Jag brukar vara den som tröstar. Det känns som om jag kan läsa av nu, hur den andre vill att jag ska reagera. Om denne vill att jag pratar eller inte, kramar eller inte. Men det kanske inte är så mycket för att jag lärt mig trösta som att jag känner personen jag tröstat.
Idag visste jag inte hur jag skulle göra. Jag bara höll om henne och strök hennes arm. En person jag bryr mig om, men på många sätt knappt känner. Jag höll om henne medan hon grät, tills jag själv grät, för henne och för mig. Jag grät för mina egna saker till slut. Jag visste inte alls vad jag skulle säga till denna kvinna, dubbelt så gammal som jag, som tycktes så skör helt plötsligt.
Hon frågade mig: Älskar du någon?
Och jag gick sönder inuti. Jag vet inte, svarade jag. Nej. Kanske ja. Jag vet bara att jag har varit kär, och det har gjort så ont. Så fruktansvärt ont gjorde det att det inte har gått över. Jag är fortfarande kär. Jag är fortfarande ledsen, det gör fortfarande ont. Jag kan inte andas av det ibland. Jag orkar inte mer. Det säger jag: Jag orkar inte mera.
Hon ser på mig med sorgsna ögon och säger: Ja. Man har bara ett hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar