Now's the thing. If the first snow turns up during the night (and I'm still up to see it that is, can't goddam well do nothing 'bout it if I'm asleep now can I?) I go out front and dance about a bit in the snowfall. Mostly I just twirl around a bit with open arms and leave footprints up and down the street close to home. Nothing fancy. Nothing crazy either, if that's what you're thinking. It's not like I go all out a throw a damn party, I just twirl about a bit like I said. Very modest really, you should see it. I don't really horse around. You have to feel like it. I don't feel like horsing around.

Somehow first snow makes me happy. This time of year usually gets me down. The colors and beauty of autumn have lost to the gray of the season, and I feel drained. I don't do too hot in this gray shit. I've had teachers telling me I always seemed distant and tired during late fall/early winter. I was surprised they noticed. Then again, they probably thought they were on to something, telling my parents I was distracted. As if I couldn't tell they were all phony. Some were OK though. And some were just phony bastards.

Anyway, going out in the snow makes me feel like I'm greeting the season the way I wish I greeted life in general: with hopes and childish infatuations and a lighter heart. The feeling don't last long, but it's swell. Knocks me out.
Stockholms first snow of the season fell last week when I was out of town. Since I didn't see any of it, it don't count. So when I saw the flakes flying past the window tonight, I put on my jacket and scarf and stepped out. It was almost 2 a.m. The snowflakes were melting almost the instant they touched ground. Nothing for me to twirl in. But of course I already knew that. I ain't blind, looking out the goddam window. I stepped about a bit, breathing the ear. It was crisp and wet at the same time. I could explain it, but you shoulda been there. I had my camera with me, so I took some pictures of the apple trees in it's new winter coat. It was looking sharp.

As I was standing there on the street, face turned to the sky, I heard a car stop and someone stepping out and talking to the driver. I stood there until the steps came closer and then I turned to see this guy walking down the street. I guessed he's been out to a party or something. I don't know what he guessed, me standing there with the camera and all, in that weather. We looked at each other and nodded our heads in a hello and somehow it all seemed so amusing that I smiled and then he smiled this corny little smile right before he went past me, and I took another couple of pictures and then I walked inside. But I couldn't stop smiling, it was all so goddam beautiful and simple.

In the immortal words of Holden Caufield: It killed me.

Love Letters

Jag skrev tidigare, att jag fått kärleksbrev av Neil Gaiman. Det är sant. På sin blogg hade han tydligen (länge sen jag var där, jag fick höra det av V) skrivit om ett projekt han var med i, där flera författare skrev kärleksbrev som sedan ska tryckas i en antologi. Det är i alla fall så jag förstått det. Självklart är inte de här kärleksbreven på något sätt personliga, det är ett kärleksbrev helt enkelt. Men jag var så väldigt nyfiken.

Så fick jag mitt brev. Det började lite småmysigt och varmt i tonen. För att sedan under dessa 3,5 sidor spåra ur mer och mer och förvandlas till "Letter from Mr. Creepy, the Obsessed Stalker Man".
Det var lite obehagligt faktiskt. Han lyckas igen med andra ord. Jag är inte ett dugg förvånad i efterhand, det är trots allt typiskt Gaiman på något sätt. Ändå var vändningen oväntad då jag läste det. Det byggdes upp framför ögonen på en utan att jag hade en tanke på att det kunde spåra ut. Halvvägs igenom började brevskrivaren bli obehaglig så det verkligen kändes, och sen gick det utför. Välskrivet var det. Är du nyfiken kan du höra av dig, så vidarebefodrar jag det via mail.

Det var det. Nu ska jag fixa en hennainpackning till håret och plugga.

Låt just nu: Kylie Minogue - 2 Hearts.

"Man of Constant Sorrows"

Jag vaknade upp idag som vanligt (i vånda över att behöva kliva upp med andra ord) och hoppade in i duschen utan att äta frukost, vilket jag inte borde göra. Men jag hade ingen aptit alls. Trots att jag hade gott om tid måste jag på något sätt nickat till i badkaret, för tiden gick mycket snabbare än jag tänkt mig. Men jag är van vid att glömma tiden i duschen, så jag har börjat med att slå på larmet innan jag hoppar i.
Jag gjorde mig klar för utgång i en ny klänning och sminkade mig lite. Jag måste säga att den nya mascaran jag har, som är den första jag någonsin köpt, inte alls var så bra som jag hoppats. Jag skulle vilja gå tillbaka till Kicks och fråga killen där som bar dubbelt så mycket smink som jag inklusive mascara, vad fan det var som var så bra med hans rekomendation. Jag behöver inte "maximaaaaal volym", jag vill bara inte ha spindelben, tack så mycket. Jeez.
Drog på mig boots som är fina men som sällan används. Det är för att jag så sällan använder de som jag glömmer bort varför jag så sällan använder de. Jag är klumpig i de, jag kan helt enkelt inte gå snabbt och det stör mig. Bussen var åtminstone i tid, men lyckades ändå av någon outgrundlig andelning missa pendeln. Jag skyller på folk med barnvagnar som krånglar. Missad pendel = missad tunnelbana = förseningar = skynda i högklackade boot = omöjligt. Väl vid Östermalmstorg vart jag så stressad att jag drabbades av en av de få biverkningar stress ger mig: Geografisk inkompetens. Jag är rätt bra på att hitta om jag är uppmärksam på vägarna (vilket jag tyvärr inte är så ofta när jag är ute och går i stan), men när jag är stressad är jag lost. Jag fick ringa Veronica som meddelade mig att jag var på väg åt helt fel håll, och jag skulle ändå bara till Dramaten.
Vi hann in i tid i alla fall, och när vi satte oss ner på våra platser påpekade tanten bakom mig att jag inte tagit bort prislappen som hängde käckt i nacken på min nya klänning. Jag hade glömt den i yran. Mycket smidigt.

Veronica hade fått tag i två biljetter till Dramatens publikrep. av "Ett dockhem", och eftersom vi båda läst den och älskar teater, och det var min födelsedag i helgen, så bjöd hon med mig. Bortsett från aningen klena röster var det mycket bra. Torvald var mest så som jag tänkt mig och Dr. Ranks utseende påminde mig underligt nog om en bekant, och det var faktiskt lite obehagligt. Nora var lite ojämn, men hon porträtterades väl.

I pausen gick vi till 7-11 där killen bakom kassan gissade mitt persiska påbrå vid första ögonkastet. Jag passade på att få i mig lite socker eftersom jag skippat frukost, men det var inte så gott som jag trodde att det skulle vara.
Passade även på att öppna present nummer två, jag hade inte oväntat men mycket uppskattat fått en bok av Veronica. Hon är för rar.
Efter pjäsen gjorde jag en avstickare mot Uni för att möta upp med Nettan, men hon var mitt i en labb så jag åkte till Balsam tidigare än jag trott. Det är synd att jag inte vetat innan för då hade Veronica kunnat följa med.
Men Balsam var inte hemma när jag dök upp, så det är väl lika bra för V, för då slapp hon stressa till jobbet. Jag satt utanför Balsams byggnad och läste "Catcher in the rye". Holden Caulfield är en underbar kille att läsa om. Hans uppfriskande språk, förstaperspektivet och hans tvångsmässiga lögner är bara för härliga. Rekomenderas (och jag är pålitligare än killen på Kicks...)

Balsam och Tobias fortsatte Veronicas uppdrag med att skämma bort mig totalt. Fick chokladkaka med hallon och överöstes av presenter. En underbar sjal i höstfärger, en bok och en spargris! Jag försökte hela tiden påpeka för mina tokfina värdar att det var för mycket, alllvarligt, att de inte behövde, men det är aldrig någon som lyssnar på mig (inget nytt under solen). Jag stannade i några timmar och vi pratade och kollade på foton och drack te. Jag tycker så mycket om de alla. Det ska bli fint när vi åker ner och hälsar på Narges, jag önskar att hon bodde kvar i Stockholm.

---

Det har varit en jättefin dag.
Ändå känner jag mig lite nere nu. Det kan vara för att jag bara ätit chokladkaka och en fruktyoghurt idag. Jag är inte hungrig, verkligen. Tanken på mat gör mig lite illamående. Det kan också vara hormoner. Goddamn estrogens.

Det kan också vara åldersnoja. Under de två senaste kvällarna sen jag fyllt år har jag både av en nära vän och av min lillebror fått höra att jag tappat stinget. Jag brukade vara bra på att förolämpa folk, men nu kommer jag inte på något att säga alls.
En del kanske tycker det är komiskt, men det här är viktigt för mig. Jag menar inte att jag bara tycker om att förolämpa folk, utan att när jag väl förolämpar andra så vill jag att det tar. Annars är jag oftast väldigt trevlig, eller åtminstone artig.
Men så satt jag och pratade lite till med lillebror (det är så skönt at han har egen dator, vi pratar över msn nu :P ) och kommenterade något han skrev med saker som bara var för enkla att låta gå en förbi. Och plötsligt stod han i dörröppningen till sitt rum och kollade på mig där jag sitter framför datorn i hallen och så grimaserar han lite och säger "I see you're back", fast med en road röst. Seriöst, jag älskar min lillebror. Han är fin. Och det säger jag inte bara för att han gav mig ett Totoro-gosedjur i födelsedagspresent i förrgår (även om det självklart var världens största imaginära plus i kanten).

Men allvarligt talat så är jag lite osäker på en del saker. Det är inte riktigt vad jag skulle kalla åldersnoja, men det är nog första gången en födelsedag känts så beklämande. Det handlar inte så mycket om vad som gjorts som vad som inte gjorts, och det svider. Jag har en massa saker att se i vitögat som jag inte velat möta tidigare, och jag vet inte om jag orkar nu heller. Det är lite sorgligt att inse, bara det.

At least I'm Bona Fide.

Jag fyllde år idag. 22 faktiskt. Jag hoppas att det inte syns på mig.

