Marshlands

I'm stuck in the marshlands of forever-lost. That's the real root of the problem. Not the hurt inside, or the knot in the gut, no. It's the forever-ever feel of a sinking heart. It's the not getting out. I can't get out. The thinking isn't helping, the thinking isn't solving, isn't dimming the feelings. Instead, they're work together. The thoughts are riling up the feelings, pin-pointing them. And there's no way out.

Damn those literature courses and it's damn books and damn words and Unis damned culture curriculum, and everything I've gone through these past years that makes me want to chop everything up in little pieces, place them in boxes, arrange and re-arrange, only to then start to describe, classify and name things for what I think they are. Now suddenly I can't stop thinking in allegories, I can't stop making up metaphors for how I feel, how I apprehend, how I react. And I know deep down, that I've always done this. But now, I really know that that's what I'm doing. And then those thoughts are back.

The thoughts are chasing me, the feelings are hounding me. They scare me, they scare me they scare me I don't want to think anymore feel anymore hurt anymore. I'm stumbling through the dark places and I can't get away, can't get out, can't save myself. They're at my feet, and I'm tripping on every root, every weed in the dark woods because I'm too tired to really try, I'm too weak to put up fight, and my breathing just isn't good enough, strong enough. I'm not strong enough. I'm falling and the hounds are ripping through my flesh, tearing me down and then I see what they see.
I'm already crushed on the inside. There's a snake on the inside that's crushed my ribs. Bones are piercing my heart, my lungs. That's why I can't breathe. I'm all blood. Boiling blood and open wounds. And I'm thinking how did I end up like this? And I see the hounds are thinking the same. Because they're just looking, staring me down. Forcing me to see the reasons to why I'm already torn. The thoughts and feelings aren't strangling me. They're just making me see what's already wrong. And suddenly the dark woods are gone, and I'm right back in the marshes. Forever-ever marshes.

And that's it. That's the reason. It's the marshes - the place where I'm bound. I can't get out. And it's not even a place anymore. It's you. You're a swamp. You're a swamp and I'm drowning in you, suffocating in the being that is you.
It's not a bad swamp. It's a good place, a grand place. The surprises are so many you've kept me here for years. The waters are black as night and when I look into the pools they're mirrors and windows at the same time. It's not a dead place, it's a vibrant place. It's a living place. It's so much more alive than me, it has so much more to give than I have. So I stayed. I was too engaged to leave. Too fascinated, to enamored.
But I've stayed too long. It's not getting better, it's getting worse. Now I can't leave. I leaned too far in over the night-pools and I fell in.
Now I'm drowning. I'm drowning in the swamp, I'm drowning in you. I can't breath, I can't breath. There's to much pain now, to much to fear. I'm scared to stay, scared to stay and rot away to something that used to be me but no longer is. It's started already. I can't recognize this sorry thing I've become. This sad thing that's taking the pain of staying because she can't stand the pain of leaving.

This isn't how it should be. I should be able to leave. I should be able to say good-bye. But I can't. It's in my system now. I'm crying marshwater tears. I've breathed the air of the marsh. I can't leave the swamp, yet I can't stay. It's not mine to keep. You were never mine to keep.

I've forgotten how to breathe.

Scraps of Heart.

I lied. Gods, how I lied. Through my teeth I lied. And I feel blank blank blank. Except I don't, because it really did hurt. It hurts to hear, to know, to say. I wish I didn't know. I wish I didn't laugh when I said it didn't matter. It does matter because it hurts to know. I lied because it hurt. Because I have this lump in my throat or is it my gut, twisting and coiling? It's a snake, I know. It's a snake on the inside and it's squeezing the air out of my lungs, it's crushing my bones, it's making me suffocate on my own blood. Except it's not, because there's nothing there, really, nothing but hurt feelings and the wounded heart and the lump in my throat that I want to tear away, I want it to go away but it won't leave it won't go away it doesn't leave me alone, except I really am alone. There's only me and the empty heart. Jewel box-heart locked and safe, with nothing worth showing hid away.

Pitter patter,
broken dreams
Heaven’s crying
silver streams.

Shattered words
put in my pockets
braided later
into lockets.

Drops of tears
‘round the neck
this body holds
a sorry wreck.

Lonely soul
adrift in sleep
caged little heart
cut so deep.

- Nahal, juli 07

I lied today. Then I pretended that I hadn't.

Theofil? Nej, te och yoghurt.

Som ett komplement till det förra inlägget, där jag skrivit om vad jag (knappt) försörjer mig på, och vad jag gör med min tid, så tänkte jag posta ett kort inlägg med vad jag lever på.

Sedan Påsk har jag i stort sett levt på ett ordentligt varmt mål mat om dagen, oftast någon hemlagad persisk rätt men ibland något jag köpt ute. Bortsett från det är det kanske en kvällsmacka som gäller. Det låter inte nyttigt och jag är medveten om det. Jag ska försöka jobba på det. Eller snarare, det här är resultatet av att jag börjat jobba på det. Stora delar av april-maj uteblev ofta även målet och mackorna, och jag levde på ett stadigt intag av vad som blivit min dagliga baskost.



Basen till mitt dagliga kostintag är te och yoghurt. Jag har 10-15 tesorter hemma, allt från fruktte, påste, vitt te, rött te, svart te, champagnete... jag dricker det ur kopp, mugg, skål. Jag har inga tillsatser i, eller honung, eller socker. Aldrig mjölk.
När det kommer till yoghurten är det vaniljyoghurt, fruktig frukostyoghurt, mild yoghurt. Det mesta funkar och det mesta är gott.



Problemet är, att trots enkelheten i det, trots att det är gott och lätt och så snabbt att få i sig, så inser jag att det inte funkar. Tyvärr. Under sommaren äter jag ändå aldrig särskilt mycket, men till hösten får jag skärpa mig. Enda anledningen till att jag hamnade i denna cykel var att jag lagom till Påsk bara gav upp och inte orkade med mer, och tappade all ork och aptit. Yoghurt var lätt att få ner, te höll mig varm. Det gick från att vara det jag tycker är gott, till det jag stod och föll med. Och då var det skönt att veta att jag inte behövde anstränga mig alls, och att jag klarade dagen utan problem med ett par skålar vaniljyogurt med skivad banan i. Jag var för uppgiven för att bry mig om hur tråkigt det var att äta det vareviga dag. Jag orkade inte bry mig om något så trivialt som mat.

Men mat är inte trivialt och jag är inte så avstängd inuti längre. Jag vill inte att det ska kännas så, och jag vill inte vara sån. Så nu tänker jag skärpa mig.
Det är synd att saker som är nyttiga och som jag tycker om har utvecklats till något som inte är bra för mig längre... Men fördelen är väl att jag inte behöver undvika de, bara se till att få i mig annat också. Och jag tycker faktiskt mat är intressant nu förtiden. Jag tycker om att prova nya saker och vill inte bara äta samma saker jämt. Stark mat, grön mat, fisk... allt sånt som jag av kinkighet undvikit större delen av mitt liv, det är helt OK nu. Jag säger ju inte att det är sånt jag älskar att äta, men jag äter det och jag uppskattar det. Vem hade trott det för 10 år sen? Eller ens tre år sen? Det känns bra att veta att man blivit bättre med mat nu. Nu gäller det bara att sluta småäta skräpmat och börja äta regelbundet.

What do you do?

Sometimes people ask me what I do for a living. I don't really DO anything. That is I don't really have a career or a decent paying-my-bills job. I'm a student at Stockholm University. I study culture, with literature as my main subject, to put it in the simplest of manner. I like being a student. Not so much that I plan on staying one forever, but enough to know it's what I like being for a couple of years at least.

Yet being a student hardly pays the bills (even though I really don't have that many bills to pay). Still, I don't want to go through each month with a hole in my wallet, so I actually do work a bit in my spare time, too.
This is how I earn my "spending money": I lie on my bed, listen to music and I read manga (Japanese comics) and some occasional manwha (Korean comics). And now and then I watch anime (Japanese animated films/series a.k.a. what some people classify as cartoons...) and then I write reviews on them for a bookstore I used to work in. Sometimes the manga is brilliant and sometimes it's not. On occasion it sucks. A lot of it I get for free anyways. So, basically, what I DO is study something I enjoy and get paid for engaging in one of my hobbies.



What, are you saying it's not like this for you too? ...well what can I say? BURN XD

Days gone by.

Idag var jag i Gamla Stan med mamma, pappa och morbror. Vi åt glass och promenerade och tog foton. Det var äntligen, äntligen lite fint väder igen, så vi passade på. Jag ska åka in imorgon också för att träffa Kori lite kort, men jag tar med syrran och hennes vän då. Det var trevligt att gå på stan (köpte även manga och te), men jag vart riktigt illamående mot slutet, och väl hemma la jag mig i sängen och hade huvudvärk i två timmar innan jag gav upp och tog en Ipren.

På tal om Kori så var hela familjen hos hennes familj i lördags. Vi åt god middag och såg på film (Stranger than fiction - lite udda, men väldigt charmig, med sötunderliga raggningsknep i stil med "I brought you flours" = paket med mjöl...) och så var jag och hon ute och promenerade längs med mälarstranden. Det var skönt att prata ut med Kori, vi hade inte setts på ett tag. Så jag sov över och dagen efter vart jag hennes intervjuperson för en uppgift om tvåspråkighet. Vi spelade dessutom Soul Calibur II på Xbox. Första gången jag spelade det, men det liknade en hel del annat. Jag är, som inbiten buttonmasher, mycket förtjust i spel som Soul Caliber II. Tyvärr har jag ingen vana av Xbox, och spelar dessutom alltid spelen på PC, så jag har ingen vana med konsoller heller. Efter 10 minuter hade jag lyckats ådra mig en svidande tumme. En halvtimma senare hade det utvecklats till en stor blåsa. Av att spela tv-spel i 40 minuter. Patetiskt! (Och det har inte riktigt försvunnit än!)
Till kvällen följde jag med Koris mamma hem till Koris morbror, där resten av min familj + morbror var bjudna på middag till söndagen, och där åt jag återigen god persisk mat, var social och lyckades dessutom hinna se stora delar av Lejonkungen. Det var länge sen jag såg den, men jag vart lite sugen på det efter Långsand, då ämnet hade tagits upp, så jag ville inte missa chansen. Fast jag har ju trots allt filmen hemma.

På måndagen hade jag alldeles för mycket besvär med pendeltågen, men lyckades slutligen ta mig ut till Flemmingsberg. Där träffade jag Jossan och Emilia och efter att vi druckit te och pratat bestämde vi oss för att åka in till stan och fika med Johan. Vi svängde även förbi SF-bok där jag bl.a. köpte en samilngsvolym med fyra Philip K. Dick böcker.
Vi tillbringade resten av vår tid med att sitta på Kaffekoppen och prata och äta. Jag och Emilia skickade helt onödiga mms till Henrik och sedan skrattade vi alla åt den telefonterror vi utsatte honom för ^^ Emilia borde hälsa på så mycket oftare, det borde hon verkligen.

