Bara lite kort:
Jag är i Sundsvall och gör stan osäker. Eller ja, jag roar mig i alla fall, stan i sig märker nog inte att jag är här...
Jag har följt med Kori till Sundsvall, hennes "landet", stället hon alltid åker till på loven för att koppla bort och slappa och ha kul. Vi bor hos Shagha och hon är en tokfin värdinna och den bästa Prinsessan Jasmine någonsin (vi såg Kvartersteaterns uppsättning av Aladdin igår, den var underbart bra!).
Jag har tokkul, jag har varit och shoppat, slappat, solat, läst, promenerat på skogsstigar, fotograferat, festat, grillat och nu (klockan halv två på natten) har Shaghas kompisar dykt upp för att kolla på Pitch Black med oss medan jag häller i mig en drink bestående av 27cl sprit, mjölk, glass, kakao och kaffe. Här i "Sönnsvall" roar vi oss ordentligt ;)
lördag, juni 17, 2006
lördag, juni 03, 2006
Se mig.
Jag vill skriva. Jag vill prata. Jag är bra på att prata. Jag kan prata i timmar. Jag kan diskutera och berätta och återberätta och förklara. Jag kan beskriva vem jag är och hur jag mår i vad som känns som en evighet och efteråt vet man nästan ingenting om mig. Inte för att det finns så mycket att veta om mig, utan för att vissa saker klarar jag inte av. Jag kan prata i timmar men kan inte blotta mig ens ett ögonblick. Jag hör det alltför ofta. Hur berättar man något utan att berätta något? Jag tror ju på fullt allvar att jag öppnar mig inför andra. Andra tror det säkert också. Sen tar det ett tag, månader eller år, innan man inser att man haft fel. De som känner en påstår att de inte känner en. Att man är instängd, privat, avvisande. Isdrottning.
Jag vill inte vara sån. När jag började blogga trodde jag att det här skulle hjälpa mig. Att jag skulle börja vara ärlig mot mig själv. Att det offentliga skrivandet skulle hjälpa mig att ta itu med saker som var jobbiga. Det blev ju inte så. Så fort jag känner mig osäker slutar jag skriva här. Så snart jag mår dåligt kan skrivandet avstanna. Inte alltid. Många av glappen, de flesta, mellan inläggen beror på tidsbristen. Men när jag har tid, men mår dåligt, varför skriver jag inte då? För att det är offentligt förstås. För att tanken på att folk ska veta vad som är fel med mig gör mig illamående.
Jag förstår inte varför det är så. Plötsligt vill jag inte prata längre, om någon frågar fel. Om man vill veta något som faktiskt betyder något. Varför vill man veta det om mig? Det finns inget att berätta. Det finns inget jag kan berätta. Så jag slingrar mig. Byter ämne. Ibland utan att låtsas om frågan, ibland utan att det märks. Ibland med en blick som säger att "det du just frågat mig får du inte fråga mig". Inte för att det är så fruktansvärt viktigt. Inget med mig är så stort och hemligt. Men det där lilla längst in som är jag, det kan jag inte ge bort. För ibland avskyr jag henne, och jag vill inte att man ska avsky mig. Är det inte logiskt tänkt? Att finns det något med mig som jag ogillar så finns självklart risken att andra ogillar det också? Jag är bra på att låtsas som om jag inte bryr mig om vad andra tycker. Men det gör jag. Om jag tycker om dig, och du inte tycker om mig tillbaka blir jag förstörd. Så hon den andra, hon som är rädd och ensam och liten och precis så som jag är och som jag inte vill att man ska se mig, hon får inte komma fram. Hon får aldrig komma fram. Så känns det. När hon väl dyker upp är det nästan alltid när jag är ensam. När jag kan ta hand om mig själv så att jag slutar vara ledsen och rädd. Det värsta är om hon dyker upp inför någon annan. Den Nahal som skriker på insidan. Den Nahal som är jag när jag inte orkar mer. När jag blivit för trött och ledsen och det börjar spricka inuti. Jag tycker inte om när jag är henne. Hon får inte komma fram.
Ångestångestångest. Titta på mig när jag är svag och liten och olycklig. Titta på mig när jag har de där mänskliga dragen som alla avskyr hos sig själva och önskar att de inte hade. Som man tror att andra inte alltid har. Titta på mig. Jag har de också och nu får du se dem när de är som värst. Se mig när jag är som värst. Se mig, se mig. Sluta inte tycka om mig.
Jag är så trött på mig själv. Jag avskyr mig själv för att jag avskyr mig själv. Löjligt, inte sant? Jag började skriva här för att ta tag i saker. För att må bättre. Jag hade slutat skriva i dagboken sen ett år tilbaka och behövde en ventil. Det skulle ju bli annorlunda här. Inte ens i dagboken kunde jag vara ärlig. Det var liksom en klipp-bok med minnen och biljetter och idéer. Det var en rolig grej. Jag bläddrar igenom dagböckerna ibland. Jag är glad över det jag skrivit. Jag är ledsen över det jag valde att inte ta med. Det var därför jag ville blogga. För jag ville vara ärlig någon gång. Jag ville kunna skriva om obetydliga saker. Eller om personliga saker. Jag ville skriva hur jag mådde och varför, inte bara skriva när allt var bra och försvinna från jordens yta när allt krackelerade. Det känns bara som om det krävs så mycket. Jag är inte så modig att jag kan vara så ärlig. Jag blir så imponerad när jag ser andra lyckas med det som jag inte ens kan frammana med våld. När jag läser Inas blogg och undrar hur hon inte kan se hur otrolig hon är som vågar. När jag läser hos Shagha och avundas henne, beundrar henne så enormt för att hon skriver, oavsett hur hon mår och vad som händer. Ni är fantastiska. Jag önskar jag besatt bara en gnutta av det ni har. Bara så att jag klarade mig. Bara så att jag slapp känna mig så hjälplös.
Men jag vet att det är mitt fel. Det är jag som gör mig liten. Det är jag som förminskar den del av mig själv som bör få ta precis lika stor plats. Det kan väl inte vara så hemskt, att vara svag någon gång? Vad är det som gjort mig så rädd för att vara människa? Det gör ju trots allt minst lika ont att lida i tysthet? Det är väl värt ett försök? Det är mitt fel att jag inte vågat än, för jag vill ju så gärna. Jag vill ju så fruktansvärt gärna.
Jag börjar lite smått med det här inlägget. Med en förklaring. Det har hänt mycket på sistone, det mesta positivt. Just nu känns det dock som om jag gräver ner mig i en avgrund av svärta. Jag hade tänkt skriva om allt det roliga som hänt, och allt det roliga som skulle hända, men annat kom i vägen. Jag började jobba igen, mer än tidigare. Jag hamnade efter i skolan och lämnade inte in min B-uppsats i tid. Jag började sova för lite och vakna för sent. Jag började nicka till på tunnelbanan på vägen hem och drog till slut på mig en liten förkyldning som självklart slog till där jag är som klenast - halsen. Jag var för trött och för utsliten och då började det bubbla inuti. Allt som jag tryckt undan i veckor, allt det som jag begravt och försökt att inte låtsas om, allt det bestämde sig för att hälsa på när jag var för svag för att stå emot då de bröt sig in.
Jag mår inte så bra just nu. Jag är ledsen. Jag kan säga det öppet. Jag känner mig vilsen och ensam och rädd. Men jag tänker skriva om det och sluta dölja saker för mig själv. Om det inte fungerar får jag pröva på något annat. Men det är värt ett försök. Det kan komma något gott utav det. Jag kanske mår bättre om jag skriver när jag mår dåligt. Jag kanske lär känna mig själv bättre. Andra kanske ser något nytt hos mig, på gott och ont.
Man får stå ut. Bita ihop, vara modig och stå ut. Även när allt inte är bra. När jag är så usel som jag kan bli. Även då bör jag få vara jag. Det är också jag. Det är den jag är. Se mig.
Jag vill inte vara sån. När jag började blogga trodde jag att det här skulle hjälpa mig. Att jag skulle börja vara ärlig mot mig själv. Att det offentliga skrivandet skulle hjälpa mig att ta itu med saker som var jobbiga. Det blev ju inte så. Så fort jag känner mig osäker slutar jag skriva här. Så snart jag mår dåligt kan skrivandet avstanna. Inte alltid. Många av glappen, de flesta, mellan inläggen beror på tidsbristen. Men när jag har tid, men mår dåligt, varför skriver jag inte då? För att det är offentligt förstås. För att tanken på att folk ska veta vad som är fel med mig gör mig illamående.
Jag förstår inte varför det är så. Plötsligt vill jag inte prata längre, om någon frågar fel. Om man vill veta något som faktiskt betyder något. Varför vill man veta det om mig? Det finns inget att berätta. Det finns inget jag kan berätta. Så jag slingrar mig. Byter ämne. Ibland utan att låtsas om frågan, ibland utan att det märks. Ibland med en blick som säger att "det du just frågat mig får du inte fråga mig". Inte för att det är så fruktansvärt viktigt. Inget med mig är så stort och hemligt. Men det där lilla längst in som är jag, det kan jag inte ge bort. För ibland avskyr jag henne, och jag vill inte att man ska avsky mig. Är det inte logiskt tänkt? Att finns det något med mig som jag ogillar så finns självklart risken att andra ogillar det också? Jag är bra på att låtsas som om jag inte bryr mig om vad andra tycker. Men det gör jag. Om jag tycker om dig, och du inte tycker om mig tillbaka blir jag förstörd. Så hon den andra, hon som är rädd och ensam och liten och precis så som jag är och som jag inte vill att man ska se mig, hon får inte komma fram. Hon får aldrig komma fram. Så känns det. När hon väl dyker upp är det nästan alltid när jag är ensam. När jag kan ta hand om mig själv så att jag slutar vara ledsen och rädd. Det värsta är om hon dyker upp inför någon annan. Den Nahal som skriker på insidan. Den Nahal som är jag när jag inte orkar mer. När jag blivit för trött och ledsen och det börjar spricka inuti. Jag tycker inte om när jag är henne. Hon får inte komma fram.
Ångestångestångest. Titta på mig när jag är svag och liten och olycklig. Titta på mig när jag har de där mänskliga dragen som alla avskyr hos sig själva och önskar att de inte hade. Som man tror att andra inte alltid har. Titta på mig. Jag har de också och nu får du se dem när de är som värst. Se mig när jag är som värst. Se mig, se mig. Sluta inte tycka om mig.
Jag är så trött på mig själv. Jag avskyr mig själv för att jag avskyr mig själv. Löjligt, inte sant? Jag började skriva här för att ta tag i saker. För att må bättre. Jag hade slutat skriva i dagboken sen ett år tilbaka och behövde en ventil. Det skulle ju bli annorlunda här. Inte ens i dagboken kunde jag vara ärlig. Det var liksom en klipp-bok med minnen och biljetter och idéer. Det var en rolig grej. Jag bläddrar igenom dagböckerna ibland. Jag är glad över det jag skrivit. Jag är ledsen över det jag valde att inte ta med. Det var därför jag ville blogga. För jag ville vara ärlig någon gång. Jag ville kunna skriva om obetydliga saker. Eller om personliga saker. Jag ville skriva hur jag mådde och varför, inte bara skriva när allt var bra och försvinna från jordens yta när allt krackelerade. Det känns bara som om det krävs så mycket. Jag är inte så modig att jag kan vara så ärlig. Jag blir så imponerad när jag ser andra lyckas med det som jag inte ens kan frammana med våld. När jag läser Inas blogg och undrar hur hon inte kan se hur otrolig hon är som vågar. När jag läser hos Shagha och avundas henne, beundrar henne så enormt för att hon skriver, oavsett hur hon mår och vad som händer. Ni är fantastiska. Jag önskar jag besatt bara en gnutta av det ni har. Bara så att jag klarade mig. Bara så att jag slapp känna mig så hjälplös.
Men jag vet att det är mitt fel. Det är jag som gör mig liten. Det är jag som förminskar den del av mig själv som bör få ta precis lika stor plats. Det kan väl inte vara så hemskt, att vara svag någon gång? Vad är det som gjort mig så rädd för att vara människa? Det gör ju trots allt minst lika ont att lida i tysthet? Det är väl värt ett försök? Det är mitt fel att jag inte vågat än, för jag vill ju så gärna. Jag vill ju så fruktansvärt gärna.
Jag börjar lite smått med det här inlägget. Med en förklaring. Det har hänt mycket på sistone, det mesta positivt. Just nu känns det dock som om jag gräver ner mig i en avgrund av svärta. Jag hade tänkt skriva om allt det roliga som hänt, och allt det roliga som skulle hända, men annat kom i vägen. Jag började jobba igen, mer än tidigare. Jag hamnade efter i skolan och lämnade inte in min B-uppsats i tid. Jag började sova för lite och vakna för sent. Jag började nicka till på tunnelbanan på vägen hem och drog till slut på mig en liten förkyldning som självklart slog till där jag är som klenast - halsen. Jag var för trött och för utsliten och då började det bubbla inuti. Allt som jag tryckt undan i veckor, allt det som jag begravt och försökt att inte låtsas om, allt det bestämde sig för att hälsa på när jag var för svag för att stå emot då de bröt sig in.
Jag mår inte så bra just nu. Jag är ledsen. Jag kan säga det öppet. Jag känner mig vilsen och ensam och rädd. Men jag tänker skriva om det och sluta dölja saker för mig själv. Om det inte fungerar får jag pröva på något annat. Men det är värt ett försök. Det kan komma något gott utav det. Jag kanske mår bättre om jag skriver när jag mår dåligt. Jag kanske lär känna mig själv bättre. Andra kanske ser något nytt hos mig, på gott och ont.
Man får stå ut. Bita ihop, vara modig och stå ut. Även när allt inte är bra. När jag är så usel som jag kan bli. Även då bör jag få vara jag. Det är också jag. Det är den jag är. Se mig.
fredag, maj 12, 2006
Meow
Nu är jag officiellt arbetslös (på samma sätt som jag officiellt är anställd på mitt gamla jobb, vilket innebär att jag jobbar en vecka i augusti... hm...) så jag kommer förhoppningsvist ha tid att vara mer social nu. Den nya friheten ska jag fira med att hälsa på Jodes i Örebro hela helgen och ha roligt *ser fram emot*.
