"And I go back to..."

Jag är hemma, jag är trött och jag försöker få skolan i systemet igen. Jag har inte haft lektion på två veckor och tanken på att kliva upp klockan sju imorgon (idag) gör ont. Det känns som att det är så sällan jag gör det, vilket inte stämmer helt. Åtminstone någon dag i veckan kliver jag upp före åtta, men det är bara att se i vitögat, jag är en nattuggla bortsett från fjädrarna och gnagardieten. Ja, synen är ju inte den bästa heller visserligen...

Aaanyway, jag har inte bloggat på nästan två veckor. Mycket dålig. Skam. Om jag inte tar tag i detta förlorar jag min heder. Stenad på torget. And so on and so forth and all that jazz. Jag har faktiskt haft en hel del att skriva om, varför blir det aldrig av att jag skriver?

Vad har jag gjort, va har jag gjort?
Jag har fått tillbaka tentan jag skrev för nästan två veckor sen, den där jag misslyckats med at förstå kursen. Jag fick godkänt och slapp komplettera, men det var på gränsen. Jag inser att hade jag fått underkänt hade jag haft en chans till bättre slutbetyg då jag gjorde om, och kan därför inte glädja mig över mitt svaga med godkända betyg. Men samtidigt kanske jag inte förstått kursen trots hårdare studier, och då hade jag ödslat tid på något som inte intresserar mig heller. Det får vara. Jag må just ha fått det sämsta godkännandet hittills under min tid på universitetet, men vafan, jag har aldrig påstått att jag var perfekt.

Jag har inte sökt till vidarestudier nästa termin.
Hinner jag klart med kandidatuppsatsen och känner för att fortsätta behöver jag inte annat än att dyka upp vid inskrivningen till magisterkursen i januari. Annars tar jag studieuppehåll och pluggar ikapp sådant jag missat. Eller nått. Jag vet inte vad jag vill just nu, bara att jag inte vill just det här.
Men jag tycker iaf om min nuvarande kurs, "Barnlitteraturens poetik" och jag ska skriva min kandidatuppsats kring Ronja Rövardotter, eller om Skalle-Pers roll i det hela, för att vara specifik. Jag räddar inte världen från framtida epidemier, men jag trivs, och det är så långt mitt intresse och min ork sträcker sig just nu.

Jag har denna vecka fastnat för Yeah Yeah Yeahs "Gold Lion", Loke Nybergs "Schysstakillen" och Chris Cornells "You know my name", i den ordningen. Jag har spelat sönder de, låtit de gå på repeat antagligen upp till 100ggr innan jag gått vidare till nästa. Senaste tillskottet på listan är Amy Winehouse "Back to Black". Jag är helt såld på den låten.

I måndags var jag hos Dr. Nie. Hon tycker att jag vissar positiva tecken på akupunkturen. Hon tycker att jag ska komma på en ny 5-dagars kur, vilket skulle uppgå i ca 10behandlingsdagar från det att jag började. Det är mindre än väntat, så jag hoppas på det bästa trots att hon inget kan lova. Hon måste ha över 100 olika patienter i veckan, och om du inte är stammis sedan länge fattar jag inte hur hon kan hålla reda på alla. Namnen specifikt. Jag var hos henne sist för en månad sedan, jag har inga förväntningar om att hon skall minnas mig vid namn. Men hon känner igen mig direkt, och jag undrar om det inte är för att min vinröda kalufs avslöjar mig. Hon kallar mig "vackra lilla", vilket är så galet rart, speciellt då jag faktiskt är större i storlek än vad hon är...

Igår kväll var jag och fikade med Balsam och Veronica. Det vart en del heart-to-heart och som alltid härligt att bara vara. Innan dess var vi inklusive Tobias, på läsning med Sara Stridsberg, och min nyfikenhet väcktes. Får ta och införskaffa Drömfakulteten snart. Mellan läsningen spelades det fiol och piano och jag var nästan mer fångad av det. En lyckad kväll bortsett från att jag under fikan helt plötsligt fick magsmärtor, jag fattar fortfarande inte vad det rörde sig om.

Vad mer... Jag har börjat känna av den där tröttheten som sveper in mig i slutet av hösten. Den är för tidig, den får inte dyka upp ännu. Jag älskar hösten. Den är underbar och jag känner verkligen hur något i mig vaknar till bland färgerna och de kyliga vindarna, när det immar då jag pratar, eller löven krasar eller natten bara är dimmig och mörk och tar mig någon annanstans.
Så vad fasar jag inför? Jag klarar inte av gråheten, det kalla bistra som sväljer mitt liv och tafsar genom kläderna, vars vindar river hår och skalp, vars färgglada löv blivit förmultnande bruna klumpar av äckel. När hösten slingrar sig med vintern dör det där inombords som vaknat med sensommarens löften om frost och färg. För var år som går älskar jag hösten mer utan att kunna skaka av mig den där känslan av att gå i ide.
Och ju närmare min födelsedag nalkas desto tydligare blir gråheten. När jag var yngre var födelsedagen ett ljus i det mörkret, en festlighet att se fram emot. Nu är det en tyngd. Jag blir allt mer medveten om vad jag åtstadkommit (inte särskilt mycket) och det jag inte åstadkommit (alltför mycket) och det skrämmer mig då jag vågar ta fram tankarn kring det och syna de, vilket jag försöker undvika som pesten själv. Jag vill inte. Jag behöver inte sånt just nu. Eller någonsin för den delen.

Jag har skrivit fler dikter än vanligt, och läst lite mer, både serier och böcker. Jag har så mycket hemma just nu som jag vill läsa igenom att det känns som att jag hamnar i dödläge, jag kan inte välja vad jag ska läsa och väljer därför inget. Löjligt!

Annars så är det fint. I torsdags flög jag till Umeå, och jag kom hem i måndags. Det var härligt - mer om det i nästa inlägg. God natt.

Light up the Sky

Ikväll ska jag se Stardust på bio.


Tillägg: Så vi såg Stardust, ett gäng på åtta personer. Jag måste först och främst säga: Har du läst den, se den utan förväntningarna om att den ska likna boken. Det är ingen idé, man blir bra besviken då.

Som film tycker jag den var charmig, rolig, söt och mysig. Den hade kvar sin sagokänlsa, miljöerna var fina, och handlingen lagom romantiskt om än förutsägbar. Effekterna var aningen B förstås. Allt det gröna ljuset fick mig att tänka på första Pirates-filmen och även Return of the King. Till och med lite Harry Potter... och jag måste säga att fantasyfilmerna har fått ett galet uppsving, varenda trailer handlade om fantasyinriktade filmer (jag ska nog läsa The Golden Compass snart så jag har gjort det innan jag ser filmen...)
Men, åter till Stardust. Den var något ojämn. Ibland kändes den för utdragen, fel saker tog för mycket tid och plats. En del av rollerna kändes lite platta, andra var dock mycket underhållande. Pfeiffer som Lamia var cool och vacker (i sin unga form förstås) men hennes schizofrena slutscen var bara underlig. Claire Danes var bättre än väntat som Yvain, men under hennes monolog i karavanvagnen kunde jag inte sluta tänka på varför hon skakade på huvudet hela tiden då hon pratade.
de Niros roll vart som en underlig hyllning till dagens piratkapten á la Captain Jack Sparrow, men extremare. Kanske just för att jag fortfarande ser mafioso de Niro, och han blir på så sätt än mer eccentrisk i sin roll. Jag tyckte även mycket om kungen och prinsarna av Stormhold. De var underhållande, underliga, illvilliga och roliga. I det stora hela tyckte jag helt enkelt om filmen. Jag uppskattar sagoelement i min vardag.

Bör nämnas att DNs kritiker ganska mycket sågat filmen. I vanliga fall skulle det inte störa mig, man får tycka vad man vill, om han så tydligt inte var dum i huvudet. Han börjar recensionen med "'Stardust' som bygger på Neil Gaimans uppmärksammade böcker" - Nej, det är en bok, och den heter just Stardust. Och fortsätter med kommentarer som "Här ger sig oförvägne unge Charlie Cox in i för människor förbjudna landet Stormhold - känt från Neil Gaiman-böcker" - Nej, din okultiverade litterära amöba, Stormhold nämns endast i boken Stardust, och är då ett litet kungarike inom gränserna för älvlandet, i originalet kallat Fearie. Det är med andra ord, inte ett dugg likt filmen, vilket du skulle ha vetat om du faktiskt läst boken innan du öppnade käften.

Jag tyckte som sagt om filmen. Sällskapet var också väldigt fint, men jag saknade några i våra led.

Dark Knight

Balsam, när Dark Knight-postern (inte filmbolagets) dök upp, la du upp den för mig att se direkt. Det här klippet är tillägnat dig. Jokern ger mig rysningar längs med ryggraden. Sättet han rullar "r":en förföljer mig efter jag lämnat datorn. Och jag tycker om det. Hur kan man låta bli? He's a man of his worrrrd.

Needles through the Skin

Måndag- fredag den här veckan har jag tillbringat två timmar om dagen med att ligga i underkläder på en brits, med nålar utstickandes ur kroppen. Akupunktur har varit en väldigt intressant upplevelse. Jag är inte den som tänker vifta bort behandlingssättet bara för att det inte brukats av vetenskapligt inriktade läkare. Snarare har västerländsk läkarvård misslyckats med ungefär en hälften av allt jag behövt hjälp med sedan jag var liten, och jag tappade förtroendet för dem för många år sedan.

Min mammas väninna drogs med kroniska besvär i 17 år, och valde sedan att prova akupunktur. Hon är frisk nu. I vänterummet och i de små rummen där man får behandlingen mötte jag människor som kommit från hela landet för att få Dr. Nies hjälp. Hon är rar, snabb och trots att man ser så lite av henne blir man ändå förtjust i henne. Patienterna älskar henne. Person efter person berättar att Dr. Nie hjälpt de bli av med inflamationer i armar och ben, nackskador, ansiktsförlamningar, urinvägsinfektioner... Många är botade sen länge, iaf när det gäller problemen de kommit hit för från början. Men de har hos Dr. Nie hittat nån som bryr sig och hjälper till. Flera år senare kan de återkomma med något helt annat, de litar på henne. Kontorets anslagstavla är fullt av jul- och vykort med bilder på bebisar. Barn till föräldrar som gått barnlösa i åratal tills Dr. Nie behandlade de med akupunktur.

Jag är skrämd och spänd när jag först dyker upp på min undersökning veckan innan behandlingen sätter igång. Jag är inte den som varit överdrivet säker på det här med nålars hjälp. Jag tycker inte ens om nålar, jag vet knappt vad jag gör här. Men jag är trött på mina åkommor och jag blev rekomenderad just denna plats, så hit kommer jag.
Jag vet att dessa sessioner kanske inte hjälper mig. Jag vet att jag kan vara ett av de fallen man inte lyckas med, det måste ju hända någon. Jag vet att det här kan bli dyrt i längden. Men jag är ändå här.