Tillbringade större delen av dagen med att dricka te och läsa, eller se på film. Satt i bilen i 2,5 timma också, sjungandes och lyssnandes på musik i bilen på väg hem, till mitt sällskaps förtret.
Var i Linköping hela helgen med familjen (exklusive bror som var på konvent) och hälsade på min moster och hennes familj. Jag har inte vart där på 13 år så det var verkligen på tiden. Vi tillbringade stora delar av lördagen på stan, och på kvällen firade vi mig lite i förväg och åt tårta och hade fika och gäster. Det har varit en jättemysig helg.

SMS och telefonsamtal och meddelanden över nätet har kommit in sedan kvart över tolv i natt och jag känner mig otroligt populär och uppskattad. Mer än vanligt menar jag ^^ Och nu vill jag inte framstå som materialistisk, men jag har nog seriöst fått några av mitt livs mest intressanta, bästa eller mest passande födelsedagspresenter i år. Lovely.

Jag har även under denna helg upptäckt att O Brother, Where Art Thou? är en helt fantastiskt underbar film som jag önskar att jag sett tidigare, och jag har bestämt mig för att skaffa soundtracket med Soggy Bottom Boys.

Och jag har idag, på min födelsedag, fått ett kärleksbrev per e-mail av Neil Gaiman. Jag menar det på fullaste av allvar. Mer om detta i ett senare inlägg, men det började såhär:

My darling,

Let us begin this letter, this prelude to an encounter, formally, as a declaration, in the old-fashioned way: I love you.

Change of Plans

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.
Är i Linköping över helgen, kommer hem på söndag.

Bouncing off Clouds

Idag borde jag egentligen skriva recensioner. Men nu när jag sitter framför datorn skriver jag på annat. De senaste dagarna har jag bara haft en sån underbar lust att skriva, och det känns som om det inte gör något alls att inget annat blir gjort bara jag får göra just det.
Jag läste nyss ut en bra bok också. Jag ligger OK i fas med skolan. Jag har skrivarlusten tillbaka, hur tillfälligt det än blir. Samtidigt som jag skriver lyssnar jag dessutom på mitt nya Tori Amos- album och allt känns bara så bra. Det är så skönt att kunna skriva: allt känns bra.

I natt pratade jag i telefon med Emilia. Det var så härligt. Vi pratade över msn och bestämde att telefonen skulle vara bättre, och någon gång efter midnatt ringde hon och någon gång efter fem la vi på. Jag har aldrig suttit i ett så långt samtal förr, det var underligt och samtidigt fantastiskt att jag och Emilia kan prata i fem timmar om allt mellan himmel och jord och det kändes bara så fint att prata med henne. You're amazing, sweetie, just amazing.
Strax efter att jag lagt på hörde jag steg i trappen, mamma hade vaknat och sett att lampan var på nere i källaren . Hennes min när hon upptäckte att klockan var halv 6 på morgonen, att jag inte lagt mig än och att jag suttit i telefon i timtal är obeskrivbar. Det var komiskt.

I helgen sov jag över hos Veronique. Vi drack lite vin, fixade till oss och skulle ut och dansa med Balsam och Narges (som var i stan!) men allt hamnade lite på ända, så vi kom, såg och gick, hann säga hej till tjejerna och när vi hamnat i kön till ett annat ställe bestämde vi oss för att en promenad genom stan varit tillräckligt. Vi åkte hem och drack romdrinkar och åt chips och pratade istället. Det var jättetrevligt. Enda missen var att vi glömde dra tillbaka klockan så vi klev upp tidigare än vi behövde dagen efter.
Jag läste Ronja på Café Edenborg och kollade kläder på Indiska och sen mötte jag upp med Sofia och pojkvän för att äta mongolian barbaque med Johan. Det var jättetrevligt, och jag är så glad över att jag hann träffa Sofia igen innan hon flög iväg på sin 5 månaders resa till sydost Asien + Oceanien nu i måndags. Jag hoppas att hon har sitt livs bästa äventyr, jag kommer sakna henne.

Vad annars? Jo, lite krasslig men det är överkomligt. Ekonomiskt kniper det lite, men det är inte ovanligt. Jag har läst en del till jobbet i veckan, det var faktiskt inget som jag tyckte illa om, allt var bra eller bättre än så.

Imorgon ska jag gå på stan med Sara, vi ska äta ute och se Hairspray tillsammans, istället för att köpa varandra födelsedagspresenter. En nu tvåårig och förhoppningsvist långvarig tradition! Har sett lite klipp från filmen och den verkar vara sådär färgglad, sprudlande och corny så att det faktiskt kan bli riktigt kul.

På tal om födelsedagar, det är det enda jag är lite skeptiskt mot just nu. Jag ser liksom inget kul med att fylla 22. Jag har dessutom varit så social senaste två veckorna att jag inte har större lust att fira och festa. Jag har dessutom ekonomin att tänka på. Och det är snart jul och nyår, trots allt. Förra året hade jag middag med familjen, var jag på inflyttningsfest i Uppsala på själva födelsedagen med gymnasiegänget, sen firades jag på Sjätte Tunnan av forumarna, hade en heldag på stan med S, och så hade jag mysig middag och sen teater med tjejerna från Uni. Mycket firande och många gånger dessutom. Det var hur kul som helst.
I år känner jag inte för det. Jag vill bara vara hemma med familjen och äta mammas mat, baka nått ur min kakbok och ta det lungt. That's it. Birthday's off this year, and it feels fiiine =)

Låt just nu: Bouncing off Clouds - Tori Amos

I would prefer a future

Dagens citat:

"Every saint has a past and every sinner has a future."

Oscar Wilde var ett geni. Det ena citatet efter det andra fångar mig. Det är få jag hittat så många citat av som jag tyckt om så som jag tycker om Oscar Wilde. Mark Twain är en annan.

Shed the Skin

Offer me
eyes that see
past my skin
through the veins
to where the
heart sings
beats away

Then I’ll
let go, over
and again

Speak words
forever free
no longer hid
nor lodged behind
that perfect cold
all plastic
smile

Den här dök upp i mitt block idag. Jag vet inte om jag ska lämna den här, eller om jag kommer utveckla den till något mer senare. Det känns som den har möjlighet till att bli något annat.

Bunny?!

Imorgon måste jag vara på plats (utanför institutionsrektors rum 09.15) för att försvara min uppsats. Det här är alltså B-uppsatsen som jag lämnade in för en och en halv månad sedan. Opponeringen sker imorgon och trots att jag tycker att jag gjort ett bra jobb, så är jag nervös och lite illamående inför det hela. Jag skrev min uppsats om Edelfeldts dikt "Isis", om förmänskligandet av gudinnan och om kärlekstemat. Det kommer kännas konstigt om det jag anser vara ett väl utfört uppsatsarbete blir fullständigt slaktat.

För att inte gräva ner mig i oron och förkyldningen, så surfar jag I can has cheezburger. Jag menar, vem kan låta bli att le då? Se bara på den här sötnosen:


I rest my case.

Hooded Hero

Jag har varit duktig i veckan. Pluggat, skrivit små spalter till jobbet, skrivit på recensioner, läst recensions- material, varit social, inte slösat pengar (för jag har inga), och sett till att vila massor för att bli av med snuvan (och öronvärken och ömheten i halsen...).

Jag vill unna mig något, för jag är sjuk och då tycker jag att det är OK. Mest av allt vill jag egentligen ha choklad, men vi har ingen choklad hemma och jag orkar inte ta mig till Konsum.

Så jag nöjer mig fint med Robin Hood. Jag unnar mig lite Robin Hood-tid, så är allt lite bättre igen. Nu refererar jag till den brittiska BBC serien som jag pratade om i våras. Där allt är fel tidsenligt, från vapen till kläder till språk. Men den var rätt fin och underhållande ändå. Visserligen är jag partisk för Robin Hood, så jag kan inte stå som en objektiv dömmande av det hela. Objektivt sätt finns det mycket bättre serier att lägga ner tid på ^^
Andra säsongen har i alla fall precis börjat sändas, och jag har de tre första avsnitten. Jag är lite nyfiken också, på vad som händer nu när Marion däckade Guy i första säsongens sista avsnitt och flydde bröllopsfältet. Guy är den intressanta ondingen här, faktiskt. Sheriffen av Nottingham är så överdriven att han är lite småjobbig ibland, men det är en intressant fotnot att han är artisten Lily Allens pappa...
Sen är Jonas Armstrong rätt charmig som Robin Hood, and that's basically the main issue here.

Fairyfood

Det känns som om det var länge sen jag postade en dikt här, men det var nog inte det. Nu är jag iaf sjuk förkyld och bänkad här hemma framför datorn, så jag tror att det blir en del bloggskrivande i veckan åtminstone, även om lyrik och prosa av det finare slaget uteblir.

Jag skrev den här dikten i somras, till Catahyas tävling med temat Folktro. Tanken var att skicka in noveller och dikter där de vinnande bidrag skulle ges ut i en antologi. Man lade sedan ner dikt-kategorin, så jag får aldrig veta om den här dög något till. Men då den inte är aktuell i tävlingssammanhang längre så tänkte jag posta den här.

I älvaringen

Barn, har du fastnat i vår ring,
på denna platsen mellan ting?
Här där gränserna flyter fritt
där dag är natt och svart är vitt?

Och så har du ätit av min mat,
rövat godsaker från mitt fat.
Då är du tvungen att stanna kvar,
förbli hos oss i alla dar.

Men lilla vän, gråt nu ej!
Värre saker kunde hända dig.

Syster din sjöng de vackra orden,
men lurades av Näcken ner i floden.
Och storebror som var så vis
följde Huldran in i morgondis.

Nej, lika bra att bli kvar här,
leva på skogens svamp och bär.
Gömma sig för trollen tills dagen grytt,
bli sedan vän med båd’ korp och knytt.

Men glöm inte att vakta tungan väl!
Ger du ut ditt namn har du sålt din själ.
Så lyss till allt jag nu har sagt
och luras ej av sagans prakt.

Barn, få är villiga att hjälpa dig
och även jag slukar dig, om du låter mig.