Annars har jag fortfarande B-uppsatsen kvar som ska in på måndag, men jag har mailat min handledare och sagt att det inte blir av, för jag hinner inte/kan inte skriva klart, så den kommer att lämnas in... någongång. Det känns OK trots allt. Jag trodde jag skulle ta det hårt, jag brukar alltid hinna med. Hade jag stannat hemma hade jag kanske hunnit klart i helgen. Antagligen. Men jag åker hellre bort från mitt liv ett par dagar och låter den ångestframmkallande verkligheten ligga och jäsa under min säng bland allt damm jag skulle dammsugit bort i veckan men glömde bort och kom att tänka på nu när jag nämnde det...
Jag har en del att skriva om. Valborg i Uppsala till exempel. Eller hur jag och min kompis förhoppningsvist rätt ut det som fått mig att må dåligt så länge. Eller hur underligt det känns när man plötsligt inser att man förlorat något, utan att man fick chansen att faktiskt visa att man ville kämpa för det. Men det får bli en annan gång. Jag ska slänga det sista av packningen i väskan och kolla klart på ett avsnitt av Full Metal Panic! och fixa håret istället, så får jag prata av mig vid nästa tillfälle.
På tal om håret så är det nu klippt och färgat. Jag är väldigt nöjd med det, även om hälften är borta. Det känns underligt när jag tvättar det, men det går bra mycket snabbare. Jag har fått en hel massa positiva kommentarer om det också, även om vissa önskar att jag inte klippt bort så mycket ;) De bästa komplimangerna är signerade Milad och ett par bekanta.
[Lillebror (Milad)]: This is not good. You're just getting cuter and cuter. You'll have wierdoes after you now.
Han är så rar, lillebror. På sitt eget sätt :P
Den andra måste man nog känna mig för att förstå varför jag tar det som en komplimang.
[Henric]: Du har klippt dig... Det var snyggt, det passar dig. Men det ser... visst ser det lite vilt ut?
[Joav]: Det gör det.
[Henric]: Ja! Du ser ut som en vildkatt!
Why thank you, kind sirs ;)
Meeeow.
Annars har jag fortfarande B-uppsatsen kvar som ska in på måndag, men jag har mailat min handledare och sagt att det inte blir av, för jag hinner inte/kan inte skriva klart, så den kommer att lämnas in... någongång. Det känns OK trots allt. Jag trodde jag skulle ta det hårt, jag brukar alltid hinna med. Hade jag stannat hemma hade jag kanske hunnit klart i helgen. Antagligen. Men jag åker hellre bort från mitt liv ett par dagar och låter den ångestframmkallande verkligheten ligga och jäsa under min säng bland allt damm jag skulle dammsugit bort i veckan men glömde bort och kom att tänka på nu när jag nämnde det...
Jag har en del att skriva om. Valborg i Uppsala till exempel. Eller hur jag och min kompis förhoppningsvist rätt ut det som fått mig att må dåligt så länge. Eller hur underligt det känns när man plötsligt inser att man förlorat något, utan att man fick chansen att faktiskt visa att man ville kämpa för det. Men det får bli en annan gång. Jag ska slänga det sista av packningen i väskan och kolla klart på ett avsnitt av Full Metal Panic! och fixa håret istället, så får jag prata av mig vid nästa tillfälle.
På tal om håret så är det nu klippt och färgat. Jag är väldigt nöjd med det, även om hälften är borta. Det känns underligt när jag tvättar det, men det går bra mycket snabbare. Jag har fått en hel massa positiva kommentarer om det också, även om vissa önskar att jag inte klippt bort så mycket ;) De bästa komplimangerna är signerade Milad och ett par bekanta.
[Lillebror (Milad)]: This is not good. You're just getting cuter and cuter. You'll have wierdoes after you now.
Han är så rar, lillebror. På sitt eget sätt :P
Den andra måste man nog känna mig för att förstå varför jag tar det som en komplimang.
[Henric]: Du har klippt dig... Det var snyggt, det passar dig. Men det ser... visst ser det lite vilt ut?
[Joav]: Det gör det.
[Henric]: Ja! Du ser ut som en vildkatt!
Why thank you, kind sirs ;)
Meeeow.
fredag, april 28, 2006
Stålull, likvax, skatteåterbäring.
Jag gick upp halv nio idag efter att ha somnat vid fyra. Intressant nog är jag fortfarande inte klar med tentan som ska in klockan 15.00 idag. Det är inte ens som om det är många sidor att skriva, bara att jag inte har något att säga. Efter att ha behandlat ämnen som styckning, lik, förrutnelse och klumpar av vitt fett som bildats i fuktiga källare (likvaxbildning) så tog det mig 12 timmar efter lunchen igår att faktiskt lyckas få i mig lite mat. Klockan ett på natten äter jag en tunnbrödrulle med Halva. Bra. Det var nog tur att jag åt den ändå, annars hade jag nog inte lyckats kliva upp över huvud taget. Trots det vaknade jag helt matt i morse och fick kväljningar bara av att röra mig i sängen. En lyckad start på dagen med andra ord...
På modet
Nu har jag äntligen bokat tid hos min frisör. Jag har nog tjatat om det sedan februari, men det ser riktigt risigt ut nu. Det syns inte, för ju längre det blir dessto lockigare, och då döljer sig kluvna toppar snyggt, även om lockarna känns lite som stålull just nu. Fint, jättefint.
Men det verkar vara en sådan där "innan sommaren"-grej, för var och varannan kompis tycks klippa sig just nu eller färga håret. Själv ska jag göra bådadera. Det känns bra med lite förändring. Jag behöver nog omväxling efter en termins rutin.
Gult är tydligen vårens modefärg. Vilket jag tycker är härligt, för jag tycker att gult är fruktansvärt fult på mig och äger därför inte gula kläder. Gräddgult tycker jag visserligen är en söt färg, men just nu är tydligen "solgult" hett. Det innebär att alla kläder har samma gula färg som kritan man målade solar med när man var fem.Jag ska med andra ord gå runt i mina svarta eller fåtal andra mörka plagg och stirra på påskkycklingar i två månader till. Jag undrar hur många som kommer ångra de klädköpen senare...
På tal om klädköp så måste jag ha tappat besinningen ett tag där. För en månad sedan gick jag lös på stan och köpte lite vad som helst. Jackor, klänning, toppar, smycken... Väl medveten om att pengarna rann mellan fingrarna som sandkorn insåg jag efter en veckas galenskap att skorna skulle lämnas tillbaka och att jag skulle hålla mig hemma ett tag. När jag väl smält det faktum att jag hade köpt en ljusrosa sommarjacka och erkänt för mig själv att det hela börjat bli ett problem tog det ett tvärt slut. Men jag behöll jackan :P
Annars vet jag inte om jag är road eller inte över att höstens färger spås vara svart, mörkgrönt och lila. Det innebär visserligen att jag plötsligt är extremt med i svängarna. Men eftersom jag är rätt ointresserad av att vara det känns det dumt om alla plötsligt ser ut som jag brukar göra. Fördelen är dock att det lär finnas massa roliga kläder i de färgerna ute i affärerna och då kan jag köpa massa nya fina saker som jag kan ha när jag känner för, och inte bara när Sofi "Ballongkjol den här veckan men absolut inte nästa!" Fahrman och Ebba "Promota 50-tals kvinnan" von Sydow (med jättepannan) tycker att varenda jävel ska ha det.
Förrutom det har jag under veckan insett att alla överraskningar inte är hemska. Jag tycker inte om överraskningar, de får mig oftast att bli orolig och obehagligt till mods. Överraskningar är bara kul om man själv överraskar, för då sitter mn ju själv inne med alla hemligheter. Att bli överraskad tycker jg är fruktansvärt. Men som sagt, alla överraskningar är inte dåliga! Folk man känner och gillar som blir tillsammans, oväntat samtal från Barcelona och skatteåterbäring på 4000 är faktiskt riktigt kul. Och så oväntad choklad, förstås ;)
Bok just nu: C.S. Friedman - Black Sun Rising.
Låt just nu: System of a Down - Violent Pornography.
På modet
Nu har jag äntligen bokat tid hos min frisör. Jag har nog tjatat om det sedan februari, men det ser riktigt risigt ut nu. Det syns inte, för ju längre det blir dessto lockigare, och då döljer sig kluvna toppar snyggt, även om lockarna känns lite som stålull just nu. Fint, jättefint.
Men det verkar vara en sådan där "innan sommaren"-grej, för var och varannan kompis tycks klippa sig just nu eller färga håret. Själv ska jag göra bådadera. Det känns bra med lite förändring. Jag behöver nog omväxling efter en termins rutin.
Gult är tydligen vårens modefärg. Vilket jag tycker är härligt, för jag tycker att gult är fruktansvärt fult på mig och äger därför inte gula kläder. Gräddgult tycker jag visserligen är en söt färg, men just nu är tydligen "solgult" hett. Det innebär att alla kläder har samma gula färg som kritan man målade solar med när man var fem.Jag ska med andra ord gå runt i mina svarta eller fåtal andra mörka plagg och stirra på påskkycklingar i två månader till. Jag undrar hur många som kommer ångra de klädköpen senare...
På tal om klädköp så måste jag ha tappat besinningen ett tag där. För en månad sedan gick jag lös på stan och köpte lite vad som helst. Jackor, klänning, toppar, smycken... Väl medveten om att pengarna rann mellan fingrarna som sandkorn insåg jag efter en veckas galenskap att skorna skulle lämnas tillbaka och att jag skulle hålla mig hemma ett tag. När jag väl smält det faktum att jag hade köpt en ljusrosa sommarjacka och erkänt för mig själv att det hela börjat bli ett problem tog det ett tvärt slut. Men jag behöll jackan :P
Annars vet jag inte om jag är road eller inte över att höstens färger spås vara svart, mörkgrönt och lila. Det innebär visserligen att jag plötsligt är extremt med i svängarna. Men eftersom jag är rätt ointresserad av att vara det känns det dumt om alla plötsligt ser ut som jag brukar göra. Fördelen är dock att det lär finnas massa roliga kläder i de färgerna ute i affärerna och då kan jag köpa massa nya fina saker som jag kan ha när jag känner för, och inte bara när Sofi "Ballongkjol den här veckan men absolut inte nästa!" Fahrman och Ebba "Promota 50-tals kvinnan" von Sydow (med jättepannan) tycker att varenda jävel ska ha det.
Förrutom det har jag under veckan insett att alla överraskningar inte är hemska. Jag tycker inte om överraskningar, de får mig oftast att bli orolig och obehagligt till mods. Överraskningar är bara kul om man själv överraskar, för då sitter mn ju själv inne med alla hemligheter. Att bli överraskad tycker jg är fruktansvärt. Men som sagt, alla överraskningar är inte dåliga! Folk man känner och gillar som blir tillsammans, oväntat samtal från Barcelona och skatteåterbäring på 4000 är faktiskt riktigt kul. Och så oväntad choklad, förstås ;)
Bok just nu: C.S. Friedman - Black Sun Rising.
Låt just nu: System of a Down - Violent Pornography.
måndag, april 17, 2006
On all fronts
Jag har insett, trots att jag vänder och vrider på det jag vill skriva, att jag helt enkelt inte lyckas få ihop de senaste två veckornas upplevelser i en sammanhängande text. Hrrm... det är snarare så att jag kan, men inte vill. Jag delar hellre upp allt och tar saker som det kommer. Lite mellanrubriker har ingen dött av (och skulle någon slockna framför skärmen efter att de läser detta så tar de utmaningar på för stort allvar).
I skolan
Det går bra i skolan, hoppas jag. Hittills har jag inte haft några större svårigheter, även om jag ständigt önskar att jag var naturbegåvning nog att prestera bättre än det jag gör utan att studera mer, för jag har inte orken till att plugga all min lediga tid. Jag vill faktiskt sova då.
Jag har en tenta till den 28:e och jag har inte börjat läsa böckerna än. Jag har en uppsats på 6 poäng som ska in 25/5, och jag har inte valt ämne än. Men jag är kroniskt sen av mig, jag gör allt i sista stund. Ett mindre trevligt exempel på det är hemtentan som jag skulle lämna in för två veckor sedan.
Dagen innan tentan är jag på jobbet och funderar på hur jag ska svara på mina tentafrågor. Givetvis har jag inte börjat skriva på uppgifterna än. Jag skriver bra under tidspress. Jag kan sätta mig ner och stänga ute allt annat. Koncentrationen håller då i flera timmar och jag har under det senaste årets studier kommit på mig själv med att skriva slutsatser klockan fyra på morgonen ett antal gånger. (Jag har tyvärr insett att denna egenskap inte är bra då man jobbar på café. Att stänga ute allt och koncentrera dig på en sak då du är stressad är ungefär det mest opraktiska du kan göra, så min chef får återkalla mig till verkligheten ibland.) Trots att jag inser att det är ovanligt illa att jag dagen innan inlämningen inte ens har läst alla texter jag behöver för att kunna besvara frågorna, så är jag inte särskilt orolig. Det stör mig lite att jag inte hunnit läsa klart. Att jag inte kommer kunna börja förrän tidigast halv nio på kvällen är en återkommande och lite irriterande tanke. Men jag skjuter det ifrån mig. Det kommer att gå bra, eller hur? Det har väl alltid gått bra hittills, inte sant? Varför ändra ett vinnande (eller åtminstone fungerande koncept?).
Jag hade dock inte räknat med att sitta på tunnelbanan hem från jobbet, en timma efter att vi stängt för dagen, och inse i ren panik att jag glömt kompendiet med precis alla texter och alla mina anteckningar i det fördömda köks-helvetet på jobbet. Det var som en mental kollaps i kollektivtrafiken (inte för att jag kan se mer avstängd ut än jag redan gör). Trots det var jag redan lugn och sansad innan jag hunnit hem. Jag satte mig slutligen framför datorn och improviserade ihop allt jag kom ihåg fram till halv tre på natten och sedan gick jag och la mig. Sju timmar senare, en halvtimma innan öppning var jag förbi jobbet, till min chefs stora förvåning, och hämtade upp kompendiet. Sedan var det bara att åka in till Universitetet och sitta där i 4 timmar och skriva och läsa innan jag skrev ut och lämnade in hemtenta en kvart innan deadline. Visserligen var det ihop-hafsat. Visserligen insåg jag redan en kvart efter inlämning vad jag borde ha haft med men missat, och att jag struntat i att avsluta den andra frågan. Men jag hann klart, och har jag tur så blir jag godkänd.
