onsdag, augusti 29, 2007

A Superlative Conspiracy

Jag nämnde tidigare att jag är väldigt förtjust i att hålla mig uppdaterad om vänner via deras bloggar. Mitt senaste tillskott i listan har också blivit en av de jag mest hängivet följer.
Min vän Ali har, tillsammans med sin granne på femte våningen a.k.a. Stina, startat bloggen Superlativ. Live från världsmetropolen Sundsvall håller de mig uppdaterad om i stort sett vad som helst: från populärkultur till politik till vardagsfunderingar till litteratur till etikett-frågor. Allt skrivet med entusiasm och glimt i ögat, eller om situationen är sådan - engagemeng och allvar.
De är helt enkelt bra, och jag känner mig därför manad att säga att de är just det.

Superlativ, you have me hooked. Entertain me.




Så Ali, jag har hållit min del av avtalet. Jag kräver nu att du, och attrappen du spänt över bålen, långsamt långsamt backar ut ur min tomt och fortsätter, tills mitt hus och mitt äppelträd befinner sig på icke-sprängbart avstånd.
Jag förväntar mig dessutom en julklapp i år. Bara så du vet.

tisdag, augusti 28, 2007

I C U

Jag är inte sen med att erkänna att jag älskar att mina vänner och bekanta bloggar. De som gör det är säkert fler än jag tror, och jag har endast de få namnen till höger och ett antal dagböcker på Helgon som jag faktiskt valt att hålla koll på. Jag är dessutom tekniskt oförmögen ill att förstå funktioner som RSS, och är snarare nöjd med att jag är så framgångsrik datormässigt att jag klarar av att uppdatera min egen blogg (detta är lite av en överdrift, ja...)

Jag tycker om att läsa bloggar av flera skäl. Jag tycker om att läsa det mina vänner skriver (jag tycker om att läsa öht) och jag är nyfiken av mig. Dessutom, sist men störst: Det är ett sådant underbart sätt att hålla sig uppdaterad om vad som händer dem utan att ha hört av sig!

Jag säger inte detta för att jag inte tycker om att höra av mig. Jag är helt enkelt inte bra på det. Men jag försöker. Jag skriver en rad då och då, messar gärna, ringer mindre gärna men det händer också. Bloggarna ger mig också snabbt känslan av att jag får ett hum om vad som pågår eller hur min vän känner (beroende på bloggen). Då kan jag höra av mig efter att jag läst det och skriva en rad med det jag tycker känns rätt baserat på hur jag reagerat och funderat.

Min poäng med detta inlägg är att uppmuntra mina bloggande vänner till att skriva oftare (för sin egen skull såklart *host*), berätta att jag tänker blogga oftare själv (och försöka hålla uppe sommarvanan trots att terminen börjat) , och även på ett mycket odiskret sätt berätta att jag faktiskt håller koll, är nyfiken och bryr mig. Jag hör inte så ofta av mig, men jag ser er ändå så att säga. (Usch, det där lät väldigt "Storebror" i mina egna öron - ta inte åt er allt för mycket).

Underligheter: Utmaning 2

Det bör nämnas, att allt det som är skrivet i detta inlägg, postades i min dagbok på Helgon.net för två månader sedan. Vid det laget hade jag hunnit få utmaningen över blogg en gång och via dagböcker 2 ggr.

REGLER:
Som utmanad ska du nu skriva sex st underliga/egendomliga saker om dig själv i din dagbok/blog. Där ska du samtidigt lägga till dessa regler. Utmana därefter själv sex nya personer vars egendomligheter du vill upptäcka!

1. Jag är pinsamt rädd för getingar och tjuter som en liten flicka och viftar för allt jag är värd när de är i närheten. Att sitta still som vissa påstår, hjälper inte alls. Då blir jag bara stucken. Sist blev jag stucken i foten, kunde inte ha skor på två dar, hade fruktansvärt ont i tre, svullnaden blev blåmärkeslila och det tog hela tio dagar innan det försvann helt.

2. Jag föredrar att sms:a framför att ringa. Jag sms:ar ibland för en förmögenhet i månaden, men ringer ogärna. Jag avskydde telefonsamtal fram till 14-års åldern och kunde säga ”Mmm, men jag måste gå nu...” varannan minut för att slippa ur. Nu tycker jag det är trevligt att prata i telefon, jag orkar bara inte. Fortfarande händer det att jag kan fortsätta sms:a fram och tillbaka i 2 timmar istället för att ringa ett samtal på 5 minuter.

3. För att vara så social, så är jag jävligt osocial - har jag fått höra. Sant. Jag har en stor vänkrets (eller snarare flera kretsar), men jag trivs väldigt bra för mig själv och tycker om att bli lämnad i fred. Detta leder ofta till att jag:
A) inte svarar i mobilen fastän jag hör att det ringer (det är enklare om ni messar...)
B) står som ”Busy” eller ”Away” på msn, även när jag är där. Det ger mig en anledning till att inte svara om jag inte känner för det, utan att folk tar illa upp.

