Princess of Persia

Idag flyger jag till Iran. Det var två år sen jag var där sist och jag är så nervös och förväntansfull att jag har ont i magen (men så har jag inte ätit på 9 timmar heller...) Det är synd att man missar julen, och ännu mer synd att det bara är jag och syster och mamma som åker. Men pappa kan inte följa med och lillebrors pass och handlingar hann inte bli klara, vilket innebär att han kanske åkt fast och tvingats göra lumpen därborta pga vårt dubbla medborgarskap, och det är inte ett alternativ.
Jag är verkligen spänd inför det hela. Jag har packat och städat och tvättat inför resan. Igår gjorde jag vad som tycktes vara hundra små (och större) sysslor. Jag har till och med satt upp granen, för annars kanske pappa och lillebror inte orkar bry sig, och jag vill ta mig fan ha en gran i huset när jag kommer hem! Jag har redan ställt en del klappar därunder.

Jag tänker hela tiden att det kommer bli kul. Jag hoppas att det kommer att bli precis lika roligt som tidigare (även om alla Iran-besök knappast är utan moln på himmelen). Det finns så mycket att tänka på i Iran. Vad jag har på mig, hur jag beter mig. Jag försöker att inte dra uppmärksamhet till mig, men det är svårt. De genomskådar dig som turist direkt. Det är nästan komiskt vad det är för småsaker som avslöjar en, innan man ens öpnnat munnen. Min kusin pekade ut sånt för mig en gång när vi var på stan för massa år sedan och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Men om jag såg ut som turist hade det ju varit lätt. Jag skulle bli lämnad ifred. Nu ser jag ut som en iranier, men bor tydligen inte där. Vilket innebär att man är extra synad, för att man borde veta bättre enligt den konservativa despota regeringen.
Som tur är har jag en underbar släkt (OK, inte allihopa, men majoriteten XD ). Jag älskar att besöka Iran, gå på stan med mina kusiner, se massa ställen och ta mängder med bilder (där jag alltid tar av mig slöjan på offentlig platser av principskäl, fastän man kan åka dit för det). Det är inte så att jag saknar landet i sig när jag är här. Jag har inte den formen av band, eftersom jag ändå är född här och bara besökt Iran två gånger. Men det finns många där som jag saknar. Det ska bli skönt att få komma dit igen...
Samtidigt är det ju svårt. Det är inte en nöjesresa precis. Jag vet inte hur jag ska orka med att besöka mormors grav. Det hela känns så främmande för mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag kommer att reagera. Jag tycker inte om att reagera på sätt som är helt oväntade för mig, jag tycker inte om den sortens överraskningar. Jag tycker inte om tanken att åka till Isfahan och möta det där tomrummet som mormor brukade fylla. Hur biter man ihop och går vidare när det inte ens känns verkligt?

Jag vet inte. Iran i sig är en känslostorm av konflikter för mig. Hur kan man trivas så bra och ändå vara så miserabel? Jag avskyr regimen, jag avskyr att känna att jag måste gömma hur jag tycker och känner, jag avsky att ha den där fördömda slöjan. Och ändå försöker jag att inte tänka på all politik och bara vara. Jag vänjer mig olyckligt nog vid slöjan. Jag anpassar mig och är försiktig på stan, gå aldrig ut helt själv för att på så sätt inte behöva oroa mig utifall att något händer.
Det finns så mycket som är fel där. Och ändå kan man känna att det är som vilket annat ställe som helst. Som när jag är ute och shoppar med mina tjejkusiner och fikar och gå i bokhandlar och känner mig som en normal tjej. Och jag gör mitt bästa, på de där små små sätten, för att visa att jag inte tänker foga mig in som ett jävla hjärndött får. Jag skrattar högt på gatan fastän det må anses vara vulgärt när tjejer gör det. Jag sliter av mig slöjan bland folk och vinkar till min mamma och ropar "ta bilden nu!" och skiter i vad folk tror om mig. Och som många andra tjejer i dagens Iran bär jag en så åtsittande överkappa att man knappt fattar att jag ska kunna sitta i den också och sminkar mig som om jag fortfarande är i Sverige och inte i en islamisk prästdiktatur.
Det är små saker som verkar betydelselösa. Men för de tjejer som bor där, för de studenter som revolterar och de journalister som dödas för yttrandefriheten, för de vuxna som dagligen kämpar för att överleva i ett land där regimen krossar dem, så är små saker allt man har för tillfället. Jag hoppas att jag ska leva den dag då folket reser sig. Då regimen inser att det är de som ska frukta folket - inte tvärtom, som V sa.

Men det är framtiden och nu är nu. Nu ska jag snart gå och lägga mig. Nu hoppas jag på en resa som jag ska kunna uppskatta till fullo med alla sina plus och minus. Nu hoppas jag på att mina veckor i Iran är precis det jag behöver för att komma över en mycket traumatisk höst. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem igen, och vi har inga returbiljetter för tillfället. Planen är väl att vara hemma innan inskrivning till fortsättningskursen på SU och helst innan dess, så jag hinner en sväng förbi Sundsvall också. Jag lär inte ha någon internet-uppkoppling, utom möjligtvis i Isfahan, så jag är lagomt avskärmad från mitt vanliga liv.

Nu vill jag bara önska er alla (typ ni 10 som faktiskt läser det här...) en God Jul och ett Gott Nytt År. Jag hoppas att ni får snö till julafton och dricker massa julmust och glögg, äter pepparkaksdeg (som är klart godare än pepparkakorna själva) och äter massa julskinka (utom ni vegetariner... ni får äta mer julgodis). Ha det så bra, vi hörs igen när jag är hemma (då tänker jag lägga upp en bild på mig själv i min fulla svarta kråka-mundering).


PS. Jag är dessutom som vanligt nervös inför flygresan. Väl i luften älskar jag att flyga, innan kan jag inte sluta tänka på att vi kanske kraschar. Så, om det nu skulle hända mig något, så vill jag bara hälsa:

Till min familj: Jag älskar er. Ni är allt och jag älskar er så mycket att jag inte fattar att jag inte säger det oftare, eller öht. Men så är det, så enkelt är det.

Till mina vänner: Ni är underbara. Jag hoppas att jag visat hur mycket ni betyder för mig. Jag tror inte jag är den enklaste personen att vara vän med (eftersom jag är...jag) men jag hoppas att jag varit en så bra vän som jag kunnat vara.

Jag tror inte jag skulle vara den jag är idag om det inte vore för min familj och mina härliga vänner, och jag trivs bra med mig själv, så jag antar att det är vad man kallar ett positivt resultat ;) Jag hoppas att jag på mitt eget klart speciella, högljudda, sarkastiska och vad jag gärna vill tro, även omtänksamma och roande sätt, haft inverkan på era liv och att ni, utifall något nu skulle hända, minns mig på ett sätt som inte får mig att skämmas i efterlivet (om det finns något). Jag önskar bara att jag faktiskt skrivit det där testamentet. Som det ser ut nu får ni nog begrava mig med alla min prylar, för jag kan varken bestämma mig för vem som ska få vad, eller om jag ens kan skiljas ifrån de efter döden =)

Jag tror det var allt. I'll be seein' you around. I hope XD

3 little words.

It's three words.
It can be... any three words. And they mean - everything and anything. A few examples:
I love you. Peace on earth. I hate you. Best song ever. I'm so sorry. Let's go out. Please forgive me. You're no fun. It's not over. Pick a card. You're really cute. I'm so scared. Make that terrified. Clean cut wound. I miss you. Hold my hand.

Worst three words: I've met someone.

Oh I see. So you have. That's very nice. Except it's not. You feel happy, I feel dead. But I know, it's been long. Long since then...
Those are mine. My worst words. Worst I've heard. And I thought: "Who is someone?" Why'd I care? But I did. Still do too. Very much so. Cause it hurts, it really does.
I hate it. Hate that hurt. And I wanted... all "someones" gone. And myself included. I felt gone, already quite dead. Probably just numb.

It's been months. Six long months. It doesn't dull - doesn't go away. I really wish... it'd go away.

BOUNCE

I torsdags var jag och Sara och såg Bounce live. De hade satt upp Gökboet på Dansens Hus, och jag var som en frälst människa efteråt. Det var en och en halv timmas ren extas. Jag älskar musik och det är härligt att ta del av musiken i en fysisk upplevelse. Dans är något jag är lite för blyg för att satsa på, men som jag verkligen tycker om. Och jag kan inte se duktiga dansare utan att känna en viss ånger över att det är något jag aldrig satsat på. Och när man ser Bounce... Det är som om hela kroppen skriker åt än att man borde satsa på allt från jazz-balett till krump och pop-locking.

Det hela började med en gruppdans där dansarna var klädda helt i svart, men med masker framför ansiktet och bakhuvudet, så att det ständigt såg ut som om de såg ut över publiken, medan kroppen gick runt runt under dem. Det var otroligt. Danserna var inspirerade av allt från balett till 80-talets flashdance (där Leroy från Fame var något som både jag och Sara tänkte på och skrattade åt, då vi mindes det från hennes "Bounce live på Nalen" DVD. "Benke" var en grym McMurphy, och alla var så fascinerande att se på. En av de som jag tyckte bäst om, var gästdanserskan som spelade ökände Nurse Ratchett. Hon var otrolig. Hela hon var en uppenbarelse, så betvingande och närvarande. Det finns en scen i föreställningen, där de två skötarna är oense, för den ena vill inte längre behandla patienterna illa. De battlar mot varandra, pressar varandra till det yttersta. Och bakom, projicerad på en stor vit duk, följer Nurse Ratchetts blick, bara hennes stora mörka ögon, varenda en av deras rörelser. Blicken går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så börjar hon också dansa. Synkar sina rörelser med den andre skötaren, tills båda dansar på den vita duken, obarmhärtigt, och den något mer sympatiske skötaren slutligen förlorar.
Något annat jag verkligen tyckte om, var hur de just fört över och gjort om delar av filmen, för att de ska kunna anvnda samma koncept i dansen. Förmedla samma saker nu, fast med andra medel. I filmen Gökboet, blir Jack Nicholson vän med en av patienterna på psykhemmet. Det är en storväxt jätte till indian, och alla tror att han är stum. På så sätt har han hållit sig utanför de flesta av "aktiviteterna" och händelserna. Sedan visar det sig att allt bara varit en front, för att han ska slippa dras med i all djävulskap som han tycker att alla blir utsatta för. Han orkar inte. I Bounce föreställning, kommunicerar alla via dansen. Man battlar, man leker och til och med Nurse Ratchetts tyranniska välde skildras genom de strikta, robotlika balettövningar som hon tvingar patienterna till att utföra. Alla utom pjäsens "indian". Han är rullstolsbunden. På så sätt hamnar han i samma situation som i filmen, han alieneras från de andra och kommunicerar inte med dem. Sedan visar det sig förstås att han faktiskt inte bara kan röra på benen, han är en tokbra dansare.
Det var ren lycka för mig att se Bounce. När föreställningen tog slut var jag den andra personen i salen att ställa mig upp och applådera så glad var jag (jag skulle dessutom ha varit först ifall inte den där kvinnan hunnit före då jag ställde ner min väska *muttrar*). Jag är så glad att Sara föreslog att vi skulle gå (kramar till dig Sara!). Vi har redan bestämt oss för att se deras nästa föreställning, vad det nu blir (frånsett den de dansar live på Nobel-middagen, det får jag nog se på TV istället). Jag önskar bara att det varat längre.

Kvällens enda mörka moln på himmelen var att vi stötte på Black Army när vi steg av pendeltåget. De klev av samma tåg som vi, och jag hörde nån tjej viska till killen bredvid sig att de måste vara rasister. Så fort vi klev av hamnade nån av de i bråk med en kille som var kvar i vagnen. Han svor åt dem, men man fick den tydliga känslan av att de sagt saker till honom tidigare, innan tåget stannade. En av dessa sjuka Black Army-as sprang tillbaka in och sparkade på honom, och en av de två tjejerna i sällskapet försökte ropa tillbaka de andra och hetsade på. De kunde inte vara äldre än i gymnasieåldern. Det var hemskt. Jag såg ju att de då var en mot en, och båda stod mest och skrek på varandra, men tanken att de skulle kunna dra ut killen ur vagnen och sparka honom till döds var extremt närvarande. Två av Black Army-killarna var som djur i sitt sätt. Konduktören skrek iallafall till och dörrarna stängdes.
Värst var att jag var så äcklad av mig själv. Jag ville så gärna säga till. Ropa på nån, skrika att de skulle ge fan i att vara såna fega as, men jag var själv feg. För jag kände bara där jag gick med Sara, att de var så många så många, jag räknade upp till sju-åtta, och då fick jag inte ens med alla. Jag vågade inte säga nått själv. Hade de hoppas på mig hade jag på sin höjd lyckats knocka de två tjejerna. Killarna skulle slita mig i stycken. Väl i rulltrappan stod jag framför Sara, skakandes av ilska. Framför, bakom och bredvid oss stod denna massa av hjärndöda människoklumpar och låtsades inte om oss samtidigt som vi inte låtsades om dem, fastän jag hela tiden kände Saras hand på min arm och hennes blick som bara skrek "Säg inget. Inte nu. Inte här. De kommer mörda oss". Det konstiga var att jag innerst inne, i maggropen, hade en liknande känsla, och jag har nog aldrig känt så förr.
Vad som gjorde mig ännu mer upprörd var när jag sedan var påväg till bussen och hörde två män i 40-50års åldern prata om dessa Black Army-barn. De sa att det var sorgligt att de var så illa däran när de var unga, och att det bara hade behövts att en av dessa idioter börjatmisshalndla killen på tåget så hade resten säkert fallit in och mördat honom utan tvekan eftersom de inte ens kunde tänka själva längre. och att det var riktigt illa att tjejer börjat umgås i sådana gäng. Nu vill inte jag försvara den där vidriga tjejen som faktiskt var en av gruppens mest drivande krafter, men jag tycker att detta är så typiskt. För förväntningen finns visst alltid att tjejer ska va snälla och rara, och tanken på att de kan va våldsamma as finns inte. Folk är trots allt folk. En tjej är inte sämre för att hon är lika hemsk som en kille. Men hennes handlingar bedöms ändå hårare, för det förväntas inte av en flicka. Men vad som störde mig mest var dessa mäns samtal. Jag tänkte: nej, de där ungarna, de är tragiska. Tragiska och frliga och trasiga någonstans därinne. Ni är sorgliga. Vuxna män, stora och starka nog för att kunna stoppa sådant här, för att kunna gå ihop er i tunnelbanevagnen och sätta stopp för sånt här skit. Men ni kollar på. Om ni som är samhällets vuxna ansvarstagare inte handlar, då är det fan inte konstigt att det aldrig blir bättre. För om inte ni vågar öppna käften, då kommer en ensam tjej aldrig kunna stå upp mot tio personer hon heller.

