Äppelkaka och promenader.

Läsa, vila, blogga. Det var ungefär så jag hade tänkt tillbringa helgen. Träffa vänner också förstås. Det vart inte riktigt så, men fint ändå.

På lördagen bakade jag massa äppelkaka, och sen åkte jag hem till Ina. Jag hade som sagt inte hälsat på nu när hon flyttat, men med lite telefonhjälp hittade jag till hennes nya ställe, som ligger 3 minuters gångväg från lägenheten jag bodde i, i 11 år. Vi var ett par stycken som åt kakor och spelade lite spel. Jag och Ina pratade allt från film till politik och det var verkligen tokfint att se henne igen. När jag skulle hem var det oväntat kolmörkt ute, och eftersom jag är så misstänksam som jag är fick jag låna en pepparspray av väninnan. Ändå ringde jag min vän ”Specialis Henrikus” (han är en utrotningshotad art – jag hotar att ha ihjäl honom varje gång han blir omöjlig) och han fick vara ”jette macho telefonvän” (som Ali skulle säga…kanske) och hålla mig sällskap hela vägen hem.

På söndagen åkte jag ut till Mörby där Tobias hämtade upp mig. Vi satt och pratade hemma hos honom, åt mackor och kollade på foton från hans sommar. Så var vi ute och gick en promenad med hans fruktansvärt söta hund Frasse, som är en vit ulltott till energiknippe. Jag hade inte sett Tobias sen slutet av förra terminen, så det var riktigt kul att sitta och prata om det som hänt och den kommande terminen. Han är rar, jag hoppas att japanskan kommer gå bra för honom.
Oväntat under gårdagen var att jag fick sms av Josefine då jag var i Täby. Hon var och träffade vänner från ett online-spel som heter Arenan, och de var inte långt från där jag bor. Efter lite funderingar och en kort drop in hemma hos mig, så åkte jag till Josefines vänner och satt där 2-3 timmar. Det visade sig att den ena av värdarna varit min lillebrors klasskompis i mellanstadiet. Världen är för liten, verkligen.
Det var iaf en avslappnad stämning och runt halv tolv tiden dök jag och Jossan upp hemma hos mig, där vi gjorde mackor och satt uppe till 3 och pratade. Vi ses verkligen aldrig bara jag och hon. Det har nog inte hänt en enda gång under de 5-6 år jag känt henne. Jag är glad att hon hörde av sig. Jag borde spontanträffa folk lite oftare tror jag =)
Drömde underligt under natten dock. Jag mindes bara att Josefine var med den ena gånge, vilket jag sa till henne, medan drömmen i sig är ett suddigt minne blott. Av den andra drömmen minns jag bara att någon, någonstans säger ”Var inte så dryg, det ska räcka till alla!” Det, måste jag meddela, säger mig inte ett jävla dugg. Tänka sig.

Det var alltså min helg. Jag har inte läst, inte bloggat men hunnit vila. Jag lyckades dessutom få i linserna idag, efter att de krånglat de senaste tio dagarna och vänsterlinsen blinkats ut varje gång jag försökt få i den sedan UNG08. Den kände väl på sig att det var sista chansen nu. Jag planerade på att kassera den och kräva en ny hos optikern imorgon om det misslyckades idag och då ser man ju hur det gick. Jag borde ha sagt det rätt ut redan förra veckan och hotat den, så som Crowley hotar sina krukväxter i ”Good Omens” så hade jag sluppit allt krångel.

Imorgon ska jag träffa fina Jo och sen ska jag ha introduktionstimma i kursen. Nu börjar skolan.

Och - andas ut.

Nej, jag kan egentligen inte andas ut riktigt riktigt än. Men när jag fick reda på att jag inte behövde sitta uppe hela natten och skriva klart min förbannade B-uppsats sprack fördämningarna, en aning i alla fall. Jag har nu mailat min lärare och skrivit lite om hur jag ska göra och frågat om hur hon tycker jag ska göra. Och nästa vecka blir jag av med uppsatsen. Det känns tokskönt.

Igår hade jag inskrivning till Litteraturvetenskap C - Kandidatkurs. Det ska bli kul att sätta igång igen, även om en del av det vi läser låter jävligt tråkigt för att vara helt ärlig. Men man ska inte styras av första intryck! I våras var jag säker på att japanskan skulle vara hemsk, för två av de lärare jag hade som oftast var ökända för att vara stränga och skrämmande. Jag tror till och med att jag refererade till de som "skräcködlor". Jag hade fel. Den ena visade sig vara nästan mer läskig och sträng än jag trodde, men ändå vänlig och även något uppmuntrande. Den andra, som verkade otroligt traditionsenlig, konventionell och hade (vad jag mindes sedan tidigare) en mycket monoton röst, visade sig vara snäll och mycket hörsam till vad man tyckte och sa. Hon var visserligen väldigt sträng, och de flesta tyckte hon var läskig kursen igenom, men inte jag (vilket ledde till att jag oftast fick gå och prata med henne, men hon tyckte om mig så det gör inget, haha!). Hon var otroligt förstående, och jag tror att vi borde ha gått till henne med våra klagomål redan från början, istället för att rikta oss till Studievägledaren, som visade sig vara bland de mest osympatiska människor jag stött på - någonsin. En tredje lärare, som verkat kul och trevlig, visade sig vara otroligt opedagogisk och tråkig. Första intryck, som sagt, är inte allt. Jag om någon borde veta det...

Jag lyckades även få i mig en ordentlig lunch ute på en liten italiensk restaurang, och både jag och Veronica valde att motstå stenungsbakad pizza till förmån för något nyttigare (jag åt fisk!).

Sen handlade jag på SF-bok, och köpte bland annat en manga och en sci-fi bok av Richard Morgan. Och skrev upp mina arbetstider från UNG08. (Mina två arbetsdagar var trevliga om än något utdragna och händelselösa). På fredagen var det dock Cosplay-tema och jag var utklädd hela dagen! En tältbesökare trodde jag var min lillebrors lillasyster, och stötte på mig tills jag gjorde det klart för honom att jag var 5 år äldre än det han trodde. Maria och Martin hälsade på t.o.m och efteråt tog jag och Nina en kort fika och pratade lite om allt möjligt.
Att nämna UNG08 här får mig dock att komma ihåg att maila BCManga och se om de har kvar skrivblocket jag glömde kvar, med alla mina anteckningar från sommarkursen >_>

Nu är det iaf helg, och jag ska ta det lungt. Den senaste 2 veckornas press har gjort mig förkyld, så imorse vaknade jag upp täppt, illamående och trött. Nu är jag bara aningens illamående, varm och har av någon outgrundlig anledning stickande bröstsmärtor som jag hoppas ska gå över väldigt snart.
Imorgon ska jag hem till Ina på spelkväll, vilket ska bli kul. Jag har inte hälsat på nu när hon flyttat. Jag hade tänkt baka, men tror jag skippar det då jag är förkyld och köper med något istället.
På söndag ska jag kanske träffa Tobias och ta en promenad med honom och hunden.

Det är alltså lugn, ro och läsande som gäller. Jag ska dessutom försöka blogga massor, så jag lär sitta framför datorn en hel del, mer eller mindre kontaktbar ;)

Upplysningens tid är kommen.

Tänka sig, nu har jag hur mycket som helst jag känner för att skriva helt plötsligt! ^^
Jag må inte bli klar före inskrivningen (för jag känner helt plötsligt inte längre för att sitta uppe till 6 på morgonen, vilket jag strax ska förklara skälet bakom) men jag blir klar imorgon. Vilket är skönt. Så fruktansvärt skönt. Jg vill bli av med det här innan nya terminen drar igång. jag vill inte ha detta hängandes över mig. Jag hade den skräckslagna känslan av att man inte fick registrera sig på den nya kursen om man inte tagit alla gamla poäng, och jag vill verkligen plugga i höst. Och jag trodde ju att jag bara hade en sida kvar att skriva, och sen är det bara att strukturera. Nej. Jag har flyttat, omformulerat, skrivt om, skrivit snart 3 A4 extra och är inte klar än. Jag får helt enkelt klippa bort dikten själv och ha den med som bilaga för att helt plötsligt inte gå över angivna sidantal!

Men det är skrattretande, det här. Uppsatsen skulle ha varit inne i maj förra året. Jag skrev den aldrig. Under de få gånger jag skrivit på den under det senaste året, så har jag dock lyckats få ihop till halva uppsatsen. Men eftersom det varit så långt mellan gångerna har jag antagligen läst samma referenstexter 2-5 gånger vid det här laget, bara för att ha dem är färskt minne (sist strök jag dock under allt jag verkligen kände kunde användas, och i helgen skrev jag av de partier bland dessa understrukna sekvenser som jag trodde jag skulle få nytta av). Trots att jag faktiskt hade skrivit nästan halva uppsatsen, så känns det som om jag omformulerat, klippt, klistrat och gjort om till den grad att jag som resultat har skrivit 2/3 av min B-uppsats i litteratur på 3 dagar. Om inte ämnet intresserat mig så hade jag väl bränt upp allt. Men jag har tyckt om det i det stora hela. Det har bara varit pressen av allt från den senaste tiden, som kulminerat i denna helvetiska sista vecka, som rubbat mig.

Och för en timma sen fick jag veta via telefon, att jag tydligen inte alls behöver oroa mig. Det behöver inte vara inne till imorgon, eller ens slutet av månaden. Man måste ha tagit alla sina poäng innan sin nya tenta, annars avregistreras man. Så uppsatsen behöver vara inlämnad och godkänd före den nya terminens första examination. Som är om 5 veckor.

Ska man skratta eller gråta?

Inspiration.

Det är nu den ska infinna sig. Inspirationen. Den ska vara här nu. Den ska sippra ut i vågor genom paniken som har knutit in mig i en kokong av illamående. Jag har mått dåligt i flera timmar. Igår bröt Words ihop och datorn krånglade massor, jag kunde omöjligt nå min uppsats, där 2/3 var färdigskrivet. Jag har nästan skrivit klart det som var kvar nu. Jag har ungefär en A4 kvar. Sen gäller det bara att strukturera allt till en läsbar och ordentlig helhet. Vilket i mitt nuvarande sinnestillstånd lär ta timmar. Jag skriver och skriver men jag kommer inte fram till något. Orden kommer iaf. De bara forsar fram just nu, men det är inte alltid rätt ord och jag måste gå tillbaka och ändra så att rätt ord ersätter fel ord. Orden infinner sig, inspirationen lyser med sin frånvaro. Är jag kanske inte stressad nog? Jag borde kanske äta istället. Jag har inte ätit sedan frukost. Sen borde jag duscha. Jag vill tvätta håret. Jag behöver tvätta håret.

