I see you, I see you not.

Contacts are a pain. Seriously. I'm trying to observe the world through contacts for the first time in my life. They are supposed to make life easier, I've heard. I guess they will, when I get used to them. And when I get those day-contacts so I can chose which days I want them and which days I don't, without wasting them.

But at the moment, they're a real pain. Takes so much time to put them in! And I always succeed with one eye on the first try, yet the other takes at least 10 tries, while I get all teary-eyed and my eye refuses to accept it. It just blinks it right back out. Repels it like it's fighting for dear life...
A well, it'll get better in time. And I'm thinking on getting them in another color in autumn. I need change, change is good.

And then, my optician thought I was 17. Seriously. Seriously.

Marshlands

I'm stuck in the marshlands of forever-lost. That's the real root of the problem. Not the hurt inside, or the knot in the gut, no. It's the forever-ever feel of a sinking heart. It's the not getting out. I can't get out. The thinking isn't helping, the thinking isn't solving, isn't dimming the feelings. Instead, they're work together. The thoughts are riling up the feelings, pin-pointing them. And there's no way out.

Damn those literature courses and it's damn books and damn words and Unis damned culture curriculum, and everything I've gone through these past years that makes me want to chop everything up in little pieces, place them in boxes, arrange and re-arrange, only to then start to describe, classify and name things for what I think they are. Now suddenly I can't stop thinking in allegories, I can't stop making up metaphors for how I feel, how I apprehend, how I react. And I know deep down, that I've always done this. But now, I really know that that's what I'm doing. And then those thoughts are back.

The thoughts are chasing me, the feelings are hounding me. They scare me, they scare me they scare me I don't want to think anymore feel anymore hurt anymore. I'm stumbling through the dark places and I can't get away, can't get out, can't save myself. They're at my feet, and I'm tripping on every root, every weed in the dark woods because I'm too tired to really try, I'm too weak to put up fight, and my breathing just isn't good enough, strong enough. I'm not strong enough. I'm falling and the hounds are ripping through my flesh, tearing me down and then I see what they see.
I'm already crushed on the inside. There's a snake on the inside that's crushed my ribs. Bones are piercing my heart, my lungs. That's why I can't breathe. I'm all blood. Boiling blood and open wounds. And I'm thinking how did I end up like this? And I see the hounds are thinking the same. Because they're just looking, staring me down. Forcing me to see the reasons to why I'm already torn. The thoughts and feelings aren't strangling me. They're just making me see what's already wrong. And suddenly the dark woods are gone, and I'm right back in the marshes. Forever-ever marshes.

And that's it. That's the reason. It's the marshes - the place where I'm bound. I can't get out. And it's not even a place anymore. It's you. You're a swamp. You're a swamp and I'm drowning in you, suffocating in the being that is you.
It's not a bad swamp. It's a good place, a grand place. The surprises are so many you've kept me here for years. The waters are black as night and when I look into the pools they're mirrors and windows at the same time. It's not a dead place, it's a vibrant place. It's a living place. It's so much more alive than me, it has so much more to give than I have. So I stayed. I was too engaged to leave. Too fascinated, to enamored.
But I've stayed too long. It's not getting better, it's getting worse. Now I can't leave. I leaned too far in over the night-pools and I fell in.
Now I'm drowning. I'm drowning in the swamp, I'm drowning in you. I can't breath, I can't breath. There's to much pain now, to much to fear. I'm scared to stay, scared to stay and rot away to something that used to be me but no longer is. It's started already. I can't recognize this sorry thing I've become. This sad thing that's taking the pain of staying because she can't stand the pain of leaving.

This isn't how it should be. I should be able to leave. I should be able to say good-bye. But I can't. It's in my system now. I'm crying marshwater tears. I've breathed the air of the marsh. I can't leave the swamp, yet I can't stay. It's not mine to keep. You were never mine to keep.

I've forgotten how to breathe.

Scraps of Heart.

I lied. Gods, how I lied. Through my teeth I lied. And I feel blank blank blank. Except I don't, because it really did hurt. It hurts to hear, to know, to say. I wish I didn't know. I wish I didn't laugh when I said it didn't matter. It does matter because it hurts to know. I lied because it hurt. Because I have this lump in my throat or is it my gut, twisting and coiling? It's a snake, I know. It's a snake on the inside and it's squeezing the air out of my lungs, it's crushing my bones, it's making me suffocate on my own blood. Except it's not, because there's nothing there, really, nothing but hurt feelings and the wounded heart and the lump in my throat that I want to tear away, I want it to go away but it won't leave it won't go away it doesn't leave me alone, except I really am alone. There's only me and the empty heart. Jewel box-heart locked and safe, with nothing worth showing hid away.

Pitter patter,
broken dreams
Heaven’s crying
silver streams.

Shattered words
put in my pockets
braided later
into lockets.

Drops of tears
‘round the neck
this body holds
a sorry wreck.

Lonely soul
adrift in sleep
caged little heart
cut so deep.

- Nahal, juli 07

I lied today. Then I pretended that I hadn't.

Theofil? Nej, te och yoghurt.

Som ett komplement till det förra inlägget, där jag skrivit om vad jag (knappt) försörjer mig på, och vad jag gör med min tid, så tänkte jag posta ett kort inlägg med vad jag lever på.

Sedan Påsk har jag i stort sett levt på ett ordentligt varmt mål mat om dagen, oftast någon hemlagad persisk rätt men ibland något jag köpt ute. Bortsett från det är det kanske en kvällsmacka som gäller. Det låter inte nyttigt och jag är medveten om det. Jag ska försöka jobba på det. Eller snarare, det här är resultatet av att jag börjat jobba på det. Stora delar av april-maj uteblev ofta även målet och mackorna, och jag levde på ett stadigt intag av vad som blivit min dagliga baskost.



Basen till mitt dagliga kostintag är te och yoghurt. Jag har 10-15 tesorter hemma, allt från fruktte, påste, vitt te, rött te, svart te, champagnete... jag dricker det ur kopp, mugg, skål. Jag har inga tillsatser i, eller honung, eller socker. Aldrig mjölk.
När det kommer till yoghurten är det vaniljyoghurt, fruktig frukostyoghurt, mild yoghurt. Det mesta funkar och det mesta är gott.