Begin the begin...

En dag kommer jag att vakna upp och inse att jag kastat bort mitt liv. Vilket lär hända, så länge jag inte blir en berömd författare. Eller lyckas hitta en dold talang som jag kan slå mig fram i livet med. Men, troligen har jag inga dolda talanger, och jag lär inte lyckas bli en författare då jag inte ens har diciplin nog att upprätthålla en blogg. Det är lite lamt att inte ens uppdatera en gång varannan vecka när ens mål i början var att skriva ungefär varannan dag. Jag misslyckades med det redan först veckan som bloggare tror jag. Inte illa. Det kanske är min dolda talang, att halvt som halvt kunna lyckas leva ett hyfsat liv och samtidigt vara misslyckad. OK, jag är inte helt misslyckad. Jag har bara råkat misslyckas med en del saker jag gärna velat lyckas med det senaste året, och det gör ju inte under för självkänslan, som jag ändå brukar tycka är bra. Det tar ännu mer på självförtroendet, som dock redan är ganska sorgligt ihop-skrapat.
Allt är ju självklart inte illa. Jag har faktiskt haft ett par riktigt bra helger den senaste månaden, och det har varit en befriande brytning från min något plågade tillvaro i höst. Jag tänkte att jag skulle skriva om det utförligt, på just det där sättet som jag brukar lyckas med när jag inte bloggat på nån månad. Jag skonar ingen och intet, så att säga.

"I Örebro, i Örebro..."
Sista helgen i november var jag i Örebro och hälsade på Joanne (luv ya babe!). Jag har hälsat på en gång per termin sen hon flyttade dit för att plugga sin enligt mig omöjligt tråkiga linje (jag kan inte matte, och jag kan inte hantera min ekonomi, så Företagsekonomi är en mardröm), men som hon verkar kunna sköta galant och som jag hoppas leder till den lyckade framtid hon förtjänar. Det är helt sjukt hur man kan sakna en person. När vi inte ses på länge så försvinner liksom känslan av det, fastän man tänker på personen helt plötsligt och kommer på saker som "Jag undrar om Jodes såg det avsnittet" eller "Jag undrar om Jodes skulle gilla den här låten också, kanske borde skicka henne den över msn." Men när man väl ses är det som om jag fått en jäkla tegelkloss i huvudet. Jag blir som förbytt. Vi är som två tokiga, fnittriga tonårstjejer som shoppar loss (vi gör ett traditionellt besök på Myrorna varje gång jag hälsar på, och sen ränner vi på stan i flera timmar), äter vad som verkar vara tonvis med skräpmat och ser på film där antingen Johnny Depp är med eller där vi redan kan alla repliker som vi drar hela filmen igenom (läs: Men in tights). Första gången jag var i Örebro drog vi ut en av kvällarna och var på klubben Frimis. Det hela var väldigt kul förutom att vi glömde att ge oss av innan klubben stängde, vilket resulterade i en halvtimma i kappkön med packade människor som höll på att klä av varandra framför oss. Sen fick vi vänta på en taxi hem medan Annika sjöng refrängen till Black Eyed Peas "My Humps", i 50 minuter. 50 minuter. I november. Utomhus. Efter tredje samtalet till taxiväxeln flippade jag och skällde ut kvinnan. Annars en mycket lyckad helg, vilket även gäller mitt besök i maj, då vi grillade ute med Jodes kompisar och spelade kubb och var på hemmafest. En annan tradition som startats i Örebro är att jag börjat kolla på serien "McLeod's Daughters". Jag skämtar inte. Joanne gillar den och har spelat in flera säsonger, och när hon väl däckar mitt i natten av trötthet efter dagens eskapader så sitter jag och kollar på "McLeod's" tills det ljusnar. Det hör Örebro till. Det är ingenting som följer med hem.
Höstens besök innebar shopping på stan, massa skräpmat, utekväll, film och spel. På lördagkvällen drog vi til Frimis. Innan hade vi förfestat hos en av Jodes vänner och vi lekte en mycket enkel och trevlig dryckeslek, utom då man själv var tvungen att dricka... Det gick sämre för vissa. Inte så illa för mig dock =) Jag hade på mig ett härligt set av gröna smycken som Jo gjort åt mig i födelsedagspresent och var riktigt peppad att gå ut. Döm vår chock när det visade sig vid midnatt att Dr.Alban (jag får ryckningar bara jag tänker på det) skulle spela live på klubben vi var på. Vem betalar för att hyra in honom?!, var min stora fråga. Vi bytte rum för att inte låta det förpesta kvällen, och lyckades bra.
Dagen efter var mysigt med spel och film. Vi spelade "Miljonären" med Jodes jättesnälla pojkvän Johan, som dessutom sopade mattan med oss. I korta drag går spelet ut på att alla karaktärer är släkt, och vill komma åt sin rikaste släktings arv. Men han vägrar ge över pengarna till en person som inte kan roa sig ordentligt med dem. Syftet är alltså att snabbast bränna en miljon på nöjen, för att kunna ärva 99 miljoner själv. Mitt problem var, att trots att pengarna bara försvinner i den verkliga världen, hade jag riktigt flyt i spelet. På fel sätt. En kvart in i spelet hade jag 100.000kr mer än jag började med! Och inte nog med det, jag förlorade för att jag hade så mycket pengar! Livet är orättvist, men spelet var kul :P
Vi såg Ice Age 2: The Meltdown, och Sharks Tale. Den första har jag sett tidigare, men den var helt klart bättre. Jag tycker den är jättekul, och kan inte bestämma mig för om den förhistoriska ekorren och hans nöt är bäst eller Sid. Jag var dock partisk för gamarnas sångnummer :P Andra filmen var för ojämn, och humorn höll inte alls samma nivå. Däremot var dess referenser till andra filmer och en del av replikerna riktiga höjdare. Några av favoriterna var när räkan som skulle ätas av Don Vito (Gudfadern bland hajar) får chansen att hämnas och drar Scarface-inspirerade repliken "Say hello to my little friends". Eller när fisken Oscar konfronterar Don Vito, som inte accepterat att hans son kommit ur garderoben,
och skriker "So what if he's a vegetarian and likes to dress up as a dolphin?!". Jag gillade verkligen att filmen avslutas med ett sångnummer av undervattenvärldens version av Missy Elliott, som drar ett "This is a shark tail... exclusive..." med sin typiska Missy-pondus. Hon gör egentligen en duett med havsversionen av Christina Aguilera, en blond manet med dreads. Jag fann detta högst ronde då det bara bekräftade det jag alltid tyckt: till och med som tecknad aquarie-varelse är hennes huvud för stort för resten av hennes kropp. Go figure.
Jag var uppe till halv sju och kollade på australiensare och deras ranch-arbete, och åkte hem till Stoclholm samma eftermiddag. Joanne var den bästa värdinnan, och det senaste besöket kändes alldeles för kort.

Samma eftermiddag som jag kom till Stockholm fick jag dra till SU med all min packning och sätta mig i Lärostudion och svara på frågor. Tack och lov fick jag hjälp av Kori så att jag slapp sitta där i evigheter. Ibland undrar jag hur jag skulle klara mig utan henne. Att plugga med en av sina bästa vänner är underbart. Det är så kul att vi ses så ofta, och nästan lite läskigt att det känns så tråkigt när vi inte setts på några dagar. Lite withdrawl-symptoms över det hela. Du är min stöttepelare i vardagen. I'd be a wreck without you, nee-sama.
Påväg hem fick jag ett samtal av Maria, som ledde till ett besök i tyg-butiken i Sumpan, och ett alldeles för kort första-besök av Maria hamma hos mig. Vi får se till att planera lite till nästa gång, så hinner vi mer än en middag.

Teater-besök
Dan efter jag kom hem hade jag en liten middag för mina gamla kurskompisar Veronica, Balsam och Sara. Sara kunde inte komma, vilket var så typiskt, för vi har bara lyckats ses alla fyra en gång sedan i april. Däremot var jag jätteglad över att Balsams kompis Narges kunde komma också, för hon har precis flyttat upp från Lund, så jag hoppas att vi ska kunna umgås mer.
Jag tillbringade förmiddagen med att städa och skura och laga mat. Jag serverade grillad kycklingfilé och potatisgratäng med tsatsiki. Jag var lite nervös innan, för jag vet att matlagning inte är min starka sid, och jag hade låtit kyklingen ligga i en marinad sedan kvällen innan, och den var fullt improviserad, så det kunde ju sluta hur som helst. Tack och lov vart det hela väldigt lyckat och vi skolade med rödvin och jag hade jättetrevligt.
Sen åkte vi in till stan för att gå på Drmaten tillsammans. Jag hade biljetter till John Gabriel Borkman och tyckte att det helt klart var dags att ta med tjejerna och se en pjäs igen, speciellt då jag nästan började känna mig skyldig över att friåka på Veronicas gratis-biljetter (men jag tackar inte nej till teater...).
Skådespelarna var riktigt duktiga och uppsätningen i sig var bra, men det var inte min typ av pjäs. och den skumma besatthet mamman hade över att sonen skulle införliva hennes drömmar, att mostern var nästan incestuöst intresserad i sonen, att sonen jämt bara tjattrade om hur ung han var och ville leva livet, och hur John Gabriel själv var så uppblåst pompös stod mig tillslut upp i halsen. Allt jag tycktes höra mot slutet var "Men jag då? Jag jag jag." eller "Men jag är ju ung", och inte att förglömma det ständiga "Erhart!!!" pjäsen igenom. I pausen var vi alla nere i Marmorsalen och låtsades vara kulturella och säga intelligenta, analytiska och djupa saker medan vi egentligen bara skrattade åt alla där och deras löjliga sätt och pjäsens seghet. Folk pimplade vin och Narges varnade oss för att köpa nått själva, då hon hade bag-in-boxen kvar vid våra kappor på balkongen, vilket fick mig att nästan skratta ihjäl mig vid tanken på att vi alla skulle sitta där och dricka lådvin direkt ur lådan bland alla pretentiösa människor. Det var en fin kväll, det där.

Jag har egentligen mycket mer att berätta om, men jag är trött. Så jag lämnar det här tills vidare och har förhoppningsvist the common decency (vad blir det på svenska??) att fortsätta redan imorgon. Eller i övermorgon.

Potpurri

Jag sitter i skolan. Det är egetligen lärostudio-lektion nu, men jag har inget att göra, eller inget jag vill göra. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket det är... jag övar min Katakana för tillfället. Det måste sitta som berget, innan förhöret den 20:e annars är det ju bara pinsamt. Men jag tänkte notera lite saker här innan jag återgår till mina små tecken.

Jag fyllde 21 i söndags. Tack till alla er som hört av er, messat, mailat, ringt osv. Jag har fått massa fina saker, men det roligaste är att ni bryr er =) Min lillasyster har gett mig en topp där hon själv skrivit "Join the dark side" och målat på en något mordisk kanin i snickarbyxor. Hon är ta mig fan bäst. Jag tror jag ska ta en bild på den och sätta upp det här på bloggen :D Jag har fått vackra smycken och pengar och Bleach-manga, en lila(!) topp och massor med fina saker *gottar sig* Vill dessutom skicka en kram till söta Balsam som gett mig en digital tårta över sin egen blogg (länkad i spalten till höger, se min fina fotbolls-tårta XD) , eftersom jag inte fick en riktig tårta.

Jag sover illa. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka dygnsrytmen och sova som folk igen. Då kanske jag skulle ta och göra lite nytta under dagarna. Och komma i tid till skolan.

Jag vill kunna göra om min bloggs template, men är för okunnig när det kommer till sånt. Nån som kan förklara för mig hur jag gör? Jag behöver dessutom en ny mobil. Min är stendöd. En med kamera och mp3 skulle vara optimalt, så kom gärna med tips...

