Det är nu den ska infinna sig. Inspirationen. Den ska vara här nu. Den ska sippra ut i vågor genom paniken som har knutit in mig i en kokong av illamående. Jag har mått dåligt i flera timmar. Igår bröt Words ihop och datorn krånglade massor, jag kunde omöjligt nå min uppsats, där 2/3 var färdigskrivet. Jag har nästan skrivit klart det som var kvar nu. Jag har ungefär en A4 kvar. Sen gäller det bara att strukturera allt till en läsbar och ordentlig helhet. Vilket i mitt nuvarande sinnestillstånd lär ta timmar. Jag skriver och skriver men jag kommer inte fram till något. Orden kommer iaf. De bara forsar fram just nu, men det är inte alltid rätt ord och jag måste gå tillbaka och ändra så att rätt ord ersätter fel ord. Orden infinner sig, inspirationen lyser med sin frånvaro. Är jag kanske inte stressad nog? Jag borde kanske äta istället. Jag har inte ätit sedan frukost. Sen borde jag duscha. Jag vill tvätta håret. Jag behöver tvätta håret.
Jag är illamående. Det hugger till i bröstkorgen och jag vet inte om det är min hållning framför datorn eller stressen eller helt enkelt min bh som irriterar, vilket den alltid gör när jag är illamående för det känns som om den plötsligt går från att vara bekväm till att vara en snara som kväver min kropp. Det kan faktiskt vara kaffet också. Jag vet inte varför jag drack det. Vi går inte ihop, jag och kaffe.
Nej, mamma har rätt. Jag är en stress-junkie. Jag behöver ångesten för att inspirationen ska infinna sig. Nu är jag stressad och illamående. Om ett par timmar kommer paniken. Då kommer allt falla på plats. Man kan inte tvinga fram inspiration, men det behöver jag inte. Ironiskt nog infinner den sig som starkast när jag behöver den som mest. Tyvärr innebär det att jag först måste må som sämst.
Måndagens dagboksinägg på Helgon.net:
Efter i planeringen. Jag ligger efter. Och jag vet inte hur jag ska hinna. Jag kan inte samla mig, koncentrera mig. Jag kan bara ha ångest. Svårt att andas. Hitta annat att göra. Vänta tills i natt då jag får ångest och skriver som att jag skulle dö om jag inte skrev. Ja. Så. Skriva då. När jag kan. När det går att få ur sig orden. När de inte kväver mig för att de sitter fast någonstans i huvudet, bakom ögonen, kanske i halsen. Ingen luft, ingen tid ingen plats. Jag behöver bara hålla ut till torsdag. Bara till torsdag. Sen kan jag sova. Gråta. Andas. Sen kan jag låtsas som att det är bra igen fastän allt bara börjar om på nytt. Torsdag torsdag torsdag. Skriv nu.
Orden infinner sig iaf, inget tal om saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar