Eter

Igår satt jag, trots planen att gå och lägga mig tidigt, uppe till mitt i natten och pratade över MSN med poeten. Vi pratade om skrivandet, diktandet och orden som finns där och känns och bränns och som ibland är ens egna ord till andras känslor eller ens egna känslor med någon annans ord samtidigt som det ändå alltid är ens eget. Förvirrande? Kanske. Härligt? Alltid.

Samtalet fick mig att tänka på en annan av våra sena konversationer, där vi istället pratade om folk. Vi diskuterade människor och deras ombytlighet, hur folk man känner är så tvära i sina kast och sätt att man inte vet vart man har de. Att man slutligen slutar lita och hoppas på dessa vänner för att de är så flyktiga.
Just när vi pratade, och det ordet dök upp - flyktiga, insåg jag att jag ville skriva om det. Några få rader dök upp och knappt en minut senare skickade jag iväg det så att han också skulle läsa. Hade jag haft mer tid, eller nu i efterhand då jag ser över det, skulle jag nog formulera mig annorlunda. Men jag sparade den som den var, just för att jag greps av spontaniteten ur vilket den uppkom.
Efter att vi pratat inatt kom jag att tänka på den lilla dikten, och hur den kan appliceras lika mycket på människor som på orden och skrivandet i sig:

Som eter mot huden

du är här och du bränner

mig, min hand, hjärtat

som känner dig.

Men du är luft,

flyktig och kall

och jag andas dig, minns dig.

Drapor

Jag är sedan 2003 medlem i nätföreningen Catahya, som är Sveriges största fantasycommunity online. För ungefär en månad sen anordnade föreningen en liten skrivartävling där man uppmanade medlemmar till att lämna in en drapa /flera drapor (berättelse på exakt 100 ord, exklusive rubrik på max 15 ord, och berättarformen har egentligen isländskt ursprung) med korptema.

Jag skrev två, varav jag faktiskt är rätt förtjust i båda men av olika skäl. Den första känns aningen klumpig i sitt berättande. Den behöver slipas en del, men jag tycker om känslan i texten. Stämningen är bra, och jag skulle egentligen vilja göra mer för karaktärerna, eller möjligtvis av dem.
Den andra var roligare, ett spontant infall som funkade bra i idéform. Tyvärr var jag så förtjust i dess spontana uppkomst att jag slarvade och en underlig felskrivning gjorde att den tappade sitt innehåll, vilket en bekant till mig tacksamt nog påpekade. Jag rättade till det och tänkte därför att det kunde vara kul att lägga upp de båda här i bloggen, eftersom det var ett tag sedan någon mer "kreativ" text lades upp här, i kontrast till mina vardagseskapader.

---

Korpen säger flyg

”Min syster ligger här. Jag begravde henne efter att hon gått i bitar”
Hans ord allt mer rossliga, kvävda. Håret på ända. De svarta lockarna uppburrade till en rest ragg av fjädrar i nacken.
”Far slängde henne av balkongen och sa flyg. Hon hann inte… kunde inte.”
Händerna nu skarpa klor. Ögonen svarta stenar i natten.
Han vill berätta men kan inte, jag vill fråga men får inte fram orden. Men jag vet redan där vi står framför björkspöket. Redan innan han vänder sitt korphuvud mot månen och skriker, isar ben och skär i hjärtat, vet jag att han flög.

Öga för ett öga

”Ska du ha det där benet?”
”Det är mitt ben, skaffa eget.”
”Din gnidna fan… Har du sett att gubbjäveln hängt sig i trädet?”
”Knappast första gången om jag inte minns fel. Vilket jag aldrig gör.”
”Mm. Men jag tänkte… ja, tänk om han inte blir bra den här gången?”
”Det blir alltid bra. Han är Oden.”
”Men tänk om. Tror du man kan satsa på ögat då?”
Frågan vilar tungt över grenen, näbbar och klor har tystnat. Korpen med benbiten vänder sig till sin broder.
”Väl tänkt. Först till kvarn helt enkelt. Förloraren får dyka efter det i källan.”

---

PS. På Alis begäran tillägger jag att den första Drapan faktiskt vann ett av de två hederspriserna (priser utöver förstapriset) och att jag snart kommer få en cd-skiva med posten. DS.

There's Always Time for Tea-time

Jag har som tidigare nämnts skaffat deltidsjobb. För tillfället är det bara någon gång i veckan fram till början av maj då det drar igång ordentligt. Tanken är att jag ska jobba tre-fyra dagar i veckan, vilket ger mig både tid till mycket annat och pengarna till att göra just annat med.

Jag är väldigt förtjust i min nya arbetsplats. Det är mysigt och fint och jag har själv handlat där sedan 2005/2006. Min chef är jättetrevlig och kunderna har hittills varit väldigt snälla och haft överseende med att det inte går alltför smidigt då jag ännu inte hittar ordentligt bland hyllorna eller kan alla priser (det här var trots allt min första riktiga arbetsdag).
Jag tog en bild, men den vart lite suddig. Så istället lägger jag upp bilden från jobbets egna hemsida, där åtminstone stora delar av tesortimentet finns med.

De som känner mig vet att en te- och kaffehandel passar mig utmärkt (ja, åtminstone te-delen av det hela...) Jag är en inbiten tekonsument. Flera liter om dagen går åt och jag har oftast runt tio olika sorter hemma. Fler om ekonomin tillåter, färre om det varit lite kärvt i kassan förstås. Jag kommer från en familj som dricker te. Från en tedrickande kultur. Många av mina vänner är te- och kaffedrickare också. Speciellt te. De mer ambitiösa har flertalet teer hemma, oftast dubbelt så många som jag. Ingen jag känner slår dock min vän Ali, som är uppe i ca 40 olika tesorter för närvarande. Jag är imponerad, för jag förlorar stort. Men samtidigt är jag lite jävlig nu, för inofficiellt har jag fler :P
Min nya übertrevliga chef har påpekat, att han anser det vara i både mitt och kundens bästa intresse att jag känner till vårt sortiment, så att jag ärligt kan svara på vad jag gillar/inte gillar och varför. Därför har han helt sonika föreslagit att jag ska börja ta hem lite av allt möjligt och prova mig fram. Med andra ord, jag ska undan för undan ta mig igenom hela vårt sortiment, på drygt 200 olika teblandningar. De är alla till mitt förfogande, jag har bara inte utrymmet hemma eller orken att bära hem dem. Det finns ord som summerar situationen: Bliss.

I am suddenly such a very, very, happy camper ^^

Kvällens tekopp: Tropiko

Tropiko: Svart te smaksatt med kvitten, mango, maracuja och rödklint.

Omdöme: Ett fruktigt te som doftar gott och smakar sött även fritt från andra tillsatser. Är man förtjust i mycket söta téer är det här bra, för man behöver bara tillägga lite socker för att framhäva sötman extra mycket. Tycker det var OK, men det gjorde inte alltför bestående intryck.

Arbetstider

Det är sommarjobb- eller fasttjänstsökande som gäller just nu bland många kring mig. Jag hoppas att alla de av mina vänner som letar jobb får jobb. Det är bra trist att vänta på svar, men de är alla människor med mycket potential och karaktär. Jag är säker på att det kommer att gå fint =)
Jag hade tur själv, men har som sagt inte börjat än. jag tycker hemskt bra om platsen när jag är kund, så jag hoppas jag trivs minst lika bra som anställd.

Jag var på stan med världens finaste Joanne idag och vi åt buffé med mongolian barbaque till lunch, promenerade lite och sen tog vi en fika som fick mig att må dåligt halvvägs igenom. Det är i-världens problem sa Jo, att vi äter oss tjocka och ändå lämnar kvar på tallriken. Sant sant.

Of Pirates, Vacuums and Air Masters

Jag kan inte fatta att det redan gått två veckor sedan jag var i Gävle. Jag dök upp där på torsdagen och vi var så bubblande glada, så fnittriga, så bara och helt enkelt vi. Vi köpte massor av mat, men jag kan knappt laga något så jag hackade grönsaker under helgen medan du dukade upp alla möjliga fantastiska saker, som Pirate's Porkchops och Currykyckling. Den alkofria äggtoddyn var helt jävla underbar och jag tror jag tryckte i mig fler dammsugare än vad som är mänskligt tillåtet, men de är ju så goda =)

Redan första natten var vi uppe till halv sju, sedan försökte vi ju bättra oss lite. Varför gjorde vi det?? Vi borde ha varit uppe och tjattrat varje natt! ... Jo justja, jag däckade av sömnbrist ^^
Vi hade kanske inte vädret på vår sida, men det var fint nog för promenader och en sväng förbi stan. Jag är så glad så glad att jag hälsade på. Det är synd att min ekonomi inte tillät en längre vistelse, eller en riktig festarkväll. Men trots att vi skulle ha haft så vansinnigt kul om vi gått ut och dansat du och jag, så hade jag minst lika roligt ändå med att vara hemma och äta gott och se på film och prata om allt. Det är så härligt att vi tycks kunna prata om allt.
Och det var så länge sen jag hade animemaraton, och kunde sitta och gotta mig åt det på ett riktigt tjejigt sätt, med någon som också kan hålla med om att vissa karaktärer har helt fantastiskt heta röster eller helt galna personligheter. Och det är första gången över huvudtaget jag faktiskt lyckats se den extremt fascinerande dragningskraften hos en karaktär som helt ärligt är något av ett psycho. Leave it to you to reel me into that kind of stuff :P

Emilia, tiden går så fort och vi ses alltför sällan.
"Maa-ki..."

A working girl

Well... I'll be damned. I seem to find myself employed.
Work starts on Monday at 0900 hours.

My dearest Jo

Jag var hos Jo ikväll. Vi åt tacos och såg på filmklassiker. Eller ja, det beror på vad man ser som klassiker. Vi såg Funny Face med Audrey Hepburn och Fred Astaire, en definitiv klassiker. Vi pratade om hur såna filmer är jättemysiga att se just för att man vet att de är gamla, just för att det är OK att de är löjliga och övertydliga och lätta att förutse. Kärleken är liksom charmigare och enklare och utan dagens mer krassa intrigerande. Mer Astaire, Sinatra och Rat-Pack helt enkelt. Det är min grej.
Så såg vi ett par scener ur Robin Hood med Errol Flynn, ännu en klassiker, innan vi gick över till att se A Knight's Tale - en av våra personlig klassiker. Vi kan hela filmen utantill. Inte lika bra som vi kan Men in Tights, men den kommer på värdig andra plats. Jag smällde i mig 2/3 av ett paket Reisen under kvällen, bland annat...