Min familj läser min blogg. Inte allihop, och inte särskilt ofta. Men det faktum att de gör det gjorde först att jag undrade om det skulle bli pinsamt att försöka vara ärlig här. Har bestämt mig för att göra som jag brukar. Jag säger och gör som jag vill. Blir jag utfrågad sen... ja, den dagen den sorgen =)

Jag var i Uppsala i helgen och I Örebro helgen innan och har haft tokkul, mer info om det kommer upp senare.

Biljetterna är köpta. Den 14:e december åker jag, och det känns så mycket att det nästan gör ont. Så nervöst är det.

Fattigmans Resa

Jag har inte riktigt förstått varför jag har så dålig koll på min ekonomi. Jag kan visst inte hantera pengar över huvudtaget.
Det är alltså tänkt att jag ska spara pengar till en resa nästa sommar. Av denna anledning bor jag hemma. Jag tar inget studielån, betalar inte hyra, betalar inte mat, betalar inget utom min egen mobilräkning och diverse små välgörenhetsinsatser via autogiro och mina pengar är alltid slut. Jag är en 20åring (herregud snart 21, snart 21, snart 21...) som bor hemma och snyltar på mina välvilliga föräldrar i syftet på att spara pengar till en resa som kommer ruinera mig flera år framöver. Och sen då? Sen kommer jag hem och är pank igen och måste börja om från början. Vad tänker jag på? Vad tänker jag med? Inte huvudet iaf. Egentligen borde jag skita i den där resan. Jag borde inse att det är dömt.

Men jag vägrar ge upp tanken på att åka bort. Så efter varje lönedag överför jag alltför mycket av mina pengar till sparkontot och så står jag där, bara en vecka senare, med knappt ett öre på uttagskontot (69SEK idag) och måste föra tillbaka pengar igen. Det skulle funkat fint, om det inte var för att jag behövt vinterskor, vinterjacka, ny mobil, nya byxor, vantar, tjocktröja... ja vad som helst. All those pretty shinies. I våras funkade det fint. Jag jobbade deltid och kunde lägga undan hälften av min månatliga inkomst. Likadant förra våren. Men just nu är det höst i luften och höst i plånboken. Ganska dött med andra ord, men färgglatt (det är bara massa kvitton från olika butiker och alla har ju sina egna loggor, wohoo...). Jag jobbade inte förra hösten heller. Kontrasten fick mig att känna mig pank hela tiden. Den känslan är tillbaka. Jag måste helt enkelt söka jobb och börja arbeta till våren igen. Eller ta studielån i en termin för att kunna resa. Jag tänker resa bort. That’s it, it’s final.

Så för att lyckas måste jag nu sluta äta ute så mycket, sluta använda ”fika” som ett sätt att hålla kontakten med mina vänner, inte köpa fler onödiga prylar. Inte köpa nya böcker när jag har ett tjugotal i hyllan som jag verkligen velat läsa men inte läst än. Börja låna på bibliotek igen tills vidare. Sluta köpa Yalla! Drickyoghurt varje dag (jag veeeet...). Söka jobb till våren. Jag må bara ha en historia av deltidsjobb som alla haft en anställningstid på 5-7 månader som mest, men det gör mig inget. Jag vet det när jag börjar att det inte varar länge, men inkomsten behövs då. Och ändå har jag haft tur. Jag har trots allt arbetat på flera ställen utan att ha skrivit en CV någonsin och utan att ha gått på en enda anställningsintervju. Jag har aldrig ens aktivt sökt jobb. Jag vet inte om det är tur eller om det är tragiskt att vara 20 och inte ha skrivit en CV ens, men jag har lyckats få bra jobb ändå. Jobb jag trivts med. Så jag får hoppas på att det fortsätter hålla i sig, men jag ska skriva den där CV:n också.

Det ska gå bra. Jag ska klara det här. Jag gillar utmaningar, det gör livet roligare. Och att klara av att resa till andra sidan klotet nästa år är en utmaning om man har min ekonomi. Särskilt som det är den 2:a november, jag har 69kr på kontot, och jag har varit i Örebro i helgen, ska till Uppsala nu i helgen, till Sundsvall sista helgen i november och utomlands i december. Det är nog något inom mig som njuter av att roa sig vid ruinens brant. Det känns mer då, antar jag. Resa ska man göra när man inte har råd tydligen. Räkna in 4 födelsedagar och 20 julklappar till utgifterna bara innan årsskiftet. Det är en jävla utmaning. Och det kommer bli så vansinnigt kul att klara av det, för det vet jag att jag gör. Jag är bra på att få som jag vill. It's just this gift I have ;)

Seriously, why the hell are Koalas thought of as cute and cuddly? I mean look at it. Look at the stare and the lethal paws. And considering they have a one ingredient diet of leaves that would get you high, I don't think it's particularly safe nor truthful to tell kids that Koalas are friggin' cuddly. I really did think they were sweet when I was a munchkin myself. But you know, years later and a quick glance at the pic I found in the Daily News makes me reconsider.

Koalas - the stoned, claw-wielding killerbears of Doom.

Aki Shimo

My calligraphy teacher at Uni, Kimura- sensei, brought her ink, paper and special pencils and brushes to class last week and wrote each of ours word or expression of choice in Kanji. Mine reads Aki Shimo - Autumn Frost.

Sargade Hjärta

Jag saknar dig. Dig dig dig. Du som var ett leende som lyste upp allt. Du som var en gammal kvinnas händer runt koppar av te, nybryggt åt bara mig. Du som var de varmaste ögonen som nu inte längre ser. För allt är svart. Det är svart ute, och utan dig och runt om dig och inuti mig finns bara svärta och ett öppet blödande sår som är ett barns stackars sargade hjärta.

Jag saknar dig. Saknar att jag aldrig kommer få äta Koloche Shekari som du bakat för min skull eftersom jag inte tyckte om dem med dadlar i. Eller att jag aldrig ska få höra dig sjunga barnramsor för någon igen, eller att jag aldrig igen kommer se dig sy ett lapptäcke. Jag saknar ditt tysta skrockande och din underliga pedantiska böjning som gjorde att allt jämt skulle städas undan men då stoppades i fel lådor och sedan mystiskt försvann för gott. Jag sörjer till och med vetskapen om att jag aldrig mer kommer se dig rita bilder åt någon liten unge till släkting, fastän jag vet att det alltid slutade med underliga små streckgubbar i färgglada kläder som du tyckte var riktigt charmiga och som jag tyckte hade skräckinjagande hålor till ögon.
Jag kan inte förstå att du inte finns kvar längre. Förutom som minnet av en gammal kvinna som glömt vem jag var. Jag visste att du skulle försvinna. Inte för att du var gammal, utan för att du dessutom var sjuk och för att jag inte längre är fem år gammal, jag vet att alla dör en dag. Men vem kan tvinga hjärtat att förstå det som hjärnan redan vet? Förståelsen om att du inte skulle finnas kvar hade inte penetrerat. Allt hjärnan vet är de minnen jag lyckats skrapa ihop och som jag desperat försöker klamra mig fast vid. För jag vet att de är sanna. Jag vet att det är du.
Hon som inte visste vem jag var längre, det var inte du. Hon som var tvungen att ta en näve tabletter varje dag, det var inte du. Hon som vände upp och ner på huset, och sedan skrattade åt oss för att det var vi som helt tydligen var förvirrade, det var inte du. Jag vill inte minnas dig så. Jag tänker inte minnas dig så. Det jag känner för den du var är starkare än det jag visste om att du blivit. Du är inte en sjukdom som förändrade dig, du är inte polerad svart sten med namn och årtal. Aldrig.

Du är varma ögon och leende. Du är en kram vid rätt tidpunkt, du är ett smittande skratt och en vänlig klapp. Du är doften av nybryggt te och Koloche. Du är barnramsor och teckningar och dockkläder. Lapptäcken du sytt och promenader (till Spånga Kyrkogård under sommaren för där var det frid och grönska) du tagit med mig på. Du är livsvisdom och barnslig förtjusning. Du är en lagom bister blick när man inte städat undan och någon att se på Nalle Puh med när man är liten. Du är så mycket som är bara du, och jag har förkortat dig till glimtar av en liten flickas minnen.
Jag är fortfarande liten. Jag brukar säga emot och insistera på att jag inte är det, men nu vet jag att det är sant. För jag kan inte förstå hur det ska bli bra igen när allt gör så ont, när jag sitter och gråter över tangentbordet. Jag älskar dig och jag saknar dig så fruktansvärt mycket så det känns som om mitt hjärta blivit ett öppet sår och mina ögon aldrig kommer att se klart igen. Jag kan verkligen inte förstå hur det är möjligt för en liten kropp att bära på så mycket sorg.

Jag saknar dig , mormor. Jag saknar dig.

Drunkningsdöd.

Jag har inte sovit tillräckligt som senaste nätterna. Jag har för mycket att tänka på, för mycket att noja över, och min dygnsrytm är på sommar-mode, helt upp-fuckad med andra ord. Jag har gjort ett försök till att sova färre timmar bara för att bli utmattad mot slutet av helgen, däcka runt 21.00 på söndag och faktiskt vakna i god tid på måndag inför inskrivningen. Tyvärr har kroppen inte riktigt hängt med. Runt middagstid idag bestämde jag mig för att bara lägga mig ner en stund, en liten liten stund, utan att somna såklart, bara för att vila. Självklart inte bara somnade jag, utan började dessutom drömma mardrömmar.

Det hela var en underlig blandning av filmclichéer. Vi var ett gäng, och vi var vänner, fastän jag inte såg ansiktet på en enda en och inte kan veta säkert om det var någon jag kände. Det var tänkt att vi skulle lösa ett brott, en mordgåta eller ett mysterium. Det hela följs upp av mysitska konfrontationer på hustak, folk som gömmer sig i träd och spionerar på mig, en medelålders kvinna med rödfärgat hår och klänning á la Snövits onda styvmor (nu i efterhand tänker jag att hon var rätt lik Judy Dench)och självklart hennes hantlangare som försöker röja oss ur vägen. Vi hoppar från den ena platsen till den andra. Allt verkar logiskt men jag förstår egentligen aldrig vart vi är och riktigt vad det är tänkt att jag ska göra. Mitt i allt säger jag till de andra att jag måste hem. "Hem" visar sig vara en brygga. Vi bor tydligen alla på en enorm brygga ute över en stor å, fullt utrustad med husets alla prylar och utan att det ska vara ett problem med sängar utomhus. Självklart stör detta inte mig. Jag bor ju på bryggan, inget konstigt med det. Allt är väldigt vackert och fridfullt och ett gyllene ljus av eftermiddagssol täcker ån och bryggan och jag går längst bryggan badandes i solens värme och känner plötsligt att något är fel. Någon är där. Jag låtsas om ingenting och försöker tänka ut något att göra. Något diskret som är så lite uppseendesväckande som möjligt och kliver därför in i köket, som är en utbyggnad av bryggn med kyl och frys. Kylen står längst ut. Den liknar kylen här hemma i mitt riktiga kök. Det finns en viss lättnad i att hitta något så bekant i allt obehag att jag sträcker mig fram och rycker upp kyldörren. Och allt går åt Helvete.
Det är som om den öppna kyldörren väger flera ton. När den far upp är det som att hela bryggan lyfts upp av dess tyngd och inte orkar stå emot. Bryggan vänds på ända, kylskåpet går igen och tippar ner i ån, eller sjön, eller vad det plötsligt nu är. Den drar mig med sig. Hur mycket jag än stretar emot, eller försöker simma runt så kommer jag inte undan. Jag kan inte ens se hur jag fastnat. Armar, ben, kläder, håret, allt är fritt, inget sitter fastklämt. Men det är som om kylskåpet växer och växer och det tar upp hela mitt synfält. Dess tyng vilar över mig som en jättehand vars ända syfte är att nagla fast mig vid botten. I ren panik slår det mig att jag håller på att kvävas och börjar spasmatiskt klösa och dra och slita i kylskåpet bara för att komma runt. Och jag inser att det är en dröm. jag inser det när jag ser kylskåpet omgärdas av det där gyllene solljuset som tränger igenom vattnet och jag inser det där jag frenetiskt simmar omkring. Och jag inser att jag håller på att dö och att jag inte kan vakna. Så öppnar jag slutligen munnen för jag kan inte hålla andan längre. Istället för att det forsar in vatten hör jag plötsligt mig själv gny som en sparkad hundvalp.
Jag ligger i sängen, händerna är krampaktigt knutna om filten och jag är livrädd. Jag försöker öppna munnen och dra in lite luft men är så torr i halsen att jag får kväljningar. Släpar mig själv ur sängen, ut ur rummet. I hallspegeln är jag underligt blek och ögonen svarta håligheter innan jag inser att jag glömt tvätta bort kajalen och att min blick är ofokuserad. Min bror sitter vid datorn och jag berättar med underlig röst att jag drömt att jag blir krossad i vatten under ett kylskåp och att jag är så törstig att jag inte kan öppna munnen ordentligt. Han föreslår sakligt, utan att ta blicken från skärmen, att jag ska gå och dricka. Såklart. Som om jag inte fattat det själv. Eller? Jag har satt mig ner hos honom och är snarare förvirrad. Fortfarande rädd.
Vattnet jag dricker känns som rännilar mot sandpapper, hur mycket jag än häller i mig. Med lätt skakiga ben går jag ner till köket för att att hämta en mugg. Mamma och pappa sitter och pratar. Mamma undrar vad som är fel. Jag svarar att det som är fel är att klockan knappt är kvart i åtta och att jag blivit dränkt i sjön av ett kylskåp. De båda ser på mig som om jag är galen. Jag kanske är galen. Jag drömde att jag föll av en brygga och drunknade för att ett kylskåp föll över mig och jag kunde inte komma loss, förklarar jag. Pappa säger att det var en ganska löjlig mardröm och jag håller med men tycker fortfarande att det varit läskigt. Mamma ger mig en kram, och klappar mitt hår som hon gjorde när jag var liten och drömde mardrömmar. Jag dricker mer vatten, går upp på mitt rum och stänger om mig. Jag kopplar in iPoden, tar fram skrivhäfte och bok och pluggar lite japanska, bara för att komma så långt från köket och allt som finns där att göra.