Problemet är, att trots enkelheten i det, trots att det är gott och lätt och så snabbt att få i sig, så inser jag att det inte funkar. Tyvärr. Under sommaren äter jag ändå aldrig särskilt mycket, men till hösten får jag skärpa mig. Enda anledningen till att jag hamnade i denna cykel var att jag lagom till Påsk bara gav upp och inte orkade med mer, och tappade all ork och aptit. Yoghurt var lätt att få ner, te höll mig varm. Det gick från att vara det jag tycker är gott, till det jag stod och föll med. Och då var det skönt att veta att jag inte behövde anstränga mig alls, och att jag klarade dagen utan problem med ett par skålar vaniljyogurt med skivad banan i. Jag var för uppgiven för att bry mig om hur tråkigt det var att äta det vareviga dag. Jag orkade inte bry mig om något så trivialt som mat.

Men mat är inte trivialt och jag är inte så avstängd inuti längre. Jag vill inte att det ska kännas så, och jag vill inte vara sån. Så nu tänker jag skärpa mig.
Det är synd att saker som är nyttiga och som jag tycker om har utvecklats till något som inte är bra för mig längre... Men fördelen är väl att jag inte behöver undvika de, bara se till att få i mig annat också. Och jag tycker faktiskt mat är intressant nu förtiden. Jag tycker om att prova nya saker och vill inte bara äta samma saker jämt. Stark mat, grön mat, fisk... allt sånt som jag av kinkighet undvikit större delen av mitt liv, det är helt OK nu. Jag säger ju inte att det är sånt jag älskar att äta, men jag äter det och jag uppskattar det. Vem hade trott det för 10 år sen? Eller ens tre år sen? Det känns bra att veta att man blivit bättre med mat nu. Nu gäller det bara att sluta småäta skräpmat och börja äta regelbundet.

What do you do?

Sometimes people ask me what I do for a living. I don't really DO anything. That is I don't really have a career or a decent paying-my-bills job. I'm a student at Stockholm University. I study culture, with literature as my main subject, to put it in the simplest of manner. I like being a student. Not so much that I plan on staying one forever, but enough to know it's what I like being for a couple of years at least.

Yet being a student hardly pays the bills (even though I really don't have that many bills to pay). Still, I don't want to go through each month with a hole in my wallet, so I actually do work a bit in my spare time, too.
This is how I earn my "spending money": I lie on my bed, listen to music and I read manga (Japanese comics) and some occasional manwha (Korean comics). And now and then I watch anime (Japanese animated films/series a.k.a. what some people classify as cartoons...) and then I write reviews on them for a bookstore I used to work in. Sometimes the manga is brilliant and sometimes it's not. On occasion it sucks. A lot of it I get for free anyways. So, basically, what I DO is study something I enjoy and get paid for engaging in one of my hobbies.



What, are you saying it's not like this for you too? ...well what can I say? BURN XD

Days gone by.

Idag var jag i Gamla Stan med mamma, pappa och morbror. Vi åt glass och promenerade och tog foton. Det var äntligen, äntligen lite fint väder igen, så vi passade på. Jag ska åka in imorgon också för att träffa Kori lite kort, men jag tar med syrran och hennes vän då. Det var trevligt att gå på stan (köpte även manga och te), men jag vart riktigt illamående mot slutet, och väl hemma la jag mig i sängen och hade huvudvärk i två timmar innan jag gav upp och tog en Ipren.

På tal om Kori så var hela familjen hos hennes familj i lördags. Vi åt god middag och såg på film (Stranger than fiction - lite udda, men väldigt charmig, med sötunderliga raggningsknep i stil med "I brought you flours" = paket med mjöl...) och så var jag och hon ute och promenerade längs med mälarstranden. Det var skönt att prata ut med Kori, vi hade inte setts på ett tag. Så jag sov över och dagen efter vart jag hennes intervjuperson för en uppgift om tvåspråkighet. Vi spelade dessutom Soul Calibur II på Xbox. Första gången jag spelade det, men det liknade en hel del annat. Jag är, som inbiten buttonmasher, mycket förtjust i spel som Soul Caliber II. Tyvärr har jag ingen vana av Xbox, och spelar dessutom alltid spelen på PC, så jag har ingen vana med konsoller heller. Efter 10 minuter hade jag lyckats ådra mig en svidande tumme. En halvtimma senare hade det utvecklats till en stor blåsa. Av att spela tv-spel i 40 minuter. Patetiskt! (Och det har inte riktigt försvunnit än!)
Till kvällen följde jag med Koris mamma hem till Koris morbror, där resten av min familj + morbror var bjudna på middag till söndagen, och där åt jag återigen god persisk mat, var social och lyckades dessutom hinna se stora delar av Lejonkungen. Det var länge sen jag såg den, men jag vart lite sugen på det efter Långsand, då ämnet hade tagits upp, så jag ville inte missa chansen. Fast jag har ju trots allt filmen hemma.

På måndagen hade jag alldeles för mycket besvär med pendeltågen, men lyckades slutligen ta mig ut till Flemmingsberg. Där träffade jag Jossan och Emilia och efter att vi druckit te och pratat bestämde vi oss för att åka in till stan och fika med Johan. Vi svängde även förbi SF-bok där jag bl.a. köpte en samilngsvolym med fyra Philip K. Dick böcker.
Vi tillbringade resten av vår tid med att sitta på Kaffekoppen och prata och äta. Jag och Emilia skickade helt onödiga mms till Henrik och sedan skrattade vi alla åt den telefonterror vi utsatte honom för ^^ Emilia borde hälsa på så mycket oftare, det borde hon verkligen.