Jag är illamående. Det hugger till i bröstkorgen och jag vet inte om det är min hållning framför datorn eller stressen eller helt enkelt min bh som irriterar, vilket den alltid gör när jag är illamående för det känns som om den plötsligt går från att vara bekväm till att vara en snara som kväver min kropp. Det kan faktiskt vara kaffet också. Jag vet inte varför jag drack det. Vi går inte ihop, jag och kaffe.

Nej, mamma har rätt. Jag är en stress-junkie. Jag behöver ångesten för att inspirationen ska infinna sig. Nu är jag stressad och illamående. Om ett par timmar kommer paniken. Då kommer allt falla på plats. Man kan inte tvinga fram inspiration, men det behöver jag inte. Ironiskt nog infinner den sig som starkast när jag behöver den som mest. Tyvärr innebär det att jag först måste må som sämst.

---

Måndagens dagboksinägg på Helgon.net:

Efter i planeringen. Jag ligger efter. Och jag vet inte hur jag ska hinna. Jag kan inte samla mig, koncentrera mig. Jag kan bara ha ångest. Svårt att andas. Hitta annat att göra. Vänta tills i natt då jag får ångest och skriver som att jag skulle dö om jag inte skrev. Ja. Så. Skriva då. När jag kan. När det går att få ur sig orden. När de inte kväver mig för att de sitter fast någonstans i huvudet, bakom ögonen, kanske i halsen. Ingen luft, ingen tid ingen plats. Jag behöver bara hålla ut till torsdag. Bara till torsdag. Sen kan jag sova. Gråta. Andas. Sen kan jag låtsas som att det är bra igen fastän allt bara börjar om på nytt. Torsdag torsdag torsdag. Skriv nu.

---

Orden infinner sig iaf, inget tal om saken.

"...more than ever, hour after hour, work is never over."

Jag ligger efter i planeringen, men det är inte oväntat. Det var helt enkelt för mycket för att jag skulle hinna med. Men jag har två dagar på mig, så jag ska försöka. Som vanligt har jag dock svårt att sitta still, utan vill inget hellre än att avreagera mig och avstressa mig genom att hoppa runt och dansa och sjunga nu när jag är ensam hemma.
Det roliga är att både Maria och Kori säger saker som:
"På något sätt får du alltid ihop det" eller
"Du kommer få allt klart, det vet du. It is the mystery called Nahal liksom ;) Don't question it. Ever O.o"

Vilket självklart gör mig på så mycket bättre humör. Uppmuntran är bäst ^^
Mamma däremot sa något jag tänkt på: om jag inte bara sparar allt till sista minuten för att jag får någon form av kick av stressen och den där sista rushen av att faktiskt hinna klart. Och jag vet inte. Hon kanske har rätt. Jag kan inte få ur mig orden under dagen, det går bara inte. När stressen infinner sig mår jag visserligen inte bra, men jag skriver bra. Jag är produktiv under stress, jag kan uttrycka mig och få klart saker. Jag jobbar bra under press, men det är för att jag blir enkelspårig. Med andra ord har jag lite svårt med att multi-taska när jag är grovt stressad, men även det har tränats upp (Tack vare jobbet på Bubbletea). Men tänk om det är så? Att jag är en stress-junkie, att jag får kickar av att ha stressångest. Att jag pressar mig själv till bristningsgräns bara för att kunna skriva det jag vill ha skrivet? Jag vet inte. Jag antar att det är klart hälsosammare än att jag skulle röka på för inspirationen!

Just nu ser det iaf ut så här:

Tisdag-torsdag: Skriva hemtenta, Egypten 5p.
Torsdag-fredag: Jobba på UNG08 för SF-bok.
Fredag-söndag: Skriva tre kortare animerelaterade artiklar till SF-bok.
Söndag-torsdag: Skriva klart B-uppsats innan inskrivning till C-kursen i littvet.
Torsdag: Inskrivning.

Så. Nu ska jag koka upp nytt vatten till te, dansa lite till Kanye Wests - Stronger (som är riktigt bra. Vilket gör mig glad, för jag älskar Daft Punks original "Harder, better, faster, stronger". Här kombineras det bästa från orginalet med sköna r'n'b beats, vilket gör den idealisk att dansa till) och sen är det bara att sätta igång igen. Jag borde ringa jobbet också och kolla att artiklarna kom in som de skulle.

Corazón

Jag brukar vara den som tröstar. Det känns som om jag kan läsa av nu, hur den andre vill att jag ska reagera. Om denne vill att jag pratar eller inte, kramar eller inte. Men det kanske inte är så mycket för att jag lärt mig trösta som att jag känner personen jag tröstat.

Idag visste jag inte hur jag skulle göra. Jag bara höll om henne och strök hennes arm. En person jag bryr mig om, men på många sätt knappt känner. Jag höll om henne medan hon grät, tills jag själv grät, för henne och för mig. Jag grät för mina egna saker till slut. Jag visste inte alls vad jag skulle säga till denna kvinna, dubbelt så gammal som jag, som tycktes så skör helt plötsligt.

Hon frågade mig: Älskar du någon?

Och jag gick sönder inuti. Jag vet inte, svarade jag. Nej. Kanske ja. Jag vet bara att jag har varit kär, och det har gjort så ont. Så fruktansvärt ont gjorde det att det inte har gått över. Jag är fortfarande kär. Jag är fortfarande ledsen, det gör fortfarande ont. Jag kan inte andas av det ibland. Jag orkar inte mer. Det säger jag: Jag orkar inte mera.

Hon ser på mig med sorgsna ögon och säger: Ja. Man har bara ett hjärta.

Att planera veckan...

som ett huvudlöst höns. Det är vad jag gjort.
Helt plötsligt har jag planer till upp över öronen. Efter ett telefonsamtal idag har jag gått med på att jobba i slutet av veckan, och artiklarna jag skulle skriva har blivit fler. Nu måste jag avboka i planeringen och känna mig dum.
Samtidigt måste jag prioritera. Om det är något med planering jag är dålig på så är det att:
1) prioritera 2) sätta igång.
Hur viktigt det än är så kan det ta evigheter att sätta igång, för jag hittar hela tiden sådant som är mer lockande än det jag måste göra. Som att blogga, läsa, till och med diska (vid valda tillfällen).

Nu har jag alltså tio dagar framför mig där planeringen för tillfället ser ut som sådan:

Tisdag-torsdag: Skriva hemtenta, Egypten 5p.
Torsdag-fredag: Jobba på UNG08 för SF-bok.
Fredag-söndag: Skriva tre kortare animerelaterade artiklar till SF-bok.
Söndag-torsdag: Skriva klart B-uppsats innan inskrivning till C-kursen i littvet.
Torsdag: Inskrivning.

Hur blev det så här? Jag kommer inte klara det. Även om Kori tror det, för hon påpekar att jag har förmågan att sätta mig ner och börja skriva på en inlämning klockan ett och avsluta kvart i sju på morgonen som en annan galning. Jag måste med andra ord vänta tills paniken infinner sig. Nu har den infunnit sig, kan jag säga. Jag menar, självklart visste jag att det skulle bli krångligt att plugga om jag tackade ja till att jobba, men jag behöver en inkomst också!

Så hur ska jag göra nu, hur ska jag göra, hur ska jag hinna? Det enda positiva med att vara så upptagen är att jag faktiskt slipper tänka på allt annat som oroa mig just nu. Nu skär jag mig fri från de banden. Nu har jag 1,5 vecka utan sociala relationer och den ångest som medföljer av att höra av mig, inte höra av mig, prata, inte prata, eller över huvudtaget upprätthålla relationer som för tillfället förvirrar, irriterar eller sårar mig.

Jag är knappast på topp just nu, men jag hinner heller inte tänka på att jag inte är det. Vilket är bra. Så nu ska jag "sluta jiddra, och börja trolla" som de en gång i tiden sa på knäckebrödsreklamen. Jag antar att jag ska sluta blogga och börja skriva på tentan som steg ett.

"And I miss you when you're gone..."

Idag är det en vecka sedan mina morbröder åkte iväg. Jag saknar skratten och sällskapet. Helgen innan de åkte var det vi, mina två morbröder (den ena från Iran, och den andra var på 5 dagars besök från Tyskland), min moster och hennes ene son, min morbrors svåger, och en hel massa andra som bara droppade in under dagen eller som kom hit och grillade på söndagen.
Det var underbart med alla historier, jag lever på berättelserna. Barndomshistorier från Iran, Dezful specifikt med tanke på sällskapet, kan få mig att skratta igenom hela kvällen in till nästa dag.

Jag saknar de. Jag saknar morbröderna som jag ser alltför sällan, vars röster är fyllda med värme och humor. De första dagarna efter att de åkt gick jag runt och sa "daii", morbror, till andra av misstag. Deras platser står tomma. Och hur varmt det än blir utomhus, så känns det som om det inte sträcker sig hela vägen fram. De har åkt och tagit med sig en del av den där riktiga värmen som gör mig lycklig. Jag saknar.

Vinterdoft

Idag kom min syster in på mitt rum för att lämna en sak, stannade till ett ögonblick och sa:

Va gott det luktar här inne! Det luktar Nahal på vintern.

Jag tyckte det lät jätteroligt. Men hon klev in strax efter att jag gjort mig klar för att gå ut. Jag hade sminkat mig lite, och för första gången på i stort sett hela sommaren hade jag inte valt vaniljparfymen. Istället valde jag en jag köpte i höstas, som jag inte använt på ett tag. Först kom jag inte på varför det var så länge sen sist jag använde den, men insåg sedan att det är för att den har en både blommig och kryddig doft, som faktiskt gör sig bättre när det är krispigt kyligt ute, sådär som det är på hösten och vintern (om vi har tur). Så även om det lät komiskt, så hade hon ju rätt. Det luktade Nahal, vintertid.