Har inte rikigt förstått varför jag gör såhär mot mig själv. Jag antar att jag inte har mycket till liv och att tidspressen får mig att känna mig levande. Eller nått. Jag är antagligen bara galen.
På jobbet
Det går riktigt bra på jobbet! Det är synd att jag egentligen jobbar varenda helg, för jag har helt tappat mitt tidsperspektiv, och känner inte att det är skönt med ledighet på fredagkvällar utan ser måndagar som helg. Jag har nog fortfarande svårt med att få ett helhetsintryck av allt jag ska sköta om, och kopplar lätt bort omgivningen. Det är ett problem, men min chef har överseende med att jag "drömmer" lite, som hon säger.
Enda incidenten på senare tid är när jag råkade tappa en diskback för att den var så väldigt tung och varm, och ett par tallrikar och en skål gick i kras. Det var intressant att det första jag tänkte på var att jag skulle behöva sopa och inte att jag fått massa krossat porslin över mina bara armar.
Det och mannen som stötte på mig förstås. Det var inte heller kul. Jag säger inte att det inte hänt förr, men det här var ett av de där obehagliga fallen. Förra året jobbade jag på SF-bok, och där var det helt OK att kunder flirtade med en när man stod i kassan, även om jag brukade tycka att det var lite pinsamt. Men, så fanns ju killen som förföljde mig efter jobbet någon dag i somras, och helt tydligt inte insåg att jag vart rädd. I efterhand var det ju rätt tragiskt, för han var nog bara ensam och insåg inte att en person som blir förföljd är inte benägen att fika med stalkern när denne väl frågar. Men whatever. Det här var en liknande situation. Bortsett från att mannen inte var ca 10 år äldre än mig nu, utan antagligen 5 år äldre än min pappa. Det utspelade sig ungefär såhär:
En vanlig onsdag på Bubbletea:
Lunchruschen är över. Caféet är tomt och Nahal torkar bord.
Dörren öppnas och en storvuxen, äldre man stiger in.
[Nahal] Hej! *Fortsätter att torka bord*
[Mannen] Hej. *Tittar sig omkring* Vad serverar ni för mat?
[Nahal] *Pekar på skyltar* Vi har wraps, soppor och sallader.
[Mannen] Ah... nä. *Vänder sig om och går*
[Nahal] OK. Hejdå. *Fortsätter torka bord*
Allt som allt väldigt vanligt. Trodde jag.
[Mannen] *Vänder sig om i dörren* Du har väldigt vackra ögon.
[Nahal] Eh, haha... tack. *Backar försiktigt och plockar ihop glas*
[Mannen] *Kliver leende närmare. Sträcker fram handen och presenterar sig*
[Nahal] *Är helt dum i huvudet och tror att han är en stamkund från området. Sträcker fram sina händer och visar upp disktrasa*
[Mannen] *Tar plötsligt tag i Nahals disktrasefria hand med båda sina* Jag skulle vilja lära känna dig bättre!
Där flippade jag ut, och när jag är pressad sköter jag inte situationer snyggt.
[Nahal] Nej!! *Rycker till sig handen och backar undan lite*
[Mannen] Jaha... *Ser förvånad ut* varför inte?
[Nahal] Eh... min pojkvän skulle nog tycka att det är besvärligt. *Plockar upp glas*
[Mannen] *Fattar äntligen vinken och backar undan*
[Mannen] Det var ju synd... men du vet. Ingen ÄGER dig ju. Du får göra som du vill *ler bortifrån dörren*
[Nahal] Jo, men jag trivs bra med honom! Hejdå!
Det hela var bara obehagligt och konstigt. Jag menar, hur hade han trott att jag skulle reagera? "Självklart! Jag har bara talat om för dig vad vi har för mat, men nu när du säger det så skulle jag vilja lära känna dig bättre också, för jag gillar män som är mer än dubbelt så gamla som jag." Jesus, Mary and Joseph! Give me a fucking break, hur kan du själv inte se det sjuka i situationen ville jag säga. Men det kunde jag inte. Jag kan inte vara så elak av någon anledning. Jag kunde inte ens, sorgligt nog, säga att jag inte var intresserad. Utan min påhittade pojkvän (som dessutom räddade mig från stalkern förra sommaren) fick rädda mig igen. Patetiskt. Jag måste bli bättre på att avvisa folk på egen hand.
Bland vänner
Oh, här har vi ett ämne. Det har varit väldigt underligt i veckan. Jag har för första gången på länge haft en ovanligt social vecka. Det kan bero på att alla (utom jag) haft ett ordentligt påsklov, så jag har flängt hit och dit och träffat folk och fyllt luckorna i min kalender. Förra helgen var jag på Fashings med kurskompisarna och firade en av tjejernas födelsedag. Jag älskar att dansa. Det är underbart. T.o.m. om det innebär att jag är ute och dansar till musik jag annars aldrig skulle lyssna på hemma, men när jag är ute är jag väldigt okritisk, bara jag får dansa. Det var väldigt kul och det ända jobbiga var hur det tog en och en halv timma att ta sig hem (bara för att vi gav upp och tog taxi mot slutet), och att jag dessutom skulle upp och ta mig till jobbet 4 timmar senare. Och så fick jag Rick James "Superfreak" på huvudet också, och det var inte så kul i längden.
Jag träffade en kompis från förra jobbet i måndags och vi satt flera timmar på fik och pratade och hade trevligt. Det var första dagen ute med nya vårjackan och jag tyckte att det skulle vara riktigt underbart att känna av lite vårvärme, men det var jätteblåsigt och kallt. Men vårjackan och sneakers gäller nu, vinterkläder är undanlagda. Innan fikan träffade jag dessutom underbara Kori och gick en sväng med henne, och hon påpekade roligt nog att jag såg mindre ut. Se vad bristen av vinterkläder gör. Man blir mindre i omfång och 5 cm kortare, i alla fall om man är jag :P
I tisdags såg jag The Libertine på bio med tjejgänget från gymnasiet. Det är svårt att få ihop 7 personer på samma plats vid samma tidpunkt nu för tiden. Speciellt när alla pluggar på olika ställen och en bor i Uppsala. Men vi sågs och det gjorde mig verkligen glad, även om det blev mycket problemlösande. Men det hör till tycker jag. Att filmen skulle följa vårt klassiska Johnny Depp-tema var min idé. Han är riktigt begåvad, och ofta snygg också. Visst var han duktig här också, men filmen var underlig. Helt OK men riktigt jävla konstig.
I fredags träffade jag Jodes, som kommit hem från gnällbältet :) Det var så otroligt kul och jag inser att jag verkligen saknar henne nu när hon flyttat till Örebro. Vi såg på Captain Blood med Errol Flynn (piratfilm från 1935) och pratade om en hel del, bl.a. om ett planerat besök till Örebro nästa månad, lagom till hennes födelsedag.
Resten av påskhelgen tillbringades hemma med gäster. På lördagen var bl.a. Kori med familj här och vi firade min brors 18-års dag lite i efterhand. Det var jättekul att ses och trevligt för lillebror, fast jag själv har väldigt svårt att acceptera att han faktiskt är tänkt att vara vuxen nu. Han är lillebror, slutdiskuterat =)
Igår hade vi middagsgäster och det blev mycket prat om resor och politik och studier. Lite allt möjligt egentligen. Fick mig att tänka lite på planerad resa inför nästa sommar, och tänka ännu mer på att flytta hemifrån efter det. Vi får se...
Det har varit en lång vecka. När jag ser tillbaka har den varit ovanligt händelserik och det mesta har varit både roande och givande. Men det är aldrig så bra. Specielt inte när det gäller mig. Nahal- en naturkatastrof på ben (visserligen rätt snygga ben, om jag får säga det själv...). Det var självklart att det var tvunget att explodera i ansiktet på mig. Att det var tvunget att kännas som om någon bara tagit en kniv och sprättat upp mig fullständigt.
Det var inte mitt fel. Jag vill gärna tro det. Det var nog ingens fel. Men det gör så förbannat ont att se hur allt bara rasar runt omkring mig. Och jag är så fruktansvärt trött på det här. Trött på att känna mig värdelös och otillräcklig. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt. Jag är inte blind för alla vidriga små, och större, fel som jag dras med. Men jag trodde verkligen helt och fullt, att jag var en bra vän. Det är en av de saker jag alltid trott om mig själv. Att jag bryr mig om, att jag älskar mina vänner. Det är en av de få saker jag verkligen varit stolt över hos mig själv. Och det har tagits ifrån mig. Långsamt har man skalat av mig. I ett halvår har jag känt saker glida mig ur händerna, medveten om att jag inget kan göra. Bara vara där, och strunta i mina egna känslor. Bara säga som det är: Jag mår bra, men jag är trött. Jag mår fint, bara du mår fint. Jag finns här när du vill prata. Jag finns här för att lyssna.
Det dög visst inte. Jag har alltid vetat att vi var olika. Jag vill inte ha en vän som är precis som mig, och inte en som är lik mina andra vänner heller. Jag har aldrig förväntat mig att mina vänner ska passa upp till mina ideal och jag blir inte sårad över att folk inte är som jag trott. Om man intalar sig själv det så känner man inte mig eller så lurar man sig själv. Har det varit så omöjligt för oss att gå ihop så hade vi ju aldrig blivit kompisar från första början. Jag tycker om dig som du är. That's it. Inget mer, inget mindre. Visst uppskattar jag olika saker hos mina vänner, och jag förväntar mig olika saker av de i och med att de visat upp vissa sidor och kvalitéer under vår bekantskap. Vad jag däremot anser som grundläggande är att jag blir bra behandlad och att man ställer de krav på mig som man sjalv är villig att uppfylla. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Är det så jävla svårt? Tydligen. För det här är åtminstone något jag känner att jag uppfyllt, men inte fått i gengäld. När en av mina bästa vänskaper far ut genom fönstret efter ett halvårs försök, så kan man inte förvänta sig att jag ska ta det bra. Man kan inte förvänta sig att jag ska må bra av att få veta att den andre parten trott att vår vänskap gått förlorad redan, när jag trodde att jag gav denne mer utrymme, då den tydligen inte ville dela med sig av någonting.
Ja, jag är emotionell. Jag tar åt mig, jag är känslig, jag gråter. Jag kan inte försvara mig mot den som sårar mina känslor. Jag blir ledsen och arg och jag gråter. Är det så konstigt? Är det så förvånande? Vad har jag begärt mer än att man ska vara öppen mot mig, när man begär att jag ska vara det? Vad har jag krävt som är så omöjligt? För det kan ju inte vara något så svårt, om jag har förväntats genomgå det jämt och ständigt. Fel. Jag är medveten om hur grymt svårt det är. För jag har fått genomgå det. Och enda anledningen till att jag kräver det tillbaka är för att en vänskap ska bestå av ett likvärdigt utbyte. Som en ekvation. Som alkemi. X = Y. De ser olika ut och de är olika men de är likvärdiga. Vår vänskap var inte likvärdig. Inte på senare tid. Ju mer tiden gick dessto mer medveten blev jag om hur plågsamt utesluten jag var, från att dela sorg, från att dela bekymmer, och tillslut t.o.m. från att dela glädjen med min vän. Och jag vaknar upp till den plötsliga känslan av intighet. Jag har blivit reducerad till ett ingenting. Det gör ont. Som om någon huggit mig i hjärtat. Eller i ryggen. Både och kanske. Jag känner mig sviken. Och det känns som om jag förlorat på så många områden. Jag har förlorat en vän, jag har förlorat självförtroende, jag har förlorat min tillit. Och självklart spelar det roll att det inte var medvetet. Det är klart att det inte är lika hemskt när den andra inte ens varit medveten om att jag varit så nära att brista alltför länge. Men det blir inte bättre av att den andre är så blind inför hur jag plågats. Det är inte OK nu, bara för att vi försöker prata och reda ut saker, försöker se varandras sidor av saken. För det känns som om jag har försökt se någon annan sida av saken sedan november, och nu är jag trött på att känna mig otillräcklig.
Du mår äntligen bättre nu. Kanske riktigt bra till och med, om det inte vore för att du slutligen insett hur uselt jag har det. Men det är inget jag kan radera för din skull. För första gången på väldigt länge, känns det som om jag kan ta hand om mina egna problem och göra mig av med mina egna maror, de flesta tyvärr uppkomna under de senaste månaderna. Jag behöver tid att inse att jag inte är så värdelös som jag känner mig, för det tror jag inte att jag är. Bara det är ett tecken på att jag vet att något är fel. Så låt oss ta hand om oss själva var för sig. Jag behöver det. Sedan kan vi lösa vårt problem så gått det går. För jag tror att det går att lösa, jag vill att det ska det. Tills vidare hoppas jag att du gör det bästa av det du har och det du funnit. Det är, trots allt, fortfarande viktigt för mig att du är lycklig.
I skolan
Det går bra i skolan, hoppas jag. Hittills har jag inte haft några större svårigheter, även om jag ständigt önskar att jag var naturbegåvning nog att prestera bättre än det jag gör utan att studera mer, för jag har inte orken till att plugga all min lediga tid. Jag vill faktiskt sova då.
Jag har en tenta till den 28:e och jag har inte börjat läsa böckerna än. Jag har en uppsats på 6 poäng som ska in 25/5, och jag har inte valt ämne än. Men jag är kroniskt sen av mig, jag gör allt i sista stund. Ett mindre trevligt exempel på det är hemtentan som jag skulle lämna in för två veckor sedan.
Dagen innan tentan är jag på jobbet och funderar på hur jag ska svara på mina tentafrågor. Givetvis har jag inte börjat skriva på uppgifterna än. Jag skriver bra under tidspress. Jag kan sätta mig ner och stänga ute allt annat. Koncentrationen håller då i flera timmar och jag har under det senaste årets studier kommit på mig själv med att skriva slutsatser klockan fyra på morgonen ett antal gånger. (Jag har tyvärr insett att denna egenskap inte är bra då man jobbar på café. Att stänga ute allt och koncentrera dig på en sak då du är stressad är ungefär det mest opraktiska du kan göra, så min chef får återkalla mig till verkligheten ibland.) Trots att jag inser att det är ovanligt illa att jag dagen innan inlämningen inte ens har läst alla texter jag behöver för att kunna besvara frågorna, så är jag inte särskilt orolig. Det stör mig lite att jag inte hunnit läsa klart. Att jag inte kommer kunna börja förrän tidigast halv nio på kvällen är en återkommande och lite irriterande tanke. Men jag skjuter det ifrån mig. Det kommer att gå bra, eller hur? Det har väl alltid gått bra hittills, inte sant? Varför ändra ett vinnande (eller åtminstone fungerande koncept?).