Igår var moster här, och lite vänner till familjen droppade också förbi under dagen. Vi åt grillad mat och tog det lungt och jag satt och skrev på lite recensioner. Jag lyckades även spilla kokhett tevatten på fingret och brände mig. För att få det hela att lägga sig, och undvika ännu en blåsa, smörjde jag in fingret med salva. För att sedan undvika att det kladdade av sig på allting fick jag även binda fingret. Men det kortaste bandage jag hittade var längre än mig själv, så det slutade med att jag fick binda om fingret, handen och armen upp till armbågen, bara för att det inte skulle bli alltför otympigt. Det såg, ärligt talat, löjeväckande ut.
Tog en sen kvällspromenad också och pratade i telefon. Jag älskar att promenera ute sent. Jag önskar verkligen att mina föräldrar inte var så oroliga för att jag skulle bli påkörd/kidnappad/rånmördad för var gång jag är ute i mörkret. När jag var i Långsand passade jag på att vara ute och promenera varje natt, oftast själv, i skogen. Jag tycker om att det är mörkt när jag går. Jag vill promenera själv i mörkret. Jag vill inte gå där det finns mycket folk, jag vill ju vara ifred. Och nej jag vill inte ha sällskap, det förtar hela poängen med att va ute och gå för sig själv. Synd bara att de här hemma inte ser tjusningen i det hela...

Nu ska jag nog återgå till mina mangavolymer. Har några kvar av recensionsexen som jag inte läst än. Lite mer te skulle också sitta fint...

21, going on 14.

Idag var jag på Statsbiblioteket redan vid halv 11 för att plugga med Veronica. Vi åt dessutom lunch på Kaffekoppen (vilket tog alldeles för lång tid, servicen var faktiskt usel idag) och vi hann prata en del. Får vi göra om Veronique!
Tur att man fick en del plugg gjort också. Ironiskt nog kommer jag alltid på idéer till noveller jag vill skriva då jag sitter och pluggar, som om jag helt enkelt inte är gjord för att studera. Jag sitter och skriver, men skriver på "fel" saker med andra ord. Underligt.

Så har jag varit på promenad med mamma, morbror, och Koris morbror genom stan. Det var trevligt och jag tog en del bilder. Vädret var jättefint. Borta vid Stadshuset var det en persisk kvinna som satt ute och picknickade för sig själv och bjöd oss på te. Mycket persisk gästfrihet, men hon freakade mig lite med allt sin översvallande vänlighet. De andra höll med mig efteråt om att hon trots sin vänlighet, inte kunde ha varit helt riktig i huvudet. Hon sa dessutom väldigt underliga saker ibland...

Hon reagerade dessutom på att jag gick på Universitetet med total häpnad, stirrade på mig och skrattade. Sedan sa hon "Nä men lilla vän, menar du allvar?? Hur gammal är du egentligen?" När jag sa 21, svarade hon med ett: "Jasså! Haha, jag trodde faktiskt du var 14!"

Kul. Jättekul. Och väldigt troligt...

Transportsträcka.

Jag vill egentligen mest av allt skriva mitt inlägg om Långsand-veckan (vilket jag nu sagt sedan i måndags), men det blir nog uppskjutet ännu en dag. Jag följde inte ens med mamma och morbror till Skansen idag, utan sitter hemma och läser manga och recenserar.
Hämtade upp en del läs-ex igår, och har suttit och roat mig med det sedan dess. Gårdagen var mysig och lugn, hann dessutom fika med Narges och Veronique! Det var jättefint, men din plats var tom Balsam, som man skulle säga i Iran.

Så ska jag väl tvätta håret och plugga lite och kanske ta en promenad, det är dagens plan. Imorgon ska jag plugga med Veronica, och sedan guida morbror genom Gamla Stan =)
Dagens inlägg blir alltså inte mer spännande än såhär. Jag kan ju tillägga att jag lagt upp bilder till Recap. inlägget, så ni har något att titta på =)

Hej över bäcken.

Jag kom hem från Långsand igår. Det känns mest som om jag sitter och bär på någonting ljust på insidan som glöder och liksom gör allt lite bättre. Men så saknar jag, förstås. Det är, minst sagt, något av en skugga på himlen. Att det kliar över hela kroppen av myggbett, och benen är täckta av sår och blåmärken, är inte heller något jag är så förtjust i just nu.

Jag vaknade runt lunch idag och klev inte upp förrän efter 12. Jag behövde ta igen mig efter en veckas minst sagt bristfälliga sovvanor. Har tillbringat dagen med att packa upp och tvätta, läsa ikapp i vänners bloggar och se på "Pride & Prejudice" med lillasyster. Mycket mysigt.

Annars har det blivit tedrickande, telefon- och MSN-samtal, och små, slöa funderingar kring livet i allmänhet. Jag har läst noveller av Inger Edelfeldt, och står och väger mellan att börja läsa Everything is illuminated, som jag lånade på biblioteket för 10 dagar sedan, eller Lud-in-the-Mist med sitt charmigt söta omslag, som kom med posten då jag var i Långsand.

Dagens utomhusaktivitet bestod av att jag lekte med mina poi ute på tomten. Jag är inte särskilt duktig med poi alls. Har övat en handfull gånger sedan sommaren 2005, då jag köpte de, efter att jag fått en spricka i handleden. Det är faktiskt väldigt roligt när man kommeit in i det hela, men jag kan som sagt inte särskilt många tricks.
Karin provade mina poi i helgen och hon var tokduktig. Men så övar hon eldpoi också. Min lillasyster sa till mig idag att hon tycker att det är mycket coolare, och jag höll med. Hon undrade varför jag inte provade det, men jag sa att det var hopplöst. Eldpoi hänger på kedjor, och den brinnande veken sitter i en metallliknande klump i änden av kedjan. Jag, som är så talanglös att jag slår mina sandsäckspoi (Kiwido) i bakhuvudet med jämna mellanrum, bör inte leka med eldpoi. Risken att jag slår mig i huvudet, faller ner medvetslös, och dessutom sätter eld på håret och mig själv, är allt för överhängande. Nej, är man lite klumpig så ska man hålla sig till barnsäkra leksaker.