Ett tydligt tecken på att jag bara längtar efter den definitiva årstidsväxlingen. Autumn, autumn, wherefore art thou, autumn? Eller nått sånt...

Like a Vampire, I kid you not.

Dagens citat står Strindberg för:

Älska mig alltid eller jag biter dig i strupen så att du dör!

"Dead eyes, dead eyes /.../ her eyes, her eyes were as vacant as the seas, yeah..."

Ibland när jag har linser, känns det som om hela världen blir suddig, som om dimma har lagt sig över mina ögon och allt försvinner bakom ett underligt dis. Jag vet att om jag blinkar ett par gånger så försvinner det. Ändå känns det som om en hinna dragit över ögonen. Sådär som en fisk får när den är död och ligger på bänken, klar att sprättas upp och benas.

Jag har fått en död fisks ögon. Vad är kan bli värre, mer sorgligt, än det? Möjligtvis att känna sig som en död fisk. Eller att hälsa på någon med en hand som är lika kall och livlös som hela den döda fisken.

I see you, I see you not.

Contacts are a pain. Seriously. I'm trying to observe the world through contacts for the first time in my life. They are supposed to make life easier, I've heard. I guess they will, when I get used to them. And when I get those day-contacts so I can chose which days I want them and which days I don't, without wasting them.

But at the moment, they're a real pain. Takes so much time to put them in! And I always succeed with one eye on the first try, yet the other takes at least 10 tries, while I get all teary-eyed and my eye refuses to accept it. It just blinks it right back out. Repels it like it's fighting for dear life...
A well, it'll get better in time. And I'm thinking on getting them in another color in autumn. I need change, change is good.

And then, my optician thought I was 17. Seriously. Seriously.

Marshlands

I'm stuck in the marshlands of forever-lost. That's the real root of the problem. Not the hurt inside, or the knot in the gut, no. It's the forever-ever feel of a sinking heart. It's the not getting out. I can't get out. The thinking isn't helping, the thinking isn't solving, isn't dimming the feelings. Instead, they're work together. The thoughts are riling up the feelings, pin-pointing them. And there's no way out.

Damn those literature courses and it's damn books and damn words and Unis damned culture curriculum, and everything I've gone through these past years that makes me want to chop everything up in little pieces, place them in boxes, arrange and re-arrange, only to then start to describe, classify and name things for what I think they are. Now suddenly I can't stop thinking in allegories, I can't stop making up metaphors for how I feel, how I apprehend, how I react. And I know deep down, that I've always done this. But now, I really know that that's what I'm doing. And then those thoughts are back.

The thoughts are chasing me, the feelings are hounding me. They scare me, they scare me they scare me I don't want to think anymore feel anymore hurt anymore. I'm stumbling through the dark places and I can't get away, can't get out, can't save myself. They're at my feet, and I'm tripping on every root, every weed in the dark woods because I'm too tired to really try, I'm too weak to put up fight, and my breathing just isn't good enough, strong enough. I'm not strong enough. I'm falling and the hounds are ripping through my flesh, tearing me down and then I see what they see.
I'm already crushed on the inside. There's a snake on the inside that's crushed my ribs. Bones are piercing my heart, my lungs. That's why I can't breathe. I'm all blood. Boiling blood and open wounds. And I'm thinking how did I end up like this? And I see the hounds are thinking the same. Because they're just looking, staring me down. Forcing me to see the reasons to why I'm already torn. The thoughts and feelings aren't strangling me. They're just making me see what's already wrong. And suddenly the dark woods are gone, and I'm right back in the marshes. Forever-ever marshes.

And that's it. That's the reason. It's the marshes - the place where I'm bound. I can't get out. And it's not even a place anymore. It's you. You're a swamp. You're a swamp and I'm drowning in you, suffocating in the being that is you.
It's not a bad swamp. It's a good place, a grand place. The surprises are so many you've kept me here for years. The waters are black as night and when I look into the pools they're mirrors and windows at the same time. It's not a dead place, it's a vibrant place. It's a living place. It's so much more alive than me, it has so much more to give than I have. So I stayed. I was too engaged to leave. Too fascinated, to enamored.
But I've stayed too long. It's not getting better, it's getting worse. Now I can't leave. I leaned too far in over the night-pools and I fell in.
Now I'm drowning. I'm drowning in the swamp, I'm drowning in you. I can't breath, I can't breath. There's to much pain now, to much to fear. I'm scared to stay, scared to stay and rot away to something that used to be me but no longer is. It's started already. I can't recognize this sorry thing I've become. This sad thing that's taking the pain of staying because she can't stand the pain of leaving.

This isn't how it should be. I should be able to leave. I should be able to say good-bye. But I can't. It's in my system now. I'm crying marshwater tears. I've breathed the air of the marsh. I can't leave the swamp, yet I can't stay. It's not mine to keep. You were never mine to keep.

I've forgotten how to breathe.

Scraps of Heart.

I lied. Gods, how I lied. Through my teeth I lied. And I feel blank blank blank. Except I don't, because it really did hurt. It hurts to hear, to know, to say. I wish I didn't know. I wish I didn't laugh when I said it didn't matter. It does matter because it hurts to know. I lied because it hurt. Because I have this lump in my throat or is it my gut, twisting and coiling? It's a snake, I know. It's a snake on the inside and it's squeezing the air out of my lungs, it's crushing my bones, it's making me suffocate on my own blood. Except it's not, because there's nothing there, really, nothing but hurt feelings and the wounded heart and the lump in my throat that I want to tear away, I want it to go away but it won't leave it won't go away it doesn't leave me alone, except I really am alone. There's only me and the empty heart. Jewel box-heart locked and safe, with nothing worth showing hid away.

Pitter patter,
broken dreams
Heaven’s crying
silver streams.

Shattered words
put in my pockets
braided later
into lockets.

Drops of tears
‘round the neck
this body holds
a sorry wreck.

Lonely soul
adrift in sleep
caged little heart
cut so deep.

- Nahal, juli 07

I lied today. Then I pretended that I hadn't.

Theofil? Nej, te och yoghurt.

Som ett komplement till det förra inlägget, där jag skrivit om vad jag (knappt) försörjer mig på, och vad jag gör med min tid, så tänkte jag posta ett kort inlägg med vad jag lever på.

Sedan Påsk har jag i stort sett levt på ett ordentligt varmt mål mat om dagen, oftast någon hemlagad persisk rätt men ibland något jag köpt ute. Bortsett från det är det kanske en kvällsmacka som gäller. Det låter inte nyttigt och jag är medveten om det. Jag ska försöka jobba på det. Eller snarare, det här är resultatet av att jag börjat jobba på det. Stora delar av april-maj uteblev ofta även målet och mackorna, och jag levde på ett stadigt intag av vad som blivit min dagliga baskost.



Basen till mitt dagliga kostintag är te och yoghurt. Jag har 10-15 tesorter hemma, allt från fruktte, påste, vitt te, rött te, svart te, champagnete... jag dricker det ur kopp, mugg, skål. Jag har inga tillsatser i, eller honung, eller socker. Aldrig mjölk.
När det kommer till yoghurten är det vaniljyoghurt, fruktig frukostyoghurt, mild yoghurt. Det mesta funkar och det mesta är gott.



Problemet är, att trots enkelheten i det, trots att det är gott och lätt och så snabbt att få i sig, så inser jag att det inte funkar. Tyvärr. Under sommaren äter jag ändå aldrig särskilt mycket, men till hösten får jag skärpa mig. Enda anledningen till att jag hamnade i denna cykel var att jag lagom till Påsk bara gav upp och inte orkade med mer, och tappade all ork och aptit. Yoghurt var lätt att få ner, te höll mig varm. Det gick från att vara det jag tycker är gott, till det jag stod och föll med. Och då var det skönt att veta att jag inte behövde anstränga mig alls, och att jag klarade dagen utan problem med ett par skålar vaniljyogurt med skivad banan i. Jag var för uppgiven för att bry mig om hur tråkigt det var att äta det vareviga dag. Jag orkade inte bry mig om något så trivialt som mat.

Men mat är inte trivialt och jag är inte så avstängd inuti längre. Jag vill inte att det ska kännas så, och jag vill inte vara sån. Så nu tänker jag skärpa mig.
Det är synd att saker som är nyttiga och som jag tycker om har utvecklats till något som inte är bra för mig längre... Men fördelen är väl att jag inte behöver undvika de, bara se till att få i mig annat också. Och jag tycker faktiskt mat är intressant nu förtiden. Jag tycker om att prova nya saker och vill inte bara äta samma saker jämt. Stark mat, grön mat, fisk... allt sånt som jag av kinkighet undvikit större delen av mitt liv, det är helt OK nu. Jag säger ju inte att det är sånt jag älskar att äta, men jag äter det och jag uppskattar det. Vem hade trott det för 10 år sen? Eller ens tre år sen? Det känns bra att veta att man blivit bättre med mat nu. Nu gäller det bara att sluta småäta skräpmat och börja äta regelbundet.

What do you do?

Sometimes people ask me what I do for a living. I don't really DO anything. That is I don't really have a career or a decent paying-my-bills job. I'm a student at Stockholm University. I study culture, with literature as my main subject, to put it in the simplest of manner. I like being a student. Not so much that I plan on staying one forever, but enough to know it's what I like being for a couple of years at least.

Yet being a student hardly pays the bills (even though I really don't have that many bills to pay). Still, I don't want to go through each month with a hole in my wallet, so I actually do work a bit in my spare time, too.
This is how I earn my "spending money": I lie on my bed, listen to music and I read manga (Japanese comics) and some occasional manwha (Korean comics). And now and then I watch anime (Japanese animated films/series a.k.a. what some people classify as cartoons...) and then I write reviews on them for a bookstore I used to work in. Sometimes the manga is brilliant and sometimes it's not. On occasion it sucks. A lot of it I get for free anyways. So, basically, what I DO is study something I enjoy and get paid for engaging in one of my hobbies.



What, are you saying it's not like this for you too? ...well what can I say? BURN XD

Days gone by.