Måndagens session var obehaglig. Jag hade så svårt att slappna av, och inte var jag bekväm med att jag låg i ett större rum, där tre andra kvinnor också fanns. Jag låg på mage i nästan 45 minuter med nålarna utstickandes lite här och var. Jag kände inte av alla, vissa däremot kändes även om jag inte rörde på mig, som den i högra knävecket. Där malde det och tills jag bad de lossa lite på den.
När Nie drar ut alla nålar och säger åt mig att lägga mig på rygg, känner jag att jag är alldeles blöt i hårbotten. Jag ligger visserligen under aggregat, och man blir varmare där nålarna sitter, men inte kan jag ha blivit så svettig bara om huvudet? Det rinner ner i pannan och jag stryker undan det med ena handen, sen med andra, det slutar inte. Jag stirrar förvånat på det, inser inte förrän ett ögonblick senare vad det är - blod. Jag ropar på Nie, hon kommer med en servett och lugnar mig, det händer ibland att man blöder lite, att det blev så mycket i just mitt fall var inget att oroa sig, jag har tunn hårbotten. Jag nickar, lägger mig på rygg, får nålar instuckna i skinnet. Fler än jag märkt av inser jag, när jag tittar ner på mig själv. Hon är snabb. De i vänster ben och fot gör ont redan när hon sticker ner dem. Jag kan inte låta bli att gny till. Det är underligt att jag reagerar likadant hela resten av veckan, jag kan inte vänja mig vid de sticken.
Vänster ben gör mest ont. Den är kopplad till njurarna får jag veta under onsdagen, och det är där Nie sagt veckan innan att hon tror mitt problem sitter. Oblansen i njurar. Jag fattar inte riktigt, men jag är inte förvånad. Dricker man 3 liter te om dagen och utöver det vatten, juice och annat, och går fortfarande inte på toa oftare än då man drack 2 liter vätska som mest, så funkar inte njurarna riktigt som de ska.
När jag är klar och tvättat av de blodiga händerna och pannan, färgas vattnet i handfatet. Jag är yr och illamående av värmen, nålarna, tanken på blodet. Jag vinglar därifrån, äter lunch med Sara och åker hem, känner mig alldeles omtöcknad - ett stadie som är rätt ihållande hela veckan. Jag blir trött och seg, glömmer saker och hör inte andra prata. Ändå känner jag mig relativt utvilad varje dag. Inte konstigt iofs, jag ligger på britsen 2 timmar/dag och gör ingenting.

Tisdagen går bra, nästan inget blod och yrseln uteblir. Huvudvärk har jag dock, antagligen från nålen hon sticker mellan ögonbrynen på mig. Gjorde hon dagen innan också och det är en av de jag finner mest obehaglig.
Beundrar de röda löven på vägen till hållplatsen sedan och åker hem.

Onsdag var nästan värst. Utan aptit får jag knappt i mig nån frukost, jag har sovit lite och tvingats upp klockan 7.
Det är som om jag får blodsockerfall där jag ligger. Jag är så omtöcknd att jag knappt vet vad som händer. Jag nickar till hela tiden, vaknar upp, rycker till och det krampar av mina rörelser där nålarna sitter. Får för mig att Nie kommit in och börjat plocka ur nålarna, jag ser upp och hon är inte ens där. Jag får för mig att jag ropat till, att jag konverserat med tjejen på rummets andra brits.
Jag blir rädd över hur förvirrad jag är. Det känns som om jag hallucinerar. Jag säger tillslut till den andra tjejen, och känner mig klarare när hon svarar på det jag säger. Hon tycker det verkar lite läskigt att jag mår så illa, och då jag påpekar att jag fått för mig att vi redan pratat nekar hon och säger: "Inte sen vi hälsade." Jag visste att jag haft rätt i att vara misstänksam: Jag hade fått för mig att vi pratat om Star Wars av allt i världen, och det var väl om något en indikator på att jag börjat få för mig saker. Jag tycker inte ens om att snacka om Star Wars.
Efter sessionen lyckades jag iaf ta mig till Odenplan, köpa lunch på 7-11 och möta upp med Veronica innan lektion. Det blev mycket bättre av att ha ätit, synd bara att jag inte märkte att de fått mig att betala för en läsk jag inte köpt, bastards.

Torsdag och fredag går bra. Äntligen. Inget blod, ingen yrsel. Jag är bara helt avslappnad och kan nästan sova där jag ligger under aggregatet. Jag är till den grad avslappnad att jag i likhet med alla andra tar av mig bh:n, vilket jag inte gjort dagarna innan. Det är lika bra, man kanske ska få nålar istuckna där den sitter i ryggen, och efter akupunkturen får man lite ryggmassage dessutom, så de flesta gör det enkelt för sig från början. Jag hade bara svårt för tanken att komma in och ligga där topless. Men det var ju lika bra att jag tog av den, för på torsdagen fick jag en nål instucken i bröstbenet, den var inte heller så behaglig, men vänster fot tog priset utan konkurrens.

Allt går bra, jag får lite tips på saker jag bör äta, och bokar tid för återbesök om ett par veckor.
Så åker jag hem på fredagen efter en spontan-fika med Tove och ännu en fika med Kori och Aksel (så jävla onyttigt! haha!) Väl hemma såg jag på "My Big Fat Greek Wedding" med syrran och i natt sov jag i 9-10 timmar. Det var nog mer välbehövt än jag trodde, faktiskt.

Pimp My Ride

Förrutom att jag skrattar, så har jag inget att tillägga.

Autumn Sprout

När jag blekte håret förra veckan, var det aldrig tanken att jag skulle behålla det så. Planen var att färga om det, vilket jag gjorde redan dagen efter. Men det värmde ändå att få höra så många (oväntade) komplimanger om blonderingen. Jag var rätt förtjust i det själv, men jag vet inte hur länge jag stått ut med att se ut som en fågelskrämma som fattat eld ^^

Jag har dock, trots att jag inte sagt nått om mitt nya hår (i syfte att överraska vänner när jag träffar de, det har varit mycket roligt :P ) inte fortsatt låtsas som att jag är blond, jag har sagt rätt ut att jag inte är blond, sen har de fått tolka som de vill. Men jag tyckte att det var dags att lägga upp bilder på det också, eftersom jag träffade ett gäng igår, och många andra vet jag ju inte när jag träffar.

Jag tycker att det blev jättefint, och trivs så otroligt bra med det. Jag skulle vilja behålla det såhär, men antar att det innebär att jag måste bleka däremellan också, och det sliter antagligen massor på håret. Men jag känner mig så fin att det känns synd att ge upp på det så snart det börjar växa ut.


Bäst är att jag känner mig så i fas med årstiden, som om jag själv vore ett litet träd som fått massa mörka röda blad. Vi har faktiskt en liten buske med droppformade blad på tomten som jag tycker jättemycket om, och jag har samma färg på mitt hår som den har nu.
Hösten är verkligen min favoritårstid. Här i Stockholm är det tyvärr ofta grått och trist, men vissa år lyckas även vi få höstens färger med sensommar värme som sällskap. Just idag var en sådan härlig dag, med sol och ljus, lite bris som blåste genom håret och färger överallt. Jag är ett barn av hösten, det går inte att förneka.


Nu ska jag hälla upp en stor kopp chai nabat åt mig själv, svepa in mig i en filt och läsa lite Södergran-dikter inför lektionen imorgon.

Fläder på Tunnan

Igår var jag på Sjätte Tunnan och firade Josefines födelsedag. Det var en mysig och jättetrevlig kväll, och jag hoppas att födelsedagsbarnet tyckte detsamma.

Jag dök upp i Flempan ett par timmar innan, och möttes av Emilia i klänning och håret i tofsar. Hon sprang ut för att möta mig och såg ut som våren själv där hon stod, medan jag, klädd i svart från topp till tå (inklusive mössa och skor) såg ut som hennes antites förkroppsligad. Hon är för härlig, jag är glad att hon tog sig ner från Gävle för att vara med och fira.
Jag möttes i dörren av ett gäng människor, och det var så underbart välkomnande att man kunde ha trott att det var min födelsedag vi var där för att fira. Vart ombedd att ta av mig mössan och visa upp mitt blonda huvud, men fick avslöja att det inte fanns längre. Jag var blond (halvblond, bara hälften av håret blektes) i ett dygn, sedan färgade jag det rött precis som det varit tänkt från början. Jag trivs oerhört bra med det, men det är kul att folk påpekat att jag var fin i det blonda också. Jag kan avslöja att jag såg ut som en brinnande höstack ^^
Vi satt uppe i Johan och Jossans lägenhet och pratade, drack te och skrattade tills det var dags att byta om till medeltida kläder och dra in till stan. Lånade en grön överklänning av Josefine, hon har så mycket snyggt, och kände att jag verkligen måste ta itu med att sy mina egna överklänningar.

Väl på Tunnan var vi både folk jag kände och inte kände, och en del man hade hoppats på att ses saknades. Men kvällen var fin likaså och jag drack cider och flädersaft och åt taffel. Det kan tänkas löjligt att gå på medeltida krog och dricka saft, men Tunnans flädersaft är tokigt god. Dessutom mår jag varken bra av öl eller mjöd, så dessa undviker jag med alla medel, även om Visby klosteröl funkar aningen bättre än annan öl jag druckit. Taffeln är ett fat med kallskuret plock i form av ost, äpplen, korvskivor, nötter etc. Mycket enkelt och behändigt och jättegott till det bakade brödet med färskost som serverades till.
Problemet med att sitta vid ett långbord är att man faktiskt umgås mest med de man sitter bredvid, och om man inte flyttar runt är man bara social med en tredjedel av sällskapet. Det känns som om jag inte hann mer än hälsa på många jag inte sett på ett tag, vilket var jättesynd. Man var så social som man kunde och kände för att vara under omständigheterna, och det är väl ingen som begär mer.

Jag hade planerat att sova över hos Maria, och jag, hon och Martin drog iväg lite tidigare. Hemma hos henne blev det te och choklad och sent-på-natten- konversationer, och jag tror inte jag somnade förrän efter halv fyra.
Underbara Maria och hennes Martin hade fixat frukost när jag klev upp. Tror inte jag sovit över hos Maria någongång utan att hon försäkrat sig om att ha skinka och tomat hemma till mina frukostmackor. Så sött av henne att jag blir glad bara jag tänker på det. Jag stannade någon timma till, för att därefter ta bussen tillbaka till Flemmingsberg där jag lämnade av lånade kläder och hämtade upp sådant jag glömt i yran kvällen innan. Jag dök upp lagom till deras frukost och kunde inte låta bli att stanna kvar där i två timmar till. Det har varit en fin helg.

Nu är jag hur som helst hemma och bör plugga. Men först ska jag äta. Och kanske blogga lite till...

Call of the Wild (Apples)

Det har inte hänt så mycket utöver det vanliga under veckan som gått, men jag tycker ändå att jag ska dokumentera det, nu när jag bestämt mig för att skriva oftare:

Jag har varit på undersökning, och nu har jag en akupunktursession varje dag nästa vecka att se fram emot.

I måndags var Stina förbi på ett oplanerat besök. Det var jättefint att se henne, och vi tog en 2,5 timmas lång promenad där 1,5 timma gick ut på att jag villade bort mig mer och mer i relativt närliggande områden till mitt eget hem. Jag hade hur trevligt som helst. ^^

Tidigare i måndags brände jag blåsor på benet som blev till öppna sår, så nu ser det ut som om någon bränt mig djupt med sin cigarettfimp.