Igår var moster här, och lite vänner till familjen droppade också förbi under dagen. Vi åt grillad mat och tog det lungt och jag satt och skrev på lite recensioner. Jag lyckades även spilla kokhett tevatten på fingret och brände mig. För att få det hela att lägga sig, och undvika ännu en blåsa, smörjde jag in fingret med salva. För att sedan undvika att det kladdade av sig på allting fick jag även binda fingret. Men det kortaste bandage jag hittade var längre än mig själv, så det slutade med att jag fick binda om fingret, handen och armen upp till armbågen, bara för att det inte skulle bli alltför otympigt. Det såg, ärligt talat, löjeväckande ut.
Tog en sen kvällspromenad också och pratade i telefon. Jag älskar att promenera ute sent. Jag önskar verkligen att mina föräldrar inte var så oroliga för att jag skulle bli påkörd/kidnappad/rånmördad för var gång jag är ute i mörkret. När jag var i Långsand passade jag på att vara ute och promenera varje natt, oftast själv, i skogen. Jag tycker om att det är mörkt när jag går. Jag vill promenera själv i mörkret. Jag vill inte gå där det finns mycket folk, jag vill ju vara ifred. Och nej jag vill inte ha sällskap, det förtar hela poängen med att va ute och gå för sig själv. Synd bara att de här hemma inte ser tjusningen i det hela...

Nu ska jag nog återgå till mina mangavolymer. Har några kvar av recensionsexen som jag inte läst än. Lite mer te skulle också sitta fint...

21, going on 14.

Idag var jag på Statsbiblioteket redan vid halv 11 för att plugga med Veronica. Vi åt dessutom lunch på Kaffekoppen (vilket tog alldeles för lång tid, servicen var faktiskt usel idag) och vi hann prata en del. Får vi göra om Veronique!
Tur att man fick en del plugg gjort också. Ironiskt nog kommer jag alltid på idéer till noveller jag vill skriva då jag sitter och pluggar, som om jag helt enkelt inte är gjord för att studera. Jag sitter och skriver, men skriver på "fel" saker med andra ord. Underligt.

Så har jag varit på promenad med mamma, morbror, och Koris morbror genom stan. Det var trevligt och jag tog en del bilder. Vädret var jättefint. Borta vid Stadshuset var det en persisk kvinna som satt ute och picknickade för sig själv och bjöd oss på te. Mycket persisk gästfrihet, men hon freakade mig lite med allt sin översvallande vänlighet. De andra höll med mig efteråt om att hon trots sin vänlighet, inte kunde ha varit helt riktig i huvudet. Hon sa dessutom väldigt underliga saker ibland...

Hon reagerade dessutom på att jag gick på Universitetet med total häpnad, stirrade på mig och skrattade. Sedan sa hon "Nä men lilla vän, menar du allvar?? Hur gammal är du egentligen?" När jag sa 21, svarade hon med ett: "Jasså! Haha, jag trodde faktiskt du var 14!"

Kul. Jättekul. Och väldigt troligt...

Transportsträcka.

Jag vill egentligen mest av allt skriva mitt inlägg om Långsand-veckan (vilket jag nu sagt sedan i måndags), men det blir nog uppskjutet ännu en dag. Jag följde inte ens med mamma och morbror till Skansen idag, utan sitter hemma och läser manga och recenserar.
Hämtade upp en del läs-ex igår, och har suttit och roat mig med det sedan dess. Gårdagen var mysig och lugn, hann dessutom fika med Narges och Veronique! Det var jättefint, men din plats var tom Balsam, som man skulle säga i Iran.

Så ska jag väl tvätta håret och plugga lite och kanske ta en promenad, det är dagens plan. Imorgon ska jag plugga med Veronica, och sedan guida morbror genom Gamla Stan =)
Dagens inlägg blir alltså inte mer spännande än såhär. Jag kan ju tillägga att jag lagt upp bilder till Recap. inlägget, så ni har något att titta på =)

Hej över bäcken.

Jag kom hem från Långsand igår. Det känns mest som om jag sitter och bär på någonting ljust på insidan som glöder och liksom gör allt lite bättre. Men så saknar jag, förstås. Det är, minst sagt, något av en skugga på himlen. Att det kliar över hela kroppen av myggbett, och benen är täckta av sår och blåmärken, är inte heller något jag är så förtjust i just nu.

Jag vaknade runt lunch idag och klev inte upp förrän efter 12. Jag behövde ta igen mig efter en veckas minst sagt bristfälliga sovvanor. Har tillbringat dagen med att packa upp och tvätta, läsa ikapp i vänners bloggar och se på "Pride & Prejudice" med lillasyster. Mycket mysigt.

Annars har det blivit tedrickande, telefon- och MSN-samtal, och små, slöa funderingar kring livet i allmänhet. Jag har läst noveller av Inger Edelfeldt, och står och väger mellan att börja läsa Everything is illuminated, som jag lånade på biblioteket för 10 dagar sedan, eller Lud-in-the-Mist med sitt charmigt söta omslag, som kom med posten då jag var i Långsand.

Dagens utomhusaktivitet bestod av att jag lekte med mina poi ute på tomten. Jag är inte särskilt duktig med poi alls. Har övat en handfull gånger sedan sommaren 2005, då jag köpte de, efter att jag fått en spricka i handleden. Det är faktiskt väldigt roligt när man kommeit in i det hela, men jag kan som sagt inte särskilt många tricks.
Karin provade mina poi i helgen och hon var tokduktig. Men så övar hon eldpoi också. Min lillasyster sa till mig idag att hon tycker att det är mycket coolare, och jag höll med. Hon undrade varför jag inte provade det, men jag sa att det var hopplöst. Eldpoi hänger på kedjor, och den brinnande veken sitter i en metallliknande klump i änden av kedjan. Jag, som är så talanglös att jag slår mina sandsäckspoi (Kiwido) i bakhuvudet med jämna mellanrum, bör inte leka med eldpoi. Risken att jag slår mig i huvudet, faller ner medvetslös, och dessutom sätter eld på håret och mig själv, är allt för överhängande. Nej, är man lite klumpig så ska man hålla sig till barnsäkra leksaker.

Karin däremot tycker att jag är graciös, så jag är extremt smickrad ändå. Tyvärr motbevisade jag nog hennes teori idag, ute på tomten. Jag försökte återigen svinga poi samtidigt som jag böjde mig så långt bakåt som jag kunde. Jag har länge önskat lära mig gå ner i bryggan, men jag är alldeles för rädd för att våga sträcka ner händena och hoppas på att ta emot. Men idag slutade jag svinga poi när jag kom så långt ner med huvudet att jag tydligt såg marken. Då tänkte jag "Va fan, nu måste jag våga, jag är ju så jävla nära!"
Snacka om att ropa hej innan man är över bäcken, jag tappade ju balansen totalt och föll som en strandad val. Inför grannarna! Min enda tröst var att det var länge sedan pappa klippte gräset, så jag landade mjukt :P

Men jag tänker inte ge upp! Jag ska lära mig poia ordentligt, och lära mig gå ner i bryggan! Och jag ska lära mig jonglera också! Vad jag sedan ska göra med dessa totalt onödiga kunskaper har jag ingen aning om, men jag lär känna mig lite extra stolt över att jag besitter de ändå.

Embarrassment Galore!

Varför gör man ibland, över en futtig liten sak, ett helt hönshus av en fjäder?
Varför bryr man sig om genanta små missar, som aldrig sårar någon eller leder till något ont, utan som egentligen slutar redan vid ett skratt mellan två vänner?
Varför kan ett felskickat sms få mig att känna som att jag ska förgås av pinsamheten i det hela, och varför känns det som att jag rodnar en rodnad som aldrig kommer försvinna?

Recap.

Blåbär- och valnötspajen vart jättegod, just for the record =)

Det känns som om jag bara hunnit med hälften av det jag ville hinna med, men jag är åtminstone färdigpackad. Typ. Och jag har hunnit med en recension i alla fall och jag har inte misslyckats med att vara social med släkt och gäster ikväll trots stressen. Åker ju till Långsand imorgon.
Jag lyckades dessutom hinna med att åka hem till Sara och lämna över hennes pengar från resan. Jag önskar att jag kunde göra det över internet, men it-banken krånglade. Det var dessutom kul att se Sara igen, även om det var lite väl kort nu.
Vi har inte setts sedan jag följde med ner till hennes landställe i Skåne 12-17 juni. Det var mysigt och kul, även om vädret inte riktigt var på vår sida. Det blev för lite sol och promenader och för mycket efterrätter tror jag =)


Och så jäkla mycket TP! Fan va grym jag kände mig lagon till tredje-fjärde kvällen, men de orangea sportfrågorna var som en nagel i ögat. Nöje och litteratur, det var min grej det.
Under veckan hälsade vi på några av Saras släktingar, hann med en dagstripp till Köpenhamn och en till Ystad. Ystad har en sådan härlig och mysig arkitektur, med tegel, ojämna former, murgröna och klätterväxter. Köpenhamn har jag aldrig tyckt är särskilt vackert, med sina gråa och bruna byggnader. När vädret är mulet, som det var på torsdagen då jag och Sara var där, så såg hela staden depprimerande ut.



Men jag hann både shoppa lite (på H&M av alla ställen! >_<) och äta världens mest monstruösa nachotallrik. Visst, Sara sa att den skulle vara stor. Riktigt stor. Men det fattar man väl inte förrän tallriken bars in, att maten skulle kunna mätta en hel svältfödd familj under en dag. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle gråta. Hur mycket jag än åt såg det inte ens ut som om jag rört maten. Till slut började jag äta från sidan istället för överifrån, och lyckades skjuta ihop maten så det såg lite mindre ut när jag var proppmätt, bara för att känna mig mindre skyldig. Jag tog till och med en bild av resterna, och Sara skrattade åt mig resten av dagen.


Det var faktiskt mysigt och skönt i Skåne, med ett härligt avslappnat tempo, och jag är glad att jag följde med. Och jag är extra tacksam mot Saras mamma, som stod ut med att vi tjejer satt och tjattrade sent varje natt. (Kram till Sara!)

Jag upptäckte även under denna resa ut till bondeland, att "frisk luft" som folk tycks önska sig jämt och ständigt, för den skull inte behöver lukta gott bara för att den är "frisk". Den luktar bara fri från människor och avgaser. Men jag har tidigare märkt, och nu återupptäckt, att det är fullt normalt att det då istället lyktar gödsel, eller grisfarm (Suggcenter, hette det visst...) I alla fall i Skåne.