Karin däremot tycker att jag är graciös, så jag är extremt smickrad ändå. Tyvärr motbevisade jag nog hennes teori idag, ute på tomten. Jag försökte återigen svinga poi samtidigt som jag böjde mig så långt bakåt som jag kunde. Jag har länge önskat lära mig gå ner i bryggan, men jag är alldeles för rädd för att våga sträcka ner händena och hoppas på att ta emot. Men idag slutade jag svinga poi när jag kom så långt ner med huvudet att jag tydligt såg marken. Då tänkte jag "Va fan, nu måste jag våga, jag är ju så jävla nära!"
Snacka om att ropa hej innan man är över bäcken, jag tappade ju balansen totalt och föll som en strandad val. Inför grannarna! Min enda tröst var att det var länge sedan pappa klippte gräset, så jag landade mjukt :P

Men jag tänker inte ge upp! Jag ska lära mig poia ordentligt, och lära mig gå ner i bryggan! Och jag ska lära mig jonglera också! Vad jag sedan ska göra med dessa totalt onödiga kunskaper har jag ingen aning om, men jag lär känna mig lite extra stolt över att jag besitter de ändå.

Embarrassment Galore!

Varför gör man ibland, över en futtig liten sak, ett helt hönshus av en fjäder?
Varför bryr man sig om genanta små missar, som aldrig sårar någon eller leder till något ont, utan som egentligen slutar redan vid ett skratt mellan två vänner?
Varför kan ett felskickat sms få mig att känna som att jag ska förgås av pinsamheten i det hela, och varför känns det som att jag rodnar en rodnad som aldrig kommer försvinna?

Recap.

Blåbär- och valnötspajen vart jättegod, just for the record =)

Det känns som om jag bara hunnit med hälften av det jag ville hinna med, men jag är åtminstone färdigpackad. Typ. Och jag har hunnit med en recension i alla fall och jag har inte misslyckats med att vara social med släkt och gäster ikväll trots stressen. Åker ju till Långsand imorgon.
Jag lyckades dessutom hinna med att åka hem till Sara och lämna över hennes pengar från resan. Jag önskar att jag kunde göra det över internet, men it-banken krånglade. Det var dessutom kul att se Sara igen, även om det var lite väl kort nu.
Vi har inte setts sedan jag följde med ner till hennes landställe i Skåne 12-17 juni. Det var mysigt och kul, även om vädret inte riktigt var på vår sida. Det blev för lite sol och promenader och för mycket efterrätter tror jag =)


Och så jäkla mycket TP! Fan va grym jag kände mig lagon till tredje-fjärde kvällen, men de orangea sportfrågorna var som en nagel i ögat. Nöje och litteratur, det var min grej det.
Under veckan hälsade vi på några av Saras släktingar, hann med en dagstripp till Köpenhamn och en till Ystad. Ystad har en sådan härlig och mysig arkitektur, med tegel, ojämna former, murgröna och klätterväxter. Köpenhamn har jag aldrig tyckt är särskilt vackert, med sina gråa och bruna byggnader. När vädret är mulet, som det var på torsdagen då jag och Sara var där, så såg hela staden depprimerande ut.



Men jag hann både shoppa lite (på H&M av alla ställen! >_<) och äta världens mest monstruösa nachotallrik. Visst, Sara sa att den skulle vara stor. Riktigt stor. Men det fattar man väl inte förrän tallriken bars in, att maten skulle kunna mätta en hel svältfödd familj under en dag. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle gråta. Hur mycket jag än åt såg det inte ens ut som om jag rört maten. Till slut började jag äta från sidan istället för överifrån, och lyckades skjuta ihop maten så det såg lite mindre ut när jag var proppmätt, bara för att känna mig mindre skyldig. Jag tog till och med en bild av resterna, och Sara skrattade åt mig resten av dagen.


Det var faktiskt mysigt och skönt i Skåne, med ett härligt avslappnat tempo, och jag är glad att jag följde med. Och jag är extra tacksam mot Saras mamma, som stod ut med att vi tjejer satt och tjattrade sent varje natt. (Kram till Sara!)

Jag upptäckte även under denna resa ut till bondeland, att "frisk luft" som folk tycks önska sig jämt och ständigt, för den skull inte behöver lukta gott bara för att den är "frisk". Den luktar bara fri från människor och avgaser. Men jag har tidigare märkt, och nu återupptäckt, att det är fullt normalt att det då istället lyktar gödsel, eller grisfarm (Suggcenter, hette det visst...) I alla fall i Skåne.


På Husarö däremot, där jag var fredag-måndag för en vecka sedan, luktar det faktiskt skog och saltvatten och härlig havsluft, när det inte luktar svanskit (märks det tydligt att jag är ett förortsbarn?).
Det var fjärde året jag var där, och i år var stina med för första gången, medan Elin inte kunde komma, så vi var ännu en gång inte fulltaliga, men 6 av 7 är jävligt bra gjort ändå.
Affären var fortfarande nedbrunnen, så det gällde att konka ut all mat, och allt dricksvatten. Packningen var över 10kg lättare på hemvägen. Natti och Nettan var bara där under helgen, och hade oturen att se solen äntligen skina när de skulle på båten hem. efter det höll vädret i sig, men ingen ville bada. Tur var att jag och Natti var ute och badade i spöregn och blåst på lördagen iaf, så jag tog årets första dopp under årets första halva (30/6 ...). Det var jättemysigt därute som alltid, och det vart en hel del UNO och pratande som gällde. Jag, Stina, Tove och Johanna åkte trots det hem en dag tidigare än planerat, men jag hoppas att vi har möjlighet att Låna Toves stuga nästa år igen.


(Bilderna ovan är alla tagna av bloggvärdinnan och föreställer i visad ordning: Vägen ner till Skåne, Äpplets Hus i Kivik, "Goddess in the Green" (statyett i Hylkegårdens trädgård), Köpenhamn Central, Tivoli, Ute på stan, Ute på stan 2: Tjuren som krossar Draken (wtf?!), Gatuartist, Nacho-djävulskapet, Ströget (Köpenhamns motsvarighet till Drottninggatan i Stockholm), Köpenhamns fulaste byggnad (Palads), Ystad 1 och 2, Ruin utanför Jönköping (påväg hem), Husarö 2007.)

Det är alltså detta, förrutom sommarkursen Egypten 5p, besök till innerstaden för att träffa vänner, slappande hemma med fantasyböcker eller recensionsskrivande för J-Fi, som jag har ägnat min sommar åt hittills.
För vidare information, invänta nya uppdateringar, eller kontakta bloggaren vid valt tillfälle.