Min rara fiollärarinna sa att hon knappt kunde se sig mätt på min nya frisyr och att det, tillsammans med mitt smink, fick mig att se så söt ut. Som ett litet troll... (jag tog det som en komplimang).

Jag har pluggat lite mer, men inte haft något driv alls. Tentan är om knappt två veckor och först nu börjar kursen bli intressant.

Min estetiska ådra tycks ha förtvinat. Inte nog med att jag knappt skriver, det känns som om jag varken läser, sjunger eller hittar på annat heller. Men igår kväll bestämde jag mig för att öva lite magdans för första gången på månader, och idag lånade jag Fables: March of the Wooden Soldiers. Nu känns allt bättre igen.

Jag är fortfarande mycket, mycket nöjd med håret.

Jag har insett att jag avskyr den där fotbollsreklamen där de sjunger "Rule Brittania, Brittania rules the world". Var gång jag hör den får jag lust att ställa upp brädet från Risk och totalförinta det brittiska imperiet och den smyg-kolonialism den fortfarande står för.

Idag har jag varit i skolan, tagit en snabbfika, varit förbi jobbet, bloggat, dammat, läst, diskat, och tvättat kläder. Jag ska dessutom försöka sy hålen i jackfodret, och så ska jag skala och skiva 3 kilo äpplen. Jag känner mig som husligheten själv samtidigt som jag förverkligar den moderna, unga storstadskvinnan. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om mig själv i den bilden.

Det irriterar mig lite att jag måste föra över alla låtar till min iPod från början nu när vi formaterat datorn. Faktiskt.

Jag har redan saker undanlagda för att hämtas på SF-bok till nästa vecka, eftersom jag inte får lön förrän på måndag och studiebidrag på tisdag.

Imorgon ska jag på Sjätte Tunnan i medeltidskläder och pengar så det räcker till en taffel och en cider, för det är alla pengar jag har kvar.

Nu ska jag ner till köket, fixa mig en kopp te och beväpna mig med en vass kniv och en skärbräda. Äpplena kallar...

Autumn: Make Me Over

Hösten är här och jag ser fram emot böcker och tedrickande. Jag får några få veckor av färger och skimrande frost, för att sedan uppslukas av den gråhet som följer. Jag är inte så bra på att hantera vintermörkret, och blir oftast trött och hängig. I år har jag dessutom haft läxor och studier redan innan terminen börjat, och känner mig inte ett dugg utvilad. Vart tog mina höstdrömmar vägen?
Förra årets höst måste ha varit bland de värsta månaderna i mitt liv, och jag försöker mest att inte tänka på det. Som tur är har jag nu äntligen fått iväg B-uppsatsen (!!) och sommarkursen fick jag VG på (!) så årets höst har börjat bra. Nu ska jag bara bli frisk och hinna ikapp med kurslitteraturen, så kommer det kännas mycket bättre.

I år har jag dock bestämt mig för att ge mig själv en nystart. Prova något nytt och lysa upp min vardag lite. Så i förrgår klippte jag mig igen. Jag har blivit mycket bättre med det. Istället för max en gång per år, så ser jag till att klippa håret tre gångr om året nu. Jag klippte upp det i ungefär samma frisyr jag har haft sedan Valborg 2006, men lite längre i nacken och mer uppklippt runt ansiktet.
Jag har satt ihop en bild av foton tagna sedan april förra året, från innan jag klippte av de långa lockarna, när jag färgade håret mörkrött, när det blev auburginelila, när jag plattångat det, när jag tonade det och det blev svart... det har varit relativt varierande 18 månader, och jag har trivts med det.



Men jag har varit alltför sugen på att göra om det totalt.
Jag har planerat en nystart för mig själv. Jag ska äta bättre, tänka mer på hälsan, se till att börja träna, bry mig om att hålla mig frisk. Men det är svårt att ta itu med så mycket som ska ske på insidan. Speciellt om man så gärna vill allt på samma gång. Så för att ge mig själv en lite skjuts och lite uppmuntran, börjar jag med utsidan =) Jag började med den nya klippningen:



Det roliga var att min frisör sa till mig, då hon såg mitt blöta hår, att jag passade i att det såg mörkt ut och att jag kunde fundera på att färga det svart. Jag vågade inte avslöja mina helgplaner för henne...

Så igår (lördag) var Kori här. Både hon och mamma var väldigt noga med att fråga: vill du verkligen det här? Ja, det ville jag. Efter att ha satt i oss lite av den monstruösa chokladkakan jag lagat, gick jag och Kori därför ner till badrummet och satte igång.
Vi började med en slinga för att se hur resultatet skulle bli, innan vi satsade på resten av håret. Att blondera hår är inte så lätt, speciellt då färgen inte räcker till. Dessutom satt det i en kvart längre på vissa ställen. Processen är dokumenterad:



Nu är mitt hår flammigt och jag har hårstrån som går i fyra olika nyanser! Min pappa fnyser när han ser mig, min mamma suckar lite. Mina syskon tycker mest det ser lite roligt ut, och jag själv tycker jag ser ut som en J-rockare i sin indie-fas (innan de har råd att frisera sig ordentligt och kör sin Visual Kei-sminkning i badrummet bakom scen). Notera den mycket passande Dir en grey t-shirten jag har på mig =) Det är plötsligt, så otroligt roligt att se sig själv i spegeln!

Mr. Sandman

Litteratur i allmänhet, och fantasy i synnerhet, har under större delen av mitt liv varit min enklaste, bekvämaste, närmaste och mest älskade form av verklighetsflykt. Jag har tillbringat så många timmar liggandes i sängen och läst att madrasserna fått en fördjupning, min rygg tagit skada, mina ögon ser sämre och min hy har vant sig vid att vara vinterblek året om. Min mamma oroade sig i perioder för min fysiska hälsa då jag skydde utomhusaktiviteter som pesten, medan pappa under ett par år oroade sig för den knappa variationen i genreväg jag valt. Jag oroade mig för att biblioteket skulle säga att jag övertrasserat mitt kort, eller för att jag plötsligt skulle få tag i bok 2 och 4 i en serie medan bok 3 var utlånad eller försenad. Jag oroade mig inte för att jag glömde bort att äta, eller att jag hoppade över läxor, eller att bibliotekarien kände igen min röst då jag ringde varannan dag under sommaren för att kolla upp om jag hade något att hämta upp (vilket oftast var fallet). Jag var en bokmal helt enkelt. Jag trivdes med att vara det.

Under hela min tonår (allvarligt, från 13-19 års åldern) hade jag för vana att välja en-tre fantasyförfattare vars verk jag inte läst och ägna stora delar av sommaren åt dessa böcker i fråga. Mitt första möte med Neil Gaiman var som 16-åring. Från det att jag fick Goda Omen i 16-års present tog det ett halvår, men vid slutet av våren 2002 började breven dyka upp
postlådan angående reservationer som var klara att hämta upp. (Bibliotek har haft en mycket stor inverkan på mitt liv. Jag hade helt enkelt aldrig så mycket pengar att jag kände att jag borde lägga det på böcker som jag kunde låna (nu tänker jag att jag kan strunta i att äta och köper hellre än bok jag vill ha än lånar den...) Min princip var den att om det kändes jobbigt att lämna tillbaka boken till biblioteket, och om jag behållit den under hela lånetiden på en månad när jag läste ut den redan samma dag jag lånat den, då var jag alldeles för fäst vid boken för att inte köpa den. Fram till och med gymnasiet köpte jag med andra ord mycket sällan en bok jag inte redan läst minst en gång tidigare).

Men åter till Neil Gaiman. Så, jag läste Gaiman för första gången som 16-åring. Och hans berättelser, hans skruvade humor, hans enkelhet i språk som ändå känns så intrigant med små mysterier och ord som rullar underbart i munnen, har myglat sig in i mitt liv, mitt sätt att tänka, känna, andas. Trots att jag med åren funnit andra författare, eller andra verk som klart rivaliserat med Gaimans författarskap, så lyckas jag inte släppa iväg honom från den plats han har hos mig. He is the Dream King of one of my heart realms.

Jag har en osund och ensidig kärleksrelation till Neil Gaiman.

Det är inte mannen i sig jag talar om (även om jag finner honom attraktiv för sin ålder, på det där avslappnade, charmiga, intelligenta, arroganta, alla ser snygga ut i svart men jag är extra cool-sättet), utan det han står för. Det han har skrivit. Hur hans ord länkar ihop sig till något större, som sedan kan röra sig längst med min ryggrad och ge mig rysningar, fastna bakom mina hornhinnor, bränna in i märgen, bubbla i hjärtat. Jag har skrattat åt det han skrivit så folk vänt sig om och kollat på mig på bussen. Jag har gråtit och stängt in mig på mitt rum och känt en liten bit av mig på något sätt dött. Jag har lämnats utan ord när en berättelse tagit slut och jag har hållit boken i famnen och lutat huvudet bakåt mot väggen och suttit där och blundat och försökt hålla kvar ett ögonblick i evigheten. Jag har förälskat mig i hans karaktärer. En del av mig har levt i den drömvärld Neil Gaiman skapat, utan att han någonsin kommer få veta att han huserat mig där i flera år.

Och för två veckor sedan fick jag veta att han skulle komma till Sverige. Under den 13-14 september skulle han befinna sig i Lund för signering, frågestund och framförallt promotandet av Stardust som skulle förhandsvisas på filmfestivalen där nere. Jag ska se filmen i fråga på premiären med ett sällskap jag inte skulle byta ut för allt i världen, men signeringen lockade som en välbehövd sil.
Och jag tänkte: Jag skulle kunna passa på att fika med Nils när jag är där nere! Och: JA!! Jag kan hälsa på hos Narges och se henne igen! (Narges, varför var du tvungen att flytta ner till Lund?)
Tillfället var gyllene, pengarna knappa. Dagen jag fick höra talas om det var jag knappt kontaktbar ibland, för jag gick runt och funderade på hur jag skulle ta mig ner till Lund. Min bror sa något och jag stirrade blankt på honom när jag insett att han pratat.

Lyssnar du inte? Jag svarar bara: Neil Gaiman kommer till Sverige. Han fnyser lite, men förstår. Jag tror att han möjligtvis skulle vara likadan om Katsuhiro Otomo satte sin fot innanför svenska gränsen.

Tyvärr blev det inget av mina storslagna planer. jag har helt enkelt inte ett öre, och kan inte åka till Lund för mina undanlagda sparade slantar bara för att stå öga mot öga med Neil Gaiman i 1 minut. Jag må vara lite underlig, men jag är inte galen. Jag har så mycket jag vill få signerat att jag inte vet vad jag skulle tvingas välja ut för att ta med mig heller! Helt klart The Dream Hunters, min illustrerade Stardust och min inbundna American Gods. Möjligtvis även någon av mina Sandman-album... Seasons of Mist eller Brief Lives.

Besvikelsen är hur som helst stor, men överkomlig. I onsdags fikade jag med Balsam hemma hos henne, och berättade för henne om hela grejen. Hon sa att hon förstod precis hur det var, hon var likadan när det kom till David Lynch (jag undrar vilka andra författare/regissörer/musiker/annat mina vänner har ohälsosamma relationer till...) Hon spelade upp scenarion om hur jag skulle förvandlas till ett av de där galna fansen man ser på TV, de som måste bäras ut av säkerhetsvakter, och jag grät nästan av skratt. Eller när jag själv spelade upp scenen där jag träffar Neil Gaiman om ett par år, och lyckas komma in på en harang av ursäkter gällande hur jag missade honom sist han var i Sverige, vilket skulle få honom att på olika sätt fly fältet. Oh, va roligt det var! Balsam och jag kan hitta på de mest vansinniga saker, och jag skyller allt på chokladöverdoser.