---

Tidigare antologier inkluderar Drömskärvor och nytryckta Vinter & hav, där undertecknad faktiskt är med. Den låg tyvärr på is väldigt länge, så det är intressant att den nu tryckts, tre år efter att jag skickade in mitt bidrag. Omslaget går att se här.
Jag kan inte säga att jag är förtjust i baksidetexten (för det är jag inte) men jag var inte involverad i det så jag har inget att säga till om. Utifall att någon av mina kära bloggläsare är nyfikna på att köpa Vinter & hav så är det bara att höra av sig. Jag gör inte reklam för min egen skull, faktiskt. De är så snåla så jag måste antagligen köpa mitt eget ex ^^, så jag tjänar inget på att ni köper den, det skulle bara vara trevligt om ni gjorde det.

Catahyas senaste antologi kommer, bortsett från Folktro, även att täcka teman Skräck och Tecken. Så för de av mina vänner som är intresserade av att skriva noveller med fantasyanknytning rekomenderar jag att bli medlem på Catahya och skicka in ett par tävlingsbidrag innan deadline i slutet av november. För mer info, se Catahya.

Solesan

Är det någon som minns Solesan? Det var ett vitamintillskott för barn, i en svart flaska med gul skruvkork. På flaskan fanns bland annat bilder av apelsiner och av ett barn som log så käkarna värkte som en annan imbecill (jag letade faktiskt upp en bild via Google).

När jag var liten brukade jag få en matsked Solesan dagligen. Det var faktiskt så gott att min mamma lyckades övertyga mig att det var farligt, livshotande farligt, att ta mer än den dagliga dosen, av rädsla för att jag skulle hälla i mig det då hon inte såg. En gång tog jag faktiskt dubbla dosen och sen gick jag runt och var orolig resten av dagen, men jag vågade inte berätta för mamma heller. Jag gjorde aldrig om det. Skrattretande egentligen, nu i efterhand, hur lätt man gick på vad mamma sa och hur starkt skuldkänslorna påverkade en.

Men, tillbaka till ämnet. Solesan bytte med åren namnet till Sana-sol, och jag tror att jag slutade ta det i samband med att jag började mellanstadiet. Varför tänker jag då på Solesan nu, nästan 12 år senare?
Jo, jag har haft järnbrist sedan jag var 16. I flera år har jag tagit tillskott i form av tabletter, fram till mitt senaste besök i Iran. Där upptäckte mamma ett brittiskt järntillskott i flytande form. Det såg ut som hostmedicin ungefär. Mamma tyckte det verkade så bra att hon köpte hem flera flaskor i hopp om att jag skulle bli bättre på att ta mina tillskott. Hon måste själv ta järnmedicin, så det här var ju ett jättebra sätt för henne att ta det och samtidigt påminna mig, jämt och ständigt, att inte glömma att ta min dos också. Men fram till nu har jag periodvis lyckats undvika detta genom att fortsätta ta alla tabletter jag bunkrat upp med.

Och nu till poängen: Mina järntabletter har nu tagit slut. Och Feroglobin smakar fruktansvärt. Det smakar som min barndoms Solesan, uppblandat med blod. Yeah. Precis så. Så ni kan tänka er hur jävla bra det här kommer att gå. Vi har säkert minst tio flaskor till att ta oss igenom dessutom. O happy fucking day.

Blodcirkulation Noll

Det är kallare ute än jag hade förväntat mig. Efter en värmande och härlig fika med Ina, där vi båda pratade ut med varandra så som vi sällan hinner göra, är jag nu hemma och huttrar och dricker te. Trots att jag var påpälsad var händena kalla som is, och Inas kommentar till min bristfälliga blodcirkulation var: "Du är ju nästan död Nahal!" Så kall, med andra ord.
Sällskapet ifråga var inte mycket bättre själv, så jag hoppas att hon tar och stannar hemma och kurerar sig innan hon blir så förkyld att hon inte orkar kliva upp. Jag är glad att hon orkade med idag iaf, vi ska försöka ses oftare, och inte bara bland hyllorna i bokhandeln.

På vägen hem pratade jag med Jo. Jag saknar Jo. Jag vet att hon antagligen flyttar tillbaka till Stockholm i vår, och det finns en stor chans att jag hälsar på henne i Öret i december, men jag saknar ändå henne extra just för att jag vet att jag inte kan träffa henne nu, spontant.

Har även ställt in lunch med Maria imorgon till min egen stora besvikelse, men jag mår inte bra nog för att släpa mig ut till skolan bara för att äta, trots att jag verkligen vill träffa Maria. Och jag är sugen på thai-mat också för den delen. De har hur god kyckling i curry som helst. Verkligen. Och en så stark soyabaserad sås att jag får tårar i ögonen av den och ändå kan jag inte låta bli den var gång vi äter där. När blev jag så förbannat glupsk? Fram till 2 år sedan klagade folk på att jag aldrig åt, nu är jag hungrig hela tiden!

Nu, mer te och recension av Hipira.
Så ska jag försöka komma på bästa sätt att undvika Alis senaste bloggutmaningshelvetskap. Jag har inte ens svarat på den förra... Jag vet att han gör så med flit för att jag har issues med utmaningar, bastard...

Join Us, We Have Cookies

I förrgår var jag och hälsade på Sara. Vi hann prata en del trots att mycket annat skulle fixas och göras klart, och snart måste vi nog boka datum till när vi ska se Hairspray, för jag måste planer minst en till två veckor innan annars blir inget av.

Igår var familjen på 25års middag hemma hos ett par familjebekanta. Det var trevligt sällskap och massa god mat, och jag åt för mycket men är glad att jag åkte hem innan efterrätten serverades. Det hade varit tokkul att dra ut och festa med Balsam sen också, men jag var/är så förkyld, och jag behöver jobba också.

Så jag satt hemma och skrev på små artiklar och lite recensioner till jobbet istället. Ska skriva två-tre spalter till nästa nyhetstidning är det tänkt. Så sitter jag och läser första Vampire Hunter D romanen, för jag tänkte försöka recensera den lagom till Halloween.
Det som är aktuellt ska dock vara inskickat till senast tisdag, helst imorgon. Jag borde väl sitta med det nu, men jag har ingen lust. Jag lär inte behöva bråka med lillebror om datorn lika mycket från och med nu iaf, för han köpte en egen nu i helgen (wohooo!) Trodde aldrig jag skulle vara så nöjd över att någon annan än jag själv köper dator :P Därför kan jag sitta och skriva mer imorgon.

Idag ska jag åka in till stan och fika med världens bästa Ina istället. Mycket bra =)

Winehouse Bond

Det hade tydligen ryktats om att Amy Winehouse skulle sjunga nästa Bond-tema. Men det hade jag inte hört förrän då jag just läste att det inte blir hon, utan finska bandet HIM som ska göra det istället. Jag är inte särskilt förtjust i HIM. Däremot tycker jag att alla ska ta och lyssna lite på Winehouse senaste album "Back to Black". Själv ska jag införskaffa tidigare album.

Fast jag kan inte låta bli att tycka att Winehouse liknar hon galna Oh-my-god-Janice från Vänner :P

"And I go back to..."

Jag är hemma, jag är trött och jag försöker få skolan i systemet igen. Jag har inte haft lektion på två veckor och tanken på att kliva upp klockan sju imorgon (idag) gör ont. Det känns som att det är så sällan jag gör det, vilket inte stämmer helt. Åtminstone någon dag i veckan kliver jag upp före åtta, men det är bara att se i vitögat, jag är en nattuggla bortsett från fjädrarna och gnagardieten. Ja, synen är ju inte den bästa heller visserligen...

Aaanyway, jag har inte bloggat på nästan två veckor. Mycket dålig. Skam. Om jag inte tar tag i detta förlorar jag min heder. Stenad på torget. And so on and so forth and all that jazz. Jag har faktiskt haft en hel del att skriva om, varför blir det aldrig av att jag skriver?

Vad har jag gjort, va har jag gjort?
Jag har fått tillbaka tentan jag skrev för nästan två veckor sen, den där jag misslyckats med at förstå kursen. Jag fick godkänt och slapp komplettera, men det var på gränsen. Jag inser att hade jag fått underkänt hade jag haft en chans till bättre slutbetyg då jag gjorde om, och kan därför inte glädja mig över mitt svaga med godkända betyg. Men samtidigt kanske jag inte förstått kursen trots hårdare studier, och då hade jag ödslat tid på något som inte intresserar mig heller. Det får vara. Jag må just ha fått det sämsta godkännandet hittills under min tid på universitetet, men vafan, jag har aldrig påstått att jag var perfekt.

Jag har inte sökt till vidarestudier nästa termin.
Hinner jag klart med kandidatuppsatsen och känner för att fortsätta behöver jag inte annat än att dyka upp vid inskrivningen till magisterkursen i januari. Annars tar jag studieuppehåll och pluggar ikapp sådant jag missat. Eller nått. Jag vet inte vad jag vill just nu, bara att jag inte vill just det här.
Men jag tycker iaf om min nuvarande kurs, "Barnlitteraturens poetik" och jag ska skriva min kandidatuppsats kring Ronja Rövardotter, eller om Skalle-Pers roll i det hela, för att vara specifik. Jag räddar inte världen från framtida epidemier, men jag trivs, och det är så långt mitt intresse och min ork sträcker sig just nu.

Jag har denna vecka fastnat för Yeah Yeah Yeahs "Gold Lion", Loke Nybergs "Schysstakillen" och Chris Cornells "You know my name", i den ordningen. Jag har spelat sönder de, låtit de gå på repeat antagligen upp till 100ggr innan jag gått vidare till nästa. Senaste tillskottet på listan är Amy Winehouse "Back to Black". Jag är helt såld på den låten.