4. Jag sjunger med i musik jag hör och gillar, oavsett plats. Jag gör det omedvetet. Jag sjunger undantagslöst i duschen, vare sig det är hemma eller hos andra. Det händer också att jag börjar nynna på perronger, eller enstaka gånger sjunga med till musiken i lurarna inför folk, exemelvis i t-banan (till vänners stora förfäran). Det är roligt men ytterst pinsamt då jag upptäcker det.

5. Jag önskar jag hade långt, mörkrött hår. Har tyvärr inte råd med ordentlig färgning, och bestämmer mig alltid för att klippa mig lagom till att det börjar få lite längd.

6. Jag ogillar (och blir även lite sårad av) när andra frågar ”varför är du så tyst?”, som om jag konstant måste prata för andras höga nöjes skull. Jag är väldigt medveten om att jag pratar mycket, men ju mer man umgås med mig dessto mer inser man att jag tycker om att både lyssna på andra, och även att njuta av att det är tyst. Jag må kanske inte diskutera existentiella frågor var gång jag öppnar käften, men känner jag att jag inte har nått att säga så säger jag inget. Har man inte umgåtts med mig mycket, eller kanske ofta men under korta stunder, har man antagligen fått intrycket av att jag älskar ljudet av min egen röst (vilket jag sannerligen inte gör) och tycker därför att det är obehagligt när jag är tyst. Jag har fått detta från vänner flertalet gånger.
Det bör därför påpekas att det är skillnad på när jag är tyst för att det är skönt med tystnad, och när jag är tyst för att jag är ledsen eller arg osv. I det senare fallet är det väldigt tryckande och obehagligt för andra har jag märkt, och de som upplevt båda fallen vet därför att det är skillnad.


Det är nu meningen att jag ska utmana folk vidare med det här. Det är kul att medan jag skrev listan, kunde jag direkt komma på flera andra punkter. Jag skulle lätt kunna lägga upp minst en 10 punkts lista. Men det vill jag inte.
Jag vill heller inte utmana någon vidare. Det är inte det att jag inte är intresserad av mina vänners svar, jag är nyfiken. Jag tycker bara inte att man ska utsätta andra för sådant här ;P
Jag kan däremot rekomendera andra att skriva en lista för sig själva när de har tid och lust. Det är faktiskt mycket intressant att se vilka saker som bubblar upp till ytan först när man funderar över sina egna egenheter.

Skönhetstips: Utmaning 1

Det finns den här grejen: Bloggutmaningar. Och de finns även i min närmaste omgivning och jag reagerar självfallet på dem. Bara inte så som jag gör med riktiga utmaningar. Riktiga utmaningar scannas igenom mitt system och faller in i tre olika kategorier:


1)
Den här utmaningen vill och kommer jag att anta.
2)
Det här vill jag inte anta, men jag vägrar backa ur.
3)
Över min döda kropp.

Bloggutmaningr har hamnat någonstans mellan punkt 1 och 2. Men istället för punkt 1,5 tänker jag promt kalla den för punkt 4, bara för att jag kan. Den går under:

4) Orka.

Det är inte det att jag inte vill. Ibland låter det faktiskt kul. Intressant. Både och. Och varför backa ur något som jag inte emotsätter mig? Jo, för jag orkar inte. Jag skjuter bara upp det, känns det som. Dessutom är jag inte mycket för att utmana folk vidare. Jag gör min del av saken. Jag för inte pesten vidare, så att säga. Den kan få dö ut med mig, det gör mig ingenting.
Men nu, eftersom jag har några utmaningar samlade på hög, så tänkte jag ta mig tid under dagen och besvara de alla.



Utmaning 1: Dela med dig av dina fem bästa skönhetstips.

1) Skönhet må synas på utsidan, men den kommer från insidan. Om du inte mår bra, kommer det inte dröja länge förrän lagren av täckkrämer blir tjockare och sprickorna i dem allt synligare.

Ät ordentligt, gärna regelbundna tider för att kroppen ska hamna i balans.
Drick
mycket vätskor - vatten är bäst.
Sov. Du må vara klar som kristall i huvudet, men din kropp skriker skällsord som kan få en gammal pirat att rodna av skam.
Träna – promenader duger gott och väl om inget annat faller i smaken eller är för dyrt. Med lite mera fibrer, vatten och motion så har du råd att smälla i dig choklad när du vill, ingen har sagt att du ska avstå helt från livets goda.
Unna dig även stunder för dig själv, med en bra bok och en kopp te, långa bad eller en mysig fika med vänner. Att må bra gör en glad och får en helt enkelt att se vackrare ut.
Summa summarum: Ta hand om dig. (Den här punkten (som blev 5 punkter på egen hand) är svårast, och den jag själv är svagast i.)