Men när vi druckit vårt te och ätit våra brownies så erkänner jag att detta självklart inte skulle hända. Det finns dem fantaster som spårar ut och blir stereotypen av Stalker Freakshow när de kommer i kontakt med den de beundrar. Så finns det dem som blir tvärtom, så tillbakadragna att de är tillsynes paralyserade. Jag visade mig vara av det andra slaget. Jag har faktiskt mött Neil Gaiman på en signering tidigare, och historien om det får nog Balsam att skratta åt mig tills jag går i graven.

Det var den fjärde oktober 2003, och Gaiman skulle signera böcker på SF-bok i Stockholm. Det var som om jag gick på uppåttjack, jag måste ha varit omöjlig att umgås med. Ändå var jag på lite dåligt humör. Jag hade bråkat med mamma om att ta med min lillebror till signeringen. Hon tyckte att det skulle vara bra för honom att intressera sig mer i litteratur, och jag tyckte det var fruktansvärt att ta med någon som inte brydde sig alls till något som jag brydde mig så mycket om. Min bror var faktiskt mer intresserad än han gett intryck av först, och jag är glad att han följde med. Tyvärr tog jag ut min ilska över mammas sätt att (som jag då tyckte) vandalisera mina domäner, över den stackars 15-årige pojken under förmiddagen, men jag hoppas att det idag är förlåtet (och om jag känner honom så väl som jag tror så är det mycket möjligt att han glömt bort att det någonsin hänt).
Jag, Kori och Milad var på SF-bok och hämtade upp våra biljetter 10.15 (en kvart efter öppning och fyra timmar innan mannen i fråga skulle dyka upp). Jag hade 13e januari, bara tolv personer hade hämtat biljetter innan mig. Vi slog ihjäl en del tid på stan, åt lunch, hälsade på Johan på Hedengrens (som bara någon vecka innan gett mig Coraline i present!) och tog oss sedan tillbaka till bokhandeln (där jag om jag inte minns fel mötte Emilia, Johan, Jossan, Johan och Henrik, som dykt upp dagen i ära från Kiruna, Hässleholm och platser däremellan).

Jag stod på andra våningen, framför där informationsdisken står idag, och såg ner på "scenen" de gjort framför trappen upp till filmavdelningen. Så dyker han upp från ingenstans, med lockigt mörkt hår och svarta jeans och svart läderjacka och är bara så närvarande. Han svarar på frågor och högläser med sin varma, härliga röst ur Coraline och jag ler till den grad att den galna katten ur Alice i Underlandet skulle dra nått gammalt över sig. Jag vet fortfarande inte om den långe syntaren bredvid mig kastade blickar på mig och log för att han tyckte jag var söt eller för att han tyckte att jag var knäpp. I'll never know.

Gaiman avslutar sin frågestund innan jag får ställa min fråga. Jag vart inte besviken alls, men störde mig aningen på hon som fick chansen att fråga honom något och valde att ställa frågan "What´s Tori Amos like?" Tori i all ära, jag gillar henne också, men varför??! Gaiman svarade med ett "Tori? Well... she's not here."
När personalen ropade ut att alla med januari-nummerlappar kunde ställa sig i kö kändes det som om jag var någon helt annanstans. Kvinnan före mig fick Endless Nights signerad åt sin bror, och så var det min tur. Jag ägde på den tiden bara tre Gaiman-böcker, varav två på var svenska. Den ena var Stardust som jag läst på engelska, men hittat för 29kr när jag var ute och handlade (perfekt att köpa och låna ut till vänner som inte vill läsa den på engelska! Nu lånar jag dock inte ut den då den är signerad ^^) och den andra var Neverwhere, som jag fick av min bror i julklapp året innan (även den på svenska, men den var på rea och jag ville inte att han skulle lägga ut mycket på mig). Idag tar det hårt att 2 av mina signerade böcker är på ett språk jag inte föredrar att läsa böckerna på. Speciellt Neverwhere är inte gjord för att översättas. Så mycket försvinner i översättningen, ordlekar och namnlekar, och om jag inte kunnat engelska så väl som jag kunde hade jag inte ens insett det medan jag läste. Trots att jag var medveten om detta tog det mig ytterligare tre år efter signeringen innan jag läste den på orginalspråk! Lustigt nog lyckades Neverwhere rota sig som min favorit bland Gaimans romaner, så det är bara att föreställa sig hur bra jag tyckte om den även då jag var medveten om att versionen jag läste inte gjorde den rättvisa på långa vägar. Men mer om Neverwhere en annan gång.)

Så stod jag plötsligt där, inför Neil Gaiman, och det enda som spelades i mitt huvud var: NeilGaimanNeilGaimanNeilGaimanNeilGaiman...
Han tittar upp från bordet han sitter bakom, ögonen glittrar och han sträcker sig efter mina böcker. Så ler han snett och säger med sin vänliga, brittiska dialekt som är färgad av något annat: Hel-lo, how aare you?
Och jag, JAG, kollapsar mentalt. Allt jag vill säga, allt jag önskat mig kunna säga, försvinner in i ett svart hål av "could have been saids", och jag lyckas bara storögt stirra och pressa fram ett ljust " Fine, thank you."

Fine. FINE. Jag har kunnat konversera på flytande engelska över telefon med min moster i USA sedan jag var fem år gammal, och allt jag lyckas få fram är "Fine". Jag vrider på mig än idag bara jag tänker på det. Jag lyckas i sista sekund fråga honom om jag får var så besvärlig att jag tar en bild med honom?
Neil Gaiman gör min dag. Nej, han gör resten av mitt år. "Of cooourse you can!" säger han och ler igen. Så vänder han sig mot de två tjejerna från SF-bok som sitter någon meter bort och ber de att flytta på sig så jag får komma förbi. Jag inser att jag förvandlats till en av de där tokiga flickorna han beskrivit i intervjuer: de som är unga och trevliga och av någon underlig anledning bara vill ge honom en kram och säga tack, vilket alltid känns lite konstigt (inte för att han inte kramar de! Haha, lecherous man...)

Jag är bara glad över att han var så fruktansvärt härlig som person. Det överskuggar det faktum att jag fick tunghäftan jag alltid kommer ångra. Det överskuggar en hel del saker över huvud taget.

Så jag missade min första riktiga chans på flera år till att se honom igen. Men det kommer fler tillfällen (det måste det, jag äger 20 ännu osignerade titlar! varav några räknas bland mina favoritböcker/album). Istället har jag skrivit ett 3 A4 långt inlägg som är fullständigt betydelselöst för alla andra utom jag själv. Det har varit nostalgiskt att skriva det, och jag tänker komplettera med en bild av mig och The Dream King himself.

"And if you need me, me and Neil will be hanging out with the Dream King" - Tori Amos, Tear in your hand.

Mycket vill ha mer...

Så rätt, så rätt! Man är då sannerligen aldrig nöjd...

Antiklimax

Lördag var en rätt igenom rutten dag. Jag måste erkänna att hela slutet på veckan har varit rätt usel. Ett totalt antiklimax till en mycket fin vecka.

Torsdagen kändes tung redan innan den började. Jag vaknade upp till minnet av mormor och det första jag fick höra av lillebror var att datorn fått krupp - igen. Och jag inser att jag har ingenting sparat - igen. Kombinera med bussförseningar som leder till försening till handledarmöte vilket leder till stress vilket leder till hostattacker vilket leder till att jag tar astmamedicin för första gången på snart två månader. Därefter möte på jobbet som går bra. Sedan en omväg hem på en halvtimma för att svänga förbi bibioteket som är stängt pga personalutbildning.
Väl hemma upptäckter jag att min juiceflaska gått upp och förstört hälften av allt i väskan, däribland mitt kursblock och så har den fläckat ner boken jag lånat av moster. Irriterad hela dagen.

På fredagen vart jag bara illamående, och fick ta Ipren mot ryggvärken. Note to self: skaffa något starkare.

Så kom lördagen, som varit veckans bottenskrap. Det var meningen att jag skulle åka ut till Värmdö och fira en vän och hans brors födelsedag. Jag duschade, fixade håret (varför? Det spöregnade ju ändå...) och gav mig av.
Bussen dök inte upp. Jag väntade. Stod i spöregnet med väska, påse och paraply. Ingen var hemma och jag ville inte gå in utifall att bussen var sen. Ringde Sara och bad henne kolla upp tidtabeller. Alla bussar efter den jag skulle ta skulle komma fram för sent. Skulle tvingas vänta i Slussen i 2 timmar. Jag började promenera ner till pendeln, kanske skulle jag ha tur. Försöker ringa Kori, når inte fram. Försöker igen. Börjar bli yr, ringer pappa. Han kommer inte nå fram till mig i tid och säger att taxi från Slussen till Värmdö kostar minst 500kr. Jag mår ännu sämre, vet inte om det är oron eller bara jag. Hör knappt pappa för bilarna och regnet. Säger att jag mår dåligt, han svarar att han märker det och säger åt mig att stanna någonstans och vila. Jag börjar gå mot närmaste hållplats. Ringer Kori igen, når inte fram. Funderar på att gå närmare buskarna längst vägen utifall att jag behöver spy, men inser att det är någons tomt och det känns illa. Det läcker in i mina skor, mina fötter är kalla och blöta. Jag börjar skriv ett sms istället. Blir yrare, har svårt att skriva sms och balansera paraply, väska och påse. Börjar önska att någon varit hemma och kunde hämta upp mig. Är bara 7minuters gångväg hemifrån, det har tagit mig 15 att gå den vägen.
Pappa ringer och säger att han skulle hinna hämta upp mig och skjutsa mig till pendeln, men jag svarar att den skulle hinna åka innan han nått mig. Kan han ta mig till Slussen? Jo, men inte innan tio i två, och han hinner inte köra mig till Värmdö. Jag börjar närma mig en busskur. Pappa undrar hur jag ska göra, jag säger att jag ska sitta ner för jag mår för dåligt för att stå. Han tycker jag ska gå hem, men jag upprepar att jag inte orkar stå. Jag säger att jag snart blir bra och lägger på, jag hör honom ändå knappt. Fortsätter skriva sms. En bil åker förbi och stänker upp en kaskad av vatten över mig. Jag får nog. Jag når busskuren, sätter mig ner och gråter över hela världens jävlighet. Inser att jag verkligen är sjuk, som nått läget då jag kan sitta och bli tårögd i en busskur. Jag hatar hela världen. På fjärde försöket kommer sms:et iväg. Jag känner mig som ett as. Det har tagit en halvtimma att kontakta Kori, och vi ska träffas strax. Mitt batteri är nästan slut, jag har glömt att ladda mobilen. Kori messar att jag ska gå hem. Jag sitter kvar i en kvart. Det hinner åka förbi en buss, jag tänker att om jag tagit den hade jag kommit fram minst tio minuter för sent. Jag går för långsamt för att hinna tvärs över gatan innan bussen åt mitt håll når fram. Den åker vidare utan att jag är med och jag promenerar hem i spöregnet. Det tar mig ytterligare en kvart att komma hem.
Jag sparkar av mig de blöta bootsen, river av mig strumpbyxorna. Slår på vattenkokaren och släpar mig upp för trappen. Byter om till mjukiskläder och tvättar av sminket. Det känns som om jag är effektiv, men jag är långsam. Kommer ner och måste slå på vattenkokaren igen, vattnet har hunnit bli halvvarmt innan jag blivit klar med allt. Fixar en stor kopp chaii nabat och går upp till datorn igen. Messar Johan och ber om ursäkt för att jag inte kunde komma. Kryper upp i skrivbodsstolen och ser på Remember the Titans. Grinar på lämpliga ställen och dricker mer te.
Mår allmänt sunkigt resten av dagen och knaprar värktabletter och sitter och kramar en elektisk värmedyna. Drunknar i självömkan.
Ringer Sara sent, har nästan glömt bort att jag lovade att ringa upp senare under kvällen när jag väntade på bussen. Hon frågar om jag är kvar på Värmdö och jag drar dagens anekdot för henne. Hon är också sjuk, så vi sympatiklagar för varandra.
Jag går och lägger mig sent, vaknar tidigt på söndag morgon med skarpa ryggsmärtor. Tar mera smärtstillande och svär åt Iprens oduglighet på flera språk. Somnar om, vaknar timmar senare. Har sovit med elektriska dynan fastän den har varningsetiketter som hotar om brännskador. Har slutat bry mig. Kliver upp ur sängen 13.55, hinner äta en fruktyoghurt och skölja ansiktet innan det är dags för lunch. Äter mycket god lunch, går och lägger mig igen. Läser lite senare under dagen och pratar med mamma. Sitter lite vid datorn och går och lägger mig igen. Repeat. Repeat.