På Husarö däremot, där jag var fredag-måndag för en vecka sedan, luktar det faktiskt skog och saltvatten och härlig havsluft, när det inte luktar svanskit (märks det tydligt att jag är ett förortsbarn?).
Det var fjärde året jag var där, och i år var stina med för första gången, medan Elin inte kunde komma, så vi var ännu en gång inte fulltaliga, men 6 av 7 är jävligt bra gjort ändå.
Affären var fortfarande nedbrunnen, så det gällde att konka ut all mat, och allt dricksvatten. Packningen var över 10kg lättare på hemvägen. Natti och Nettan var bara där under helgen, och hade oturen att se solen äntligen skina när de skulle på båten hem. efter det höll vädret i sig, men ingen ville bada. Tur var att jag och Natti var ute och badade i spöregn och blåst på lördagen iaf, så jag tog årets första dopp under årets första halva (30/6 ...). Det var jättemysigt därute som alltid, och det vart en hel del UNO och pratande som gällde. Jag, Stina, Tove och Johanna åkte trots det hem en dag tidigare än planerat, men jag hoppas att vi har möjlighet att Låna Toves stuga nästa år igen.


(Bilderna ovan är alla tagna av bloggvärdinnan och föreställer i visad ordning: Vägen ner till Skåne, Äpplets Hus i Kivik, "Goddess in the Green" (statyett i Hylkegårdens trädgård), Köpenhamn Central, Tivoli, Ute på stan, Ute på stan 2: Tjuren som krossar Draken (wtf?!), Gatuartist, Nacho-djävulskapet, Ströget (Köpenhamns motsvarighet till Drottninggatan i Stockholm), Köpenhamns fulaste byggnad (Palads), Ystad 1 och 2, Ruin utanför Jönköping (påväg hem), Husarö 2007.)

Det är alltså detta, förrutom sommarkursen Egypten 5p, besök till innerstaden för att träffa vänner, slappande hemma med fantasyböcker eller recensionsskrivande för J-Fi, som jag har ägnat min sommar åt hittills.
För vidare information, invänta nya uppdateringar, eller kontakta bloggaren vid valt tillfälle.

The Eagle Has Landed

Min morbror är här! Min mammas storebror (äldste i syskonskaran) landade i Sverige igår. Det är hans första besök och jag är jätteglad. Det är som ett stycke overklighet som sitter i vardagsrummet, för jag har aldrig kunnat föreställa mig att han skulle komma hit. Och jag undrar vad han tycker om våra regniga dagar och mulna sommarhimmel där han sitter i soffan, så långt ifrån Ahwaz 50gradiga sommarhetta. Det är något så varmt med morbrors sätt, hans stillsamma ironi och den grova dezfouli han talar som nästan låter arabisk eftersom han talar så ur halsen. Hans hår är silvervitt, och alla säger att han liknar morfar något otroligt. Han är i rätt ålder för att vara min morfar dessutom, hade jag haft en ung morfar. Men jag skulle ändå inte uppfatta morfar eller farfar vibbar om de så slog mig i ansiktet, för jag har aldrig träffat varken mor- eller farfar vid liv.
Morbror har hy i samma färg som ljus, garvad läder och när han skrattar fattar jag inte alltid om han skrattar med mig eller åt mig, lite som mormor brukade göra. Eller moster. Eller ja.. de flesta av mina jämngamla eller äldre släktingar i Iran som är helt underbara, men antagligen tycker att jag är extra roande eftersom jag jämt glömmer bort att vissa saker helt enkelt inte sägs och görs i Iran.

Igår var min moster från Linköping också här, och hennes son som flyttat till studentlägenhet i Stockholm. Så vi hade en liten släktträff och det var en mysig dag.
Ibland känner jag verkligen att jag ser för lite av min släkt. Jag har sådan stor släkt, på båda sidorna av familjen, och önskar så innerligt att jag fick se mer av de. Hur många brukar tänka så egentligen?

Morbror är här i veckan och åker sedan vidare. Men jag är glad att han innan hemresan är hos oss en vecka till, för annars hade jag missat honom helt. Imorgon åker jag till en liten håla utanför Gävle och umgås med vänner i en vecka. Det ser jag mycket framemot, men hade jag inte vetat att morbror skulle komma tillbaka, så hade jag nog kortat ner Gävlebesöket till en halv vecka.

Ikväll ska jag alltså packa och fixa och göra mig klar för att åka iväg, igen. Och jag ska baka blåbär- och valnötspaj och hoppas att morbror tycker det är gott...
till det ska vi ha vaniljsås, och jag ska dricka te som luktar och smakar Irannostalgi.

Jag köpte aldrig téet i tehandeln. Det behövdes inte. Som om mina släktingar läst mina tankar, eller min blogg (båda lika omöjligt faktiskt), så hade morbror med sig svart te från Iran. Hur ska jag lyckas sluta le? Jag är alldeles glad och bubblig på insidan. Och pistager, och gazz!
För att hitta presenter han var säker på att vi skulle gilla (rara människa, han behöver ju inte, men han lyssnar inte på en när man säger det heller...) så bad han min moster köpa presenterna, och hon känner oss så bra. Jag har säkert fått en hel årsförbrukning av henna, om jag så skulle göra inpackningar varannan vecka! Jag har fått ett vackert halsband med turkoshänge som matchar örhängena jag köpte i Isfahan i julas, för moster och Nasim kom ihåg det.
Jag har dessutom, roligt nog, fått en handduk till håret. De har så bra trekantiga handukar att knyta upp håret i därborta, så mamma bad om ett par sådana. Men istället fick jag en liten frotéturbarn! Jag kan inte komma fram till om jag ser extremt löjlig ut i den, eller lite söt. Mest tänker jag på katterna med turbaner som föreställde indier i den tecknade versionen av "Jorden runt på 80 dagar" som jag såg när jag var liten.

---

Jag har försökt skriva lite mer än jag brukar nu den senaste veckan (min hängivna skara jublar, jag tror ni är hela 5 st nu ;) och om jag hinner lägger jag upp ett eller två inlägg till innan jag drar iväg imorgon, så ni har något att fylla tiden med medan jag är borta :P Eller så kan ni ju uttrycka er saknad i att kommentera något någongång, så att jag vet att ni fortfarande lever.
Nu ska jag ner och ta en kopp te till, sen ska jag springa över till Konsum och köpa blåbär.

Konversation 2.0

Idag har jag träffat vänner, gått in mina nya skor, promenerat på stan, ätit kinamat på buffé, blivit bjuden på frapino, fått en foccaccia gratis på 7-11, köpt nya Blade of the Immortal, städat, dammat och konverserat. Och ur alla dessa konversationer har självklart vissa saker fastnat mer än andra. Och vissa inte bara (eller så mycket just för innehållet) utan för hur dessa små utdrag i konversationen fått mig att reagera:

Johan säger: Jag kommer inte till Gävle. Jag jobbar.
[Min reaktion]: Orden förvånar mig inte så mycket, medan besvikelsen känns ännu mer än förväntat.

Kori säger: Jag är trött. Jag har inte ätit ordentligt senaste tiden...
[Min reaktion]: Jag blir mer orolig än jag vågar visa.

Jag säger: Joo, det är bra.
Ina säger (insiktsfullt): När du säger det sådär, betyder det väl att du tycker allt är jobbigt egentligen, men du vill inte prata om det.
[Min reaktion]: Jag önskar att det inte var så sant, fastän det är det.

Sofia bakom kassan: Men jag vill vara snäll mot dig. Det är lätt, för du är snäll mot alla!
[Min reaktion]: Tacksamhet väller upp på insidan, för hon lättar på en skräck jag bär inom mig.

Mamma säger: När jag är riktigt arg på någon vill jag inte ens prata med personen. Jag vill bara tiga ihjäl den tills den inser hur arg jag är.
Jag säger: Men när vi bråkat, och sen inte pratat med varandra alls, då tycker inte jag det är jobbigt att du inte vill prata med mig.
Mamma säger: Men det är för att du är grym Nahal. Du är kanske inte en särskilt snäll flicka, du är kall.
[Min reaktion]: Hela samtalet har retsam humor i tonen, men jag känner hur det sticker till. Någonstans tycker kanske min mor att jag är en hård person. En flicka med kallt hjärta som inte bryr sig om att hon inte pratar med sin mamma.

Konversation

Promenerar med syster idag till närmaste Centrum och bibliotek. Tar dryga halvtimman i vårt bekväma lunkar-tempo. Nära Centrum saktar en bil in vid övergångstället och jag vinkar ett tack innan vi går över gatan.

[Lillasyster Nina] Känner du honom?
[Jag] Nej. Vadå, jag kan väl vara trevlig ändå och tacka när de stannar?
[Nina - redan avtrubbad] Det här är Stockholm, folk är inte snälla.
[Jag - trotsigt] Jag vet. Men jag är snäll ändå!
[Nina] Det är du ju inte! OK, ibland. Men inte så ofta.
[Jag - ställd] Va pratar du om?! Klart som fan jag är snäll!
[Nina] Ja, men inte bara sådär. Typ när mina kompisar kommer är du jättesnäll. De älskar dig. Men jag säger att du inte alltid är så och att de vet inte hur du är egentligen!
[Jag - skrattar högt] OK OK, jag är väl inte så snäll.
[Nina - sakligt men skrattandes] Nä. Jag sa ju det.

Mapleblossom Faë

Mapleblossom’s child
waking with the day
showered by the soothing drizzle
and singing where you lay.

Wrapped in leaves like blood
you autumnblossom faë
I stare in silent awe
and wonder what to say.

You smell of rain and treesap
of frost and sweet decay,
your laughter silver magic
like cold nights moonlight ray.

Mapleblossom girl
you’re all colour in the grey.
And how I long to join you,
you autumnblossom faë.

Dancer in the Dark

I natt har jag i skenet av stearinljus dansat till Diru, instängd på mitt rum. Det var härligt och avslappnande, och jag borde göra det oftare. Det är så oerhört skönt att dansa, och jag tycker verkligen det är kul. Det var dessutom något visst med att röra sig och se sin egen skugga dansa över väggen samtidigt.

Jag hade tänt vaniljljus från IKEA, men doften överskuggades totalt av den indiska rökelse min lillebrors kompis köpt, och som de tände här hemma. Det hade varit trevligt det med, om det inte varit så starkt att det resulterade i flera hostattacker från min sida. En hel del av hostandet hade kunnat undvikas om jag tagit min astmamedicin, men av någon anledning vägrar jag använda den förrän det känns riktigt nödvändigt. Det här kändes inte alls nödvändigt, men i efterhand önskar jag att jag varit mindre tjurskallig, för nu känns det konstigt i halsen och sticker till i lungorna.