Det gör mig lycklig att veta att Joanne har flyttat hem till Stockholm igen. Det känns som att en liten del av hjärtat som varit ute på äventyr har hittat tillbaka.
När jag kom hem gick jag upp på rummet, drog fram mitt fotoalbum från gymnasietiden och kollade på bilder av oss och skrattade. Det var verkligen tider. Vi har gjort en hel del knäppt, och en hel del roligt och ingenting som jag ångrar.


Strippen här över är en av mina favoriter ur Least I Could Do. Jag höll på att förgås av skratt när jag såg Rayne och Noels lilla föreställning. Inte bara för att jag är en sån Disney-fantast att jag förstår precis vad de menar, utan för att jag och Joanne skulle kunna göra precis samma sak om det for i oss.

Det är underbart att du är tillbaka. Välkommen hem Jo, jag har verkligen saknat dig.

Strax före sängdags

Så, jag hann bara diska, plugga och skriva en och en halv recension. Men jag hjälpte syrran med matteläxan och högläste Howl åt henne som jag lovat också. Det är sorgligt att jag läser så sällan att vi bara kommit en tredjedel av boken fastän vi började för två månader sen! En gång i veckan har det nog blivit. Men det får bli oftare, för det börjar hända mer saker och nu är hon riktigt nyfiken.
Jag är trött, och den underliga ledverken jag vaknade med imorse kickade in runt middagen och har hållt i sig. Jag håller verkligen på att bli förkyld. Jag vet inte om det är en bra eller dålig idé med pilates imorgon. Jag kanske borde stanna hemma och läsa kurslitteratur.

Jag fick rätt mycket gjort ikväll ändå. Vilket är bra, och samtidigt synd. För mitt tidigare tänkta sällskap visade sig ställa in sin resa, och jag kunde ha suttit och myst i en soffa och sett på film istället för att plugga och och skriva och diska etc. bara jag inte hade planerat in så mycket till just ikväll. Men så håller jag ju ändå på att bli sjuk. Kanske bäst såhär, blir ingen smittat pga mig.
Nu ska jag krypa ner under täcket och sova cirka 10 timmar och hoppas på förbättring.

Ack, så flitig.

Jag har skickat in min ansökan till höstens kurser. Jag har länge velat fram och tillbaka. Jag vill så gärna flytta till Uppsala. Men så kommer det upp annat: så många personer här i Stockholm som jag vill vara nära, avbrottet i huvudstudierna, ekonomin - mycket talar emot flytt. Men mycket talar för det: Jag vill se och uppleva nått nytt, jag vill flytta, jag har många fina vänner i Uppsala också. Jag hade till och med hittat en kurs jag verkligen ville läsa. Idag upptäckte jag att jag slarvat, och att kursen egentligen går i vår. Och jag kände återigen, att är det dags att flytta nu trots allt? Och jag tänkte, "ja, ja det är det."
Så nu har jag sökt. Jag har en distanskurs i SU, resten är i Uppsala. Vi får se vad som händer till hösten, men officiellt är det nu att jag tänker flytta. Det ska bli... spännande =)

Annars sitter jag här och pluggar. Verkligen tar mig tid och läser både skönlitteraturen och facklitteraturen och känner mig planerad. Egentligen hade jag andra mysigare kvällsplaner, men det blev inte av. Väldigt synd för mig, men jag unnar den andre alla resetillfällen som dyker upp. Jag skulle själv inte säga nej!
Så ska jag skriva en recension ikväll tänkte jag. Kanske springa iväg på pilates imorgon. Och så ska jag vika tvätt och sy fast en knapp som lossnat från kappan. Diska också kanske. Satan, så duktig jag är. Huslig och smart och produktiv. Det är nästan äcklande.

Back To Class

Jag är påväg till min första lektion sedan början på november. Det känns jättekonstigt för att vara ärlig. Samtidigt är det ovanligt att jag läst hälften av kurslitteraturen redan innan kursen ens börjat (ibland har jag inte ens hunnit med det när kursen väl slutat heller). Men så läste jag visserligen en del av det här för sisådär 7 år sedan, men man kan inte få allt här i världen...

Small Note

Tvättat håret, packat klart, skrivit det jag lovat åt lillebror och strösurfat. Egentligen borde jag väl skriva en recension eller nått, men jag är bara för seg.
Snart ska jag in till stan för bio och middag, imorgon ska jag luncha på Campus (Thai-mat, lax i curry på torsdagar!! :) och sen ska jag hoppa på tåget och åka till Gävle för att vara med Emilia. Det ska bli så väldigt väldigt fint alltihop =)

Till och med vädret är underbart. Det är nästan så att något måste gå fel vilken sekund som helst, men jag vill inte tänka på det. Nu ska jag dricka te och lyssna på Gnarles Barkleys - Run.

T & A

Though I do not indulge in it as much as I'd like, I'm an avid lover of comics. I was therefor pleasantly surprised when I months ago stumbled upon Comics & Other Imaginary Tales, a blog devoted to comics (and of course other imaginary tales and the writers topics of interest). The blog is updated on a daily basis, and I stop by everyday, even though it's just for a quick peek at times.

Today, April Fools Day, Lee and Jim co-wrote a post regarding the lack of well-endowed women in comics. This being a classic stereotype of the genre, it was hilarious to read their arguments on tits VS ass, complaining that their personal preferences were disregarded by the publishers and editors, while at the same time completing the post with comicgirl pin-ups, who were no more than exactly that - T & A. Though they had pretty faces too, sometimes.
It was refreshing and subtle in it's irony. I liked it, you should read it.

Bits of this and that

Hela familjen var middagsgäster ikväll, och nu när de åkt hem är jag kvar hos Korilove. Vi ska se på film och prata, men båda är redan lite sega. Kvällens filmval är dessutom extremt opassande, vi ska se House of Wax. Jag vill inte se den, hon vill inte se den. Men lillsyrran såg halva idag, och sedan dess har hon torterat mig med att i detalj beskriva första halvan tre gånger. Jag tror det är hennes sätt att behandla traumat. Själv tycker jag inte 12åringar ska se skräckfilmer, men om hon nu insisterar förstår jag inte varför jag sedan måste bli offere för hennes dåliga smak. Jag menar, när hon beskriver filmen gör hon det i real tid. 45 minuter på tv? 45 minuter ordström hos Nina! Jag har åtminstone anständigheten att jag skulle hålla tyst om någon bad mig hålla käft, but she's a kid so she doesn't get it... Hursom, nu är jag och Kori manade till att se skiten bara för att bli av med det hela. Och det blir värre: Paris Hilton är för fan med. Men hon dör, so you win some you lose some.

Inte för att jag förstår varför jag tänker se skräckfilm ändå, även om det är en b-film. Jag drömde fan mardrömmar om Spongebob Squarepants förra veckan, natten innan jag såg filmen, bara för att Balsam och Narges pratat om den så mycket. Så jag svängde förbi Västa S och såg filmen i fanatiskt sällskap, and I tell you it's just plain wierd. Fun, but wierd. Jag såg dessutom jättefina och hysteriskt roliga Adam & Steve. Antagligen nu min favoritfilm bland romantiska komedier.
Förra helgen var överlag tokigt bra med härligt sällskap. Innan jag träffade tjejerna hann jag dessutom förbi en inflyttningsfest, där jag lämnade av kaka och lekte med kattungar och pratade lite med mycket trevligt folk. Det var dock en mycket stressig lördag, med hemresa från Linköping, bakande och fixande hemma, flyttfest och utgång. Linköping var väldigt trevligt med goda middagar, släktsällskap och film. Vädret var sunkigt men vi var på stan lite ändå. Jag fick ett par söta örhängen och pengar från föräldrar och moster och jag har nu köpt bland annat en topp och en stegräknare. Jag måste försöka få pli på mitt tränande. I går var mitt första träningspass på en månad, och jag var bara på pilates trots allt. That's a bit sad....

I det stora hela har det varit en bra vecka också, lugn och stillsam, med lite film och lite jobb och liknande. Jag har varit krasslig och mest hemma, men i torsdags träffade jag fina Jo för lite kaffe och prat och vi drev massor med dagens "modebloggar" som jag faktiskt ärligt kan säga att jag inte läser annars eftersom det helt enkelt inte intresserar mig. Jag saknar att träffa Jo, jag är så glad att hon flyttat tillbaka till Stockholm!
Allt är alltså bra, det ända som är synd är att jag är krasslig och att jag hade en mysig filmkväll i torsdags som blev inställd, men som jag hoppas vi kan ta en annan gång. Så ser jag sjukt fram emot nästa torsdag, då jag åker till fina Emilia i Gävle!!

Now, movie and talks. Jag ska luta mitt extremt lockiga huvud tillbaka (jag hade papiliotter i håret idag, det ser nästan absurt ut) och se massa puckade tonåringar gå mot sin egen död.

Ashes

Watch me burn like never before
my words dry ashes,
my breath eternity lost.
And my mind -
a playground of memories
scattered
like a daytime dream for the fool
or a love song for the lonely.

I wish you were like ash, did you know? I wish you could burn, would burn, brightly and unstoppable rising towards the skies, like rays of light and dreams all jumbled together in the fire until you’d burn into oblivion. And I could forget you and your burning my yearning I would forget you, and you would be naught but a taste of death lodged behind my lips.
And we would be no different from each other. You’d be ashes and I’d be dust. Turned to fragile glass in your hands I could finally see you burn away and I’d turn into that ungrateful faith, to my original form of endless grains. Around you I’d leave myself, turn into the sands of time, finely grinded into the dust of centuries underneath the boot of your will. I want to blow out the embers you leave behind, and seal you away as you did me. I wish you were ashes I could scatter and free myself, I wish you would burn.

Norooz!