Jag säger det. Helgen var ett bottenapp utan like.

Remembering You.

Jag kan inte bestämma mig, hur känns det egentligen? Som att du var här nyss, och jag förstår inte hur det redan kan ha gått ett år. Som att du försvann för så länge sen, och ett år känns som ingenting. Var det inte nyss som jag grät över dig hela natten igenom? Snyftandes, hulkandes, som ett skadat djur. Var det inte evigheter sedan jag stod vid din grav, utan ord?

Det är ett ärr nu, inte ett öppet sår. Och jag upptäcker det ibland, plötsligt. Då känns det som att sömmarna går upp igen, som att såret kämpar för att bli färskt och ihågkommet. Är det inte så? Tvingar det inte fram sig själv för att jag inte ska glömma. Inte glömma den du var istället för den du blev, och vad du är nu? Död. Död död död. Jag skriver det och det dyker upp en klump i halsen. Och jag vägrar gråta, jag vägrar visa det. Jag vill nästan göra det, gråta ut.

Jag älskade dig verkligen. Jag gör det. Och jag minns dig och jag sörjer dig och klumpen i halsen blir större och ögonen är fyllda av tårar och ändå vägrar jag. Jag vägrar låta det vinna över stoltheten. Vinner stoltheten över sorgen? Var det allt det var värt? Är jag för stolt nu för att visa upp det sargade hjärtat? Ja, kanske. Jag vill inte att man ser mig så. Jag vill vara starkare än så. Du var starkare än så. Förlåt mig. Förlåt, för att jag inte sörjer dig öppet längre. Det är bäst såhär. Nu kan jag skriva utan att det gör lika ont. Det är ett läkt sår nu. Men det gör sig påmint, mer eller mindre ofta. Jag är glad att det gör det. Jag är glad att det känns fortfarande. Jag vet inte hur världen skulle se ut om jag slutade sakna dig. Jag vill inte ens tänka mig den värld där jag slutar känna det tomrummet du lämnat kvar. Jag saknar dig.

Hold my hand
softly, kindly
in your old one
a frail hand, yet stronger
than you'd ever let show.

Remember me, who I am
and call my name
as if it means something
as if it's all come back
and the void was
nothing but a bad dream.

Smile at me, sweetly
the way you used to
when your hand upon my head
would warm me
as the tea, you'd forever brew.

Let me remember you
the way you were
before you left
before life turned
in such a way
I could never change.

Strong Side

Jag har haft ett par härliga dagar. I fredags åkte jag hem till Maria, där jag stannade i stort sett hela helgen. Vi konsumerade onyttigt (tacogratäng, ost och kex, likör, vin, chokladkaka med krispisgt chokladfudge överdrag som jag nu lärt mig baka!) och såg på engelska mordmysterier in på småtimmarna. Det var så fruktansvärt länge sen sist vi verkligen umgicks, bortsett från sporadisk thai-lunch på Campus, och det var jättefint. Jag har saknat henne.
På lördagen hälsade vi på i Flemmingsberg, där jag och Johan pratade superhjältar och Russell Peters, medan Jossan hjälpte mig med det evighetsprojekt som ska bli min gröna klänning. Deras papegoja Lisa skrämmer mig inte längre, tyvärr är hon inte rädd för mig heller, så jag har kvar rivmärken på axeln efter henne. Jag påmindes dessutom om hur nyfikna barn är, så deras söta gäst Bella ville fråga om allt möjligt.
Sedan sällskapa med Maria till hennes innebandyträning och prata med hennes vänner, tvätta håret i omklädningsrummens dusch (flera år sedan sist!) och tillbaka till mordfallen på TV.

Hem på söndag, scanna in 60 sidor och få panik tills det att jag lycka konvertera (heter det så??) allt till pdf-format. Skola på måndag.

Efter skolan åkte jag in till Gamla Stan, där jag köpte: te, presenter, Akira Club åt Milad och två album åt mig själv på SF-bok. Jag tänkte bara köpa en present, men jag bore ha gissat att jag inte skulle komma undan med värdigheten i behåll. Min Fables: Storybook Love och Stardust är iaf varmt välkomna i min bokhylla =)
Efter min räd på Västerlånggatan mötte jag upp med Sara. Vi åt, och därefter shoppade vi systematiskt på Åhlens, H&M, Body Shop och Hemköp. Därefter tog vi oss hem till Sara och lägenheten hon just flyttat till (jag har inte varit hemma så mycket, senaste veckan). Det var tokkul. Vi satt uppe till småtimmarna, lyssnade på musik, pratade om allt möjligt och drack vin.
Sara fick fria händer då hon sminkade mig, och resultaten vart blandade =) Två varianter blev jättefina, men jag är inte så bra på det där med ögonskuggor, så jag lär inte kunna fixa det själv.
Blev kvar hos Sara längre än jag planerat, det spöregnade och åskade stora delar av igår. Väl hemma pluggade jag dock litegrann, men tog det mest lungt och drack mycket te. Jag gick över min planering för de närmaste två veckorna och min ekonomi. Jag har gjort av med över 2500kr mellan fredag-tisdag...

Idag har jag terminens första fiollektion om 3 timmar, och därefter ska jag på föreläsning. Middag ikväll: japanskt med Balsam och Veronica. Very nice indeed. Idag kommer Nina hem från in klassresa också, jag hoppas att hon haft jätteroligt.

Underligt nog vaknade jag upp imorse och tänkte att jag vill se Remember the Titans igen. Jag vet inte vartifrån den tanken kom, men jag tycker mycket om filmen, och det var länge sen jag såg den. Jag ville se Remember the Titans, men vi har den inte. Så jag åt frukost vid datorn och kollade på filmklipp över Youtube en stund. Nu känns det som att jag skrivit klart. Jag ska dricka en kopp te och sen ska jag tvätta håret.

Imorgon har jag bokad tid med handledaren, och så har jag möte på jobbet. Egentligen vill jag mest bara vara hemma. Trots den härliga veckan får tanken på morgondagen det att knyta sig i bröstkorgen. Jag kan knappt fatta att det redan gått ett år. Har du varit borta i ett år?

A Superlative Conspiracy

Jag nämnde tidigare att jag är väldigt förtjust i att hålla mig uppdaterad om vänner via deras bloggar. Mitt senaste tillskott i listan har också blivit en av de jag mest hängivet följer.
Min vän Ali har, tillsammans med sin granne på femte våningen a.k.a. Stina, startat bloggen Superlativ. Live från världsmetropolen Sundsvall håller de mig uppdaterad om i stort sett vad som helst: från populärkultur till politik till vardagsfunderingar till litteratur till etikett-frågor. Allt skrivet med entusiasm och glimt i ögat, eller om situationen är sådan - engagemeng och allvar.
De är helt enkelt bra, och jag känner mig därför manad att säga att de är just det.

Superlativ, you have me hooked. Entertain me.

---

Så Ali, jag har hållit min del av avtalet. Jag kräver nu att du, och attrappen du spänt över bålen, långsamt långsamt backar ut ur min tomt och fortsätter, tills mitt hus och mitt äppelträd befinner sig på icke-sprängbart avstånd.
Jag förväntar mig dessutom en julklapp i år. Bara så du vet.

I C U

Jag är inte sen med att erkänna att jag älskar att mina vänner och bekanta bloggar. De som gör det är säkert fler än jag tror, och jag har endast de få namnen till höger och ett antal dagböcker på Helgon som jag faktiskt valt att hålla koll på. Jag är dessutom tekniskt oförmögen ill att förstå funktioner som RSS, och är snarare nöjd med att jag är så framgångsrik datormässigt att jag klarar av att uppdatera min egen blogg (detta är lite av en överdrift, ja...)

Jag tycker om att läsa bloggar av flera skäl. Jag tycker om att läsa det mina vänner skriver (jag tycker om att läsa öht) och jag är nyfiken av mig. Dessutom, sist men störst: Det är ett sådant underbart sätt att hålla sig uppdaterad om vad som händer dem utan att ha hört av sig!

Jag säger inte detta för att jag inte tycker om att höra av mig. Jag är helt enkelt inte bra på det. Men jag försöker. Jag skriver en rad då och då, messar gärna, ringer mindre gärna men det händer också. Bloggarna ger mig också snabbt känslan av att jag får ett hum om vad som pågår eller hur min vän känner (beroende på bloggen). Då kan jag höra av mig efter att jag läst det och skriva en rad med det jag tycker känns rätt baserat på hur jag reagerat och funderat.

Min poäng med detta inlägg är att uppmuntra mina bloggande vänner till att skriva oftare (för sin egen skull såklart *host*), berätta att jag tänker blogga oftare själv (och försöka hålla uppe sommarvanan trots att terminen börjat) , och även på ett mycket odiskret sätt berätta att jag faktiskt håller koll, är nyfiken och bryr mig. Jag hör inte så ofta av mig, men jag ser er ändå så att säga. (Usch, det där lät väldigt "Storebror" i mina egna öron - ta inte åt er allt för mycket).

Underligheter: Utmaning 2

Det bör nämnas, att allt det som är skrivet i detta inlägg, postades i min dagbok på Helgon.net för två månader sedan. Vid det laget hade jag hunnit få utmaningen över blogg en gång och via dagböcker 2 ggr.

REGLER:
Som utmanad ska du nu skriva sex st underliga/egendomliga saker om dig själv i din dagbok/blog. Där ska du samtidigt lägga till dessa regler. Utmana därefter själv sex nya personer vars egendomligheter du vill upptäcka!