Idag var jag i Gamla Stan med mamma, pappa och morbror. Vi åt glass och promenerade och tog foton. Det var äntligen, äntligen lite fint väder igen, så vi passade på. Jag ska åka in imorgon också för att träffa Kori lite kort, men jag tar med syrran och hennes vän då. Det var trevligt att gå på stan (köpte även manga och te), men jag vart riktigt illamående mot slutet, och väl hemma la jag mig i sängen och hade huvudvärk i två timmar innan jag gav upp och tog en Ipren.

På tal om Kori så var hela familjen hos hennes familj i lördags. Vi åt god middag och såg på film (Stranger than fiction - lite udda, men väldigt charmig, med sötunderliga raggningsknep i stil med "I brought you flours" = paket med mjöl...) och så var jag och hon ute och promenerade längs med mälarstranden. Det var skönt att prata ut med Kori, vi hade inte setts på ett tag. Så jag sov över och dagen efter vart jag hennes intervjuperson för en uppgift om tvåspråkighet. Vi spelade dessutom Soul Calibur II på Xbox. Första gången jag spelade det, men det liknade en hel del annat. Jag är, som inbiten buttonmasher, mycket förtjust i spel som Soul Caliber II. Tyvärr har jag ingen vana av Xbox, och spelar dessutom alltid spelen på PC, så jag har ingen vana med konsoller heller. Efter 10 minuter hade jag lyckats ådra mig en svidande tumme. En halvtimma senare hade det utvecklats till en stor blåsa. Av att spela tv-spel i 40 minuter. Patetiskt! (Och det har inte riktigt försvunnit än!)
Till kvällen följde jag med Koris mamma hem till Koris morbror, där resten av min familj + morbror var bjudna på middag till söndagen, och där åt jag återigen god persisk mat, var social och lyckades dessutom hinna se stora delar av Lejonkungen. Det var länge sen jag såg den, men jag vart lite sugen på det efter Långsand, då ämnet hade tagits upp, så jag ville inte missa chansen. Fast jag har ju trots allt filmen hemma.

På måndagen hade jag alldeles för mycket besvär med pendeltågen, men lyckades slutligen ta mig ut till Flemmingsberg. Där träffade jag Jossan och Emilia och efter att vi druckit te och pratat bestämde vi oss för att åka in till stan och fika med Johan. Vi svängde även förbi SF-bok där jag bl.a. köpte en samilngsvolym med fyra Philip K. Dick böcker.
Vi tillbringade resten av vår tid med att sitta på Kaffekoppen och prata och äta. Jag och Emilia skickade helt onödiga mms till Henrik och sedan skrattade vi alla åt den telefonterror vi utsatte honom för ^^ Emilia borde hälsa på så mycket oftare, det borde hon verkligen.

Igår var moster här, och lite vänner till familjen droppade också förbi under dagen. Vi åt grillad mat och tog det lungt och jag satt och skrev på lite recensioner. Jag lyckades även spilla kokhett tevatten på fingret och brände mig. För att få det hela att lägga sig, och undvika ännu en blåsa, smörjde jag in fingret med salva. För att sedan undvika att det kladdade av sig på allting fick jag även binda fingret. Men det kortaste bandage jag hittade var längre än mig själv, så det slutade med att jag fick binda om fingret, handen och armen upp till armbågen, bara för att det inte skulle bli alltför otympigt. Det såg, ärligt talat, löjeväckande ut.
Tog en sen kvällspromenad också och pratade i telefon. Jag älskar att promenera ute sent. Jag önskar verkligen att mina föräldrar inte var så oroliga för att jag skulle bli påkörd/kidnappad/rånmördad för var gång jag är ute i mörkret. När jag var i Långsand passade jag på att vara ute och promenera varje natt, oftast själv, i skogen. Jag tycker om att det är mörkt när jag går. Jag vill promenera själv i mörkret. Jag vill inte gå där det finns mycket folk, jag vill ju vara ifred. Och nej jag vill inte ha sällskap, det förtar hela poängen med att va ute och gå för sig själv. Synd bara att de här hemma inte ser tjusningen i det hela...

Nu ska jag nog återgå till mina mangavolymer. Har några kvar av recensionsexen som jag inte läst än. Lite mer te skulle också sitta fint...

21, going on 14.

Idag var jag på Statsbiblioteket redan vid halv 11 för att plugga med Veronica. Vi åt dessutom lunch på Kaffekoppen (vilket tog alldeles för lång tid, servicen var faktiskt usel idag) och vi hann prata en del. Får vi göra om Veronique!
Tur att man fick en del plugg gjort också. Ironiskt nog kommer jag alltid på idéer till noveller jag vill skriva då jag sitter och pluggar, som om jag helt enkelt inte är gjord för att studera. Jag sitter och skriver, men skriver på "fel" saker med andra ord. Underligt.

Så har jag varit på promenad med mamma, morbror, och Koris morbror genom stan. Det var trevligt och jag tog en del bilder. Vädret var jättefint. Borta vid Stadshuset var det en persisk kvinna som satt ute och picknickade för sig själv och bjöd oss på te. Mycket persisk gästfrihet, men hon freakade mig lite med allt sin översvallande vänlighet. De andra höll med mig efteråt om att hon trots sin vänlighet, inte kunde ha varit helt riktig i huvudet. Hon sa dessutom väldigt underliga saker ibland...

Hon reagerade dessutom på att jag gick på Universitetet med total häpnad, stirrade på mig och skrattade. Sedan sa hon "Nä men lilla vän, menar du allvar?? Hur gammal är du egentligen?" När jag sa 21, svarade hon med ett: "Jasså! Haha, jag trodde faktiskt du var 14!"

Kul. Jättekul. Och väldigt troligt...

Transportsträcka.

Jag vill egentligen mest av allt skriva mitt inlägg om Långsand-veckan (vilket jag nu sagt sedan i måndags), men det blir nog uppskjutet ännu en dag. Jag följde inte ens med mamma och morbror till Skansen idag, utan sitter hemma och läser manga och recenserar.
Hämtade upp en del läs-ex igår, och har suttit och roat mig med det sedan dess. Gårdagen var mysig och lugn, hann dessutom fika med Narges och Veronique! Det var jättefint, men din plats var tom Balsam, som man skulle säga i Iran.

Så ska jag väl tvätta håret och plugga lite och kanske ta en promenad, det är dagens plan. Imorgon ska jag plugga med Veronica, och sedan guida morbror genom Gamla Stan =)
Dagens inlägg blir alltså inte mer spännande än såhär. Jag kan ju tillägga att jag lagt upp bilder till Recap. inlägget, så ni har något att titta på =)

Hej över bäcken.

Jag kom hem från Långsand igår. Det känns mest som om jag sitter och bär på någonting ljust på insidan som glöder och liksom gör allt lite bättre. Men så saknar jag, förstås. Det är, minst sagt, något av en skugga på himlen. Att det kliar över hela kroppen av myggbett, och benen är täckta av sår och blåmärken, är inte heller något jag är så förtjust i just nu.

Jag vaknade runt lunch idag och klev inte upp förrän efter 12. Jag behövde ta igen mig efter en veckas minst sagt bristfälliga sovvanor. Har tillbringat dagen med att packa upp och tvätta, läsa ikapp i vänners bloggar och se på "Pride & Prejudice" med lillasyster. Mycket mysigt.

Annars har det blivit tedrickande, telefon- och MSN-samtal, och små, slöa funderingar kring livet i allmänhet. Jag har läst noveller av Inger Edelfeldt, och står och väger mellan att börja läsa Everything is illuminated, som jag lånade på biblioteket för 10 dagar sedan, eller Lud-in-the-Mist med sitt charmigt söta omslag, som kom med posten då jag var i Långsand.

Dagens utomhusaktivitet bestod av att jag lekte med mina poi ute på tomten. Jag är inte särskilt duktig med poi alls. Har övat en handfull gånger sedan sommaren 2005, då jag köpte de, efter att jag fått en spricka i handleden. Det är faktiskt väldigt roligt när man kommeit in i det hela, men jag kan som sagt inte särskilt många tricks.
Karin provade mina poi i helgen och hon var tokduktig. Men så övar hon eldpoi också. Min lillasyster sa till mig idag att hon tycker att det är mycket coolare, och jag höll med. Hon undrade varför jag inte provade det, men jag sa att det var hopplöst. Eldpoi hänger på kedjor, och den brinnande veken sitter i en metallliknande klump i änden av kedjan. Jag, som är så talanglös att jag slår mina sandsäckspoi (Kiwido) i bakhuvudet med jämna mellanrum, bör inte leka med eldpoi. Risken att jag slår mig i huvudet, faller ner medvetslös, och dessutom sätter eld på håret och mig själv, är allt för överhängande. Nej, är man lite klumpig så ska man hålla sig till barnsäkra leksaker.

Karin däremot tycker att jag är graciös, så jag är extremt smickrad ändå. Tyvärr motbevisade jag nog hennes teori idag, ute på tomten. Jag försökte återigen svinga poi samtidigt som jag böjde mig så långt bakåt som jag kunde. Jag har länge önskat lära mig gå ner i bryggan, men jag är alldeles för rädd för att våga sträcka ner händena och hoppas på att ta emot. Men idag slutade jag svinga poi när jag kom så långt ner med huvudet att jag tydligt såg marken. Då tänkte jag "Va fan, nu måste jag våga, jag är ju så jävla nära!"
Snacka om att ropa hej innan man är över bäcken, jag tappade ju balansen totalt och föll som en strandad val. Inför grannarna! Min enda tröst var att det var länge sedan pappa klippte gräset, så jag landade mjukt :P

Men jag tänker inte ge upp! Jag ska lära mig poia ordentligt, och lära mig gå ner i bryggan! Och jag ska lära mig jonglera också! Vad jag sedan ska göra med dessa totalt onödiga kunskaper har jag ingen aning om, men jag lär känna mig lite extra stolt över att jag besitter de ändå.

Embarrassment Galore!

Varför gör man ibland, över en futtig liten sak, ett helt hönshus av en fjäder?
Varför bryr man sig om genanta små missar, som aldrig sårar någon eller leder till något ont, utan som egentligen slutar redan vid ett skratt mellan två vänner?
Varför kan ett felskickat sms få mig att känna som att jag ska förgås av pinsamheten i det hela, och varför känns det som att jag rodnar en rodnad som aldrig kommer försvinna?

Recap.