Jag lyckades inte koncentrera mig särskilt bra på studierna. Kunde bara tänka på hur rädd jag varit och hur fruktansvärt det där monstruösa kylkåpet var. Och jag inser hur intensivt jag önskar att någon hade dykt upp. Att någon hade hoppat i och räddat mig.

Är det fler än jag som inser att man som liten lurats till att uppskatta överraskningar? "Nej, va kul, vilken överraskning!" eller "En sån hade du inte väntat dig? Det var väl en rolig överraskning?". Jag vet inte. När jag var liten trodde jag nog att det var så. Jag tänker inte säga att jag idag tycker att alla överraskningar är hemska. Jag menar, när brev från Skattemyndigheterna säger att du ska få mer än 3 gånger så mycket som du trott i skatteåterbäering, det är väl om något en jävligt fin överraskning? När just det du tänkt köpa visar sig vara på rea, det är väl en kul överraskning? Det tycker jag. Men generellt sätt suger överraskningar.
Det är känns som om det alltid är saker som man inte förväntat sig, skrämmande, hemska saker som kastas i ansiktet på en när man minst förväntar sig som dyker upp med känslo-posten. Som när pappa i början av sommaren bestämde sig för att ta upp fotbollen igen efter tio år och sträckte en muskel och haltade runt ett par dagar. För första gången i mitt liv insåg jag att min pappa verkligen håller på att bli äldre. Inte gammal. Men för gammal för att han ska orka med allt som jag är så van vid att han ska orka med och det skrämde mig något så vidrigt när jag var och handlade med honom och såg honom grimasera för att han själv glömde bort hur ont han hade. Eller när mamma svimmade då jag var i Umeå och nu måste åka in för prover varje vecka och testas för allt mellan järnbrist och lungemboli. Det är så jag vill gråta.

Det är för stort för mig. När sånt händer vill jag bara skrika. Jag är för ung, jag är liten, ta hand om mig. Det ska inte hända er något, ni ska finnas kvar alltidalltid! Det får inte hända er något, ni får inte lämna mig kvar. Jag vill inte vara ensam kvar. Jag vill inte vara ensam. Det är en stor skillnad mellan att vilja vara ifred än att vara ensam. Att vara ifred är när jag vet att de andra är där men tar en paus och rensar skallen. Andas lite extra. Att vara ensam är när folk man älskar försvinner när man hoppas att de ska vara där. När man tappar kontakt med sina vänner för att ingen av oss har tid och det gör ont att inte träffa dem. Det är när du skaffat flickvän och jag inser att jag är för kär i dig för att kunna gå vidare. Då är jag ensam, ensam, ensam.

Walking in the frosted night
not a single soul in sight,
the wind is playing with my hair
the scent of grass has filled the air.

The moon bleeds for me tonight
showers all in pale red light.
Dark soil's flirting with the trees
flowers dancing with the bees.

And the ground it shakes beneath my feet,
it's bittersweet, bittersweet...

Home.

Honey, I'm home. Något som faktiskt inte gällt större delen av sommaren hittills. Fastän jag var hemma, och även jobbat en del, får jag en underlig Déja vu- känsla ungefär en gång var tredje vecka, då jag packar ihop min svarta rullväska och drar iväg över en helg eller ett par dagar. Ljudet av hjulen som slår i stengången utanför dörren när jag ska ner till bussen tidigt på morgonen är det enda man hör eftersom alla i området sover och jag ska ta en båt som går klockan 8 från Kungsan, eller en buss som går 10 från City Terminalen.

Nu senast var jag borta med familjen. Vi åkte till ett ställe som heter Lövnäs Herrgård i fredags, och kom hem igår. Lövnäs Herrgård är egentligen ett sött hus som är lika stort som villorna mina gamla klasskompisar från Abrahamsberg bodde i (det säger nog mer om Abrahamsberg än Lövnäs...). Det finns fyra hus bortsett från Herrgårdshuset, och de ser ut som stora lador. Varje "lada", som alla har olka namn (exempelvis "Flygeln", "Handelsboden" etc.) består av två våningar med varsin lägenhet. Vi bodde i Flygeln, en ljust grålila lada där man byggt in lägenheter 21 och 22. Lägenhet 21 som vi hyrt, hade 3 rum och kök, vardagsrum, badrum, fula tapeter, bekväma fåtöljer, 8 sängplatser, tv, cd-spelare, fullt utrustat kök och ingen telefon. Lövnäs Herrgår ligger utanför småstaden Kopparberg ute i Berslagen, som jag fortfarande inte kunnat lokalisera. Nästan 3 timmar från Stockholm, i riktning som gör att vi kunde befinna oss i varesig Dalarna eller Värmland. Jag tror att det var ingetdera och att vi var i Örebro Län. Faktiskt. Hursomhelst finns där även ingen täckning, så jag har varit fullt okontaktbar i 5 dagar och det har varit underbart. Det som värmde hjärtat är att mobilen började ringa konstant av sms och samtal ända gången jag var i Kopparberg i en timma. Jag tror inte alls att jag skulle uppskatta så intensiv kontakt i vanliga fall, men efter 4 dagar kände jag mig väldigt älskad. Tack.
Jag har en del att skriva om från den senaste månaden, men har bestämt mig för att lägga det åt sidan och att istället föra över mina Lövnäs-dagars dagboksanteckningar.


Dag 1 - Fredag
Det har tagit nästan tre timmar att nå Lövnäs. Jag har suttit i bilens baksäte mellan mina syskon och stängt ute Universum genom att lyssna på min trogna iPod. En dag kommer jag att tvingas välja mellan den och mina vänner och det kommer bli en hård dag...
Familjen har varit här en gång tidigare utan mig. Det var till Kristi Himmelfärd medan jag var hemma och bjöd över kompisar att bo hos mig under helgen istället. Det är mysigt här. Nära till vattnet, stor tomt med härliga träd och massa grönt gräs och inget folk alls. Det finns en till familj här som hyr en av lägenheterna på andra sidan tomten och de dök upp 3 timmar efter oss. Jag hoppas att det inte dyker upp fler. Jag vill ha det här stället för mig själv. Jag vill bara sova och läsa och ligga ute på gräset om jag känner för det. Jag hoppas på fint väder. Har tagit med mig The Onion Girl och Mästaren och Margarita och vill inget annat är att bara ligga och slöa.
Jag har ätit frukt och mackor till middag och har packat upp. Jag bäddar i rummet jag delar med syrran när jag inser att det redan blivit mörkt. Genom fönstret ser allt så ödsligt ut, bortsett från att alla lampor i Herrgårdens övervåning är tända. Jag undrar om någon kan hyra rum där och ifall vi är fler här utan att jag märkt det. På anslagstavlan står det att det finns ett bibliotek på Herrgårdens övervåning som är öppet för alla gäster. Jag bestämmer mig för att gå dit imorgon av ren nyfikenhet. Dumt nog påpekar jag för familjen att Herrgården ser ut som ett litet engelskt adelshus från en deckare, och att det skulle vara perfekt för en mördare bland gästerna. Eller lite som ett hus där "Cluedo" hade kunnat utspela sig. Men bara nu på kvällen när det lyser ut sådär varmt genom fönstren på övervåningen. Det är antagligen från biblioteket. Det är nästan så jag väntar mig ett biblioteks-spöke. Min lillasyster blir hursomhelst rädd och min mamma säger åt mig att sluta hitta på saker som skrämmer flickan. Innan jag ska lägga mig för att läsa på kvällen borstar och flätar jag syrrans hår efter bästa Jane Austen-manér och hör plötsligt klassisk musik komma in genom det öppna fönstret. Det tar mig ett par ögonblick att inse att musiken kommer från den andra stugan, men innan dess tror jag på fullt allvar att det spelas klassisk musik från den öde Herrgården. Under en kort sekund tänker jag verkligen att om det fanns ett biblioteks-spöke, så är det precis rätt musik för den att spela. Sen inser jag ju hur löjligt det är och skrattar. Då kollar Nina på mig med en lite rädd blick och undrar om jag också hörde musiken. När jag svarar ja, undrar hon om det kommer från bibilioteket. Jag skrattar ännu mer och säger att det är grannarna och att Herrgården är tom. Hon ser lättad ut och berättar att hon faktiskt trodde att det kunde vara ett spöke. Hon är himla söt, min syster. Lite för lättskrämd och harhjärtad när det kommer till en del saker, men ganska tuff ändå. Lilla blomma. Vad tomt det skulle vara utan dig... Hon lägger sig i sin säng och säger att det är kul att vi ska dela rum och jag håller med och sen läser jag till halv tre men lämnar nattlampan på utifall att hon skulle vakna och inte känna igen sig i mörkret.

Dag 2 - Lördag
Jag går upp vid tolv. Äter lite frukost och läser i The Onion Girl fram till tre-tiden då de andra kommer tillbaka. De har varit och paddlat kanot. Nu ska vi grilla korv. Om pappa fick välja skulle vi grilla korv och kyckling och fläskkotletter och hambugare på samma gång och då skulle det sluta med att vi äter samma saker i 5 dagar till varje mål och jag skulle må så dåligt. Jag och mamma bestämmer oss för att dela upp maten till varje dag istället, även om jag alltid föredrar kyckling mot korv med bröd.
Jag byter äntligen ur pyjamasen, jag är så lodig när jag umgås med familjen =P Hittar till och med kajalen i väskan och sminkar mig lite. Tar med kameran ut och tar några bilder innan maten och hjälper till att duka. Älskar att ta bilder.
Efter maten drar jag med syskonen till biblioteket, som visar sig vara 6 bokhyllor längs med väggarna på övervåningen. Alla rum är låsta och vi sitter där en stund och bestämmer oss för att ta med oss schack-spelet till lägenheten. Jag tar några bilder på mig och Nina, men jag är ganska besviken. Jag hade hoppats på något mer storslaget.
Vi spelar spel och ser på tv. Jag läser mest. Vi ska basta till kvällen så jag och mamma drar ner till bastun. Jag tar med lite bröd och matar gräsänderna nere vid bryggan. Det är så mycket småfisk att änderna knappt får hälften av brödet och jag bestämmer mig för att inte bada i ute om jag så får betalt. Jag tar några bilder ute, och sen inne när vi bastar. Imman täcker allt så jag tar bilder av mamma och Nina när vi sitter utanför istället. Ställer kameran på automat och går med på att ställa upp på bild för att min syrra vill. Hon är så söt med sitt röda ansikte att jag ställer upp och tar bild med henne. Mitt hår är konstant lockigt på Lövnäs. Antingen har jag just tvättat det, eller så är det fuktigt i luften efter regn eller så har jag badat bastu. På en av bilderna är jag lika rosa i ansiktet som handuken är och jag ler ansträngt och ser ut att undra vad fan jag håller på med. Underligt nog var det rätt sött ändå. När jag står i duschen rinner min kajal och jag blir svartgrön runt ögonen. Nina säger att det ser ut som ur en tavla, med de mörka ögonen och det lockiga håret under vattnet. Men inte som om jag ser ut som en sjöjungfru eller nått, utan hon säger att jag ser ut som något magiskt, typ en sjöhäxa från en tavla, och jag kommer att tänka odelat på Ursula. Hon säger ialla fall att hon inte menar att jag liknar Ursula och att jag bara ser ut som något magiskt som klivit upp ur havet där jag står under duschen och det hela är rätt kul eftersom det är så komsikt med en lillsyrra hälften så gammal som en själv som checkar in en då man duschar. Wierd.
Det är Jurassic Park 3 på tv senare på kvällen och jag väljer att läsa tills jag somnar.