Det är Robin Hood jag vill ha!

Jag erkänner, jag har en ”thing” för Robin Hood. Sedan när? Jag minns inte. Det har varit ihållande sedan jag såg Disneyversionen i dagisåldern. Den gick dessutom inte att köpa då, så under en period fick pappa hyra filmen åt mig varannan vecka. Jag önskade att jag var Marion. Inte för att hon fick ha fina klänningar eller för att alla tyckte hon var så rar, utan för att Robin Hood var kär i Marion helt enkelt.
Och Robin Hood var ju bäst. Han var modig och ärlig, rättvis och söt. Han kunde slåss men var omtänksam och tänkte på alla. Dessutom var han ju smart och listig – som en räv! Det fanns inget fel på Robin Hood, förutom att han inte fanns på riktigt och att jag var en liten tjej och han var ett tecknat djur. Petitesser!

Hursomhelst har jag inte växt ifrån Robin Hood. Om något har jag blivit värre, och har dessutom hittat en vapensyster i Jo. Man skulle ju tänka att en riktig Robin Hood-fantast skulle ha läst boken också, men ärligt talat, det var inte för mig. Jag medger öppet att relationen mellan Marion och Robin var en av de saker jag tyckte så mycket om med hela berättelsen, och i boken har det tydligen inte tagit plats, eller bara knappt. Men vem vet, en dag lär jag ge den en till chans. Hittills har det dock blivit filmerna. Jag säger inte att jag rotat fram varenda filmversion av Robin Hood som går att få tag i, men jag har sett min beskärda del.

The Adventures of Robin Hood från 1938 är den äldsta versionen jag sett. Jag och Jo skrattade gott åt Errol Flynns rougesminkade kinder och Marions hopplöshet när det kom till diskret tjuvlyssnande. She’s no ninja, I can tell you that... Disneys Robin Hood är från 1973, och den är jag innerst inne kär i fortfarande. Sen har vi en Robin Hood från 1991 med Patrick Bergin och Uma Thurman i rollerna som paret i fråga. Den här versionen är så fruktansvärt tråkig. Jag kan inte säga mer än att den åtminstone bör vara mer historiskt passande än låt oss säga: Robin Hood – Prince of Thieves, men den är ju så grymt menlös och oengagerande. Prince of Thieves (1991) å andra sidan, kan folk trash-talka bäst de vill, här är det ren Robin Hood-nostalgi för mig. Såg den först när jag var 11, och sedan dess har det blivit ett bra antal gånger. Costners amerikanska och Hollywood-pampet åt sidan, den här versionen är härlig! Det är snyggt, det är kul, det är fartfyllt och Alan Rickman är underbar!
När jag var liten såg jag dessutom en tecknad tv-serie med Robin Hood, där alla var i tonåren om jag inte minns helt fel. Så finns det den usla tv-serien som gick under namnet ”Robin Hoods nya äventyr” och brukade sändas på Kanal 5, där jag och Jo knappt visste om vi skulle skratta eller vrida på oss i skam över att se det, då allt från utomjordingar till ljussablar á la Star Wars dök upp under seriens gång. Oh, vilket bottennapp! Jag har till och med lyckats pricka in att bara se slutscenen i Ivanhoe där Robin Hood är med (timing eller ödets nyck?) och jag såg en dålig High School – cliché någon gång i mellanstadiet där Robin Hood var en ung hackare som stal pengar från ett fult företag till en liten killes operation, och hur han ville få ihop det med kompisen Marion.

En favorit i den långa raden av titlar, är Mel Brooks "Men in Tights". Har du inte sett den? Se den.
Cary Elves som Robin Hood, Dave Chapelle som hans moriske side-kick. Det är betjänten Blinkin´, hopplöse Prins John och hans häxa/köksa Latrine (tidigare Shithouse...), den härligt språkförvirrade Sheriffen av Rottingham med sina tirader och Marion, som mest av allt vill få av kyskhetsbältet och undkomma sin tungviktar amma med tysk brytning.
Det är underbar humor, och jag och Jo kan varenda replik utantill. Inte nog med det, vi tar minsta tillfälle i akt till att citera denna lätt skruvade Robin Hood-parodi så fort vi är i varandras sällskap.

Men det finns såklart flera versioner jag missat, mycket just för att jag faktiskt inte vill se de. Ibland har man förstört konceptet, och då ser jag ingen poäng med att se filmen. Det finns ett par tecknade versioner, en film med Sean Connery som Robin, flera serier (en där Connerys son spelar Robin) mm. Det finns allt från indiska filmversioner till The Erotic Adventures of Robin Hood, enligt IMDb.com. Den absolut äldsta jag hittar är en 30min version från 1912. Det finns till och med Princess of Thieves, där Kiera Knightly spelar huvudrollen - Robin och Marions dotter. Den finns bland versionerna jag vägrat se av principskäl. Jag säger inte att jag tycker hon är dålig, för hon har gjort en del bra roller även om jag irriterar mig på henne. Men hon har en tendens att filmatisera sådant jag inte vill se henne i. Hon håller systematiskt på att våldföra sig på allt jag tyckt om under min uppväxt. Stolthet & fördom (som hon ändå gjorde bra), pirater och Robin Hood.

Men, för att sluta babbla, varför har jag plötsligt fått en släng av Robin Hood – febern igen? Jo, för i torsdags började man visa vad jag tror är den 13 avsnitt långa tv-serien Robin Hood från 2006. Och jag missade första avsnittet, då jag inte var hemma. Missade. Jag har gått och tänkt på det nu i två dagar, det släpper inte sitt grepp. Jag måste helt enkelt se den. Det spelar ingen roll om jag nu byggt upp förväntningar inför något som är kasst, jag måste ändå se det här.

Robin Hood betyder något. Det är rättvisa och kärlek över gränserna. Det är vänskap, humor, slughet och det är när den despotiska usurpatorn får sitt rättmätiga straff. Hur mycket i världen finns det inte som egentligen ser precis ut som detta maktspel? Det är alltid likadant. De som har fortsätter att ta, medan de av folket svälter, dör, förlorar varandra. Och det blir aldrig bra förrän folket själva kan resa sig och sätta stop. Det kan ta år av blodspillan, men folket måste vara med. Om inte, spelar det ingen roll hur många bomber man släpper ner över berg och gator för att driva ut terrorn, folket är fortfarande fångar. Robin Hood är på sitt naiva, svartvita sätt en hyllning till rättvisan, och de som inte kan ta till sig det vackra i detta koncept har jag ingen förståelse för.

Justice shall prevail, Sherwood-style.

Ceylon through the Heart

Jag var på Gamla Stans Te- och Kaffehandel i förrgår. Jag har köpt mitt lösviktste därifrån i ett och ett halvt år eller mer, och jag brukar fynda tesorter där och köpa sådant till vänner som jag tror passar dem. Ibland stannar jag lite och småpratar med ägaren och jag pratar te-sorter och handel och caféliv och nu senast: Löste VS Påste.

I förrgår fick jag veta att anledningen till att tepåsar tappar i aromen så snart i jämförelse med löste är att man skurit bladen i så små delar (fanning). Precis som kaffe som tappar aromen snabbare om det är finmalet. Sedan fick jag lukta på riktigt grovskuret te, med långa blad som skulle ligga och dra i hett vatten när det tillagats. Det var ett svart te från föredetta Ceylon (idag Sri Lanka) som i Iran är standardte, men det är inte svart bas-te här i väst.

Det doftade Iran och släktbesök och mormors omtanke. Klumpen i halsen kom så fort att jag inte kunde röra på mig. Ett ögonblick stod jag bara där och stirrade ner i bänken medan han plockade undan, och när jag till slut såg upp var jag inte förvånad över att han tittade konstigt på mig. "Det luktar som te i Iran. Fick mig att tänka på mormor." sa jag. Han nickade lite och sa att det kunde han tänka sig, att man drack mycket Ceylon där.

Jag sa att jag skulle köpa det åt mig själv nästa gång jag tittade förbi, och nu undrar jag om jag klarar av att ha så mycket hjärtesorg i en kopp kramad mellan händerna. Det är som att gråta ut smärtan för att samla upp det igen, och sedan dricka Ceylon-smakande tårar och känna det sippra genom kroppen och hjärtat.

Sakura to ringo.

Ärligt talat, vad är det här?

Vi står på trösken till Juni för fan, det ska bli sommar vilken dag som helst, och jag har knappt fått se våren. Sol en dag och sen regn och mulet i över en vecka.
Tror vi har haft sammanlagt två veckors fint väder sedan Vårdagsjämningen. Vilket skämt. Inte för att jag är så förvånad. Folk kan babbla om växthuseffekten tills tungorna svartnar och faller av, men såhär har det faktiskt sett ut vart och vartannat år så långt tillbaka jag kan minnas. Det är inget nytt jävla fenomen i det här fördömnda lagomlandet med sina patetiska såkallade årstidsväxlingar.


Jag har däremot försökt fånga lite våressens under de få fina dagar vi fått uttdelade, och tänkte dela med mig av lite vårvärme till alla som tycker det här vädret är lika tråkigt som jag tycker det är. Lite vårkänsla i vardagen är inte mycket begärt tycker jag. Jag hoppas på en härligt solig sommar, då jag kan gå på picknickar och promenader med vänner och dessutom använda de där (svarta) sommarklänningarna jag slutligen införskaffat.

Som närmare förklaring kan meddelas att trädet med de vita blommorna är ett körsbärsträd (sakura) en kvarts promenad härifrån, och de rosa blommorna är från äppelträdet (ringo) på tomten. Påskliljorna fanns ute på Djurgården, och källan i skogen är tagen genom gallret runt Orangeriet i Rosendals Slott, eftersom det är privat område.

Blitzkrieg Bop!

Jag har inte skrivit på snart en månad. Det är inte för att inget har hänt, och inte för att allt som hänt är sådant jag helst håller för mig själv. Au contraire, mes amis. Jag har bara, sedan påsk, haft samma gnagande känsla av uppgivenhet och trötthet som jag bloggade om i mitt senaste inlägg. Det är tufft att känna sig så sliten på insidan, och jag har ganska mycket gett upp nu. Det får läka bäst det vill. Det får ta sin tid, jag orkar inte må dåligt och jag orkar inte engagera mig.
Det har faktiskt hänt en del trevligt också, de senaste två månaderna. Jag har haft en del fina dagar, vilket jag såklart glatt mig åt. De tycks bara försvinna i denna dysterhetens gråskala som tycks ha blivit min vardag, särskilt den senaste månaden. Förrutom en välbehövd och mysig avstickare till Örebro till Valborg, så känns det verkligen som att jag drunknar i den här tjocka, grå massan av besvikelse, brist på motivation och utmattning. Och inte vet jag riktigt varför jag är trött heller. Jag har inga bra sovvanor och inga bra matvanor. Det vet jag. Men den senaste veckan, de här dagarna då jag tillslut bara släppt taget, så har jag börjat sova som om jag planerat att gå i ide. Jag bara sover och sover och är fortfarande trött. Övertrött kanske, tänkte jag först. Men det stämmer inte. Oftast då jag sovit för mycket upplever jag en viss seghet resten av dagen, som om jag aldrig riktigt vaknat då jag vaknat. Men nu är det den andra tröttheten, den riktiga tröttheten, som jag känner. Som om jag verkligen inte blir utvilad hur mycket jag än sover. Jag förstår verkligen inte hur jag kan ha blivit såhär...