Idag slog det persiska nyåret in. Sale no mobarak!
Klockslaget var egentligen innan sju på morgonen, och enligt mig fortfarande legitim tid att ligga kvar i sängen. Men jag lyckades ta mig upp, slänga på mig lite snyggare kläder och sitta med de andra en stund.

Hursom... det är lite av en nyårsmyt att så som man tillbringar nyårsslaget kommer man tillbringa stora delar av resten av sitt år. Det är väl tanken på att om du inte orkar städa/laga mat/fira/klä upp dig/va i tid till årets största firande, så kommer resten av året inte heller vara viktig nog för att lyckas med allt detta. Ingen vill därför se sjaskig ut eller ha ett ostädat hem etc. Men ibland slår det in mitt i natten och då sover jag, och jag har haft en eller två års firande i pyjamas. I år lyckades jag inte ta mig upp förrän en kvart efter nyårsslaget, så jag antar att stora delar av året kommer tillbringas i sängen och jag kommer vara en kvart sen till allt som vanligt. Men håret kommer vara snyggt...? Jag färgade om det igår, men hade i färgen för länge och dessutom har jag ju inte blonderat det före heller, så det vart inte alls så rött som det bör, utan någon form av svartvinröd >_< men det är helt OK, snyggt men jättelockigt och trolligt just nu.

Vi ska iaf fira nyåret med besök hos moster i Linköping. Åker om mindre än två timmar och hemma igen på lördag! Gott nytt år, glad påsk och trevlig helg!

Tjuvlyssnat

När jag vill gotta mig åt, eller beklaga mig över, hur korkade folk är så brukar jag surfa in på Overheard in New York eller Tjuvlyssnat. Jag upptäckte nyligen att jag inte kan nå Tjuvlyssnats topplista över bästa citat. Det förklaras komiskt nog med:

Topplistan är nedstängd p.g.a. upprepat sabotage av någon som antagligen blev tappad som liten. Ofta. Vi försöker lösa problemet snarast! /Red.

Strö lite socker på mig

För någon vecka sen fick jag ett par låtar med Magnus Tingsek av Kori. Jag tycker jättemycket om hans röst, och mina favoriter är World of its own och covern på Depeche Modes Shake the Disease.

När jag kollade upp honom på Youtube hittade jag ett klipp från när han uppträder på Mosebacke med Timbuktu. Jag brukar inte lyssna så mycket på Timbuktu, annat än att jag gillar Alla vill till himmelen. Och jag är inte så förtjust i skånska i sig heller för att va ärlig, men Timbuktu sjunger jävligt charmigt ändå, och den här låten är hur härligt som helst =)

Några rader.

Det snöar igen. Blötsnö i kallt gråväder och allt ser helt förjävligt ut genom fönstret. Det var så soligt och fint igår, det känns som ett bittert nedköp att se ut genom fönstret idag. Gardinerna är mina vänner..

Jag har haft en riktigt fin helg. Jag blev kvar efter tacos och film hos Sara i fredags fastän jag hade tänkt åka hem, men det var riktigt kul alltihop och jag, hon och Iman var uppe till mitt i natten och tjattrade och dansade.
Lördagen var jättefin fastän jag i min oro för att komma försent till middagen tog helt fel på tiden och var en hel timma för tidig. Sen var det övernattning hos J. som gällde och det var riktigt mysigt. Jag måste nästan ge människan en tesil, jag pallar inte med att dricka te med massa blad i koppen :P
Enda som var synd var väl att helgen tog slut. Ja, det och speciellt att middagen i lördags var Johannas avskedsmiddag, för nu flyttar hon till Tyskland för att plugga. Hon och Peter hade gjort jättefint och allt var fruktansvärt gott. Jag kommer sakna henne, men ett halvår går mycket fortare än man tror! Dagarna tycks ju rusa iväg som det är redan.

Jag ska verkligen ta itu med att börja plugga den här veckan, och jobbet ligger jag bra till med, även om jag skulle behöva skaffa ett med lite rutiner snart.
I veckan är det Påsk, vilket jag inte bryr mig om, men på torsdag är det persiskt nyår vilket jag bryr mig massor om =) Vi åker till Linköping över Norooz, men kommer hem redan på lördag.
Annars är det mesta som vanligt, bara att jag är lite gladare med tanke på att jag är småförkyld, lite trött och har knappt 10kr på kontot. Att jag aldrig lär mig...

American Boy

Den här låten har fastnat något totalt. Jag spelar den om och om igen i hopp om att jag ska tröttna och få texen ur huvudet, men jag har ännu inte lyckats. Som det är nu, blir jag mest på danshumör...

Hell sugah, this ain't a-gonna work.

Seriously? Seriously?!
This is quite an issue for me. I've been waiting for LeBeau to make his entrance on the big screen for years now. But each X-men movie is, in that aspect, a let down (don't get me started on all the other things they've fucked up...).

And now, finally, Gambit's ready and casted for upcoming X-men Origins: Wolverine. And my initial response to the guy in question, Taylor Kitsch, was "Who the Hell are you?!"
I don't know. I really don't. I looked up some pics of him, and apart from acting he seems to be doing some modeling, 'cause he's pretty much shirtless all the goddamn time. Anyways, I don't see it, I just don't, and still I chose to post one of the pictures I found best suited. You have to work really hard if you're gonna measure up to my smooth-talkin', danger-lovin', all-charming ragin' cajun. This ain't a joke kiddo, I've thrown down the glove, be a man, pick it up and accept the challenge. Right now, the only things you have in common with my Louisiana thief are those well-toned abs.

27 (and counting)

Jag har tillbringat helgen hos Maria. Vi har lagat fläskfilé och potatisgratäng, choclate cheescake med choclatechip cookiecrisp, druckit lite vin och ätit lite ost och kex och pratat. Vi har pratat en hel del - inget nytt för mig och Maria men alltid lika fint.

Och så har vi ägnat oss åt vad vi tillgivet hänvisar till som "Tea and Murder". Ungefär en hel helg med ett par månaders mellanrum bunkrar jag och M upp med en god mat, kanna efter kanna med te och en hög med engelska mordmysterier i stil med Midsomer Murders.

Det är bisarrt hur trevligt det är, men det är det verkligen. På de mest underliga sätt dör folk, och ibland är sättet inte oväntat men intrigerna och relationerna är verkligen vridna. Varför fortsätter folk flytta till Midsomer? Engelska landsbygden är ju helt sjuk!
Och mitt intresse i det hela är nog jävligt morbidt. Vi är i alla fall uppe i:

10 fall av otrohet
2 incestuösa relationer
2 fall av naturlig död
4 självmordsfall
21 mord.

Body count: 27... and counting.

Nu har teet kokat klart.

Hooked on Hood

Det är mycket som pågår just nu. Saker som får mig att bli jätteglad. Saker som får mig att må riktigt dåligt. Jag är förvirrad och fnittrig och ångestfylld och orolig över så många olika saker. Det känns som att jag är två personer i ett och samma hölje. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vet inte ens riktigt vad jag håller på med. Men eftersom allt är en förvirrande massa av upp-och-ner känslor tänker jag prata om något helt annat.

Jag köpte en ring från Pilgrim idag. Jag köper väldigt, väldigt sällan dyra smycken. Jag är ohälsosamt förtjust i örhängen och just därför köper jag det ofta och billigt. Jag är inte nickelallergisk så det blir oftast örhängen på Indiska för 29kr eller liknande.
Ändå köpte jag en ring på Pilgrim som är långt över min budjet. Ända gången jag köper ringar är köpen från Själa, som inte bara har vackra smycken, utan ger mig möjligheten att stötta en kompis.

Trots det köper jag en ring på Pilgrim. Jag försökte hitta en bild av den på deras hemsida, men den enda jag fann hade inte riktigt samma färg som min. Men, poängen är, varför köper jag en ring som övergår min budjet så tydligt? Varför? Jo, för när jag väl provar den säger min kompis Tove "Vet du vad den ser ut som? Den liknar ringen Marian fick av Robin Hood i Disney-filmen."

Och där vart jag förlorad. Nappade på bete och krok och förevigt förlorad. Jag kommer aldrig räddas ur min Robin Hood-dyrkan. Jag skulle inte ens vilja om jag hade chansen.

Film.

Låt oss... mig... prata om film. Jag har åsikter om det mesta som vanligt. Så, då jag inte vet hur jag ska lägga upp inlägget, så kör vi på rätt upp och ner:

Bröderna Coens är en ny förälskelse hos mig och jag ska ta vara på upptäckten och se The Big Lebowski snarast med B. De har nu flera manus på gång, och av de fyra som står uppskrivna på IMDb.com har alla intressanta titlar: Burn After Reading, Hail Caesar, Suburbicon och Gambit. Den första är i rullning med massa stora skådisar och den sista, som trots min dröm om att en dag se X-Mens Gambit på bioduken, handlar inte om Gambit, men har med Colin Firth and I never mind seeing more of him.

På tal om X-Men, Hugh Jackman i en film om Wolverine, äntligen påskriven och med planerat släpp 2009. Du är grym Mr. Jackman, men att de ens funderat, och inte nog med det, utan faktiskt beslutat att ha med will.I.am. från Black Eyed Peas gör att jag får rysningar av obehag. Jag vet inte om jag ska stanna kvar för att jag älskar Wolverine eller för att jag hoppas att han ska slakta allt onödigt patrask de tar in i min film.

The Dark Knight har premiär i sommar. Ni vet, jag vet, jag har inget att tillägga. Jag ville bara nämna det. Igen. Jag tycker om att se orden "The Dark Knight har premiär i sommar" framför mig på skärmen. Och så saknar jag Heath Ledger, fortfarande.

Och nu när vi ändå talar superhjältar... Will Smith ska spela en avdankad, livsbitter och av offentligheten allmänt ogillad superhjälte som har ihop det med frun (Charlize Theron) till sin image-coach. Kan bli bra, kan bli katastrof. Jag vet inte vart jag står här...Det kan bli en något rolig film att se ändå. Det var länge sen jag såg något med Smith faktiskt. Hancock kommer ut i år i alla fall.