1. Jag är pinsamt rädd för getingar och tjuter som en liten flicka och viftar för allt jag är värd när de är i närheten. Att sitta still som vissa påstår, hjälper inte alls. Då blir jag bara stucken. Sist blev jag stucken i foten, kunde inte ha skor på två dar, hade fruktansvärt ont i tre, svullnaden blev blåmärkeslila och det tog hela tio dagar innan det försvann helt.

2. Jag föredrar att sms:a framför att ringa. Jag sms:ar ibland för en förmögenhet i månaden, men ringer ogärna. Jag avskydde telefonsamtal fram till 14-års åldern och kunde säga ”Mmm, men jag måste gå nu...” varannan minut för att slippa ur. Nu tycker jag det är trevligt att prata i telefon, jag orkar bara inte. Fortfarande händer det att jag kan fortsätta sms:a fram och tillbaka i 2 timmar istället för att ringa ett samtal på 5 minuter.

3. För att vara så social, så är jag jävligt osocial - har jag fått höra. Sant. Jag har en stor vänkrets (eller snarare flera kretsar), men jag trivs väldigt bra för mig själv och tycker om att bli lämnad i fred. Detta leder ofta till att jag:
A) inte svarar i mobilen fastän jag hör att det ringer (det är enklare om ni messar...)
B) står som ”Busy” eller ”Away” på msn, även när jag är där. Det ger mig en anledning till att inte svara om jag inte känner för det, utan att folk tar illa upp.

4. Jag sjunger med i musik jag hör och gillar, oavsett plats. Jag gör det omedvetet. Jag sjunger undantagslöst i duschen, vare sig det är hemma eller hos andra. Det händer också att jag börjar nynna på perronger, eller enstaka gånger sjunga med till musiken i lurarna inför folk, exemelvis i t-banan (till vänners stora förfäran). Det är roligt men ytterst pinsamt då jag upptäcker det.

5. Jag önskar jag hade långt, mörkrött hår. Har tyvärr inte råd med ordentlig färgning, och bestämmer mig alltid för att klippa mig lagom till att det börjar få lite längd.

6. Jag ogillar (och blir även lite sårad av) när andra frågar ”varför är du så tyst?”, som om jag konstant måste prata för andras höga nöjes skull. Jag är väldigt medveten om att jag pratar mycket, men ju mer man umgås med mig dessto mer inser man att jag tycker om att både lyssna på andra, och även att njuta av att det är tyst. Jag må kanske inte diskutera existentiella frågor var gång jag öppnar käften, men känner jag att jag inte har nått att säga så säger jag inget. Har man inte umgåtts med mig mycket, eller kanske ofta men under korta stunder, har man antagligen fått intrycket av att jag älskar ljudet av min egen röst (vilket jag sannerligen inte gör) och tycker därför att det är obehagligt när jag är tyst. Jag har fått detta från vänner flertalet gånger.
Det bör därför påpekas att det är skillnad på när jag är tyst för att det är skönt med tystnad, och när jag är tyst för att jag är ledsen eller arg osv. I det senare fallet är det väldigt tryckande och obehagligt för andra har jag märkt, och de som upplevt båda fallen vet därför att det är skillnad.


Det är nu meningen att jag ska utmana folk vidare med det här. Det är kul att medan jag skrev listan, kunde jag direkt komma på flera andra punkter. Jag skulle lätt kunna lägga upp minst en 10 punkts lista. Men det vill jag inte.
Jag vill heller inte utmana någon vidare. Det är inte det att jag inte är intresserad av mina vänners svar, jag är nyfiken. Jag tycker bara inte att man ska utsätta andra för sådant här ;P
Jag kan däremot rekomendera andra att skriva en lista för sig själva när de har tid och lust. Det är faktiskt mycket intressant att se vilka saker som bubblar upp till ytan först när man funderar över sina egna egenheter.

Skönhetstips: Utmaning 1

Det finns den här grejen: Bloggutmaningar. Och de finns även i min närmaste omgivning och jag reagerar självfallet på dem. Bara inte så som jag gör med riktiga utmaningar. Riktiga utmaningar scannas igenom mitt system och faller in i tre olika kategorier:

1) Den här utmaningen vill och kommer jag att anta.
2) Det här vill jag inte anta, men jag vägrar backa ur.
3) Över min döda kropp.

Bloggutmaningr har hamnat någonstans mellan punkt 1 och 2. Men istället för punkt 1,5 tänker jag promt kalla den för punkt 4, bara för att jag kan. Den går under:

4) Orka.

Det är inte det att jag inte vill. Ibland låter det faktiskt kul. Intressant. Både och. Och varför backa ur något som jag inte emotsätter mig? Jo, för jag orkar inte. Jag skjuter bara upp det, känns det som. Dessutom är jag inte mycket för att utmana folk vidare. Jag gör min del av saken. Jag för inte pesten vidare, så att säga. Den kan få dö ut med mig, det gör mig ingenting.
Men nu, eftersom jag har några utmaningar samlade på hög, så tänkte jag ta mig tid under dagen och besvara de alla.

---

Utmaning 1: Dela med dig av dina fem bästa skönhetstips.

1) Skönhet må synas på utsidan, men den kommer från insidan. Om du inte mår bra, kommer det inte dröja länge förrän lagren av täckkrämer blir tjockare och sprickorna i dem allt synligare.

Ät ordentligt, gärna regelbundna tider för att kroppen ska hamna i balans.
Drick mycket vätskor - vatten är bäst.
Sov. Du må vara klar som kristall i huvudet, men din kropp skriker skällsord som kan få en gammal pirat att rodna av skam.
Träna – promenader duger gott och väl om inget annat faller i smaken eller är för dyrt. Med lite mera fibrer, vatten och motion så har du råd att smälla i dig choklad när du vill, ingen har sagt att du ska avstå helt från livets goda.
Unna dig även stunder för dig själv, med en bra bok och en kopp te, långa bad eller en mysig fika med vänner. Att må bra gör en glad och får en helt enkelt att se vackrare ut.
Summa summarum: Ta hand om dig. (Den här punkten (som blev 5 punkter på egen hand) är svårast, och den jag själv är svagast i.)

2) Huden är kroppens största organ. Se efter den. Krämer av alla dess slag och priser finns, de flesta anpassade efter hudtyper. Hitta något som passar dig. Välj inget bara för att det är en fin burk eller luktar gott. Det är bortkastade pengar om resultaten uteblir. Ansiktet är lite känsligare, var därför nogrannare där. En kräm ska inte va för fet, den ska vara återfuktande. Din hy bli i torr av i princip allt: luft, föroreningar, vatten, tvål. Återfuktande krämer är bra, och funkar för alla.
Jag själv har en Body Butter för normal mot torr hy från Body Shop som jag trivs bra med. För ansiktet tycker jag bäst om Body Shops Vitamin E Moisture Cream. Den är lättabsorberad och känns tunn och fräsh. Den är dock lite dyr för min studentbudget, och därför händer det tyvärr oftare att jag köper Niveas Body & Face Cream från H&M.

3) Vårda håret. Likt huden ska du hitta nått som passar din hårtyp. Inpackningar av olika slag är bra för alla. Jag gillar Schwarzhopf: Gliss – Oil Repair. Annars satsar jag på en naturlig inpackning gjord på henna. Bör nämnas att den färgar av sig och tonar mitt hår i röda nyanser. Vet du inte alls vad du har för hårtyp och vad som skulle passa dig, kolla upp det hos en frisör. Jag är inte din frisör.

4) Dofta gott. Det påverkar både intrycket du ger och hur du uppfattar dig sälv. Goda dofter får oss att må bra. Olika dofter passar olika människor, och de passar även bra till olika tider på dygnet eller året. Jag kan exempelvis inte använda mina ”kryddigare” parfymer på sommaren, det känns som alldeles för mycket och för starkt. Själv använder jag DKNY Be Delicious (vår sommar, tidig höst – dagtid), eller Lancomes Hypnose (kvällstid/fester etc.). Body Shop Neroli Jasmin (dagtid – senhöst, vinter) och Body Shop Vanilla (lite när som helst).

5) Bassmink. Om du är den som sminkar dig, välj ut några basprodukter som du alltid kan ha med dig utan att känna dig som snigeln med livets packning på ryggen. Jag föredrar kajalpennan framför allt annat i sminkväg, men kompletterar med en rouge och ett läppglans i väskan.

---

Nästa utmaning: Finn 6 underligheter.

Äppelkaka och promenader.

Läsa, vila, blogga. Det var ungefär så jag hade tänkt tillbringa helgen. Träffa vänner också förstås. Det vart inte riktigt så, men fint ändå.

På lördagen bakade jag massa äppelkaka, och sen åkte jag hem till Ina. Jag hade som sagt inte hälsat på nu när hon flyttat, men med lite telefonhjälp hittade jag till hennes nya ställe, som ligger 3 minuters gångväg från lägenheten jag bodde i, i 11 år. Vi var ett par stycken som åt kakor och spelade lite spel. Jag och Ina pratade allt från film till politik och det var verkligen tokfint att se henne igen. När jag skulle hem var det oväntat kolmörkt ute, och eftersom jag är så misstänksam som jag är fick jag låna en pepparspray av väninnan. Ändå ringde jag min vän ”Specialis Henrikus” (han är en utrotningshotad art – jag hotar att ha ihjäl honom varje gång han blir omöjlig) och han fick vara ”jette macho telefonvän” (som Ali skulle säga…kanske) och hålla mig sällskap hela vägen hem.

På söndagen åkte jag ut till Mörby där Tobias hämtade upp mig. Vi satt och pratade hemma hos honom, åt mackor och kollade på foton från hans sommar. Så var vi ute och gick en promenad med hans fruktansvärt söta hund Frasse, som är en vit ulltott till energiknippe. Jag hade inte sett Tobias sen slutet av förra terminen, så det var riktigt kul att sitta och prata om det som hänt och den kommande terminen. Han är rar, jag hoppas att japanskan kommer gå bra för honom.
Oväntat under gårdagen var att jag fick sms av Josefine då jag var i Täby. Hon var och träffade vänner från ett online-spel som heter Arenan, och de var inte långt från där jag bor. Efter lite funderingar och en kort drop in hemma hos mig, så åkte jag till Josefines vänner och satt där 2-3 timmar. Det visade sig att den ena av värdarna varit min lillebrors klasskompis i mellanstadiet. Världen är för liten, verkligen.
Det var iaf en avslappnad stämning och runt halv tolv tiden dök jag och Jossan upp hemma hos mig, där vi gjorde mackor och satt uppe till 3 och pratade. Vi ses verkligen aldrig bara jag och hon. Det har nog inte hänt en enda gång under de 5-6 år jag känt henne. Jag är glad att hon hörde av sig. Jag borde spontanträffa folk lite oftare tror jag =)
Drömde underligt under natten dock. Jag mindes bara att Josefine var med den ena gånge, vilket jag sa till henne, medan drömmen i sig är ett suddigt minne blott. Av den andra drömmen minns jag bara att någon, någonstans säger ”Var inte så dryg, det ska räcka till alla!” Det, måste jag meddela, säger mig inte ett jävla dugg. Tänka sig.