The Eagle Has Landed

Min morbror är här! Min mammas storebror (äldste i syskonskaran) landade i Sverige igår. Det är hans första besök och jag är jätteglad. Det är som ett stycke overklighet som sitter i vardagsrummet, för jag har aldrig kunnat föreställa mig att han skulle komma hit. Och jag undrar vad han tycker om våra regniga dagar och mulna sommarhimmel där han sitter i soffan, så långt ifrån Ahwaz 50gradiga sommarhetta. Det är något så varmt med morbrors sätt, hans stillsamma ironi och den grova dezfouli han talar som nästan låter arabisk eftersom han talar så ur halsen. Hans hår är silvervitt, och alla säger att han liknar morfar något otroligt. Han är i rätt ålder för att vara min morfar dessutom, hade jag haft en ung morfar. Men jag skulle ändå inte uppfatta morfar eller farfar vibbar om de så slog mig i ansiktet, för jag har aldrig träffat varken mor- eller farfar vid liv.
Morbror har hy i samma färg som ljus, garvad läder och när han skrattar fattar jag inte alltid om han skrattar med mig eller åt mig, lite som mormor brukade göra. Eller moster. Eller ja.. de flesta av mina jämngamla eller äldre släktingar i Iran som är helt underbara, men antagligen tycker att jag är extra roande eftersom jag jämt glömmer bort att vissa saker helt enkelt inte sägs och görs i Iran.

Igår var min moster från Linköping också här, och hennes son som flyttat till studentlägenhet i Stockholm. Så vi hade en liten släktträff och det var en mysig dag.
Ibland känner jag verkligen att jag ser för lite av min släkt. Jag har sådan stor släkt, på båda sidorna av familjen, och önskar så innerligt att jag fick se mer av de. Hur många brukar tänka så egentligen?

Morbror är här i veckan och åker sedan vidare. Men jag är glad att han innan hemresan är hos oss en vecka till, för annars hade jag missat honom helt. Imorgon åker jag till en liten håla utanför Gävle och umgås med vänner i en vecka. Det ser jag mycket framemot, men hade jag inte vetat att morbror skulle komma tillbaka, så hade jag nog kortat ner Gävlebesöket till en halv vecka.

Ikväll ska jag alltså packa och fixa och göra mig klar för att åka iväg, igen. Och jag ska baka blåbär- och valnötspaj och hoppas att morbror tycker det är gott...
till det ska vi ha vaniljsås, och jag ska dricka te som luktar och smakar Irannostalgi.

Jag köpte aldrig téet i tehandeln. Det behövdes inte. Som om mina släktingar läst mina tankar, eller min blogg (båda lika omöjligt faktiskt), så hade morbror med sig svart te från Iran. Hur ska jag lyckas sluta le? Jag är alldeles glad och bubblig på insidan. Och pistager, och gazz!
För att hitta presenter han var säker på att vi skulle gilla (rara människa, han behöver ju inte, men han lyssnar inte på en när man säger det heller...) så bad han min moster köpa presenterna, och hon känner oss så bra. Jag har säkert fått en hel årsförbrukning av henna, om jag så skulle göra inpackningar varannan vecka! Jag har fått ett vackert halsband med turkoshänge som matchar örhängena jag köpte i Isfahan i julas, för moster och Nasim kom ihåg det.
Jag har dessutom, roligt nog, fått en handduk till håret. De har så bra trekantiga handukar att knyta upp håret i därborta, så mamma bad om ett par sådana. Men istället fick jag en liten frotéturbarn! Jag kan inte komma fram till om jag ser extremt löjlig ut i den, eller lite söt. Mest tänker jag på katterna med turbaner som föreställde indier i den tecknade versionen av "Jorden runt på 80 dagar" som jag såg när jag var liten.

---

Jag har försökt skriva lite mer än jag brukar nu den senaste veckan (min hängivna skara jublar, jag tror ni är hela 5 st nu ;) och om jag hinner lägger jag upp ett eller två inlägg till innan jag drar iväg imorgon, så ni har något att fylla tiden med medan jag är borta :P Eller så kan ni ju uttrycka er saknad i att kommentera något någongång, så att jag vet att ni fortfarande lever.
Nu ska jag ner och ta en kopp te till, sen ska jag springa över till Konsum och köpa blåbär.

Konversation 2.0

Idag har jag träffat vänner, gått in mina nya skor, promenerat på stan, ätit kinamat på buffé, blivit bjuden på frapino, fått en foccaccia gratis på 7-11, köpt nya Blade of the Immortal, städat, dammat och konverserat. Och ur alla dessa konversationer har självklart vissa saker fastnat mer än andra. Och vissa inte bara (eller så mycket just för innehållet) utan för hur dessa små utdrag i konversationen fått mig att reagera:

Johan säger: Jag kommer inte till Gävle. Jag jobbar.
[Min reaktion]: Orden förvånar mig inte så mycket, medan besvikelsen känns ännu mer än förväntat.

Kori säger: Jag är trött. Jag har inte ätit ordentligt senaste tiden...
[Min reaktion]: Jag blir mer orolig än jag vågar visa.

Jag säger: Joo, det är bra.
Ina säger (insiktsfullt): När du säger det sådär, betyder det väl att du tycker allt är jobbigt egentligen, men du vill inte prata om det.
[Min reaktion]: Jag önskar att det inte var så sant, fastän det är det.

Sofia bakom kassan: Men jag vill vara snäll mot dig. Det är lätt, för du är snäll mot alla!
[Min reaktion]: Tacksamhet väller upp på insidan, för hon lättar på en skräck jag bär inom mig.

Mamma säger: När jag är riktigt arg på någon vill jag inte ens prata med personen. Jag vill bara tiga ihjäl den tills den inser hur arg jag är.
Jag säger: Men när vi bråkat, och sen inte pratat med varandra alls, då tycker inte jag det är jobbigt att du inte vill prata med mig.
Mamma säger: Men det är för att du är grym Nahal. Du är kanske inte en särskilt snäll flicka, du är kall.
[Min reaktion]: Hela samtalet har retsam humor i tonen, men jag känner hur det sticker till. Någonstans tycker kanske min mor att jag är en hård person. En flicka med kallt hjärta som inte bryr sig om att hon inte pratar med sin mamma.