Blåbär- och valnötspajen vart jättegod, just for the record =)

Det känns som om jag bara hunnit med hälften av det jag ville hinna med, men jag är åtminstone färdigpackad. Typ. Och jag har hunnit med en recension i alla fall och jag har inte misslyckats med att vara social med släkt och gäster ikväll trots stressen. Åker ju till Långsand imorgon.
Jag lyckades dessutom hinna med att åka hem till Sara och lämna över hennes pengar från resan. Jag önskar att jag kunde göra det över internet, men it-banken krånglade. Det var dessutom kul att se Sara igen, även om det var lite väl kort nu.
Vi har inte setts sedan jag följde med ner till hennes landställe i Skåne 12-17 juni. Det var mysigt och kul, även om vädret inte riktigt var på vår sida. Det blev för lite sol och promenader och för mycket efterrätter tror jag =)


Och så jäkla mycket TP! Fan va grym jag kände mig lagon till tredje-fjärde kvällen, men de orangea sportfrågorna var som en nagel i ögat. Nöje och litteratur, det var min grej det.
Under veckan hälsade vi på några av Saras släktingar, hann med en dagstripp till Köpenhamn och en till Ystad. Ystad har en sådan härlig och mysig arkitektur, med tegel, ojämna former, murgröna och klätterväxter. Köpenhamn har jag aldrig tyckt är särskilt vackert, med sina gråa och bruna byggnader. När vädret är mulet, som det var på torsdagen då jag och Sara var där, så såg hela staden depprimerande ut.



Men jag hann både shoppa lite (på H&M av alla ställen! >_<) och äta världens mest monstruösa nachotallrik. Visst, Sara sa att den skulle vara stor. Riktigt stor. Men det fattar man väl inte förrän tallriken bars in, att maten skulle kunna mätta en hel svältfödd familj under en dag. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle gråta. Hur mycket jag än åt såg det inte ens ut som om jag rört maten. Till slut började jag äta från sidan istället för överifrån, och lyckades skjuta ihop maten så det såg lite mindre ut när jag var proppmätt, bara för att känna mig mindre skyldig. Jag tog till och med en bild av resterna, och Sara skrattade åt mig resten av dagen.


Det var faktiskt mysigt och skönt i Skåne, med ett härligt avslappnat tempo, och jag är glad att jag följde med. Och jag är extra tacksam mot Saras mamma, som stod ut med att vi tjejer satt och tjattrade sent varje natt. (Kram till Sara!)

Jag upptäckte även under denna resa ut till bondeland, att "frisk luft" som folk tycks önska sig jämt och ständigt, för den skull inte behöver lukta gott bara för att den är "frisk". Den luktar bara fri från människor och avgaser. Men jag har tidigare märkt, och nu återupptäckt, att det är fullt normalt att det då istället lyktar gödsel, eller grisfarm (Suggcenter, hette det visst...) I alla fall i Skåne.


På Husarö däremot, där jag var fredag-måndag för en vecka sedan, luktar det faktiskt skog och saltvatten och härlig havsluft, när det inte luktar svanskit (märks det tydligt att jag är ett förortsbarn?).
Det var fjärde året jag var där, och i år var stina med för första gången, medan Elin inte kunde komma, så vi var ännu en gång inte fulltaliga, men 6 av 7 är jävligt bra gjort ändå.
Affären var fortfarande nedbrunnen, så det gällde att konka ut all mat, och allt dricksvatten. Packningen var över 10kg lättare på hemvägen. Natti och Nettan var bara där under helgen, och hade oturen att se solen äntligen skina när de skulle på båten hem. efter det höll vädret i sig, men ingen ville bada. Tur var att jag och Natti var ute och badade i spöregn och blåst på lördagen iaf, så jag tog årets första dopp under årets första halva (30/6 ...). Det var jättemysigt därute som alltid, och det vart en hel del UNO och pratande som gällde. Jag, Stina, Tove och Johanna åkte trots det hem en dag tidigare än planerat, men jag hoppas att vi har möjlighet att Låna Toves stuga nästa år igen.


(Bilderna ovan är alla tagna av bloggvärdinnan och föreställer i visad ordning: Vägen ner till Skåne, Äpplets Hus i Kivik, "Goddess in the Green" (statyett i Hylkegårdens trädgård), Köpenhamn Central, Tivoli, Ute på stan, Ute på stan 2: Tjuren som krossar Draken (wtf?!), Gatuartist, Nacho-djävulskapet, Ströget (Köpenhamns motsvarighet till Drottninggatan i Stockholm), Köpenhamns fulaste byggnad (Palads), Ystad 1 och 2, Ruin utanför Jönköping (påväg hem), Husarö 2007.)

Det är alltså detta, förrutom sommarkursen Egypten 5p, besök till innerstaden för att träffa vänner, slappande hemma med fantasyböcker eller recensionsskrivande för J-Fi, som jag har ägnat min sommar åt hittills.
För vidare information, invänta nya uppdateringar, eller kontakta bloggaren vid valt tillfälle.

The Eagle Has Landed

Min morbror är här! Min mammas storebror (äldste i syskonskaran) landade i Sverige igår. Det är hans första besök och jag är jätteglad. Det är som ett stycke overklighet som sitter i vardagsrummet, för jag har aldrig kunnat föreställa mig att han skulle komma hit. Och jag undrar vad han tycker om våra regniga dagar och mulna sommarhimmel där han sitter i soffan, så långt ifrån Ahwaz 50gradiga sommarhetta. Det är något så varmt med morbrors sätt, hans stillsamma ironi och den grova dezfouli han talar som nästan låter arabisk eftersom han talar så ur halsen. Hans hår är silvervitt, och alla säger att han liknar morfar något otroligt. Han är i rätt ålder för att vara min morfar dessutom, hade jag haft en ung morfar. Men jag skulle ändå inte uppfatta morfar eller farfar vibbar om de så slog mig i ansiktet, för jag har aldrig träffat varken mor- eller farfar vid liv.
Morbror har hy i samma färg som ljus, garvad läder och när han skrattar fattar jag inte alltid om han skrattar med mig eller åt mig, lite som mormor brukade göra. Eller moster. Eller ja.. de flesta av mina jämngamla eller äldre släktingar i Iran som är helt underbara, men antagligen tycker att jag är extra roande eftersom jag jämt glömmer bort att vissa saker helt enkelt inte sägs och görs i Iran.

Igår var min moster från Linköping också här, och hennes son som flyttat till studentlägenhet i Stockholm. Så vi hade en liten släktträff och det var en mysig dag.
Ibland känner jag verkligen att jag ser för lite av min släkt. Jag har sådan stor släkt, på båda sidorna av familjen, och önskar så innerligt att jag fick se mer av de. Hur många brukar tänka så egentligen?

Morbror är här i veckan och åker sedan vidare. Men jag är glad att han innan hemresan är hos oss en vecka till, för annars hade jag missat honom helt. Imorgon åker jag till en liten håla utanför Gävle och umgås med vänner i en vecka. Det ser jag mycket framemot, men hade jag inte vetat att morbror skulle komma tillbaka, så hade jag nog kortat ner Gävlebesöket till en halv vecka.

Ikväll ska jag alltså packa och fixa och göra mig klar för att åka iväg, igen. Och jag ska baka blåbär- och valnötspaj och hoppas att morbror tycker det är gott...
till det ska vi ha vaniljsås, och jag ska dricka te som luktar och smakar Irannostalgi.

Jag köpte aldrig téet i tehandeln. Det behövdes inte. Som om mina släktingar läst mina tankar, eller min blogg (båda lika omöjligt faktiskt), så hade morbror med sig svart te från Iran. Hur ska jag lyckas sluta le? Jag är alldeles glad och bubblig på insidan. Och pistager, och gazz!
För att hitta presenter han var säker på att vi skulle gilla (rara människa, han behöver ju inte, men han lyssnar inte på en när man säger det heller...) så bad han min moster köpa presenterna, och hon känner oss så bra. Jag har säkert fått en hel årsförbrukning av henna, om jag så skulle göra inpackningar varannan vecka! Jag har fått ett vackert halsband med turkoshänge som matchar örhängena jag köpte i Isfahan i julas, för moster och Nasim kom ihåg det.
Jag har dessutom, roligt nog, fått en handduk till håret. De har så bra trekantiga handukar att knyta upp håret i därborta, så mamma bad om ett par sådana. Men istället fick jag en liten frotéturbarn! Jag kan inte komma fram till om jag ser extremt löjlig ut i den, eller lite söt. Mest tänker jag på katterna med turbaner som föreställde indier i den tecknade versionen av "Jorden runt på 80 dagar" som jag såg när jag var liten.

---

Jag har försökt skriva lite mer än jag brukar nu den senaste veckan (min hängivna skara jublar, jag tror ni är hela 5 st nu ;) och om jag hinner lägger jag upp ett eller två inlägg till innan jag drar iväg imorgon, så ni har något att fylla tiden med medan jag är borta :P Eller så kan ni ju uttrycka er saknad i att kommentera något någongång, så att jag vet att ni fortfarande lever.
Nu ska jag ner och ta en kopp te till, sen ska jag springa över till Konsum och köpa blåbär.

Konversation 2.0

Idag har jag träffat vänner, gått in mina nya skor, promenerat på stan, ätit kinamat på buffé, blivit bjuden på frapino, fått en foccaccia gratis på 7-11, köpt nya Blade of the Immortal, städat, dammat och konverserat. Och ur alla dessa konversationer har självklart vissa saker fastnat mer än andra. Och vissa inte bara (eller så mycket just för innehållet) utan för hur dessa små utdrag i konversationen fått mig att reagera:

Johan säger: Jag kommer inte till Gävle. Jag jobbar.
[Min reaktion]: Orden förvånar mig inte så mycket, medan besvikelsen känns ännu mer än förväntat.

Kori säger: Jag är trött. Jag har inte ätit ordentligt senaste tiden...
[Min reaktion]: Jag blir mer orolig än jag vågar visa.

Jag säger: Joo, det är bra.
Ina säger (insiktsfullt): När du säger det sådär, betyder det väl att du tycker allt är jobbigt egentligen, men du vill inte prata om det.
[Min reaktion]: Jag önskar att det inte var så sant, fastän det är det.