2) Huden är kroppens största organ. Se efter den. Krämer av alla dess slag och priser finns, de flesta anpassade efter hudtyper. Hitta något som passar dig. Välj inget bara för att det är en fin burk eller luktar gott. Det är bortkastade pengar om resultaten uteblir. Ansiktet är lite känsligare, var därför nogrannare där. En kräm ska inte va för fet, den ska vara återfuktande. Din hy bli i torr av i princip allt: luft, föroreningar, vatten, tvål. Återfuktande krämer är bra, och funkar för alla.
Jag själv har en Body Butter för normal mot torr hy från Body Shop som jag trivs bra med. För ansiktet tycker jag bäst om Body Shops Vitamin E Moisture Cream. Den är lättabsorberad och känns tunn och fräsh. Den är dock lite dyr för min studentbudget, och därför händer det tyvärr oftare att jag köper Niveas Body & Face Cream från H&M.

3) Vårda håret. Likt huden ska du hitta nått som passar din hårtyp. Inpackningar av olika slag är bra för alla. Jag gillar Schwarzhopf: Gliss – Oil Repair. Annars satsar jag på en naturlig inpackning gjord på henna. Bör nämnas att den färgar av sig och tonar mitt hår i röda nyanser. Vet du inte alls vad du har för hårtyp och vad som skulle passa dig, kolla upp det hos en frisör. Jag är inte din frisör.

4) Dofta gott. Det påverkar både intrycket du ger och hur du uppfattar dig sälv. Goda dofter får oss att må bra. Olika dofter passar olika människor, och de passar även bra till olika tider på dygnet eller året. Jag kan exempelvis inte använda mina ”kryddigare” parfymer på sommaren, det känns som alldeles för mycket och för starkt. Själv använder jag DKNY Be Delicious (vår sommar, tidig höst – dagtid), eller Lancomes Hypnose (kvällstid/fester etc.). Body Shop Neroli Jasmin (dagtid – senhöst, vinter) och Body Shop Vanilla (lite när som helst).

5) Bassmink. Om du är den som sminkar dig, välj ut några basprodukter som du alltid kan ha med dig utan att känna dig som snigeln med livets packning på ryggen. Jag föredrar kajalpennan framför allt annat i sminkväg, men kompletterar med en rouge och ett läppglans i väskan.


Nästa utmaning: Finn 6 underligheter.

måndag, augusti 27, 2007

Äppelkaka och promenader.

Läsa, vila, blogga. Det var ungefär så jag hade tänkt tillbringa helgen. Träffa vänner också förstås. Det vart inte riktigt så, men fint ändå.

På lördagen bakade jag massa äppelkaka, och sen åkte jag hem till Ina. Jag hade som sagt inte hälsat på nu när hon flyttat, men med lite telefonhjälp hittade jag till hennes nya ställe, som ligger 3 minuters gångväg från lägenheten jag bodde i, i 11 år. Vi var ett par stycken som åt kakor och spelade lite spel. Jag och Ina pratade allt från film till politik och det var verkligen tokfint att se henne igen. När jag skulle hem var det oväntat kolmörkt ute, och eftersom jag är så misstänksam som jag är fick jag låna en pepparspray av väninnan. Ändå ringde jag min vän ”Specialis Henrikus” (han är en utrotningshotad art – jag hotar att ha ihjäl honom varje gång han blir omöjlig) och han fick vara ”jette macho telefonvän” (som Ali skulle säga…kanske) och hålla mig sällskap hela vägen hem.

På söndagen åkte jag ut till Mörby där Tobias hämtade upp mig. Vi satt och pratade hemma hos honom, åt mackor och kollade på foton från hans sommar. Så var vi ute och gick en promenad med hans fruktansvärt söta hund Frasse, som är en vit ulltott till energiknippe. Jag hade inte sett Tobias sen slutet av förra terminen, så det var riktigt kul att sitta och prata om det som hänt och den kommande terminen. Han är rar, jag hoppas att japanskan kommer gå bra för honom.
Oväntat under gårdagen var att jag fick sms av Josefine då jag var i Täby. Hon var och träffade vänner från ett online-spel som heter Arenan, och de var inte långt från där jag bor. Efter lite funderingar och en kort drop in hemma hos mig, så åkte jag till Josefines vänner och satt där 2-3 timmar. Det visade sig att den ena av värdarna varit min lillebrors klasskompis i mellanstadiet. Världen är för liten, verkligen.
Det var iaf en avslappnad stämning och runt halv tolv tiden dök jag och Jossan upp hemma hos mig, där vi gjorde mackor och satt uppe till 3 och pratade. Vi ses verkligen aldrig bara jag och hon. Det har nog inte hänt en enda gång under de 5-6 år jag känt henne. Jag är glad att hon hörde av sig. Jag borde spontanträffa folk lite oftare tror jag =)
Drömde underligt under natten dock. Jag mindes bara att Josefine var med den ena gånge, vilket jag sa till henne, medan drömmen i sig är ett suddigt minne blott. Av den andra drömmen minns jag bara att någon, någonstans säger ”Var inte så dryg, det ska räcka till alla!” Det, måste jag meddela, säger mig inte ett jävla dugg. Tänka sig.