Dag 3 - Söndag
Jag kan inte vrida på nacken när jag vaknar. Minsta huvudrörelse åt vänster får det att gå ilningar av smärta längst med rygg och arm. Jag vet inte om det är sängen, kudden eller min svankande ställning när jag ligger och läser som orsakat det. Läsarställningen skulle få vem som helst att sluta som en spegelvänd Quasimodo i längden, så jag antar att det är den. Men boken är bra. Jag har just upptäckt de Lint. Eller ja, jag har själv börjat upptäcka läsarglädjen med de Lint. Hans böcker har jag sett väldigt länge. The Onion Girl är en blandning av obehaglig realism, om barn som blir övergivna, sexuellt utnyttjade och vars liv tagits ifrån de, samtidigt som det behandlar deras sätt att hantera vuxenlivet, vänner, olyckor och en helt annan värld av magi på andra sidan drömmrna. Charles de Lint är underbar. Det skriker hopp om hans ord. Han gör min värld en bättre plats. Han och hans människor som alla vägrar ge upp, som är vackra på sitt sätt. Han med sina underbara karaktärer. Jag har så lätt för att falla för hans ”Animal People”. Jag tror att Whiskey Jack kommer få ett lika hopplöst grepp om mitt hjärta som Howl från Howl’s Moving Castle. Jag hoppas att han dyker upp i fler av Newford-böckerna.
Smärtan till trots, jag är ändå lite mer aktiv idag. Jag är ute och paddlar med lillebror en gång. Han tycker mycket om det, och det känns bra att göra något med honom som han uppskattar. Han är väldigt duktig också, men inser inte att min rörelseförmåga inte är på topp, så hans tjat går mig på nerverna i början tills han inser att jag faktiskt inte ens kan vrida huvudet bakåt för att se på honom när jag skäller tillbaka om att han tydligen bara gillar att höra sin egen jävla röst och inte hört på när jag sagt att jag har ont och att vi får börja med att paddla långsamt. Det sjunker iallafall in och det hela blir en trevlig tur trots allt.
Vi grillar idag igen. Det blir kyckling och ris och sallad och jag äter som om det inte finns en morgondag. Efteråt tar jag med syrran på en foto-tur runt stället. Jag klättrar upp för Herrgårdens brandstege och står däruppe och tar bilder. Från baksidan ser man in till en matsal på nedre plan, och på övreplan ser jag ett konferencerum. Jag börjar misstänka att de gjort om hela Herrgården och att man inte kan hyra sovrum där överhuvudtaget. Lite trist tycker jag. Vettigt med konferencerummen dock, vi hyr ju lägenheten via mammas jobb, så det har väl kommit till användning sedan renoveringen antar jag. Men så är det mycket nyrenoverat som aldrig används nuförtiden, så man kan ju inte veta säkert.
Jag övar Poi senare under eftermiddagen och det ser himla fint ut tycker jag själv. Männiksor som kör förbi på vägen tutar ibland, jag antar att jag ser underlig ut. Liten och svartklädd i värmen med svart solhatt, svingandes små sandsäckar på band vars färgglada svansar är ungefär lika långa som jag själv. Det bjuder jag på. Smärtan i nacken har släppt lite under tiden. Men jag blir biten i benet av en insekt och när jag skrapar bort det börjar det blöda så mycket att det bara rinner ner på strumpan. Just my luck.
Bastar igen till kvällen. Det är jätteskönt, men jag brukar inte basta så ofta, så jag blir lite yr av mer än en halvtimma i ångan. Vi spelar kort efteråt och dricker vin och äter ost och kex. På tv spelar Denzel Washington far till en pojke i akut behov av en hjärttransplantation. Han håller flera patienter gisslan och jag minns att filmen gick på bio för något år sedan. Den slutar lyckligt så klart, även om han får sitta i fängelse ett tag och jag blir alldeles tårögd av att se filmen.

Dag 4 - Måndag
Jag läser ut The Onion Girl. Har sparat lite till idag, vill inte riktigt att det ska ta slut än. Skriver lite under dagen också. Vi åker in till Kopparberg för att se oss om. Jag köper en liten prydnadsgrej med ett varghuvud bara för vargens skull och för att den får mig att tänk på Whiskey Jack och de andra i canid-gänget. Mamma och pappa köper en värmeljusstake åt mig med en drake som slåss mot en trollkarl. De säger att den passar mig. Jag blir jätteglad, fast jag hade föredragit att inte ha med trollkarlen förstås. But it looks like he’s gonna get his ass whooped, so I don’t care. My family is the sweetest ever.
Jag känner mig omåttligt omtyckt. På knappa timmen vi är i stan får jag tre telefonsamtal och fyra sms som inte kommit fram tidigare dyker upp i rad. Allt är fint, vädret är fint. Jag är glad och lycklig och i en antikaffär hittar jag ett hattställ som jag går lös på och provar massa hattar för min egen lättroade skull och sedan fotograferar jag mig själv i en svart gentlemannahat, sådana där man hade i fina kretsar runt 1910, och tycker att det är jättekul.
Vi åker tillbaka till Lövnäs Herrgård och grillar hamburgare som vi äter inne eftersom det börjat spöregna. Jag känner mig lättad över att telefonen är död som sten och att inga loggor syns vilket gör att Jack Sparrow i bakgrunden inte täcks av någonting, vilket alltid är välkommet =)
Pappa och syskonen paddlar kanot. Jag har lovat att paddla med Nina, men har så ont att jag inte vågar. Hon paddlar med pappa och jag och mamma sitter i bastun.
Till kvällen spelar vi schack och kort och jag kollar på en engelsk deckar-serie där mördaren visar sig vara en RAF-pilot under andra världskriget som försökt dölja det faktum att han är bög. Han dör.
Det är midnatt när jag kommer på att jag vill ha bilder av Herrgården i mörkret. Jag springer ut i regnet, och bilderna blir riktigt bra, även om de ljusa prickrna blir fler och fler för var bild. Blixten reflekteras i regndropparna. Jag är sjöblöt efter någon minut och jag ser ut som något katten släpat in när jag väl kommer tillbaka. Jag lägger mig tidigt efter att ha packat ner större delen av mina saker.

Dag 5 - Tisdag
Jag går upp vid nio, tidigast hittills. Jag packar ner lakan och städar runt i rummet innan jag äter ett par kex till frukost. Inget man bör göra, men jag kände mig inte alls sugen på något att äta. Dricker en massa vatten för att inte må dåligt och springer ikapp mamma med mamma till bastun. Det är galet att bada bastu varje dag. Men jag tycker om det. Jag sitter inte så länge, men mamma går innan mig. Hon vill inte gå först, hon är orolig för att jag ska må dåligt. Två veckor tidigare svimmade hon för första gången. Med en blåslagen arm och höft som fått ta stöten och en lätt hjärnskakning som konsekvens har hon gått runt med allt från pulsmätare till EKG-mätare hemma och varit på en massa blodprov. Det visar sig dock att det inte varit något allvrligare än blod- och järnbrist. Jag har haft järnbrist i flera år. Med lågt blodtryck och blodsocker har jag redan svimmat ett par gånger sedan jag var 14. Nu när mamma vet hur det känns tycks hon bli ännu mer orolig för att jag ska falla ihop närsomhelst. Jag misstänker att hon vet att jag inte ätit frukost. Jag säger ingenting och tvättar håret och går tillbaka en stund efter henne. Jag hjälper till att packa klart och spelar lite spel med Nina innan jag går ut och tar fler bilder.
Det slutar med att vi lämnar Lövnäs halv två och är framme hemma lite efter fyra. Jag är så trött att jag måste skippa kvällens grillfest och att gå på gothklubb är det inte frågan om, det känns som om jag knappt kan stå. Hur kommer det sig att man kan åka bort till ett ställe vars hela poäng är att få en att vila ut, och sen komma hem och vara utmattad? Det spelar egentligen ingen roll. Jag har varit borta och haft jättekul, och nu är jag hemma. Jag är hemma.

Piece By Piece

Imorgon åker jag ut i Skärgården och begraver mina sorger i sol, bad, slöande och ett överanvändande av urringade linnen som jag aldrig vågar använda hemma i stan. Jag ska ta båt tre timmar ut från Stockholm till ön Husarö, som är härligt avslappnande på ett "civilisationen glömde oss"-sätt. Det är med andra ord en härlig tradition att åka ut med tjejgänget ett par dagar, men inget jag skulle klara av i mer än en vecka. Det finns ingen trafik och knappt något folk, vilket är underbart. Att det finns en svindyr affär som nu dessutom brunnit ner (brand anlagd av polska svartarbetare sägs det, who would have thought?) är ett minus. Vi tvättar håret i sjön, tar med oss petflaskor med dricksvatten för att slippa hämta vatten ur brunnar och vi måste planera varenda måltid en vecka innan för att veta exakt vad som ska köpas in. Och varje gång vi åker dit, vilket i år blir tredje gången, kommer jag att tänka på Ödesgudinnorna från Disney's Hercules, där framtidsgudinnan viskar att "toalett inomhus blir populärt". Eeh... inte på Husarö tydligen. Men som sagt, ett par dagar är precis vad jag behöver.
Det hela har dessutom inletts med en shoppardag på stan med Kori igår då jag smällde ungefär 900kr av de 1600kr jag växlade in som mynt samma dag. Det var härligt att se henne, även om hon säkert blev trött på att jag släpade henne hit och dit och köpte allt jag kom att tänka på. Det är alltid härligt att se henne. Idag jobbade jag dessutom min sista dag på Café Chateau!! I wish... När jag började fick jag veta att vi skulle stänga den 15:e juni, men det bara dras ut och dras ut. Inte för att jag klagar över lön, men jag vill gärna veta va fan jag håller på med. Så nu har jag återigen en dag kvar, nästa lördag.
Efter det har jag ett fåtal dagar på mig att skriva min B-uppsats och därefter åker jag till Umeå. Nej, jag har inte skrivit klart min uppsats än, men jag har kommit igång. Ja, jag känner mig genomrutten för att jag inte är klar. Och stressad och illamående. Värst var när det påpekades att jag kanske inte kunde plugga vidare nästa termin om inte den blivit godkänd före antagningen. jag kunde inte sova den natten av ren ångest. Men när jag ringde skolan sa de att det inte skulle vara ett problem, så jag hoppas för allt i världen att det stämmer.

Senaste tiden är väl jobb och plugg det som dominerat mitt liv mest. Förrutom fotbolls-VM (men mer om det efter att jag kommit hem och sett de sista matcherna förstås. Kan ju säga att jag är grymt besviken över att Brasilien och Argentina inte gick vidare). Speciellt jobbet har tagit upp tid, för att plugga har jag bara gjort senaste veckan. Men det var som om jag verkligen fick en kick av att åka bort. Sundsvall var underbart! All cred till Sönnsvall-folket ;) Det var som att inse att man saknat livslust i och med att man plötsligt får den tillbaka. Det var varmt och skönt med härligt sällskap och alltid nått att göra. Promenera, gå ut och festa, grilla, gå på föreställning, äta underbart god mat på Café Vallmo (<--- smygreklam, haha!), shoppa, se en massa Vin Diesel-filmer (här jublar fansen i vänkretsen). Jag hade det, kort sagt, underbart kul och jag kände mig riktigt välkommen. Tack!
Snart är det tänkt att Shagha kommer ner och hälsar på, och jag hoppas att hon har minst lika roligt som jag, även om jag inte kan bjuda på föreställning där jag spelar toksnygg orientalisk prinsessa med en .. grymt flexibel Aladdin ;)
Annars var det också tänkt att Ali skulle komma ner till hösten och plugga här. Det ser nu ut som om han väljer att inte göra det, vilket jag tycker är synd, för även om jag inte känner honom så väl så gillar jag honom. Det skulle va kul att ha nya polare på besökbart avstånd. Men, det verkar som om han faktiskt vet vad han egentligen vill, och vad han än väljer är jag säker på att han vet bäst. Jag hoppas att studier, jobb, socialaliv och bloggskrivandet fortsätter att gå riktigt bra för honom. Speciellt skrivandet, jag tycker mycket om det han skriver.

Egentligen har jag inte mycket mer att säga. Jag fick ett toksnyggt brev från Ina i veckan, skrivet på Lenore-brevpapper. Det gjorde min dag och jag ska skriva tillbaka redan nu i veckan. På jobbet var det en kund som tyckte jag var söt, en tant som tyckte jag var den trevligaste av alla som jobbade där, en annan kille som bad om mitt nr. och en äldre herre som satt och berättade om sitt liv, sin karriär som barpianist och golflektioner med frugan och tyckte att jag skulle skaffa en rik kille nu när jag slutar jobba. Eller bli modell. Båda borde va en barnlek, sa han, men mitt utseende. Jag har övningskört en gång och inte mer tyvärr, för både jobb, fotboll och ett smått gräl med föräldrarna kom i vägen. Jag tror ändå att veckan gått i plus.
Jag har fått lön och ser fram emot att shoppa upp pengarna på böcker och manga (ska sätta in en förhandsbokning på Gaimans nästa novellsamling Fragile Things redan nu tror jag...) Jag hoppas på att få träffa lite kompisar innan jag åker till Umeå och att det blir minst lika roligt som sist jag var där. Jag hoppas att jag kan skriva klart min uppsats och att det går bra med intagningen. Jag hoppas att jag kommer igång med mitt vanliga skrivande igen...
Det känns som om jag hoppas mycket, men är osäker gällandes minst lika mycket. Jag önskar att jag kunde sluta vältra mig i ångest och sluta lyssna på musik som orsakar känslan av att någon kramar mitt desperat bultande hjärta. Men... Nu ska jag åka bort och ha roligt. Och jag har just sett Billy Elliot på tv, och då kan man fan inte va nere längre, den är ju så söt och feel-good så man kan inte göra annat än mysa inombords.

Lyssnar på just nu: Katie Melua - Piece By Piece
Nya läppstiftsfärgen: Autumn Rose. Tyckte det var ett intressant sammanträffande när jag upptäckte det hemma.

"Sönnsvall"...

Bara lite kort:
Jag är i Sundsvall och gör stan osäker. Eller ja, jag roar mig i alla fall, stan i sig märker nog inte att jag är här...

Jag har följt med Kori till Sundsvall, hennes "landet", stället hon alltid åker till på loven för att koppla bort och slappa och ha kul. Vi bor hos Shagha och hon är en tokfin värdinna och den bästa Prinsessan Jasmine någonsin (vi såg Kvartersteaterns uppsättning av Aladdin igår, den var underbart bra!).