Jag hade dock inte räknat med att sitta på tunnelbanan hem från jobbet, en timma efter att vi stängt för dagen, och inse i ren panik att jag glömt kompendiet med precis alla texter och alla mina anteckningar i det fördömda köks-helvetet på jobbet. Det var som en mental kollaps i kollektivtrafiken (inte för att jag kan se mer avstängd ut än jag redan gör). Trots det var jag redan lugn och sansad innan jag hunnit hem. Jag satte mig slutligen framför datorn och improviserade ihop allt jag kom ihåg fram till halv tre på natten och sedan gick jag och la mig. Sju timmar senare, en halvtimma innan öppning var jag förbi jobbet, till min chefs stora förvåning, och hämtade upp kompendiet. Sedan var det bara att åka in till Universitetet och sitta där i 4 timmar och skriva och läsa innan jag skrev ut och lämnade in hemtenta en kvart innan deadline. Visserligen var det ihop-hafsat. Visserligen insåg jag redan en kvart efter inlämning vad jag borde ha haft med men missat, och att jag struntat i att avsluta den andra frågan. Men jag hann klart, och har jag tur så blir jag godkänd.
Har inte rikigt förstått varför jag gör såhär mot mig själv. Jag antar att jag inte har mycket till liv och att tidspressen får mig att känna mig levande. Eller nått. Jag är antagligen bara galen.
På jobbet
Det går riktigt bra på jobbet! Det är synd att jag egentligen jobbar varenda helg, för jag har helt tappat mitt tidsperspektiv, och känner inte att det är skönt med ledighet på fredagkvällar utan ser måndagar som helg. Jag har nog fortfarande svårt med att få ett helhetsintryck av allt jag ska sköta om, och kopplar lätt bort omgivningen. Det är ett problem, men min chef har överseende med att jag "drömmer" lite, som hon säger.
Enda incidenten på senare tid är när jag råkade tappa en diskback för att den var så väldigt tung och varm, och ett par tallrikar och en skål gick i kras. Det var intressant att det första jag tänkte på var att jag skulle behöva sopa och inte att jag fått massa krossat porslin över mina bara armar.
Det och mannen som stötte på mig förstås. Det var inte heller kul. Jag säger inte att det inte hänt förr, men det här var ett av de där obehagliga fallen. Förra året jobbade jag på SF-bok, och där var det helt OK att kunder flirtade med en när man stod i kassan, även om jag brukade tycka att det var lite pinsamt. Men, så fanns ju killen som förföljde mig efter jobbet någon dag i somras, och helt tydligt inte insåg att jag vart rädd. I efterhand var det ju rätt tragiskt, för han var nog bara ensam och insåg inte att en person som blir förföljd är inte benägen att fika med stalkern när denne väl frågar. Men whatever. Det här var en liknande situation. Bortsett från att mannen inte var ca 10 år äldre än mig nu, utan antagligen 5 år äldre än min pappa. Det utspelade sig ungefär såhär:
En vanlig onsdag på Bubbletea:
Lunchruschen är över. Caféet är tomt och Nahal torkar bord.
Dörren öppnas och en storvuxen, äldre man stiger in.
[Nahal] Hej! *Fortsätter att torka bord*
[Mannen] Hej. *Tittar sig omkring* Vad serverar ni för mat?
[Nahal] *Pekar på skyltar* Vi har wraps, soppor och sallader.
[Mannen] Ah... nä. *Vänder sig om och går*
[Nahal] OK. Hejdå. *Fortsätter torka bord*
Allt som allt väldigt vanligt. Trodde jag.
[Mannen] *Vänder sig om i dörren* Du har väldigt vackra ögon.
[Nahal] Eh, haha... tack. *Backar försiktigt och plockar ihop glas*
[Mannen] *Kliver leende närmare. Sträcker fram handen och presenterar sig*
[Nahal] *Är helt dum i huvudet och tror att han är en stamkund från området. Sträcker fram sina händer och visar upp disktrasa*
[Mannen] *Tar plötsligt tag i Nahals disktrasefria hand med båda sina* Jag skulle vilja lära känna dig bättre!
Där flippade jag ut, och när jag är pressad sköter jag inte situationer snyggt.
[Nahal] Nej!! *Rycker till sig handen och backar undan lite*
[Mannen] Jaha... *Ser förvånad ut* varför inte?
[Nahal] Eh... min pojkvän skulle nog tycka att det är besvärligt. *Plockar upp glas*
[Mannen] *Fattar äntligen vinken och backar undan*
[Mannen] Det var ju synd... men du vet. Ingen ÄGER dig ju. Du får göra som du vill *ler bortifrån dörren*
[Nahal] Jo, men jag trivs bra med honom! Hejdå!
Det hela var bara obehagligt och konstigt. Jag menar, hur hade han trott att jag skulle reagera? "Självklart! Jag har bara talat om för dig vad vi har för mat, men nu när du säger det så skulle jag vilja lära känna dig bättre också, för jag gillar män som är mer än dubbelt så gamla som jag." Jesus, Mary and Joseph! Give me a fucking break, hur kan du själv inte se det sjuka i situationen ville jag säga. Men det kunde jag inte. Jag kan inte vara så elak av någon anledning. Jag kunde inte ens, sorgligt nog, säga att jag inte var intresserad. Utan min påhittade pojkvän (som dessutom räddade mig från stalkern förra sommaren) fick rädda mig igen. Patetiskt. Jag måste bli bättre på att avvisa folk på egen hand.
Bland vänner
Oh, här har vi ett ämne. Det har varit väldigt underligt i veckan. Jag har för första gången på länge haft en ovanligt social vecka. Det kan bero på att alla (utom jag) haft ett ordentligt påsklov, så jag har flängt hit och dit och träffat folk och fyllt luckorna i min kalender. Förra helgen var jag på Fashings med kurskompisarna och firade en av tjejernas födelsedag. Jag älskar att dansa. Det är underbart. T.o.m. om det innebär att jag är ute och dansar till musik jag annars aldrig skulle lyssna på hemma, men när jag är ute är jag väldigt okritisk, bara jag får dansa. Det var väldigt kul och det ända jobbiga var hur det tog en och en halv timma att ta sig hem (bara för att vi gav upp och tog taxi mot slutet), och att jag dessutom skulle upp och ta mig till jobbet 4 timmar senare. Och så fick jag Rick James "Superfreak" på huvudet också, och det var inte så kul i längden.
Jag träffade en kompis från förra jobbet i måndags och vi satt flera timmar på fik och pratade och hade trevligt. Det var första dagen ute med nya vårjackan och jag tyckte att det skulle vara riktigt underbart att känna av lite vårvärme, men det var jätteblåsigt och kallt. Men vårjackan och sneakers gäller nu, vinterkläder är undanlagda. Innan fikan träffade jag dessutom underbara Kori och gick en sväng med henne, och hon påpekade roligt nog att jag såg mindre ut. Se vad bristen av vinterkläder gör. Man blir mindre i omfång och 5 cm kortare, i alla fall om man är jag :P
I tisdags såg jag The Libertine på bio med tjejgänget från gymnasiet. Det är svårt att få ihop 7 personer på samma plats vid samma tidpunkt nu för tiden. Speciellt när alla pluggar på olika ställen och en bor i Uppsala. Men vi sågs och det gjorde mig verkligen glad, även om det blev mycket problemlösande. Men det hör till tycker jag. Att filmen skulle följa vårt klassiska Johnny Depp-tema var min idé. Han är riktigt begåvad, och ofta snygg också. Visst var han duktig här också, men filmen var underlig. Helt OK men riktigt jävla konstig.
I fredags träffade jag Jodes, som kommit hem från gnällbältet :) Det var så otroligt kul och jag inser att jag verkligen saknar henne nu när hon flyttat till Örebro. Vi såg på Captain Blood med Errol Flynn (piratfilm från 1935) och pratade om en hel del, bl.a. om ett planerat besök till Örebro nästa månad, lagom till hennes födelsedag.
Resten av påskhelgen tillbringades hemma med gäster. På lördagen var bl.a. Kori med familj här och vi firade min brors 18-års dag lite i efterhand. Det var jättekul att ses och trevligt för lillebror, fast jag själv har väldigt svårt att acceptera att han faktiskt är tänkt att vara vuxen nu. Han är lillebror, slutdiskuterat =)
Igår hade vi middagsgäster och det blev mycket prat om resor och politik och studier. Lite allt möjligt egentligen. Fick mig att tänka lite på planerad resa inför nästa sommar, och tänka ännu mer på att flytta hemifrån efter det. Vi får se...
Det har varit en lång vecka. När jag ser tillbaka har den varit ovanligt händelserik och det mesta har varit både roande och givande. Men det är aldrig så bra. Specielt inte när det gäller mig. Nahal- en naturkatastrof på ben (visserligen rätt snygga ben, om jag får säga det själv...). Det var självklart att det var tvunget att explodera i ansiktet på mig. Att det var tvunget att kännas som om någon bara tagit en kniv och sprättat upp mig fullständigt.
Det var inte mitt fel. Jag vill gärna tro det. Det var nog ingens fel. Men det gör så förbannat ont att se hur allt bara rasar runt omkring mig. Och jag är så fruktansvärt trött på det här. Trött på att känna mig värdelös och otillräcklig. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt. Jag är inte blind för alla vidriga små, och större, fel som jag dras med. Men jag trodde verkligen helt och fullt, att jag var en bra vän. Det är en av de saker jag alltid trott om mig själv. Att jag bryr mig om, att jag älskar mina vänner. Det är en av de få saker jag verkligen varit stolt över hos mig själv. Och det har tagits ifrån mig. Långsamt har man skalat av mig. I ett halvår har jag känt saker glida mig ur händerna, medveten om att jag inget kan göra. Bara vara där, och strunta i mina egna känslor. Bara säga som det är: Jag mår bra, men jag är trött. Jag mår fint, bara du mår fint. Jag finns här när du vill prata. Jag finns här för att lyssna.
Det dög visst inte. Jag har alltid vetat att vi var olika. Jag vill inte ha en vän som är precis som mig, och inte en som är lik mina andra vänner heller. Jag har aldrig förväntat mig att mina vänner ska passa upp till mina ideal och jag blir inte sårad över att folk inte är som jag trott. Om man intalar sig själv det så känner man inte mig eller så lurar man sig själv. Har det varit så omöjligt för oss att gå ihop så hade vi ju aldrig blivit kompisar från första början. Jag tycker om dig som du är. That's it. Inget mer, inget mindre. Visst uppskattar jag olika saker hos mina vänner, och jag förväntar mig olika saker av de i och med att de visat upp vissa sidor och kvalitéer under vår bekantskap. Vad jag däremot anser som grundläggande är att jag blir bra behandlad och att man ställer de krav på mig som man sjalv är villig att uppfylla. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Är det så jävla svårt? Tydligen. För det här är åtminstone något jag känner att jag uppfyllt, men inte fått i gengäld. När en av mina bästa vänskaper far ut genom fönstret efter ett halvårs försök, så kan man inte förvänta sig att jag ska ta det bra. Man kan inte förvänta sig att jag ska må bra av att få veta att den andre parten trott att vår vänskap gått förlorad redan, när jag trodde att jag gav denne mer utrymme, då den tydligen inte ville dela med sig av någonting.
Ja, jag är emotionell. Jag tar åt mig, jag är känslig, jag gråter. Jag kan inte försvara mig mot den som sårar mina känslor. Jag blir ledsen och arg och jag gråter. Är det så konstigt? Är det så förvånande? Vad har jag begärt mer än att man ska vara öppen mot mig, när man begär att jag ska vara det? Vad har jag krävt som är så omöjligt? För det kan ju inte vara något så svårt, om jag har förväntats genomgå det jämt och ständigt. Fel. Jag är medveten om hur grymt svårt det är. För jag har fått genomgå det. Och enda anledningen till att jag kräver det tillbaka är för att en vänskap ska bestå av ett likvärdigt utbyte. Som en ekvation. Som alkemi. X = Y. De ser olika ut och de är olika men de är likvärdiga. Vår vänskap var inte likvärdig. Inte på senare tid. Ju mer tiden gick dessto mer medveten blev jag om hur plågsamt utesluten jag var, från att dela sorg, från att dela bekymmer, och tillslut t.o.m. från att dela glädjen med min vän. Och jag vaknar upp till den plötsliga känslan av intighet. Jag har blivit reducerad till ett ingenting. Det gör ont. Som om någon huggit mig i hjärtat. Eller i ryggen. Både och kanske. Jag känner mig sviken. Och det känns som om jag förlorat på så många områden. Jag har förlorat en vän, jag har förlorat självförtroende, jag har förlorat min tillit. Och självklart spelar det roll att det inte var medvetet. Det är klart att det inte är lika hemskt när den andra inte ens varit medveten om att jag varit så nära att brista alltför länge. Men det blir inte bättre av att den andre är så blind inför hur jag plågats. Det är inte OK nu, bara för att vi försöker prata och reda ut saker, försöker se varandras sidor av saken. För det känns som om jag har försökt se någon annan sida av saken sedan november, och nu är jag trött på att känna mig otillräcklig.
Du mår äntligen bättre nu. Kanske riktigt bra till och med, om det inte vore för att du slutligen insett hur uselt jag har det. Men det är inget jag kan radera för din skull. För första gången på väldigt länge, känns det som om jag kan ta hand om mina egna problem och göra mig av med mina egna maror, de flesta tyvärr uppkomna under de senaste månaderna. Jag behöver tid att inse att jag inte är så värdelös som jag känner mig, för det tror jag inte att jag är. Bara det är ett tecken på att jag vet att något är fel. Så låt oss ta hand om oss själva var för sig. Jag behöver det. Sedan kan vi lösa vårt problem så gått det går. För jag tror att det går att lösa, jag vill att det ska det. Tills vidare hoppas jag att du gör det bästa av det du har och det du funnit. Det är, trots allt, fortfarande viktigt för mig att du är lycklig.
söndag, april 16, 2006
A while there I felt like following Dream when in one of his black moods. I'd close of my realm and move the heart of my dreaming to the top of a mountain, making it constantly unpleasant to visitors with it's dark turmoiled skies and never-ending rains.