Det var alltså min helg. Jag har inte läst, inte bloggat men hunnit vila. Jag lyckades dessutom få i linserna idag, efter att de krånglat de senaste tio dagarna och vänsterlinsen blinkats ut varje gång jag försökt få i den sedan UNG08. Den kände väl på sig att det var sista chansen nu. Jag planerade på att kassera den och kräva en ny hos optikern imorgon om det misslyckades idag och då ser man ju hur det gick. Jag borde ha sagt det rätt ut redan förra veckan och hotat den, så som Crowley hotar sina krukväxter i ”Good Omens” så hade jag sluppit allt krångel.

Imorgon ska jag träffa fina Jo och sen ska jag ha introduktionstimma i kursen. Nu börjar skolan.

fredag, augusti 24, 2007

Och - andas ut.

Nej, jag kan egentligen inte andas ut riktigt riktigt än. Men när jag fick reda på att jag inte behövde sitta uppe hela natten och skriva klart min förbannade B-uppsats sprack fördämningarna, en aning i alla fall. Jag har nu mailat min lärare och skrivit lite om hur jag ska göra och frågat om hur hon tycker jag ska göra. Och nästa vecka blir jag av med uppsatsen. Det känns tokskönt.

Igår hade jag inskrivning till Litteraturvetenskap C - Kandidatkurs. Det ska bli kul att sätta igång igen, även om en del av det vi läser låter jävligt tråkigt för att vara helt ärlig. Men man ska inte styras av första intryck! I våras var jag säker på att japanskan skulle vara hemsk, för två av de lärare jag hade som oftast var ökända för att vara stränga och skrämmande. Jag tror till och med att jag refererade till de som "skräcködlor". Jag hade fel. Den ena visade sig vara nästan mer läskig och sträng än jag trodde, men ändå vänlig och även något uppmuntrande. Den andra, som verkade otroligt traditionsenlig, konventionell och hade (vad jag mindes sedan tidigare) en mycket monoton röst, visade sig vara snäll och mycket hörsam till vad man tyckte och sa. Hon var visserligen väldigt sträng, och de flesta tyckte hon var läskig kursen igenom, men inte jag (vilket ledde till att jag oftast fick gå och prata med henne, men hon tyckte om mig så det gör inget, haha!). Hon var otroligt förstående, och jag tror att vi borde ha gått till henne med våra klagomål redan från början, istället för att rikta oss till Studievägledaren, som visade sig vara bland de mest osympatiska människor jag stött på - någonsin. En tredje lärare, som verkat kul och trevlig, visade sig vara otroligt opedagogisk och tråkig. Första intryck, som sagt, är inte allt. Jag om någon borde veta det...

Jag lyckades även få i mig en ordentlig lunch ute på en liten italiensk restaurang, och både jag och Veronica valde att motstå stenungsbakad pizza till förmån för något nyttigare (jag åt fisk!).

Sen handlade jag på SF-bok, och köpte bland annat en manga och en sci-fi bok av Richard Morgan. Och skrev upp mina arbetstider från UNG08. (Mina två arbetsdagar var trevliga om än något utdragna och händelselösa). På fredagen var det dock Cosplay-tema och jag var utklädd hela dagen! En tältbesökare trodde jag var min lillebrors lillasyster, och stötte på mig tills jag gjorde det klart för honom att jag var 5 år äldre än det han trodde. Maria och Martin hälsade på t.o.m och efteråt tog jag och Nina en kort fika och pratade lite om allt möjligt.
Att nämna UNG08 här får mig dock att komma ihåg att maila BCManga och se om de har kvar skrivblocket jag glömde kvar, med alla mina anteckningar från sommarkursen >_>

Nu är det iaf helg, och jag ska ta det lungt. Den senaste 2 veckornas press har gjort mig förkyld, så imorse vaknade jag upp täppt, illamående och trött. Nu är jag bara aningens illamående, varm och har av någon outgrundlig anledning stickande bröstsmärtor som jag hoppas ska gå över väldigt snart.
Imorgon ska jag hem till Ina på spelkväll, vilket ska bli kul. Jag har inte hälsat på nu när hon flyttat. Jag hade tänkt baka, men tror jag skippar det då jag är förkyld och köper med något istället.
På söndag ska jag kanske träffa Tobias och ta en promenad med honom och hunden.