Det var alltså min helg. Jag har inte läst, inte bloggat men hunnit vila. Jag lyckades dessutom få i linserna idag, efter att de krånglat de senaste tio dagarna och vänsterlinsen blinkats ut varje gång jag försökt få i den sedan UNG08. Den kände väl på sig att det var sista chansen nu. Jag planerade på att kassera den och kräva en ny hos optikern imorgon om det misslyckades idag och då ser man ju hur det gick. Jag borde ha sagt det rätt ut redan förra veckan och hotat den, så som Crowley hotar sina krukväxter i ”Good Omens” så hade jag sluppit allt krångel.

Imorgon ska jag träffa fina Jo och sen ska jag ha introduktionstimma i kursen. Nu börjar skolan.

Och - andas ut.

Nej, jag kan egentligen inte andas ut riktigt riktigt än. Men när jag fick reda på att jag inte behövde sitta uppe hela natten och skriva klart min förbannade B-uppsats sprack fördämningarna, en aning i alla fall. Jag har nu mailat min lärare och skrivit lite om hur jag ska göra och frågat om hur hon tycker jag ska göra. Och nästa vecka blir jag av med uppsatsen. Det känns tokskönt.

Igår hade jag inskrivning till Litteraturvetenskap C - Kandidatkurs. Det ska bli kul att sätta igång igen, även om en del av det vi läser låter jävligt tråkigt för att vara helt ärlig. Men man ska inte styras av första intryck! I våras var jag säker på att japanskan skulle vara hemsk, för två av de lärare jag hade som oftast var ökända för att vara stränga och skrämmande. Jag tror till och med att jag refererade till de som "skräcködlor". Jag hade fel. Den ena visade sig vara nästan mer läskig och sträng än jag trodde, men ändå vänlig och även något uppmuntrande. Den andra, som verkade otroligt traditionsenlig, konventionell och hade (vad jag mindes sedan tidigare) en mycket monoton röst, visade sig vara snäll och mycket hörsam till vad man tyckte och sa. Hon var visserligen väldigt sträng, och de flesta tyckte hon var läskig kursen igenom, men inte jag (vilket ledde till att jag oftast fick gå och prata med henne, men hon tyckte om mig så det gör inget, haha!). Hon var otroligt förstående, och jag tror att vi borde ha gått till henne med våra klagomål redan från början, istället för att rikta oss till Studievägledaren, som visade sig vara bland de mest osympatiska människor jag stött på - någonsin. En tredje lärare, som verkat kul och trevlig, visade sig vara otroligt opedagogisk och tråkig. Första intryck, som sagt, är inte allt. Jag om någon borde veta det...

Jag lyckades även få i mig en ordentlig lunch ute på en liten italiensk restaurang, och både jag och Veronica valde att motstå stenungsbakad pizza till förmån för något nyttigare (jag åt fisk!).

Sen handlade jag på SF-bok, och köpte bland annat en manga och en sci-fi bok av Richard Morgan. Och skrev upp mina arbetstider från UNG08. (Mina två arbetsdagar var trevliga om än något utdragna och händelselösa). På fredagen var det dock Cosplay-tema och jag var utklädd hela dagen! En tältbesökare trodde jag var min lillebrors lillasyster, och stötte på mig tills jag gjorde det klart för honom att jag var 5 år äldre än det han trodde. Maria och Martin hälsade på t.o.m och efteråt tog jag och Nina en kort fika och pratade lite om allt möjligt.
Att nämna UNG08 här får mig dock att komma ihåg att maila BCManga och se om de har kvar skrivblocket jag glömde kvar, med alla mina anteckningar från sommarkursen >_>

Nu är det iaf helg, och jag ska ta det lungt. Den senaste 2 veckornas press har gjort mig förkyld, så imorse vaknade jag upp täppt, illamående och trött. Nu är jag bara aningens illamående, varm och har av någon outgrundlig anledning stickande bröstsmärtor som jag hoppas ska gå över väldigt snart.
Imorgon ska jag hem till Ina på spelkväll, vilket ska bli kul. Jag har inte hälsat på nu när hon flyttat. Jag hade tänkt baka, men tror jag skippar det då jag är förkyld och köper med något istället.
På söndag ska jag kanske träffa Tobias och ta en promenad med honom och hunden.

Det är alltså lugn, ro och läsande som gäller. Jag ska dessutom försöka blogga massor, så jag lär sitta framför datorn en hel del, mer eller mindre kontaktbar ;)

Upplysningens tid är kommen.

Tänka sig, nu har jag hur mycket som helst jag känner för att skriva helt plötsligt! ^^
Jag må inte bli klar före inskrivningen (för jag känner helt plötsligt inte längre för att sitta uppe till 6 på morgonen, vilket jag strax ska förklara skälet bakom) men jag blir klar imorgon. Vilket är skönt. Så fruktansvärt skönt. Jg vill bli av med det här innan nya terminen drar igång. jag vill inte ha detta hängandes över mig. Jag hade den skräckslagna känslan av att man inte fick registrera sig på den nya kursen om man inte tagit alla gamla poäng, och jag vill verkligen plugga i höst. Och jag trodde ju att jag bara hade en sida kvar att skriva, och sen är det bara att strukturera. Nej. Jag har flyttat, omformulerat, skrivt om, skrivit snart 3 A4 extra och är inte klar än. Jag får helt enkelt klippa bort dikten själv och ha den med som bilaga för att helt plötsligt inte gå över angivna sidantal!

Men det är skrattretande, det här. Uppsatsen skulle ha varit inne i maj förra året. Jag skrev den aldrig. Under de få gånger jag skrivit på den under det senaste året, så har jag dock lyckats få ihop till halva uppsatsen. Men eftersom det varit så långt mellan gångerna har jag antagligen läst samma referenstexter 2-5 gånger vid det här laget, bara för att ha dem är färskt minne (sist strök jag dock under allt jag verkligen kände kunde användas, och i helgen skrev jag av de partier bland dessa understrukna sekvenser som jag trodde jag skulle få nytta av). Trots att jag faktiskt hade skrivit nästan halva uppsatsen, så känns det som om jag omformulerat, klippt, klistrat och gjort om till den grad att jag som resultat har skrivit 2/3 av min B-uppsats i litteratur på 3 dagar. Om inte ämnet intresserat mig så hade jag väl bränt upp allt. Men jag har tyckt om det i det stora hela. Det har bara varit pressen av allt från den senaste tiden, som kulminerat i denna helvetiska sista vecka, som rubbat mig.

Och för en timma sen fick jag veta via telefon, att jag tydligen inte alls behöver oroa mig. Det behöver inte vara inne till imorgon, eller ens slutet av månaden. Man måste ha tagit alla sina poäng innan sin nya tenta, annars avregistreras man. Så uppsatsen behöver vara inlämnad och godkänd före den nya terminens första examination. Som är om 5 veckor.

Ska man skratta eller gråta?

Inspiration.

Det är nu den ska infinna sig. Inspirationen. Den ska vara här nu. Den ska sippra ut i vågor genom paniken som har knutit in mig i en kokong av illamående. Jag har mått dåligt i flera timmar. Igår bröt Words ihop och datorn krånglade massor, jag kunde omöjligt nå min uppsats, där 2/3 var färdigskrivet. Jag har nästan skrivit klart det som var kvar nu. Jag har ungefär en A4 kvar. Sen gäller det bara att strukturera allt till en läsbar och ordentlig helhet. Vilket i mitt nuvarande sinnestillstånd lär ta timmar. Jag skriver och skriver men jag kommer inte fram till något. Orden kommer iaf. De bara forsar fram just nu, men det är inte alltid rätt ord och jag måste gå tillbaka och ändra så att rätt ord ersätter fel ord. Orden infinner sig, inspirationen lyser med sin frånvaro. Är jag kanske inte stressad nog? Jag borde kanske äta istället. Jag har inte ätit sedan frukost. Sen borde jag duscha. Jag vill tvätta håret. Jag behöver tvätta håret.

Jag är illamående. Det hugger till i bröstkorgen och jag vet inte om det är min hållning framför datorn eller stressen eller helt enkelt min bh som irriterar, vilket den alltid gör när jag är illamående för det känns som om den plötsligt går från att vara bekväm till att vara en snara som kväver min kropp. Det kan faktiskt vara kaffet också. Jag vet inte varför jag drack det. Vi går inte ihop, jag och kaffe.

Nej, mamma har rätt. Jag är en stress-junkie. Jag behöver ångesten för att inspirationen ska infinna sig. Nu är jag stressad och illamående. Om ett par timmar kommer paniken. Då kommer allt falla på plats. Man kan inte tvinga fram inspiration, men det behöver jag inte. Ironiskt nog infinner den sig som starkast när jag behöver den som mest. Tyvärr innebär det att jag först måste må som sämst.

---

Måndagens dagboksinägg på Helgon.net:

Efter i planeringen. Jag ligger efter. Och jag vet inte hur jag ska hinna. Jag kan inte samla mig, koncentrera mig. Jag kan bara ha ångest. Svårt att andas. Hitta annat att göra. Vänta tills i natt då jag får ångest och skriver som att jag skulle dö om jag inte skrev. Ja. Så. Skriva då. När jag kan. När det går att få ur sig orden. När de inte kväver mig för att de sitter fast någonstans i huvudet, bakom ögonen, kanske i halsen. Ingen luft, ingen tid ingen plats. Jag behöver bara hålla ut till torsdag. Bara till torsdag. Sen kan jag sova. Gråta. Andas. Sen kan jag låtsas som att det är bra igen fastän allt bara börjar om på nytt. Torsdag torsdag torsdag. Skriv nu.

---

Orden infinner sig iaf, inget tal om saken.

"...more than ever, hour after hour, work is never over."

Jag ligger efter i planeringen, men det är inte oväntat. Det var helt enkelt för mycket för att jag skulle hinna med. Men jag har två dagar på mig, så jag ska försöka. Som vanligt har jag dock svårt att sitta still, utan vill inget hellre än att avreagera mig och avstressa mig genom att hoppa runt och dansa och sjunga nu när jag är ensam hemma.
Det roliga är att både Maria och Kori säger saker som:
"På något sätt får du alltid ihop det" eller
"Du kommer få allt klart, det vet du. It is the mystery called Nahal liksom ;) Don't question it. Ever O.o"

Vilket självklart gör mig på så mycket bättre humör. Uppmuntran är bäst ^^
Mamma däremot sa något jag tänkt på: om jag inte bara sparar allt till sista minuten för att jag får någon form av kick av stressen och den där sista rushen av att faktiskt hinna klart. Och jag vet inte. Hon kanske har rätt. Jag kan inte få ur mig orden under dagen, det går bara inte. När stressen infinner sig mår jag visserligen inte bra, men jag skriver bra. Jag är produktiv under stress, jag kan uttrycka mig och få klart saker. Jag jobbar bra under press, men det är för att jag blir enkelspårig. Med andra ord har jag lite svårt med att multi-taska när jag är grovt stressad, men även det har tränats upp (Tack vare jobbet på Bubbletea). Men tänk om det är så? Att jag är en stress-junkie, att jag får kickar av att ha stressångest. Att jag pressar mig själv till bristningsgräns bara för att kunna skriva det jag vill ha skrivet? Jag vet inte. Jag antar att det är klart hälsosammare än att jag skulle röka på för inspirationen!