Jag har tänkt uppdatera. Det har jag faktiskt. Jag har tänkt på en hel massa saker. Vilket jag oftast gör. Även om jag tenderar att säga saker innan jag tänkt klart många gånger :P
Hur som helst, det har hänt en hel del. På skolfronten, arbetsplatsen... Det har blivit en del film hemma och på bio (jag tänker kommentera allihop här i ett senare inlägg) och det har blivit en del roliga och mindre roliga saker att tänka på. Det har varit en berg- och dalbane - vecka. Jag har haft jättekul med en del kompisar och haft det struligt med andra. Det är visserligen bara en incident som förmörkar himlen men den har dragit ner humöret rejält och jag har bara stängt av ett tag. Det har varit en social vecka trots att jag känt ett ovanligt stort isoleringsbehov.
Ändå känns allt bättre nu. En del frågor har besvarats och själv orkar jag inte gå runt och vara förbannad. Det är tröttsamt och inte min stil. Besvikelse är dock en obehaglig känsla som inte går över så lätt, men allt kan bearbetas. Snart är jag nog på rätt spår igen, och just nu mår jag oväntat bra. Jag ska försöka uppdatera mer i veckan och faktiskt skriva om sådant jag vill ha sagt, och inte bara informera världen om att jag känner mig osocial och antagligen inte kommer svara i telefon när folk ringer den närmaste tiden (men det är ändå standard...)
Justja... I förrgår runt midnatt gick en timme av mitt liv åt att konversera om allt och inget över telefon. Det var nog fruktansvärt krävande för min telefon-hatar vän att behöva stå ut med min brusande telefon under så lång tid, men han stod ut och fick mig att skratta och fnissa och ha så trevligt att jag sedan dess inte alls mått dåligt. Saker var helt enkelt inte lika jobbiga längre.
Tänka sig, du är nog inte hälften så ond som du utger dig för att vara ;P
Jag har tänkt uppdatera. Det har jag faktiskt. Jag har tänkt på en hel massa saker. Vilket jag oftast gör. Även om jag tenderar att säga saker innan jag tänkt klart många gånger :P
Hur som helst, det har hänt en hel del. På skolfronten, arbetsplatsen... Det har blivit en del film hemma och på bio (jag tänker kommentera allihop här i ett senare inlägg) och det har blivit en del roliga och mindre roliga saker att tänka på. Det har varit en berg- och dalbane - vecka. Jag har haft jättekul med en del kompisar och haft det struligt med andra. Det är visserligen bara en incident som förmörkar himlen men den har dragit ner humöret rejält och jag har bara stängt av ett tag. Det har varit en social vecka trots att jag känt ett ovanligt stort isoleringsbehov.
Ändå känns allt bättre nu. En del frågor har besvarats och själv orkar jag inte gå runt och vara förbannad. Det är tröttsamt och inte min stil. Besvikelse är dock en obehaglig känsla som inte går över så lätt, men allt kan bearbetas. Snart är jag nog på rätt spår igen, och just nu mår jag oväntat bra. Jag ska försöka uppdatera mer i veckan och faktiskt skriva om sådant jag vill ha sagt, och inte bara informera världen om att jag känner mig osocial och antagligen inte kommer svara i telefon när folk ringer den närmaste tiden (men det är ändå standard...)
Justja... I förrgår runt midnatt gick en timme av mitt liv åt att konversera om allt och inget över telefon. Det var nog fruktansvärt krävande för min telefon-hatar vän att behöva stå ut med min brusande telefon under så lång tid, men han stod ut och fick mig att skratta och fnissa och ha så trevligt att jag sedan dess inte alls mått dåligt. Saker var helt enkelt inte lika jobbiga längre.
Tänka sig, du är nog inte hälften så ond som du utger dig för att vara ;P
måndag, april 03, 2006
The Trick Is To Keep Breathing
Det slutar inte. Det evinnerliga snöandet och kylan som tycks tafsa på mig från inunder kläderna. Det känns i märgen, över huden, i lungorna när jag andas. Den klibbiga fuktiga kylan som inte släpper mig ens när jag kommit in genom dörren, utan dröjer kvar och väntar och suger musten ur mig. Likt döden. Som att ständigt vara förföljd av förruttnelse. Som att redan ligga i en grav.
Jag känner mig fruktansvärt desillusionerad idag. Jag vill bara låsa världen ute och glömma. Glömma att jag har en tenta på torsdag som jag inte kommer klara av, glömma att jag har ont i ryggen eller att jag borde äta något för att inte svälta.
Det är sällan nu för tiden jag har möjligheten att bara sitta hemma en hel dag och göra som jag känner. Se på film/anime eller läsa en bok. Det känns underligt att få den möjligheten och upptäcka att jag inte gjort någonting. Att jag har en bra bok liggandes på rummet som jag igår kväll knappt släppte ifrån mig men som jag nu inte känner för att läsa i. Att jag har flera filmer på datorn som jag inte orkar se. Främst bör jag tänka på alla läxor jag borde ta itu med och allt städande och tvättande jag har framför mig. Men allt det skjuts undan. Små detaljerade prylar man lägger på en glatt yta. Glider iväg, rullar bort, försvinner. Adjö.
Jag lyckats dra ut på denna tid av intighet, och den enda fasta förankringen är att jag lämnat musiken på repeat. Jag borde sluta lyssna. Öronen borde ha stängt ute ljudet vid det här laget. Men nej. Shirley Manson från Garbage har nynnat ut samma låt i över en timma. Och orden träffar fortfarande. Hårt och djupt.
Jag känner mig fruktansvärt desillusionerad idag. Jag vill bara låsa världen ute och glömma. Glömma att jag har en tenta på torsdag som jag inte kommer klara av, glömma att jag har ont i ryggen eller att jag borde äta något för att inte svälta.
Det är sällan nu för tiden jag har möjligheten att bara sitta hemma en hel dag och göra som jag känner. Se på film/anime eller läsa en bok. Det känns underligt att få den möjligheten och upptäcka att jag inte gjort någonting. Att jag har en bra bok liggandes på rummet som jag igår kväll knappt släppte ifrån mig men som jag nu inte känner för att läsa i. Att jag har flera filmer på datorn som jag inte orkar se. Främst bör jag tänka på alla läxor jag borde ta itu med och allt städande och tvättande jag har framför mig. Men allt det skjuts undan. Små detaljerade prylar man lägger på en glatt yta. Glider iväg, rullar bort, försvinner. Adjö.
"And lately I'm not the only one
I say never trust anyone
Always the one who has to drag her down
Maybe you'll get what you want this time around
The trick is to keep breathing..."
Jag lyckats dra ut på denna tid av intighet, och den enda fasta förankringen är att jag lämnat musiken på repeat. Jag borde sluta lyssna. Öronen borde ha stängt ute ljudet vid det här laget. Men nej. Shirley Manson från Garbage har nynnat ut samma låt i över en timma. Och orden träffar fortfarande. Hårt och djupt.
tisdag, mars 28, 2006
Jag stannade hemma från skolan idag. Eller snarare, jag klev upp, åt frukost, gjorde mig i ordning och gick hemifrån med antydan till en tryckande känsla mot pannan. Därefter tog det nog inte mer än en halvtimma innan det utvecklats till en molande huvudvärk som stängde ute alla vettiga tankar och gav plats för det trängtande behovet att ta mig hem igen och begrava mig i sängen. Så nu har jag en kompletteringsuppgift att se fram emot, vid sidan av uppgiften till ikväll, kärleksdikten till på fredag och hemtentan till nästa vecka. Det går ju bra, det här...
Vad jag egentligen vill göra är att ta ett långt, varmt bad. Men nackdelen med att bo i radhus är att varmvattnet tar slut så snabbt. För två veckor sedan prövade jag, sorgligt nog, vår jaccuzzi här hemma för första gången, fastän jag bott här i snart 4 år! Jag duschar jämt, men har säkert bara tagit två långa bad sen vi flyttade hit, för det tar 25 minuter innan karet blir fullt. Och då vill jag tvätta håret och duscha av mig innan. Jag vill ju inte tappa upp nytt och ligga i det om det blivit ljummet. Hur som helst var klockan närmare midnatt och jag låg äntligen i riktigt varmt vatten och lyssnade på jaccuzzi-pumpens nästan sövande buller. Vilket bidrog till att när jag väl låg och tryckte axeln mot en av vattenstrålarna för att få musklerna att slappna av, så sjönk jag ner med halva huvudet under vattnet och halvsov. Jätteskönt, tyckte jag. Fram tills det att resten av familjen insåg att jag varit i badrummet i över en timma och undrade hur länge jag hade tänkt ligga kvar. Jag kunde ju inte höra de ropa, så självklart svarade jag inte. Det slutade med att mamma springer in och rycker bort duschdraperierna i tron om att jag svimmat i badkaret. Med denna filmliknande scen, som fick mig att skrika rätt ut och direkt-associera händelsen till duschsekvensen ur Pshyco, tog mitt badande ett drastiskt slut, eftersom jag självklart inte kunde slappna av igen med hjärtat i halsgropen.
På grund av mitt låga blodtryck får jag lätt yrsel om jag står för länge under varmt vatten och i badrumsångan, vilket gör att jag inte längre låser dörren till badrummet där nere, utifall att jag vill ta mig ut så snart som möjligt för att inte tuppa av. Att det ska utnyttjas till att folk ska springa in och skrämma mig halvt från vettet när jag badar är inte ett alternativ. Inga långa bad förrän jag är ensam hemma alltså, och idag kom lillsyrran hem tidigt från skolan. Th th... vilka i-landsproblem man dras med :)
Bortsett från att det går hyfsat i skolan så har jag dessutom jobbet att tänka på. Det går bra, jag lär mig en hel del nytt och är inte så vansinnigt inkompetent i köket som jag trodde, bara långsam. Men det kommer jag träna upp, med tanke på att jag jobbar varje helg fram till maj, om inte längre.
Tyvärr har det gjort att mitt sociala liv är sporadiskt och alla fika-tillfällen, luncher eller promenader blir korta och konversationerna inte särskilt tillfredsställande. Men jag hoppas på att folk har förståelse för att jag gör mitt bästa. Det känns jobbigt ibland dock. Vissa av mina vänner har jag inte sett mer än en gång i år, och det var i januari... Min första lediga helg i Maj (om jag får en, annars ska jag ta ledigt) är redan uppbokad. Nu är jag trött på att skjuta upp det här, jag vill till Örebro och hälsa på min kompis! Jag vill prata och gå på bio och dansa och roa mig!
På tal om att dansa, var ute med två kompisar från kursen för två veckor sen och hade så otroligt kul att det var som att jag återupptäckt nöjet med att va ute. Faschings var tokfint och jag vill ut och dansa mera. Mer fest helt enkelt!
Vi kom inte ut förrän midnatt och var där och dansade till nästan fyra. Jag hann inte sova mer än tre timmar innan jag skulle upp igen och ta mig till jobbet. Men det var så fruktansvärt kul att jag inte brydde mig om att jag var så tung i benen eller matt i kroppen efteråt. Vi ska ut igen om 2-3 veckor och jag ser redan fram emot det.
I helgen var jag dessutom på bio efter jobbet. Jag och väninnan promenerade runt, åt på vår japanska favoritrestaurang som åter har kvällsöppet (yeay!), men nu till restaurangpriser (50kr dyrare under kvällarna, skandal!) och hade jättetrevligt. Jag hade dessutom ätit japanskt dagen innan då jag shoppat med en av mina härliga kurs-kompisar, men jag har kommit fram till att Yakiniku är bäst på Nagano. Så är det bara. Jag har provat det på 4 andra ställen under det senaste året och det är helt enkelt inte lika gott.
Något som inte var lika lyckat var ju biofilmen - Ultraviolet. Att det skulle ta så jävla lång tid att se en film på 87 minuter är otroligt. Och så usel den var! Motorcykeljakterna liknade ett 3-D spel, skådisinsatserna var nästan förvånandsvärt dåliga, och när jag äntligen trodde att tjejen dött visade det sig självklart vara ett misstag. Stupid, stupid me. Nu säger inte jag att jag någonsin tyckt att Milla Jovovich varit en duktig skådis, men det här var ju verkligen bottenskrapet i årets filmproduktion. Trots att faktorerna lät intressanta: sci-fi, mutanter, kvinnlig huvudroll, action. Det lät som en roande helhet. FEL. Det var så fruktansvärt patetiskt, att man nästan skrattade. En gång. Att mutanterna kallades Hemofager den första kvarten, men därefter upprepande kallades för vampyrer var bara irriterande.
Mitt i filmen reste sig två killar och gick. All respekt till de! Jag kan inte gå, för jag tänker att jag faktiskt betalat och bör se hur det slutar. Vad är det för korkad inställning egentligen? Jag har betalat, och därför ska jag även plåga mig själv till slutet? Det är väl ett problem jag har, att jag inte kan resa mig upp och gå. Men, jag kan däremot varna alla andra. Se den inte, det är inte värt det. Ta era sedlar och gör något vettigare av dem, som pappersbåtar till exempel. Vad som helst duger, faktiskt.
Vad jag egentligen vill göra är att ta ett långt, varmt bad. Men nackdelen med att bo i radhus är att varmvattnet tar slut så snabbt. För två veckor sedan prövade jag, sorgligt nog, vår jaccuzzi här hemma för första gången, fastän jag bott här i snart 4 år! Jag duschar jämt, men har säkert bara tagit två långa bad sen vi flyttade hit, för det tar 25 minuter innan karet blir fullt. Och då vill jag tvätta håret och duscha av mig innan. Jag vill ju inte tappa upp nytt och ligga i det om det blivit ljummet. Hur som helst var klockan närmare midnatt och jag låg äntligen i riktigt varmt vatten och lyssnade på jaccuzzi-pumpens nästan sövande buller. Vilket bidrog till att när jag väl låg och tryckte axeln mot en av vattenstrålarna för att få musklerna att slappna av, så sjönk jag ner med halva huvudet under vattnet och halvsov. Jätteskönt, tyckte jag. Fram tills det att resten av familjen insåg att jag varit i badrummet i över en timma och undrade hur länge jag hade tänkt ligga kvar. Jag kunde ju inte höra de ropa, så självklart svarade jag inte. Det slutade med att mamma springer in och rycker bort duschdraperierna i tron om att jag svimmat i badkaret. Med denna filmliknande scen, som fick mig att skrika rätt ut och direkt-associera händelsen till duschsekvensen ur Pshyco, tog mitt badande ett drastiskt slut, eftersom jag självklart inte kunde slappna av igen med hjärtat i halsgropen.