Det är alltså lugn, ro och läsande som gäller. Jag ska dessutom försöka blogga massor, så jag lär sitta framför datorn en hel del, mer eller mindre kontaktbar ;)

torsdag, augusti 23, 2007

Upplysningens tid är kommen.

Tänka sig, nu har jag hur mycket som helst jag känner för att skriva helt plötsligt! ^^
Jag må inte bli klar före inskrivningen (för jag känner helt plötsligt inte längre för att sitta uppe till 6 på morgonen, vilket jag strax ska förklara skälet bakom) men jag blir klar imorgon. Vilket är skönt. Så fruktansvärt skönt. Jg vill bli av med det här innan nya terminen drar igång. jag vill inte ha detta hängandes över mig. Jag hade den skräckslagna känslan av att man inte fick registrera sig på den nya kursen om man inte tagit alla gamla poäng, och jag vill verkligen plugga i höst. Och jag trodde ju att jag bara hade en sida kvar att skriva, och sen är det bara att strukturera. Nej. Jag har flyttat, omformulerat, skrivt om, skrivit snart 3 A4 extra och är inte klar än. Jag får helt enkelt klippa bort dikten själv och ha den med som bilaga för att helt plötsligt inte gå över angivna sidantal!

Men det är skrattretande, det här. Uppsatsen skulle ha varit inne i maj förra året. Jag skrev den aldrig. Under de få gånger jag skrivit på den under det senaste året, så har jag dock lyckats få ihop till halva uppsatsen. Men eftersom det varit så långt mellan gångerna har jag antagligen läst samma referenstexter 2-5 gånger vid det här laget, bara för att ha dem är färskt minne (sist strök jag dock under allt jag verkligen kände kunde användas, och i helgen skrev jag av de partier bland dessa understrukna sekvenser som jag trodde jag skulle få nytta av). Trots att jag faktiskt hade skrivit nästan halva uppsatsen, så känns det som om jag omformulerat, klippt, klistrat och gjort om till den grad att jag som resultat har skrivit 2/3 av min B-uppsats i litteratur på 3 dagar. Om inte ämnet intresserat mig så hade jag väl bränt upp allt. Men jag har tyckt om det i det stora hela. Det har bara varit pressen av allt från den senaste tiden, som kulminerat i denna helvetiska sista vecka, som rubbat mig.

Och för en timma sen fick jag veta via telefon, att jag tydligen inte alls behöver oroa mig. Det behöver inte vara inne till imorgon, eller ens slutet av månaden. Man måste ha tagit alla sina poäng innan sin nya tenta, annars avregistreras man. Så uppsatsen behöver vara inlämnad och godkänd före den nya terminens första examination. Som är om 5 veckor.

Ska man skratta eller gråta?

onsdag, augusti 22, 2007

Inspiration.

Det är nu den ska infinna sig. Inspirationen. Den ska vara här nu. Den ska sippra ut i vågor genom paniken som har knutit in mig i en kokong av illamående. Jag har mått dåligt i flera timmar. Igår bröt Words ihop och datorn krånglade massor, jag kunde omöjligt nå min uppsats, där 2/3 var färdigskrivet. Jag har nästan skrivit klart det som var kvar nu. Jag har ungefär en A4 kvar. Sen gäller det bara att strukturera allt till en läsbar och ordentlig helhet. Vilket i mitt nuvarande sinnestillstånd lär ta timmar. Jag skriver och skriver men jag kommer inte fram till något. Orden kommer iaf. De bara forsar fram just nu, men det är inte alltid rätt ord och jag måste gå tillbaka och ändra så att rätt ord ersätter fel ord. Orden infinner sig, inspirationen lyser med sin frånvaro. Är jag kanske inte stressad nog? Jag borde kanske äta istället. Jag har inte ätit sedan frukost. Sen borde jag duscha. Jag vill tvätta håret. Jag behöver tvätta håret.

Jag är illamående. Det hugger till i bröstkorgen och jag vet inte om det är min hållning framför datorn eller stressen eller helt enkelt min bh som irriterar, vilket den alltid gör när jag är illamående för det känns som om den plötsligt går från att vara bekväm till att vara en snara som kväver min kropp. Det kan faktiskt vara kaffet också. Jag vet inte varför jag drack det. Vi går inte ihop, jag och kaffe.

Nej, mamma har rätt. Jag är en stress-junkie. Jag behöver ångesten för att inspirationen ska infinna sig. Nu är jag stressad och illamående. Om ett par timmar kommer paniken. Då kommer allt falla på plats. Man kan inte tvinga fram inspiration, men det behöver jag inte. Ironiskt nog infinner den sig som starkast när jag behöver den som mest. Tyvärr innebär det att jag först måste må som sämst.