I måndags var jag hos Dr. Nie. Hon tycker att jag vissar positiva tecken på akupunkturen. Hon tycker att jag ska komma på en ny 5-dagars kur, vilket skulle uppgå i ca 10behandlingsdagar från det att jag började. Det är mindre än väntat, så jag hoppas på det bästa trots att hon inget kan lova. Hon måste ha över 100 olika patienter i veckan, och om du inte är stammis sedan länge fattar jag inte hur hon kan hålla reda på alla. Namnen specifikt. Jag var hos henne sist för en månad sedan, jag har inga förväntningar om att hon skall minnas mig vid namn. Men hon känner igen mig direkt, och jag undrar om det inte är för att min vinröda kalufs avslöjar mig. Hon kallar mig "vackra lilla", vilket är så galet rart, speciellt då jag faktiskt är större i storlek än vad hon är...

Igår kväll var jag och fikade med Balsam och Veronica. Det vart en del heart-to-heart och som alltid härligt att bara vara. Innan dess var vi inklusive Tobias, på läsning med Sara Stridsberg, och min nyfikenhet väcktes. Får ta och införskaffa Drömfakulteten snart. Mellan läsningen spelades det fiol och piano och jag var nästan mer fångad av det. En lyckad kväll bortsett från att jag under fikan helt plötsligt fick magsmärtor, jag fattar fortfarande inte vad det rörde sig om.

Vad mer... Jag har börjat känna av den där tröttheten som sveper in mig i slutet av hösten. Den är för tidig, den får inte dyka upp ännu. Jag älskar hösten. Den är underbar och jag känner verkligen hur något i mig vaknar till bland färgerna och de kyliga vindarna, när det immar då jag pratar, eller löven krasar eller natten bara är dimmig och mörk och tar mig någon annanstans.
Så vad fasar jag inför? Jag klarar inte av gråheten, det kalla bistra som sväljer mitt liv och tafsar genom kläderna, vars vindar river hår och skalp, vars färgglada löv blivit förmultnande bruna klumpar av äckel. När hösten slingrar sig med vintern dör det där inombords som vaknat med sensommarens löften om frost och färg. För var år som går älskar jag hösten mer utan att kunna skaka av mig den där känslan av att gå i ide.
Och ju närmare min födelsedag nalkas desto tydligare blir gråheten. När jag var yngre var födelsedagen ett ljus i det mörkret, en festlighet att se fram emot. Nu är det en tyngd. Jag blir allt mer medveten om vad jag åtstadkommit (inte särskilt mycket) och det jag inte åstadkommit (alltför mycket) och det skrämmer mig då jag vågar ta fram tankarn kring det och syna de, vilket jag försöker undvika som pesten själv. Jag vill inte. Jag behöver inte sånt just nu. Eller någonsin för den delen.

Jag har skrivit fler dikter än vanligt, och läst lite mer, både serier och böcker. Jag har så mycket hemma just nu som jag vill läsa igenom att det känns som att jag hamnar i dödläge, jag kan inte välja vad jag ska läsa och väljer därför inget. Löjligt!

Annars så är det fint. I torsdags flög jag till Umeå, och jag kom hem i måndags. Det var härligt - mer om det i nästa inlägg. God natt.

Light up the Sky

Ikväll ska jag se Stardust på bio.


Tillägg: Så vi såg Stardust, ett gäng på åtta personer. Jag måste först och främst säga: Har du läst den, se den utan förväntningarna om att den ska likna boken. Det är ingen idé, man blir bra besviken då.

Som film tycker jag den var charmig, rolig, söt och mysig. Den hade kvar sin sagokänlsa, miljöerna var fina, och handlingen lagom romantiskt om än förutsägbar. Effekterna var aningen B förstås. Allt det gröna ljuset fick mig att tänka på första Pirates-filmen och även Return of the King. Till och med lite Harry Potter... och jag måste säga att fantasyfilmerna har fått ett galet uppsving, varenda trailer handlade om fantasyinriktade filmer (jag ska nog läsa The Golden Compass snart så jag har gjort det innan jag ser filmen...)
Men, åter till Stardust. Den var något ojämn. Ibland kändes den för utdragen, fel saker tog för mycket tid och plats. En del av rollerna kändes lite platta, andra var dock mycket underhållande. Pfeiffer som Lamia var cool och vacker (i sin unga form förstås) men hennes schizofrena slutscen var bara underlig. Claire Danes var bättre än väntat som Yvain, men under hennes monolog i karavanvagnen kunde jag inte sluta tänka på varför hon skakade på huvudet hela tiden då hon pratade.
de Niros roll vart som en underlig hyllning till dagens piratkapten á la Captain Jack Sparrow, men extremare. Kanske just för att jag fortfarande ser mafioso de Niro, och han blir på så sätt än mer eccentrisk i sin roll. Jag tyckte även mycket om kungen och prinsarna av Stormhold. De var underhållande, underliga, illvilliga och roliga. I det stora hela tyckte jag helt enkelt om filmen. Jag uppskattar sagoelement i min vardag.

Bör nämnas att DNs kritiker ganska mycket sågat filmen. I vanliga fall skulle det inte störa mig, man får tycka vad man vill, om han så tydligt inte var dum i huvudet. Han börjar recensionen med "'Stardust' som bygger på Neil Gaimans uppmärksammade böcker" - Nej, det är en bok, och den heter just Stardust. Och fortsätter med kommentarer som "Här ger sig oförvägne unge Charlie Cox in i för människor förbjudna landet Stormhold - känt från Neil Gaiman-böcker" - Nej, din okultiverade litterära amöba, Stormhold nämns endast i boken Stardust, och är då ett litet kungarike inom gränserna för älvlandet, i originalet kallat Fearie. Det är med andra ord, inte ett dugg likt filmen, vilket du skulle ha vetat om du faktiskt läst boken innan du öppnade käften.

Jag tyckte som sagt om filmen. Sällskapet var också väldigt fint, men jag saknade några i våra led.

Dark Knight

Balsam, när Dark Knight-postern (inte filmbolagets) dök upp, la du upp den för mig att se direkt. Det här klippet är tillägnat dig. Jokern ger mig rysningar längs med ryggraden. Sättet han rullar "r":en förföljer mig efter jag lämnat datorn. Och jag tycker om det. Hur kan man låta bli? He's a man of his worrrrd.

Needles through the Skin

Måndag- fredag den här veckan har jag tillbringat två timmar om dagen med att ligga i underkläder på en brits, med nålar utstickandes ur kroppen. Akupunktur har varit en väldigt intressant upplevelse. Jag är inte den som tänker vifta bort behandlingssättet bara för att det inte brukats av vetenskapligt inriktade läkare. Snarare har västerländsk läkarvård misslyckats med ungefär en hälften av allt jag behövt hjälp med sedan jag var liten, och jag tappade förtroendet för dem för många år sedan.

Min mammas väninna drogs med kroniska besvär i 17 år, och valde sedan att prova akupunktur. Hon är frisk nu. I vänterummet och i de små rummen där man får behandlingen mötte jag människor som kommit från hela landet för att få Dr. Nies hjälp. Hon är rar, snabb och trots att man ser så lite av henne blir man ändå förtjust i henne. Patienterna älskar henne. Person efter person berättar att Dr. Nie hjälpt de bli av med inflamationer i armar och ben, nackskador, ansiktsförlamningar, urinvägsinfektioner... Många är botade sen länge, iaf när det gäller problemen de kommit hit för från början. Men de har hos Dr. Nie hittat nån som bryr sig och hjälper till. Flera år senare kan de återkomma med något helt annat, de litar på henne. Kontorets anslagstavla är fullt av jul- och vykort med bilder på bebisar. Barn till föräldrar som gått barnlösa i åratal tills Dr. Nie behandlade de med akupunktur.

Jag är skrämd och spänd när jag först dyker upp på min undersökning veckan innan behandlingen sätter igång. Jag är inte den som varit överdrivet säker på det här med nålars hjälp. Jag tycker inte ens om nålar, jag vet knappt vad jag gör här. Men jag är trött på mina åkommor och jag blev rekomenderad just denna plats, så hit kommer jag.
Jag vet att dessa sessioner kanske inte hjälper mig. Jag vet att jag kan vara ett av de fallen man inte lyckas med, det måste ju hända någon. Jag vet att det här kan bli dyrt i längden. Men jag är ändå här.

Måndagens session var obehaglig. Jag hade så svårt att slappna av, och inte var jag bekväm med att jag låg i ett större rum, där tre andra kvinnor också fanns. Jag låg på mage i nästan 45 minuter med nålarna utstickandes lite här och var. Jag kände inte av alla, vissa däremot kändes även om jag inte rörde på mig, som den i högra knävecket. Där malde det och tills jag bad de lossa lite på den.
När Nie drar ut alla nålar och säger åt mig att lägga mig på rygg, känner jag att jag är alldeles blöt i hårbotten. Jag ligger visserligen under aggregat, och man blir varmare där nålarna sitter, men inte kan jag ha blivit så svettig bara om huvudet? Det rinner ner i pannan och jag stryker undan det med ena handen, sen med andra, det slutar inte. Jag stirrar förvånat på det, inser inte förrän ett ögonblick senare vad det är - blod. Jag ropar på Nie, hon kommer med en servett och lugnar mig, det händer ibland att man blöder lite, att det blev så mycket i just mitt fall var inget att oroa sig, jag har tunn hårbotten. Jag nickar, lägger mig på rygg, får nålar instuckna i skinnet. Fler än jag märkt av inser jag, när jag tittar ner på mig själv. Hon är snabb. De i vänster ben och fot gör ont redan när hon sticker ner dem. Jag kan inte låta bli att gny till. Det är underligt att jag reagerar likadant hela resten av veckan, jag kan inte vänja mig vid de sticken.
Vänster ben gör mest ont. Den är kopplad till njurarna får jag veta under onsdagen, och det är där Nie sagt veckan innan att hon tror mitt problem sitter. Oblansen i njurar. Jag fattar inte riktigt, men jag är inte förvånad. Dricker man 3 liter te om dagen och utöver det vatten, juice och annat, och går fortfarande inte på toa oftare än då man drack 2 liter vätska som mest, så funkar inte njurarna riktigt som de ska.
När jag är klar och tvättat av de blodiga händerna och pannan, färgas vattnet i handfatet. Jag är yr och illamående av värmen, nålarna, tanken på blodet. Jag vinglar därifrån, äter lunch med Sara och åker hem, känner mig alldeles omtöcknad - ett stadie som är rätt ihållande hela veckan. Jag blir trött och seg, glömmer saker och hör inte andra prata. Ändå känner jag mig relativt utvilad varje dag. Inte konstigt iofs, jag ligger på britsen 2 timmar/dag och gör ingenting.