Konversation

Promenerar med syster idag till närmaste Centrum och bibliotek. Tar dryga halvtimman i vårt bekväma lunkar-tempo. Nära Centrum saktar en bil in vid övergångstället och jag vinkar ett tack innan vi går över gatan.

[Lillasyster Nina] Känner du honom?
[Jag] Nej. Vadå, jag kan väl vara trevlig ändå och tacka när de stannar?
[Nina - redan avtrubbad] Det här är Stockholm, folk är inte snälla.
[Jag - trotsigt] Jag vet. Men jag är snäll ändå!
[Nina] Det är du ju inte! OK, ibland. Men inte så ofta.
[Jag - ställd] Va pratar du om?! Klart som fan jag är snäll!
[Nina] Ja, men inte bara sådär. Typ när mina kompisar kommer är du jättesnäll. De älskar dig. Men jag säger att du inte alltid är så och att de vet inte hur du är egentligen!
[Jag - skrattar högt] OK OK, jag är väl inte så snäll.
[Nina - sakligt men skrattandes] Nä. Jag sa ju det.

Mapleblossom Faë

Mapleblossom’s child
waking with the day
showered by the soothing drizzle
and singing where you lay.

Wrapped in leaves like blood
you autumnblossom faë
I stare in silent awe
and wonder what to say.

You smell of rain and treesap
of frost and sweet decay,
your laughter silver magic
like cold nights moonlight ray.

Mapleblossom girl
you’re all colour in the grey.
And how I long to join you,
you autumnblossom faë.

Dancer in the Dark

I natt har jag i skenet av stearinljus dansat till Diru, instängd på mitt rum. Det var härligt och avslappnande, och jag borde göra det oftare. Det är så oerhört skönt att dansa, och jag tycker verkligen det är kul. Det var dessutom något visst med att röra sig och se sin egen skugga dansa över väggen samtidigt.

Jag hade tänt vaniljljus från IKEA, men doften överskuggades totalt av den indiska rökelse min lillebrors kompis köpt, och som de tände här hemma. Det hade varit trevligt det med, om det inte varit så starkt att det resulterade i flera hostattacker från min sida. En hel del av hostandet hade kunnat undvikas om jag tagit min astmamedicin, men av någon anledning vägrar jag använda den förrän det känns riktigt nödvändigt. Det här kändes inte alls nödvändigt, men i efterhand önskar jag att jag varit mindre tjurskallig, för nu känns det konstigt i halsen och sticker till i lungorna.

Det är Robin Hood jag vill ha!

Jag erkänner, jag har en ”thing” för Robin Hood. Sedan när? Jag minns inte. Det har varit ihållande sedan jag såg Disneyversionen i dagisåldern. Den gick dessutom inte att köpa då, så under en period fick pappa hyra filmen åt mig varannan vecka. Jag önskade att jag var Marion. Inte för att hon fick ha fina klänningar eller för att alla tyckte hon var så rar, utan för att Robin Hood var kär i Marion helt enkelt.
Och Robin Hood var ju bäst. Han var modig och ärlig, rättvis och söt. Han kunde slåss men var omtänksam och tänkte på alla. Dessutom var han ju smart och listig – som en räv! Det fanns inget fel på Robin Hood, förutom att han inte fanns på riktigt och att jag var en liten tjej och han var ett tecknat djur. Petitesser!

Hursomhelst har jag inte växt ifrån Robin Hood. Om något har jag blivit värre, och har dessutom hittat en vapensyster i Jo. Man skulle ju tänka att en riktig Robin Hood-fantast skulle ha läst boken också, men ärligt talat, det var inte för mig. Jag medger öppet att relationen mellan Marion och Robin var en av de saker jag tyckte så mycket om med hela berättelsen, och i boken har det tydligen inte tagit plats, eller bara knappt. Men vem vet, en dag lär jag ge den en till chans. Hittills har det dock blivit filmerna. Jag säger inte att jag rotat fram varenda filmversion av Robin Hood som går att få tag i, men jag har sett min beskärda del.

The Adventures of Robin Hood från 1938 är den äldsta versionen jag sett. Jag och Jo skrattade gott åt Errol Flynns rougesminkade kinder och Marions hopplöshet när det kom till diskret tjuvlyssnande. She’s no ninja, I can tell you that... Disneys Robin Hood är från 1973, och den är jag innerst inne kär i fortfarande. Sen har vi en Robin Hood från 1991 med Patrick Bergin och Uma Thurman i rollerna som paret i fråga. Den här versionen är så fruktansvärt tråkig. Jag kan inte säga mer än att den åtminstone bör vara mer historiskt passande än låt oss säga: Robin Hood – Prince of Thieves, men den är ju så grymt menlös och oengagerande. Prince of Thieves (1991) å andra sidan, kan folk trash-talka bäst de vill, här är det ren Robin Hood-nostalgi för mig. Såg den först när jag var 11, och sedan dess har det blivit ett bra antal gånger. Costners amerikanska och Hollywood-pampet åt sidan, den här versionen är härlig! Det är snyggt, det är kul, det är fartfyllt och Alan Rickman är underbar!
När jag var liten såg jag dessutom en tecknad tv-serie med Robin Hood, där alla var i tonåren om jag inte minns helt fel. Så finns det den usla tv-serien som gick under namnet ”Robin Hoods nya äventyr” och brukade sändas på Kanal 5, där jag och Jo knappt visste om vi skulle skratta eller vrida på oss i skam över att se det, då allt från utomjordingar till ljussablar á la Star Wars dök upp under seriens gång. Oh, vilket bottennapp! Jag har till och med lyckats pricka in att bara se slutscenen i Ivanhoe där Robin Hood är med (timing eller ödets nyck?) och jag såg en dålig High School – cliché någon gång i mellanstadiet där Robin Hood var en ung hackare som stal pengar från ett fult företag till en liten killes operation, och hur han ville få ihop det med kompisen Marion.