Just nu ser det iaf ut så här:

Tisdag-torsdag: Skriva hemtenta, Egypten 5p.
Torsdag-fredag: Jobba på UNG08 för SF-bok.
Fredag-söndag: Skriva tre kortare animerelaterade artiklar till SF-bok.
Söndag-torsdag: Skriva klart B-uppsats innan inskrivning till C-kursen i littvet.
Torsdag: Inskrivning.

Så. Nu ska jag koka upp nytt vatten till te, dansa lite till Kanye Wests - Stronger (som är riktigt bra. Vilket gör mig glad, för jag älskar Daft Punks original "Harder, better, faster, stronger". Här kombineras det bästa från orginalet med sköna r'n'b beats, vilket gör den idealisk att dansa till) och sen är det bara att sätta igång igen. Jag borde ringa jobbet också och kolla att artiklarna kom in som de skulle.

Corazón

Jag brukar vara den som tröstar. Det känns som om jag kan läsa av nu, hur den andre vill att jag ska reagera. Om denne vill att jag pratar eller inte, kramar eller inte. Men det kanske inte är så mycket för att jag lärt mig trösta som att jag känner personen jag tröstat.

Idag visste jag inte hur jag skulle göra. Jag bara höll om henne och strök hennes arm. En person jag bryr mig om, men på många sätt knappt känner. Jag höll om henne medan hon grät, tills jag själv grät, för henne och för mig. Jag grät för mina egna saker till slut. Jag visste inte alls vad jag skulle säga till denna kvinna, dubbelt så gammal som jag, som tycktes så skör helt plötsligt.

Hon frågade mig: Älskar du någon?

Och jag gick sönder inuti. Jag vet inte, svarade jag. Nej. Kanske ja. Jag vet bara att jag har varit kär, och det har gjort så ont. Så fruktansvärt ont gjorde det att det inte har gått över. Jag är fortfarande kär. Jag är fortfarande ledsen, det gör fortfarande ont. Jag kan inte andas av det ibland. Jag orkar inte mer. Det säger jag: Jag orkar inte mera.

Hon ser på mig med sorgsna ögon och säger: Ja. Man har bara ett hjärta.

Att planera veckan...

som ett huvudlöst höns. Det är vad jag gjort.
Helt plötsligt har jag planer till upp över öronen. Efter ett telefonsamtal idag har jag gått med på att jobba i slutet av veckan, och artiklarna jag skulle skriva har blivit fler. Nu måste jag avboka i planeringen och känna mig dum.
Samtidigt måste jag prioritera. Om det är något med planering jag är dålig på så är det att:
1) prioritera 2) sätta igång.
Hur viktigt det än är så kan det ta evigheter att sätta igång, för jag hittar hela tiden sådant som är mer lockande än det jag måste göra. Som att blogga, läsa, till och med diska (vid valda tillfällen).

Nu har jag alltså tio dagar framför mig där planeringen för tillfället ser ut som sådan:

Tisdag-torsdag: Skriva hemtenta, Egypten 5p.
Torsdag-fredag: Jobba på UNG08 för SF-bok.
Fredag-söndag: Skriva tre kortare animerelaterade artiklar till SF-bok.
Söndag-torsdag: Skriva klart B-uppsats innan inskrivning till C-kursen i littvet.
Torsdag: Inskrivning.

Hur blev det så här? Jag kommer inte klara det. Även om Kori tror det, för hon påpekar att jag har förmågan att sätta mig ner och börja skriva på en inlämning klockan ett och avsluta kvart i sju på morgonen som en annan galning. Jag måste med andra ord vänta tills paniken infinner sig. Nu har den infunnit sig, kan jag säga. Jag menar, självklart visste jag att det skulle bli krångligt att plugga om jag tackade ja till att jobba, men jag behöver en inkomst också!

Så hur ska jag göra nu, hur ska jag göra, hur ska jag hinna? Det enda positiva med att vara så upptagen är att jag faktiskt slipper tänka på allt annat som oroa mig just nu. Nu skär jag mig fri från de banden. Nu har jag 1,5 vecka utan sociala relationer och den ångest som medföljer av att höra av mig, inte höra av mig, prata, inte prata, eller över huvudtaget upprätthålla relationer som för tillfället förvirrar, irriterar eller sårar mig.

Jag är knappast på topp just nu, men jag hinner heller inte tänka på att jag inte är det. Vilket är bra. Så nu ska jag "sluta jiddra, och börja trolla" som de en gång i tiden sa på knäckebrödsreklamen. Jag antar att jag ska sluta blogga och börja skriva på tentan som steg ett.

"And I miss you when you're gone..."

Idag är det en vecka sedan mina morbröder åkte iväg. Jag saknar skratten och sällskapet. Helgen innan de åkte var det vi, mina två morbröder (den ena från Iran, och den andra var på 5 dagars besök från Tyskland), min moster och hennes ene son, min morbrors svåger, och en hel massa andra som bara droppade in under dagen eller som kom hit och grillade på söndagen.
Det var underbart med alla historier, jag lever på berättelserna. Barndomshistorier från Iran, Dezful specifikt med tanke på sällskapet, kan få mig att skratta igenom hela kvällen in till nästa dag.

Jag saknar de. Jag saknar morbröderna som jag ser alltför sällan, vars röster är fyllda med värme och humor. De första dagarna efter att de åkt gick jag runt och sa "daii", morbror, till andra av misstag. Deras platser står tomma. Och hur varmt det än blir utomhus, så känns det som om det inte sträcker sig hela vägen fram. De har åkt och tagit med sig en del av den där riktiga värmen som gör mig lycklig. Jag saknar.

Vinterdoft

Idag kom min syster in på mitt rum för att lämna en sak, stannade till ett ögonblick och sa:

Va gott det luktar här inne! Det luktar Nahal på vintern.

Jag tyckte det lät jätteroligt. Men hon klev in strax efter att jag gjort mig klar för att gå ut. Jag hade sminkat mig lite, och för första gången på i stort sett hela sommaren hade jag inte valt vaniljparfymen. Istället valde jag en jag köpte i höstas, som jag inte använt på ett tag. Först kom jag inte på varför det var så länge sen sist jag använde den, men insåg sedan att det är för att den har en både blommig och kryddig doft, som faktiskt gör sig bättre när det är krispigt kyligt ute, sådär som det är på hösten och vintern (om vi har tur). Så även om det lät komiskt, så hade hon ju rätt. Det luktade Nahal, vintertid.

Ett tydligt tecken på att jag bara längtar efter den definitiva årstidsväxlingen. Autumn, autumn, wherefore art thou, autumn? Eller nått sånt...

Like a Vampire, I kid you not.

Dagens citat står Strindberg för:

Älska mig alltid eller jag biter dig i strupen så att du dör!

"Dead eyes, dead eyes /.../ her eyes, her eyes were as vacant as the seas, yeah..."

Ibland när jag har linser, känns det som om hela världen blir suddig, som om dimma har lagt sig över mina ögon och allt försvinner bakom ett underligt dis. Jag vet att om jag blinkar ett par gånger så försvinner det. Ändå känns det som om en hinna dragit över ögonen. Sådär som en fisk får när den är död och ligger på bänken, klar att sprättas upp och benas.

Jag har fått en död fisks ögon. Vad är kan bli värre, mer sorgligt, än det? Möjligtvis att känna sig som en död fisk. Eller att hälsa på någon med en hand som är lika kall och livlös som hela den döda fisken.

I see you, I see you not.

Contacts are a pain. Seriously. I'm trying to observe the world through contacts for the first time in my life. They are supposed to make life easier, I've heard. I guess they will, when I get used to them. And when I get those day-contacts so I can chose which days I want them and which days I don't, without wasting them.

But at the moment, they're a real pain. Takes so much time to put them in! And I always succeed with one eye on the first try, yet the other takes at least 10 tries, while I get all teary-eyed and my eye refuses to accept it. It just blinks it right back out. Repels it like it's fighting for dear life...
A well, it'll get better in time. And I'm thinking on getting them in another color in autumn. I need change, change is good.

And then, my optician thought I was 17. Seriously. Seriously.

Marshlands

I'm stuck in the marshlands of forever-lost. That's the real root of the problem. Not the hurt inside, or the knot in the gut, no. It's the forever-ever feel of a sinking heart. It's the not getting out. I can't get out. The thinking isn't helping, the thinking isn't solving, isn't dimming the feelings. Instead, they're work together. The thoughts are riling up the feelings, pin-pointing them. And there's no way out.

Damn those literature courses and it's damn books and damn words and Unis damned culture curriculum, and everything I've gone through these past years that makes me want to chop everything up in little pieces, place them in boxes, arrange and re-arrange, only to then start to describe, classify and name things for what I think they are. Now suddenly I can't stop thinking in allegories, I can't stop making up metaphors for how I feel, how I apprehend, how I react. And I know deep down, that I've always done this. But now, I really know that that's what I'm doing. And then those thoughts are back.

The thoughts are chasing me, the feelings are hounding me. They scare me, they scare me they scare me I don't want to think anymore feel anymore hurt anymore. I'm stumbling through the dark places and I can't get away, can't get out, can't save myself. They're at my feet, and I'm tripping on every root, every weed in the dark woods because I'm too tired to really try, I'm too weak to put up fight, and my breathing just isn't good enough, strong enough. I'm not strong enough. I'm falling and the hounds are ripping through my flesh, tearing me down and then I see what they see.
I'm already crushed on the inside. There's a snake on the inside that's crushed my ribs. Bones are piercing my heart, my lungs. That's why I can't breathe. I'm all blood. Boiling blood and open wounds. And I'm thinking how did I end up like this? And I see the hounds are thinking the same. Because they're just looking, staring me down. Forcing me to see the reasons to why I'm already torn. The thoughts and feelings aren't strangling me. They're just making me see what's already wrong. And suddenly the dark woods are gone, and I'm right back in the marshes. Forever-ever marshes.

And that's it. That's the reason. It's the marshes - the place where I'm bound. I can't get out. And it's not even a place anymore. It's you. You're a swamp. You're a swamp and I'm drowning in you, suffocating in the being that is you.
It's not a bad swamp. It's a good place, a grand place. The surprises are so many you've kept me here for years. The waters are black as night and when I look into the pools they're mirrors and windows at the same time. It's not a dead place, it's a vibrant place. It's a living place. It's so much more alive than me, it has so much more to give than I have. So I stayed. I was too engaged to leave. Too fascinated, to enamored.
But I've stayed too long. It's not getting better, it's getting worse. Now I can't leave. I leaned too far in over the night-pools and I fell in.
Now I'm drowning. I'm drowning in the swamp, I'm drowning in you. I can't breath, I can't breath. There's to much pain now, to much to fear. I'm scared to stay, scared to stay and rot away to something that used to be me but no longer is. It's started already. I can't recognize this sorry thing I've become. This sad thing that's taking the pain of staying because she can't stand the pain of leaving.

This isn't how it should be. I should be able to leave. I should be able to say good-bye. But I can't. It's in my system now. I'm crying marshwater tears. I've breathed the air of the marsh. I can't leave the swamp, yet I can't stay. It's not mine to keep. You were never mine to keep.

I've forgotten how to breathe.