Sofia bakom kassan: Men jag vill vara snäll mot dig. Det är lätt, för du är snäll mot alla!
[Min reaktion]: Tacksamhet väller upp på insidan, för hon lättar på en skräck jag bär inom mig.

Mamma säger: När jag är riktigt arg på någon vill jag inte ens prata med personen. Jag vill bara tiga ihjäl den tills den inser hur arg jag är.
Jag säger: Men när vi bråkat, och sen inte pratat med varandra alls, då tycker inte jag det är jobbigt att du inte vill prata med mig.
Mamma säger: Men det är för att du är grym Nahal. Du är kanske inte en särskilt snäll flicka, du är kall.
[Min reaktion]: Hela samtalet har retsam humor i tonen, men jag känner hur det sticker till. Någonstans tycker kanske min mor att jag är en hård person. En flicka med kallt hjärta som inte bryr sig om att hon inte pratar med sin mamma.

Konversation

Promenerar med syster idag till närmaste Centrum och bibliotek. Tar dryga halvtimman i vårt bekväma lunkar-tempo. Nära Centrum saktar en bil in vid övergångstället och jag vinkar ett tack innan vi går över gatan.

[Lillasyster Nina] Känner du honom?
[Jag] Nej. Vadå, jag kan väl vara trevlig ändå och tacka när de stannar?
[Nina - redan avtrubbad] Det här är Stockholm, folk är inte snälla.
[Jag - trotsigt] Jag vet. Men jag är snäll ändå!
[Nina] Det är du ju inte! OK, ibland. Men inte så ofta.
[Jag - ställd] Va pratar du om?! Klart som fan jag är snäll!
[Nina] Ja, men inte bara sådär. Typ när mina kompisar kommer är du jättesnäll. De älskar dig. Men jag säger att du inte alltid är så och att de vet inte hur du är egentligen!
[Jag - skrattar högt] OK OK, jag är väl inte så snäll.
[Nina - sakligt men skrattandes] Nä. Jag sa ju det.

Mapleblossom Faë

Mapleblossom’s child
waking with the day
showered by the soothing drizzle
and singing where you lay.

Wrapped in leaves like blood
you autumnblossom faë
I stare in silent awe
and wonder what to say.

You smell of rain and treesap
of frost and sweet decay,
your laughter silver magic
like cold nights moonlight ray.

Mapleblossom girl
you’re all colour in the grey.
And how I long to join you,
you autumnblossom faë.

Dancer in the Dark

I natt har jag i skenet av stearinljus dansat till Diru, instängd på mitt rum. Det var härligt och avslappnande, och jag borde göra det oftare. Det är så oerhört skönt att dansa, och jag tycker verkligen det är kul. Det var dessutom något visst med att röra sig och se sin egen skugga dansa över väggen samtidigt.

Jag hade tänt vaniljljus från IKEA, men doften överskuggades totalt av den indiska rökelse min lillebrors kompis köpt, och som de tände här hemma. Det hade varit trevligt det med, om det inte varit så starkt att det resulterade i flera hostattacker från min sida. En hel del av hostandet hade kunnat undvikas om jag tagit min astmamedicin, men av någon anledning vägrar jag använda den förrän det känns riktigt nödvändigt. Det här kändes inte alls nödvändigt, men i efterhand önskar jag att jag varit mindre tjurskallig, för nu känns det konstigt i halsen och sticker till i lungorna.

Det är Robin Hood jag vill ha!

Jag erkänner, jag har en ”thing” för Robin Hood. Sedan när? Jag minns inte. Det har varit ihållande sedan jag såg Disneyversionen i dagisåldern. Den gick dessutom inte att köpa då, så under en period fick pappa hyra filmen åt mig varannan vecka. Jag önskade att jag var Marion. Inte för att hon fick ha fina klänningar eller för att alla tyckte hon var så rar, utan för att Robin Hood var kär i Marion helt enkelt.
Och Robin Hood var ju bäst. Han var modig och ärlig, rättvis och söt. Han kunde slåss men var omtänksam och tänkte på alla. Dessutom var han ju smart och listig – som en räv! Det fanns inget fel på Robin Hood, förutom att han inte fanns på riktigt och att jag var en liten tjej och han var ett tecknat djur. Petitesser!

Hursomhelst har jag inte växt ifrån Robin Hood. Om något har jag blivit värre, och har dessutom hittat en vapensyster i Jo. Man skulle ju tänka att en riktig Robin Hood-fantast skulle ha läst boken också, men ärligt talat, det var inte för mig. Jag medger öppet att relationen mellan Marion och Robin var en av de saker jag tyckte så mycket om med hela berättelsen, och i boken har det tydligen inte tagit plats, eller bara knappt. Men vem vet, en dag lär jag ge den en till chans. Hittills har det dock blivit filmerna. Jag säger inte att jag rotat fram varenda filmversion av Robin Hood som går att få tag i, men jag har sett min beskärda del.

The Adventures of Robin Hood från 1938 är den äldsta versionen jag sett. Jag och Jo skrattade gott åt Errol Flynns rougesminkade kinder och Marions hopplöshet när det kom till diskret tjuvlyssnande. She’s no ninja, I can tell you that... Disneys Robin Hood är från 1973, och den är jag innerst inne kär i fortfarande. Sen har vi en Robin Hood från 1991 med Patrick Bergin och Uma Thurman i rollerna som paret i fråga. Den här versionen är så fruktansvärt tråkig. Jag kan inte säga mer än att den åtminstone bör vara mer historiskt passande än låt oss säga: Robin Hood – Prince of Thieves, men den är ju så grymt menlös och oengagerande. Prince of Thieves (1991) å andra sidan, kan folk trash-talka bäst de vill, här är det ren Robin Hood-nostalgi för mig. Såg den först när jag var 11, och sedan dess har det blivit ett bra antal gånger. Costners amerikanska och Hollywood-pampet åt sidan, den här versionen är härlig! Det är snyggt, det är kul, det är fartfyllt och Alan Rickman är underbar!
När jag var liten såg jag dessutom en tecknad tv-serie med Robin Hood, där alla var i tonåren om jag inte minns helt fel. Så finns det den usla tv-serien som gick under namnet ”Robin Hoods nya äventyr” och brukade sändas på Kanal 5, där jag och Jo knappt visste om vi skulle skratta eller vrida på oss i skam över att se det, då allt från utomjordingar till ljussablar á la Star Wars dök upp under seriens gång. Oh, vilket bottennapp! Jag har till och med lyckats pricka in att bara se slutscenen i Ivanhoe där Robin Hood är med (timing eller ödets nyck?) och jag såg en dålig High School – cliché någon gång i mellanstadiet där Robin Hood var en ung hackare som stal pengar från ett fult företag till en liten killes operation, och hur han ville få ihop det med kompisen Marion.

En favorit i den långa raden av titlar, är Mel Brooks "Men in Tights". Har du inte sett den? Se den.
Cary Elves som Robin Hood, Dave Chapelle som hans moriske side-kick. Det är betjänten Blinkin´, hopplöse Prins John och hans häxa/köksa Latrine (tidigare Shithouse...), den härligt språkförvirrade Sheriffen av Rottingham med sina tirader och Marion, som mest av allt vill få av kyskhetsbältet och undkomma sin tungviktar amma med tysk brytning.
Det är underbar humor, och jag och Jo kan varenda replik utantill. Inte nog med det, vi tar minsta tillfälle i akt till att citera denna lätt skruvade Robin Hood-parodi så fort vi är i varandras sällskap.

Men det finns såklart flera versioner jag missat, mycket just för att jag faktiskt inte vill se de. Ibland har man förstört konceptet, och då ser jag ingen poäng med att se filmen. Det finns ett par tecknade versioner, en film med Sean Connery som Robin, flera serier (en där Connerys son spelar Robin) mm. Det finns allt från indiska filmversioner till The Erotic Adventures of Robin Hood, enligt IMDb.com. Den absolut äldsta jag hittar är en 30min version från 1912. Det finns till och med Princess of Thieves, där Kiera Knightly spelar huvudrollen - Robin och Marions dotter. Den finns bland versionerna jag vägrat se av principskäl. Jag säger inte att jag tycker hon är dålig, för hon har gjort en del bra roller även om jag irriterar mig på henne. Men hon har en tendens att filmatisera sådant jag inte vill se henne i. Hon håller systematiskt på att våldföra sig på allt jag tyckt om under min uppväxt. Stolthet & fördom (som hon ändå gjorde bra), pirater och Robin Hood.

Men, för att sluta babbla, varför har jag plötsligt fått en släng av Robin Hood – febern igen? Jo, för i torsdags började man visa vad jag tror är den 13 avsnitt långa tv-serien Robin Hood från 2006. Och jag missade första avsnittet, då jag inte var hemma. Missade. Jag har gått och tänkt på det nu i två dagar, det släpper inte sitt grepp. Jag måste helt enkelt se den. Det spelar ingen roll om jag nu byggt upp förväntningar inför något som är kasst, jag måste ändå se det här.

Robin Hood betyder något. Det är rättvisa och kärlek över gränserna. Det är vänskap, humor, slughet och det är när den despotiska usurpatorn får sitt rättmätiga straff. Hur mycket i världen finns det inte som egentligen ser precis ut som detta maktspel? Det är alltid likadant. De som har fortsätter att ta, medan de av folket svälter, dör, förlorar varandra. Och det blir aldrig bra förrän folket själva kan resa sig och sätta stop. Det kan ta år av blodspillan, men folket måste vara med. Om inte, spelar det ingen roll hur många bomber man släpper ner över berg och gator för att driva ut terrorn, folket är fortfarande fångar. Robin Hood är på sitt naiva, svartvita sätt en hyllning till rättvisan, och de som inte kan ta till sig det vackra i detta koncept har jag ingen förståelse för.

Justice shall prevail, Sherwood-style.

Ceylon through the Heart

Jag var på Gamla Stans Te- och Kaffehandel i förrgår. Jag har köpt mitt lösviktste därifrån i ett och ett halvt år eller mer, och jag brukar fynda tesorter där och köpa sådant till vänner som jag tror passar dem. Ibland stannar jag lite och småpratar med ägaren och jag pratar te-sorter och handel och caféliv och nu senast: Löste VS Påste.