Däremot vet jag precis vart jag står i en annan fråga. Akira. Den otroliga mangan Akira av Katsuhiro Otomo, om är ett fantastisk litterärt verk, detaljerat, fascinerande och gripande, blev animerad film 1988. Nu har Hollywood köpt upp rättigheterna till att göra två spelfilmer varav första är daterad 2009 och jag gråter inombords. Inte nog med att den inte ens utspelar sig i Neo Tokyo, den är nu förlagd i New Manhattan och ska troligen produceras av Leo DiCaprio, som antagligen spelar en av rollerna. Troligen Kaneda. Han kommer säkert få heta Kyle eller nått, all in the good fucking spirit of change.
Det här är mitt straff för att jag inte tror på Gud, inte sant? Det finns inga andra skäl till varför världsatellet ständigt tycks vilja plåga mig med sådana här dolkstötar i hjärtat. And I die a bit on the inside. Repeatedly.

När vi ändå nämnt animerade filmer, årets mest intressanta tecknade film tror jag blir Igor. Berättelsen om den galne vetenskapsmannens alltid lika utnyttjade assistent Igor, som här drömmer stora drömmar om att själv bli vetenskapsman! Efter min senaste släng av Grosse Point Blank-nostalgi insåg jag hur länge sen det var jag såg nått med John Cusak, och IMDb.com ledde mig till Igor. Jupp, Cusak, som jag gillar, gör Igors röst, och Eddie Izzard, denne underbare geniale man ska göra rösten till en av de tokiga vetenskapsmännen, om jag uppfattat det rätt :) Den här kan jag nog dessutom dra med syrran på och se på bio.

Andra saker jag gillar... Che Guevara. Vi vet att jag brinner för revolutionären i baskern. Jag har ingen större koll på Benicio del Toro, men det lilla jag sett med honom har jag uppskattat. I år spelar han Commandante Che i två filmer, The Argentine och Guerrilla. Det ska bli spännande, minst sagt.

Därefter finns självklart en lång lista av filmer jag inte har en aning om men säkert skulle vilja se, filmer jag glömt nämna, filmer jag inte vill nämna då de verkar usla men inte gör mig lika upprörd som Akira och för att inte tala om alla filmer jag vill se just nu och som redan finns ute. There Will Be Blood och I'm Not There står i alla fall på listan. Måste ju börja någonstans, så jag kan lika gärna börja bland de senast tillkomna.

"It's your lucky quarter."

Svängde förbi Jo igår, nu när hon var i Stockholm igen! Två helger i rad, woho! Klantigt nog insåg jag inte att vi skulle invadera pojkvännens tillsvidarelägenhet, utan åkte hem till hennes föräldrar. Där såg jag sms:et om att vi skulle mötas på vägen, och hann inte smita iväg i rätt riktning innan hennes föräldrar upptäckte min patetiska figur rymmandes från deras tomt medan de vinkade från fönstret. Jag vinkade tillbaka, log fåraktigt och la benen på ryggen.
Det vart mat och skvaller och kakor och herregud va filmen The Interpreter är lång. För lång. Men samtidigt bra egentligen. Får en att tänka efter. Det finns vissa saker som är för stora för att ta in. När en människa ställs som åtalad för "brott mot mänskligheten" till exempel. Det känns för stort för att kunna stå och bli anklagad för, utan att folk på något sätt måste trivialisera ämnet...

Annars är det lungt här hemma. Tog med syster ut idag för att handla små förnödenheter som hårsnoddar och bommulspads för sminkborttagning :P Så köpte vi glass och hon köpte kläder som alltid och snart ska jag hoppa på bussen och åka söder om stan för att träna med Josefine. Ska bli kul! Bortsett från att jag inte gått på ett aerobicspass på säg tre år, och misstänker en total kollaps...

För övrigt fick inte Juno så många Oscars som jag trott, men No Country for Old Men fick fyra och är så grymt bra att jag inte kan annat än nicka och instämma. Se den. Den är smart, välskriven, och väldigt oväntad på sina ställen. Jag tycker om hur man följer fler perspektiv utan att tappa fokus och hur välnyanserat skådespeleriet är. Javier Bardem är otrolig och ett totalt psykfall och bröderna Coen är fantastiska. Nu måste jag se Oh Brother, Where Art Thou? igen...

Sparrow Net

Februari går mot sitt slut, och går allt som planerat kommer jag att hålla nästa volym av Blade of the Immortal i händerna om mindre än två veckor! Underbara Blade… Volym arton, The Sparrow Net, har dessutom ett av de hittills finaste omslagen in serien, enligt mig.

Jag väntar otåligt.

Phone call

Jag fick ett fyllesamtal i natt! Det var oväntat och så länge sedan det hände att jag inte kunde sluta skratta. Kändes lite underligt först, men det var mest komiskt =)
Tur bara att jag lägger mig efter klockan tre som standard. Tur för den andre menar jag, jag tar inte lätt på att bli väckt ^^

Sweet and Sour, Apple Flower.

Våren är på väg. Vädret är underbart idag och efter att jag skrivit det här ska jag och iPoden ut på promenad. Jag ser fram emot våren med samma entusiasm jag välkomnar alla säsonger med. Jag älskar säsongsbyten, för lagom till att det inträffar är jag in till döden trött på den årstid vi haft senast. Och jag ser extra mycket fram emot årets vår just för att vintern inte ens innehålligt den vackra delen av vintern som jag tycker om, utan för att de senaste två-tre månaderna har känts som en utdragen version av gråmulen, kall och vidrigt regntyngd vardag, och trots att hösten är min favorit, så är senhösten bland den jobbigaste tiden på året. Kanske just för att jag älskar sensommaren/tidig höst så mycket, och omväxlingen är så desillusionerande. Och därför har det känts extra bittert att den sämsta delen av hösten vikarierat för hela vintersäsongen. Så nu ser jag fram mot vårsol och äppelblom, även om jag innerst inne vet att vår i Stockholm innebär schizofrent väderbyte och kall blåst och regn hela april, en av de månader jag tycker sämst om just av dessa skäl.

Men som jag sa, våren är snart här om med den äppelblom. Jag älskar äppelblom. Trädet i trädgården är till brädden fylld av silkeslena, vitrosa blomblad och jag blir glad bara av att se det. Så här sitter jag och väntar på knoppar i trädet.
Men det är inte bara jag som väntar. I en värld av kommers, handel, mode och produkter, insåg smarta Donna Karen att ett enkelt sätt att tjäna pengar är att sälja drömmen om det lilla goda.
DKNY "Be Delicious" är en av Sveriges mest sålda damparfymer sedan två-tre år tillbaka. Den luktar gröna äpplen, äppelblom och frisk vår. Så enkelt är det. I en uppsjö av exotiska och invecklade doftupplevelser faller vi för något så simpelt som äppelblom. Den romantiska drömmen i sin enkelhet. Jag föll själv för den. Jag har haft parfymen i två år, och den är härlig. Dock använder jag den sällan, sen det slog mig att jag luktar som alla andra, när jag använder den. Men det kan jag stå ut med ibland, för lite vårdrömmar.
Så DKNY var trendsättaren, men det är inte över. En något tyngre, sötsliskigare version finns att köpa på H&M under namnet "Green Apple". Inspirationskällan är omöjlig att missa, men den har ju de subtila skillnader som behövs för att H&M ska slippa bli stämda. Och även om den inte når upp till sin förlaga, finns det mängder av unga modemedvetna som gärna köper denna billighets kopia. I should know, min då tolvåriga syster köpte den, för 20kr. Det är ju ett kap för barnen om inte annat...
And it ain't over 'til the fat lady sings. En av mina favoritbutiker, The Body Shop, har bland årets säsongsvaror i begränsad upplaga dofterna Japanese Cherry Blossom (som var mild och söt, men tack och lov för ointressant för att jag skulle fastna för den, annars hade den stått i hyllan nästa vecka efter löning...), Water Lily (som jag inte har koll på) och "Apple Blossom". Jupp. Det går inte att missta sig på försäljningssiffrorna, så äpplen och äppelblom kommer finnas med på kartan ett bra tag framöver.
Och det gör mig inget. Det är trots allt den delen av våridyllen jag älskar. Men jag kan inte leva våridyllen konstant och samtidigt som alla andra. Så, tillsvidare, är jag mer än förtjust i det faktum att jag doftar vanilj 90% av tiden. Nu - promenad i solen!


Tillägg: Det hade hunnit bli kallt och grått innan jag skrev klart inlägget. Typisch. Kopp te och en bok som gäller, mao.

Say Cheese.

Helt ärligt var jag orolig för hur det här skulle gå. Men så messar du och frågar om jag gillar halloumi, och jag tänker att allt ska nog gå fint.

Yes, Mr. Todd!

Jo, min kära, var i Stockholm nu till helgen, och efter ett ordentligt heart-to-heart på det ack så mysiga McDonalds (ironin dryper), var vi och såg Sweeney Todd på bio i fredags.

Sweeney Tood... ärligt talat, jag är som i trans. Jag sjunger på sångerna, är helt uppspelt inför tanken att se den igen. Det är en splatterfest av klarrött blod för ögat, alltså inget verklighetstroget. Men de mörka miljöerna, känslan och skådespelarinsatserna... Johnny Depp är genial och underbar och helt från vettet, medan Bonham-Carter inte ens med döden målad över sig kan bli ful. Hon är egentligen galen hon med, de är alla så vridna att filmen blir surreal och fascinerande. Ibland var filmen förutsägbar, men man var så fast, så involverad att det inte spelade någon roll. Hals efter hals efter hals skärs upp och jag kan inte slita blicken, kan inte låta bli att ta in atmosfären, kan inte låta bli att flina när Depp sjunger sång efter sång. När han viskar "I want you bleeders" ryser hela jag.

Det är inte det att jag älskar Tim Burtons mörka sagor, hans finstämda artistiska geni och sublima sätt att fånga ögat med en historia i flera lager, som gör att jag så partiskt faller även för Sweeney Todd - Demon Barber from Fleet Street.
Nej, det är tvärtom. Jag ser filmer som Sweeney Todd och påminns om varför jag älskar Tim Burton.

Bon Anniversaire!