Tisdagen går bra, nästan inget blod och yrseln uteblir. Huvudvärk har jag dock, antagligen från nålen hon sticker mellan ögonbrynen på mig. Gjorde hon dagen innan också och det är en av de jag finner mest obehaglig.
Beundrar de röda löven på vägen till hållplatsen sedan och åker hem.

Onsdag var nästan värst. Utan aptit får jag knappt i mig nån frukost, jag har sovit lite och tvingats upp klockan 7.
Det är som om jag får blodsockerfall där jag ligger. Jag är så omtöcknd att jag knappt vet vad som händer. Jag nickar till hela tiden, vaknar upp, rycker till och det krampar av mina rörelser där nålarna sitter. Får för mig att Nie kommit in och börjat plocka ur nålarna, jag ser upp och hon är inte ens där. Jag får för mig att jag ropat till, att jag konverserat med tjejen på rummets andra brits.
Jag blir rädd över hur förvirrad jag är. Det känns som om jag hallucinerar. Jag säger tillslut till den andra tjejen, och känner mig klarare när hon svarar på det jag säger. Hon tycker det verkar lite läskigt att jag mår så illa, och då jag påpekar att jag fått för mig att vi redan pratat nekar hon och säger: "Inte sen vi hälsade." Jag visste att jag haft rätt i att vara misstänksam: Jag hade fått för mig att vi pratat om Star Wars av allt i världen, och det var väl om något en indikator på att jag börjat få för mig saker. Jag tycker inte ens om att snacka om Star Wars.
Efter sessionen lyckades jag iaf ta mig till Odenplan, köpa lunch på 7-11 och möta upp med Veronica innan lektion. Det blev mycket bättre av att ha ätit, synd bara att jag inte märkte att de fått mig att betala för en läsk jag inte köpt, bastards.

Torsdag och fredag går bra. Äntligen. Inget blod, ingen yrsel. Jag är bara helt avslappnad och kan nästan sova där jag ligger under aggregatet. Jag är till den grad avslappnad att jag i likhet med alla andra tar av mig bh:n, vilket jag inte gjort dagarna innan. Det är lika bra, man kanske ska få nålar istuckna där den sitter i ryggen, och efter akupunkturen får man lite ryggmassage dessutom, så de flesta gör det enkelt för sig från början. Jag hade bara svårt för tanken att komma in och ligga där topless. Men det var ju lika bra att jag tog av den, för på torsdagen fick jag en nål instucken i bröstbenet, den var inte heller så behaglig, men vänster fot tog priset utan konkurrens.

Allt går bra, jag får lite tips på saker jag bör äta, och bokar tid för återbesök om ett par veckor.
Så åker jag hem på fredagen efter en spontan-fika med Tove och ännu en fika med Kori och Aksel (så jävla onyttigt! haha!) Väl hemma såg jag på "My Big Fat Greek Wedding" med syrran och i natt sov jag i 9-10 timmar. Det var nog mer välbehövt än jag trodde, faktiskt.

Pimp My Ride

Förrutom att jag skrattar, så har jag inget att tillägga.

Autumn Sprout

När jag blekte håret förra veckan, var det aldrig tanken att jag skulle behålla det så. Planen var att färga om det, vilket jag gjorde redan dagen efter. Men det värmde ändå att få höra så många (oväntade) komplimanger om blonderingen. Jag var rätt förtjust i det själv, men jag vet inte hur länge jag stått ut med att se ut som en fågelskrämma som fattat eld ^^

Jag har dock, trots att jag inte sagt nått om mitt nya hår (i syfte att överraska vänner när jag träffar de, det har varit mycket roligt :P ) inte fortsatt låtsas som att jag är blond, jag har sagt rätt ut att jag inte är blond, sen har de fått tolka som de vill. Men jag tyckte att det var dags att lägga upp bilder på det också, eftersom jag träffade ett gäng igår, och många andra vet jag ju inte när jag träffar.

Jag tycker att det blev jättefint, och trivs så otroligt bra med det. Jag skulle vilja behålla det såhär, men antar att det innebär att jag måste bleka däremellan också, och det sliter antagligen massor på håret. Men jag känner mig så fin att det känns synd att ge upp på det så snart det börjar växa ut.


Bäst är att jag känner mig så i fas med årstiden, som om jag själv vore ett litet träd som fått massa mörka röda blad. Vi har faktiskt en liten buske med droppformade blad på tomten som jag tycker jättemycket om, och jag har samma färg på mitt hår som den har nu.
Hösten är verkligen min favoritårstid. Här i Stockholm är det tyvärr ofta grått och trist, men vissa år lyckas även vi få höstens färger med sensommar värme som sällskap. Just idag var en sådan härlig dag, med sol och ljus, lite bris som blåste genom håret och färger överallt. Jag är ett barn av hösten, det går inte att förneka.


Nu ska jag hälla upp en stor kopp chai nabat åt mig själv, svepa in mig i en filt och läsa lite Södergran-dikter inför lektionen imorgon.

Fläder på Tunnan

Igår var jag på Sjätte Tunnan och firade Josefines födelsedag. Det var en mysig och jättetrevlig kväll, och jag hoppas att födelsedagsbarnet tyckte detsamma.

Jag dök upp i Flempan ett par timmar innan, och möttes av Emilia i klänning och håret i tofsar. Hon sprang ut för att möta mig och såg ut som våren själv där hon stod, medan jag, klädd i svart från topp till tå (inklusive mössa och skor) såg ut som hennes antites förkroppsligad. Hon är för härlig, jag är glad att hon tog sig ner från Gävle för att vara med och fira.
Jag möttes i dörren av ett gäng människor, och det var så underbart välkomnande att man kunde ha trott att det var min födelsedag vi var där för att fira. Vart ombedd att ta av mig mössan och visa upp mitt blonda huvud, men fick avslöja att det inte fanns längre. Jag var blond (halvblond, bara hälften av håret blektes) i ett dygn, sedan färgade jag det rött precis som det varit tänkt från början. Jag trivs oerhört bra med det, men det är kul att folk påpekat att jag var fin i det blonda också. Jag kan avslöja att jag såg ut som en brinnande höstack ^^
Vi satt uppe i Johan och Jossans lägenhet och pratade, drack te och skrattade tills det var dags att byta om till medeltida kläder och dra in till stan. Lånade en grön överklänning av Josefine, hon har så mycket snyggt, och kände att jag verkligen måste ta itu med att sy mina egna överklänningar.

Väl på Tunnan var vi både folk jag kände och inte kände, och en del man hade hoppats på att ses saknades. Men kvällen var fin likaså och jag drack cider och flädersaft och åt taffel. Det kan tänkas löjligt att gå på medeltida krog och dricka saft, men Tunnans flädersaft är tokigt god. Dessutom mår jag varken bra av öl eller mjöd, så dessa undviker jag med alla medel, även om Visby klosteröl funkar aningen bättre än annan öl jag druckit. Taffeln är ett fat med kallskuret plock i form av ost, äpplen, korvskivor, nötter etc. Mycket enkelt och behändigt och jättegott till det bakade brödet med färskost som serverades till.
Problemet med att sitta vid ett långbord är att man faktiskt umgås mest med de man sitter bredvid, och om man inte flyttar runt är man bara social med en tredjedel av sällskapet. Det känns som om jag inte hann mer än hälsa på många jag inte sett på ett tag, vilket var jättesynd. Man var så social som man kunde och kände för att vara under omständigheterna, och det är väl ingen som begär mer.

Jag hade planerat att sova över hos Maria, och jag, hon och Martin drog iväg lite tidigare. Hemma hos henne blev det te och choklad och sent-på-natten- konversationer, och jag tror inte jag somnade förrän efter halv fyra.
Underbara Maria och hennes Martin hade fixat frukost när jag klev upp. Tror inte jag sovit över hos Maria någongång utan att hon försäkrat sig om att ha skinka och tomat hemma till mina frukostmackor. Så sött av henne att jag blir glad bara jag tänker på det. Jag stannade någon timma till, för att därefter ta bussen tillbaka till Flemmingsberg där jag lämnade av lånade kläder och hämtade upp sådant jag glömt i yran kvällen innan. Jag dök upp lagom till deras frukost och kunde inte låta bli att stanna kvar där i två timmar till. Det har varit en fin helg.

Nu är jag hur som helst hemma och bör plugga. Men först ska jag äta. Och kanske blogga lite till...

Call of the Wild (Apples)

Det har inte hänt så mycket utöver det vanliga under veckan som gått, men jag tycker ändå att jag ska dokumentera det, nu när jag bestämt mig för att skriva oftare:

Jag har varit på undersökning, och nu har jag en akupunktursession varje dag nästa vecka att se fram emot.

I måndags var Stina förbi på ett oplanerat besök. Det var jättefint att se henne, och vi tog en 2,5 timmas lång promenad där 1,5 timma gick ut på att jag villade bort mig mer och mer i relativt närliggande områden till mitt eget hem. Jag hade hur trevligt som helst. ^^

Tidigare i måndags brände jag blåsor på benet som blev till öppna sår, så nu ser det ut som om någon bränt mig djupt med sin cigarettfimp.

Min rara fiollärarinna sa att hon knappt kunde se sig mätt på min nya frisyr och att det, tillsammans med mitt smink, fick mig att se så söt ut. Som ett litet troll... (jag tog det som en komplimang).

Jag har pluggat lite mer, men inte haft något driv alls. Tentan är om knappt två veckor och först nu börjar kursen bli intressant.