I förrgår fick jag veta att anledningen till att tepåsar tappar i aromen så snart i jämförelse med löste är att man skurit bladen i så små delar (fanning). Precis som kaffe som tappar aromen snabbare om det är finmalet. Sedan fick jag lukta på riktigt grovskuret te, med långa blad som skulle ligga och dra i hett vatten när det tillagats. Det var ett svart te från föredetta Ceylon (idag Sri Lanka) som i Iran är standardte, men det är inte svart bas-te här i väst.

Det doftade Iran och släktbesök och mormors omtanke. Klumpen i halsen kom så fort att jag inte kunde röra på mig. Ett ögonblick stod jag bara där och stirrade ner i bänken medan han plockade undan, och när jag till slut såg upp var jag inte förvånad över att han tittade konstigt på mig. "Det luktar som te i Iran. Fick mig att tänka på mormor." sa jag. Han nickade lite och sa att det kunde han tänka sig, att man drack mycket Ceylon där.

Jag sa att jag skulle köpa det åt mig själv nästa gång jag tittade förbi, och nu undrar jag om jag klarar av att ha så mycket hjärtesorg i en kopp kramad mellan händerna. Det är som att gråta ut smärtan för att samla upp det igen, och sedan dricka Ceylon-smakande tårar och känna det sippra genom kroppen och hjärtat.

Sakura to ringo.

Ärligt talat, vad är det här?

Vi står på trösken till Juni för fan, det ska bli sommar vilken dag som helst, och jag har knappt fått se våren. Sol en dag och sen regn och mulet i över en vecka.
Tror vi har haft sammanlagt två veckors fint väder sedan Vårdagsjämningen. Vilket skämt. Inte för att jag är så förvånad. Folk kan babbla om växthuseffekten tills tungorna svartnar och faller av, men såhär har det faktiskt sett ut vart och vartannat år så långt tillbaka jag kan minnas. Det är inget nytt jävla fenomen i det här fördömnda lagomlandet med sina patetiska såkallade årstidsväxlingar.


Jag har däremot försökt fånga lite våressens under de få fina dagar vi fått uttdelade, och tänkte dela med mig av lite vårvärme till alla som tycker det här vädret är lika tråkigt som jag tycker det är. Lite vårkänsla i vardagen är inte mycket begärt tycker jag. Jag hoppas på en härligt solig sommar, då jag kan gå på picknickar och promenader med vänner och dessutom använda de där (svarta) sommarklänningarna jag slutligen införskaffat.

Som närmare förklaring kan meddelas att trädet med de vita blommorna är ett körsbärsträd (sakura) en kvarts promenad härifrån, och de rosa blommorna är från äppelträdet (ringo) på tomten. Påskliljorna fanns ute på Djurgården, och källan i skogen är tagen genom gallret runt Orangeriet i Rosendals Slott, eftersom det är privat område.

Blitzkrieg Bop!

Jag har inte skrivit på snart en månad. Det är inte för att inget har hänt, och inte för att allt som hänt är sådant jag helst håller för mig själv. Au contraire, mes amis. Jag har bara, sedan påsk, haft samma gnagande känsla av uppgivenhet och trötthet som jag bloggade om i mitt senaste inlägg. Det är tufft att känna sig så sliten på insidan, och jag har ganska mycket gett upp nu. Det får läka bäst det vill. Det får ta sin tid, jag orkar inte må dåligt och jag orkar inte engagera mig.
Det har faktiskt hänt en del trevligt också, de senaste två månaderna. Jag har haft en del fina dagar, vilket jag såklart glatt mig åt. De tycks bara försvinna i denna dysterhetens gråskala som tycks ha blivit min vardag, särskilt den senaste månaden. Förrutom en välbehövd och mysig avstickare till Örebro till Valborg, så känns det verkligen som att jag drunknar i den här tjocka, grå massan av besvikelse, brist på motivation och utmattning. Och inte vet jag riktigt varför jag är trött heller. Jag har inga bra sovvanor och inga bra matvanor. Det vet jag. Men den senaste veckan, de här dagarna då jag tillslut bara släppt taget, så har jag börjat sova som om jag planerat att gå i ide. Jag bara sover och sover och är fortfarande trött. Övertrött kanske, tänkte jag först. Men det stämmer inte. Oftast då jag sovit för mycket upplever jag en viss seghet resten av dagen, som om jag aldrig riktigt vaknat då jag vaknat. Men nu är det den andra tröttheten, den riktiga tröttheten, som jag känner. Som om jag verkligen inte blir utvilad hur mycket jag än sover. Jag förstår verkligen inte hur jag kan ha blivit såhär...

Men det var ju inte för att (återigen) beklaga mig som jag började skriva nu, utan för att det har varit en bra dag idag. Det har varit bra och jag tänkte skriva det, för att på något sätt etsa ner det i verkligheten och göra det mer sant. Jag vaknade inte upp ur min björnsömn förrän runt halv 12, men klev inte upp ur sängen förrän runt en och en halv timma senare. För er därute som inte står ut med att ligga och dra i sängen: I really don't get you people. Syrran och mamma skulle ut i eftermiddag på nån lunch/middags-fest, så jag plattångade Ninas hår åt henne och vilken tid det tog! Hon har ju hår ner till midjan. Sen är jag nog nogrannare med hennes hår än mitt eget, för jag har visserligen väldigt uppklippt och kort hår jämfört med henne, men jag orkar aldrig platta mitt eget hår i mer än 10-15 minuter.
Så har jag diskat lite och lagat lite mat (kokat ris till mammas redan färdiglagade gryta m.a.o. >_< ) och hjälpt Milad med lite ansökningsgrejer till universitetsstudierna. Jag glömmer hela tiden bort att han tar studenten i år. Jag börjar bli gammal. Under kvällen har jag träffat Sara och pratat lite, hon skulle låna smycken av mig till brölloppet hon ska på i helgen. Hon lånade mina "Busiga Hjärtan" från Själa. Joanne var i stan ikväll och jag hann inte träffa henne eftersom jag redan hade planer sen tidigare, men jag hoppas på att få se henne snart. (Jodes, Pirates nästa helg?!) Jag vet. Det låter som en nästan händelselös dag och man fattar inte alls att det kan ha varit en bra dag. Större delen av dagen är ju rätt blasé kan tyckas. Och ibland kan jag tycka det är skönt med lugna, i stort sett händelselösa dagar. Man pratar lite över msn, träffar en vän lite kort, är hemma och tar det lungt. Det är fint. Men det är inte sådana dagar jag känner för just nu. Det är den typen av dagar jag måste räddas ifrån, eftersom de bara bidrar till att jag drunknar i uppgivenheten igen. Så vad har räddat mig? Svaret: Ramones. The Ramones har räddat min dag. Nu är jag ingen lyssnare av punk-rock, och jag brukar inte lyssna på Ramones. Men jag satt vid datorn efter att mamma, pappa och Nina åkt idag och kom på att jag velat ladda hem en låt ett bra tag, men att jag inte gjort det. Jag kunde inte riktigt minnas vad låten hette, bara att det var en Ramones-låt. Så jag sökte, och när de olika låtarna dök upp, hittade jag namnet som lät bekant. Så Ramones, som banade väg för punk-rocken och klassas som ett av de första (till och med det första, har jag för mig) punk-rock bandet genom tiderna, har spelats i mina lurar större delen av dagen. Och inte alla låtar (vilket jag omöjligt skulle hinna med under mina få timmar idag), utan bara en. Just det. En låt. The Ramones debutsingel från 1975 - Blitzkrieg Bop.
De som känner mig vet att jag har en nästan tokig tendens till att lyssna sönder låtar. Inte så att jag spelar om samma låt en gång i halvtimman eller så. Eller kör en playlist med massa låtar men gå tillbaka och spela någon låt fler gånger. Åh, nej. På ett sätt som skulle kunna få vem som helst att tappa förståndet, vilja skrika och slita ut sitt hår och förevigt separeras från sina öron, så spelar jag samma låt, om och om igen tills jag tröttnar. Vilket jag ibland inte gör förrän dagen efter. (Självklart har jag lite förståelse för familjen. Efter någon timma lyssnar jag på den via iPoden istället ;P )

Men - Blitzkrieg Bop. Jag har dansat och dansat och dansat idag. Tills jag blivit andfådd, knappt kunnat stå för att benen känts som gele under mig och jag varit tvungen att tugga is för att svalka mig lite. Jag har bara hämningslöst hängett mig till dansen och musiken och det har varit så underbart. Jag har blivit så glad och uppåt och lycklig att jag medan jag dansade, skrattade åt hur jag själv betedde mig och måste se ut.

Det är en sådan liten sak. En låt, lite dans och lite tid för en själv att släppa loss. Fan, va härligt glad jag har varit idag. Fler dagar borde kännas såhär.

Gone Grey

Jag vet att något är fel. Det är fel någonstans och jag kan inte komma på vad det är, vart det är. Vart är det som det gör ont? Vad är det som är fel? Jag kan inte komma åt det. Jag hittar det inte. Jag försöker skaka av mig det och skylla det på annat. Trötthet. Att jag är sjuk igen. Att jag kollar på en sjukhusserie där alla är sjuka, eller ledsna eller döende just nu. Men det räcker inte. Den här uppgivenheten bara äter upp mig innifrån, holkar ur mig, gröper ur mig. Fyller insidan med en enda stor tumör av känslor som ständigt tycks vandra upp i halsen och bosätta sig där och vänta. Vänta på att minsta lilla sak ska trigga den. Få mig att gråta. Jag kan inte sluta gråta. Hjälp mig, jag orkar inte gråta mer...

Ni som aldrig gråter, vad är det för skillnad mellan er och mig? Är ni emotionellt förstockade? Känslomässigt handikappade? Är det jag som inte kan ta några smällar? Är det jag som är känslomässigt labil? Är ni starka och jag skör och svag?

Jag är skör och svag. Det är så jag känner mig. Och jag har en klump i halsen som inte försvinner vad jag än gör, och tillslut ger jag upp och gråter för att den ska försvinna. Jag har gråtit till nya avsnitt av Grey's Anatomy 4 kvällar i rad. Bara för att få utlopp. Bara för att kunna skylla på att något är sorgligt och det är därför jag blir ledsen. För jag är sjuk just nu och då är jag alltid överkänslig, det måste vara det. Men det är inte det. Jag vet det. Jag vet att det inte är det.