Har det redan gått två år? Det är som att dagarna verkligen rinner mellan fingrarna på mig, sandkorn i evigheten. 14/2 är det i alla fall, och Autumn Frost, min blogg och mitt allt mer energi- och tidskrävande hjärtebarn fyller två. Samtidigt har jag aldrig tyckt så mycket om att blogga som nu. Likvärdigt utbyte med andra ord, sådant tycker vi om. Jag hoppas på ytterligare år, med texter om allt möjligt. Förhoppningsvist reser jag, flyttar, upplever nya saker, läser nya böcker, möter nya människor, träffar gamla bekanta oftare, har mer att säga om viktiga ämnen, står upp för mina åsikter mera, engagerar mig mer i världsproblemen, lyckas med det jag tar mig för och uppdaterar oftare på AF.


Jag bakade dessutom i morse, passande egentligen, fastän jag inte tänkte på det då. Vanlig kladdkaka, men jag har smält vit blockchoklad och ringlat det över kakan. Resultatet var otroligt gott. Jag är bra på det här.

In hopes of a new year better than past ones.
Best wishes,
Nahal

Thanks for the fish ;)

On another note: I had a more than lovely lunch today. It was real fun and the company was charming and I'd love to have it again.
The company that is. Not lunch. Lunch happens to be a surprisingly well-established part of my daily routine as it is.

Unvalentine's?

Det var skrämmande idag. Jag ogillar så starkt att visa mig svag inför andra, varför måste jag då gråta när någon ser? Men jag tog mig igenom det där fördömda samtalet och eftereffekterna är nu intensiv huvudvärk och oro, men samtidigt en aning lättnad. Det känns lite som plus minus noll egentligen. Det här kanske inte var rätt sak för mig trots allt. Men man måste försöka.

Jag fick dessutom hyra min fiol en termin till! Just den här fiolen har jag haft sedan 2002, känns som om den vore min egen trots att den inte är det. Nu kanske jag borde plocka fram den och spela lite också...

Annars kanske man ska påpeka att det är Alla Hjärtans Dag idag. Det roliga är att jag ser mig själv som en romantiker, men jag ogillar dagen. Varför? För den är inte romantisk. Den är inte vacker eller mysig eller kärleksfylld. Den är full av av plast i fula rosa nyanser, ångest över att just idag visa att man bryr sig (varför kan du inte bry dig resten av året också??) och en ursäkt för män som aldrig diskar och dammsugar att bli förlåtna för ett års brist av känsloyttringar genom att komma ihåg en dag att ge partnern blommor.
Jag är bitter över saken, ja. Varför kan inte alla dagar vara mer romantiska? Varför ska en dag bli exploaterad och falsk och plastig istället? Det är fullständigt oromantiskt, ni har ihjäl all känsla!
Det kanske är som Dave Chapelle sa: "Women say chivalry's dead. Let me tell you something. Chivalry is dead ladies, and you killed it!"
Alla Hjärtans Dag är död, choklad-, pryl- och blomindustrin hade ihjäl den.

På Slackerlife hittade jag länken till en grymt underhållande artikel om Unvalentine's Day. Kolla upp det, skratta och tänk efter. Mina favoritutdrag var den om att vara enbent på Nationella Riverdancedagen och dikten om att vara en betydelselös robot. Det är humor.

PS. Jag erkänner att en del av nallarna de säljer just idag är jävligt gulliga. DS.

Igår, idag, imorgon.

Jag hade en jättefin helg. Indisk mat och Darjeeling Limited först ut. Det var jättekul, och jag gillade filmen, som visserligen var lite för lång, men konstig på ett intressant och komiskt Wes Andersson-sätt. Rekomenderas för de som gillade hans Royal Tenenbaums...

Vi var ute och dansade sen, och trots nya skor klarade jag av dansgolvet i ett par timmar och hade tokkul i mitt sällskap. Musiken var lite skum stundtals och Debaser Medis rånar en praktiskt taget med sina priser, men det var en kul kväll och efter att ha tagit taxi tillbaka till Flemmingsberg så var många av oss uppe till morgonkvisten och tjattrade.
Var kvar i Flempan till måndag och söndagen gick till att se på film, äta pizza och tårta och blanda drinkar och främst att umgås med vänner jag inte ser så sällan, eller återbekanta mig med tidigare bekantskaper. Det var i sin helhet en mycket lyckad helg, och jag tog igen den med att slappa hela gårdagen.

Idag däremot var ganska underlig. Klev upp, åkte till Gamla Stan, köpte födelsedagspresenter på SF-bok. Stället är så bra, jag hittar praktiskt taget presenter till alla i hela min bekantskapskrets där. Tack och lov för personalrabatten =) Sen var jag och Veronica på gymmet. Vårt kort inkluderar att vi får ha instruktör två gånger var under året, men vi gick ihop på en för att spara tid, och fick en genomgång av gymmets läskiga maskiner. En kändes nästan som om jag skulle ställa mig upp och korsfästa mig och en annan, som säkert är jättebra, ger mig den oönskade känslan av att sitta i förlossningsposition. Wierd.
Däremot har vi upptäckt att jag är så vig och böjlig att maskinerna tar stopp innan jag gör det, vilket överraskade instruktören upprepade gånger. Han uttryckte konstant förvåning över saken och erkände att maskinerna helt enkelt inte är anpassade till att folk ska vara så böjliga som jag. Coolt :P

Kom hem och fick höra att min bror råkat slå omkull och krossa mitt champagnedrakglas som jag fick av Krycke i 18års present. Påminde mig om incidenten då syrran spillde kolsvart puderögonskugga över min handvävda matta. Jag fattar inte. Jag trodde jag var den klumpiga i familjen. Va fan håller ni er inte utanför mitt rum för? Jag vart på riktigt dåligt humör efter det.
Hjälpte inte sen att jag skulle simma med mamma, och hela simhallen var full av skrikande barn och så mycket folk att jag sparkade en tjej i huvudet (hon förtjänade det för fan, hon hade redan hunnit armbåga mig två gånger...) It was short and not sweet at all, och jag tror jag håller mig till att simma i Åkeshov istället...

Imorgon måste jag till stan för att återlämna min fiol till Musikskolans instrumentförråd. Nu var jag aldrig ambitiös eller flitig i mitt spelande. Men fiolen var en fritidssyssla i tretton år av mitt liv. Det känns helt vansinnigt att jag inte ska ha den kvar.
Så har jag dessutom ett möte inbokat till kl. 15, och för att vara ärlig blir jag nästan illamående av nervositet bara jag tänker på det. Jag ser inte fram emot det. Alls. Inte på något sätt. Mest av allt vill jag ringa och och ljuga och säga att jag är sjuk, men jag vet att jag inte kan. Jag måste gå och det kryper i mig bara jag tänker på det. If this is what will save me, I feel like I'd rather drown.
Men jag har fått stöd och pep-talks och det ska nog gå bra. Om inte är dagen ändå ingen katastrof, inte alls! Efter ett oväntat samtal, som gjorde mig riktigt glad, så har jag lunch inbokad imorgon, och fint sällskap lyfter nog hela dagen =)

Kvällsplaner

Screw you Void of the World, jag var och simmade både igår och i förrgår. Jag använder mitt träningskort, nu när jag har ett kort. 2-0 till mig! Iofs... så har jag inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra med sötsaksätandet, så jag antar att jag och tomheten står på 2-1 basis.

Igår natt satt jag uppe och jobbade, och lyckades äntligen ta mig i kragen och plocka undan de sista 50-60 böcker som legat i högar på golvet i över två veckor. Sen fick jag en ordentlig släng av Ranma ½ nostalgi, trots att just den film jag recenserade var usel. Men jag har nog en 4 Ranma ½ recensioner kvar att skriva, så det ska bli riktigt trevligt.

Åt knappt frukost (vaniljyoghurt) duschade, mådde lite sådär idag. Påväg ut till vännerna på andra sidan stan blev jag illamående. Ordentligt yr, men det vart mot slutet och Sara höll koll på mig via telefonen. Det var väl bara jobbigt att byta färdmedel och bära saker och inte ätit och inte sovit och ha ont i kroppen efter två dagars träning... hm, ja det var ju en del skäl.

Ska fira födelsedagar ikväll! Först ut, Korilove, som fyller år idag och som är underbarast i hela världen =) Middag och bio med hennes gäng. Det blir indiskt tema, både restaurangen och filmen, Darjeeling Limited.
Därefter komma ikapp forumsgänget och fira fina Emilia och Mattias, som fyllde i onsdags respektive idag. Ska bli massa härligt sällskap och mycket dans och festande. Jag är faktiskt på riktigt bra humör inför ikväll. Lovely.

Howl

För tillfället finns fyra pocketupplagor av Howls Moving Castle av Diana Wynne Jones här hemma. Jag medger utan ett ögonblicks tvekan att jag älskar boken innerligt, men fyra ex känns något underligt. Och antagligen ohälsosamt.

Trött!! Jag har både sovit ordentligt och ätit ordentligt, men den sprängande huvudvärken jag hade i natt är påväg tillbaka. Ingen träning i eftermiddag alltså. Men simning imorgon. Jag kanske är trött ändå. Var ute många timmar igår, shoppade fastän jag har så lite pengar. Träningskläder och ett par fina skor (du skulle vara stolt Jo, snart är jag uppe i 20 par...)
Det var jättekul att se Kori, och sen fikade vi med Tobias. Härligt att se honom, särskilt som jag missade hans firande i helgen, jag är inte på topp med hälsan...
Efteråt var det sunkhak på söder med Ina. Lång dag igår med andra ord, men mycket fin.

Idag var jag och bror och förnyade våra pass. Sammanlagd rese- samt väntetid fram och tillbaka: ca 2h. Tid tillbringad inne på poliskontoret: ca 15 minuter.
Ärligt talat, att det omkring ska vara så tidskrävande. Och mitt passfoto blev fult.

Rose

I samband med senaste dagarnas inlägg och mänskliga rättigheter, så tänker jag passa på att lägga upp en av Amnestys kampanjbilder i kampen mot könsstympning av kvinnor. Det är en mycket talande och vackert upplagd affisch som jag tycker väldigt bra om och som berör en viktig punkt i kvinnoförtrycket.

Sexualitet, njutning och framför allt rätten till sin egen kropp är en mänsklig, och inte manlig, rättighet. Vi gör väl i att inte ta det förgivet.

Ja, det är dig det är fel på.