Men det var ju inte för att (återigen) beklaga mig som jag började skriva nu, utan för att det har varit en bra dag idag. Det har varit bra och jag tänkte skriva det, för att på något sätt etsa ner det i verkligheten och göra det mer sant. Jag vaknade inte upp ur min björnsömn förrän runt halv 12, men klev inte upp ur sängen förrän runt en och en halv timma senare. För er därute som inte står ut med att ligga och dra i sängen: I really don't get you people. Syrran och mamma skulle ut i eftermiddag på nån lunch/middags-fest, så jag plattångade Ninas hår åt henne och vilken tid det tog! Hon har ju hår ner till midjan. Sen är jag nog nogrannare med hennes hår än mitt eget, för jag har visserligen väldigt uppklippt och kort hår jämfört med henne, men jag orkar aldrig platta mitt eget hår i mer än 10-15 minuter.
Så har jag diskat lite och lagat lite mat (kokat ris till mammas redan färdiglagade gryta m.a.o. >_< ) och hjälpt Milad med lite ansökningsgrejer till universitetsstudierna. Jag glömmer hela tiden bort att han tar studenten i år. Jag börjar bli gammal. Under kvällen har jag träffat Sara och pratat lite, hon skulle låna smycken av mig till brölloppet hon ska på i helgen. Hon lånade mina "Busiga Hjärtan" från Själa. Joanne var i stan ikväll och jag hann inte träffa henne eftersom jag redan hade planer sen tidigare, men jag hoppas på att få se henne snart. (Jodes, Pirates nästa helg?!) Jag vet. Det låter som en nästan händelselös dag och man fattar inte alls att det kan ha varit en bra dag. Större delen av dagen är ju rätt blasé kan tyckas. Och ibland kan jag tycka det är skönt med lugna, i stort sett händelselösa dagar. Man pratar lite över msn, träffar en vän lite kort, är hemma och tar det lungt. Det är fint. Men det är inte sådana dagar jag känner för just nu. Det är den typen av dagar jag måste räddas ifrån, eftersom de bara bidrar till att jag drunknar i uppgivenheten igen. Så vad har räddat mig? Svaret: Ramones. The Ramones har räddat min dag. Nu är jag ingen lyssnare av punk-rock, och jag brukar inte lyssna på Ramones. Men jag satt vid datorn efter att mamma, pappa och Nina åkt idag och kom på att jag velat ladda hem en låt ett bra tag, men att jag inte gjort det. Jag kunde inte riktigt minnas vad låten hette, bara att det var en Ramones-låt. Så jag sökte, och när de olika låtarna dök upp, hittade jag namnet som lät bekant. Så Ramones, som banade väg för punk-rocken och klassas som ett av de första (till och med det första, har jag för mig) punk-rock bandet genom tiderna, har spelats i mina lurar större delen av dagen. Och inte alla låtar (vilket jag omöjligt skulle hinna med under mina få timmar idag), utan bara en. Just det. En låt. The Ramones debutsingel från 1975 - Blitzkrieg Bop.
De som känner mig vet att jag har en nästan tokig tendens till att lyssna sönder låtar. Inte så att jag spelar om samma låt en gång i halvtimman eller så. Eller kör en playlist med massa låtar men gå tillbaka och spela någon låt fler gånger. Åh, nej. På ett sätt som skulle kunna få vem som helst att tappa förståndet, vilja skrika och slita ut sitt hår och förevigt separeras från sina öron, så spelar jag samma låt, om och om igen tills jag tröttnar. Vilket jag ibland inte gör förrän dagen efter. (Självklart har jag lite förståelse för familjen. Efter någon timma lyssnar jag på den via iPoden istället ;P )

Men - Blitzkrieg Bop. Jag har dansat och dansat och dansat idag. Tills jag blivit andfådd, knappt kunnat stå för att benen känts som gele under mig och jag varit tvungen att tugga is för att svalka mig lite. Jag har bara hämningslöst hängett mig till dansen och musiken och det har varit så underbart. Jag har blivit så glad och uppåt och lycklig att jag medan jag dansade, skrattade åt hur jag själv betedde mig och måste se ut.

Det är en sådan liten sak. En låt, lite dans och lite tid för en själv att släppa loss. Fan, va härligt glad jag har varit idag. Fler dagar borde kännas såhär.

Gone Grey

Jag vet att något är fel. Det är fel någonstans och jag kan inte komma på vad det är, vart det är. Vart är det som det gör ont? Vad är det som är fel? Jag kan inte komma åt det. Jag hittar det inte. Jag försöker skaka av mig det och skylla det på annat. Trötthet. Att jag är sjuk igen. Att jag kollar på en sjukhusserie där alla är sjuka, eller ledsna eller döende just nu. Men det räcker inte. Den här uppgivenheten bara äter upp mig innifrån, holkar ur mig, gröper ur mig. Fyller insidan med en enda stor tumör av känslor som ständigt tycks vandra upp i halsen och bosätta sig där och vänta. Vänta på att minsta lilla sak ska trigga den. Få mig att gråta. Jag kan inte sluta gråta. Hjälp mig, jag orkar inte gråta mer...

Ni som aldrig gråter, vad är det för skillnad mellan er och mig? Är ni emotionellt förstockade? Känslomässigt handikappade? Är det jag som inte kan ta några smällar? Är det jag som är känslomässigt labil? Är ni starka och jag skör och svag?

Jag är skör och svag. Det är så jag känner mig. Och jag har en klump i halsen som inte försvinner vad jag än gör, och tillslut ger jag upp och gråter för att den ska försvinna. Jag har gråtit till nya avsnitt av Grey's Anatomy 4 kvällar i rad. Bara för att få utlopp. Bara för att kunna skylla på att något är sorgligt och det är därför jag blir ledsen. För jag är sjuk just nu och då är jag alltid överkänslig, det måste vara det. Men det är inte det. Jag vet det. Jag vet att det inte är det.

Något är fel. Jag vet inte vad det är och det skrämmer mig. Jag kan inte andas. Jag kan inte andas och jag kan inte tänka klart och klumpen i halsen kväver mig kväver mig kväver mig och jag kan inte andas för något gör ont och känns fel och jag är rädd. Jag är rädd rädd rädd och jag orkar inte. Jag vet inte hur jag ska rädda mig själv. Jag orkar bara inte mer.

Tonari no Totoro

Igår var jag och såg Tonari no Totoro (My Neighbour Totoro) på bio med min lillasyster. Det spelar ingen roll att jag sett den fem gånger tidigare, att jag kan allt utantill, att inte en enda detalj är ny. Det känns som om jag kan den utan och innan. Det ända som återstår skulle vara att lära sig japanska så jag kan se den otextad. Och då har jag ändå lite koll på japanskan nu, åtminstone tillräckligt för att uppfatta saker som att pappan faktiskt säger "Det har varit min dröm sedan barndomen..." snarare än det texten delar ut: "Jag har alltid velat..."

Men jag älskar denna film. Jag älskar Totoro, Kattbussen, Mei och stämningen. Musiken och bilderna och färgerna. Känslan. Jag recenserade till och med filmen för J-Fi i december förra året. Jag har nog rekomenderat den för alla mina anime-tittande vänner och bekanta. Nej, jag har nog rekomenderat den för alla jag känner över huvud taget, så snart anime kommit på tal (och har jag inte det än, så kan ni ta detta blogginlägg som en öppen uppmaning).

Det är något med Totoro som lyckas med att vara så sött utan att man får ont i magen. Som lyckas vara så oskyldig och vacker att jag fastän jag sett filmen så många gånger, ändå blir lite tårögd då jag ser den på bioduken, åtminstone under de scener då Satsuki förtvivlat letar efter Mei och grann-gumman visar upp toffeln de hittat i risfälten. Det finns inget sätt för mig att vara objektiv om saken. Jag känner bara ren, barnslig och underbar kärlek.

---

Annat roligt som hände igår var att jag och Maria åt Thai på Bojan för första gången på länge. Jag hade egentligen en tvåtimmars lektion på förmiddagen, men jag tog en dusch på morgonen och vart yr och illamående och efter det så jag bestämde mig för att skippa lektionen och lunchen. Men efter 1-2 timmar mådde jag bättre, och var så sugen på Thai och Marias sällskap att jag åkte in till SU ändå. Det ända nyttiga igår vart alltså struket från schemat, vilket jag inte berättade här hemma. Jag ville inte tala om det för syster när hon frågade om skoldagen, för hon borde inte få för sig att det är OK att skolka. Och jag talade inte om det för mamma då hon frågade heller, för hon skulle bli så besviken, speciellt eftersom jag börjat hinta om att jag inte kommer klara kursen alls. (Men hon kommer säkert läsa det här någon dag ändå, och upptäcka mitt bedrägeri. Förlåt mamma.)

Det var hur som helst jättetrevligt och tokfint väder dessutom. Innan Maria kom satt jag ute och läste i solen i min nya klänning. Kände mig somrig med solglasögon och bara axlar, även om sommarklänningen är svart. Läste Fragile Things och det känns att jag saknat Neil Gaiman. Det bästa är att jag nu kan ta med mig pocketböckerna utan ångest för att de ska bli kantstötta och förstörda i väskan, för i födelsedagspresent förra året fick jag ett jättefint pocket-fodral av Karin, och den är hur bra som helst. Hon måste vara en av få som inte skrattar åt min noja för förstörda pocketbokskanter, och som istället med sin kreativitet gjort mitt pocketboksköpande nästintill ångestfritt. Tack Karin.
Soundtracket till min fina sommardag var Dir en greys nya album "The Marrow of a Bone". Att de ska ha konsert i stan nu i augusti ger mig rysningar längst med ryggraden av förväntan och Kori bokade våra biljetter timman efter biljettsläppet, även det igår.
Efter Thaimat så stark att mina läppar tappade känseln lite, var vi och promenerade i Bergianska, och valet att äta en Piggelin resulterade i att jag inte kunde känna av mina läppar i över en kvart.