Måndagens dagboksinägg på Helgon.net:

Efter i planeringen. Jag ligger efter. Och jag vet inte hur jag ska hinna. Jag kan inte samla mig, koncentrera mig. Jag kan bara ha ångest. Svårt att andas. Hitta annat att göra. Vänta tills i natt då jag får ångest och skriver som att jag skulle dö om jag inte skrev. Ja. Så. Skriva då. När jag kan. När det går att få ur sig orden. När de inte kväver mig för att de sitter fast någonstans i huvudet, bakom ögonen, kanske i halsen. Ingen luft, ingen tid ingen plats. Jag behöver bara hålla ut till torsdag. Bara till torsdag. Sen kan jag sova. Gråta. Andas. Sen kan jag låtsas som att det är bra igen fastän allt bara börjar om på nytt. Torsdag torsdag torsdag. Skriv nu.



Orden infinner sig iaf, inget tal om saken.

tisdag, augusti 21, 2007

"...more than ever, hour after hour, work is never over."

Jag ligger efter i planeringen, men det är inte oväntat. Det var helt enkelt för mycket för att jag skulle hinna med. Men jag har två dagar på mig, så jag ska försöka. Som vanligt har jag dock svårt att sitta still, utan vill inget hellre än att avreagera mig och avstressa mig genom att hoppa runt och dansa och sjunga nu när jag är ensam hemma.
Det roliga är att både Maria och Kori säger saker som:
"På något sätt får du alltid ihop det"
eller
"Du kommer få allt klart, det vet du. It is the mystery called Nahal liksom ;) Don't question it. Ever O.o"

Vilket självklart gör mig på så mycket bättre humör. Uppmuntran är bäst ^^
Mamma däremot sa något jag tänkt på: om jag inte bara sparar allt till sista minuten för att jag får någon form av kick av stressen och den där sista rushen av att faktiskt hinna klart. Och jag vet inte. Hon kanske har rätt. Jag kan inte få ur mig orden under dagen, det går bara inte. När stressen infinner sig mår jag visserligen inte bra, men jag skriver bra. Jag är produktiv under stress, jag kan uttrycka mig och få klart saker. Jag jobbar bra under press, men det är för att jag blir enkelspårig. Med andra ord har jag lite svårt med att multi-taska när jag är grovt stressad, men även det har tränats upp (Tack vare jobbet på Bubbletea). Men tänk om det är så? Att jag är en stress-junkie, att jag får kickar av att ha stressångest. Att jag pressar mig själv till bristningsgräns bara för att kunna skriva det jag vill ha skrivet? Jag vet inte. Jag antar att det är klart hälsosammare än att jag skulle röka på för inspirationen!

Just nu ser det iaf ut så här:

Tisdag-torsdag: Skriva hemtenta, Egypten 5p.
Torsdag-fredag: Jobba på UNG08 för SF-bok.
Fredag-söndag: Skriva tre kortare animerelaterade artiklar till SF-bok.
Söndag-torsdag: Skriva klart B-uppsats innan inskrivning till C-kursen i littvet.
Torsdag: Inskrivning.

Så. Nu ska jag koka upp nytt vatten till te, dansa lite till Kanye Wests - Stronger (som är riktigt bra. Vilket gör mig glad, för jag älskar Daft Punks original "Harder, better, faster, stronger". Här kombineras det bästa från orginalet med sköna r'n'b beats, vilket gör den idealisk att dansa till) och sen är det bara att sätta igång igen. Jag borde ringa jobbet också och kolla att artiklarna kom in som de skulle.

onsdag, augusti 15, 2007

Corazón

Jag brukar vara den som tröstar. Det känns som om jag kan läsa av nu, hur den andre vill att jag ska reagera. Om denne vill att jag pratar eller inte, kramar eller inte. Men det kanske inte är så mycket för att jag lärt mig trösta som att jag känner personen jag tröstat.

Idag visste jag inte hur jag skulle göra. Jag bara höll om henne och strök hennes arm. En person jag bryr mig om, men på många sätt knappt känner. Jag höll om henne medan hon grät, tills jag själv grät, för henne och för mig. Jag grät för mina egna saker till slut. Jag visste inte alls vad jag skulle säga till denna kvinna, dubbelt så gammal som jag, som tycktes så skör helt plötsligt.

Hon frågade mig: Älskar du någon?

Och jag gick sönder inuti. Jag vet inte, svarade jag. Nej. Kanske ja. Jag vet bara att jag har varit kär, och det har gjort så ont. Så fruktansvärt ont gjorde det att det inte har gått över. Jag är fortfarande kär. Jag är fortfarande ledsen, det gör fortfarande ont. Jag kan inte andas av det ibland. Jag orkar inte mer. Det säger jag: Jag orkar inte mera.