På grund av mitt låga blodtryck får jag lätt yrsel om jag står för länge under varmt vatten och i badrumsångan, vilket gör att jag inte längre låser dörren till badrummet där nere, utifall att jag vill ta mig ut så snart som möjligt för att inte tuppa av. Att det ska utnyttjas till att folk ska springa in och skrämma mig halvt från vettet när jag badar är inte ett alternativ. Inga långa bad förrän jag är ensam hemma alltså, och idag kom lillsyrran hem tidigt från skolan. Th th... vilka i-landsproblem man dras med :)
Bortsett från att det går hyfsat i skolan så har jag dessutom jobbet att tänka på. Det går bra, jag lär mig en hel del nytt och är inte så vansinnigt inkompetent i köket som jag trodde, bara långsam. Men det kommer jag träna upp, med tanke på att jag jobbar varje helg fram till maj, om inte längre.
Tyvärr har det gjort att mitt sociala liv är sporadiskt och alla fika-tillfällen, luncher eller promenader blir korta och konversationerna inte särskilt tillfredsställande. Men jag hoppas på att folk har förståelse för att jag gör mitt bästa. Det känns jobbigt ibland dock. Vissa av mina vänner har jag inte sett mer än en gång i år, och det var i januari... Min första lediga helg i Maj (om jag får en, annars ska jag ta ledigt) är redan uppbokad. Nu är jag trött på att skjuta upp det här, jag vill till Örebro och hälsa på min kompis! Jag vill prata och gå på bio och dansa och roa mig!
På tal om att dansa, var ute med två kompisar från kursen för två veckor sen och hade så otroligt kul att det var som att jag återupptäckt nöjet med att va ute. Faschings var tokfint och jag vill ut och dansa mera. Mer fest helt enkelt!
Vi kom inte ut förrän midnatt och var där och dansade till nästan fyra. Jag hann inte sova mer än tre timmar innan jag skulle upp igen och ta mig till jobbet. Men det var så fruktansvärt kul att jag inte brydde mig om att jag var så tung i benen eller matt i kroppen efteråt. Vi ska ut igen om 2-3 veckor och jag ser redan fram emot det.
I helgen var jag dessutom på bio efter jobbet. Jag och väninnan promenerade runt, åt på vår japanska favoritrestaurang som åter har kvällsöppet (yeay!), men nu till restaurangpriser (50kr dyrare under kvällarna, skandal!) och hade jättetrevligt. Jag hade dessutom ätit japanskt dagen innan då jag shoppat med en av mina härliga kurs-kompisar, men jag har kommit fram till att Yakiniku är bäst på Nagano. Så är det bara. Jag har provat det på 4 andra ställen under det senaste året och det är helt enkelt inte lika gott.
Något som inte var lika lyckat var ju biofilmen - Ultraviolet. Att det skulle ta så jävla lång tid att se en film på 87 minuter är otroligt. Och så usel den var! Motorcykeljakterna liknade ett 3-D spel, skådisinsatserna var nästan förvånandsvärt dåliga, och när jag äntligen trodde att tjejen dött visade det sig självklart vara ett misstag. Stupid, stupid me. Nu säger inte jag att jag någonsin tyckt att Milla Jovovich varit en duktig skådis, men det här var ju verkligen bottenskrapet i årets filmproduktion. Trots att faktorerna lät intressanta: sci-fi, mutanter, kvinnlig huvudroll, action. Det lät som en roande helhet. FEL. Det var så fruktansvärt patetiskt, att man nästan skrattade. En gång. Att mutanterna kallades Hemofager den första kvarten, men därefter upprepande kallades för vampyrer var bara irriterande.
Mitt i filmen reste sig två killar och gick. All respekt till de! Jag kan inte gå, för jag tänker att jag faktiskt betalat och bör se hur det slutar. Vad är det för korkad inställning egentligen? Jag har betalat, och därför ska jag även plåga mig själv till slutet? Det är väl ett problem jag har, att jag inte kan resa mig upp och gå. Men, jag kan däremot varna alla andra. Se den inte, det är inte värt det. Ta era sedlar och gör något vettigare av dem, som pappersbåtar till exempel. Vad som helst duger, faktiskt.
måndag, mars 13, 2006
It's just the freakin' irony of it all...
And in the blurry haze that is my life, I will find that one thing that is solid, that one thing that will keep my pieces together so that I don't shatter like crystal across the marble floor of reality. I am still searching...
I've been meaning to write something, anything, for a while now. It just didn't happen. A lot of things just never happen when it comes to me. Pathetic. But nothing extraordinary happened, so really, what should I write about? Then again, extraordinary things usually don't include me. I've been going to work, to Uni, I haven't studied nearly enough and my cold is just getting worse (at the time being, my coughing wakes people in the middle of the night).
I need to get me some more sleep. And I need to study more, because my homework is giving me angst like painful intakes of cold night air. Something I've been breathing too much of, or too little of, lately - depending on how you see it. If you have a bad cold, you should probably stay at home, and keep out of the cold. But it can't be helped, I like being out a night.
Unfortunatly, the night I really wanted to be outside last week, was Wednesday night 8th of march - International day of Women. I wanted to be outside and and join the protest march, I wanted to walk with my friends in the "Reclaiming the night" - demonstration.
Yes, I believe we need a day for women. I'm glad we have it, because at least once a year it might open the eyes of society to the truth. Even in a country like Sweden, where it's supposed to be so great, women are afraid to go out alone. Not just at nighttime, even in daytime! Rape, rape, women abuse, rape. That's all I ever get to read about these days. Throw in some child abuse and sexual harassment just to make it a completed circle of Hell.
What I don't like is the fact that the situation today, in the year of 2006, is so horrid that we actually need a special day for women. But it is. It's awful. To the point where my mum is afraid I'm lying dead in a ditch when I'm 45 minutes late and don't have a phone with me so I can call her and tell her I'm OK. That's mothers for you.
But still, it was 11 p.m. and dark and freezing outside and I was walking home alone, and I had had a couple of glasses of wine after work and.... you get the picture. Girl alone in the dark with alcohol in her is the perfect victim. I know it. You know it. Everybody knows it. Why the fuck is it that I have to act like I agree with it?! I don't have to sit at home and let myself rot, but if I stay out the chances are my life is ruined. And if something happens, no one will care. No one fights on my side. The law gives me an accusing look and then the cold shoulder.
"Young girl didn't say NO". (Probably because she was choked to the point where she had passed out).
"Young girl was wearing provocative clothes" (Maybe a skirt. Maybe just 5 layers of black. No one seems to care that you have the right to wear whatever you want).
"Young girl didn't resist" (She was attacked by five men).
Why don't you take her side? "She was out alone at dark. She had it coming."
And people make fun of my suspicious nature and call me paranoid. Fuck off. I call it reality, you're all welcome to join and try to make a difference.
This is what I think. This is what I say. This is why I wanted to parade through the street at night and reclaim womens right to be there. It's very symbolic. And a week later, it would be forgotten. But not by the ones who were there. And I wasn't.
That's the sour truth. I was at work all day, and at work all of the next day, and I was to tired and ill to be out walking at night. Instead I spent all my day cooking, cleaning, pouring people coffee and chopping vegetables at the Café like some friggin' 1950's housewife from Suburbia. I want to bury my face in my hands in pure shame, really. The irony of it all is just killing me. But I promised myself, promised, that I would join in next year. Even if I have to work the next day. Even if I'm so ill they have to drag me by the hand, I don't care. I have to.
The time comes when you have to stop compromising about what you think is important. This is important. Not only to me, it should be important to everyone. Your friends, sisters, girlfriends, daughters, mothers... we're all the same. In theory, we all have the same rights. But it's time we crave those rights count just as well on the streets. We're not just reclaiming the night. We're reclaiming our lives. Now.
I've been meaning to write something, anything, for a while now. It just didn't happen. A lot of things just never happen when it comes to me. Pathetic. But nothing extraordinary happened, so really, what should I write about? Then again, extraordinary things usually don't include me. I've been going to work, to Uni, I haven't studied nearly enough and my cold is just getting worse (at the time being, my coughing wakes people in the middle of the night).
I need to get me some more sleep. And I need to study more, because my homework is giving me angst like painful intakes of cold night air. Something I've been breathing too much of, or too little of, lately - depending on how you see it. If you have a bad cold, you should probably stay at home, and keep out of the cold. But it can't be helped, I like being out a night.
Unfortunatly, the night I really wanted to be outside last week, was Wednesday night 8th of march - International day of Women. I wanted to be outside and and join the protest march, I wanted to walk with my friends in the "Reclaiming the night" - demonstration.
Yes, I believe we need a day for women. I'm glad we have it, because at least once a year it might open the eyes of society to the truth. Even in a country like Sweden, where it's supposed to be so great, women are afraid to go out alone. Not just at nighttime, even in daytime! Rape, rape, women abuse, rape. That's all I ever get to read about these days. Throw in some child abuse and sexual harassment just to make it a completed circle of Hell.
What I don't like is the fact that the situation today, in the year of 2006, is so horrid that we actually need a special day for women. But it is. It's awful. To the point where my mum is afraid I'm lying dead in a ditch when I'm 45 minutes late and don't have a phone with me so I can call her and tell her I'm OK. That's mothers for you.
But still, it was 11 p.m. and dark and freezing outside and I was walking home alone, and I had had a couple of glasses of wine after work and.... you get the picture. Girl alone in the dark with alcohol in her is the perfect victim. I know it. You know it. Everybody knows it. Why the fuck is it that I have to act like I agree with it?! I don't have to sit at home and let myself rot, but if I stay out the chances are my life is ruined. And if something happens, no one will care. No one fights on my side. The law gives me an accusing look and then the cold shoulder.
"Young girl didn't say NO". (Probably because she was choked to the point where she had passed out).
"Young girl was wearing provocative clothes" (Maybe a skirt. Maybe just 5 layers of black. No one seems to care that you have the right to wear whatever you want).
"Young girl didn't resist" (She was attacked by five men).
Why don't you take her side? "She was out alone at dark. She had it coming."
And people make fun of my suspicious nature and call me paranoid. Fuck off. I call it reality, you're all welcome to join and try to make a difference.
This is what I think. This is what I say. This is why I wanted to parade through the street at night and reclaim womens right to be there. It's very symbolic. And a week later, it would be forgotten. But not by the ones who were there. And I wasn't.
That's the sour truth. I was at work all day, and at work all of the next day, and I was to tired and ill to be out walking at night. Instead I spent all my day cooking, cleaning, pouring people coffee and chopping vegetables at the Café like some friggin' 1950's housewife from Suburbia. I want to bury my face in my hands in pure shame, really. The irony of it all is just killing me. But I promised myself, promised, that I would join in next year. Even if I have to work the next day. Even if I'm so ill they have to drag me by the hand, I don't care. I have to.
The time comes when you have to stop compromising about what you think is important. This is important. Not only to me, it should be important to everyone. Your friends, sisters, girlfriends, daughters, mothers... we're all the same. In theory, we all have the same rights. But it's time we crave those rights count just as well on the streets. We're not just reclaiming the night. We're reclaiming our lives. Now.
måndag, mars 06, 2006
Det var ett tag sen sist...
Är det för att dagarna flyter ihop till en enda snöfyllda massa av ihopsmälta timmar eller är det för att jag helt enkelt haft annat i tankarna? Jag hade tänkt skriva lite i fredags, men kunde inte logga in eftersom det var fel på sidan.
Så går det när man själv påstår att man tänker uppdatera minst 2 gånger i veckan. Då blir det en gång på två veckor istället. Varför gör jag så? Det var ju meningen att jag skulle ta tag i saker, att jag skulle planera bättre. Det var väl inte mycket att begära av sig själv? Det var inte som om jag ville göra en personlighets-makeover, jag ville bara bättra mig på en enda punkt. Är det så svårt? Är det ett sådant inrotat och djupt problem att jag inte kommer över det?
Jag är defekt, hjälp mig!
Jag gör inget i tid och när jag väl gör det är det under sämsta möjliga tidpunkt! Som att skriva klart inlämningen klockan 4 på morgonen, vilket jag gjorde förrförra veckan.
Jag hade nog börjat med den inlämningen tidigare om jag inte jobbat och dessutom haft släktbesök hela helgen. Vi var på middag med familjen ena kvällen och såg "North Country", på bio kvällen innan (den var, måste jag dessutom tillägga, otroligt bra. Jag grät. Men jag är ju jag - blödig). Det slutade hur som helst med en fullspeckad lördag-tisdag, så jag fick sitta och skriva hemtentan på onsdagen. Döm min glädje när jag vid 23-tiden inser att jag inte får använda mig av "En god människa" till uppgiften, för den är skriven efter 2000. Var som en slägga i huvudet, så upplyftande var det. Fick bli "About a boy", och då vart det inte klart förrän klockan 4. Nästan. Jag var tvungen att gå upp vid halv nio och sitta och finputsa i en timma innan jag skickade iväg den med mail. Därefter drog jag själv ut och handlade på bokrean tillsammans med en kompis. Det var faktiskt riktigt kul, trots att det var kallt och jag var trött. Rean började dessutom på en vardag precis innan löning, så det var inte vansinnigt mycket folk ute heller, för den delen. Hittade några intressanta titlar och kom hem med 7 böcker för 290kr. Min enda besvikelse var att jag köpte "Blonde" för 78kr på rean (ungefär samma pris som i andra bokhandlar) men sedan hittade den för ca 55kr i en annan bokhandel, och då kunde jag ju självklart inte byta. Trist. Annars var det bara skönt att komma ut och gå lite på stan. Det gäller att utnyttja dessa ihopsmälta timmar av snö och kyla.
Vad har jag gjort sedan dess?