Apropå mitt senaste inlägg har jag lite att förklara. Först och främst, det är saker jag funderat på ett tag, saker man ser varje dag och inte orkar mer än registrera, tills det bubblar upp till ytan. Det var även att jag läste ett av Balsams bloginlägg för ett tag sen och fick min en extra tankeställare. Dessutom är det väl en specifik händelse som jag inte riktigt kan släppa som gör sig påmind.

För några veckor sedan satt jag och pratade med en del bekanta och samtalet gick över till en hel del olika ämnen. Jag minns inte hur, men en av de saker som kom fram var iaf att en av dessa bekanta mycket urskuldande erkände att även om det lät hemskt, så ansåg hon att Sverige tog in för mycket invandrare, då de som bodde här ”från början” förlorade chansen till bra jobb och bostad etc etc.
Och jag var helt chockad av flera skäl. För det första trodde jag inte att någon i min bekantskapskrets skulle spotta ur sig nått sånt, urskuldande tonfall eller ej, och dessutom så kunde jag inte låta bli att häpnas över hur ignorant den här personen var. Tror hon verkligen på fullt allvar att de som kommer hit får lyxjobb och villa? De bästa jobben och hemmen, som hon sa? Är hon blind?

Men det som stör mig mest i efterhand är att jag, som brukar vara så orubblig i mina åsikter i sådana fall, och som utan tvekan skulle ha sagt ifrån i vilken situation som helst, fegade ur då det var någon jag till viss del kände. Jag vart så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga, så jag försökte liksom släta över det. Varför i all världen gjorde jag det?! Jag sa att jag själv inte heller tycker man ska släppa in massa människor, om man inte kan ta hand om de man redan släppt in. Jag menar att jag tycker det är omänskligt att släppa in krigsoffer och politiska flyktingar och efter tre fyra år neka de uppehållstillstånd och skeppa hem de. Så ja, ta hand om de som är här först, och då menade jag invandrarna också givetvis, inte bara inhemska svenskar. Jag sa även att jag faktiskt tycker vi ska ta in mer folk fortfarande, och vi måste bli bättre i vårt vidriga migrationssystem. Vi är inte Finland för fan, som släpper in en människa om året. Det är avskyvärt. Men jag är fortfarande besviken på mig själv för att jag inte tydligare slog fast att jag totalt motsatte mig hennes tankesätt, att jag ansåg henne naiv och otroligt självisk.
Så ja, i efterhand är jag mest besviken på mig. Men jag är samtidigt besviken på henne också. Hon är inte den jag trott att jag någonsin skulle bli nära vän med, men som det är nu tycker jag det är lugnt och lika bra att vi förblir bekanta. Självklart kanske hon ändrar åsikter eller vaknar upp och inser verkligheten någon dag och jag är klart vilig att ge folk andra chanser, men jag är tyvärr hemskt dålig på att glömma och förlåta. Jag kommer för alltid minnas att jag själv inte stod upp tillräckligt mycket för det jag trodde på och skämmas över det. Och jag kommer lika länge minnas att du var självisk, oempatisk och verklighetsfrånvänd. Det är nästan lite synd om dig, för samtidigt tycker jag att du har varit trevlig, rolig att prata med och intressant som person, och nu blev du på något sätt mindre intressant. Jag tycker fortfarande att du är trevlig, och jag tycker ju faktiskt inte illa om dig. Det är snarare tvärtom ju, jag tycker du är kul att umgås med och jag gillar dig. Det gör det hela mer irriterande, för just på den här punkten tycker jag bara att du är så otroligt korkad.

---

---

On another note: I senaste inlägget använde jag en gång könsord då jag svor, vilket alla som känner mig vet är något extremt ovanligt. Jag använder det helt enkelt inte och tycker egentligen hemskt illa om det. Jag tycker inte om att säga det och jag ogillar att andra kan göra något negativt av bland annat mitt kön, något som jag varken vill eller ska behöva känna att jag måste skämmas för. Jag menar, det är väl bland de mest naturliga sakerna i världen, och så svär någon med det. Känns konstigt.

Ändå gjorde jag det själv i förra inlägget, och det var för att jag insåg att inget annat förmedlade hur arg jag kände mig. Det var extremt för mig, och kändes verkligen som att det sa något. Och eftersom jag svär en del i vanliga fall och inte planerar att sluta med det, så är inte vanliga svordomar effektfulla nog för att skillnaden ska märkas.
Jag ville av någon anledning vara klar på den punkten, och förtydliga att det inte kommer vara ett ofta förekommande inslag.

Amnesty

Jag är medlem i Amnesty sedan snart tre år tillbaka. Sen jag började plugga på Universitetet i princip. Det finns mycket där ute att engagera sig i om man kan. Jag är varken modig nog för att åka på protester i krigsdrabbade och politiskt skakade områden, eller utbildad nog att hjälpa folk i länder där epidemier, naturkatastrofer, svält och krig härjar. Jag kan just nu bara på mitt kapitalistiska sätt visa att jag är engagerad i frågorna genom att betala för ett renare samvete. Kan man säga. Jag antar att det är vad det är. Men jag gör det inte för mig egentligen, och jag hoppas att de pengar jag ger till olika organisationer hjälper så långt de räcker, och pratar gärna om olika problem ute i världen, eller här hemma, och går gärna på demonstration någon gång och stöttar på mitt egna futtiga vis. Många droppar små, helt enkelt.

Så, varför Amnesty? Det är en utan en handfull organisationer jag stöder, men den jag ger mest till. Varför? Jo, för att jag tror på att många problem ute i världen bottnar i bristen på mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet – mänsklig rättighet här, men i en politisk diktatur kan du glömma det. Vård och mat i krigszoner – vi har inte ens krig här, vad vet jag om hur det är att svälta? Men dessa människor bor på samma klot som jag, klart som fan att de har rätt till rent dricksvatten. Men får de det? Nej, för att det finns ingen olja i Kongo Kinshasa, så Bushs äckliga korståg har liksom inte riktigt nått dit än (på gott och ont). Ja, regnskogen bör preserveras. Ja, pandor och tigrar bör räddas och en flera hundratusenårig delfin som bara fanns i Kina dog ut för gott förra året för att vi inte kan sluta skräpa ner. Klart att jag tror på WWF och att man ska stoppa barnarbete och bota cancer. Men utbildning är en mänsklig rättighet i i-länder. Vi kan se ner på andra som ”inte vet någonting”, men det är för att de inte vet för fan!! De har samma tillgång till utbildning som du hade till vattenskidor när du var två, va fan tror ni egentligen??
Dessutom, dessutom, så är det jävligt svårt att bry sig om pandans fucking överlevnad när man själv och ens familj svälter till döds, när ens son är elva och måste jobba på risfält med en för att ha nått att äta för att inte tala om ens dotter, som man lämnade av på någon offentlig toalett när hon var två veckor gammal för att man inte hade råd att försörja en till mun när kvinnor ändå innebär utgifter men inget jobb och ingen ekonomisk trygghet.

Mänskliga rättigheter är viktigast. Om folk hade rätt till vård, till jämställdhet mellan kön, till religionsfrihet, till en religion som inte kuvar över huvudtaget eller för all del och ännu bättre – brist på religion, till mat, till skola, till yttrandefrihet, då skulle situationen vara helt annorlunda. Då skulle de som bor i u-länderna, som tyvärr är de som drabbas hårdast och har det svårast att ta sig ur situationen, kunnat ha fler verktyg till att försöka lösa och bekämpa ekoproblem, kvinnoförtryck, religionsförtryck, barnarbete och utdöende djur. Jag menar, vem bryr sig om djur som svälter när man själv svälter? Ärligt. Om jag svalt och fick chansen skulle jag för fan äta jättepandan! Det tjocka aset kan ju föda ett kvarter för guds skull! Så sitter vi här och talar om att om utdöende djur för folk som dör i torka eller översvämningar. Utdöende djur dör i u-länder för att folk i i-länder vill ha händer från jättegorillor som sina askkoppar, och därför betala för tjuvskytte. Vem kan klandra tjuvkytten? Han kan nu försörja sin hela familj. Man borde snarare hugga händerna av rikemansjäveln som vill ha betar och horn över hela sitt jävla ställe.

Jag blir så fruktansvärt äcklad av oss människor. Så sitter man och har mage, har mage, att klaga över invandring. Men för i helvete! Att äta och andas och älska och leva och vara fri är mänskliga rättigheter. Att ha en bil är inte en mänsklig rättighet. Men här sitter alla avskum och kör sina bilar, och utsläppen kommer (vad man än vill säga om global uppvärmning) sluta med att Afrika blir en förkolnad klump. Värmen drabbar de som redan har det värst och inte ens bidrar till utsläpp. Ja, jaaa, så kommer de hit och tar våra jobb och bra hem och våra möjligheter! Ja, självklart. De har ju alla drömt om ett liv borta från förtryck, barnarov, krig, svält, tio kilometers gångavstånd för en hink vatten, våldtäkt och att se hela familjen dö framför ögonen på dem, och deras stora drömlösning har ju varit att komma till Sveriges iskalla fittväder och alla som kollar snett på grund av deras hudfärg och bli städare för den före detta Statsministern som nu när han inte längre styr helt plötsligt tycker att skatteavdrag för hemhjälp blev en bra idé. Eller varför inte för den nya regeringen, som dessutom betalar dem svart under bordet så att de inte ens får en chans att sätta foten i landets rättsystem, arbetsmarknad eller sjukvårdssystem.

Vi är alla förhatliga, avskyvärda monster. Och den dag ni missunnar att folk kommer hit bara för att få se sina barn växa upp utan rädslan att kliva ut ur det skjul de kallat hem, då förtjänar ni att bli sprängda i luften av den galne stackare som tappat all tro till livet och blivit värvad av någon psykopat som sen får representera alla. Om du inte bryr dig om att andra dör för att de inte har rätt till sina liv, då förtjänar inte du att leva heller.

Surprise...

Hör och häpna, flickan skaffade gymkort i torsdags.

Nahal 1 - Void of the World 0

Suspicious Minds - Pt. 2

Suspicious Minds - Elvis Presley

We're caught in a trap
I can't walk out
Because I love you too much baby

Why can't you see
What you're doing to me
When you don't believe a word I’m sayin’?