Hon ser på mig med sorgsna ögon och säger: Ja. Man har bara ett hjärta.

tisdag, augusti 14, 2007

Att planera veckan...

som ett huvudlöst höns. Det är vad jag gjort.
Helt plötsligt har jag planer till upp över öronen. Efter ett telefonsamtal idag har jag gått med på att jobba i slutet av veckan, och artiklarna jag skulle skriva har blivit fler. Nu måste jag avboka i planeringen och känna mig dum.
Samtidigt måste jag prioritera. Om det är något med planering jag är dålig på så är det att:
1) prioritera 2) sätta igång.
Hur viktigt det än är så kan det ta evigheter att sätta igång, för jag hittar hela tiden sådant som är mer lockande än det jag måste göra. Som att blogga, läsa, till och med diska (vid valda tillfällen).

Nu har jag alltså tio dagar framför mig där planeringen för tillfället ser ut som sådan:

Tisdag-torsdag: Skriva hemtenta, Egypten 5p.
Torsdag-fredag: Jobba på UNG08 för SF-bok.
Fredag-söndag: Skriva tre kortare animerelaterade artiklar till SF-bok.
Söndag-torsdag: Skriva klart B-uppsats innan inskrivning till C-kursen i littvet.
Torsdag: Inskrivning.

Hur blev det så här? Jag kommer inte klara det. Även om Kori tror det, för hon påpekar att jag har förmågan att sätta mig ner och börja skriva på en inlämning klockan ett och avsluta kvart i sju på morgonen som en annan galning. Jag måste med andra ord vänta tills paniken infinner sig. Nu har den infunnit sig, kan jag säga. Jag menar, självklart visste jag att det skulle bli krångligt att plugga om jag tackade ja till att jobba, men jag behöver en inkomst också!

Så hur ska jag göra nu, hur ska jag göra, hur ska jag hinna? Det enda positiva med att vara så upptagen är att jag faktiskt slipper tänka på allt annat som oroa mig just nu. Nu skär jag mig fri från de banden. Nu har jag 1,5 vecka utan sociala relationer och den ångest som medföljer av att höra av mig, inte höra av mig, prata, inte prata, eller över huvudtaget upprätthålla relationer som för tillfället förvirrar, irriterar eller sårar mig.

Jag är knappast på topp just nu, men jag hinner heller inte tänka på att jag inte är det. Vilket är bra. Så nu ska jag "sluta jiddra, och börja trolla" som de en gång i tiden sa på knäckebrödsreklamen. Jag antar att jag ska sluta blogga och börja skriva på tentan som steg ett.

"And I miss you when you're gone..."

Idag är det en vecka sedan mina morbröder åkte iväg. Jag saknar skratten och sällskapet. Helgen innan de åkte var det vi, mina två morbröder (den ena från Iran, och den andra var på 5 dagars besök från Tyskland), min moster och hennes ene son, min morbrors svåger, och en hel massa andra som bara droppade in under dagen eller som kom hit och grillade på söndagen.
Det var underbart med alla historier, jag lever på berättelserna. Barndomshistorier från Iran, Dezful specifikt med tanke på sällskapet, kan få mig att skratta igenom hela kvällen in till nästa dag.

Jag saknar de. Jag saknar morbröderna som jag ser alltför sällan, vars röster är fyllda med värme och humor. De första dagarna efter att de åkt gick jag runt och sa "daii", morbror, till andra av misstag. Deras platser står tomma. Och hur varmt det än blir utomhus, så känns det som om det inte sträcker sig hela vägen fram. De har åkt och tagit med sig en del av den där riktiga värmen som gör mig lycklig. Jag saknar.

fredag, augusti 10, 2007

Vinterdoft

Idag kom min syster in på mitt rum för att lämna en sak, stannade till ett ögonblick och sa:

Va gott det luktar här inne! Det luktar Nahal på vintern.
Jag tyckte det lät jätteroligt. Men hon klev in strax efter att jag gjort mig klar för att gå ut. Jag hade sminkat mig lite, och för första gången på i stort sett hela sommaren hade jag inte valt vaniljparfymen. Istället valde jag en jag köpte i höstas, som jag inte använt på ett tag. Först kom jag inte på varför det var så länge sen sist jag använde den, men insåg sedan att det är för att den har en både blommig och kryddig doft, som faktiskt gör sig bättre när det är krispigt kyligt ute, sådär som det är på hösten och vintern (om vi har tur). Så även om det lät komiskt, så hade hon ju rätt. Det luktade Nahal, vintertid.

Ett tydligt tecken på att jag bara längtar efter den definitiva årstidsväxlingen. Autumn, autumn, wherefore art thou, autumn? Eller nått sånt...

torsdag, augusti 09, 2007

Like a Vampire, I kid you not.