Jag har tokkul, jag har varit och shoppat, slappat, solat, läst, promenerat på skogsstigar, fotograferat, festat, grillat och nu (klockan halv två på natten) har Shaghas kompisar dykt upp för att kolla på Pitch Black med oss medan jag häller i mig en drink bestående av 27cl sprit, mjölk, glass, kakao och kaffe. Här i "Sönnsvall" roar vi oss ordentligt ;)

Se mig.

Jag vill skriva. Jag vill prata. Jag är bra på att prata. Jag kan prata i timmar. Jag kan diskutera och berätta och återberätta och förklara. Jag kan beskriva vem jag är och hur jag mår i vad som känns som en evighet och efteråt vet man nästan ingenting om mig. Inte för att det finns så mycket att veta om mig, utan för att vissa saker klarar jag inte av. Jag kan prata i timmar men kan inte blotta mig ens ett ögonblick. Jag hör det alltför ofta. Hur berättar man något utan att berätta något? Jag tror ju på fullt allvar att jag öppnar mig inför andra. Andra tror det säkert också. Sen tar det ett tag, månader eller år, innan man inser att man haft fel. De som känner en påstår att de inte känner en. Att man är instängd, privat, avvisande. Isdrottning.

Jag vill inte vara sån. När jag började blogga trodde jag att det här skulle hjälpa mig. Att jag skulle börja vara ärlig mot mig själv. Att det offentliga skrivandet skulle hjälpa mig att ta itu med saker som var jobbiga. Det blev ju inte så. Så fort jag känner mig osäker slutar jag skriva här. Så snart jag mår dåligt kan skrivandet avstanna. Inte alltid. Många av glappen, de flesta, mellan inläggen beror på tidsbristen. Men när jag har tid, men mår dåligt, varför skriver jag inte då? För att det är offentligt förstås. För att tanken på att folk ska veta vad som är fel med mig gör mig illamående.

Jag förstår inte varför det är så. Plötsligt vill jag inte prata längre, om någon frågar fel. Om man vill veta något som faktiskt betyder något. Varför vill man veta det om mig? Det finns inget att berätta. Det finns inget jag kan berätta. Så jag slingrar mig. Byter ämne. Ibland utan att låtsas om frågan, ibland utan att det märks. Ibland med en blick som säger att "det du just frågat mig får du inte fråga mig". Inte för att det är så fruktansvärt viktigt. Inget med mig är så stort och hemligt. Men det där lilla längst in som är jag, det kan jag inte ge bort. För ibland avskyr jag henne, och jag vill inte att man ska avsky mig. Är det inte logiskt tänkt? Att finns det något med mig som jag ogillar så finns självklart risken att andra ogillar det också? Jag är bra på att låtsas som om jag inte bryr mig om vad andra tycker. Men det gör jag. Om jag tycker om dig, och du inte tycker om mig tillbaka blir jag förstörd. Så hon den andra, hon som är rädd och ensam och liten och precis så som jag är och som jag inte vill att man ska se mig, hon får inte komma fram. Hon får aldrig komma fram. Så känns det. När hon väl dyker upp är det nästan alltid när jag är ensam. När jag kan ta hand om mig själv så att jag slutar vara ledsen och rädd. Det värsta är om hon dyker upp inför någon annan. Den Nahal som skriker på insidan. Den Nahal som är jag när jag inte orkar mer. När jag blivit för trött och ledsen och det börjar spricka inuti. Jag tycker inte om när jag är henne. Hon får inte komma fram.

Ångestångestångest. Titta på mig när jag är svag och liten och olycklig. Titta på mig när jag har de där mänskliga dragen som alla avskyr hos sig själva och önskar att de inte hade. Som man tror att andra inte alltid har. Titta på mig. Jag har de också och nu får du se dem när de är som värst. Se mig när jag är som värst. Se mig, se mig. Sluta inte tycka om mig.

Jag är så trött på mig själv. Jag avskyr mig själv för att jag avskyr mig själv. Löjligt, inte sant? Jag började skriva här för att ta tag i saker. För att må bättre. Jag hade slutat skriva i dagboken sen ett år tilbaka och behövde en ventil. Det skulle ju bli annorlunda här. Inte ens i dagboken kunde jag vara ärlig. Det var liksom en klipp-bok med minnen och biljetter och idéer. Det var en rolig grej. Jag bläddrar igenom dagböckerna ibland. Jag är glad över det jag skrivit. Jag är ledsen över det jag valde att inte ta med. Det var därför jag ville blogga. För jag ville vara ärlig någon gång. Jag ville kunna skriva om obetydliga saker. Eller om personliga saker. Jag ville skriva hur jag mådde och varför, inte bara skriva när allt var bra och försvinna från jordens yta när allt krackelerade. Det känns bara som om det krävs så mycket. Jag är inte så modig att jag kan vara så ärlig. Jag blir så imponerad när jag ser andra lyckas med det som jag inte ens kan frammana med våld. När jag läser Inas blogg och undrar hur hon inte kan se hur otrolig hon är som vågar. När jag läser hos Shagha och avundas henne, beundrar henne så enormt för att hon skriver, oavsett hur hon mår och vad som händer. Ni är fantastiska. Jag önskar jag besatt bara en gnutta av det ni har. Bara så att jag klarade mig. Bara så att jag slapp känna mig så hjälplös.

Men jag vet att det är mitt fel. Det är jag som gör mig liten. Det är jag som förminskar den del av mig själv som bör få ta precis lika stor plats. Det kan väl inte vara så hemskt, att vara svag någon gång? Vad är det som gjort mig så rädd för att vara människa? Det gör ju trots allt minst lika ont att lida i tysthet? Det är väl värt ett försök? Det är mitt fel att jag inte vågat än, för jag vill ju så gärna. Jag vill ju så fruktansvärt gärna.

Jag börjar lite smått med det här inlägget. Med en förklaring. Det har hänt mycket på sistone, det mesta positivt. Just nu känns det dock som om jag gräver ner mig i en avgrund av svärta. Jag hade tänkt skriva om allt det roliga som hänt, och allt det roliga som skulle hända, men annat kom i vägen. Jag började jobba igen, mer än tidigare. Jag hamnade efter i skolan och lämnade inte in min B-uppsats i tid. Jag började sova för lite och vakna för sent. Jag började nicka till på tunnelbanan på vägen hem och drog till slut på mig en liten förkyldning som självklart slog till där jag är som klenast - halsen. Jag var för trött och för utsliten och då började det bubbla inuti. Allt som jag tryckt undan i veckor, allt det som jag begravt och försökt att inte låtsas om, allt det bestämde sig för att hälsa på när jag var för svag för att stå emot då de bröt sig in.

Jag mår inte så bra just nu. Jag är ledsen. Jag kan säga det öppet. Jag känner mig vilsen och ensam och rädd. Men jag tänker skriva om det och sluta dölja saker för mig själv. Om det inte fungerar får jag pröva på något annat. Men det är värt ett försök. Det kan komma något gott utav det. Jag kanske mår bättre om jag skriver när jag mår dåligt. Jag kanske lär känna mig själv bättre. Andra kanske ser något nytt hos mig, på gott och ont.

Man får stå ut. Bita ihop, vara modig och stå ut. Även när allt inte är bra. När jag är så usel som jag kan bli. Även då bör jag få vara jag. Det är också jag. Det är den jag är. Se mig.

Meow

Nu är jag officiellt arbetslös (på samma sätt som jag officiellt är anställd på mitt gamla jobb, vilket innebär att jag jobbar en vecka i augusti... hm...) så jag kommer förhoppningsvist ha tid att vara mer social nu. Den nya friheten ska jag fira med att hälsa på Jodes i Örebro hela helgen och ha roligt *ser fram emot*.

Annars har jag fortfarande B-uppsatsen kvar som ska in på måndag, men jag har mailat min handledare och sagt att det inte blir av, för jag hinner inte/kan inte skriva klart, så den kommer att lämnas in... någongång. Det känns OK trots allt. Jag trodde jag skulle ta det hårt, jag brukar alltid hinna med. Hade jag stannat hemma hade jag kanske hunnit klart i helgen. Antagligen. Men jag åker hellre bort från mitt liv ett par dagar och låter den ångestframmkallande verkligheten ligga och jäsa under min säng bland allt damm jag skulle dammsugit bort i veckan men glömde bort och kom att tänka på nu när jag nämnde det...

Jag har en del att skriva om. Valborg i Uppsala till exempel. Eller hur jag och min kompis förhoppningsvist rätt ut det som fått mig att må dåligt så länge. Eller hur underligt det känns när man plötsligt inser att man förlorat något, utan att man fick chansen att faktiskt visa att man ville kämpa för det. Men det får bli en annan gång. Jag ska slänga det sista av packningen i väskan och kolla klart på ett avsnitt av Full Metal Panic! och fixa håret istället, så får jag prata av mig vid nästa tillfälle.

På tal om håret så är det nu klippt och färgat. Jag är väldigt nöjd med det, även om hälften är borta. Det känns underligt när jag tvättar det, men det går bra mycket snabbare. Jag har fått en hel massa positiva kommentarer om det också, även om vissa önskar att jag inte klippt bort så mycket ;) De bästa komplimangerna är signerade Milad och ett par bekanta.

[Lillebror (Milad)]: This is not good. You're just getting cuter and cuter. You'll have wierdoes after you now.

Han är så rar, lillebror. På sitt eget sätt :P
Den andra måste man nog känna mig för att förstå varför jag tar det som en komplimang.

[Henric]: Du har klippt dig... Det var snyggt, det passar dig. Men det ser... visst ser det lite vilt ut?
[Joav]: Det gör det.
[Henric]: Ja! Du ser ut som en vildkatt!

Why thank you, kind sirs ;)
Meeeow.

Stålull, likvax, skatteåterbäring.

Jag gick upp halv nio idag efter att ha somnat vid fyra. Intressant nog är jag fortfarande inte klar med tentan som ska in klockan 15.00 idag. Det är inte ens som om det är många sidor att skriva, bara att jag inte har något att säga. Efter att ha behandlat ämnen som styckning, lik, förrutnelse och klumpar av vitt fett som bildats i fuktiga källare (likvaxbildning) så tog det mig 12 timmar efter lunchen igår att faktiskt lyckas få i mig lite mat. Klockan ett på natten äter jag en tunnbrödrulle med Halva. Bra. Det var nog tur att jag åt den ändå, annars hade jag nog inte lyckats kliva upp över huvud taget. Trots det vaknade jag helt matt i morse och fick kväljningar bara av att röra mig i sängen. En lyckad start på dagen med andra ord...


På modet
Nu har jag äntligen bokat tid hos min frisör. Jag har nog tjatat om det sedan februari, men det ser riktigt risigt ut nu. Det syns inte, för ju längre det blir dessto lockigare, och då döljer sig kluvna toppar snyggt, även om lockarna känns lite som stålull just nu. Fint, jättefint.
Men det verkar vara en sådan där "innan sommaren"-grej, för var och varannan kompis tycks klippa sig just nu eller färga håret. Själv ska jag göra bådadera. Det känns bra med lite förändring. Jag behöver nog omväxling efter en termins rutin.

Gult är tydligen vårens modefärg. Vilket jag tycker är härligt, för jag tycker att gult är fruktansvärt fult på mig och äger därför inte gula kläder. Gräddgult tycker jag visserligen är en söt färg, men just nu är tydligen "solgult" hett. Det innebär att alla kläder har samma gula färg som kritan man målade solar med när man var fem.Jag ska med andra ord gå runt i mina svarta eller fåtal andra mörka plagg och stirra på påskkycklingar i två månader till. Jag undrar hur många som kommer ångra de klädköpen senare...
På tal om klädköp så måste jag ha tappat besinningen ett tag där. För en månad sedan gick jag lös på stan och köpte lite vad som helst. Jackor, klänning, toppar, smycken... Väl medveten om att pengarna rann mellan fingrarna som sandkorn insåg jag efter en veckas galenskap att skorna skulle lämnas tillbaka och att jag skulle hålla mig hemma ett tag. När jag väl smält det faktum att jag hade köpt en ljusrosa sommarjacka och erkänt för mig själv att det hela börjat bli ett problem tog det ett tvärt slut. Men jag behöll jackan :P
Annars vet jag inte om jag är road eller inte över att höstens färger spås vara svart, mörkgrönt och lila. Det innebär visserligen att jag plötsligt är extremt med i svängarna. Men eftersom jag är rätt ointresserad av att vara det känns det dumt om alla plötsligt ser ut som jag brukar göra. Fördelen är dock att det lär finnas massa roliga kläder i de färgerna ute i affärerna och då kan jag köpa massa nya fina saker som jag kan ha när jag känner för, och inte bara när Sofi "Ballongkjol den här veckan men absolut inte nästa!" Fahrman och Ebba "Promota 50-tals kvinnan" von Sydow (med jättepannan) tycker att varenda jävel ska ha det.