En favorit i den långa raden av titlar, är Mel Brooks "Men in Tights". Har du inte sett den? Se den.
Cary Elves som Robin Hood, Dave Chapelle som hans moriske side-kick. Det är betjänten Blinkin´, hopplöse Prins John och hans häxa/köksa Latrine (tidigare Shithouse...), den härligt språkförvirrade Sheriffen av Rottingham med sina tirader och Marion, som mest av allt vill få av kyskhetsbältet och undkomma sin tungviktar amma med tysk brytning.
Det är underbar humor, och jag och Jo kan varenda replik utantill. Inte nog med det, vi tar minsta tillfälle i akt till att citera denna lätt skruvade Robin Hood-parodi så fort vi är i varandras sällskap.

Men det finns såklart flera versioner jag missat, mycket just för att jag faktiskt inte vill se de. Ibland har man förstört konceptet, och då ser jag ingen poäng med att se filmen. Det finns ett par tecknade versioner, en film med Sean Connery som Robin, flera serier (en där Connerys son spelar Robin) mm. Det finns allt från indiska filmversioner till The Erotic Adventures of Robin Hood, enligt IMDb.com. Den absolut äldsta jag hittar är en 30min version från 1912. Det finns till och med Princess of Thieves, där Kiera Knightly spelar huvudrollen - Robin och Marions dotter. Den finns bland versionerna jag vägrat se av principskäl. Jag säger inte att jag tycker hon är dålig, för hon har gjort en del bra roller även om jag irriterar mig på henne. Men hon har en tendens att filmatisera sådant jag inte vill se henne i. Hon håller systematiskt på att våldföra sig på allt jag tyckt om under min uppväxt. Stolthet & fördom (som hon ändå gjorde bra), pirater och Robin Hood.

Men, för att sluta babbla, varför har jag plötsligt fått en släng av Robin Hood – febern igen? Jo, för i torsdags började man visa vad jag tror är den 13 avsnitt långa tv-serien Robin Hood från 2006. Och jag missade första avsnittet, då jag inte var hemma. Missade. Jag har gått och tänkt på det nu i två dagar, det släpper inte sitt grepp. Jag måste helt enkelt se den. Det spelar ingen roll om jag nu byggt upp förväntningar inför något som är kasst, jag måste ändå se det här.

Robin Hood betyder något. Det är rättvisa och kärlek över gränserna. Det är vänskap, humor, slughet och det är när den despotiska usurpatorn får sitt rättmätiga straff. Hur mycket i världen finns det inte som egentligen ser precis ut som detta maktspel? Det är alltid likadant. De som har fortsätter att ta, medan de av folket svälter, dör, förlorar varandra. Och det blir aldrig bra förrän folket själva kan resa sig och sätta stop. Det kan ta år av blodspillan, men folket måste vara med. Om inte, spelar det ingen roll hur många bomber man släpper ner över berg och gator för att driva ut terrorn, folket är fortfarande fångar. Robin Hood är på sitt naiva, svartvita sätt en hyllning till rättvisan, och de som inte kan ta till sig det vackra i detta koncept har jag ingen förståelse för.

Justice shall prevail, Sherwood-style.

Ceylon through the Heart

Jag var på Gamla Stans Te- och Kaffehandel i förrgår. Jag har köpt mitt lösviktste därifrån i ett och ett halvt år eller mer, och jag brukar fynda tesorter där och köpa sådant till vänner som jag tror passar dem. Ibland stannar jag lite och småpratar med ägaren och jag pratar te-sorter och handel och caféliv och nu senast: Löste VS Påste.

I förrgår fick jag veta att anledningen till att tepåsar tappar i aromen så snart i jämförelse med löste är att man skurit bladen i så små delar (fanning). Precis som kaffe som tappar aromen snabbare om det är finmalet. Sedan fick jag lukta på riktigt grovskuret te, med långa blad som skulle ligga och dra i hett vatten när det tillagats. Det var ett svart te från föredetta Ceylon (idag Sri Lanka) som i Iran är standardte, men det är inte svart bas-te här i väst.

Det doftade Iran och släktbesök och mormors omtanke. Klumpen i halsen kom så fort att jag inte kunde röra på mig. Ett ögonblick stod jag bara där och stirrade ner i bänken medan han plockade undan, och när jag till slut såg upp var jag inte förvånad över att han tittade konstigt på mig. "Det luktar som te i Iran. Fick mig att tänka på mormor." sa jag. Han nickade lite och sa att det kunde han tänka sig, att man drack mycket Ceylon där.

Jag sa att jag skulle köpa det åt mig själv nästa gång jag tittade förbi, och nu undrar jag om jag klarar av att ha så mycket hjärtesorg i en kopp kramad mellan händerna. Det är som att gråta ut smärtan för att samla upp det igen, och sedan dricka Ceylon-smakande tårar och känna det sippra genom kroppen och hjärtat.

Sakura to ringo.

Ärligt talat, vad är det här?

Vi står på trösken till Juni för fan, det ska bli sommar vilken dag som helst, och jag har knappt fått se våren. Sol en dag och sen regn och mulet i över en vecka.
Tror vi har haft sammanlagt två veckors fint väder sedan Vårdagsjämningen. Vilket skämt. Inte för att jag är så förvånad. Folk kan babbla om växthuseffekten tills tungorna svartnar och faller av, men såhär har det faktiskt sett ut vart och vartannat år så långt tillbaka jag kan minnas. Det är inget nytt jävla fenomen i det här fördömnda lagomlandet med sina patetiska såkallade årstidsväxlingar.


Jag har däremot försökt fånga lite våressens under de få fina dagar vi fått uttdelade, och tänkte dela med mig av lite vårvärme till alla som tycker det här vädret är lika tråkigt som jag tycker det är. Lite vårkänsla i vardagen är inte mycket begärt tycker jag. Jag hoppas på en härligt solig sommar, då jag kan gå på picknickar och promenader med vänner och dessutom använda de där (svarta) sommarklänningarna jag slutligen införskaffat.

Som närmare förklaring kan meddelas att trädet med de vita blommorna är ett körsbärsträd (sakura) en kvarts promenad härifrån, och de rosa blommorna är från äppelträdet (ringo) på tomten. Påskliljorna fanns ute på Djurgården, och källan i skogen är tagen genom gallret runt Orangeriet i Rosendals Slott, eftersom det är privat område.