Min estetiska ådra tycks ha förtvinat. Inte nog med att jag knappt skriver, det känns som om jag varken läser, sjunger eller hittar på annat heller. Men igår kväll bestämde jag mig för att öva lite magdans för första gången på månader, och idag lånade jag Fables: March of the Wooden Soldiers. Nu känns allt bättre igen.

Jag är fortfarande mycket, mycket nöjd med håret.

Jag har insett att jag avskyr den där fotbollsreklamen där de sjunger "Rule Brittania, Brittania rules the world". Var gång jag hör den får jag lust att ställa upp brädet från Risk och totalförinta det brittiska imperiet och den smyg-kolonialism den fortfarande står för.

Idag har jag varit i skolan, tagit en snabbfika, varit förbi jobbet, bloggat, dammat, läst, diskat, och tvättat kläder. Jag ska dessutom försöka sy hålen i jackfodret, och så ska jag skala och skiva 3 kilo äpplen. Jag känner mig som husligheten själv samtidigt som jag förverkligar den moderna, unga storstadskvinnan. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om mig själv i den bilden.

Det irriterar mig lite att jag måste föra över alla låtar till min iPod från början nu när vi formaterat datorn. Faktiskt.

Jag har redan saker undanlagda för att hämtas på SF-bok till nästa vecka, eftersom jag inte får lön förrän på måndag och studiebidrag på tisdag.

Imorgon ska jag på Sjätte Tunnan i medeltidskläder och pengar så det räcker till en taffel och en cider, för det är alla pengar jag har kvar.

Nu ska jag ner till köket, fixa mig en kopp te och beväpna mig med en vass kniv och en skärbräda. Äpplena kallar...

Autumn: Make Me Over

Hösten är här och jag ser fram emot böcker och tedrickande. Jag får några få veckor av färger och skimrande frost, för att sedan uppslukas av den gråhet som följer. Jag är inte så bra på att hantera vintermörkret, och blir oftast trött och hängig. I år har jag dessutom haft läxor och studier redan innan terminen börjat, och känner mig inte ett dugg utvilad. Vart tog mina höstdrömmar vägen?
Förra årets höst måste ha varit bland de värsta månaderna i mitt liv, och jag försöker mest att inte tänka på det. Som tur är har jag nu äntligen fått iväg B-uppsatsen (!!) och sommarkursen fick jag VG på (!) så årets höst har börjat bra. Nu ska jag bara bli frisk och hinna ikapp med kurslitteraturen, så kommer det kännas mycket bättre.

I år har jag dock bestämt mig för att ge mig själv en nystart. Prova något nytt och lysa upp min vardag lite. Så i förrgår klippte jag mig igen. Jag har blivit mycket bättre med det. Istället för max en gång per år, så ser jag till att klippa håret tre gångr om året nu. Jag klippte upp det i ungefär samma frisyr jag har haft sedan Valborg 2006, men lite längre i nacken och mer uppklippt runt ansiktet.
Jag har satt ihop en bild av foton tagna sedan april förra året, från innan jag klippte av de långa lockarna, när jag färgade håret mörkrött, när det blev auburginelila, när jag plattångat det, när jag tonade det och det blev svart... det har varit relativt varierande 18 månader, och jag har trivts med det.



Men jag har varit alltför sugen på att göra om det totalt.
Jag har planerat en nystart för mig själv. Jag ska äta bättre, tänka mer på hälsan, se till att börja träna, bry mig om att hålla mig frisk. Men det är svårt att ta itu med så mycket som ska ske på insidan. Speciellt om man så gärna vill allt på samma gång. Så för att ge mig själv en lite skjuts och lite uppmuntran, börjar jag med utsidan =) Jag började med den nya klippningen:



Det roliga var att min frisör sa till mig, då hon såg mitt blöta hår, att jag passade i att det såg mörkt ut och att jag kunde fundera på att färga det svart. Jag vågade inte avslöja mina helgplaner för henne...

Så igår (lördag) var Kori här. Både hon och mamma var väldigt noga med att fråga: vill du verkligen det här? Ja, det ville jag. Efter att ha satt i oss lite av den monstruösa chokladkakan jag lagat, gick jag och Kori därför ner till badrummet och satte igång.
Vi började med en slinga för att se hur resultatet skulle bli, innan vi satsade på resten av håret. Att blondera hår är inte så lätt, speciellt då färgen inte räcker till. Dessutom satt det i en kvart längre på vissa ställen. Processen är dokumenterad:



Nu är mitt hår flammigt och jag har hårstrån som går i fyra olika nyanser! Min pappa fnyser när han ser mig, min mamma suckar lite. Mina syskon tycker mest det ser lite roligt ut, och jag själv tycker jag ser ut som en J-rockare i sin indie-fas (innan de har råd att frisera sig ordentligt och kör sin Visual Kei-sminkning i badrummet bakom scen). Notera den mycket passande Dir en grey t-shirten jag har på mig =) Det är plötsligt, så otroligt roligt att se sig själv i spegeln!

Mr. Sandman

Litteratur i allmänhet, och fantasy i synnerhet, har under större delen av mitt liv varit min enklaste, bekvämaste, närmaste och mest älskade form av verklighetsflykt. Jag har tillbringat så många timmar liggandes i sängen och läst att madrasserna fått en fördjupning, min rygg tagit skada, mina ögon ser sämre och min hy har vant sig vid att vara vinterblek året om. Min mamma oroade sig i perioder för min fysiska hälsa då jag skydde utomhusaktiviteter som pesten, medan pappa under ett par år oroade sig för den knappa variationen i genreväg jag valt. Jag oroade mig för att biblioteket skulle säga att jag övertrasserat mitt kort, eller för att jag plötsligt skulle få tag i bok 2 och 4 i en serie medan bok 3 var utlånad eller försenad. Jag oroade mig inte för att jag glömde bort att äta, eller att jag hoppade över läxor, eller att bibliotekarien kände igen min röst då jag ringde varannan dag under sommaren för att kolla upp om jag hade något att hämta upp (vilket oftast var fallet). Jag var en bokmal helt enkelt. Jag trivdes med att vara det.

Under hela min tonår (allvarligt, från 13-19 års åldern) hade jag för vana att välja en-tre fantasyförfattare vars verk jag inte läst och ägna stora delar av sommaren åt dessa böcker i fråga. Mitt första möte med Neil Gaiman var som 16-åring. Från det att jag fick Goda Omen i 16-års present tog det ett halvår, men vid slutet av våren 2002 började breven dyka upp
postlådan angående reservationer som var klara att hämta upp. (Bibliotek har haft en mycket stor inverkan på mitt liv. Jag hade helt enkelt aldrig så mycket pengar att jag kände att jag borde lägga det på böcker som jag kunde låna (nu tänker jag att jag kan strunta i att äta och köper hellre än bok jag vill ha än lånar den...) Min princip var den att om det kändes jobbigt att lämna tillbaka boken till biblioteket, och om jag behållit den under hela lånetiden på en månad när jag läste ut den redan samma dag jag lånat den, då var jag alldeles för fäst vid boken för att inte köpa den. Fram till och med gymnasiet köpte jag med andra ord mycket sällan en bok jag inte redan läst minst en gång tidigare).

Men åter till Neil Gaiman. Så, jag läste Gaiman för första gången som 16-åring. Och hans berättelser, hans skruvade humor, hans enkelhet i språk som ändå känns så intrigant med små mysterier och ord som rullar underbart i munnen, har myglat sig in i mitt liv, mitt sätt att tänka, känna, andas. Trots att jag med åren funnit andra författare, eller andra verk som klart rivaliserat med Gaimans författarskap, så lyckas jag inte släppa iväg honom från den plats han har hos mig. He is the Dream King of one of my heart realms.

Jag har en osund och ensidig kärleksrelation till Neil Gaiman.

Det är inte mannen i sig jag talar om (även om jag finner honom attraktiv för sin ålder, på det där avslappnade, charmiga, intelligenta, arroganta, alla ser snygga ut i svart men jag är extra cool-sättet), utan det han står för. Det han har skrivit. Hur hans ord länkar ihop sig till något större, som sedan kan röra sig längst med min ryggrad och ge mig rysningar, fastna bakom mina hornhinnor, bränna in i märgen, bubbla i hjärtat. Jag har skrattat åt det han skrivit så folk vänt sig om och kollat på mig på bussen. Jag har gråtit och stängt in mig på mitt rum och känt en liten bit av mig på något sätt dött. Jag har lämnats utan ord när en berättelse tagit slut och jag har hållit boken i famnen och lutat huvudet bakåt mot väggen och suttit där och blundat och försökt hålla kvar ett ögonblick i evigheten. Jag har förälskat mig i hans karaktärer. En del av mig har levt i den drömvärld Neil Gaiman skapat, utan att han någonsin kommer få veta att han huserat mig där i flera år.

Och för två veckor sedan fick jag veta att han skulle komma till Sverige. Under den 13-14 september skulle han befinna sig i Lund för signering, frågestund och framförallt promotandet av Stardust som skulle förhandsvisas på filmfestivalen där nere. Jag ska se filmen i fråga på premiären med ett sällskap jag inte skulle byta ut för allt i världen, men signeringen lockade som en välbehövd sil.
Och jag tänkte: Jag skulle kunna passa på att fika med Nils när jag är där nere! Och: JA!! Jag kan hälsa på hos Narges och se henne igen! (Narges, varför var du tvungen att flytta ner till Lund?)
Tillfället var gyllene, pengarna knappa. Dagen jag fick höra talas om det var jag knappt kontaktbar ibland, för jag gick runt och funderade på hur jag skulle ta mig ner till Lund. Min bror sa något och jag stirrade blankt på honom när jag insett att han pratat.

Lyssnar du inte? Jag svarar bara: Neil Gaiman kommer till Sverige. Han fnyser lite, men förstår. Jag tror att han möjligtvis skulle vara likadan om Katsuhiro Otomo satte sin fot innanför svenska gränsen.