Därefter tänkte jag svänga förbi bokhandeln, men istället hamnade jag på Café Edenborg där jag tog en fika med Balsam. Det var jättekul att se henne igen, och kanske extra så eftersom det var så oplanerat. Balsam min vän, om vi en dag, mot alla odds, faktiskt skulle dö just chokladdöden tillsammans... well, it would be a good way to go, love.

Sen hälsade jag på mamma på jobbet för första gången på ett och ett halvt år, fikade lite snabbt, pratade massor (så nu kan de fortsätta diskutera mig på avdelningen i flera månader framöver, eftersom de fortfarande pratar om mig sedan jag sommarjobbade i 2005...) och efter det åkte jag hem, hämtade upp syrran och åkte in till stan för bio. Väl hemma igen hade pappa hämtat upp min kusin från Arlanda. Han ska vara här ett par dagar. Vi drack te och pratade, vilket passade mig fint.

Det var, helt enkelt, en underbar dag igår.

Tre Trappor Upp Med Hiss

Jag klickade in på DN nyss och läste att Maria Gripe dött under skärtorsdagens förmiddag. Hon skulle bli 84 i år, så det var väl inte så oväntat som det kunde ha varit. Det som var oväntat var den våg av minnen som tycktes explodera bakom ögonen på mig. Namn ur hennes böcker, titlarna, platserna jag själv var på när jag läste dem.

Jag var nog inte mer än 10 tror jag. Jag vet att jag gick i Solhemsskolan, och där började jag som nio-åring, lagom till fjärde klass. Och kanske var det inte under mitt första år, men som senast var det i femman, under mitt andra år där, som Maria Gripe på riktigt gjorde entré i mitt liv. Innan dess, i lågstadiet, tror jag att vi fick läsa en av hennes "Elvis"- böcker (för var det inte han som skulle hålla huvudet kallt?), men jag minns inte så noga. Vad jag minns är den jag tror var min första Maria Gripe-bok.
"Tre trappor upp med hiss". Så hette den första boken av Gripe som jag läste, och en av de sista hon skrev tror jag. Det var titeln som fångade mig, jag tyckte den var så härlig. Sen fastnade jag. För den praktiskta Lotten och den drömmande och aviga Marion, som båda var så lika och envisa men ändå så olika. "Äta bör man, annars dör man", sa Lotten till Marion som var minst lika usel med maten som jag själv var då.
Och det fortsatte med fler böcker om Lotten, med "Tordyveln flyger i skymningen" som var magisk och vacker och så överraskande i slutet, med "Agnes Cicilia - en sällsam historia" som var spännande och fascinerande men som jag då tyckte slutade så konstigt (idag skulle jag nog kalla känslan antiklimax), med de fyra böckerna i Skugg-serien... Jag minns att jag tyckte sämst om den sista av de fyra då jag läste den i i början av sexan, för jag föredrog Bertas perspektiv och personlighet framför Carolins. Jag undrar om jag skulle tycka detsamma idag?
Det finns mycket av Maria Gripe jag inte läst. Men det jag läst har lämnat spår, det har varit berättelser som betytt något för mig. Under loppet av 1-1,5 år, läste jag 9 böcker av Maria Gripe, och trots att jag läste mycket annat, var hon den enda författaren under just den tiden som fick så mycket uppmärksamhet.

Och sedan glömdes hon bort. Det är underligt hur någon vars böcker var så inflytesrika plötsligt lades på hyllan och glömdes bort. Efter "Skugg-gömman" var jag lite arg. Det där var inte alls så som jag ville ha det, minns jag att jag tänkte. Så upptäckte jag en Eddings-bok bland skolbibliotekets nyinköpta böcker och ja... Resten är historia, så att säga.
Jag gick vidare och såg inte tillbaka. Fram till för ca 2-3 år sedan. Då visades "Glasblåsarens barn" på tv och min lillasyster såg den. Hon var då några år yngre än jag var när filmen först kom ut Hon gick i lågstadiet, hade aldrig läst något av Gripe men såg filmen före mig. Och hon älskade den. Jag minns inte alls varför jag inte såg den. Vagt klingar det att jag såg reklamen, tyckte det såg så vackert ut och tänkte "Nej, jag ska läsa den först". Så tänker jag ofta och envist om många filmer. Jag bestämde mig för att jag ville köpa boken, och till mitt stora missnöje var den ur tryck. Ingenstans lyckades jag hitta den, och bestämde mig för att det fick bli antikvariat. Men det blev aldrig av, såklart. Jag skulle lånad den på biblioteket. Blev inte heller av, för annat kom jämt i vägen.

Så kom min syster hem en dag förra hösten, och berättade att alla i klassen skulle högläsa "Glasblåsarens barn" för en vuxen där hemma under de närmaste 2 veckorna. Och nyfiken på boken som jag var ställde jag upp. Hon läste de två första kapitlen för mig och lade sedan undan boken för kvällen. Men det gnagde i mig. Såhär ville jag ju inte att det skulle vara. Jag ville att det skulle vara min läsupplevelse. Min. Nina hade ju trots allt sett filmen och visste vad som hände sen. Jag skulle väl inte behöva stå ut med att vänta i två veckor för att få veta slutet på "Glasblåsarens barn"? Nä, jag läste ut den samma kväll. Den var underbar. Vacker och mysig och inte ett dugg för barnslig och inte ett dugg för vuxen. Den bara är och den är underbar. När Nina hörde att jag redan läst boken, struntade hon i att vänta själv och läste ut boken i ett svep hon också. Sen satt hon ändå på min säng flera kvällar i rad och högläste för mig kapitelvis, eftersom det var läxan och eftersom det gav oss en anledning till att umgås.

Allt det här minns jag nu, helt plötsligt och starkt och oundvikligt. Det känns så underligt att jag aldrig tänker på det annars. Att jag, bortsett från att nyligen ha tänkt att jag vill se Glasblåsarens barn, inte tänker på allt annat jag läst av Gripe som varit av vikt för mig. Det känns anmärkningsvärt hur mycket som kan bubbla upp till ytan, bara av att läsa orden "Maria Gripe död".

Wikilove

Jag har under de senaste veckorna låtit tankarna cirkla kring ett och samma ämne allt oftare. Och jag har velat skriva om det ett tag, men hela tiden känt att jag: 1) Har annat för mig som går före 2) Har bättre saker att skriva om om jag nu ska skriva, eller 3) Hellre sitter och surfar på Wikipedia än skriver om att jag surfar runt på Wikipedia (följ titellänk).

Men idag är jag hemma från skolan med så ont i ryggen att smärtstillande tabletter är det som hjälper mig med att sitta upprätt, och nu vill jag skriva.

Så... sanningen är att Wikipedia är mitt nya beroende. Jag har länge tyckt att det är otroligt bra, men det har liksom inte haft någon särskild tjusning. Men jag har ändrat mig. Jag tror det började med att jag sökte intressant trivia gällande anime-serier jag sett, bara för att ha lite extra kött på benen när jag skulle lägga till "Kul att veta" till recensioner jag skrivit. Sen spårade det ut väldigt snabbt. Jag behöver ju trots allt bara söka efter en sak. Sedan dyker information upp, och därifrån länkar de självklart till ännu mer information. Däri ligger fällan. Jag kan lägga ner timme efter timme på att läsa på Wikipedia, bara genom att följa länkarna från den en sida till en annan. Det är ju så roligt! Så fruktansvärt kul, och jag bara frodas i min egen nördighet.

Om jag hade en dualistisk livssyn, om jag hade någon starkare form av tro, då skulle jag på fullt allvar undrat om Wikipedia stod på den goda eller onda sidan. Jag menar, Wikipedia är toppen, det är info-källa numero uno, det är en kittel som bubblar över med kunskap, historia, information, tips, bizarra händelser och länkar (låt oss ha i åtanke att allt visserligen inte behöver vara fullt korrekt...). Wikipedia är tokbra. Men, Wikipedia är rena källan till förfallet. Här snackar vi om dödssynderna. Wikipedia får mig att hänge mig totalt åt lättja (då jag slösurfar i timtal utan en tanke på annat), den får mig att frossa (i alla mina nördiga intressen, från musik till anime etc.) och den får mig att girigt sno åt mig av mina syskons datortid, och lika girigt bläddra igenom all denna upplagda text, bara för att jag tycker det är kul.
Men, jag tror ju som sagt inte. Eller snarare, visst tror jag, men på andra saker. Jag tror till exempel mer på Wikipedia än på Gud ^^

Så detta är ett inlägg som hyllar Wikipedia, min nya dekadenta hobby. Kampai!

eyde shoma mobarak!

"Noroozetan pirooz, har roozetan norooz"

Idag (för tio minuter sedan) slog det persiska nyåret in. Nu är det 1386, och jag hoppas på ett år bättre än det förra. Men just nu hoppas jag mest på vår.

Gott Nytt År!

Ut med det gamla, in med det nya.

Idag klippte min tokduktiga frisör av mitt hår. Det är i samma frisyr som jag klippte i maj förra året - uppklippt och med längre "svans" i nacken, bara en kortare variant av det. Det längsta når knappt till axlarna, och framifrån ser det ut som om jag klippt av mig allt till precis under käklinjen. Jag ser rätt pojkaktig ut, men jag tycker om det ^^ Omväxling förnöjer ju, sägs det.

Jag har haft så mycket att tänka på och känt mig så sliten och trött på sistone. Det här var precis det jag behövde - att piffa till mig lite. Det var ju inte tänkt att jag skulle mer än toppa håret, men jag föll för impulsen och nu är hälften borta. Så imorgon ska jag gå på fest i min nya frisyr och mina nyinköpta, högklackade röda skor (och kläder förstås) och jag ska försöka att inte tänka på jobbiga saker utan bara vara.

Otanjoubi omedetou, Shimo-chan!

Idag är det ett år sedan som jag startade Autumn Frost och började blogga. Det har varit ett stundom inläggstunnt men ingalunda händelsefattigt år.

Jag har pluggat litteraturvetenskap och japanska. Jobbat på café och för bokhandeln. Tjänat pengar, sparat pengar, slösat pengar. Jag har sjungit med till musik och dansat till musik och gråtit till musik. Jag har läst, skrivit, sett på anime och annan film. Tagit promenader i vårblom, sommarregn, höstfrost och vintersol. Jag har börjat träna och slutat träna för att jag inte tog det på allvar. Börjat dansa och slutat dansa för att jag inte hann med. Jag har klippt mig och färgat håret och klippt mig igen. Har återigen insett att jag egentligen tycker om mig själv. Jag har återigen insett att jag tycker om andra också, fastän jag låtsas som att jag inte gör det. Jag har varit lycklig.