Blitzkrieg Bop!

Jag har inte skrivit på snart en månad. Det är inte för att inget har hänt, och inte för att allt som hänt är sådant jag helst håller för mig själv. Au contraire, mes amis. Jag har bara, sedan påsk, haft samma gnagande känsla av uppgivenhet och trötthet som jag bloggade om i mitt senaste inlägg. Det är tufft att känna sig så sliten på insidan, och jag har ganska mycket gett upp nu. Det får läka bäst det vill. Det får ta sin tid, jag orkar inte må dåligt och jag orkar inte engagera mig.
Det har faktiskt hänt en del trevligt också, de senaste två månaderna. Jag har haft en del fina dagar, vilket jag såklart glatt mig åt. De tycks bara försvinna i denna dysterhetens gråskala som tycks ha blivit min vardag, särskilt den senaste månaden. Förrutom en välbehövd och mysig avstickare till Örebro till Valborg, så känns det verkligen som att jag drunknar i den här tjocka, grå massan av besvikelse, brist på motivation och utmattning. Och inte vet jag riktigt varför jag är trött heller. Jag har inga bra sovvanor och inga bra matvanor. Det vet jag. Men den senaste veckan, de här dagarna då jag tillslut bara släppt taget, så har jag börjat sova som om jag planerat att gå i ide. Jag bara sover och sover och är fortfarande trött. Övertrött kanske, tänkte jag först. Men det stämmer inte. Oftast då jag sovit för mycket upplever jag en viss seghet resten av dagen, som om jag aldrig riktigt vaknat då jag vaknat. Men nu är det den andra tröttheten, den riktiga tröttheten, som jag känner. Som om jag verkligen inte blir utvilad hur mycket jag än sover. Jag förstår verkligen inte hur jag kan ha blivit såhär...

Men det var ju inte för att (återigen) beklaga mig som jag började skriva nu, utan för att det har varit en bra dag idag. Det har varit bra och jag tänkte skriva det, för att på något sätt etsa ner det i verkligheten och göra det mer sant. Jag vaknade inte upp ur min björnsömn förrän runt halv 12, men klev inte upp ur sängen förrän runt en och en halv timma senare. För er därute som inte står ut med att ligga och dra i sängen: I really don't get you people. Syrran och mamma skulle ut i eftermiddag på nån lunch/middags-fest, så jag plattångade Ninas hår åt henne och vilken tid det tog! Hon har ju hår ner till midjan. Sen är jag nog nogrannare med hennes hår än mitt eget, för jag har visserligen väldigt uppklippt och kort hår jämfört med henne, men jag orkar aldrig platta mitt eget hår i mer än 10-15 minuter.
Så har jag diskat lite och lagat lite mat (kokat ris till mammas redan färdiglagade gryta m.a.o. >_< ) och hjälpt Milad med lite ansökningsgrejer till universitetsstudierna. Jag glömmer hela tiden bort att han tar studenten i år. Jag börjar bli gammal. Under kvällen har jag träffat Sara och pratat lite, hon skulle låna smycken av mig till brölloppet hon ska på i helgen. Hon lånade mina "Busiga Hjärtan" från Själa. Joanne var i stan ikväll och jag hann inte träffa henne eftersom jag redan hade planer sen tidigare, men jag hoppas på att få se henne snart. (Jodes, Pirates nästa helg?!) Jag vet. Det låter som en nästan händelselös dag och man fattar inte alls att det kan ha varit en bra dag. Större delen av dagen är ju rätt blasé kan tyckas. Och ibland kan jag tycka det är skönt med lugna, i stort sett händelselösa dagar. Man pratar lite över msn, träffar en vän lite kort, är hemma och tar det lungt. Det är fint. Men det är inte sådana dagar jag känner för just nu. Det är den typen av dagar jag måste räddas ifrån, eftersom de bara bidrar till att jag drunknar i uppgivenheten igen. Så vad har räddat mig? Svaret: Ramones. The Ramones har räddat min dag. Nu är jag ingen lyssnare av punk-rock, och jag brukar inte lyssna på Ramones. Men jag satt vid datorn efter att mamma, pappa och Nina åkt idag och kom på att jag velat ladda hem en låt ett bra tag, men att jag inte gjort det. Jag kunde inte riktigt minnas vad låten hette, bara att det var en Ramones-låt. Så jag sökte, och när de olika låtarna dök upp, hittade jag namnet som lät bekant. Så Ramones, som banade väg för punk-rocken och klassas som ett av de första (till och med det första, har jag för mig) punk-rock bandet genom tiderna, har spelats i mina lurar större delen av dagen. Och inte alla låtar (vilket jag omöjligt skulle hinna med under mina få timmar idag), utan bara en. Just det. En låt. The Ramones debutsingel från 1975 - Blitzkrieg Bop.
De som känner mig vet att jag har en nästan tokig tendens till att lyssna sönder låtar. Inte så att jag spelar om samma låt en gång i halvtimman eller så. Eller kör en playlist med massa låtar men gå tillbaka och spela någon låt fler gånger. Åh, nej. På ett sätt som skulle kunna få vem som helst att tappa förståndet, vilja skrika och slita ut sitt hår och förevigt separeras från sina öron, så spelar jag samma låt, om och om igen tills jag tröttnar. Vilket jag ibland inte gör förrän dagen efter. (Självklart har jag lite förståelse för familjen. Efter någon timma lyssnar jag på den via iPoden istället ;P )

Men - Blitzkrieg Bop. Jag har dansat och dansat och dansat idag. Tills jag blivit andfådd, knappt kunnat stå för att benen känts som gele under mig och jag varit tvungen att tugga is för att svalka mig lite. Jag har bara hämningslöst hängett mig till dansen och musiken och det har varit så underbart. Jag har blivit så glad och uppåt och lycklig att jag medan jag dansade, skrattade åt hur jag själv betedde mig och måste se ut.

Det är en sådan liten sak. En låt, lite dans och lite tid för en själv att släppa loss. Fan, va härligt glad jag har varit idag. Fler dagar borde kännas såhär.