Förrutom det har jag under veckan insett att alla överraskningar inte är hemska. Jag tycker inte om överraskningar, de får mig oftast att bli orolig och obehagligt till mods. Överraskningar är bara kul om man själv överraskar, för då sitter mn ju själv inne med alla hemligheter. Att bli överraskad tycker jg är fruktansvärt. Men som sagt, alla överraskningar är inte dåliga! Folk man känner och gillar som blir tillsammans, oväntat samtal från Barcelona och skatteåterbäring på 4000 är faktiskt riktigt kul. Och så oväntad choklad, förstås ;)


Bok just nu: C.S. Friedman - Black Sun Rising.
Låt just nu: System of a Down - Violent Pornography.

On all fronts

Jag har insett, trots att jag vänder och vrider på det jag vill skriva, att jag helt enkelt inte lyckas få ihop de senaste två veckornas upplevelser i en sammanhängande text. Hrrm... det är snarare så att jag kan, men inte vill. Jag delar hellre upp allt och tar saker som det kommer. Lite mellanrubriker har ingen dött av (och skulle någon slockna framför skärmen efter att de läser detta så tar de utmaningar på för stort allvar).


I skolan
Det går bra i skolan, hoppas jag. Hittills har jag inte haft några större svårigheter, även om jag ständigt önskar att jag var naturbegåvning nog att prestera bättre än det jag gör utan att studera mer, för jag har inte orken till att plugga all min lediga tid. Jag vill faktiskt sova då.
Jag har en tenta till den 28:e och jag har inte börjat läsa böckerna än. Jag har en uppsats på 6 poäng som ska in 25/5, och jag har inte valt ämne än. Men jag är kroniskt sen av mig, jag gör allt i sista stund. Ett mindre trevligt exempel på det är hemtentan som jag skulle lämna in för två veckor sedan.
Dagen innan tentan är jag på jobbet och funderar på hur jag ska svara på mina tentafrågor. Givetvis har jag inte börjat skriva på uppgifterna än. Jag skriver bra under tidspress. Jag kan sätta mig ner och stänga ute allt annat. Koncentrationen håller då i flera timmar och jag har under det senaste årets studier kommit på mig själv med att skriva slutsatser klockan fyra på morgonen ett antal gånger. (Jag har tyvärr insett att denna egenskap inte är bra då man jobbar på café. Att stänga ute allt och koncentrera dig på en sak då du är stressad är ungefär det mest opraktiska du kan göra, så min chef får återkalla mig till verkligheten ibland.) Trots att jag inser att det är ovanligt illa att jag dagen innan inlämningen inte ens har läst alla texter jag behöver för att kunna besvara frågorna, så är jag inte särskilt orolig. Det stör mig lite att jag inte hunnit läsa klart. Att jag inte kommer kunna börja förrän tidigast halv nio på kvällen är en återkommande och lite irriterande tanke. Men jag skjuter det ifrån mig. Det kommer att gå bra, eller hur? Det har väl alltid gått bra hittills, inte sant? Varför ändra ett vinnande (eller åtminstone fungerande koncept?).
Jag hade dock inte räknat med att sitta på tunnelbanan hem från jobbet, en timma efter att vi stängt för dagen, och inse i ren panik att jag glömt kompendiet med precis alla texter och alla mina anteckningar i det fördömda köks-helvetet på jobbet. Det var som en mental kollaps i kollektivtrafiken (inte för att jag kan se mer avstängd ut än jag redan gör). Trots det var jag redan lugn och sansad innan jag hunnit hem. Jag satte mig slutligen framför datorn och improviserade ihop allt jag kom ihåg fram till halv tre på natten och sedan gick jag och la mig. Sju timmar senare, en halvtimma innan öppning var jag förbi jobbet, till min chefs stora förvåning, och hämtade upp kompendiet. Sedan var det bara att åka in till Universitetet och sitta där i 4 timmar och skriva och läsa innan jag skrev ut och lämnade in hemtenta en kvart innan deadline. Visserligen var det ihop-hafsat. Visserligen insåg jag redan en kvart efter inlämning vad jag borde ha haft med men missat, och att jag struntat i att avsluta den andra frågan. Men jag hann klart, och har jag tur så blir jag godkänd.

Har inte rikigt förstått varför jag gör såhär mot mig själv. Jag antar att jag inte har mycket till liv och att tidspressen får mig att känna mig levande. Eller nått. Jag är antagligen bara galen.


På jobbet
Det går riktigt bra på jobbet! Det är synd att jag egentligen jobbar varenda helg, för jag har helt tappat mitt tidsperspektiv, och känner inte att det är skönt med ledighet på fredagkvällar utan ser måndagar som helg. Jag har nog fortfarande svårt med att få ett helhetsintryck av allt jag ska sköta om, och kopplar lätt bort omgivningen. Det är ett problem, men min chef har överseende med att jag "drömmer" lite, som hon säger.
Enda incidenten på senare tid är när jag råkade tappa en diskback för att den var så väldigt tung och varm, och ett par tallrikar och en skål gick i kras. Det var intressant att det första jag tänkte på var att jag skulle behöva sopa och inte att jag fått massa krossat porslin över mina bara armar.

Det och mannen som stötte på mig förstås. Det var inte heller kul. Jag säger inte att det inte hänt förr, men det här var ett av de där obehagliga fallen. Förra året jobbade jag på SF-bok, och där var det helt OK att kunder flirtade med en när man stod i kassan, även om jag brukade tycka att det var lite pinsamt. Men, så fanns ju killen som förföljde mig efter jobbet någon dag i somras, och helt tydligt inte insåg att jag vart rädd. I efterhand var det ju rätt tragiskt, för han var nog bara ensam och insåg inte att en person som blir förföljd är inte benägen att fika med stalkern när denne väl frågar. Men whatever. Det här var en liknande situation. Bortsett från att mannen inte var ca 10 år äldre än mig nu, utan antagligen 5 år äldre än min pappa. Det utspelade sig ungefär såhär:

En vanlig onsdag på Bubbletea:
Lunchruschen är över. Caféet är tomt och Nahal torkar bord.
Dörren öppnas och en storvuxen, äldre man stiger in.

[Nahal] Hej! *Fortsätter att torka bord*
[Mannen] Hej. *Tittar sig omkring* Vad serverar ni för mat?
[Nahal] *Pekar på skyltar* Vi har wraps, soppor och sallader.
[Mannen] Ah... nä. *Vänder sig om och går*
[Nahal] OK. Hejdå. *Fortsätter torka bord*

Allt som allt väldigt vanligt. Trodde jag.

[Mannen] *Vänder sig om i dörren* Du har väldigt vackra ögon.
[Nahal] Eh, haha... tack. *Backar försiktigt och plockar ihop glas*
[Mannen] *Kliver leende närmare. Sträcker fram handen och presenterar sig*
[Nahal] *Är helt dum i huvudet och tror att han är en stamkund från området. Sträcker fram sina händer och visar upp disktrasa*
[Mannen] *Tar plötsligt tag i Nahals disktrasefria hand med båda sina* Jag skulle vilja lära känna dig bättre!

Där flippade jag ut, och när jag är pressad sköter jag inte situationer snyggt.

[Nahal] Nej!! *Rycker till sig handen och backar undan lite*
[Mannen] Jaha... *Ser förvånad ut* varför inte?
[Nahal] Eh... min pojkvän skulle nog tycka att det är besvärligt. *Plockar upp glas*
[Mannen] *Fattar äntligen vinken och backar undan*
[Mannen] Det var ju synd... men du vet. Ingen ÄGER dig ju. Du får göra som du vill *ler bortifrån dörren*
[Nahal] Jo, men jag trivs bra med honom! Hejdå!

Det hela var bara obehagligt och konstigt. Jag menar, hur hade han trott att jag skulle reagera? "Självklart! Jag har bara talat om för dig vad vi har för mat, men nu när du säger det så skulle jag vilja lära känna dig bättre också, för jag gillar män som är mer än dubbelt så gamla som jag." Jesus, Mary and Joseph! Give me a fucking break, hur kan du själv inte se det sjuka i situationen ville jag säga. Men det kunde jag inte. Jag kan inte vara så elak av någon anledning. Jag kunde inte ens, sorgligt nog, säga att jag inte var intresserad. Utan min påhittade pojkvän (som dessutom räddade mig från stalkern förra sommaren) fick rädda mig igen. Patetiskt. Jag måste bli bättre på att avvisa folk på egen hand.


Bland vänner
Oh, här har vi ett ämne. Det har varit väldigt underligt i veckan. Jag har för första gången på länge haft en ovanligt social vecka. Det kan bero på att alla (utom jag) haft ett ordentligt påsklov, så jag har flängt hit och dit och träffat folk och fyllt luckorna i min kalender. Förra helgen var jag på Fashings med kurskompisarna och firade en av tjejernas födelsedag. Jag älskar att dansa. Det är underbart. T.o.m. om det innebär att jag är ute och dansar till musik jag annars aldrig skulle lyssna på hemma, men när jag är ute är jag väldigt okritisk, bara jag får dansa. Det var väldigt kul och det ända jobbiga var hur det tog en och en halv timma att ta sig hem (bara för att vi gav upp och tog taxi mot slutet), och att jag dessutom skulle upp och ta mig till jobbet 4 timmar senare. Och så fick jag Rick James "Superfreak" på huvudet också, och det var inte så kul i längden.

Jag träffade en kompis från förra jobbet i måndags och vi satt flera timmar på fik och pratade och hade trevligt. Det var första dagen ute med nya vårjackan och jag tyckte att det skulle vara riktigt underbart att känna av lite vårvärme, men det var jätteblåsigt och kallt. Men vårjackan och sneakers gäller nu, vinterkläder är undanlagda. Innan fikan träffade jag dessutom underbara Kori och gick en sväng med henne, och hon påpekade roligt nog att jag såg mindre ut. Se vad bristen av vinterkläder gör. Man blir mindre i omfång och 5 cm kortare, i alla fall om man är jag :P

I tisdags såg jag The Libertine på bio med tjejgänget från gymnasiet. Det är svårt att få ihop 7 personer på samma plats vid samma tidpunkt nu för tiden. Speciellt när alla pluggar på olika ställen och en bor i Uppsala. Men vi sågs och det gjorde mig verkligen glad, även om det blev mycket problemlösande. Men det hör till tycker jag. Att filmen skulle följa vårt klassiska Johnny Depp-tema var min idé. Han är riktigt begåvad, och ofta snygg också. Visst var han duktig här också, men filmen var underlig. Helt OK men riktigt jävla konstig.

I fredags träffade jag Jodes, som kommit hem från gnällbältet :) Det var så otroligt kul och jag inser att jag verkligen saknar henne nu när hon flyttat till Örebro. Vi såg på Captain Blood med Errol Flynn (piratfilm från 1935) och pratade om en hel del, bl.a. om ett planerat besök till Örebro nästa månad, lagom till hennes födelsedag.
Resten av påskhelgen tillbringades hemma med gäster. På lördagen var bl.a. Kori med familj här och vi firade min brors 18-års dag lite i efterhand. Det var jättekul att ses och trevligt för lillebror, fast jag själv har väldigt svårt att acceptera att han faktiskt är tänkt att vara vuxen nu. Han är lillebror, slutdiskuterat =)
Igår hade vi middagsgäster och det blev mycket prat om resor och politik och studier. Lite allt möjligt egentligen. Fick mig att tänka lite på planerad resa inför nästa sommar, och tänka ännu mer på att flytta hemifrån efter det. Vi får se...

Det har varit en lång vecka. När jag ser tillbaka har den varit ovanligt händelserik och det mesta har varit både roande och givande. Men det är aldrig så bra. Specielt inte när det gäller mig. Nahal- en naturkatastrof på ben (visserligen rätt snygga ben, om jag får säga det själv...). Det var självklart att det var tvunget att explodera i ansiktet på mig. Att det var tvunget att kännas som om någon bara tagit en kniv och sprättat upp mig fullständigt.
Det var inte mitt fel. Jag vill gärna tro det. Det var nog ingens fel. Men det gör så förbannat ont att se hur allt bara rasar runt omkring mig. Och jag är så fruktansvärt trött på det här. Trött på att känna mig värdelös och otillräcklig. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt. Jag är inte blind för alla vidriga små, och större, fel som jag dras med. Men jag trodde verkligen helt och fullt, att jag var en bra vän. Det är en av de saker jag alltid trott om mig själv. Att jag bryr mig om, att jag älskar mina vänner. Det är en av de få saker jag verkligen varit stolt över hos mig själv. Och det har tagits ifrån mig. Långsamt har man skalat av mig. I ett halvår har jag känt saker glida mig ur händerna, medveten om att jag inget kan göra. Bara vara där, och strunta i mina egna känslor. Bara säga som det är: Jag mår bra, men jag är trött. Jag mår fint, bara du mår fint. Jag finns här när du vill prata. Jag finns här för att lyssna.