Jag har skrattat och fnissat och varit lycklig. Känt mig stark i sällskap och stark i ensamhet lika mycket som jag känt mig svag. Jag har festat och firat. Skrattat som ett barn, gråtit som ett barn, gråtit mer än någonsin förr. Tills det tyckts mig som om allt jag någonsin varit måste ha vart ett enda skal som hållt inne med en flod av tårar. Jag har sörjt den mormor jag haft och förlorat.
Jag har varit ledsen och ensam och rädd. Ensam till och med när jag varit med andra. Jag har känt som att ingenting någonsin kommer att bli bra igen och varit rädd för att det ska vara sant. Jag har skrattat när jag velat gråta bara för att andra inte ska veta hur trasig jag varit. Är det så fel att vara trasig? Inte egentligen. Men ingen vill synas när man är sönderslagen i spillror. Och jag har gått i så många bitar att jag undrat om jag någonsin ska lyckas få ihop mig själv till något som liknar en människa igen.

Sen har jag sakta sakta blivit bättre. Jag har varit med vänner och släkt och menat det när jag lett. Jag har varit i Uppsala, i Örebro, på Husarö, i Sundsvall och i Iran också. Rest både innan och efter allt gick i kras. Sett mig omkring. Levt lite mer. Träffat gamla vänner och skaffat nya. Jag har varit nära att förlora en kär vän, för att vi båda mått så dåligt att vi inte insett att vi gått om varandra. Jag har blivit sårad av vänner och tröstad av vänner. Kanske har jag själv sårat, förhoppningsvist har jag mest eller bara stöttat och tröstat och hejjat på. Jag har sagt elaka saker som jag ångrar. Jag har sagt mycket elakt som jag inte alls ångrar. Jag har lyssnat och kramat och sagt att jag bryr mig om. Insett att jag bör säga det oftare. Mycket oftare. Jag har erkänt mig själv kär för första gången, och inte kommit över den jag blivit kär i. Jag har saknat.

Det har varit ett inläggstunnt men ingalunda händelsefattigt år. Det har inte varit ett bra år. Det har inte heller, i det stora hela, varit ett dåligt år. Det har bara varit ett år, som tagit slut och lämnat väg för ett nytt. Det i sig tål att firas. Med chokladkaka och champagnete. Och gott sällskap. Man ska uppskatta de små tingen. Det är de som gör en lycklig, på riktigt.

Feathers in Flight

I veckan var det en månad sedan jag kom hem från Iran. Jag har tillbringat mina dagar såsom jag brukar tillbringa mina dagar. Jag har läst en del och sett en del anime. Jag har lektioner runt fyra-fem dagar i veckan, och jag försöker vara social samtidigt. Jag har hunnit med en hel del promenader med Sara, en del fika och lunchtillfällen med vänner, Balsam, Veronica och Maria specifikt. I veckan åt jag japanskt med Narges och Balsam, och efteråt gick vi lite på stan och jag köpte två toppar på H&M. Lunch med Maria och Johan på Thai-stället på Campus hanns också med. Jag gillar deras mat och det känns prisvärt. Samtidigt känns allt alltför dyrt och jag borde verkligen passa mig. Jag har fått tömma ur sparkontot i väntan på mitt ack så sena studiebidrag. Det är egentligen inte så mycket försenat som senanmält till CSN, eftersom jag dum som jag var inte insett att jag inte ens skickat in "ansökan om studieförsäkran" fastän jag haft pappret sedan december. Pengarna kom iaf igår.

Studierna drog igång den 22:a. Det är så mycket att ta in att jag mest känner mig robotlik på lektionerna. Hälften av tiden sitter jag dock bredvid Tobias och han är så vansinnigt rolig att jag inte vet om det är bra eller dåligt att sitta där. Visserligen är det himla kul, men får man så mycket gjort egentligen? Jag och han drar alternativa versioner av hur institutionens skräck-professor, som vi kallar "The Dark Lord", kommer avrätta elever under terminens gång. Vi målar upp scenarion av kimonon och katana (samurajsvärd) och jag skrattar tills jag sätter i halsen, vilket är det sista man vill göra just när hon går förbi. Eller det klassiska animescenariot där samurajen står i ett regn av sakura-blad, men i hennes fall upptäcker man att det är öron som singlar ner. Öron till elev som inte är uppmärksamma såklart. Som tur är sitter jag andra halva av våra lektioner bredvid Johan eller Kori, och de är liiiite mer sansade =)
I tisdags började min realia-kurs (sådär fyra timmar efter att min förra lektion slutade, tänk att det ska vara såhär praktiskt varje vecka fram till maj), Japansk litteraturvetenskap 5p, som jag inte läser med någon av dem. Det är mest synd för det innebär att de går en 10 lektions kurs på en och en halv månad och jag går av någon outgrundlig anledning en 20 lektions kurs under tre månader, men med samma poäng. Och de har lyckats planera det så att jag hälften av mina tisdagar kommer ha lektioner mellan 9-17. Dessutom har jag lektioner på fredagar, 15-17. En optimal tid tydligen. Folk som läser japansk litteraturvetenskap är tydligen über-töntar allihopa och förväntas varken ha liv eller fritid och allra minst kvällsplaner på fredagar. Roligt nog fick jag veta att jag inte kommit med i kursen när terminen drog igång. Min ansökan till realiakursen hade försvunnit. Det var som om den aldrig funnits. När jag fick höra det trodde jag att jag skulle få ett utbrott. Jag var iallafall inte terminens enda offer, så de hade förutsatt att fler skulle droppa in med liknande problem. Skrev in mig på kursen i efterhand, och nu undrar jag om jag gjort rätt. Inte nog med de idiotiska lektionstiderna, så har jag två av institutionens skräcködlor bland mina föreläsare. Banzai...

Vad mer har jag gjort? Jag har lyckats sparka igång en bra social start på året. Jag har börjat ta itu med plugg igen även om det går riktigt riktigt långsamt. Har ju saker som hänger kvar sedan förra våren för tusan och det känns jobbigt. Blir inte mindre jobbigt av att min mamma ständigt påminner mig om det, som om hon tror att jag utvecklat någon form av selektiv alzheimer. Det är snarare att jag utvecklat (extra)selektivt lyssnande och nu börjar koppla bort samtalet i huvudet när hon tar upp det, för det låter alltid likadant och jag svarar alltid likadant och resultatet blir alltid likadant. Tyvärr.
Jag har börjat skriva recensioner för SF-Boks nya satsning, en separat hemsida för deras anime- och mangasortiment, J-Fi. Jag tror att jag hade kunnat göra ett bättre jobb om jag fått mer utrymme för varje recension, och oftast följer jag deras förslagna mall, vilket inte är tokkul, jag föredrar friare händer. Men jag får göra något jag gillar och tar ut min lön i varor i butiken, vilket inte är att klaga över. Jag får dessutom lite gratis ex. av manga också, så jag har det bra. I veckan skulle jag ha inne två recensioner och en artikel, alla om FullMetal Alchemist, som jag tycker hemskt mycket om. Onsdag kväll hade jag inte ens börjat på någotdera. Det var så konstigt. Det var ju ett ämne jag verkligen gillade, men om jag skulle hålla mig inom teckenramarna var jag tvungen att utesluta så mycket. Jag ville inte låta galet översvallande heller, så att läsarna trodde jag var tokig. Och så var det ju problemet med artikeln. Hur skriver jag en artikel som inte avslöjar för mycket, som inte drar uppmärksamhet från varken recension om anime eller manga på samma tema, som kommer med ny fakta, låter intressant och ska lämnas in dagen efter jag börjar skriva? Jag hoppas att jag inte misslyckades förfärligt. Och så vart den för lång, så min redaktör Tove ska korta ner den, because I can't friggin' kill my darl's, så nu hoppas jag att den inte dyker upp i nyhetstidningen i en version jag skulle ogilla. Och så var jag inne på Catahya i veckan och upptäckte att senaste upplagda filmrecensionen var just på FMA-animen. Det var en bra recension, och det kändes jobbigt att jag hade ungefär hälften så mycket utrymme att röra mig på (Haha, jag lämnade in en recension med 1000 tecken för mycket, bra Nahal. Men det var OK, om det gällde recensionerna.) för det finns ungefär så mycket (ja, egentligen mycket mycket mer) som jag vill säga om ämnet också. Det var ett mystiskt sammanträffande dessutom. Hela världen är tydligen emot mig. Alla vill göra det klart för mig att jag varken kan planera mina studier, mitt arbete, min fritid eller min ekonomi på ett tillfredställande sätt. Well, fuck it all.

Jag var på spel- och drinkkväll hos Tove från jobbet och innan dess var vi på middag hos Malin också, och det var roligt att alla vi små SF-bok tjejer (alltså alla tjejer i min egen ålder som jobbade deltid när jag blev anställd, vi är 5 st) kunde va där. Hemma hos Tove fick vi grymma bärsmoothies och Nina hade bakat en himmelsk cheesecake. Tove har dessutom en härlig lägenhet precis vid Hötorget. Jag är smått avundsjuk, bara. Fast WC:n var himla klaustrofobisk. Vi spelade Munchkin som jag spelat en gång tidigare hos Maria, men det var så länge sen att jag knappt mindes något av det. Jag tror att det är roligare när man väl slipper oroa sig för regler och det flyter på bättre. Men det var intressant iaf, och korten kunde ha riktigt söta/roliga/löjliga kommentarer också =)
Veronique kom och hämta upp mig, sov över hos henne och sen så hälsade vi på Kori på jobbet och åt frukost där. Frukost på Berns Hotell, helt klart värt det att vakna klockan 7 på en lördag.

Jag har varit och hälsa på Kori i hennes nya studentlägenhet två gånger, och det har varit jättemysigt! Var med henne innan flytten och handlade lite smått och gott på IKEA också. Jag gillar IKEA. Har varit där 2 ggr på typ en månad. Sen var det visserligen slutet på högstaiet sist jag var där också. Jag köpte lite Bambu åt mig själv. De klarar sig i vilket ljus och läge som helst, byt bara vatten en gång varannan vecka. Det är alltså Bambu eller Kaktusar som gäller. Om dessa inte överlever i mitt rum, så är det dags att ge upp. Jag gillar kaktusar, kanske borde skaffa en. Ironiskt att Bambun är taggad som "Lucky Bamboo". Visst, vi får se. Om nån behöver lite tur så är det nog fan jag.
Jag ska till Kori idag också, och då kommer bl.a. Ali va där, för han är nere från Sundsvall =) Ska bli roligt att ses igen, det var ju juni sist ffs. Kori fyllde dessutom år igår, så hon ska få en liten födelsedagspresent av mig. Kom tyvärr inte på nått kul att ge henne, men skyller på att jag gjorde bättre ifrån mig med flyttpresenten. Otanjoubi omedetou, kawaii no nee-san!!