Skolan har faktiskt inte tagit upp särskilt mycket tid alls. Jag läser nu två kurser parallellt, men ingen av dem har riktigt kommit igång än. Samtidigt känner jag mig lite skamsen, för jag har inte satt mig in i att plugga något sedan inlämnandet av hemtentan. Jag var väldigt duktig efter nyår och satte igång med att läsa på allvar. jag var i fas med allt som skulle läsas och nu känner jag att jag håller på att sacka efter igen. Annars har jobbat tre dagar i veckan på caféet, där jag trivs väldigt bra trots att det är slitigt. Jag har dessutom lärt mig att fraser som "Vill du göra det här" eller "Känner du för att..." innebär att jag ändå kommer att få göra det vare sig jag vill eller inte, så det är lika bra att säga ja. Det är i alla fall den känsla jag fått =) För vem känner för att plocka disk eller moppa golv eller skära upp gurka och tomat egentligen?
Förrutom det har jag träffat kompisar för en fika eller lunch eller vad helst som jag lyckats pressa in när jag inte varit utmattad, men det har mest varit hemma-sittande, läsande och anime-tittande känns det som.
Jag har varit sjuk. Det börjde helgen efter hemtentan. Jag hade dragits med förkyldningen ett tag, och så slog det slutligen ut ordentligt med hosta och halsont och hela paketet. Det var dock inte oväntat eftersom jag fick stå ute vid City Terminalen i över en halvtimma vid midnatt den helgen. Varför gjorde jag något så dumt och tråkigt natten till en söndag? Ja, jag undrar själv. För det var fan inte värt det.
Vad ska man säga? Jag och Onee-sama var snälla (alternativt godtrogna, naiva och kanske även dumma) nog att gå med på att guide:a en fullt främmande kille från säckpipans och kiltens land runt Stockholm en helg. Nå vi hade ju pratat med honom över nätet av och till i nästan ett och ett halvt år, och han var ju trevlig och social och gladlynt. Dessutom skulle han bo på hotell och därför inte ta upp alltför mycket tid. Han var dessutom 6-7 år äldre än oss, så han borde klara sig själv. Trodde vi. Vi trodde fel. O, så fel vi hade.
Han var ett dygn försenat pga missat flyg. Min glädje var total. Jag erkänner, jag var irriterad för jag tyckte att det var jävligt klantigt att missa ett flyg när man skulle utomlands, men jag var glad. För det var helg efter tenta, jag skulle jobba på söndagen och jag hade ingen lust att ta hand om någon. Speciellt inte en främling. Så jag och väninnan hade en toppenlördag med slappande och prat och vi umgicks massor så som vi brukade göra förr i tiden :P Sådär länge sen, innan man var tvungen att växa upp. Vi tog det lungt. Jag förbannade mig själv över att jag inte önskat mig pengar istället för att han inte skulle komma, eftersom det tydligen slog in. Han ringde ju en halvtimma efter att vi uttryckt vår önskan och sa att han skulle bli sen. Tänk så det kunde gå.
Men nej, jag inser i efterhand att det var lika bra att inte önska sig pengar. För han var trevlig och gladlynt och social. Till den grad att han kvävde mig. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle skrika eller svimma bara pga den ansträngning det tog att ständigt vara uppmärksam. Hur krävande är inte en människa som vägrar att ens vara själv i en timma för att äta frukost? Hur fräckt är det inte att få det att låta som om vi överger honom, när han är fullt medveten om att ingen av oss sovit mer än 5 timmar någon kväll de senaste 4-5 dygnen? Hur okänsligt är det inte att inte inse att min vän är trött efter att ha tvingats släpa honom igenom stan själv i 8 timmar eftersom jag jobbat och inte kunnat hjälpa till? Då vill han ut i natten och hitta på något roligt. När hon promenerat och tagit hand om honom på stan hela dagen och nästan håller på att somna i tv-soffan vid tio-tiden. Då jag har jobbat och är jätteförkyld. Natten till en måndag. Inte en chans i helvetet. Killen blev snällt och artigt avdumpad på sitt hotell vid midnatt och hämtades upp dagen efter för guide-tur genom Gamla Stan, där jag drog en 2 timmar lång harrang om Sveriges historia från det att Stockholm (Gamla Stan) byggdes 1250. Varför? För att jag inte ville prata om mig. Och jag var så in i helvete trött på att höra om honom. Vi vinkade av killen vid 19-tiden och jag svor över min egen döda kropp att jag aldrig mer skulle ställa upp på något så dumt. Energivampyr var vad han var. Krävande, okänslig, högljudd och rent av irriterande löjlig. Med världens sämsta humor. Och ändå låtsas man som ingenting och biter ihop. För det var faktiskt inte hans fel att jag inte alls trivdes med hans personlighet, trots att han anstängde sig till att vara trevlig och uppåt och lagade mat och jag vet inte vad. Han tyckte antagligen inte att jag var särskilt rolig alls. Och han ansåg nog att vi var något av en besvikelse när det var tänkt att vi skulle ta med honom ut och visa honom runt. Och han kanske tyckte jag var jävligt tråkig för att jag inte uppskattade hans lama humor. Men det skiter jag i. Jag ville ha en lugn , rolig helg. Vad jag fick var känslan av att vilja kasta mig ut från ett fönster på 10:e våningen.
Nu har jag skrivit av mig. Då var det bara att byta om och packa skolväskan, jag har föreläsning mellan 16-18. Det är, glädjande nog, vackert ute i dag...
Är det för att dagarna flyter ihop till en enda snöfyllda massa av ihopsmälta timmar eller är det för att jag helt enkelt haft annat i tankarna? Jag hade tänkt skriva lite i fredags, men kunde inte logga in eftersom det var fel på sidan.
Så går det när man själv påstår att man tänker uppdatera minst 2 gånger i veckan. Då blir det en gång på två veckor istället. Varför gör jag så? Det var ju meningen att jag skulle ta tag i saker, att jag skulle planera bättre. Det var väl inte mycket att begära av sig själv? Det var inte som om jag ville göra en personlighets-makeover, jag ville bara bättra mig på en enda punkt. Är det så svårt? Är det ett sådant inrotat och djupt problem att jag inte kommer över det?
Jag är defekt, hjälp mig!
Jag gör inget i tid och när jag väl gör det är det under sämsta möjliga tidpunkt! Som att skriva klart inlämningen klockan 4 på morgonen, vilket jag gjorde förrförra veckan.
Jag hade nog börjat med den inlämningen tidigare om jag inte jobbat och dessutom haft släktbesök hela helgen. Vi var på middag med familjen ena kvällen och såg "North Country", på bio kvällen innan (den var, måste jag dessutom tillägga, otroligt bra. Jag grät. Men jag är ju jag - blödig). Det slutade hur som helst med en fullspeckad lördag-tisdag, så jag fick sitta och skriva hemtentan på onsdagen. Döm min glädje när jag vid 23-tiden inser att jag inte får använda mig av "En god människa" till uppgiften, för den är skriven efter 2000. Var som en slägga i huvudet, så upplyftande var det. Fick bli "About a boy", och då vart det inte klart förrän klockan 4. Nästan. Jag var tvungen att gå upp vid halv nio och sitta och finputsa i en timma innan jag skickade iväg den med mail. Därefter drog jag själv ut och handlade på bokrean tillsammans med en kompis. Det var faktiskt riktigt kul, trots att det var kallt och jag var trött. Rean började dessutom på en vardag precis innan löning, så det var inte vansinnigt mycket folk ute heller, för den delen. Hittade några intressanta titlar och kom hem med 7 böcker för 290kr. Min enda besvikelse var att jag köpte "Blonde" för 78kr på rean (ungefär samma pris som i andra bokhandlar) men sedan hittade den för ca 55kr i en annan bokhandel, och då kunde jag ju självklart inte byta. Trist. Annars var det bara skönt att komma ut och gå lite på stan. Det gäller att utnyttja dessa ihopsmälta timmar av snö och kyla.
Vad har jag gjort sedan dess?
Skolan har faktiskt inte tagit upp särskilt mycket tid alls. Jag läser nu två kurser parallellt, men ingen av dem har riktigt kommit igång än. Samtidigt känner jag mig lite skamsen, för jag har inte satt mig in i att plugga något sedan inlämnandet av hemtentan. Jag var väldigt duktig efter nyår och satte igång med att läsa på allvar. jag var i fas med allt som skulle läsas och nu känner jag att jag håller på att sacka efter igen. Annars har jobbat tre dagar i veckan på caféet, där jag trivs väldigt bra trots att det är slitigt. Jag har dessutom lärt mig att fraser som "Vill du göra det här" eller "Känner du för att..." innebär att jag ändå kommer att få göra det vare sig jag vill eller inte, så det är lika bra att säga ja. Det är i alla fall den känsla jag fått =) För vem känner för att plocka disk eller moppa golv eller skära upp gurka och tomat egentligen?
Förrutom det har jag träffat kompisar för en fika eller lunch eller vad helst som jag lyckats pressa in när jag inte varit utmattad, men det har mest varit hemma-sittande, läsande och anime-tittande känns det som.
Jag har varit sjuk. Det börjde helgen efter hemtentan. Jag hade dragits med förkyldningen ett tag, och så slog det slutligen ut ordentligt med hosta och halsont och hela paketet. Det var dock inte oväntat eftersom jag fick stå ute vid City Terminalen i över en halvtimma vid midnatt den helgen. Varför gjorde jag något så dumt och tråkigt natten till en söndag? Ja, jag undrar själv. För det var fan inte värt det.
Vad ska man säga? Jag och Onee-sama var snälla (alternativt godtrogna, naiva och kanske även dumma) nog att gå med på att guide:a en fullt främmande kille från säckpipans och kiltens land runt Stockholm en helg. Nå vi hade ju pratat med honom över nätet av och till i nästan ett och ett halvt år, och han var ju trevlig och social och gladlynt. Dessutom skulle han bo på hotell och därför inte ta upp alltför mycket tid. Han var dessutom 6-7 år äldre än oss, så han borde klara sig själv. Trodde vi. Vi trodde fel. O, så fel vi hade.
Han var ett dygn försenat pga missat flyg. Min glädje var total. Jag erkänner, jag var irriterad för jag tyckte att det var jävligt klantigt att missa ett flyg när man skulle utomlands, men jag var glad. För det var helg efter tenta, jag skulle jobba på söndagen och jag hade ingen lust att ta hand om någon. Speciellt inte en främling. Så jag och väninnan hade en toppenlördag med slappande och prat och vi umgicks massor så som vi brukade göra förr i tiden :P Sådär länge sen, innan man var tvungen att växa upp. Vi tog det lungt. Jag förbannade mig själv över att jag inte önskat mig pengar istället för att han inte skulle komma, eftersom det tydligen slog in. Han ringde ju en halvtimma efter att vi uttryckt vår önskan och sa att han skulle bli sen. Tänk så det kunde gå.
Men nej, jag inser i efterhand att det var lika bra att inte önska sig pengar. För han var trevlig och gladlynt och social. Till den grad att han kvävde mig. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle skrika eller svimma bara pga den ansträngning det tog att ständigt vara uppmärksam. Hur krävande är inte en människa som vägrar att ens vara själv i en timma för att äta frukost? Hur fräckt är det inte att få det att låta som om vi överger honom, när han är fullt medveten om att ingen av oss sovit mer än 5 timmar någon kväll de senaste 4-5 dygnen? Hur okänsligt är det inte att inte inse att min vän är trött efter att ha tvingats släpa honom igenom stan själv i 8 timmar eftersom jag jobbat och inte kunnat hjälpa till? Då vill han ut i natten och hitta på något roligt. När hon promenerat och tagit hand om honom på stan hela dagen och nästan håller på att somna i tv-soffan vid tio-tiden. Då jag har jobbat och är jätteförkyld. Natten till en måndag. Inte en chans i helvetet. Killen blev snällt och artigt avdumpad på sitt hotell vid midnatt och hämtades upp dagen efter för guide-tur genom Gamla Stan, där jag drog en 2 timmar lång harrang om Sveriges historia från det att Stockholm (Gamla Stan) byggdes 1250. Varför? För att jag inte ville prata om mig. Och jag var så in i helvete trött på att höra om honom. Vi vinkade av killen vid 19-tiden och jag svor över min egen döda kropp att jag aldrig mer skulle ställa upp på något så dumt. Energivampyr var vad han var. Krävande, okänslig, högljudd och rent av irriterande löjlig. Med världens sämsta humor. Och ändå låtsas man som ingenting och biter ihop. För det var faktiskt inte hans fel att jag inte alls trivdes med hans personlighet, trots att han anstängde sig till att vara trevlig och uppåt och lagade mat och jag vet inte vad. Han tyckte antagligen inte att jag var särskilt rolig alls. Och han ansåg nog att vi var något av en besvikelse när det var tänkt att vi skulle ta med honom ut och visa honom runt. Och han kanske tyckte jag var jävligt tråkig för att jag inte uppskattade hans lama humor. Men det skiter jag i. Jag ville ha en lugn , rolig helg. Vad jag fick var känslan av att vilja kasta mig ut från ett fönster på 10:e våningen.
Nu har jag skrivit av mig. Då var det bara att byta om och packa skolväskan, jag har föreläsning mellan 16-18. Det är, glädjande nog, vackert ute i dag...
lördag, februari 18, 2006
I usually don't have the patience or the time for computer games. So due to the obvious lack of gaming, I also suck at it. But recently my brother got a new fighting game. A 2D-game based on some anime called Tsukihime (Moon Princess). Now... I'm not unaware of the fact that this Tsukihime used to be H-rated (Hentai rated, meaning including adult content - usually animated pornography), but the game isn't. It might be, but since the storyboard is all in Japanese, I don't get it. Later on, they made an anime-series out of Tsukihime, since the game became an all-time favorite. I don't know what rating the series got, but it's probably far from kid-friendly. It's all about vampires and stuff too, so monsters and blood and sex are practically expected. I haven't seen the anime though, so I can't tell for sure.Anyways, I really like the game - Melty Blood. It suits me, since I don't have the time for RPG games, and therefore never gave Final Fantasy a shot. But I like Melty Blood to the extent that I actually play it by myself, not only VS my little brother. And when I do play against him, I actually WIN sometimes =D
I seem to have a knack at playing as Ren. Ren (or Len) is Tsukihimes (the blond vampire with a strange German-ringing name) cat-familiar. She also takes the form of a young girl in black clothes with long purple hair tied up in a black ribbon (there also seems to be a opportunity in the game to play against White-Ren who doesn't seem to show up in the series, but I like the black one better). I really like Ren, and the pictures in this post are the best ones I could find (shamelessly "borrowed" from over the net). She's cute and wears black and her haircolour is the same as the wig I had during the cosplay theme-day last summer, when I sold manga (Japanese comics) dressed like a cat-maid. The thing with Ren is, she looks sweet and innocent. Then I found out her only appearance in the anime is when she grants the male-lead a dream of a sexual encounter, since she not only is a spirit familiar, she seems to be some kind of succubus! Talk about deceiving looks, haha! Well, if I ever cosplay again, I'll probably go as Ren, her outfits cute too, so I could just wear it to town or something if I ever feel like it.