Det dög visst inte. Jag har alltid vetat att vi var olika. Jag vill inte ha en vän som är precis som mig, och inte en som är lik mina andra vänner heller. Jag har aldrig förväntat mig att mina vänner ska passa upp till mina ideal och jag blir inte sårad över att folk inte är som jag trott. Om man intalar sig själv det så känner man inte mig eller så lurar man sig själv. Har det varit så omöjligt för oss att gå ihop så hade vi ju aldrig blivit kompisar från första början. Jag tycker om dig som du är. That's it. Inget mer, inget mindre. Visst uppskattar jag olika saker hos mina vänner, och jag förväntar mig olika saker av de i och med att de visat upp vissa sidor och kvalitéer under vår bekantskap. Vad jag däremot anser som grundläggande är att jag blir bra behandlad och att man ställer de krav på mig som man sjalv är villig att uppfylla. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Är det så jävla svårt? Tydligen. För det här är åtminstone något jag känner att jag uppfyllt, men inte fått i gengäld. När en av mina bästa vänskaper far ut genom fönstret efter ett halvårs försök, så kan man inte förvänta sig att jag ska ta det bra. Man kan inte förvänta sig att jag ska må bra av att få veta att den andre parten trott att vår vänskap gått förlorad redan, när jag trodde att jag gav denne mer utrymme, då den tydligen inte ville dela med sig av någonting.
Ja, jag är emotionell. Jag tar åt mig, jag är känslig, jag gråter. Jag kan inte försvara mig mot den som sårar mina känslor. Jag blir ledsen och arg och jag gråter. Är det så konstigt? Är det så förvånande? Vad har jag begärt mer än att man ska vara öppen mot mig, när man begär att jag ska vara det? Vad har jag krävt som är så omöjligt? För det kan ju inte vara något så svårt, om jag har förväntats genomgå det jämt och ständigt. Fel. Jag är medveten om hur grymt svårt det är. För jag har fått genomgå det. Och enda anledningen till att jag kräver det tillbaka är för att en vänskap ska bestå av ett likvärdigt utbyte. Som en ekvation. Som alkemi. X = Y. De ser olika ut och de är olika men de är likvärdiga. Vår vänskap var inte likvärdig. Inte på senare tid. Ju mer tiden gick dessto mer medveten blev jag om hur plågsamt utesluten jag var, från att dela sorg, från att dela bekymmer, och tillslut t.o.m. från att dela glädjen med min vän. Och jag vaknar upp till den plötsliga känslan av intighet. Jag har blivit reducerad till ett ingenting. Det gör ont. Som om någon huggit mig i hjärtat. Eller i ryggen. Både och kanske. Jag känner mig sviken. Och det känns som om jag förlorat på så många områden. Jag har förlorat en vän, jag har förlorat självförtroende, jag har förlorat min tillit. Och självklart spelar det roll att det inte var medvetet. Det är klart att det inte är lika hemskt när den andra inte ens varit medveten om att jag varit så nära att brista alltför länge. Men det blir inte bättre av att den andre är så blind inför hur jag plågats. Det är inte OK nu, bara för att vi försöker prata och reda ut saker, försöker se varandras sidor av saken. För det känns som om jag har försökt se någon annan sida av saken sedan november, och nu är jag trött på att känna mig otillräcklig.

Du mår äntligen bättre nu. Kanske riktigt bra till och med, om det inte vore för att du slutligen insett hur uselt jag har det. Men det är inget jag kan radera för din skull. För första gången på väldigt länge, känns det som om jag kan ta hand om mina egna problem och göra mig av med mina egna maror, de flesta tyvärr uppkomna under de senaste månaderna. Jag behöver tid att inse att jag inte är så värdelös som jag känner mig, för det tror jag inte att jag är. Bara det är ett tecken på att jag vet att något är fel. Så låt oss ta hand om oss själva var för sig. Jag behöver det. Sedan kan vi lösa vårt problem så gått det går. För jag tror att det går att lösa, jag vill att det ska det. Tills vidare hoppas jag att du gör det bästa av det du har och det du funnit. Det är, trots allt, fortfarande viktigt för mig att du är lycklig.

A while there I felt like following Dream when in one of his black moods. I'd close of my realm and move the heart of my dreaming to the top of a mountain, making it constantly unpleasant to visitors with it's dark turmoiled skies and never-ending rains.

Jag har tänkt uppdatera. Det har jag faktiskt. Jag har tänkt på en hel massa saker. Vilket jag oftast gör. Även om jag tenderar att säga saker innan jag tänkt klart många gånger :P

Hur som helst, det har hänt en hel del. På skolfronten, arbetsplatsen... Det har blivit en del film hemma och på bio (jag tänker kommentera allihop här i ett senare inlägg) och det har blivit en del roliga och mindre roliga saker att tänka på. Det har varit en berg- och dalbane - vecka. Jag har haft jättekul med en del kompisar och haft det struligt med andra. Det är visserligen bara en incident som förmörkar himlen men den har dragit ner humöret rejält och jag har bara stängt av ett tag. Det har varit en social vecka trots att jag känt ett ovanligt stort isoleringsbehov.
Ändå känns allt bättre nu. En del frågor har besvarats och själv orkar jag inte gå runt och vara förbannad. Det är tröttsamt och inte min stil. Besvikelse är dock en obehaglig känsla som inte går över så lätt, men allt kan bearbetas. Snart är jag nog på rätt spår igen, och just nu mår jag oväntat bra. Jag ska försöka uppdatera mer i veckan och faktiskt skriva om sådant jag vill ha sagt, och inte bara informera världen om att jag känner mig osocial och antagligen inte kommer svara i telefon när folk ringer den närmaste tiden (men det är ändå standard...)

Justja... I förrgår runt midnatt gick en timme av mitt liv åt att konversera om allt och inget över telefon. Det var nog fruktansvärt krävande för min telefon-hatar vän att behöva stå ut med min brusande telefon under så lång tid, men han stod ut och fick mig att skratta och fnissa och ha så trevligt att jag sedan dess inte alls mått dåligt. Saker var helt enkelt inte lika jobbiga längre.
Tänka sig, du är nog inte hälften så ond som du utger dig för att vara ;P

The Trick Is To Keep Breathing

Det slutar inte. Det evinnerliga snöandet och kylan som tycks tafsa på mig från inunder kläderna. Det känns i märgen, över huden, i lungorna när jag andas. Den klibbiga fuktiga kylan som inte släpper mig ens när jag kommit in genom dörren, utan dröjer kvar och väntar och suger musten ur mig. Likt döden. Som att ständigt vara förföljd av förruttnelse. Som att redan ligga i en grav.

Jag känner mig fruktansvärt desillusionerad idag. Jag vill bara låsa världen ute och glömma. Glömma att jag har en tenta på torsdag som jag inte kommer klara av, glömma att jag har ont i ryggen eller att jag borde äta något för att inte svälta.
Det är sällan nu för tiden jag har möjligheten att bara sitta hemma en hel dag och göra som jag känner. Se på film/anime eller läsa en bok. Det känns underligt att få den möjligheten och upptäcka att jag inte gjort någonting. Att jag har en bra bok liggandes på rummet som jag igår kväll knappt släppte ifrån mig men som jag nu inte känner för att läsa i. Att jag har flera filmer på datorn som jag inte orkar se. Främst bör jag tänka på alla läxor jag borde ta itu med och allt städande och tvättande jag har framför mig. Men allt det skjuts undan. Små detaljerade prylar man lägger på en glatt yta. Glider iväg, rullar bort, försvinner. Adjö.

"And lately I'm not the only one
I say never trust anyone
Always the one who has to drag her down
Maybe you'll get what you want this time around
The trick is to keep breathing..."

Jag lyckats dra ut på denna tid av intighet, och den enda fasta förankringen är att jag lämnat musiken på repeat. Jag borde sluta lyssna. Öronen borde ha stängt ute ljudet vid det här laget. Men nej. Shirley Manson från Garbage har nynnat ut samma låt i över en timma. Och orden träffar fortfarande. Hårt och djupt.

Jag stannade hemma från skolan idag. Eller snarare, jag klev upp, åt frukost, gjorde mig i ordning och gick hemifrån med antydan till en tryckande känsla mot pannan. Därefter tog det nog inte mer än en halvtimma innan det utvecklats till en molande huvudvärk som stängde ute alla vettiga tankar och gav plats för det trängtande behovet att ta mig hem igen och begrava mig i sängen. Så nu har jag en kompletteringsuppgift att se fram emot, vid sidan av uppgiften till ikväll, kärleksdikten till på fredag och hemtentan till nästa vecka. Det går ju bra, det här...

Vad jag egentligen vill göra är att ta ett långt, varmt bad. Men nackdelen med att bo i radhus är att varmvattnet tar slut så snabbt. För två veckor sedan prövade jag, sorgligt nog, vår jaccuzzi här hemma för första gången, fastän jag bott här i snart 4 år! Jag duschar jämt, men har säkert bara tagit två långa bad sen vi flyttade hit, för det tar 25 minuter innan karet blir fullt. Och då vill jag tvätta håret och duscha av mig innan. Jag vill ju inte tappa upp nytt och ligga i det om det blivit ljummet. Hur som helst var klockan närmare midnatt och jag låg äntligen i riktigt varmt vatten och lyssnade på jaccuzzi-pumpens nästan sövande buller. Vilket bidrog till att när jag väl låg och tryckte axeln mot en av vattenstrålarna för att få musklerna att slappna av, så sjönk jag ner med halva huvudet under vattnet och halvsov. Jätteskönt, tyckte jag. Fram tills det att resten av familjen insåg att jag varit i badrummet i över en timma och undrade hur länge jag hade tänkt ligga kvar. Jag kunde ju inte höra de ropa, så självklart svarade jag inte. Det slutade med att mamma springer in och rycker bort duschdraperierna i tron om att jag svimmat i badkaret. Med denna filmliknande scen, som fick mig att skrika rätt ut och direkt-associera händelsen till duschsekvensen ur Pshyco, tog mitt badande ett drastiskt slut, eftersom jag självklart inte kunde slappna av igen med hjärtat i halsgropen.
På grund av mitt låga blodtryck får jag lätt yrsel om jag står för länge under varmt vatten och i badrumsångan, vilket gör att jag inte längre låser dörren till badrummet där nere, utifall att jag vill ta mig ut så snart som möjligt för att inte tuppa av. Att det ska utnyttjas till att folk ska springa in och skrämma mig halvt från vettet när jag badar är inte ett alternativ. Inga långa bad förrän jag är ensam hemma alltså, och idag kom lillsyrran hem tidigt från skolan. Th th... vilka i-landsproblem man dras med :)

Bortsett från att det går hyfsat i skolan så har jag dessutom jobbet att tänka på. Det går bra, jag lär mig en hel del nytt och är inte så vansinnigt inkompetent i köket som jag trodde, bara långsam. Men det kommer jag träna upp, med tanke på att jag jobbar varje helg fram till maj, om inte längre.
Tyvärr har det gjort att mitt sociala liv är sporadiskt och alla fika-tillfällen, luncher eller promenader blir korta och konversationerna inte särskilt tillfredsställande. Men jag hoppas på att folk har förståelse för att jag gör mitt bästa. Det känns jobbigt ibland dock. Vissa av mina vänner har jag inte sett mer än en gång i år, och det var i januari... Min första lediga helg i Maj (om jag får en, annars ska jag ta ledigt) är redan uppbokad. Nu är jag trött på att skjuta upp det här, jag vill till Örebro och hälsa på min kompis! Jag vill prata och gå på bio och dansa och roa mig!

På tal om att dansa, var ute med två kompisar från kursen för två veckor sen och hade så otroligt kul att det var som att jag återupptäckt nöjet med att va ute. Faschings var tokfint och jag vill ut och dansa mera. Mer fest helt enkelt!
Vi kom inte ut förrän midnatt och var där och dansade till nästan fyra. Jag hann inte sova mer än tre timmar innan jag skulle upp igen och ta mig till jobbet. Men det var så fruktansvärt kul att jag inte brydde mig om att jag var så tung i benen eller matt i kroppen efteråt. Vi ska ut igen om 2-3 veckor och jag ser redan fram emot det.

I helgen var jag dessutom på bio efter jobbet. Jag och väninnan promenerade runt, åt på vår japanska favoritrestaurang som åter har kvällsöppet (yeay!), men nu till restaurangpriser (50kr dyrare under kvällarna, skandal!) och hade jättetrevligt. Jag hade dessutom ätit japanskt dagen innan då jag shoppat med en av mina härliga kurs-kompisar, men jag har kommit fram till att Yakiniku är bäst på Nagano. Så är det bara. Jag har provat det på 4 andra ställen under det senaste året och det är helt enkelt inte lika gott.
Något som inte var lika lyckat var ju biofilmen - Ultraviolet. Att det skulle ta så jävla lång tid att se en film på 87 minuter är otroligt. Och så usel den var! Motorcykeljakterna liknade ett 3-D spel, skådisinsatserna var nästan förvånandsvärt dåliga, och när jag äntligen trodde att tjejen dött visade det sig självklart vara ett misstag. Stupid, stupid me. Nu säger inte jag att jag någonsin tyckt att Milla Jovovich varit en duktig skådis, men det här var ju verkligen bottenskrapet i årets filmproduktion. Trots att faktorerna lät intressanta: sci-fi, mutanter, kvinnlig huvudroll, action. Det lät som en roande helhet. FEL. Det var så fruktansvärt patetiskt, att man nästan skrattade. En gång. Att mutanterna kallades Hemofager den första kvarten, men därefter upprepande kallades för vampyrer var bara irriterande.
Mitt i filmen reste sig två killar och gick. All respekt till de! Jag kan inte gå, för jag tänker att jag faktiskt betalat och bör se hur det slutar. Vad är det för korkad inställning egentligen? Jag har betalat, och därför ska jag även plåga mig själv till slutet? Det är väl ett problem jag har, att jag inte kan resa mig upp och gå. Men, jag kan däremot varna alla andra. Se den inte, det är inte värt det. Ta era sedlar och gör något vettigare av dem, som pappersbåtar till exempel. Vad som helst duger, faktiskt.