Sist men inte minst, den 20:e Januari var jag i Uppsala på födelsedags-maskerad! Min kompis Stina fyllde år, och som traditionen bjuder drar gänget upp och festar med henne. Stinas pojkvän Patrik hade sagt att nu när hon är över 20 (hon fyllde 21 den 21:a) skulle hon upptäcka att födelsedagar bara blir tråkigare och tråkigare för varje år. Hon valde att anta utmaningen och bli barnsligare på sin födelsedag för varje år som går, och valde maskeradtema. Jag tyckte det var tokkul, för jag älskar att klä upp mig. Jag lånade lite kläder av Kori och Nina, satte ihop en outfit med mina egna grejer, och gjorde mina egna svarta vingar. Jag gick som en Dödsängel, men jag kunde lika gärna ha varit Kråka. Något jag inte haft något alls emot, om jag varit villig att göra hål i ryggen på min fake-läder kappa och trätt igenom vingarna, kört med svart kjol till mina vinterkängor och dragit på min fina, men mysiga svarta tröja och torgvantarna. Jag hade sett ut som en av de Lints "Crow Girls". Rättning: Jag hade försökt se ut som Maida och Zia, men jag hade inte lyckats. Jag hade gett det mesta för att vara så tokcharmig och naturlig och vild och härlig som Maida och Zia. Men det går inte. Inte bara för att jag är för mycket jag, eller för att de inte är verkliga. Det är bara så att ingen kan vara Maida och Zia, förrutom just Maida och Zia...

Hur som helst. Maskeraden. Det var mysigt och roligt och jättekul att se vad folk klädde ut sig till! Det fanns bl.a. katter, samuraj och geisha, pirater, Stina som världens charmigaste (och tack och lov minst läskiga) clown, rödluvan och tjejer i bara.. underkläder. Vi var alla maskerade i början. Underklädestjejerna hade häftiga fjädermasker till sina korsetter. Jag visste inte riktigt vad de var utklädda till och frågade Malin, varpå hon både roat och tveksamt svarade "Hrm... horor?"
Vi var mellan 20-25 pers och det var precis lagom, för Stinas fester tenderar, även om de är lyckade, dra en massa folk och sist var det väl mer än 40 pers i deras lägenhet för flyttfesten.
Sara påpekade att jag jämt tycks åka till Uppsala på fest, vilket inte stämmer. Stina flyttade hösten 2005, och vi var och hälsade på lagom till hennes födelsedag ett halvår senare. Det var vårt första besök. Hon hade korridorsfest då, och en av hennes grannar fyllde också år. Det var så mycket folk på litet utrymme att jag ibland bara ville låsa om mig för att slippa prata med massa främlingar. I början lyckades jag gömma mig lite med Stinas Cowboy-hatt på huvudet, vilket var tokbra. Då satt man och pratade på soffan med ett par av gästerna, eller var ute i köket en sväng. Sen började folk bli aningen dragna, och då rök hatten, för killar tyckte det var en bra inledan till att komma och stöta på mig med öppningsfraser som "Oj, va söt du var då. Du har cowboy-hatt ser jag..." Puckon.
Det var en något utspårad fest, folk fick i sig lite mycket, det var extremt stökigt och jag gav Stinas pojkvän en örfil. Yeah. Det är en lång historia. Kort-version: Det var första gången vi sågs. Han planerade en överraskning för Stina, ringde upp en mycket förvånad jag och vi lyckades genomföra den. Långt senare på kvällen har folk fått i sig för mycket, Stina är ledsen och han är lite för dragen för att fatta det hela. Nahal, trött på situationen och jävligt förbannad utdelar örfil och utskällning och marcherar därifrån.
Det var nog inte mitt bäst gjorda intryck. Men han pratar med mig iaf, även om det kanske var dumt gjort av mig. Jag ångrar det inte iofs. Men hade han plötsligt fått för sig att örfila mig tillbaka antar jag att jag hade fått ta det. Man kan inte slå nån och tro att man kommer undan bara för att man är tjej. Han pratar som sagt fortfarande med mig och jag tror att Stina uppskattade hela lösningen på situationen, de är ju sams XD
Dagen efter vaknade alla som sov över med världens bakfylla, utom jag, som gick upp före alla andra, bytte om, sminka mig och började nynna elakt när jag upptäckte hur sega de var, vilket bidrog till en del elakt blängande från de andra. Så drog jag på stan och fikade med Karin istället. Lyckad helg m.a.o. XD
Gången efter var till Valborg. Valborg i Uppsala är galet. Vi missde Forsränningen tyvärr, där studenter åker forsränning i egen-gjorda flottor. Men jag har sett bild på Stina och Co's fina rosa flodhäst med tyllkjol :P Jag, Natti och Johanna åkte iaf dit, och upptäckte att picknick och festande börjar redan runt 12. Ekonomikon Parken är fylld av hundratals studenter som alla äter och dricker. En idiot sparkade en fotboll från typ 30m håll och jag fick den rakt i ansiktet. Han kom sen och bad om ursäkt på engelska, och lämnade 10l filmjölk hos oss. Va fan ville han att jag skulle göra, bedöva smärtan med att trycka ner huvudet i fil? Han hade tänkt sätta sig ner hos oss också tills jag helt enkelt sa "No. Just go. I don't want to hear it and I don't want to see you. Leave. Leave or I'll HURT you." Han gick. Föga förvånande. Patrik sa att vem som helst hade sjunk genom jorden hellre än att stanna kvar, för "man kan ju få cancer av Nahals blickar". HAH!
Hursomhelst, lagom till att vi skulle upp på Stinas rum upptäcker jag att jag inte mår bra. Inte alls. Jag har ont. Jag har svårt att räta på mig. Jag blir panikslagen. Är det nått jag druckit? Det måste det vara! Är det OP:n, hb:n, champagnen?! Nej kära vänner, det var tiden på månaden. Jag hade mensvärk. Och inte bara mensvärk, jag hade så ont att väl tillbaka i Stinas lägenhet kryper jag ihop på sängen, kvider för att jag har så ont i ryggen och säger åt de andra att låta mig va en stund. De såg så chockade ut. De hade ju hört hur jag kunde bli, men när det är så illa har jag alltid tagit ledigt från skolan, så jag tror inte att någon hade föreställt sig hur illa det kunde blir. De kanske trodde att jag överdrev när jag brukade berätta. De hade aldrig sett det. Sett att jag inte kunde stå upp, att jag inte kunde räta ut kroppen. När benspasmerna satte igång såg de helt förfärade ut, det var nästan så jag själv skrattade, ingen brukar få se mig sådär. Jag ville så gärna ta en värktablett, men var alldeles för rädd för att blanda upp det med sprit. Så vad gör jag? Omedveten om att Ipren tydligen (men jag är fortfarande inte säker) är OK att ta om man druckit (men rekomenderas inte!!), ställer jag mig upp, går in på toa, sätter upp håret och tvångskräks. Om magen är tom borde det väl gå? FEL, för alkohol har ju redan tagits upp i blodomloppet. Men jag har så ont i ryggen att jag vill gråta, så jag sitter där i en kvart och kör ner fingrarna i halsen innan nått händer. Det var så hemskt och så svårt. Jag VILL ju inte kräkas, egentligen. Jag förstår inte hur folk med ätstörningar lyckats få kroppen att överkomma den där blockeringen. Jag försökte ju till och med, och det tog en kvart för att det tog emot så. Sen "lyckades" jag spy igen bara för att det var så äckligt att göra det första gången. (Haha, mina stackars små läsare, förlåt mig dessa detaljer.). Det tog en timma efter det innan Ipren-tabletten kickade in, och sen drack jag bara vatten resten av kvällen för att kunna ta mer Ipren. Valborgsbrasan var i Kantorn, och studenterna brände (dumma som de är) allt från möbler till bildäck. Vi gick vid midnatt, lagom till att brandkåren svängde in runt hörnet :P Jag var återigen den enda helt nyktra till kvällen, men ingen var förvånad över att jag tackade nej med orden "jag måste ta en Ipren om en timma". De hade väl sett nog med benspasmer.
Jag hälsade på Karin igen dagen efter. Det var jättemysigt och vi var uppe på taket och lekte med hennes Eld-Poi (inte tända dock). Första gången jag träffade hennes trevlige pojkvän Rickard också, Skorpion som jag.
Och senaste Uppsala-festen innan maskeraden - Stina och Patriks flyttfest. De flyttade ihop i höstas, och hade sin fest på min födelsedag, så jag firade hos de och de första 10 gästerna sjöng för mig på den lokala pizzerian (pinsamt). Senare mot kvällen vart vi väldigt många men då hade vi redan delat upp, för vi som var Stinas tjejkompisar från Stockholm umgicks då mest med Patriks killkompisar från Mora, eftersom vi dykt upp flera timmar före de andra. Det var ett festarglatt, dräggigt gäng killar som ändå lyckades vara tillräckligt trevliga och inte allt för dräggiga för att jag skulle lamslås av skräck XD Det var en rolig fest, och det var gulligt av folk att ringa och gratta eller messa under kvällen. Behöver jag tillägga att jag var nyktrast, igen? *skrattar* Det är inte det att jag inte dricker. Jag dricker. Jag är bara en såndär oekonomisk människa som måste dricka mer för att känna av det, vilket jag inte gör, för jag tycker inte om att känna av det och jag har inte råd med det heller.
Dagen efter åkte jag tvärs över Uppsala och hälsade på Anne och Krycke i sin lägenhet. Det är första gången jag hälsar på de i Uppsala, fastän de hade flyttat två gånger. De har förresten flyttat nu igen, och jag ska väl hälsa på snart =) De hade det iaf jättefint, även om jag hade lite svårt att vänja mig vid katterna. De är häftiga, visst. Och har jättecoola ögon och ser ut som tempelkatter (och ungarna de fick i december var sååå söta, och de tyckte om mig XD) men jag är mer för lite knubbigare katter. Cornish Rex har bara underpälsen och är bra för allergiker, men de har inte den där mysiga kattkänslan tycker jag.
Jag kombinerar nästan alltid mina festbesök hos Stina med ett besök hos några från forums-gänget. Det är dumt att inte ta chansen, för jag är inte i Uppsala så ofta som man kanske tror. 4-5 ggr per år har det blivit sen Stina flyttade, vilket inte mycket om man tänker på att det ligger 45 minuter bort med tåg från Centralen.

Nu har jag nog babblat klart. Ska hoppa ur pyjamasen och åka ut mot Kori. Tror jag svänger förbi SF-bok också om jag hinner. Min senaste Blade of the Immortal har kommit in, och jag är så glad att jag nästan blir fnissig.