We can't go on together
With suspicious minds
And we can't build our dreams
On suspicious minds

So, if an old friend I know
Drops by to say hello
Would I still see suspicion in your eyes?

Here we go again
Asking where I've been
You can't see these tears are real
I'm crying

We can't go on together
With suspicious minds
And we can't build our dreams
On suspicious minds

Oh let our love survive
Or dry the tears from your eyes
Let's don't let a good thing die

When honey, you know
I've never lied to you
Mmm yeah, yeah

Suspicious Minds

Jag ser inte särskilt mycket på TV. Nyheter, tv-serier, talkshows, dockusåpor, tävlingar, vädret… det mesta går mig förbi. Jag kanske sätter mig ner för nått avsnitt av NCIS eller CSI någon gång ibland, eller repriser av sådant jag sett förr, som Simpsons eller Scrubs. Jag brukade älska att se på TV som liten, det är skönt att jag kommit över det. Men jag ser mycket på datorn istället. Och jag tycker jävligt mycket om film, och det har blivit ovanligt mycket av det på sistone.

Men det var inte det jag egentligen tänkte prata om vad jag egentligen hade tänkt prata om är de här tävlingarna som går på TV. Som Idol (nu är uttagningarna av Idol något hysteriskt rolig, för folk har ingen självkännedom alls). Lite ironiskt är det att just senaste säsongen, som var den min syster tyckt sämst om, har varit den enda där jag faktiskt sett mer än två avsnitt. Skälet till det var att Amanda ofta valde låtar som jag sedan tidigare tycker riktigt bra om, som: Tainted Love, Dream a Little Dream, You Really Got Me Now, Just a Girl, Baby Can I Hold You Tonight… Nu missade jag hälften av dessa framträdanden och fler, men jag hörde i efterhand att hon sjöng vissa av låtarna och gillade hennes musiksmak, så någonstans när en tredjedel av säsongen var kvar började jag åtminstone kolla på programmet om jag ändå var hemma. Och bortsett från hennes underliga och ständiga åmanden på scengolvet tyckte jag hon var bra.
Hur som, this still ain’t my main point. Vad jag ville komma fram till, är att en av låtarna hon sjöng var Elvis “Suspicious Minds”. Jag hade inte hört den på evigheters evigheter, och kan inte ens minnas om jag någonsin hade hört hela. Av någon anledning vart jag nostalgisk ikväll, och efter att ha lyssnat på Nina Simone, Frank Sinatra och Leonard Cohen i veckan, så vart jag efter en ganska tung dag på humör för något med mera fart men nostalgisk liktförbannatväl. Så det var my boys The Beatles eller Elvis. Jag valde Elvis, för jag hade en Beatles vecka för inte alltför länge sedan trots allt… Och någonstans i bakhuvudet måste jag ha tänkt på det sedan Idol gick, för den första låten jag sökte upp på Youtube var Suspicios Minds, för jag ville verkligen höra hela i hans egen tappning.

Och.. ja, jag vet inte. Elvis. Allvarligt talat, det känns som att man måste älska eller hata honom och av någon anledning kan jag inte låta bli att bli hur glad som helst av Elvis. Med de där idiotiska scenkläderna han har på sig och hans underliga men ändå så engagerade dansande. Nu pratar jag om unga Elvis. Med sin varma röst och, let’s face it, snygga kropp och tokcharmiga leende. Elvis var het. Jävligt, jävligt het. Och han sjunger Suspicious Minds med en sån energi som bara kan betyda kärlek och en hel massa droger i systemet (som han nämner lite odiskret i klippet, men som inte hör till låttexten…) och när han flippar helt efter nästa två tre minuter och sen dessutom flirtar och skrämmer backup sångerskan började jag verkligen skratta. Det var humor och han var så otroligt charmig.

Jag blir glad av att se det. Genuint glad och fnittrig och på riktigt danshumör. Thank you, thank you very much.

Waiting and anticipating.

"Water Ways To Go"

Apart from lunch with Balsam on Monday (thanks love), I've hardly been out of the house for more than buying stamps in a week. Been working on getting better since my last weekends plans got shot down the drain. So, technically, I've hardly left the house for more than like.. 40minutes, other than on two occasions in the past.. oh, 10-11 days. That's sad. But I'm all better. Tired, but well. Which is good, cause I paid for tonights tickets like two months ago.

So if you need me, text message me. I'll be out with some of the girls tonight. Dancing on a boat. On its way to Finland.

Heath

Jag kan knappt tro det. Heath Ledger är död. Jag tyckte verkligen han var en tokigt bra skådespelare. Varierad, mångbottnad, full av talang. Jag har sett fram emot hans tolkning av the Joker så intensivt att det faktiskt känns underligt att läsa att mannen är död.

Jag tar det nästan lite personligt. Som om jag kände honom, fastän han var så tillbakadragen egentligen, tillskillnad från många i samma branch. Jag är upprörd på ett nästan personligt plan, vilket till och med jag själv finner konstigt.
Men allt jag ser framför mig är olika filmscener, som när han sjunger på läktaren i 10 things I hate about you i sitt svartlockiga hår, eller alla härliga scener ur A Knight's Tale. Eller hur otrolig han var som Ennis Del Mar i Brokeback Mountain, den undertryckta konflikten som hela tiden avspelglas i hans rörelser, lugnet före stormen som fanns i alla hans ord och handlingar. Och jag hör hans röst som Jokern i mitt huvud, de rullande r:en och skrattet, det vansinniga skrattet.

Jag är upprörd för det känns bortkastat. Han var i stort sett bara en handfull år äldre än jag själv. Jag hade över en halv livstid av Heath Ledger-filmer att se fram emot, och jag kan inte låta bli att känna att jag på något vis förlorat här och gått miste om något. Det känns helt enkelt bittert.

Dollface

It’s melted and molded itself to my skin
A neat little mask hiding all that's within
With a smile colored blood and a porcelain face
Like some odd sort of clown longing for an embrace

Pinned-up red curls soft on bare shoulder blades
Eyes turned seductive by a clever use of shades
Covering truths with a smokescreen and veil
The image presented is quite pretty and frail

All dolled up for your sweet satisfaction
I’ve turned myself into tonights main attraction
I parry your moves with giggles and sass
So you never stop to notice my eyes turned to glass

- Nahal

Bokgolv

... istället för bokhyllor. That is the current state of affairs.

Mina bokhyllor rymmer inte mina böcker, åtminstone inte om jag insisterar på att behålla mitt gamla system. Så efter en längre tids funderande på saken och en veckas sista velande så tömde jag hyllorna i natt. Nu gäller det att hitta en ny uppdelning som passar mig. Jag ska passa på att lista dem samtidigt, jag har inte riktigt koll på mina titlar.
Men frågan är som sagt, hur ska jag göra? En del i min bekantskapskrets skulle säga att jag har mycket böcker, andra skulle säga tvärtom. En av mina vänner har flera tusen pocketböcker (för att inte tala om hans andra böcker) som han katalogiserat i bokstavsordning efter författare i sina hyllor. En annan kille jag känner brukade ha färgkodat i sina hyllor innan han flyttade. Färgkodat! När jag fick höra det, lagom till hans flytt, gick jag runt och tänkte på det i flera dagar. Färgkodat. Men jag har för få böcker för att det skulle vara vettigt att katalogisera dem. Och jag har för få böcker för att det skulle se bra ut med färgkodat. Dessutom består stora delar av mitt bibliotek av fantasy och manga. Enhetliga omslag är inte riktigt vad jag skulle kalla det. Det skulle bli svårt att färgkoda tycker jag, och skulle resultera att böcker i samma serie hamnar på olika ställen, vilket jag inte skulle stå ut med. Vi får se hur det blir. Just nu står dock hyllorna tomma, och golvet är fullt.

Kärlek utan gräns

Jag och min lillasyster har sedan i helgen gett oss ut på det mycket bekväma äventyret att hålla Disneymaraton. Ungefär varannan dag ser vi en eller två av våra gamla Disneyfilmer och jag njuter och myser i högsta grad. Vi började i lördags, men sen var jag borta fram till måndag eftermiddag, så hittills är vi bara uppe i fyra filmer: Hercules, Den lilla sjöjungfrun, Mästerdetektiven Basil Mus samt kvällens Robin Hood.

Jag tycker det är helt underbart. Jag kryper upp i soffan med en filt om mig och det känns som om jag är 7 år igen och små saker gör mig lyckliga. Jag kan alla sånger och de flesta repliker men det gör mig inget. Ibland önskar jag att jag även hade filmerna på originalspråk, för de flesta vi har är VHS från när jag och lillebror var små och de är dubbade. Sen måste jag tillägga att dessa dubbade Disneyfilmer inte är fy skam heller. De är riktigt riktigt bra, ibland till den grad att jag föredragit den dubbade röstens karaktär framför originalets när jag väl fått jämföra.

Så kvällen i ära delar jag med mig av den raraste scenen i Robin Hood, på svenska förstås, för det var ju så jag såg den. Nu återstår bara frågan som gnager i mig: Vart har min Aladdin VHS tagit vägen?!

The Art of W(h)ine

Jag är sjuk igen. När jag kom hem från Lingbo för tio dagar sen hade jag en fyra-fem dagars krasslighet att ta itu med. Jag kände mig febrig och trött. Ett ökat användande av min astmamedicin gjorde att jag hade ont i lungorna och halsen kliade. Men lagom till helgen mådde jag fint. Eller kanske intygade jag mig det så att jag kunde gå på irländsk pub med kompisar och ha roligt. Sen sov jag över i Flemmingsberg hela helgen och hade det trevligt med prat och skratt (utom möjligtvis då jag vaknade på soffan och tv:n visade American history X. Jag kom in efter halva filmen, men det var första gången jag såg den och jag grät floder.)