Tyvärr blev det inget av mina storslagna planer. jag har helt enkelt inte ett öre, och kan inte åka till Lund för mina undanlagda sparade slantar bara för att stå öga mot öga med Neil Gaiman i 1 minut. Jag må vara lite underlig, men jag är inte galen. Jag har så mycket jag vill få signerat att jag inte vet vad jag skulle tvingas välja ut för att ta med mig heller! Helt klart The Dream Hunters, min illustrerade Stardust och min inbundna American Gods. Möjligtvis även någon av mina Sandman-album... Seasons of Mist eller Brief Lives.

Besvikelsen är hur som helst stor, men överkomlig. I onsdags fikade jag med Balsam hemma hos henne, och berättade för henne om hela grejen. Hon sa att hon förstod precis hur det var, hon var likadan när det kom till David Lynch (jag undrar vilka andra författare/regissörer/musiker/annat mina vänner har ohälsosamma relationer till...) Hon spelade upp scenarion om hur jag skulle förvandlas till ett av de där galna fansen man ser på TV, de som måste bäras ut av säkerhetsvakter, och jag grät nästan av skratt. Eller när jag själv spelade upp scenen där jag träffar Neil Gaiman om ett par år, och lyckas komma in på en harang av ursäkter gällande hur jag missade honom sist han var i Sverige, vilket skulle få honom att på olika sätt fly fältet. Oh, va roligt det var! Balsam och jag kan hitta på de mest vansinniga saker, och jag skyller allt på chokladöverdoser.

Men när vi druckit vårt te och ätit våra brownies så erkänner jag att detta självklart inte skulle hända. Det finns dem fantaster som spårar ut och blir stereotypen av Stalker Freakshow när de kommer i kontakt med den de beundrar. Så finns det dem som blir tvärtom, så tillbakadragna att de är tillsynes paralyserade. Jag visade mig vara av det andra slaget. Jag har faktiskt mött Neil Gaiman på en signering tidigare, och historien om det får nog Balsam att skratta åt mig tills jag går i graven.

Det var den fjärde oktober 2003, och Gaiman skulle signera böcker på SF-bok i Stockholm. Det var som om jag gick på uppåttjack, jag måste ha varit omöjlig att umgås med. Ändå var jag på lite dåligt humör. Jag hade bråkat med mamma om att ta med min lillebror till signeringen. Hon tyckte att det skulle vara bra för honom att intressera sig mer i litteratur, och jag tyckte det var fruktansvärt att ta med någon som inte brydde sig alls till något som jag brydde mig så mycket om. Min bror var faktiskt mer intresserad än han gett intryck av först, och jag är glad att han följde med. Tyvärr tog jag ut min ilska över mammas sätt att (som jag då tyckte) vandalisera mina domäner, över den stackars 15-årige pojken under förmiddagen, men jag hoppas att det idag är förlåtet (och om jag känner honom så väl som jag tror så är det mycket möjligt att han glömt bort att det någonsin hänt).
Jag, Kori och Milad var på SF-bok och hämtade upp våra biljetter 10.15 (en kvart efter öppning och fyra timmar innan mannen i fråga skulle dyka upp). Jag hade 13e januari, bara tolv personer hade hämtat biljetter innan mig. Vi slog ihjäl en del tid på stan, åt lunch, hälsade på Johan på Hedengrens (som bara någon vecka innan gett mig Coraline i present!) och tog oss sedan tillbaka till bokhandeln (där jag om jag inte minns fel mötte Emilia, Johan, Jossan, Johan och Henrik, som dykt upp dagen i ära från Kiruna, Hässleholm och platser däremellan).

Jag stod på andra våningen, framför där informationsdisken står idag, och såg ner på "scenen" de gjort framför trappen upp till filmavdelningen. Så dyker han upp från ingenstans, med lockigt mörkt hår och svarta jeans och svart läderjacka och är bara så närvarande. Han svarar på frågor och högläser med sin varma, härliga röst ur Coraline och jag ler till den grad att den galna katten ur Alice i Underlandet skulle dra nått gammalt över sig. Jag vet fortfarande inte om den långe syntaren bredvid mig kastade blickar på mig och log för att han tyckte jag var söt eller för att han tyckte att jag var knäpp. I'll never know.

Gaiman avslutar sin frågestund innan jag får ställa min fråga. Jag vart inte besviken alls, men störde mig aningen på hon som fick chansen att fråga honom något och valde att ställa frågan "What´s Tori Amos like?" Tori i all ära, jag gillar henne också, men varför??! Gaiman svarade med ett "Tori? Well... she's not here."
När personalen ropade ut att alla med januari-nummerlappar kunde ställa sig i kö kändes det som om jag var någon helt annanstans. Kvinnan före mig fick Endless Nights signerad åt sin bror, och så var det min tur. Jag ägde på den tiden bara tre Gaiman-böcker, varav två på var svenska. Den ena var Stardust som jag läst på engelska, men hittat för 29kr när jag var ute och handlade (perfekt att köpa och låna ut till vänner som inte vill läsa den på engelska! Nu lånar jag dock inte ut den då den är signerad ^^) och den andra var Neverwhere, som jag fick av min bror i julklapp året innan (även den på svenska, men den var på rea och jag ville inte att han skulle lägga ut mycket på mig). Idag tar det hårt att 2 av mina signerade böcker är på ett språk jag inte föredrar att läsa böckerna på. Speciellt Neverwhere är inte gjord för att översättas. Så mycket försvinner i översättningen, ordlekar och namnlekar, och om jag inte kunnat engelska så väl som jag kunde hade jag inte ens insett det medan jag läste. Trots att jag var medveten om detta tog det mig ytterligare tre år efter signeringen innan jag läste den på orginalspråk! Lustigt nog lyckades Neverwhere rota sig som min favorit bland Gaimans romaner, så det är bara att föreställa sig hur bra jag tyckte om den även då jag var medveten om att versionen jag läste inte gjorde den rättvisa på långa vägar. Men mer om Neverwhere en annan gång.)

Så stod jag plötsligt där, inför Neil Gaiman, och det enda som spelades i mitt huvud var: NeilGaimanNeilGaimanNeilGaimanNeilGaiman...
Han tittar upp från bordet han sitter bakom, ögonen glittrar och han sträcker sig efter mina böcker. Så ler han snett och säger med sin vänliga, brittiska dialekt som är färgad av något annat: Hel-lo, how aare you?
Och jag, JAG, kollapsar mentalt. Allt jag vill säga, allt jag önskat mig kunna säga, försvinner in i ett svart hål av "could have been saids", och jag lyckas bara storögt stirra och pressa fram ett ljust " Fine, thank you."

Fine. FINE. Jag har kunnat konversera på flytande engelska över telefon med min moster i USA sedan jag var fem år gammal, och allt jag lyckas få fram är "Fine". Jag vrider på mig än idag bara jag tänker på det. Jag lyckas i sista sekund fråga honom om jag får var så besvärlig att jag tar en bild med honom?
Neil Gaiman gör min dag. Nej, han gör resten av mitt år. "Of cooourse you can!" säger han och ler igen. Så vänder han sig mot de två tjejerna från SF-bok som sitter någon meter bort och ber de att flytta på sig så jag får komma förbi. Jag inser att jag förvandlats till en av de där tokiga flickorna han beskrivit i intervjuer: de som är unga och trevliga och av någon underlig anledning bara vill ge honom en kram och säga tack, vilket alltid känns lite konstigt (inte för att han inte kramar de! Haha, lecherous man...)

Jag är bara glad över att han var så fruktansvärt härlig som person. Det överskuggar det faktum att jag fick tunghäftan jag alltid kommer ångra. Det överskuggar en hel del saker över huvud taget.

Så jag missade min första riktiga chans på flera år till att se honom igen. Men det kommer fler tillfällen (det måste det, jag äger 20 ännu osignerade titlar! varav några räknas bland mina favoritböcker/album). Istället har jag skrivit ett 3 A4 långt inlägg som är fullständigt betydelselöst för alla andra utom jag själv. Det har varit nostalgiskt att skriva det, och jag tänker komplettera med en bild av mig och The Dream King himself.

"And if you need me, me and Neil will be hanging out with the Dream King" - Tori Amos, Tear in your hand.

Mycket vill ha mer...

Så rätt, så rätt! Man är då sannerligen aldrig nöjd...

Antiklimax

Lördag var en rätt igenom rutten dag. Jag måste erkänna att hela slutet på veckan har varit rätt usel. Ett totalt antiklimax till en mycket fin vecka.

Torsdagen kändes tung redan innan den började. Jag vaknade upp till minnet av mormor och det första jag fick höra av lillebror var att datorn fått krupp - igen. Och jag inser att jag har ingenting sparat - igen. Kombinera med bussförseningar som leder till försening till handledarmöte vilket leder till stress vilket leder till hostattacker vilket leder till att jag tar astmamedicin för första gången på snart två månader. Därefter möte på jobbet som går bra. Sedan en omväg hem på en halvtimma för att svänga förbi bibioteket som är stängt pga personalutbildning.
Väl hemma upptäckter jag att min juiceflaska gått upp och förstört hälften av allt i väskan, däribland mitt kursblock och så har den fläckat ner boken jag lånat av moster. Irriterad hela dagen.

På fredagen vart jag bara illamående, och fick ta Ipren mot ryggvärken. Note to self: skaffa något starkare.