Dagens citat står Strindberg för:

Älska mig alltid eller jag biter dig i strupen så att du dör!

"Dead eyes, dead eyes /.../ her eyes, her eyes were as vacant as the seas, yeah..."

Ibland när jag har linser, känns det som om hela världen blir suddig, som om dimma har lagt sig över mina ögon och allt försvinner bakom ett underligt dis. Jag vet att om jag blinkar ett par gånger så försvinner det. Ändå känns det som om en hinna dragit över ögonen. Sådär som en fisk får när den är död och ligger på bänken, klar att sprättas upp och benas.

Jag har fått en död fisks ögon. Vad är kan bli värre, mer sorgligt, än det? Möjligtvis att känna sig som en död fisk. Eller att hälsa på någon med en hand som är lika kall och livlös som hela den döda fisken.

onsdag, augusti 08, 2007

I see you, I see you not.

Contacts are a pain. Seriously. I'm trying to observe the world through contacts for the first time in my life. They are supposed to make life easier, I've heard. I guess they will, when I get used to them. And when I get those day-contacts so I can chose which days I want them and which days I don't, without wasting them.

But at the moment, they're a real pain. Takes so much time to put them in! And I always succeed with one eye on the first try, yet the other takes at least 10 tries, while I get all teary-eyed and my eye refuses to accept it. It just blinks it right back out. Repels it like it's fighting for dear life...
A well, it'll get better in time. And I'm thinking on getting them in another color in autumn. I need change, change is good.

And then, my optician thought I was 17. Seriously. Seriously.

fredag, augusti 03, 2007

Marshlands

I'm stuck in the marshlands of forever-lost. That's the real root of the problem. Not the hurt inside, or the knot in the gut, no. It's the forever-ever feel of a sinking heart. It's the not getting out. I can't get out. The thinking isn't helping, the thinking isn't solving, isn't dimming the feelings. Instead, they're work together. The thoughts are riling up the feelings, pin-pointing them. And there's no way out.

Damn those literature courses and it's damn books and damn words and Unis damned culture curriculum, and everything I've gone through these past years that makes me want to chop everything up in little pieces, place them in boxes, arrange and re-arrange, only to then start to describe, classify and name things for what I think they are. Now suddenly I can't stop thinking in allegories, I can't stop making up metaphors for how I feel, how I apprehend, how I react. And I know deep down, that I've always done this. But now, I really know that that's what I'm doing. And then those thoughts are back.

The thoughts are chasing me, the feelings are hounding me. They scare me, they scare me they scare me I don't want to think anymore feel anymore hurt anymore. I'm stumbling through the dark places and I can't get away, can't get out, can't save myself. They're at my feet, and I'm tripping on every root, every weed in the dark woods because I'm too tired to really try, I'm too weak to put up fight, and my breathing just isn't good enough, strong enough. I'm not strong enough. I'm falling and the hounds are ripping through my flesh, tearing me down and then I see what they see.
I'm already crushed on the inside. There's a snake on the inside that's crushed my ribs. Bones are piercing my heart, my lungs. That's why I can't breathe. I'm all blood. Boiling blood and open wounds. And I'm thinking how did I end up like this? And I see the hounds are thinking the same. Because they're just looking, staring me down. Forcing me to see the reasons to why I'm already torn. The thoughts and feelings aren't strangling me. They're just making me see what's already wrong. And suddenly the dark woods are gone, and I'm right back in the marshes. Forever-ever marshes.

And that's it. That's the reason. It's the marshes - the place where I'm bound. I can't get out. And it's not even a place anymore. It's you. You're a swamp. You're a swamp and I'm drowning in you, suffocating in the being that is you.
It's not a bad swamp. It's a good place, a grand place. The surprises are so many you've kept me here for years. The waters are black as night and when I look into the pools they're mirrors and windows at the same time. It's not a dead place, it's a vibrant place. It's a living place. It's so much more alive than me, it has so much more to give than I have. So I stayed. I was too engaged to leave. Too fascinated, to enamored.
But I've stayed too long. It's not getting better, it's getting worse. Now I can't leave. I leaned too far in over the night-pools and I fell in.
Now I'm drowning. I'm drowning in the swamp, I'm drowning in you. I can't breath, I can't breath. There's to much pain now, to much to fear. I'm scared to stay, scared to stay and rot away to something that used to be me but no longer is. It's started already. I can't recognize this sorry thing I've become. This sad thing that's taking the pain of staying because she can't stand the pain of leaving.

This isn't how it should be. I should be able to leave. I should be able to say good-bye. But I can't. It's in my system now. I'm crying marshwater tears. I've breathed the air of the marsh. I can't leave the swamp, yet I can't stay. It's not mine to keep. You were never mine to keep.

I've forgotten how to breathe.