Något är fel. Jag vet inte vad det är och det skrämmer mig. Jag kan inte andas. Jag kan inte andas och jag kan inte tänka klart och klumpen i halsen kväver mig kväver mig kväver mig och jag kan inte andas för något gör ont och känns fel och jag är rädd. Jag är rädd rädd rädd och jag orkar inte. Jag vet inte hur jag ska rädda mig själv. Jag orkar bara inte mer.

Tonari no Totoro

Igår var jag och såg Tonari no Totoro (My Neighbour Totoro) på bio med min lillasyster. Det spelar ingen roll att jag sett den fem gånger tidigare, att jag kan allt utantill, att inte en enda detalj är ny. Det känns som om jag kan den utan och innan. Det ända som återstår skulle vara att lära sig japanska så jag kan se den otextad. Och då har jag ändå lite koll på japanskan nu, åtminstone tillräckligt för att uppfatta saker som att pappan faktiskt säger "Det har varit min dröm sedan barndomen..." snarare än det texten delar ut: "Jag har alltid velat..."

Men jag älskar denna film. Jag älskar Totoro, Kattbussen, Mei och stämningen. Musiken och bilderna och färgerna. Känslan. Jag recenserade till och med filmen för J-Fi i december förra året. Jag har nog rekomenderat den för alla mina anime-tittande vänner och bekanta. Nej, jag har nog rekomenderat den för alla jag känner över huvud taget, så snart anime kommit på tal (och har jag inte det än, så kan ni ta detta blogginlägg som en öppen uppmaning).

Det är något med Totoro som lyckas med att vara så sött utan att man får ont i magen. Som lyckas vara så oskyldig och vacker att jag fastän jag sett filmen så många gånger, ändå blir lite tårögd då jag ser den på bioduken, åtminstone under de scener då Satsuki förtvivlat letar efter Mei och grann-gumman visar upp toffeln de hittat i risfälten. Det finns inget sätt för mig att vara objektiv om saken. Jag känner bara ren, barnslig och underbar kärlek.

---

Annat roligt som hände igår var att jag och Maria åt Thai på Bojan för första gången på länge. Jag hade egentligen en tvåtimmars lektion på förmiddagen, men jag tog en dusch på morgonen och vart yr och illamående och efter det så jag bestämde mig för att skippa lektionen och lunchen. Men efter 1-2 timmar mådde jag bättre, och var så sugen på Thai och Marias sällskap att jag åkte in till SU ändå. Det ända nyttiga igår vart alltså struket från schemat, vilket jag inte berättade här hemma. Jag ville inte tala om det för syster när hon frågade om skoldagen, för hon borde inte få för sig att det är OK att skolka. Och jag talade inte om det för mamma då hon frågade heller, för hon skulle bli så besviken, speciellt eftersom jag börjat hinta om att jag inte kommer klara kursen alls. (Men hon kommer säkert läsa det här någon dag ändå, och upptäcka mitt bedrägeri. Förlåt mamma.)

Det var hur som helst jättetrevligt och tokfint väder dessutom. Innan Maria kom satt jag ute och läste i solen i min nya klänning. Kände mig somrig med solglasögon och bara axlar, även om sommarklänningen är svart. Läste Fragile Things och det känns att jag saknat Neil Gaiman. Det bästa är att jag nu kan ta med mig pocketböckerna utan ångest för att de ska bli kantstötta och förstörda i väskan, för i födelsedagspresent förra året fick jag ett jättefint pocket-fodral av Karin, och den är hur bra som helst. Hon måste vara en av få som inte skrattar åt min noja för förstörda pocketbokskanter, och som istället med sin kreativitet gjort mitt pocketboksköpande nästintill ångestfritt. Tack Karin.
Soundtracket till min fina sommardag var Dir en greys nya album "The Marrow of a Bone". Att de ska ha konsert i stan nu i augusti ger mig rysningar längst med ryggraden av förväntan och Kori bokade våra biljetter timman efter biljettsläppet, även det igår.
Efter Thaimat så stark att mina läppar tappade känseln lite, var vi och promenerade i Bergianska, och valet att äta en Piggelin resulterade i att jag inte kunde känna av mina läppar i över en kvart.

Därefter tänkte jag svänga förbi bokhandeln, men istället hamnade jag på Café Edenborg där jag tog en fika med Balsam. Det var jättekul att se henne igen, och kanske extra så eftersom det var så oplanerat. Balsam min vän, om vi en dag, mot alla odds, faktiskt skulle dö just chokladdöden tillsammans... well, it would be a good way to go, love.

Sen hälsade jag på mamma på jobbet för första gången på ett och ett halvt år, fikade lite snabbt, pratade massor (så nu kan de fortsätta diskutera mig på avdelningen i flera månader framöver, eftersom de fortfarande pratar om mig sedan jag sommarjobbade i 2005...) och efter det åkte jag hem, hämtade upp syrran och åkte in till stan för bio. Väl hemma igen hade pappa hämtat upp min kusin från Arlanda. Han ska vara här ett par dagar. Vi drack te och pratade, vilket passade mig fint.

Det var, helt enkelt, en underbar dag igår.

Tre Trappor Upp Med Hiss

Jag klickade in på DN nyss och läste att Maria Gripe dött under skärtorsdagens förmiddag. Hon skulle bli 84 i år, så det var väl inte så oväntat som det kunde ha varit. Det som var oväntat var den våg av minnen som tycktes explodera bakom ögonen på mig. Namn ur hennes böcker, titlarna, platserna jag själv var på när jag läste dem.

Jag var nog inte mer än 10 tror jag. Jag vet att jag gick i Solhemsskolan, och där började jag som nio-åring, lagom till fjärde klass. Och kanske var det inte under mitt första år, men som senast var det i femman, under mitt andra år där, som Maria Gripe på riktigt gjorde entré i mitt liv. Innan dess, i lågstadiet, tror jag att vi fick läsa en av hennes "Elvis"- böcker (för var det inte han som skulle hålla huvudet kallt?), men jag minns inte så noga. Vad jag minns är den jag tror var min första Maria Gripe-bok.
"Tre trappor upp med hiss". Så hette den första boken av Gripe som jag läste, och en av de sista hon skrev tror jag. Det var titeln som fångade mig, jag tyckte den var så härlig. Sen fastnade jag. För den praktiskta Lotten och den drömmande och aviga Marion, som båda var så lika och envisa men ändå så olika. "Äta bör man, annars dör man", sa Lotten till Marion som var minst lika usel med maten som jag själv var då.
Och det fortsatte med fler böcker om Lotten, med "Tordyveln flyger i skymningen" som var magisk och vacker och så överraskande i slutet, med "Agnes Cicilia - en sällsam historia" som var spännande och fascinerande men som jag då tyckte slutade så konstigt (idag skulle jag nog kalla känslan antiklimax), med de fyra böckerna i Skugg-serien... Jag minns att jag tyckte sämst om den sista av de fyra då jag läste den i i början av sexan, för jag föredrog Bertas perspektiv och personlighet framför Carolins. Jag undrar om jag skulle tycka detsamma idag?
Det finns mycket av Maria Gripe jag inte läst. Men det jag läst har lämnat spår, det har varit berättelser som betytt något för mig. Under loppet av 1-1,5 år, läste jag 9 böcker av Maria Gripe, och trots att jag läste mycket annat, var hon den enda författaren under just den tiden som fick så mycket uppmärksamhet.

Och sedan glömdes hon bort. Det är underligt hur någon vars böcker var så inflytesrika plötsligt lades på hyllan och glömdes bort. Efter "Skugg-gömman" var jag lite arg. Det där var inte alls så som jag ville ha det, minns jag att jag tänkte. Så upptäckte jag en Eddings-bok bland skolbibliotekets nyinköpta böcker och ja... Resten är historia, så att säga.
Jag gick vidare och såg inte tillbaka. Fram till för ca 2-3 år sedan. Då visades "Glasblåsarens barn" på tv och min lillasyster såg den. Hon var då några år yngre än jag var när filmen först kom ut Hon gick i lågstadiet, hade aldrig läst något av Gripe men såg filmen före mig. Och hon älskade den. Jag minns inte alls varför jag inte såg den. Vagt klingar det att jag såg reklamen, tyckte det såg så vackert ut och tänkte "Nej, jag ska läsa den först". Så tänker jag ofta och envist om många filmer. Jag bestämde mig för att jag ville köpa boken, och till mitt stora missnöje var den ur tryck. Ingenstans lyckades jag hitta den, och bestämde mig för att det fick bli antikvariat. Men det blev aldrig av, såklart. Jag skulle lånad den på biblioteket. Blev inte heller av, för annat kom jämt i vägen.

Så kom min syster hem en dag förra hösten, och berättade att alla i klassen skulle högläsa "Glasblåsarens barn" för en vuxen där hemma under de närmaste 2 veckorna. Och nyfiken på boken som jag var ställde jag upp. Hon läste de två första kapitlen för mig och lade sedan undan boken för kvällen. Men det gnagde i mig. Såhär ville jag ju inte att det skulle vara. Jag ville att det skulle vara min läsupplevelse. Min. Nina hade ju trots allt sett filmen och visste vad som hände sen. Jag skulle väl inte behöva stå ut med att vänta i två veckor för att få veta slutet på "Glasblåsarens barn"? Nä, jag läste ut den samma kväll. Den var underbar. Vacker och mysig och inte ett dugg för barnslig och inte ett dugg för vuxen. Den bara är och den är underbar. När Nina hörde att jag redan läst boken, struntade hon i att vänta själv och läste ut boken i ett svep hon också. Sen satt hon ändå på min säng flera kvällar i rad och högläste för mig kapitelvis, eftersom det var läxan och eftersom det gav oss en anledning till att umgås.

Allt det här minns jag nu, helt plötsligt och starkt och oundvikligt. Det känns så underligt att jag aldrig tänker på det annars. Att jag, bortsett från att nyligen ha tänkt att jag vill se Glasblåsarens barn, inte tänker på allt annat jag läst av Gripe som varit av vikt för mig. Det känns anmärkningsvärt hur mycket som kan bubbla upp till ytan, bara av att läsa orden "Maria Gripe död".