Sweet dreams are made of this...
Det är den tiden på dygnet då jag oftast önskar att jag sov när jag faktiskt sitter vid datorn. För det innebär att jag känner mig för seg för att läsa en bra bok (eller en medioker bok - man vet ju inte aldrig), och jag kommer dessutom fucka upp mina sovvanor mer än nödvändigt. Det kan dock inte bli mer oregelbundna och spontant utvalda, så jag behöver inte oroa mig. När kroppen ger upp somnar jag där jag råkar befinna mig för tillfället... Så sover tills jag är tvingad att vakna och där efter ligger jag kvar mellan ca 30 minuter till 2 timmar beroende på hur jag mår eller hur mycket jag faktiskt känner för att möta allt som finns bortom sängen. Det är inte förrän några timmar efter uppvaknandet som jag brukar dra slutsatsen att det varit en helt OK idé att kliva upp över huvud taget. Kalla mig slö. Det är mest bristen på förväntningar tror jag...
Det är inte det att livet känns tråkigt och innehållslöst just nu. Det gör det inte. Så dålig på att planera som jag är så tycks jag jämt vara upptagen, gärna så att jag har 5 saker inplanerade till en dag och bara en sak att ta itu med till dagen efter, och dessutom lyckas jag visst slänga in en dubbelbokning i veckan. Om jag förlade kalendern någon gång skulle jag väl sätta mig i ett hörn och stortjuta. Så beroende är jag.
Men det är svårt att hinna med skola, aktiviteter, vänner, familj, jobb... så jag prioriterar lite hit och dit och försöker se till att inget blir halvdant gjort. Jag har verkligen försökt satsa på studierna sedan efter nyår, och det slukar en hel del av ledigheten nu när jag försöker att inte skjuta upp allt till sista kvällen.
Igår hade jag till exempel en inlämningsuppgift som skulle in, och så snart den var inne lämnades uppgiften till hemtentan ut. Hur de hade tänkt sig att jag skulle hitta ett 1900-tals verk som är en satirisk allegori, och därefter skriva 4 sidor om denna i enlighet med uppgiften på en vecka, vet jag inte... Hade vi fått ett bestämt verk hade det inte varit någon fara, men nu gäller det att hitta något själv och bara det tar tid. Jag har ingen lust att skriva om Orwells "Djurfarmen" även om den faktiskt är perfekt för uppgiften. Jag vill egentligen välja något jag inte läst tidigare, men med tanke på att jag jobbar i helgen/veckan och att vi har släktbesök nu i helgen så vet jag inte när jag skulle ha tid att ta mig igenom något nytt, trots att jag har Dario Fo och Birgitta Trotzig liggandes på hög här hemma och är nyfiken på de... För en timma sedan gick jag dock förbi bokhyllan och kastade en blick bland böckerna och insåg i ett sådant där anmärkningsvärt ögonblick då allt faller på plats och tycks så självklart (men det kan ha varit för att jag just klivit ur duschen och stod förnöjt och droppade vatten från håret på mattan iklädd en gigantisk handduk... tål att tänkas på... ) att jag faktiskt kunde välja Nick Hornbys "En god människa" som är både samhällskritisk och elakt rolig. Familjen i boken är praktiskt taget representanter för hela västerlandet, som gömmer sin krackelerande fasad med lite spackel och lite status.
Det var ett par år sedan jag läste boken, men om jag skummar igenom den i helgen är jag säkert lagomt uppdaterad för att kunna skriv tentan till på torsdag utan större ångest.
Så... som sagt. Det är inte det att det inte händer saker i mitt liv. Det händer massor, men det har på senare tid oftast varit samma saker. Jag har aldrig varit särskilt bra med rutin och upprepningar, och jag antar därför att det ligger bakom min tillfälliga apati gentemot det mesta.
Just att studierna tar upp mer tid gör att jag haft en del hemma-sittar helger på sistone. Jag kan inte påstå att jag har nått emot det. Det är rätt trevligt att ta det lungt och jag behöver det. Däremot skulle det sitta fint att gå ut och dansa någon kväll. Nästa helg, tror jag. Jag tycker om att träffa kompisar, gå ut och dansa och ta ett par glas. Vad jag inte tycker om är att tvingas ta nattbussen hem, åka ifrån stan vid halv tre för att va hemma vid fyra, och dessutom alltid stöta på jobbiga typer som skriker högljutt i bussen, är allmännt stökiga eller inte fattar att man vill bli lämnad ifred. Och jag tycker inte om att vara ensam på vägen hem. Det är underligt hur något man trivs så bra med - ensmhet och mörker till exempel, kan få mig att känna mig som en rädd hare vid tanken på att behöva ta mig hem själv från stan. Jag VILL inte. Jag må vara konstig. Men det är inte friskt att det första man ser när man slår upp en tidning alltid är väldtäkts-rubrikerna. Det är som om jag medvetet letar upp artiklarna som får mig att må som sämst.I veckan råkade jag på en av de värsta på länge: Två 15-årig tjejer är påväg hem med tunnelbana natten till söndag (vad fan gör ni ute klockan 3 flickor?! Och vad i helvete är det för fel på era föräldrar?!) och blir anfallna av en 25-årig man som våldför sig på den ena. I en tunnelbanevagn. Med folk i. Och ingen gör något.
Kväljningskänslan ville inte gå över när jag såg det. Knuten i magen har en egen röst: Om något händer dig kommer ingen att bry sig. Om jag så ligger döende kommer folk att slå dövörat till.
Vårt samhälle skapar offren och vänder dem ryggen. Och så förväntas vi låtsas som ingenting och inte falla offer själva. Inte för rädslan, eller för oro eller för ett av alla sjuka kräk som tillåts gå fria när de borde blivit kastrerade och inlåsta för alltid. Jag har aldrig varit för dödsstraff egentligen, men vissa människor förtjänar inte att få leva. Och ingen kan komma och säga till mig att en vuxen man som förgriper sig på ett barn har mänskliga rättigheter som alla andra och behöver vård. Han behöver en kula i huvudet, det är vad jag tycker.
Så visst är jag rädd. Jag vill inte vara ute själv i mörkret längre. Men jag är inte så rädd att jag slutar gå ut, eller slutar komma hem sent. Jag är bara försiktigare, och alltid i sällskap. För om jag stannade hemma så skulle jag låta de vinna och det är inte ett alternativ. Inte ens tanken skall behöva dyka upp, för när den gör det så vet man att det är något allvarligt som brister i samhället.
Men varesig jag nu känner för att gå ut eller inte, så har det varit mysigt att tillbringa lite helger hemma och bara sova ut eller jobb och träffa lite folk man annars inte träffar. Hösten och vinterns våg av födelsedagar och flyttfester var nog lite för mycket för min del ändå.
Det känns som om jag tappat huvud och fingrar på allt som ville bli sagt för natten. Det är verkligen den tiden på dygnet då jag önskar att jag redan sov...
Det är inte det att livet känns tråkigt och innehållslöst just nu. Det gör det inte. Så dålig på att planera som jag är så tycks jag jämt vara upptagen, gärna så att jag har 5 saker inplanerade till en dag och bara en sak att ta itu med till dagen efter, och dessutom lyckas jag visst slänga in en dubbelbokning i veckan. Om jag förlade kalendern någon gång skulle jag väl sätta mig i ett hörn och stortjuta. Så beroende är jag.
Men det är svårt att hinna med skola, aktiviteter, vänner, familj, jobb... så jag prioriterar lite hit och dit och försöker se till att inget blir halvdant gjort. Jag har verkligen försökt satsa på studierna sedan efter nyår, och det slukar en hel del av ledigheten nu när jag försöker att inte skjuta upp allt till sista kvällen.
Igår hade jag till exempel en inlämningsuppgift som skulle in, och så snart den var inne lämnades uppgiften till hemtentan ut. Hur de hade tänkt sig att jag skulle hitta ett 1900-tals verk som är en satirisk allegori, och därefter skriva 4 sidor om denna i enlighet med uppgiften på en vecka, vet jag inte... Hade vi fått ett bestämt verk hade det inte varit någon fara, men nu gäller det att hitta något själv och bara det tar tid. Jag har ingen lust att skriva om Orwells "Djurfarmen" även om den faktiskt är perfekt för uppgiften. Jag vill egentligen välja något jag inte läst tidigare, men med tanke på att jag jobbar i helgen/veckan och att vi har släktbesök nu i helgen så vet jag inte när jag skulle ha tid att ta mig igenom något nytt, trots att jag har Dario Fo och Birgitta Trotzig liggandes på hög här hemma och är nyfiken på de... För en timma sedan gick jag dock förbi bokhyllan och kastade en blick bland böckerna och insåg i ett sådant där anmärkningsvärt ögonblick då allt faller på plats och tycks så självklart (men det kan ha varit för att jag just klivit ur duschen och stod förnöjt och droppade vatten från håret på mattan iklädd en gigantisk handduk... tål att tänkas på... ) att jag faktiskt kunde välja Nick Hornbys "En god människa" som är både samhällskritisk och elakt rolig. Familjen i boken är praktiskt taget representanter för hela västerlandet, som gömmer sin krackelerande fasad med lite spackel och lite status.
Det var ett par år sedan jag läste boken, men om jag skummar igenom den i helgen är jag säkert lagomt uppdaterad för att kunna skriv tentan till på torsdag utan större ångest.
Så... som sagt. Det är inte det att det inte händer saker i mitt liv. Det händer massor, men det har på senare tid oftast varit samma saker. Jag har aldrig varit särskilt bra med rutin och upprepningar, och jag antar därför att det ligger bakom min tillfälliga apati gentemot det mesta.
Just att studierna tar upp mer tid gör att jag haft en del hemma-sittar helger på sistone. Jag kan inte påstå att jag har nått emot det. Det är rätt trevligt att ta det lungt och jag behöver det. Däremot skulle det sitta fint att gå ut och dansa någon kväll. Nästa helg, tror jag. Jag tycker om att träffa kompisar, gå ut och dansa och ta ett par glas. Vad jag inte tycker om är att tvingas ta nattbussen hem, åka ifrån stan vid halv tre för att va hemma vid fyra, och dessutom alltid stöta på jobbiga typer som skriker högljutt i bussen, är allmännt stökiga eller inte fattar att man vill bli lämnad ifred. Och jag tycker inte om att vara ensam på vägen hem. Det är underligt hur något man trivs så bra med - ensmhet och mörker till exempel, kan få mig att känna mig som en rädd hare vid tanken på att behöva ta mig hem själv från stan. Jag VILL inte. Jag må vara konstig. Men det är inte friskt att det första man ser när man slår upp en tidning alltid är väldtäkts-rubrikerna. Det är som om jag medvetet letar upp artiklarna som får mig att må som sämst.I veckan råkade jag på en av de värsta på länge: Två 15-årig tjejer är påväg hem med tunnelbana natten till söndag (vad fan gör ni ute klockan 3 flickor?! Och vad i helvete är det för fel på era föräldrar?!) och blir anfallna av en 25-årig man som våldför sig på den ena. I en tunnelbanevagn. Med folk i. Och ingen gör något.
Kväljningskänslan ville inte gå över när jag såg det. Knuten i magen har en egen röst: Om något händer dig kommer ingen att bry sig. Om jag så ligger döende kommer folk att slå dövörat till.
Vårt samhälle skapar offren och vänder dem ryggen. Och så förväntas vi låtsas som ingenting och inte falla offer själva. Inte för rädslan, eller för oro eller för ett av alla sjuka kräk som tillåts gå fria när de borde blivit kastrerade och inlåsta för alltid. Jag har aldrig varit för dödsstraff egentligen, men vissa människor förtjänar inte att få leva. Och ingen kan komma och säga till mig att en vuxen man som förgriper sig på ett barn har mänskliga rättigheter som alla andra och behöver vård. Han behöver en kula i huvudet, det är vad jag tycker.
Så visst är jag rädd. Jag vill inte vara ute själv i mörkret längre. Men jag är inte så rädd att jag slutar gå ut, eller slutar komma hem sent. Jag är bara försiktigare, och alltid i sällskap. För om jag stannade hemma så skulle jag låta de vinna och det är inte ett alternativ. Inte ens tanken skall behöva dyka upp, för när den gör det så vet man att det är något allvarligt som brister i samhället.
Men varesig jag nu känner för att gå ut eller inte, så har det varit mysigt att tillbringa lite helger hemma och bara sova ut eller jobb och träffa lite folk man annars inte träffar. Hösten och vinterns våg av födelsedagar och flyttfester var nog lite för mycket för min del ändå.
Det känns som om jag tappat huvud och fingrar på allt som ville bli sagt för natten. Det är verkligen den tiden på dygnet då jag önskar att jag redan sov...
tisdag, februari 14, 2006
Så, jag föll själv i bloggträsket. Det var på tiden antar jag. Blivit en del velande fram och tillbaka om saken i drygt ett år nu utan att jag orkat ta tag i det. Story of my life.
Vet inte varför jag slutligen bestämde mig för att måla ut mitt liv för alla att läsa. Ja, för de som nu råkar snubbla in av misstag snarare. Vad jag tänkte på när jag tyckte det lät som en bra idé att klä av mitt liv i en blogg och dissekera mig själv... Men jag börjar här. För något är fel och jag tänker försöka lappa ihop det. Eller byta ut det, fixa det, få ihop det som känns som skuggan av ett liv och som jag inte kan ta mig ur.
Så jag börjar här. Långsamt, långsamt.
Vet inte varför jag slutligen bestämde mig för att måla ut mitt liv för alla att läsa. Ja, för de som nu råkar snubbla in av misstag snarare. Vad jag tänkte på när jag tyckte det lät som en bra idé att klä av mitt liv i en blogg och dissekera mig själv... Men jag börjar här. För något är fel och jag tänker försöka lappa ihop det. Eller byta ut det, fixa det, få ihop det som känns som skuggan av ett liv och som jag inte kan ta mig ur.
Så jag börjar här. Långsamt, långsamt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)