Sen har det varit lugnt. Jag har inte klivit ur huset sedan jag kom hem i måndags, inte ens för att ta in posten. Det har varit lugnt även om jag känt mig hängig. I tisdags märkte jag av att jag var lite segare, och att ögat gjorde ont, men jag reagerade inte så mycket på det. Vad jag däremot märkte av var att jag inte hade någon aptit. Förutom äggen jag åt till frukost (vid lunchtid) så åt jag ingenting alls bortsett från en massa bröd istället för middag. Pappa hade köpt hem jättegott bröd med oliv i. Mamma hade gjort pastasallad med räkor, men bara lukten av den fick det att vända sig i magen på mig, vilket jag skyllde på att jag verkligen avskyr räkor. Jag borde ha vetat bättre.
Jag vaknade klockan åtta onsdags morgon. Mobilen hade ringt och jag skulle upp. Jag vet inte vad som hände. Somnade jag om, föll jag ihop? Allt jag minns är att jag höll i mobilen och att allt var väldigt suddigt och snurrade. Det nästa som hände var att Maria ringde och undrade vart jag var. Jag var så förvirrad när hon ringde att jag inte ens minns det jag sa. Jag skäms mest över att hon inte bara lagt ner tid på att ta sig till thai-stället, utan för att hon burit ditt min Helvetespackning i tron om att jag skulle vara där. För nått år sedan försov jag mig en timma när jag skulle träffa min kompis Sara på stan. Jag trodde aldrig jag skulle göra nått sånt igen. Men nu har jag inom loppet av en och en halv månad både missat Maria och fått Kori att vänta på mig en timma. Jag har vaknat av deras samtal där de undrar varför jag är sen. Jag vet att jag är sjuk, men det dumma är att jag skiter i det. Jag tycker det är klart mycket värre att jag sviker mina vänner, vilket känns mycket jobbigare än att må dåligt utan att veta varför. Kanske borde jag vara orolig, men jag orkar inte bry mig. Dock känns det obehagligt och skrämmande att mina vänner inte kan lita på mig.

Jag minns inget av mitt samtal med Maria. Bara hur förvirrad jag var över att mamma inte ringt och väckt mig. Jag visste ju at jag var krasslig så jag bad henne att ringa utifall att jag inte kom upp i tid. Visade sig sen att hon hade glömt mig helt. Hon ringde halv två istället för halv tio, för att kolla hur allt var bara. När hon ringde hade jag kvicknat till, men mådde jätteilla. Alla rörelser fick det att gå runt, och jag kunde inte äta nått. Tillslut fick jag i mig lite yoghurt, men mat var otänkbart. Ögat var svullet dessutom, jag har fått en vagel igen. Men nu syns den knappt, jämfört med den jag hade sist för drygt ett år sen och som fick mig att se ut som Quasimodos syster i sådär två veckor...
När jag klev up ur sängen mådde jag så illa att jag fick sätta mig ner igen. Tyvärr blev det bara värre. Pappa hade kommit hem mitt på dan för lunch och lukten av omelett fick mig nästan att börja gråta av illamående i trappen, fastän jag själv ätit ägg dagen innan.
Resten av dagen var likadan. Förutom lite yoghurt var det bara vätska. Jag var trött, grinig, illamående och frusen. Mamma lyckades tvinga i mig middag efter 30timmars svält, men det tog så absurt lång tid att jag var uttråkad när tallriken väl stod tom. Halva tiden gick ut på att koncentrera sig på att maten inte skulle komma upp samma väg som jag fått ner den.

Sen har jag lyckats läsa lite och mamma värmde en vetekudde åt mig, som jag hade på fötterna, för de var så kalla att jag tappat känseln i dem. Och så har jag gnällt. Jag blir på extremt gnälligt humör då jag är sjuk. Jag fattar inte att folk står ut. Jag gör det inte.
Och värst av allt är ändå inte att jag mår såhär illa utan just att jag tvingat Maria att bära min packning, att jag inte kunde gå på föreläsningen med Veronica och träffa Balsam, att jag högst troligt får tacka nej till middag hos Karin och Rickard på fredag, att jag inte kan vara med på Stinas födelsedag på lördag och att det dessutom är jag som har ansvaret för Stinas födelsedagspresent, och jag skulle ha köpt andra halvan under dagen men varit hemma istället. Om jag inte kan ta mig till Uppsala på lördag måste jag lämna över presenterna till Natti på fredag, vilket innebär att jag hur jag än mår måste släpa mig till stan på fredag och köpa Stinas paket, för det känns så fult att kontakta de andra i sista stund och säga att jag är sjuk och att de får ta hand om det själva. Jag kan helt enkelt inte.

Comandante

I saw you on TV tonight. I recorded the show for my mom, who's hero you were during her younger days. Maybe I inherited her love for you and your ideals, the true ones, not the ones warped by media and imperialism, or by your own ways of revolution through arms. But yes, I'm in love with your dream. And I show it wrong I know, with your face printed on a t-shirt I once had and lately with you looking out on the world from the surface of the red-painted china of my teacup. I follow the dream through capitalist means of consumption. Yet I cannot help wanting to buy that teacup, and smile when I hold it and I remember. You make me believe, even when faced by nightmares, it is good to dream.

And I couldn't help feeling my heart leap when the TV showed your laughing face just an hour ago, or feel my entire being on edge when staring into those intense eyes of yours on screen. You were a handsome man. I found pictures of you on the net, and just looking at them makes me happy.
Even when the documentary showed your corpse, you seemed somewhat alive. They can't kill you, you're eternal.

Comandante Ernesto Rafael Guevara de la Serna.
El Che.

2008, a bit too late.

Jag har varit krasslig i ett par dagar och nu har jag häftig hjärtklappning. Jag har ätit dåligt, men ätit gott ute och jag har sovit dåligt eller inte alls. Jag har varit uppe hela natten och jobbat och nu känns andningen krystad. Jag har inte sovit på snart 30 timmar.

Jag har inte bloggat på två veckor men jag har varit hemma i fem dagar och nu ska jag sätta igång med det igen. Jag har haft jätteroligt i Lingbo samtidigt som jag önskat mig bort för att det var så intensivt. Jag har en del bilder jag vill gå igenom och lägga upp, men vi får se hur jag känner för det senare.

Sedan jag kom hem har jag varit med vänner och haft roligt ute eller varit med familjen och haft det mysigt hemma. Mamma och syrran hade dessutom med sig massor med fina saker åt mig från sin resa, mycket mer än jag förtjänar. På tal om lillasyster så var hon och jag och såg Enchanted på bio igår. Den var söt, underhållande, löjlig men klart sevärd. Jag gillade den. filmen lyckades faktiskt kombinera de klassiska Disneyfilmernas mest stereotypa drag med en komisk handling i New York - miljö utan att det blev förödande. Skämten på gamla Disneyklassikers bekostnad träffade verkligen och scenen där Giselle lyckas kalla hem New York- djuren för att hjälpa till att städa är inte bara rolig utan lyckas även vara äcklande, då råttor, duvor och kackerlackor knappast var den fauna hon varit van vid tidigare.

Jag har skrivit recensioner, men för få för att jag ska vara nöjd, och jag har dessutom inte pluggat. Min uppsats kunde lika gärna ha gått i ide. Idag har jag rännt runt på stan för att få allt jag vill få gjort klart och jag har skrivit ett långt brev för hand, vilket kändes mysigt trots innehållet.
Jag har flera lager kläder på mig men fryser. Jag hoppas att jag mår bättre imorgon för det är tjejkäll och jag vill ut och försöka ha roligt.
Jag har mindre pengar på kontot än jag trodde coh fler böcker hemma att läsa än jag hoppats på. Vetsaga har frågat om jag är intresserad av att skriva en artikel för de och det är jag. Jag har fått mitt första brev från Onkologiskt Centrum vilket skrämmer livet ur mig. Allt jag kan tänka är at det är för tidigt för sådana brev, jag fyllde just 22 ffs!

Så jag är fruktansvärt trött, något febrig med ett hårt bultande hjärta och jag fryser. Jag är sjuk och även pank och extremt resesugen bara för att det är så opassande just nu. Jag måste jobba mer och studera mer, men jag har tagit studieuppehåll i vår eftersom jag inte vet vad jag vill göra, jag känner mig lite vilsen.

Jag hade inga nyårslöften i år, som så många andra år. De löften jag brukar bryta är oftast mina egna. Låt oss säga att jag ska försöka leva dag för dag och se vart jag hamnar.

Tills vidare, ett försenat "skål och välkomna till 2008". Jag önskar er alla ett år lyckligare än tidigare år.

New Year

Den 28:e är slutligen här och jag har varit uppe hela natten av rädsla för att sova så tungt som jag brukar göra och missa mitt tåg mot Gävle. Nu ska jag fira nyår med ett tjog vänner mitt ute i ingenstans och där blir jag kvar i ungefär 10 dagar. Möjligtvis kommer jag hem lite tidigare för mamma och Nina kommer hem nu på söndag.
Idag hann jag dessutom ut till stan för att shoppa med Joanne och Kori, och hittade slutligen en klänning till nyårsfesten. Det var underbart att träffa Joanne igen innan hon åker tillbaka till Örebro. Två olika tillfällen på en vecka, så ofta har vi nog inte setts på 3 år!

Värdinnan för nyårsfirandet är charmtrollet Emilia, som även var värdinna ute i Långsand i juli. Där ute var det härligt med lekar och promenader, bad och sol och dans i regnet och bärplock, spel och annat som jag allt för sällan tar mig tid till. Bilden nedan är från i somras.
Jag kan bara hoppas på att ha minst lika roligt nu, vilket jag egentligen inte är tveksam till.
Vill ni ha tag i mig är det bara att ringa, annars önskar jag er gott nytt år och god fortsättning!

Nackskott för demokratin

Så mördas Benazir Bhutto efter politiska tal, och mördaren spränger sedan sig själv och minst 20 andra i luften.
Det är inte bara mordet i sig, då man tystar kravet på demokrati i Pakistan, där man trampar ner oppositionen, där man gör sig av med kvinnan som vågar sticka ut och tala för sin rätt som människa oavsett kön eller klass eller levnadsstandard, som äcklar mig mest. Det är det faktum att det politiska aset Musharraf om terrorisrerar Pakistan och kallar sig President, inte bara är inblandad i attentatet egentligen (vilket jag kommer tro tills jag själv går i graven), utan att han har mage att nu utlysa tre dagars landsorg till minne av Bhutto, som att han alltid tyckt att hon varit en ack så fantastisk kvinna utan like.

Demokratins röst tystas med snaror och vi undrar om det inte går nått bra på tv ikväll.

God Jul & Gott Nytt År!