Så kom lördagen, som varit veckans bottenskrap. Det var meningen att jag skulle åka ut till Värmdö och fira en vän och hans brors födelsedag. Jag duschade, fixade håret (varför? Det spöregnade ju ändå...) och gav mig av.
Bussen dök inte upp. Jag väntade. Stod i spöregnet med väska, påse och paraply. Ingen var hemma och jag ville inte gå in utifall att bussen var sen. Ringde Sara och bad henne kolla upp tidtabeller. Alla bussar efter den jag skulle ta skulle komma fram för sent. Skulle tvingas vänta i Slussen i 2 timmar. Jag började promenera ner till pendeln, kanske skulle jag ha tur. Försöker ringa Kori, når inte fram. Försöker igen. Börjar bli yr, ringer pappa. Han kommer inte nå fram till mig i tid och säger att taxi från Slussen till Värmdö kostar minst 500kr. Jag mår ännu sämre, vet inte om det är oron eller bara jag. Hör knappt pappa för bilarna och regnet. Säger att jag mår dåligt, han svarar att han märker det och säger åt mig att stanna någonstans och vila. Jag börjar gå mot närmaste hållplats. Ringer Kori igen, når inte fram. Funderar på att gå närmare buskarna längst vägen utifall att jag behöver spy, men inser att det är någons tomt och det känns illa. Det läcker in i mina skor, mina fötter är kalla och blöta. Jag börjar skriv ett sms istället. Blir yrare, har svårt att skriva sms och balansera paraply, väska och påse. Börjar önska att någon varit hemma och kunde hämta upp mig. Är bara 7minuters gångväg hemifrån, det har tagit mig 15 att gå den vägen.
Pappa ringer och säger att han skulle hinna hämta upp mig och skjutsa mig till pendeln, men jag svarar att den skulle hinna åka innan han nått mig. Kan han ta mig till Slussen? Jo, men inte innan tio i två, och han hinner inte köra mig till Värmdö. Jag börjar närma mig en busskur. Pappa undrar hur jag ska göra, jag säger att jag ska sitta ner för jag mår för dåligt för att stå. Han tycker jag ska gå hem, men jag upprepar att jag inte orkar stå. Jag säger att jag snart blir bra och lägger på, jag hör honom ändå knappt. Fortsätter skriva sms. En bil åker förbi och stänker upp en kaskad av vatten över mig. Jag får nog. Jag når busskuren, sätter mig ner och gråter över hela världens jävlighet. Inser att jag verkligen är sjuk, som nått läget då jag kan sitta och bli tårögd i en busskur. Jag hatar hela världen. På fjärde försöket kommer sms:et iväg. Jag känner mig som ett as. Det har tagit en halvtimma att kontakta Kori, och vi ska träffas strax. Mitt batteri är nästan slut, jag har glömt att ladda mobilen. Kori messar att jag ska gå hem. Jag sitter kvar i en kvart. Det hinner åka förbi en buss, jag tänker att om jag tagit den hade jag kommit fram minst tio minuter för sent. Jag går för långsamt för att hinna tvärs över gatan innan bussen åt mitt håll når fram. Den åker vidare utan att jag är med och jag promenerar hem i spöregnet. Det tar mig ytterligare en kvart att komma hem.
Jag sparkar av mig de blöta bootsen, river av mig strumpbyxorna. Slår på vattenkokaren och släpar mig upp för trappen. Byter om till mjukiskläder och tvättar av sminket. Det känns som om jag är effektiv, men jag är långsam. Kommer ner och måste slå på vattenkokaren igen, vattnet har hunnit bli halvvarmt innan jag blivit klar med allt. Fixar en stor kopp chaii nabat och går upp till datorn igen. Messar Johan och ber om ursäkt för att jag inte kunde komma. Kryper upp i skrivbodsstolen och ser på Remember the Titans. Grinar på lämpliga ställen och dricker mer te.
Mår allmänt sunkigt resten av dagen och knaprar värktabletter och sitter och kramar en elektisk värmedyna. Drunknar i självömkan.
Ringer Sara sent, har nästan glömt bort att jag lovade att ringa upp senare under kvällen när jag väntade på bussen. Hon frågar om jag är kvar på Värmdö och jag drar dagens anekdot för henne. Hon är också sjuk, så vi sympatiklagar för varandra.
Jag går och lägger mig sent, vaknar tidigt på söndag morgon med skarpa ryggsmärtor. Tar mera smärtstillande och svär åt Iprens oduglighet på flera språk. Somnar om, vaknar timmar senare. Har sovit med elektriska dynan fastän den har varningsetiketter som hotar om brännskador. Har slutat bry mig. Kliver upp ur sängen 13.55, hinner äta en fruktyoghurt och skölja ansiktet innan det är dags för lunch. Äter mycket god lunch, går och lägger mig igen. Läser lite senare under dagen och pratar med mamma. Sitter lite vid datorn och går och lägger mig igen. Repeat. Repeat.

Jag säger det. Helgen var ett bottenapp utan like.

Remembering You.

Jag kan inte bestämma mig, hur känns det egentligen? Som att du var här nyss, och jag förstår inte hur det redan kan ha gått ett år. Som att du försvann för så länge sen, och ett år känns som ingenting. Var det inte nyss som jag grät över dig hela natten igenom? Snyftandes, hulkandes, som ett skadat djur. Var det inte evigheter sedan jag stod vid din grav, utan ord?

Det är ett ärr nu, inte ett öppet sår. Och jag upptäcker det ibland, plötsligt. Då känns det som att sömmarna går upp igen, som att såret kämpar för att bli färskt och ihågkommet. Är det inte så? Tvingar det inte fram sig själv för att jag inte ska glömma. Inte glömma den du var istället för den du blev, och vad du är nu? Död. Död död död. Jag skriver det och det dyker upp en klump i halsen. Och jag vägrar gråta, jag vägrar visa det. Jag vill nästan göra det, gråta ut.

Jag älskade dig verkligen. Jag gör det. Och jag minns dig och jag sörjer dig och klumpen i halsen blir större och ögonen är fyllda av tårar och ändå vägrar jag. Jag vägrar låta det vinna över stoltheten. Vinner stoltheten över sorgen? Var det allt det var värt? Är jag för stolt nu för att visa upp det sargade hjärtat? Ja, kanske. Jag vill inte att man ser mig så. Jag vill vara starkare än så. Du var starkare än så. Förlåt mig. Förlåt, för att jag inte sörjer dig öppet längre. Det är bäst såhär. Nu kan jag skriva utan att det gör lika ont. Det är ett läkt sår nu. Men det gör sig påmint, mer eller mindre ofta. Jag är glad att det gör det. Jag är glad att det känns fortfarande. Jag vet inte hur världen skulle se ut om jag slutade sakna dig. Jag vill inte ens tänka mig den värld där jag slutar känna det tomrummet du lämnat kvar. Jag saknar dig.

Hold my hand
softly, kindly
in your old one
a frail hand, yet stronger
than you'd ever let show.

Remember me, who I am
and call my name
as if it means something
as if it's all come back
and the void was
nothing but a bad dream.

Smile at me, sweetly
the way you used to
when your hand upon my head
would warm me
as the tea, you'd forever brew.

Let me remember you
the way you were
before you left
before life turned
in such a way
I could never change.

Strong Side

Jag har haft ett par härliga dagar. I fredags åkte jag hem till Maria, där jag stannade i stort sett hela helgen. Vi konsumerade onyttigt (tacogratäng, ost och kex, likör, vin, chokladkaka med krispisgt chokladfudge överdrag som jag nu lärt mig baka!) och såg på engelska mordmysterier in på småtimmarna. Det var så fruktansvärt länge sen sist vi verkligen umgicks, bortsett från sporadisk thai-lunch på Campus, och det var jättefint. Jag har saknat henne.
På lördagen hälsade vi på i Flemmingsberg, där jag och Johan pratade superhjältar och Russell Peters, medan Jossan hjälpte mig med det evighetsprojekt som ska bli min gröna klänning. Deras papegoja Lisa skrämmer mig inte längre, tyvärr är hon inte rädd för mig heller, så jag har kvar rivmärken på axeln efter henne. Jag påmindes dessutom om hur nyfikna barn är, så deras söta gäst Bella ville fråga om allt möjligt.
Sedan sällskapa med Maria till hennes innebandyträning och prata med hennes vänner, tvätta håret i omklädningsrummens dusch (flera år sedan sist!) och tillbaka till mordfallen på TV.

Hem på söndag, scanna in 60 sidor och få panik tills det att jag lycka konvertera (heter det så??) allt till pdf-format. Skola på måndag.

Efter skolan åkte jag in till Gamla Stan, där jag köpte: te, presenter, Akira Club åt Milad och två album åt mig själv på SF-bok. Jag tänkte bara köpa en present, men jag bore ha gissat att jag inte skulle komma undan med värdigheten i behåll. Min Fables: Storybook Love och Stardust är iaf varmt välkomna i min bokhylla =)
Efter min räd på Västerlånggatan mötte jag upp med Sara. Vi åt, och därefter shoppade vi systematiskt på Åhlens, H&M, Body Shop och Hemköp. Därefter tog vi oss hem till Sara och lägenheten hon just flyttat till (jag har inte varit hemma så mycket, senaste veckan). Det var tokkul. Vi satt uppe till småtimmarna, lyssnade på musik, pratade om allt möjligt och drack vin.
Sara fick fria händer då hon sminkade mig, och resultaten vart blandade =) Två varianter blev jättefina, men jag är inte så bra på det där med ögonskuggor, så jag lär inte kunna fixa det själv.
Blev kvar hos Sara längre än jag planerat, det spöregnade och åskade stora delar av igår. Väl hemma pluggade jag dock litegrann, men tog det mest lungt och drack mycket te. Jag gick över min planering för de närmaste två veckorna och min ekonomi. Jag har gjort av med över 2500kr mellan fredag-tisdag...

Idag har jag terminens första fiollektion om 3 timmar, och därefter ska jag på föreläsning. Middag ikväll: japanskt med Balsam och Veronica. Very nice indeed. Idag kommer Nina hem från in klassresa också, jag hoppas att hon haft jätteroligt.

Underligt nog vaknade jag upp imorse och tänkte att jag vill se Remember the Titans igen. Jag vet inte vartifrån den tanken kom, men jag tycker mycket om filmen, och det var länge sen jag såg den. Jag ville se Remember the Titans, men vi har den inte. Så jag åt frukost vid datorn och kollade på filmklipp över Youtube en stund. Nu känns det som att jag skrivit klart. Jag ska dricka en kopp te och sen ska jag tvätta håret.

Imorgon har jag bokad tid med handledaren, och så har jag möte på jobbet. Egentligen vill jag mest bara vara hemma. Trots den härliga veckan får tanken på morgondagen det att knyta sig i bröstkorgen. Jag kan knappt fatta att det redan gått ett år. Har du varit borta i ett år?